med anledning av prop. 1995/96:171 En sjätte AP-fondstyrelse m.m.

Motion 1995/96:N36 av Carl Bildt m.fl. (m)

Allmänna synpunkter

Förslaget att inrätta en sjätte AP-fondstyrelse med uppgift att
förvärva aktier för 10 miljarder kronor har nära anknytning
till de olika fondsocialistiska idéer som drevs av
socialdemokraterna under 1970- och 1980-talen. Regeringen
understryker denna anknytning genom att bilda den nya
fondstyrelsen på basis av avvecklingsstyrelsen (Fond 92-94)
och låta det kvarvarande löntagarfondskapitalet tillföras den
nya fondstyrelsen.

Detta är en återgång till en fondsocialistisk politik. Förslaget har samma
principiella inriktning som löntagarfonderna. Ägandet av privata svenska
företag skall successivt tas över av politiskt tillsatta organ.
Kapitalbildningen
kollektiviseras, och statens kontroll ökar.

Fondsocialism innebär att det ekonomiska systemet förändras i grunden. I
stället för att ägandet sprids bland de enskilda människorna byggs stora
centralt styrda organisationer upp. Därmed motverkar denna politik
demokratins yttersta syfte som är att stärka de enskilda människornas frihet
och låta dem bestämma över sin egen tillvaro. Den enskildes frihet är ett
resultat av vårt demokratiska styrelseskick, men också av vår fria marknads-
ekonomi. Om den enskildes frihet beskärs och ägandet kollektiviseras
innebär det att vår demokrati försvagas.

Sveriges förmåga att åstadkomma välstånd och arbete åt alla baseras på
företagens drivkrafter och möjligheter att alstra nya idéer och ny
företagssamhet. Den enskilda människans initiativförmåga och kreativitet är
avgörande för framgång. Ekonomin utvecklas inte genom ingripanden från
politikerna. Den blomstrar om det finns människor som är villiga att ta risker
och förvandla idéer till företag.

Nyckeln till framgång i vår ekonomi ligger i att vi kan skapa en ekonomisk
miljö som gynnar framtagandet av nya produkter och nya affärsidéer. Om
ägandet kollektiviseras, försämras i ett slag företagsklimatet i Sverige.
Motiven för risktagande minskar. Skapandet, nyföretagandet och satsningar-
na i näringslivet kommer att hämmas eller flytta utomlands. Därmed
försämras möjligheterna att upprätthålla vårt välstånd och klara sysselsätt-
ningen.

Vår kritik av regeringens återgång till fondsocialism gäller i första hand
principiella aspekter. Det är mindre meningsfullt att diskutera tekniska
brister i ett förslag som innebär ökad politisering och socialisering av
näringslivet. Det centrala är att fondförslaget leder till just en ökad
politisering och socialisering.

Socialdemokraterna har dock aldrig vågat erkänna att deras olika fond-
förslag egentligen går ut på att införa socialism i Sverige. I stället har man
försökt lansera fiktionen att ökat statligt ägande och politisk styrning av
före-
tagen skulle kunna stärka marknadsekonomin. Inget kan vara mer felaktigt.

Den socialdemokratiska argumentationen för aktieköp med AP-fonds-
medel har över tiden följt två huvudlinjer. Det motiv som ursprungligen
anfördes var att förbättra företagens försörjning med riskkapital. När partiet i
1991 års valrörelse drev det av LO lanserade förslaget om ett nytt gigantiskt
fondsystem, var det omsorgen om pensionärernas pengar som övervägde. Så
sent som i tillväxtpropositionen i november framhölls behovet av en god
riskspridning och ökad avkastning på pensionskapitalet. Nu är det återigen
näringslivets behov av riskkapital som framhävs.

Riskkapitalförsörjningen
skadas

Propositionen vilar alltså denna gång främst på den felaktiga
föreställningen att det är statens uppgift att förse marknaden
med riskkapital. Staten varken bör eller kan ansvara för
denna uppgift. En långsiktigt god riskkapitalförsörjning kan
bara skapas genom förbättrade förutsättningar för
företagande, arbete och sparande i Sverige.

