med anledning av prop. 1998/99:105 Elever med funktionshinder - ansvar för utbildning och stöd

Motion 1998/99:Ub17 av Sten Tolgfors (m)

Ekeskolan ett mänskligt
växthus

Han är 10 år. Blind. Svårt hörselskadad. Autistisk och gravt
rörelsehindrad. Därtill svårligen kontaktbar för dem som inte
känner honom så väl att de kan tyda hans egna signaler. Han
är också omtyckt och fullständigt accepterad som en i
gänget.

Han har kompisar och går på en skola som har absolut ledande kompetens
i att förstå, hjälpa och utveckla barn i just hans situation. Många barns
utveckling under tiden på skolan är förbluffande. Skolan han går på kan
liknas vid ett mänskligt växthus. Han har det så bra som en kille i hans
situation kan ha det. Så vad är problemet? Jo, att regeringen vill lägga ner
hans skola och integrera alla barn med hans mycket speciella förutsättningar
i kommunala skolor, som inte sällan saknar det kunnande som krävs för att
hjälpa dem.

Att avveckla Ekeskolan, den skola som har landets ledande kunskap i och
erfarenhet av undervisning av blinda barn med multifunktionshinder, borde
inte vara acceptabelt i ett land som säger sig ha höga ambitioner vad gäller
förutsättningarna för barn med funktionshinder.

Två principer verkar för regeringen väga tyngre än barnens och
föräldrarnas bästa. Den ena är att barnen - med eller mot sin vilja - skall
integreras i den vanliga skolan. Går alla andra barn integrerat så skall också
barn med multifunktionshinder göra det.

Läs om det inledande stycket som berättar om den 10-årige killen på
Ekeskolan. Fundera på om det är rimligt att ta ifrån barn i denna situation
deras trygga tillvaro. Fundera på hur deras dag i den kommunala skolan
skulle se ut.

Den andra principen är skolans kommunalisering - går de flesta andra barn
i kommunala skolor så skall också dessa barn göra det. Men det rör sig om så
få barn - med så speciella behov - att det inte borde vara problematiskt för
någon att acceptera deras statliga specialskola.

Vissa multihandikappade barn kommer om förslagen i propositionen går
igenom att mista en fast skolform och en kvalitativt sett mycket högtstående
undervisning, som varit unik i Europa. För barnen innebär det att möjligheten
till utveckling, till samhörighet och kamratskap med andra i liknande
situation försvinner.

Att en del barn har mycket speciella behov som inte kan mötas inom
ramen för den kommunala skolan kan man inte bara bortse från. En ideologi
om enhetlighet kan inte sättas över en mångsidig verklighet.

Regeringen har fått backa på punkt efter punkt sedan FUNKIS-
utredningen. Likväl finns i propositionen ett antal inkonsekvenser och
otydligheter. Ekeskolans fasta skoldel ges en respittid på ca 10 i stället för
3 år, men nedläggning blir det likafullt. Kunskapscentret stärks kortsiktigt,
men flyttas sedan från Örebro. Rättighetslagen blir kvar för barnens
gymnasiegång, men Ekeskolan får ingen gymnasiedel. Skolorna för döva och
hörselskadade barn kommunaliseras inte, i alla fall inte just nu.

Integrering mot barnens
vilja?

Alla barn har rätt att gå integrerat i skolan. Men det kan inte
vara barns skyldighet att mot sin vilja integreras.

Många föräldrar anser att synen på integration i propositionen bygger på
en verklighetsfrämmande syn på funktionshindrade barns behov och situa-
tion.

Redan i FUNKIS-utredningen sades målet vara "en skola för alla", dvs. en
integrerad skola för alla barn. Resonemanget återkommer i propositionen.
Det sades också att "insatserna skall vara icke segregerande". "Alla elever
skall ges förutsättningar att nå skolans mål och ingen elev skall behöva stå
utanför gemenskap och delaktighet."

