med anledning av prop. 1995/96:167 Kommunal uppdragsverksamhet avseende kollektivtrafik, m.m.

Motion 1995/96:K33 av förste vice talman Anders Björck m.fl. (m)

Den kommunala kompetensen bestäms dels av s.k.
speciallagar, dels av kommunallagen. Speciallagarna ger
kommunerna ett särskilt ansvar för områden som vård,
utbildning och omsorg. Kommunallagen anger i 2 kap. under
vilka förutsättningar en kommun därutöver får ta på sig
uppgifter. Bestämmelserna skall garantera att kommunerna
verkar för medlemmarnas bästa. En sådan regel säger att
kommunerna bara får befatta sig med uppgifter av allmänt
intresse som har anknytning till kommunernas geografiska
område eller deras medlemmar (2 kap. 1 §). Denna centrala
regel - lokaliseringsprincipen - kompletteras av andra
bestämmelser om bland annat självkostnad vid
avgiftssättning och likabehandling av
kommunmedlemmarna. Det är med stöd av denna allmänna
kompetens som kommunerna driver verksamhet inom bland
annat sektorer som kultur och fritid.

För näringsverksamhet finns en särskild regel (2 kap. 7 § kommunallagen)
som tillåter kommunen att driva sådan bara om den drivs utan vinstsyfte och
syftar till att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt
medlemmarna. All annan näringsverksamhet ligger utanför den kommunala
kompetensen och strider mot kommunallagen, dock med undantag för sådan
näringsverksamhet som kommunerna enligt speciallagstiftning kan ha rätt att
driva. Kommunernas kompetens inom detta område är sålunda starkt
beskuren. Affärsverksamhet har av tradition ansetts främmande för
kommunerna, som är skyldiga att varsamt förvalta medlemmarnas tillgångar.

Kommunallagens bild av den kommunala verksamheten stämmer
emellertid illa med verkligheten. I strid mot lagen driver många kommuner
näringsverksamhet som inte är allmännyttig utan tvärtom direkt konkurrerar
med privata företag.

Det finns flera orsaker till att kommunerna under 1990-talet ökat sin
näringsverksamhet på de öppna marknaderna. Den ökade frihet som
kommunala enheter har fått har lockat dem att ta externa uppdrag. I ett svårt
ekonomiskt läge har de velat öka intäkterna genom att sälja tjänster till
enskilda individer eller företag. Ofta har motivet varit att den kommunala
enheten vill sysselsätta personal som blivit övertalig, men ändå behållits.

Den ökade kommunala näringsverksamheten inger dock oro. För det första
är näringsverksamhet ingen naturlig kommunal uppgift, utan i princip
oförenlig med kommunal verksamhet. Ett ökat kommunalt engagemang på
detta område kan dessutom dra till sig resurser som borde användas för den
kommunala kärnverksamheten, till exempel utbildning och omsorg.

För det andra snedvrider offentlig näringsverksamhet konkurrensen.
Ytterst beror detta på att offentliga aktörer har tillgång till skattemedel.
Även
effektiva privata aktörer kan komma att stå sig slätt mot skattefinansierade
konkurrenter. Det är väl belagt, senast genom den s.k. underprissättnings-
utredningen, att offentlig näringsverksamhet skadar näringslivet. Det är
därför angeläget att se över kommunernas kompetens på detta område med
utgångspunkten att denna bör minska.

Regeringens förslag om försöksverksamhet med kommunal uppdrags-
verksamhet innebär en utvidgning av den kommunala kompetensen inom den
s.k. kollektivtrafiken och går därför i fel riktning. Det utgår dessutom från
den felaktiga tanken att konkurrensen inom olika sektorer av näringslivet
förbättras om kommunerna eller andra offentliga organ kliver in på arenan. I
stället snedvrider och försvagar detta konkurrensen. Kraven på sär-
redovisning, affärsmässighet m.m., som enligt propositionen skall ställas på
de kommunala bolagen i försöket, ändrar inte på detta grundläggande
förhållande. Eftersom affärsverksamhet i grunden är främmande för
kommunerna finns det all anledning att befara att andra hänsyn än de
affärsmässiga kommer att styra bolagens sätt att bedriva verksamheten.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår regeringens proposition 1995/96:167
Kommunal uppdragsverksamhet avseende kollektivtrafik, m.m. i
enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 26 mars 1996

Anders Björck (m)

Birger Hagård (m)

Jerry Martinger (m)

Inger René (m)

Nils Fredrik Aurelius (m)

Fredrik Reinfeldt (m)

Henrik S Järrel (m)

Ola Karlsson (m)