Den plötsliga omsorg om företagens riskkapitalförsörjning som regeringen
ger sken av är högst förvånande med tanke på dess ekonomiska politik i
övrigt. Sedan makttillträdet för ett och ett halvt år sedan har regeringen
genomfört flera beslut som uppenbarligen skadar företagens riskkapital-
försörjning.

För det första har regeringen genom kraftiga skattehöjningar på framför
allt fysiska personers aktieägande minskat motiven för att spara i aktier. Till
detta bidrar beslutet att fördubbla avkastningsskatten på riskkapital genom
att åter beskatta aktieutdelningar, beslutet att höja skatten på realisations-
vinster på aktier, beslutet att bibehålla förmögenhetsskatten samt förslaget att
förmögenhetsbeskatta aktier till hela börsvärdet. Dessa åtgärder medverkar
till att kollektivisera kapitalbildningen.

För det andra har regeringen höjt skatten på annat sparande, bl.a.
pensionssparande. Detta gör sparande i Sverige mindre attraktivt, vilket
indirekt drabbar även riskkapitalmarknaden. Denna åtgärd får ses som ett led
i strategin att minska den enskilda människans möjligheter att bestämma
över sin egen tillvaro och i stället göra människor mer beroende av staten.

För det tredje har regeringen försämrat förutsättningarna för företagande i
Sverige, vilket på längre sikt drar undan basen för en fungerande
riskkapitalförsörjning. Till detta bidrar höjningen av arbetsgivaravgiften,
fastighetsskatten på lokaler och industrier, företagens försämrade
momsregler, förlängningen av arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen m.m.
Detta försvårar enskilda människors skapande och nyföretagande.

För det fjärde har regeringen avbrutit den serie av breda privatiseringar
av statliga företag som inleddes under den förra mandatperioden. Tack vare
de breda aktieförsäljningarna i Pharmacia, AssiDomän m.fl. företag tillfördes
börsen 23 miljarder kronor i nytt kapital. Privatiseringarna gav också ca
400 000 helt nya aktiesparare och skapade i förhållande till befolkningen de
två mest ägarspridda folkaktierna i Europa. Stoppet för breda privatiseringar
hindrar en ökad spridning av ägandet.

Svenskt aktieägande är i dag diskriminerat, vilket skadar riskkapital-
marknaden samt leder till att svenska företag tas över av utländska ägare i en
större omfattning än vad som annars hade varit fallet. Regeringen har inte
visat något intresse av att vilja ändra på detta. Dubbelbeskattningen gör att
svenska aktieköpare bara kan motivera en investering genom att ställa lägre
avkastningskrav än utländska köpare. Detta styr ofelbart bort svenska
investerare från aktiemarknaden.

Talet om att en sjätte fondstyrelse med placeringsrätt i aktier förbättrar
riskkapitalförsörjningen saknar grund. Tillgången på riskkapital för det
svenska näringslivet har visserligen lämnat mycket övrigt att önska genom
åren, men orsakerna till detta har varit dels att företagens lönsamhet varit
låg,
dels att aktiesparande varit diskriminerat av skattesystemet. Därtill har
Sverige tidigare inte varit lika öppet för utländskt kapital som i dag, vilket
förr starkt begränsade finansieringsmöjligheterna. Genom strukturella
åtgärder som förbättrar företagens förmåga att visa lönsamhet, ökar motiven
att spara i aktier samt ökar Sveriges attraktionskraft som investeringsland och
skapas en varaktigt bättre riskkapitalförsörjning.

Tvärtemot att varaktigt förbättra riskkapitaltillförseln sänder förslaget om
en sjätte fondstyrelse felaktiga signaler som gör att riskkapitaltillflödet kan
strypas. De 10 miljarder kronor som skall omplaceras till börsen kan i bästa
fall innebära en tillfällig injektion, men i kombination med regeringens
övriga politik som slår mot aktiesparandet riskerar även denna effekt att
utebli. Pengarna hamnar hos tidigare aktieägare som väljer att inte
reinvestera dem på Stockholmsbörsen, eftersom de saknar motiv för fortsatt
aktiesparande.