Men för vem sätts målet om "en skola för alla" upp i utredningen och i
propositionen? Är det för att göra berörda föräldrar och barn till viljes? När
man tar del av t.ex. föräldrarnas och barnens uppfattningar är det tydligt att
de inte önskar förändringen. Tvärtom, de räds den.

Förslaget att lägga ner Ekeskolan och i framtiden integrera berörda barn i
den kommunala skolan kommer inte som ett svar på barns och föräldrars
önskemål eller problembeskrivning. Det stammar ur en överideologiserad,
systemfixerad syn på skolan.

Ett barn är inte integrerat för att det vistas i samma lokal som andra barn,
om det inte accepteras, kan delta i lekar, socialt liv, undervisning eller
fritidsaktiviteter. Många av Ekeskolans barn har tidigare gått i kommunala
skolor - formellt integrerade - vilket ofta inneburit att de suttit ensamma
med en assistent i en skrubb, helt vid sidan av de övriga barnens liv. Det är
lätt att inse hur utanför många av dessa barn med funktionshinder måste
känna sig. De är närvarande, men inte inkluderade. Tvärtom blir det
"integrationen" som sätter fokus på och understryker utanförståendeskapet.

På Ekeskolan är förhållandet omvänt. Barn med funktionshinder får en
personligt anpassad undervisning, de får kamrater i samma situation, de kan
delta i skolans aktiviteter och samvaro. De blir delaktiga. De får vänner. Just
genom att dessa barn med funktionshinder tillåts lära känna och läsa ihop
med andra barn med samma förutsättningar stärks självkänslan. Det säger
barnen själva.

Både FUNKIS och propositionen missar att segregation faktiskt kan vara
något positivt - när den är självvald.

Specialskolan - rättighet
eller diskriminering?

Staten är idag huvudman för landets specialskolor och är
delfinansiär av riksgymnasier för elever med
funktionshinder.

Det finns fem specialskolor för hörselskadade och döva barn.

Det finns en specialskola för hörselskadade och döva barn som därutöver
är utvecklingsstörda. Det finns en specialskola - Hällsboskolan - för elever
som har grava språkstörningar, alternativt är hörselskadade eller döva och
därtill har beteendestörningar.

Den tredje specialskolan är Ekeskolan som tar emot barn som är blinda
eller synskadade och som dessutom ofta är multihandikappade.

Skolministern har backat från förslaget att kommunalisera specialskolorna
för barn med hörselskador. Det är bra och något som krävdes redan i höstas i
motion 1998/99:Ub216.

Enligt propositionen skall dock Ekeskolans och Hällsboskolans fasta
skoldelar läggas ner. Synskadade och talskadade barn skall lyftas ut ur
specialskolans målgrupp. Förslaget bör avvisas av riksdagen av skäl som
redovisas nedan. Döva och hörselskadade barn skall också fortsättningsvis
tillhöra målgruppen.

Kommunalisering eller
barnens bästa?

Analysen som ligger till grund för resonemangen i såväl
utredning som proposition är att den kommunala
kompetensen på området inte är tillräckligt god. Det är
sannolikt riktigt, och det problemet måste tas på allvar så att
situationen kan förbättras. Eftersom de flesta barn, som
regeringen påpekar, går i kommunala skolor är det av största
vikt att den kommunala kompetensen vad gäller
undervisning av barn med funktionshinder dramatiskt
förbättras.

Regeringens slutsats - att kommunerna skall ta över mer av under-
visningen av barn med svåra funktionshinder - är dock fel. Specialskolorna
för de barn som av olika skäl har störst behov kan inte avvecklas med mindre
än att realistiska alternativ säkrats. Detta ter sig avlägset.

Det krävs i verklig mening specialkunnande för varje barns situation. På
specialskolor som Ekeskolan finns den kompetens som behövs samlad.
Fortfarande är det orimligt att tro att alla landets nära 290 kommuner skall
kunna nå samma kunskapsnivå som en specialskola.

