med anledning av prop. 1995/96:209 Försäkringsskydd vid sjukdom, m.m.

Motion 1995/96:Sf29 av Gullan Lindblad (m)

Inledning

Att minska kostnaderna för sjukförsäkringen är en av de
viktigaste åtgärderna som måste vidtas för att få rätsida på
Sveriges allvarliga ekonomiska situation. Under 90-talet har
ett flertal reformer kommit till stånd med detta som mål. Det
gäller införandet av en karensdag, utökade
rehabiliteringsinsatser, arbetsgivarperioden med 14 dagar
med full kompensation för arbetsgivarna och en inledande
reformering av arbetsskadeförsäkringen, bara för att nämna
några.

Det handlar dock inte bara primärt om att sänka kostnaderna. Det handlar
minst lika mycket om att undvika situationer där människor tvingas in i ett
läge där bara sjukbidrag och i förlängningen förtidspension är de enda
lösningarna. Den moderata utgångspunkten är att det offentliga skall
garantera alla en grundläggande trygghet, men att arbetslinjen alltid skall
betonas. Det innebär att insatser måste göras för att på olika sätt stimulera
människor att arbeta. De åtgärder som vidtagits under slutet på 80- och början
på 90-talet har alla haft detta mål. Vi ser nu resultaten i form av minskade
kostnader och en förstärkt arbetslinje. Men dessa åtgärder är inte tillräckliga.
Vi måste få ett socialförsäkringssystem som är robust och mer
försäkringsmässigt, där den "långtidsfriske" tar ett större eget ansvar och där
resurserna i stället koncentreras på dem som av ett eller annat skäl inte själva
har denna möjlighet eller förmåga. Därför är det väsentligt att man har en
strategi och ett helhetstänkande när man förändrar systemen.

Socialdemokraterna och Centern tycks sakna en sådan tanke. I stället ger
de förändringar som dessa två partier föreslog i vårpropositionen och som
regeringen nu återkommer med, intryck av att den inte riktigt själv vet vad
den gör. Denna gång skall särskilt småföretagen betala en orimligt hög
kostnad för sjukskrivningarna genom en förlängd sjuklöneperiod. I en
situation där det finns över 600 000 arbetslösa och regeringen talar om att
halvera arbetslösheten till år 2000 är det minst sagt anmärkningsvärt att
regeringen väljer att ytterligare försämra situationen för småföretagen och
därmed direkt bidra till att permanenta denna arbetslöshet.

Vi vidhåller vårt ställningstagande från tidigare i vår och avvisar den
förlängda sjuklöneperioden och föreslår i stället att ytterligare en karensdag
införs för "långtidsfriska". I konsekvens med detta avvisar vi de förändringar
av arbetsgivaravgifterna, den särskilda löneskatten och den allmänna
löneavgiften, som regeringen nu föreslår.

Sjuklöneperioden

I samband med regeringens vårproposition 1995/96:150
avvisade Moderata samlingspartiet förslaget om en förlängd
sjuklöneperiod. I motionen 1995/96:Fi78 av Carl Bildt m.fl.
(m) konstaterade vi att en förlängning av sjuklöneperioden
från nuvarande 14 till 28 dagar med den konstruktion som
regeringen föreslår innebär en ren skattehöjning, som
kommer att slå särskilt hårt mot småföretagen. Även om
regeringen nu föreslår en kompensation på 0,14 procent i
sänkt socialavgift är detta långt ifrån tillräckligt och kan
snarare ses som ett slag i ansiktet på småföretagarna.
Dessutom innebär en förlängd sjuklöneperiod att arbetslinjen
i praktiken överges. Förslaget innebär också sannolikt att
bara bevisat kärnfriska personer kommer att få arbete.

Vi upprepar våra invändningar och avvisar således regeringens förslag. I
sammanhanget kan det vara intressant att redogöra för inställningen bland
just småföretagen till förslaget om längre arbetsgivarperiod.

