med anledning av prop. 1997/98:169 Gymnasieskola i utveckling - kvalitet och likvärdighet

Motion 1997/98:Ub44 av Gunnar Goude m.fl. (mp)

I propositionen läggs förslag i syfte att korrigera vissa brister i gymnasiereformen. Flera förslag är efterlängtade, t ex utökningen av de kortaste kurserna, mer lätthanterlig indelning av kurser i fyra kategorier, förstärkningen av ämnet idrott och hälsa, ytterligare försök att förbättra gymnasiets kontakt med arbetslivet (genomför APU fullt ut, inför lärlingsutbildning) samt ett initiativ till en förbättring av yrkesutbildningarna (genom ett steg i riktning mot återinförande av tekniskt gymnasium). Också införande av gymnasiepoäng och en enhetlig, förenklad uppdelning av gymnasiets kurser är ett framsteg.

Propositionen tar sin utgångspunkt i vissa delar av tidigare uttalade målsättningar och överbetonar gymnasiets roll som utbildare av arbetskraft för att öka landets produktion och tillväxt. Denna ensidighet har lett till att förslagen bidrar till en ökad obalans mellan gymnasiets många syften, och effekten förstärks ytterligare genom den hårda fixering vid betyg som genomsyrar förslagen. Den enskilde elevens rättigheter åsidosätts därmed och risken för utslagning ökar.

De förslag regeringen nu lägger innebär framför allt förbättringar av gymnasiets formella organisation. De problem som finns med utslagning av vissa grupper och utbildningarnas överbetoning av intellektuella färdigheter berörs endast indirekt i propositionen. Vi utgår från att regeringen återkommer med en mer utförlig och genomarbetad proposition i denna fråga till hösten 1998. I det följande redovisas vår syn på de nu lagda förslagen i den ordning som de framställs i propositionen.

1 En ny struktur för nationella program

Införande av gymnasiepoäng innebär en justering av måttet på studiemängden till det som används vid universitet och högskolor. Man lämnar timplanetanken och inför ett system där 25 gymnasiepoäng motsvarar det innehåll som en elev normalt kan tillägna sig under en studievecka. Nationella program och specialutformade program skall omfatta totalt 2 500 gymnasiepoäng. Kurserna fördelas enligt förslaget i en ny struktur med 300 gp individuellt val, 1 450 gp karaktärsämnen och examensarbete samt 750 gp kärnämnen. Kurser får vardera en omfattning om 50, 100, 150 eller 200 gp. Man behåller antalet garanterade undervisningstimmar men tar bort det lokala tillägget (och ökar elevens val till 300 gp). Den delen av regeringens förslag borde leda till förenklingar och förbättringar.

Försöket att koppla samman gymnasiepoäng, betyg och kursernas målsättning grumlar bilden och leder till allvarliga brister i förslagets inre konsistens. I ett försök att mer precist tala om vad gymnasiepoäng skall omfatta skriver regeringen att ”varje veckas heltidsstudier bör motsvara i genomsnitt 25 gymnasiepoäng”. Detta är otydligt. Det skulle kunna tolkas som att kurspoängen skall ange hur stor arbetsinsats som innehållet i kursen kräver i genomsnitt (av eleven för att få betyget Godkänd) mätt i heltidsstudier. Vidare skriver regeringen att varje elev bör få möjligheter att bli minst godkänd i de kurser som ingår i programmet. Man kan rimligen inte ha båda dessa uppfattningar samtidigt. Antingen skall kurspoängen ange genomsnittligt antal dagar som krävs för att en elev skall få godkänt eller också betyder kurspoängen det antal dagar som krävs för att alla elever på kursen skall kunna få godkänt. Om man nu håller fast vid den senare tolkningen, vilket regeringen gör i andra sammanhang, måste man efter det att kurspoängen fastställts justera i kursplaner och mål (betygskriterier) så att verkligen alla kan bli godkända på programmets alla kurser. Ett alternativ är naturligtvis att hävda att detta inte behövs utan att problemet i stället skall lösas genom att lärarna skall förbättra undervisningen så att alla kan bli godkända, med bibehållande av kursplaner, mål och gymnasiepoäng. Rimligheten i ett sådant alternativ är mycket svår att uppskatta.