Varje berörd kommun måste bygga upp erforderlig kompetens och anpassa
lokaler och utrustning för elever med mycket speciella behov. Detta tar tid,
är dyrt och måste ske helt utan de samordningsfördelar som det innebär att ha
en verksamhet för barn med vissa särskilda behov samlad.

Kommunerna har inte och kan knappast förväntas att mer än i
undantagsfall klara av att bygga upp det kunnande som krävs för de mycket
speciella behov som de berörda barnen har. En lärare kanske möter en elev
med sådana behov som det är frågan om en enda gång under hela sin
lärarbana.

Det saknas vidare motiv för kommunerna att i förväg - "på chans" - bygga
upp kapacitet för högkvalitativ undervisning av barn med multifunktions-
hinder. Sådant kapacitetsbyggande kostar miljonbelopp och tar åratal att
åstadkomma. Kommunerna vet ju inte om de kommer att ha barn med vissa
funktionshinder eller kombinationer av funktionshinder och därmed vissa
speciella behov om, låt säga, 10 år.

I många kommuner behövs inte kompetensen löpande. När ett barn med en
typ av mycket speciella behov lämnar skolan kommer långt ifrån alltid ett
annat med likartade behov efter. Vad händer då med kunnandet, lokaler,
utrustning och medarbetare?

Men grundkritiken är att det är starkt ifrågasättbart om kommunerna alls
kan klara ansvaret för skolan för barn med den typ av svåra multi-
funktionshinder det här är frågan om.

Även om en satsning på att stärka specialpedagogiken i lärarutbildningen
och genom att fortbildning genomförs, så kommer detta inte att vara
tillräckligt för att nå den specialkompetens för svåra fall som idag finns på
specialskolorna. Det råder brist på speciallärare med spetskompetens. Det
finns anledning att tro att dessa synpunkter är giltiga för flera grupper av
barn med funktionshinder.

Kommunerna kommer att få stora problem med att bära kostnadsansvaret
för barn med multifunktionshinder, vars behov kan kosta miljontals kronor.
Vem vågar tror att detta inte kommer att drabba barnen? Risken är att barnen
blir betraktade som problem, i tider av redan hårt ansträngda kommunala
skolbudgetar.

I propositionen saknas helt besked om förslagens ekonomi och kommuner-
nas ekonomiska möjligheter att ge barn med funktionshinder bättre stöd i
hemskolorna.

Det måste finnas ett nära samarbete mellan skola, habilitering och boende.
Detta kan ej åstadkommas i varje kommun. Det är förmodligen inte möjligt
att garantera en likabehandling över hela landet av dessa barn med mycket
särskilda behov.

Många av barnen har före specialskolan gått i kommunala skolor. I många
fall har det inneburit en kamp mellan föräldrar och hemkommunen om
resurskrävande insatser. Man har prövat en rad skolformer innan man hittat
rätt på Ekeskolan. Många föräldrar ser framför sig att denna ständiga process
börjar om ifall Ekeskolans fasta skola läggs ner.

Erfarenheterna från när andra specialskolor kommunaliserats är knappast
goda.

Sedan finansieringsansvaret för Adolfsbergsskolans RH-klasser flyttats till
kommunerna har elevantalet stadigt minskat. Hemkommunerna måste stå
både för elevkostnaden om ca 260 000 kronor per läsår och kostnader för
resor och boende. Det blir en sammanlagd kostnad om ca 1,5 miljoner kronor
per år och barn.

För något år sedan fick tre elever tacka nej till Adolfsbergsskolan därför att
hemkommunerna sagt nej till deras begäran att studera där. Detta trots att
skolans experter, föräldrarna och eleven varit överens om att barnet skulle
må väl av att gå där.