Demoskop presenterade i maj 1996 en undersökning som visar att
66 procent av småföretagarna anser att en förlängd arbetsgivarperiod skulle
vara mycket eller ganska dåligt. Bara 24 procent ansåg att den skulle vara
ganska eller mycket bra. Det viktigaste resultatet som denna undersökning
visar är att hela 76 procent av småföretagarna anser att en förlängd
arbetsgivarperiod skulle göra det något eller mycket svårare att anställa nya
medarbetare. Ingen småföretagare ansåg att det skulle innebära att det blev
lättare att anställa nya medarbetare.

De flesta företag är små. Av 420 000 företag (exkl. jord- och skogsbruk) är
419 000 små. 99,8 procent av alla företag har mindre än 200 anställda.
94 procent har mindre än tio anställda. Får vi småföretagen att börja växa
kommer det att få mycket positiva effekter på arbetsmarknaden.

Småföretagen spelar den helt avgörande rollen för om Sverige skall lyckas
bryta den höga arbetslösheten. Trots att industriproduktionen nu ligger högre
än under högkonjunkturen i slutet på 1980-talet är antalet anställda inom
industrin betydligt lägre, tack vare rationaliseringar. Nya arbetstillfällen kan
inte enbart skapas av de stora industriföretagen.

Slutsatsen att nya arbetstillfällen måste skapas i små och medelstora privata
företag får stöd i NUTEK:s rapport om småföretagspolitiken:

Snarare kommer den offentliga sektorn att minska sysselsättningsmässigt
under de kommande åren. Möjligheterna för en sysselsättningsexpansion
inom industrin är även de begränsade. Industrin har genom en ökad
kapitalintensitet minskat sitt behov av arbetskraft. (Småföretag - Sveriges
framtid? NUTEK 1994)

Men för att småföretagen ska ge oss fler arbeten och ökad
välfärd måste vi ge småföretagandet bättre villkor. Den
borgerliga inriktningen på näringspolitiken 1991-94 gav ett
bra resultat. 1993 startades fler nya företag än
högkonjunkturåret 1987. Men fortsatta förändringar krävs för
ett bättre näringsklimat. Regelsystemen måste avregleras för
att göra det enklare att starta och driva företag.
Skattesystemet måste ändras så att det lönar sig att ta risker
och arbeta hårt. Attityderna till företagande måste förändras.

Att, som regeringen gör, ytterligare försvåra och fördyra för småföretagen,
är i grunden allvarligt och kommer inte att innebära att det blir lättare att
minska arbetslösheten och förbättra landets ekonomi.

Vårt förslag

Vi avvisar således de förslag som bara ytterligare försämrar
situationen för särskilt de små företagen. I stället upprepar vi
vårt förslag att ytterligare en karensdag införs i
sjukförsäkringen från den 1 januari 1997. I samband med
denna nya karensdag bör regeringen också redovisa förslag
som innebär att ingen drabbas av mer än två karensdagar.
Möjligheten för småföretagen att återförsäkra sig hos
försäkringskassan bör samtidigt omarbetas så att den
anpassas för två karensdagar. I detta sammanhang är det
dessutom centralt att regeringen också återkommer med
förslag som syftar till att fler småföretag anser det lönande
att teckna en sådan försäkring. Den undersökning som vi
redovisade ovan visade nämligen också att småföretagen
anser att den nuvarande återförsäkringen är för dyr i
förhållande till det skydd mot höga kostnader den är ämnad
att täcka.

Antalet karensdagar begränsas till tio per år, precis på samma sätt som i
dag. En karensperiod är 14 dagar. Det innebär att ingen kan drabbas av fler än
två karensdagar inom en 14-dagarsperiod.

Vad gäller regeringens förslag rörande förändrade regler för beräkningen
av den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) instämmer vi i dessa. De
bygger i stort på förslagen i SOU 1995:149 och synes vara väl avvägda. Vi
anser dock att SGI skall räknas på ett medelvärde av de 24 senaste
månadernas inkomster och att detta bör genomföras från och med den
1 januari 1997.