En annan komplikation i sammanhanget är att elever väljer olika program beroende på vars och ens förutsättningar och intressen. Eftersom förutsättningar och intresse är väsentliga faktorer för studieframgång kommer det att krävas olika arbetsinsatser för samma kurs (t ex nuvarande matematik A) inom olika program. Man kan då inte hävda att kursen är lika stor vid de olika programmen mätt i gymnasiepoäng. Gymnasiepoängen borde naturligtvis fastställas så att de gäller de elever som går kursen.

Ovanstående tolkningsförsök återspeglar några av oklarheterna i regeringens förslag. Man kan ju inte fastlägga kursens omfattning efter den genomsnittliga tid som krävs för att få godkänt på kursen. Och själva idén att fastlägga en kurs totala omfattning efter den elev som har de sämsta förutsättningarna är ännu orimligare, fast av andra skäl. Vart tog det individuella perspektivet vägen? Har regeringen släppt tanken på en skola för envar och inte bara en skola för alla?

För att göra en meningsfull koppling mellan arbetstid, betyg och mål krävs kännedom om skillnader i olika elevers arbetstakt, d v s fördelningen av elevers arbetstakt, liksom kunskap om hur betygen fördelas och vilka felmarginaler som föreligger i betygsättningen, m m. Utan denna kunskap blir alla försök till preciseringar av sambanden bara ett låtsasspel.

Problemet med att ställa kraven så att alla elever skall ha möjlighet att bli godkända på alla kurser inom sitt program kan praktiskt lösas på många olika sätt, t ex:

1. Låt den individuella studietiden variera betydligt friare (på enskilda kurser såväl som på hela programmet).

2. Infärga kurserna (anpassa innehållets karaktär och metod efter programmets inriktning).

3. Ha samma kursinnehåll i kärnämneskurserna på alla program men anpassa betygskriterierna efter elevernas möjligheter.

4. Ha samma kärnämneskurser för alla program men med reducerat innehåll på vissa program.

5. Ha samma kurser i kärnämnena för alla program men med olika gymnasiepoäng på olika program. (Så att gp återspeglar den arbetstid som åtgår för eleverna på programmet för att klara den aktuella kursen).

Miljöpartiet förordar alternativen 1 och 2 ovan och avvisar alternativen 3, 4 och 5.

1.1 Betyg

Betygskriterierna är idag vagare än de någonsin varit tidigare. Och man har nogsamt undvikit att ta reda på hur osäker en betygsättning av en elev är. Vi vet emellertid sedan tidigare studier att betygsättning är behäftad med en rad olika slumpfel och systematiska fel. I undersökningar där läraren får upprepa sin betygsättning av elevers prestation vid ett senare tillfälle visar det sig att en lärare ofta sätter olika betyg på samma elev och prestation vid de två tillfällena, även om prestationerna är identiskt lika. En lärare sätter också ibland olika betyg på samma prestation beroende av vilken elev som presterat. Två olika lärare sätter ibland olika betyg på samma prestation. Det händer antagligen också att lärare vid olika skolor utvecklar olika betygsnormer, o s v.

Även om vi skulle tro att elever, som egentligen nått Godkänd-nivån, felaktigt underkänns i bara 10 procent av fallen så är situationen oacceptabel. Det krävs t ex i vissa sammanhang Godkänd i svenska, matematik och engelska (t ex för inträde till gymnasiets nationella program och gymnasieexamen). Det betyder att var fjärde elev som egentligen har nått Godkänd-nivån i de tre ämnena ändå blir underkänd i ett av de tre ämnena och därmed inte anses uppfylla kraven. Det är dåligt beställt med den enskilda elevens rättsskydd.

Skolbetyg är alltså mycket osäkra. Men de är också usla prediktorer när det gäller studieframgång och yrkesframgång. Betyg är liksom de flesta urvalstest användbara för att välja ut en grupp som särskiljer sig i det avseende som betyget eller testet mäter under förutsättning att gruppen är relativt liten och populationen som testats är mycket stor. Som instrument för att välja ut enskilda individer är de som regel oanvändbara.

Det viktigaste argumentet mot betyg är emellertid att de är ett dåligt pedagogiskt verktyg. Att studera för att få bättre betyg är att studera med fel motivation. Resultatet blir dåligt jämfört med det som en individ som läser av intresse för ämnet presterar. Skillnaden är avsevärd.