Elevernas skolval ifrågasätts i flera fall varje år, vilket orsakar oro och
bristande långsiktighet för eleven. I ett fall har kommunens agerande lett till
rättegång, då kommunen vägrade eleven rätten att gå på skolan.

Skolministern har undvikit att svara på frågan om tidigare kommunali-
seringar av specialskolor, som den av Adolfsbergsskolan, har utvärderats av
Utbildningsdepartementet. Förmodligen är det därför inte gjort. Det är dock
angeläget att tidigare kommunaliseringar av specialskolor utvärderas.

En rimlig språkmiljö?

Regeringen vill lägga ner Ekeskolan, men vill behålla
specialskolorna för döva barn. Varför denna skillnad i synen
på specialskolor? Skolministern sa nyligen i riksdagen: "Min
uppfattning är att det finns ett handikapp, nämligen att vara
döv, som skiljer sig från andra. Döva kräver ett eget språk,
och de behöver också ha tillräckligt med kamrater och
tillräckligt med personal som är kompetent inom området.
Det kräver en alldeles egen skolmiljö." Dessa argument går
igen också i propositionen.

Men vad är då ett språk? Att ha vägar att kunna förmedla sina tankar och
känslor? Att kunna meddela sig med och förstå omvärlden?

Svårt synskadade barn med allvarliga multihandikapp som hörselskador,
autism, utvecklingsstörning eller svåra rörelsehinder har ofta svårt att
kommunicera med omvärlden.

Det är vanligt att blinda barn har ett svagt eller mycket svagt utvecklat
kroppsspråk, vilket försvårar möjligheten att göra sig förstådda. En del av de
svårt synskadade barnen med multihandikapp saknar ett för utomstående
tydbart språk, vissa saknar till och med mimik. Andra barn kan ta till sig
beröring eller musik förmedlad genom speciella resonansmattor på golvet.
Musiken de inte kan höra, kan de då känna rytmen av.

Ytterligare andra barn använder ett teckenspråk, som helt skiljer sig från
de dövas. Det är nämligen inte fråga om bokstäver eller ord, utan om högst
personliga signaler mellan barnet och föräldern, eller assistenten. Ytterligare
andra barn kan ge uttryck t.ex. för matematisk förmåga med hjälp av färger,
eller kommunicera via talsyntes i datorn.

Allmänt är att autism drabbar förmågan att kommunicera. Barn med
autism tänker, reagerar och uppfattar omvärlden annorlunda, vilket
naturligtvis påverkar kommunikationsförmågan och det sociala samspelet.

I en vidare bemärkelse är alltså döva knappast de enda barn med
funktionshinder som har ett eget språk och därmed behov av en egen
skolmiljö. För andra svårt funktionshindrade barn är språket måhända inte
erkänt eller identiskt för alla i samma situation, som de dövas teckenspråk är,
men likväl av största betydelse för de berörda barnens livssituation.

Sverige ligger långt framme vad gäller undervisning för döva och
hörselskadade barn. Det är mycket bra. Men det är centralt att det finns
miljöer där alla barn med mycket särskilda behov kan få möjlighet att
uttrycka sig och lära sig kommunicera med omvärlden. För svårt synskadade
barn med allvarliga multifunktionshinder finns en sådan miljö - Ekeskolan -
som regeringen vill stänga. En liknande argumentation kan föras om
Hällsboskolan.

Också synskadade barn med multifunktionshinder har rätt till bästa möjliga
förutsättningar för språkutveckling.

Avvisa nedläggningen av
Ekeskolan

Ekeskolan är landets riksrekryterande specialskola för blinda
och synskadade barn med flera handikapp, tex. hörselskador.
En del av barnen är också autistiska, utvecklingsstörda eller
rörelsehindrade. Några barn har en rad olika funktionshinder.
En del barn är rullstolsburna, andra saknar ett för
utomstående tydbart språk.