Föräldraförsäkringen

Vi biträder regeringens förslag att avskaffa den förhöjda
ersättningen under de s.k. mamma- och pappamånaderna.
Men vi anser att de nuvarande reglerna som tvingar
föräldrarna att vara hemma på ett sätt som kanske inte alls
passar de enskilda familjerna bör avskaffas helt och hållet.
Det kan aldrig vara en statlig angelägenhet att styra
föräldrarnas beteende på det sätt som "mamma- och
pappamånaderna" gör. Därför bör dessa avskaffas redan från
den 1 oktober 1996. Föräldraförsäkringen skall dock även
fortsättningsvis vara 12 månader.

Skatter och avgifter

I propositionen föreslås ett antal justeringar av avgifter till
sjukförsäkringen. I samband med regeringens vårproposition
avvisade vi (motion 1995/96:Fi78) flera av de höjningar som
regeringen nu vill att riksdagen skall anta.

För det första avvisar vi förslaget att höja den allmänna egenavgiften i form
av sjukförsäkringsavgift med 1,00 procentenhet från den 1 januari 1997 och
med lika mycket den 1 januari 1998. Redan när riksdagen beslutade höja
egenavgiften med 1,00 procent den 1 januari 1996 ansåg vi att denna höjning
borde ha avslagits av riksdagen. Höjningarna kan inte betraktas som
någonting annat än rena skattehöjningar, särskilt som sjukförsäkringen redan
i dag är överfinansierad. Vi anser därför att den allmänna egenavgiften skall
sänkas till den nivå som gällde före den 1 januari 1996.

Eftersom vi avvisar förslaget om förlängd arbetsgivarperiod avvisar vi
också förslaget om en sänkning av uttaget av socialavgifter med 0,14 procent-
enheter. Då vi dessutom anser att den allmänna löneavgiften skall avskaffas i
enlighet med vad som framförts i motion 1995/96:Fi78 av Carl Bildt m.fl.
(m) kan vi heller inte biträda förslaget att sänka socialavgifterna med
ytterligare 1,10 procentheter den 1 januari 1997 och lika mycket den
1 januari 1998 och växla denna mot en höjning av den allmänna löneavgiften
med 1,10 procentenheter den 1 januari 1997 och lika mycket den
1 januari 1998.

Slutligen avvisar vi i konsekvens med att vi säger nej till höjningen av den
allmänna egenavgiften förslagen att höja den särskilda löneskatten och den
särskilda premieskatten för grupplivförsäkringar.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställ s
1. att riksdagen avslår förslaget om förlängd sjuklöneperiod i
enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar att införa ytterligare en karensdag i
sjukförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om reglerna för återförsäkringen hos
försäkringskassorna,
4. att riksdagen beslutar att den sjukpenninggrundande inkomsten
skall räknas på ett medelvärde av de 24 senaste månadernas inkomster
i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar avskaffa de särskilda mamma- och
pappamånaderna i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen avslår förslaget att höja den allmänna egenavgiften
med 1,00 procentenheter den 1 januari 1997 och 1,00 procentenheter
den 1 januari 1998 i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen beslutar sänka den allmänna egenavgiften till den
nivå som gällde före den 1 januari 1996 i enlighet med vad som anförts
i motionen,
8. att riksdagen beslutar avslå sänkningen av uttaget av
socialavgifter den 1 januari 1997 och den 1 januari 1998 i enlighet med
vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen avslår förslaget att höja den allmänna löneavgiften
den 1 januari 1997 och den 1 januari 1998 i enlighet med vad som
anförts i motionen,
10. att riksdagen avslår förslaget att höja den särskilda löneskatten
och den särskilda premieskatten för grupplivförsäkringar den
1 januari 1997 och den 1 januari 1998 i enlighet med vad som anförts i
motionen.

Stockholm den 12 juni 1996

Gullan Lindblad (m)

Sten Svensson (m)

Leif Carlson (m)

Maud Ekendahl (m)

Gustaf von Essen (m)

Margit Gennser (m)

Stig Grauers (m)

Rolf Gunnarsson (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Tomas Högström (m)

Annika Jonsell (m)

Göte Jonsson (m)

Ulf Kristersson (m)

Margareta E Nordenvall (m)

Bertil Persson (m)

My Persson (m)

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Åke Sundqvist (m)

Birgitta Wichne (m)

Liselotte Wågö (m)

Anna Åkerhielm (m)