Man hör ofta skolministern och andra säga att lärarna inte skall tro att de kan bli bättre än eleverna i IT och datorhantering. Eleverna kan mer. Varför inte stanna upp inför denna iakttagelse och fråga sig hur det kan komma sig. Eleverna har inte lärt sig detta hemma (av föräldrar) och inte i skolan (av lärare). De har lärt sig genom att tänka själva, söka kunskap i omvärlden och diskutera med varandra. Det finns ett säkert sätt att återställa tingens ordning. Inför IT/datorkunskap som kärnämne, använd katederundervisning och sätt betyg i ämnet. Läraren kommer mycket snart att återigen vara den ledande i klassen.

Miljöpartiet vill ha en skola, inklusive gymnasieskolan, med individualiserade studier med samverkan mellan läraren, eleven och kamrater och där också föräldrar har en plats. Alla studier skall ha elevens egen motivation som drivkraft. Skälet till att studera t ex historia skall inte vara piska eller morötter utan just intresset för historia. Vi föreslår att en utredning tillsätts med uppdrag att förbereda en omställning till en gymnasieskola utan betyg. (Det är fullt tillräckligt med ett intyg om att en kurs fullföljts med godkänt resultat.)

2 Utveckling av programutbudet

Regeringen föreslår att ett teknikprogram införs från hösten 2000. Miljöpartiet har i tidigare motioner efterlyst en mer genomtänkt yrkesutbildning. Det gamla tekniska gymnasiet gav i flera avseenden en betydligt bättre utbildning än motsvarande utbildning i nuvarande gymnasium (inklusive fortsättningskurser på högskola eller universitet). Regeringens förslag i propositionen är ett steg i rätt riktning. Kanske bör man överväga att redan nu göra utbildningen fyraårig.

Vilka gemensamma ämneskurser som skall finnas i programmet berörs flyktigt i propositionen och regeringen återkommer i frågan när Skolverkets förslag till detaljer i teknikprogrammet föreligger. Vi vill från Miljöpartiets sida särskilt framhäva betydelsen av att teknikprogrammet förutom de tekniska specialiseringarna och de ordinarie kärnämnena också innehåller kurser med miljökunskap på alla inriktningar. Det är mycket viktigt att den generation nya ingenjörer som skall delta i utformningen av ett ekologiskt långsiktigt hållbart samhälle också är väl förtrogna med de viktigaste miljöfrågorna, förstår villkoren för liv på jorden och människans plats i det ekologiska systemet.

3 Utveckling av det individuella programmet

Regeringens förslag att ytterligare förtydliga de redan tidigare poängterade möjligheterna att inrikta undervisningen på individuella program mot en fortsättning inom nationellt eller specialutformat program är bra och av behovet påkallat. Mycket av det som tas upp i sammanhanget har framförts tidigare i propositioner. Miljöpartiet har redan då bifallit förslagen.

4 Utveckling av kärnämnesutbudet

Även denna fråga har behandlats tidigare utan att något ställningstagande skett. Det förslag om en utökning av kärnämnena religionskunskap, naturkunskap och estetisk verksamhet från 30 till 50 gymnasiepoäng som ju faktiskt framförs i propositionen stöder vi.

5 Idrott och hälsa i gymnasieskolan

Att idrott och hälsa är ett viktigt ämne har betonats i flera sammanhang tidigare. Nyligen har en förstärkning skett inom grundskolan. Behovet av en förstärkning är ännu mer motiverat för gymnasieskolan. Vi bifaller förslaget men vill samtidigt också hänvisa till de tidigare framförda önskemålen att innehållet i detta ämne mindre än tidigare skall inriktas mot klassisk gymnastik och idrott som tävlingsform och mer mot utvecklande av kroppens rytm och harmoni med människan sedd som en helhet och inte som en somatisk prestationsenhet.

6 Gymnasieskola och arbetsliv i samarbete

Detta avsnitt stämmer helt med tidigare uttalade mål för samverkan mellan skola och arbetsliv. APU är en mycket viktig del i gymnasiet. Miljöpartiet har tidigare uppmärksammat att utbyggnaden av APU gått för långsamt och att kvaliteten varit mycket olika vid olika orter. En större insats krävs för att få APU av den omfattning och med den kvalitet som avsågs i gymnasiereformen. Vi delar regeringens bedömning men vill gå ett steg längre och införa obligatorisk APU vid alla program.