Det krävs i verklig mening specialkunnande för varje barns situation.
Ekeskolan har mångårig erfarenhet, engagerad personal, högt utvecklad
pedagogik och specialistkunnande. Barnens kombinationer av funktions-
hinder varierar. Därför får de en individanpassad undervisning. Miljön är
perfekt för de barn skolan vänder sig till. Alla är i samma situation. Barnen
känner sig omtyckta och accepterade.

Regeringen vill lägga ner Ekeskolans fasta skoldel och flytta Ekeskolans
resurscenter till Stockholm om några år. Blinda barn med multi-
funktionshinder förlorar då sin specialskola och skall med eller mot sin vilja
integreras i kommunala skolor.

Nedläggningen görs på så sätt att ett intagningsstopp införs från år 2001.
De som går på skolan idag får slutföra sin utbildning, men hur skall
kvaliteten i undervisningen säkras för de barn som antas fram till 2001? När
elevantalet sjunker kommer skolan få problem att behålla kompetens och
klara ekonomin. Propositionen saknar svar på den frågan och därmed skapas
en total oklarhet för framtiden för dessa barn.

Propositionens förslag innebär att barn endast skall kunna komma till
Ekeskolan kortare perioder, eller "visstidsplaceringar", som det kallas. När
propositionen presenterades kunde dock inte svar lämnas om vad "visstid"
innebär. Korttids- eller visstidsbesök är dock en omöjlig tanke för ett barn
med autism, som behöver en särskilt trygg och långsiktig miljö. Förslaget
innebär en betydande försämring för de barn som skulle behöva kunna gå på
Ekeskolan läsårsvis, med klasskamrater, i en stabil miljö, med möjlighet att
planera sin utbildning. För skolan blir det också svårt att planera när
elevantalet varierar under läsårens gång. I och med att kommunerna skall
betala ersättning för visstidsbesöken blir de ekonomiska villkoren för
barnens vistelse och för skolans verksamhet också osäkra.

Hur skall visstidsbesöken kunna vara kvar när Ekeskolans fasta skoldel
läggs ner och resurscentret flyttas? Hur skall ansvaret för barn med
Spielmeyer-Vogt kunna tas när resten av verksamheten vid Ekeskolan
efterhand avvecklas? Kritiken mot förslagen i FUNKIS-utredningen och nu i
propositionen kvarstår.

På Ekeskolan finns också ett resurscenter. För att utveckla ny praktiskt
kunskap är resurscentret avhängigt av att det bedrivs löpande undervisning
på Ekeskolan. Resurscentret bör också i fortsättningen vara knutet till
Ekeskolans fasta skoldel och inte flyttas till Stockholm eller annorstädes.

Ibland hävdas att behovet av Ekeskolan har minskat, därför att elevantalet
gått ner. FUNKIS-utredningen skrev tvärtom att elevantalet varit konstant.
Men så länge eleverna inte garanteras möjligheten att välja den skola som
passar dem bäst så är elevantalet inte ett relevant mått på behov. Ekeskolan
behövs, inte minst som ett alternativ för barn som prövat de flesta andra
lösningar i hemkommunerna.

Det påtalas också ibland att få yngre barn går på Ekeskolan. Detta beror
rimligen på - vilket FUNKIS för övrigt noterade - att många kommer till
skolan först i tonåren. Först har nästan alla prövat en rad olika alternativ på
hemorten. Och först när kommunerna har misslyckats med att ge barnen en
adekvat utbildningsform öppnas alternativet Ekeskolan. De äldre barnens
sociala behov är också annorlunda och mer komplexa än de yngres.
Kontakterna utanför den egna familjen blir allt viktigare.

