med anledning av proposition 1980/81:205 om förenklade statliga regler inom barnomsorgen

Motion 1980/81:2216 av Olof Palme m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1980/81:2216

Motion
1980/81:2216
av Olof Palme m. fl.

med anledning av proposition 1980/81:205 om förenklade statliga
regler inom barnomsorgen

1 Inledning

I proposition 1980/81:205 lägger den borgerliga tvåpartiregeringen fram
förslag om nya regler för statsbidrag till den kommunala barnomsorgen. I
övrigt redovisas på några punkter begränsningar i statliga krav på kommunerna
i fråga om barnomsorgsverksamheten. Propositionen har varit utlovad
länge och finns t. ex. på trepartiregeringens propositionsförteckning från
januari 1980. Socialutskottet beklagade i sitt betänkande 1980/81:40 att
propositionen inte hade avlämnats - utskottet har upprepade gånger skjutit
på behandlingen av motioner om barnomsorgen.

Vissa av de frågor som nu tas upp i propositionen har sysselsatt olika
borgerliga regeringar alltsedan 1976.1 den första borgerliga trepartiregeringens
regeringsförklaring hette det t. ex. att normer skulle fastställas för
personaltäthet och gruppstorlek inom förskolan.

Under folkpartiregeringen utarbetades en departementspromemoria (Ds
S 1979:3) där nya krav på kommunernas barnomsorg ställdes upp. I dessa
avseenden innebär den nu aktuella propositionen ett återtåg från tidigare
utfästelser och löften från borgerligt håll.

De förslag som läggs fram måste bedömas mot bakgrund av vilken effekt
de kan väntas få när det gäller att uppnå de mål som samhället ställt upp för
barnomsorgen-i kvantitativt och kvalitativt avseende. Någon redovisning av
eller diskussion kring konsekvenserna förs dock inte av regeringen. Inte ens
beträffande den viktiga frågan om det nya statsbidragets effekter redovisas
något material i propositionen. Tvåpartiregeringen fortsätter således tidigare
borgerliga regeringars metodik att lägga fram ett ofullständigt material för
riksdagen, trots att man behandlat en del av de aktuella problemen sedan
regeringsskiftet 1976.

2 Målen för barnomsorgen

Samhällets insatser inom barnomsorgen grundas på två olika motiv. Barn
har stort behov av gemenskap med andra barn och av att få förtroende också
för andra vuxna än föräldrarna. Denna gemenskap är viktig för dem i deras
utveckling till fria och självständiga människor. Den är särskilt betydelsefull i
en situation när många barn växer upp utan syskon och i splittrade familjer.
Det andra motivet sammanhänger med att när båda föräldrarna förvärvsar

1 Riksdagen 1980/81. 3 sami. Nr 2216

Mot. 1980/81:2216

2

betar (eller studerar på heltid) ställs krav på att samhället ställer upp med en
trygg barnomsorg.

Målen för barnomsorgens (och förskolans) verksamhet formulerades av
barnstugeutredningen. Det övergripande syftet fastslogs i förskolelagen vara
att ”i nära samarbete med kommunen främja en allsidig personlighetsutveckling
och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barnen”. De olika
delmålen utvecklades närmare av barnstugeutredningen och har följts upp i
socialstyrelsens arbetsplaner.

Samhällets barnomsorg var länge relativt begränsad i Sverige. År 1970
fanns t. ex. endast 65 000 platser i daghem och familjedaghem, ungefär lika
många i vardera tillsynsformen. 1976 var antalet platser 81 000 i dagb m, och
60 000 i familjedaghem för förskolebarn, dvs. det hade skett mer än en
fördubbling. Särskilt stark var utvecklingen på daghemssidan. 1975 tog den
socialdemokratiska regeringen initiativ till en ambitiös utbyggnadsplan.
Under fem år (1976-1981) skulle 100 000 nya platser tillkomma i daghem och
50 000 i fritidshem, därtill ett icke specificerat antal platser i familjedaghem.
Antalet årligen tillkommande platser skulle öka: från 16 000 år 1977 till
24 000 år 1981 för daghem och från 8 000 till 12 000 för fritidshem.
Därigenom skulle man kunna uppnå att alla barn till förvärvsarbetande och
studerande föräldrar vid 1980-talets mitt skulle kunna få en plats i
barnomsorgen. Genom kraftigt förbättrade statsbidrag skulle utbyggnaden
stimuleras.

