med anledning av prop. 1989/90:154 Ändringar i kriminalvårdslagstiftningen

Motion 1989/90:Ju51 av Inger Schörling m.fl. (mp)

av Inger Schörling m.fl. (mp)
Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90: Ju51

av Inger Schörling m.fl. (mp)

med anledning av prop. 1989/90:154 Ändringar i
kriminalvårdslagstiftningen

I propositionen föreslås vissa ändringar i kriminalvårdslagstiftningen. Av
särskilt intresse för miljöpartiet de gröna är förslagen att en intagen i kriminalvårdsanstalt
skall kunna åläggas, förutom som nu att utföra arbete eller
delta i undervisning eller utbildning, att delta i arbetsträning eller ha någon
annan sysselsättning och att en intagen under utredning av ett disciplinärende
skall få hållas avskild, förutom som i dag från övriga intagna, från
andra personer när det gäller kontakter genom brev, telefonsamtal eller besök.

Den utvidgade sysselsättningsplikten avses inte omfatta den som som uppbär
ålderspension, men väl den som uppbär förtidspension eller sjukbidrag
som skall kunna åläggas att ha sysselsättning bara av den art och i den omfattning
som är lämplig med hänsyn till den intagnes förmåga. Enligt propositionen
kan det i sådana fall vara lämpligt att samråda med läkare innan den
intagne åläggs att ha en viss sysselsättning.

Motivet för utvidgningen av sysselsättningsplikten framgår inte klart av
propositionen men tycks i huvudsak vara följande. En stor del av de intagna
som uppbär sjukbidrag, förtidspension eller ålderspension m.m. skulle
kunna sysselsättas, om de får sysselsättning som är avpassad för dem. I
många fall är orsaken till att personer av denna kategori inte kan fungera på
den reguljära arbetsmarknaden utanför anstalten att de till följd av alkoholeller
narkotikaproblem och dåligt utvecklade arbetsvanor har svårt att regelbundet
inställa sig på en arbetsplats. Dessa problem gör sig inte gällande på
samma sätt under den tid de är intagna i anstalt. Det skulle därför vara en
fördel, om skyldigheten att delta i olika aktiviteter under anstaltstiden omfattade
även denna grupp. En utvidgning av den fastställdas.k. arbetsplikten
till att omfatta även sysselsättning av terapikaraktär skulle kunna öka möjligheten
att förmå intagna, som uppbär förtidspension eller sjukbidrag, att
delta i olika aktiviteter som de annars ställer sig negativa till. I propositionen
hävdas också att de intagna, som på grund av missbruksskador eller av andra
skäl har nedsatt arbetsförmåga, på detta sätt lättare skulle kunna placeras i
en arbetstränande sysselsättning som kan förbättra deras förhållanden och
framgent ge möjlighet till en mer normal arbetsinsats.

Påföljd för brott har till syfte att upprätthålla allmän laglydnad. Dessutom
bör påföljden vara ägnad att främja anpassningen i samhället. Detta gäller

även i fråga om fängelsestraff. Påföljd utdöms med hänsyn till straffvärdet Mot. 1989/90
av brottet. Ju51

Lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt innehåller bestämmelser om
kriminalvård i anstalt efter dom på fängelse. I den lagen sägs att kriminalvård
i anstalt skall utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas
och skadliga följder av frihetsberövandet motverkas (1 kap 5 §). Vidare
sägs att intagen skall behandlas med aktning för hans människovärde och att
han skall bemötas med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade
med vistelse i anstalt (2 kap 9§).

Kriminalvårdens uppgift är alltså att främja den intagnes anpassning i
samhället. Det kan på goda grunder ifrågasättas om anstaltsvården verkligen
fyller den funktionen. De lyckade fallen av återanpassning, som kan gottskrivas
den nuvarande anstaltsvården, torde vara få om ens några. Kriminalvårdens
andra uppgift är att motverka skadliga följder av frihetsberövandet.

Det torde inte råda någon tvekan om att redan ett frihetsberövande i sig är
skadligt. Det är en allvarlig integritetskränkning. Det kan inte heller uteslutas
att anstaltsvården faktiskt kan bidra till att öka skadligheten av vistelsen.

Kriminalvård i form av fängelse kan sålunda ifrågasättas från effektivitetssynpunkt
- om syftet med verksamheten är att återanpassa de intagna i
samhället.