Förslaget är således inte bara onödigt ur riskkapitalsynpunkt. Det är också
skadligt, eftersom det medverkar till att bryta sönder marknadsekonomin. För
att stärka marknadsekonomin krävs att det enskilda ägandet stärks. När det
enskilda ägarintresset minskar, blir det färre som bevakar att
kapitalresurserna används på effektivast möjliga sätt. Det man äger, det
vårdar man.

Ett ökat AP-fondägande av företagen motverkar snarast tillväxt och
sysselsättning - tvärtemot regeringens förhoppningar - eftersom det
försämrar ekonomins funktionssätt och leder bort från marknadsekonomins
grundläggande förutsättningar.

Marknadsekonomin förutsätter mångfald, eftersom den utmärks av ett
decentraliserat beslutsfattande i frågor som rör produktion, investeringar och
konsumtion m.m. Förekomsten av många olika ägargrupper är en
förutsättning för detta. Den svenska ekonomin har emellertid ett alldeles för
stort inslag av offentligt beslutsfattande. Det snabbt stigande skattetrycket
gör att en växande del av ekonomin socialiseras. Denna utveckling måste
förr eller senare brytas, men förstärks nu genom att staten koncentrerar sitt
ägande av näringslivet ytterligare.

Demokrati förutsätter den mångfald som finns i marknadsekonomin. Det
är av stor vikt att ägandet av företagen är skilt från staten som sätter de
regler
inom vilka företagen får verka. Det hindrar planekonomi, som ingenstans i
världen kunnat förenas med demokrati. Förslaget att den sjätte fondstyrelsen
skall få investera upp till 30 procent av rösterna i börsbolag och kunna äga
upp till 100 procent i börsnoterade riskkapitalbolag är mot denna bakgrund
mycket oroväckande. Tillsammans med fjärde och femte fondstyrelsens
möjligheter att vardera investera upp till 10 procent av rösterna i börsbolag
innebär detta att AP-fonden helt kan ta över makten i flera bolag. Därmed
uppstår risk för en sammanblandningsekonomi som sätter avkastningskravet
och konkurrensen ur spel.

Att förslaget om en sjätte AP-fondstyrelse är ett traditionellt fond-
socialistiskt förslag i gammal löntagarfondsanda visar sig också genom att
fondstyrelsen inte får ett entydigt mål för sitt ägande. Parallellt med kravet
på
avkastning och riskspridning har illa preciserade politiska mål om
småföretagsinvesteringar och miljöaspekter tillförts. Oklara och splittrade
mål för en verksamhet leder erfarenhetsmässigt till att målen inte uppfylls.

De konkurrenssnedvridande effekter som alltid riskerar att uppkomma när
det allmänna blandar sig i ägandet av företag hotar dessutom att förstärkas
när staten, som inte betalar samma pris för ägarkapitalet som privata aktörer,
kompletterar avkastningsmålet med politiska mål. Genom att AP-fondens
placeringar ges politiska mål snedvrids konkurrensen mellan företag som
mer eller mindre anses uppfylla just dessa mål.

Förhoppningen att omplaceringen på 10 miljarder kronor skall komma
småföretagen till del saknar grund. Småföretagarna har hela tiden hört till
fondsocialismens argaste kritiker. Personligt ägande är en grundläggande
förutsättning för småföretagarnas verksamhet. Från småföretagarsynpunkt
finns ett hot sammanlänkat med fondsocialismen; småföretagens tillvaro blir
osäker när de större företagen, till vilka de ofta fungerar som under-
leverantörer, domineras av samma ägare.

Erfarenheterna från löntagarfondsexperimentet talar vidare för att
placeringarna görs i större bolag. Dessutom är löftena om satsningar i
småföretag mycket allmänt hållna och till intet förpliktande.

Pensionerna äventyras

Så sent som i höstas var regeringens främsta argument för att
tillåta aktieköp för ytterligare 10 miljarder kronor av
AP-fondsmedel att det skulle ge bättre riskspridning och
ökad avkastning på pensionskapitalet. Det gjordes en
jämförelse med de privata försäkringsbolagen, som har valt
att placera omkring en tredjedel av sina tillgångar i aktier.
Men parallellen är falsk. Privata livförsäkringsbolag har över
huvud taget inte rätt att köpa aktier för att täcka sina
försäkringstekniska skulder. Det får de göra endast för sina
fria medel, d.v.s. de som ger upphov till s.k. återbäring.