7 Examen på gymnasial nivå

Regeringen föreslår inrättande av en särskild gymnasieexamen. Examenskraven skall enligt förslaget vara: högskolebehörighet samt minst Godkänd i svenska, engelska, matematik och de viktigaste karaktärsämnena och därutöver ett godkänt examensarbete om 100 gp (som ersätter det tidigare specialarbetet). Huruvida en elev uppfyller dessa krav torde framgå redan av det vanliga slutbetyget. Varför man skall skilja ut den grupp som just uppfyller de ovan nämnda kraven och säga att de (men inte övriga) har en examen framgår inte av regeringens skrivningar. Förslaget förefaller illa underbyggt och kan möjligen ses som en eftergift för de mer morot–piska-fixerade sorteringsivrare som gör sin stämma allt tydligare hörd. Kanske kan förutsättningarna för ett mer genomtänkt förslag vara bättre efter valet. Vi yrkar avslag på förslaget i dess nuvarande utformning.

Det finns dock ett rimligt skäl till att man i Sverige beskriver genomgången gymnasieskola som en ”examen”. I många andra länder förekommer nämligen dylika examina. För att ge svenska gymnasiestudier en jämförbar plats och betydelse i de internationella utbildningsvägarna och meritvärderingarna (vid t ex antagning och anställning) så bör ett motsvarande ”examensintyg” ges alla elever som genomfört sina gymnasiestudier. Märkvärdigare än så behöver det inte vara.

8 Prov och kvalitetssäkring

Regeringen föreslår obligatoriska nationella prov i kärnämneskurserna svenska, engelska och matematik samt karaktärsämneskurser i engelska och matematik på respektive program i samband med att betyg skall sättas på kurserna. Nationella prov är ett bra instrument för att få en bild av gymnasiernas allmänna nivå i berörda ämnen. De kan alltså tjäna som en kvalitetskontroll och har därmed också säkert en förebyggande, kvalitetshöjande effekt. De kan vidare vara till vägledning för en betygsättande lärare för att ge en bild av på vilken nivå en klass ligger jämfört med de riksgiltiga kriterierna. Denna funktion är densamma som de gamla standardproven hade och den är viktig om man nu skall ha betygssättning i skolan. Vi delar regeringens bedömning i dessa avseenden. Däremot måste vi med kraft varna för att en enskild elevs resultat på ett nationellt prov tillmäts någon större betydelse för elevens betyg på kursen. Ett enskilt mättillfälle med ett prov får inte tillmätas någon större betydelse för bedömning av enskild individ. Det kommer att bli ett stort pedagogiskt problem när det gäller att övertyga lärarkåren om detta. Detta måste alltså betonas mycket starkt i skrivningarna. Som det framställs i regeringens proposition får man snarast intrycket att betygsättningen i den del av kursmålen som provet täcker kan ske utifrån provresultatet.

9 Distansundervisning

Idén om distansutbildning vid vissa kurser i gymnasieskolan är intressant. Möjligheter till bra distansutbildning i vissa specialkurser (kurser med speciell inriktning) skulle kunna öka elevernas valmöjligheter väsentligt utan att kommunernas ekonomi ansträngdes ytterligare eller att antalet platser på attraktiva kurser blir ohanterligt stort. En utbyggnad av distansundervisningen på gymnasieskolan är en regionalpolitisk åtgärd helt i linje med Miljöpartiets grundinställning.

10 Elevernas ansvar, rättigheter och skyldigheter

Inom detta område finns mycket kvar att göra. Regeringen nämner här två åtgärder, utökad rätt till stödundervisning och obligatoriska utvecklingssamtal. De föreslagna åtgärderna är naturliga inslag i en utveckling mot ökat elevinflytande och större föräldraengagemang i gymnasieskolan.

11 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökad individualisering av undervisningen samt ökad anpassning av kärnämneskurser efter inriktning vid olika program,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning med uppdrag att föreslå former för en avveckling av betyg i gymnasieskolan,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utformningen av ett nytt teknikprogram,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av ämnet idrott och hälsa,

5. att riksdagen avslår regeringens förslag om inrättande av en gymnasieexamen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om användningen av nationella prov.

Stockholm den 9 juni 1998
Gunnar Goude (mp)
Eva Goës (mp)	Ragnhild Pohanka (mp)
Barbro Johansson (mp)	Per Lager (mp)
Gudrun Lindvall (mp)