3 Uppnåendet av de kvantitativa målen

3.1 Socialdemokratin har till varje riksmöte under de senaste åren lagt fram
motioner som behandlat barnomsorgen (senast i motion 1980/81:1251). Det
har varit uttryck för vår vilja att följa upp riksdagsbeslutet från 1976 om
utbyggnaden. Vi varnade tidigt de borgerliga för att planen inte skulle
förverkligas, och vi har begärt att regeringarna skulle ta upp överläggningar
med Kommunförbundet i syfte att säkra förverkligandet. Inget positivt har
dock skett trots regeringsutfästelser (t. ex. i 1979 års regeringsdeklaration
om att det av riksdagen beslutade utbyggnadsprogrammet skulle fullföljas).
Tvärtom har man från borgerligt håll utpekat den offentliga sektorn (där
barnomsorgen varit ett snabbt växande område) som en huvudorsak till
landets ekonomiska problem, skurit ned kommunernas ekonomiska resurser
och förklarat tvärstopp i årets kompletteringsproposition för en fortsatt
barnomsorgsutbyggnad.

De borgerliga regeringsåren har visat oförmågan att klara av riksdagsbeslutet.
Det framgår av följande tabell.

Mot. 1980/81:2216

3

År	Daghem		Fritidshem
Överenskommelse	Faktisk/ planerad	Överenskommelse	Faktisk/ planerad
1977	16 000	20 500	8000	5 300
1978	18 000	11 200	9000	5 400
1979	20 000	12 400	10 000	5 200
1980	22 200	8 400	11000	5 600
1981	24 000	15 600	12 000	8000

Det är betecknande för den nu aktuella propositionen att de kvantitativa
målsättningarna helt försvunnit. Till skillnad från vad t. ex. socialministern i
folkpartiregeringen uttalade i anslutning till publicerandet av departementspromemorian
Ds S 1979:3 (”Alla barn, vars föräldrar så önskar, bör få
tillgång till samhällets barnomsorg”) görs nu inga målbestämningar. De båda
mittenpartierna har - vilket redan årets kompletteringsproposition visade gett
upp utbyggnadskraven inom barnomsorgen. Detta är ett viktigt
konstaterande inför den närmare granskningen av statsbidragsförslaget.

3.2 När det nuvarande bidraget för daghem och fritidshem infördes var
syftet att statens andel i princip skulle motsvara kostnaderna för personalen.
I förhållande till kostnaderna för verksamheten kom statens bidrag att utgöra
ca 55 % för daghem. Denna andel har sedan sjunkit och utgör nu, enligt
Kommunförbundets beräkningar, något under 50 %. För familjedaghemsverksamheten
uppgår den till ca 46-47 %, för fritidshem till 32 %.

I följande serie sammanfattas utvecklingen av driftkostnaderna för
daghem 1968-1978. Därefter har statens andel sjunkit och utgjorde 1980 ca
49%.