I ATP-systemet förekommer inget annat än vad som motsvarar
försäkringstekniska skulder. ATP-pensionen blir inte större för att
avkastningen på fondmedlen blir bättre. Den bestäms enligt intjänanderegeln
av inkomstförhållandena under den yrkesverksamma tiden.

Regeringen förefaller ha förbisett att AP-fonden kommer att reduceras
avsevärt som en följd av den förestående pensionsreformen. Enligt den
pensionsuppgörelse som flertalet riksdagspartier träffat skall AP-fondens
samlade kapital minska från dagens 500-600 miljarder kronor till en nivå
som prognosticerats till ca 100 miljarder kronor. Tillsammans med de
tillgångar som redan placerats i aktier av fjärde och femte
AP-fondstyrelserna skulle omplaceringen av ytterligare 10 miljarder kronor
av AP-fondens medel till en sjätte AP-fondstyrelse få till följd att andelen
aktier i pensionssystemet om några år blir mycket hög, när den planerade
neddragningen av fondstyrkan i ATP-systemet genomförs. Till skillnad mot
vad regeringen framhöll i november blir riskspridningen därmed dålig.
Samtidigt innebär ett stort inslag av aktieplaceringar en betydande risk i en
fond som reducerats så avsevärt i storlek att den börjar motsvara sin
ursprungliga funktion att utgöra en buffert - och därmed snabbt kunna tas i
anspråk - i händelse av påfrestningar på pensionssystemet. Förslaget att
tillföra en sjätte AP-fondstyrelse 10 miljarder kronor för aktieköp kan
således äventyra pensionerna i stället för att trygga dem.

Det förtjänar att påpekas att VD:n för första-tredje AP-fondstyrelserna
varnat för sämre framtida avkastning på AP-fondens medel dels därför att
kapitalet minskar då stora generationer pensioneras, dels på grund av den
sjätte AP-fondstyrelsens aktieplaceringar, där avkastningen förväntas bli låg
på grund av de restriktioner som är förknippade med förslaget. För att täcka
pensionssystemets kostnader under senare år har krävts att en viss del av AP-
fondens avkastning på kapitalet tagits i anspråk.

Slutsats

Det är en intressant iakttagelse att socialdemokraterna genom
åren har valt att argumentera efter den ena eller den andra av
ovan angivna argumentationslinjer men sällan båda
samtidigt. Vidgad rätt för AP-fonden att köpa aktier ger
emellertid varken bättre riskkapitalförsörjning för
näringslivet eller ökad avkastning och större riskspridning
för pensionskapitalet. Syftet med förslag av detta slag har
alltid varit att ytterligare kollektivisera ägandet av
företagsamheten i Sverige.

Förslaget om inrättande av en sjätte AP-fondstyrelse bör avslås i sin
helhet. I stället bör marknadsekonomin och riskkapitalförsörjningen stärkas
genom att ägandet av företag sprids bland enskilda människor. Sparandet i
aktier bör stimuleras genom skattesänkningar och breda privatiseringar av
statliga företag. Särskilt angeläget är att avskaffa dubbelbeskattningen av
riskkapital. För pensionssystemets del bör strävan vara att den kvarvarande
AP-fonden skall ges prägeln av en buffert med tillgångar som vid behov lätt
kan realiseras. Pensionssparandet bör i stället ges en individuell anknytning
bl.a. genom de premiereserver som byggs upp inom ramen för det
reformerade ATP-systemet samt via avtalsförsäkringar och privata
pensionsförsäkringar.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår regeringens förslag att inrätta en sjätte
fondstyrelse i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 2 maj 1996

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Sonja Rembo (m)

Anders Björck (m)

Knut Billing (m)

Birger Hagård (m)

Gun Hellsvik (m)

Gullan Lindblad (m)

Bo Lundgren (m)

Inger René (m)

Karl-Gösta Svenson (m)

Per Unckel (m)

Per Westerberg (m)