Reformbehovet är överhängande. Genomgripande förändringar behövs.

Utgångsläget för detta bör vara frivillighet och den intagnes rätt till ett bestämmande
inflytande över sin situation. Det är således långt ifrån tillräckligt
att kriminalvårdsanstalten, såsom föreskrivs i dag, samråder med den
intagne och bereder honom tillfälle att yttra sig om tillämnade åtgärder. De
behandlingsplaner som förekommer är också av synnerligen knapphändig
beskaffenhet. Dessutom saknas mestadels nödvändig kompetens på anstalterna
för adekvat behandling. Resurserna är alltför små. Som exempel kan
nämnas att den som önskar bedriva högre studier ofta förvägras detta med
hänvisning till resursbrist. För att kriminalvården skall bli framgångsrik i sitt
återanpassningssyfte krävs enligt vår uppfattning radikala förändringar och
en i grunden annan syn på de intagna och deras individuella behov. Miljöpartiet
de gröna avser att återkomma till riksdagen med ett utarbetat förslag i
ämnet.

Det är betänkligt att man nu väljer att slå in på vägen att utvidga sysselsättningsplikten
för sådana personer som, om de vore ute i samhället, i princip
inte skulle kunna åläggas sysselsättning. Förslaget utgår från uppfattningen
att förtidspensionerade och sjukskrivna missbrukare är negativa till behandling
och har till ändamål att de skall lära sig att passa tider, vilket de påstås
ha nytta av efter frigivningen. Det är en anmärkningsvärd syn på människor
som sålunda förs fram i propositionen. Den strider mot grundsatsen om aktning
för den intagnes människovärde. Att lära sig passa tider torde i praktiken
också sakna betydelse för de människor det gäller. Deras möjligheter att
framgent kunna göra en normal arbetsinsats torde med rådande förhållanden
på arbetsmarknaden vara begränsade. Det krävs helt enkelt andra och
mera betydande vårdinsatser och insatser av samhället i övrigt för att återanpassningen
skall lyckas. I dag förvägras dessa människor sin rätt till återanpassning
i samhället.

Det verkliga och inte uttalade syftet med den utvidgade sysselsättnings- Mot. 1989/90

plikten är sannolikt att spara pengar och att skapa bättre förutsättningar för Ju51

att upprätthålla ordningen på anstalterna. Den som inte vill eller i dag inte
får delta i arbete eller annan sysselsättning hålls kvar på avdelningen. Detta
kräver extra resurser i form av vaktpersonal. Om fler tvingas till sysselsättning
kan dessa vakttjänster sparas in. Den som överhuvudtaget inte vill arbeta
kan placeras på särskild avdelning eller på särskild anstalt isolerad från
övriga intagna. Arbete och annan sysselsättning kan fungera som ett slags
terapi mot tristessen och ledan och minska den psykiska oron bland de intagna.

Sammanfattningsvis vill vi ifrågasätta om förslaget med en utvidgad sysselsättningsplikt
är av den karaktären att det kan främja de intagnas anpassning
i samhället. Snarare finns skäl att anta att ett utvidgat sysselsättningstvång i
praktiken kan motverka återanpassningssyftet.

I propositionen saknas närmare uppgifter om tillämpningen av nuvarande
avskildhetsregler och i vilka fall de kommer till användning i praktiken. Systemet
att överhuvudtaget hålla en intagen i avskildhet av disciplinära skäl
kan sättas i fråga. Enligt vår mening är de skäl som anförts för att nu utvidga
avskildheten för den intagne vid utredning i ett disciplinärende inte tillräckliga.
En utvidgad avskildhet kan också verka mot återanpassningssyftet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår förslaget om utvidgad sysselsättningsplikt för
intagna i kriminalvårdsanstalt,

2. att riksdagen avslår förslaget om utvidgad avskildhet vid utredning
i ett disciplinärende.

Stockholm den 6 juni 1990

Inger Schörling (mp)

Kent Lundgren (mp) Anita Stenberg (mp)

10

Motionskategori: - Tilldelat: Justitieutskottet

Händelser

Inlämning: 1990-06-06 Bordläggning: 1990-06-07 Hänvisning: 1990-06-08
Yrkanden (4)