År	Stats	För	Kommunal	Stats	För	Kommunal
	bidrag	äldra	netto	bidrag	äldra	netto
		avgift	kostnad		avgift	kostnad
	Kr.	Kr.	Kr.	%	%	%
1968	1 600	1200	6 200	18	13	69
1969	1 600	1 400	7 000	16	14	70
1970	2 800	1 600	6 600	25	15	60
1971	2 800	1 800	7 800	23	15	63
1972	4 000	2 000	8 000	29	14	57
1973	5 000	2 200	8 300	32	14	54
1974	6 500	2 400	8 100	38	14	48
1975	7 500	2600	10 100	37	13	50
1976	8 300	3000	10 000	39	14	47
1977	14 700	3000	9 000	55	11	34
1978	16 600	4 000	12 100	51	12	37

1* Riksdagen 1980/81. 3 sami. Nr 2216

Mot. 1980/81:2216

4

Regeringen redovisar som tidigare nämnts inga uppgifter om hur det nya
systemet förhåller sig till nuvarande statsbidragssystem. Det bör framhållas
att när man i den nämnda departementspromemorian diskuterade statsbidragens
utformning gällde det bara dag- och fritidshemsverksamheten,
medan propositionen innefattar även familjedaghem samt deltidsförskolor
och öppna förskolor.

Enligt vad vi erfarit understiger statsbidraget enligt det föreslagna
systemet vad som nu utgår i bidrag till kommunal barnomsorg. Den statliga
besparingen kan bedömas vara av storleksordningen 200-250 milj. kr. Därtill
kommer den slopade möjligheten att erhålla räntebidrag i vissa fall.
Kommunerna förlorar således pengar även på detta regeringsförslag.

Enligt uppgift i propositionen utgör de kommunala kostnaderna för
verksamheten, till vilka statsbidrag nu skall börja utgå, drygt 1,1 miljard
kronor. Statens bidrag för dessa verksamheter skulle då komma att utgöra ca
450 milj. kr. Det är således ett belopp av uppskattningsvis ca (250 + 450 =)
700 milj. kr. som kommer att omfördelas från nuvarande statsbidragsberättigade
verksamheter. Den tillsynsform som drabbas mest är daghem, med
andra ord den verksamhet där den beslutade utbyggnaden redan sackar efter
kraftigt och där de största köerna finns. För familjedaghemsverksamheten är
effekterna nästan lika stora.

Reslutatet av regeringens förslag är således att den stimulans som det
nuvarande statsbidragssystemet har avsevärt försvagas. De kommuner som
har ambition att leva upp till 1976 års riksdagsbeslut straffas härför, de som
nöjer sig med att ha den allmänna förskolan och en blygsam daghems- och
fritidsverksamhet tjänar på regeringens förslag.

Det är förvisso eftersträvansvärt att söka göra statsbidragssystemet
enklare. Departementspromemorian redovisar en utformning av ett procentbidrag
för daghem och fritidshem, vilket också tillstyrktes av bl. a.
Kommunförbundet. Om regeringen hade valt denna väg - och eventuellt
också infogat familedaghemsverksamheten - skulle de negativa konsekvenserna
för barnomsorgens fortsatta utbyggnad inte uppstå. Av de skäl vi här
redovisat är vi inte beredda att tillstyrka regeringsförslaget i denna del.
Regeringen bör i stället återkomma med ett nytt förslag enligt följande
riktlinjer.

Statens bidrag till daghem, fritidshem, familjedaghem och öppna förskolor
bör utgå som ett procentbidrag. Bidragsunderlaget bör kunna utformas
enligt de grunder som återfinns i propositionen. Statens insats bör därvid i
princip motsvara personalkostnaderna; av statsfinansiella skäl bör dock
bidragsprocenten t. v. motsvara vad en tillämpning av nuvarande regler
medger. Regeringen bör snarast återkomma med ett nytt förslag till
riksdagen efter överläggningar med Kommunförbundet.

Verksamheten vid daghemmen och fritidshemmen kan skifta kraftigt. På
vissa håll kan, av olika skäl, många svårigheter finnas i barnstugorna. Där
tenderar ofta också personalomsättningen att vara hög. De rekommenda

Mot. 1980/81:2216

5

tioner som socialstyrelsen utfärdat om gruppstorlekar och personaldimensionering
har upplevts som otillräckliga, vilket i praktiken betytt att
kommunerna fått gå in med extra personalinsatser.