Vidare hänvisas stundom till att synskadade elever med multihandikapp
oftast går i skolan i sina hemkommuner. Så kommer det förmodligen att
förbli, och därför måste den kommunala kompetensen stärkas. Poängen är
inte att alla barn skall anvisas att gå på en specialskola. Poängen är att
Ekeskolan är ett alternativ för dem som inte kommer till sin rätt, eller
kommer till rätta i den kommunala skolan. Det faktum att inte alla
synskadade barn med multifunktionshinder går på Ekeskolan kan knappast
vara ett argument för att inte någon skall få göra det. Många föräldrar känner
inte till Ekeskolans existens och nästan alla barn går som sagt först igenom
en process där man prövar en rad olika alternativ på hemorten innan man till
slut väljer en specialskola.

Ekeskolan visar det mänskliga livets värde - att alla barn kan utvecklas
och vara lyckliga - bara de rätta förutsättningarna ges. En nedläggning vore
anmärkningsvärd i ett land som gärna ser sig som föregångsland vad gäller
förutsättningarna för människor med funktionshinder. Avvecklingen av
Ekeskolan måste stoppas.

Därtill bör möjligheten att komplettera Ekeskolan med en gymnasiedel
utredas, så att barnen kan gå vidare och utvecklas i sin egen takt, oavsett
ålder. Idag saknas goda alternativ för Ekeskolans elever att läsa vidare på.
Resultatet blir att mycket få ungdomar därifrån går vidare. Det bör vidare
utredas om en möjlig väg att finansiera detta kan vara att överföra pengar
från lönebidragssystemet.

Propositionen har inga svar att ge om de ekonomiska konsekvenserna av
propositionens förslag för de kommunala skolorna. Samma oklarhet gäller
för kommunernas finansiering av korttidsbesöken på Ekeskolan.

Alla barns rätt att välja
skola

Att kunna välja skola är viktigt för alla barn. Men
möjligheten att välja är alldeles särskilt viktig för barn och
ungdomar med funktionshinder. De är beroende av att skolan
de går i har tillräckligt kunnande och att miljön är trygg och
undervisningen långsiktig. Idag hindras många av dessa barn
att välja skola p.g.a. bristande information, alltför få
alternativ och rena kommunala avslagsbeslut.

Det enda rimliga är en statligt garanterad rätt att välja skola som omfattar
alla barn - i synnerhet dem som söker specialskola. För att valfriheten skall
vara reell måste finansieringen av boendet vid specialskolorna garanteras
barnen.

Genom detta säkerställs alla barns - också barn med multihandikapp och
andra särskilda behov - rätt och möjlighet att välja skola. Därmed blir
Ekeskolans långsiktiga fortlevnad en fråga om berörda barns och föräldrars
fria val. Allt talar för att Ekeskolan då kommer att bestå.

Det statliga huvudmannaskapet för och finansieringen av specialskolan bör
kvarstå tills denna nya nationella finansieringsform har införts. När en
statligt garanterad rätt att välja skola införts för barn med funktionshinder
kan en annan huvudman vara ett alternativ för bl.a. Ekeskolan. Föräldrar och
skolans medarbetare får då ekonomiska möjligheter att driva skolan, under
statlig kvalitetstillsyn.

Brister i hantering av
utredning och proposition

FUNKIS-utredningen hann inte fullgöra utredningsuppdraget
fullt ut. En mycket central del, de ekonomiska
konsekvenserna av den föreslagna kommunaliseringen av
specialskolorna lämnades därhän. Inte heller i propositionen
klaras de ekonomiska konsekvenserna av förslagen ut.

Det är oacceptabelt att besked om ekonomiska konsekvenser dröjer till
efter det att riksdagen förväntas fatta beslut om propositionen. Inget vet
alltså
idag vilka ekonomiska konsekvenser förslagen i propositionen skulle få.

När FUNKIS-utredningen var ute på remiss rådde oklarhet om vem som
skulle hantera remissen på departementet. Oklarheten bekräftades när det
moderata riksdagskansliet efterfrågade besked.

Detta är allvarligt eftersom det är väl känt att det är innan en proposition är
färdigskriven som intresserade människor och organisationer har störst
möjlighet att föra fram synpunkter för att kunna påverka innehållet.