Vårt parti har i flera motioner förespråkat behovet av att det vid sidan av
de generella statsbidragen finns särskilda statliga medel som kan användas
för behovsorienterade insatser. Vi har erinrat om att skolans statsbidragssystem,
genom SIA-reformen, inrymmer dels s. k. basresurser, dels förstärkningsresurser.
Vi hänvisar i detta sammanhang till vad vi anfört i tidigare
motioner (bl. a. 1978/79:509 och 1980/81:1251). Vid de av oss föreslagna
överläggningarna mellan staten och Kommunförbundet bör man även
diskutera hur man lokalt skall beakta behovet av särskilt riktade insatser
inom ramen för barnomsorgsverksamheten. Som ett särskilt bidrag till
sådana åtgärder bör staten medverka med 100 milj. kr. enligt de grunder vi
förordat senast i motion 1980/81:1251. Vi är medvetna om att dessa medel
inte motsvarar behovet av särskilda insatser - det måste främst klaras genom
en disposition av de reguljära medlen - men de kan likväl vara av betydelse,
om de används för att stimulera nya sätt att lokalt arbeta med dessa
frågor.

3.3 Som framgår av redovisningen under 3.1 kommer 1976 års mål för
barnomsorgen inte att nås. Sedan vår partimotion om insatser för barns och
ungdomars levnadsmiljö och uppväxtvillkor m. m. (1980/81:1251) lades fram
i januari har Kommunförbundet redovisat att utbyggnadstakten är lägre än
vad gällande barnomsorgsplaner visar. År 1980 skulle 19 600 platser
tillkomma i daghem och 9 300 i fritidshem enligt dessa planer (22 000 resp.
11000 enligt 1975 års överenskommelse); det faktiska antalet blev 8 400
platser i daghem och 5 600 i fritidshem. ”Måluppfyllelsen” blev alltså detta år
mindre än 50 % i förhållande till planerna och 33 % i förhållande till 1975 års
överenskommelse. Det kommer inte att gå att genomföra 1976 års beslut
under avsedd tid. Det får dock inte betyda att man släpper ambitionen på
barnomsorgens område. Att bygga ut barnomsorgen är - det bör betonas också
den viktigaste kvalitativa insatsen på detta område. Vi vidhåller därför
vårt krav från motion 1980/81:1251 om en ny utbyggnadsplan.

3.4 I propositionen föreslås även att den möjlighet som nu finns att erhålla
räntebidrag i vissa fall för barnstugor skall slopas. Bidragsmöjligheten gäller
när en bostad tillfälligt utnyttjas som barnstuga. I avvaktan på de
förhandlingar om nytt statsbidragssystem som vi förordat i det tidigare bör
nuvarande möjlighet att utge räntebidrag för lägenhet, som tillfälligt används
som barnstuga, kvarstå.

4 Uppnåendet av de kvalitativa målen

4.1 I dagens läge finns vissa rekommendationer som har till syfte att
garantera en god kvalitet inom barnomsorgen. I proposition 1973:136

Mot. 1980/81:2216

6

gjordes vissa uttalanden om barngruppernas storlek, som sedan följts upp av
rekommendationer från socialstyrelsen. Myndigheten har också utfärdat
rekommendationer om personaldimensionering och personalens fördelning
på förskollärare, fritidspedagoger och barnskötare.

Regeringens förslag går närmast ut på att avveckla de hittillsvarande
normerna; i varje fall synes det gälla om personaldimensionering och
-fördelning. Beträffande barngruppernas storlek görs ett uttalande att de inte
bör innehålla mer än 15 barn, men samtidigt framhåller föredraganden att
detta tal bör kunna överskridas om antalet faktiskt närvarande barn är litet.
Motivet för propositionens innehåll i denna del är att det bör ankomma på
kommunerna, som själva bäst känner styrka och svagheter i sin verksamhet,
att själva utforma denna. Det finns skäl att notera att företrädare för de båda
regeringspartierna tidigare velat gå vägen att binda kommunerna mer än
hittills. Departementspromemorian, som tillkom under folkpartiregeringen,
var ett uttryck för detta, 1976 års regeringsdeklaration ett annat.

4.2 Frågan i vilken utsträckning staten skall styra kommunal verksamhet
genom lagar, föreskrifter, rekommendationer osv. har från tid till annan lösts
på olika sätt. Skolans område har av tradition varit tämligen centralt reglerat,
men där finns sedan något tiotal år en bestämd strävan att öka det lokala
inflytandet. Barnomsorgen har som framgår av det ovan sagda inte varit lika
detaljstyrd. Vissa anser att man bör ställa fastare krav på kommunerna på
detta område genom att sätta upp regler för personaltäthet, personalfördelning,
öppethållande, gruppstorlekar, personalens utbildning m. m., allt i
syfte att garantera en hög kvalitet. Andra menar att man genom sådana
generella bestämmelser aldrig kan komma fram till att garantera en likvärdig
nivå inom barnomsorgen, eftersom denna påverkas bl. a. av faktorer som
barngruppernas sammansättning och personalens stabilitet. Vissa lägger
därtill den rent principiella aspekten att staten inte skall styra en rent
kommunal verksamhet, medan andra åter hävdar att de omfattande statliga
insatserna (för personalutbildning och för driften av barnomsorgen) motiverar
att staten ställer vissa övergripande krav.

Under det utbyggnadsskede som 1970-talet varit för förskolan - även om
de kvantitativa målen inte infriats - har det varit av betydelse att det funnits
centrala rekommendationer som kunnat vägleda kommunerna vid verksamhetens
utformning. Samtidigt är det tveksamt om sådana statliga krav är lika
nödvändiga för framtiden - förutsatt att förskolan kan tillföras behövliga
ekonomiska och personella resurser. Många skäl talar i stället för att
betydligt större vikt inom förskolan måste läggas vid dess innehåll,
arbetsformer m. m.; i motion 1980/81:1251 (s. 17 ff.) framhöll vi följande
härom:

Kvalitetsaspekterna i förskolan har ofta i den allmänna debatten
sammankopplats med frågor om personaltäthet, normer för dessa osv. Dessa
är givetvis betydelsefulla; vårt förslag om särskilda medel för behovsinrik

Mot. 1980/81:2216

7

tade insatser är uttryck härför. Men det är också nödvändigt att man i högre
grad än tidigare behandlar frågor om förskolans innehåll och arbetsformer
m. m.

I barnstugeutredningens båda huvudbetänkanden (SOU 1972:26-27)
framhölls bl. a. att förskolans övergripande mål skall uttrycka den ideologiska
bakgrunden till det pedagogiska programmet. ”Det blir då ett uttryck
för samhällets syn på och omsorg om varje barn i dess rätt till en god
utveckling.” I utredningens direktiv hade detta mål för barnstugeverksamheten
angetts vara att i samverkan med hemmet främja barnens allsidiga och
harmoniska utveckling emotionellt, socialt och intellektuellt samt medverka
till en positiv anpassning av barnen till samhället.

De övergripande målen för förskolans verksamhet liknar i många
avseenden de som gäller för skolan. En särskild arbetsplan för förskolan har
publicerats av socialstyrelsen. För förskolans del saknas däremot ett bestämt
arbetsprogram. Hur arbetet i praktiken går till ute i de enskilda förskolorna
kan också växla kraftigt.