Det stod till slut klart att statsrådet Wärnersson skulle hantera remissen och
propositionen. Därmed kom hon i den mycket ovanliga situationen att få ta
ställning till det egna arbetet som FUNKIS-utredningens ordförande.

Avslutning

Regeringen har fått backa på punkt efter punkt sedan
FUNKIS-utredningen. Likväl är propositionen full av
inkonsekvenser och otydligheter.

Ekeskolans fasta skoldel ges en respittid på ca 10 istället för 3 år, men
nedläggning blir det likafullt.

Kunskapscentret stärks kortsiktigt, men flyttas sedan från Örebro.

Rättighetslagen blir kvar för barnens gymnasiegång, men Ekeskolan får
ingen gymnasiedel.

Skolorna för döva och hörselskadade barn kommunaliseras inte, i alla fall
inte just nu.

Inga besked ges om förslagens ekonomi eller kommunernas ekonomiska
möjligheter att ge barn med funktionshinder bättre stöd.

Kritiken mot nedläggningen av Ekeskolan har varit och är massiv.
Föräldrar, elever och lärare har agerat kraftfullt för att få behålla skolan. De
har engagerat sig trots att barnen som nu går på skolan skall få gå färdigt
innan den stängs. Orsaken är att man av egen erfarenhet vet hur viktig
Ekeskolan är för berörda familjer och barn.

Ett stort antal läkare, experter och opinionsbildare har tagit ställning mot
nedläggningen. Många människor som läst om förslaget har engagerat sig för
barnen på skolan och för dess fortlevnad.

Den socialdemokratiska Örebrobänken har aviserat att den skall motionera
om Ekeskolan. Före detta ledande socialdemokrater i riksdag och fack-
förbund står på Ekeskolans sida.

Svenska Dagbladet, Expressen och Dagens Nyheters ledarsidor har alla
tagit ställning för Ekeskolan och beskrivit situationen för barnen där. Radio
och TV har också löpande belyst situationen.

De reaktioner och den uppmärksamhet som förslaget att lägga ner
Ekeskolan har väckt har redan resulterat i en mycket positiv sak: Aldrig förr
har barn med funktionshinder, deras situation och förutsättningar uppmärk-
sammats så mycket som det senaste året. Detta har med största sannolikhet
bidragit till att öka förståelsen för barn med funktionshinder.

Människor har sett att barnen på Ekeskolan har ett enormt driv, stor
livsglädje och goda möjligheter att utvecklas. Ekeskolan är ett mänskligt
växthus, med många mycket motiverade elever.

Ekeskolans nedläggning måste avvisas och den fasta skolverksamheten
bevaras för de barn och familjer som så önskar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avvisar propositionens förslag om att avveckla
Ekeskolans fasta skoldel,
2.
3. att riksdagen avvisar propositionens förslag om att avveckla
Hällsboskolans fasta skoldel,
4.
5. att riksdagen avvisar propositionens förslag om att
synskadade och talskadade barn skall utgå ur specialskolans
målgrupp,
6.
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvecklingen och lokaliseringen av
Ekeskolans resurscenter,
8.
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utreda förutsättningarna för ett
riksgymnasium för blinda och synskadade barn med
multihandikapp vid Ekeskolan,
10.
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvärdering av tidigare
kommunaliseringar av specialskolor,
12.
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av förstärkning av den
kommunala kompetensen vad gäller undervisning av barn
med funktionshinder,
14.
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om särskilda förutsättningar för
språkutveckling för synskadade barn med
multifunktionshinder,
16.
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätten för barn och ungdomar med
funktionshinder att välja skola,
18.
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunernas information till
funktionshindrade barns föräldrar om hjälp, stöd och
möjlighet att söka specialskolor..
11F
Stockholm den 27 maj 1999

Sten Tolgfors (m)