Några initiativ under det senaste året till en förnyad diskussion om
förskolans innehåll och arbetsformer kan särskilt nämnas. Det är dels
familjestödsutredningens diskussionspromemoria Daghem för små barn och
dess promemoria om kvalitet i familjedaghem, dels socialstyrelsens diskussionsmaterial
Förskolans pedagogiska verksamhet. Dessa kan ses som försök
att utveckla arbetet i förskolan. Familjestödsutredningen anser t. ex. att den
”växtpedagogik” som tillämpas har gjort det svårt att hjälpa barnen att leka
och arbeta tillsammans och kunna känna sig som en tillgång i en grupp.
Socialstyrelsen har bl. a. aktualiserat ett antal områden, som är centrala från
kvalitetssynpunkt och som särskilt behöver uppmärksammas för vidare
insatser.

I underlaget sägs bl. a. att den nyorientering som nu sker inom förskolans
verksamhet i fråga om innehåll och arbetssätt talar om ett behov av en ökad
fasthet i arbetet, medveten planering av verksamheten och en aktiv
barnuppfostran utifrån en demokratisk människosyn. Man betonar vidare en
socialt fostrande pedagogik, arbete, lek och inlärning i naturliga sammanhang,
barns och vuxnas funktioner i verksamheten. Föräldrarnas delaktighet
och medansvar framhålls.

Det finns många skäl som talar för en mer strukturerad verksamhet inom
förskolan i enlighet med de tankegångar som utvecklas bl. a. i den nämnda
skriften. Här krävs emellertid ett fortsatt utvecklingsarbete, både lokalt och
centralt. Socialstyrelsen har i sin anslagsframställning föreslagit att vissa
medel avsätts för bl. a. ett kommunalt utvecklingsarbete. Regeringen har
dock inte biträtt detta förslag. Enligt vår mening finns det dock skäl att staten
ställer vissa medel till förfogande för ett sådant arbete. Inom ramen för
anslaget Särskilda insatser för förskolan har vi beräknat 5 milj. kr. för detta
ändamål. Härigenom bör det bli möjligt att inte bara initiera och stödja
lokala projekt - att skapa lokala utvecklingsprogram innefattande både de
kvantitativa och kvalitativa frågorna - utan också att sprida resultat och
erfarenheter till andra kommuner. I personalavseende kan det också ses som
en viktig utvecklings- och fortbildningsinsats.

I nästa anslagsframställning bör socialstyrelsen också ge en samlad
redovisning av arbetet med frågorna om förskolans pedagogiska verksamhet.

Ytterligare ett område som får alltmer ökad aktualitet i och med
barnomsorgens kvantitativa utveckling är sambandet och samarbetet förskola/skola.

Mot. 1980/81:2216

8

Både barnstugeutredningen och SIA betonade betydelsen av att ett utökat
samarbete mellan förskola och skola. En del praktiska åtgärder har också
vidtagits i detta syfte för att öka kontakterna, mildra konsekvenserna av
övergången förskola-skola och också få ett utbyte i pedagogiska och
metodiska avseenden. Men det är tveksamt om så mycket uträttats som
avsikten varit. Också enkla organisatoriska åtgärder att föra skola-förskola
närmare har varit svåra att genomföra.

I socialstyrelsens diskussionsunderlag framhålls bl. a. att utmärkande för
förskolans pedagogiska verksamhet är att inlärning sker i naturliga sammanhang,
meningsfulla för barnet. Det finns samtidigt en diskussion om
förskolans pedagogiska arbete med avseende på inlärningsaspekterna.

Mycket talar t. ex. för att man måste ägna ökad uppmärksamhet inom
samhällets barninstitutioner - förskola och skola - åt barnens språkutveckling
och begreppsbildning. Ett sådant önskemål påverkar givetvis det
pedagogiska innehållet och arbetsformerna i förskolan.

Därutöver kan särskilda åtgärder behövas för att åstadkomma en mjuk
övergång mellan förskola och grundskola. Detta skulle t. ex. kunna ske
genom att förskolepersonal och lågstdielärare samarbetar i arbetslag.
Arbetet skulle därvid bygga på att förskole- och lågstadiepedagogik skall
närma sig varandra och kräva stöd av en gemensam fortbildning liksom
förändringar i grundutbildningarna. Så t. ex. borde undervisning om läs- och
skrivinlärning ingå i förskollärarutbildningen. Detta skulle också kunna
underlätta för förskollärare att följa barn upp på lågstadiet. Med dessa
åtgärder skulle det vara möjligt att åstadkomma en växelverkan i pedagogiskt
och metodiskt avseende mellan skola och förskola.

Det är nödvändigt att ytterligare överväga många frågor i detta sammanhang
innan en viss lösning kan förordas. Det gäller t. ex. det pedagogiska och
sociala innehållet i verksamheten, konsekvenser för personalen och personaltillgång,
fortbildningsinstser för resp. personalgrupp liksom behov av
förändringar i grundutbildningen. De lokala konsekvenserna måste vidare
belysas vad gäller bl. a. lokaler, läromedel och kostnader. Också effekterna
på barnomsorgen i övrigt måste klargöras. Vad vi förordat i fråga om medel
för lokalt utvecklingsarbete kan här vara betydelsefullt.

Om man skall lämna normativa bestämmelser om gruppstorlek och
personaltäthet m. m. måste enligt vår uppfattning i stället målet för
verksamheten och övergripande riktlinjer för hur det skall nås med
acceptabel kvalitet slås fast klarare av regering och riksdag. Men tvåpartiregeringen
häri denna proposition tagit avstånd från en sådan väg. Man säger
nämligen att det ”inom varje kommun bör finnas möjligheter att anpassa
kvaliteten alltefter förhållandena vid de olika dag- och fritidshemmen och
efter andra lokala förutsättningar”.

Det har nu gått nästan tio år sedan barnstugeutredningen arbetade och
riktlinjerna för förskolans verksamhet presenterades för riksdagen i proposition
1973:136. Ett betydande erfarenhetsmaterial har samlats, lokalt och
centralt. Förskolans arbete har belysts i utredningar, bl. a. av familjestödsutredningen.
Det är enligt vår mening nödvändigt att man från samhällets
sida - som ett stöd i arbetet på att göra målen för verksamheten tydligare söker
klargöra hur de olika instrumenten (utbildning, fortbildning, arbetsplaner,
försök, information etc.) skall utformas och samspela. Det kan t. ex.

Mot. 1980/81:2216

9

vara lämpligt att lokalt ersätta de nuvarande barnomsorgsplanerna med
utvecklingsprogram för barnomsorgen där också de kvalitativa aspekterna
tas upp. Sker inte detta kan följden lätt bli att man helt förlorar greppet över
verksamhetens utveckling och att man därmed inte har någon möjlighet att
uppnå målen för verksamheten. Det är viktigt att förenkla reglerna och
minska den statliga detaljstyrningen även på barnomsorgens område. Men
det får inte leda till en kvalitativ utarmning. Förskolan är i främsta rummet
till för barnens skull; med denna utgångspunkt (som i varje fall socialdemokratin
har) är det självklart att man skall kunna klargöra vad som är en
kvalitativt god barnomsorg. Vi beklagar att regeringen inte sett på frågan
utifrån barnens synpunkt utan ur en administrativ-byråkratisk synvinkel. De
hjälpmedel man centralt från samhällets sida därvid har att utnyttja är
främst

- utbildningen av personal

- fortbildningen av personal

- arbetsplaner o. d.

- information om forskning och försök

I flera avseenden finns det brister i tydligheten och klarheten hos dessa
instrument. Utbildningen av t. ex. förskollärare utformas i dag på olika sätt.
Det råder osäkerhet inom förskolan, konstaterar familjestödsutredningen i
sitt senaste betänkande (SOU 1981:25), om vad barnen skall få ut av sin
vistelse och vilka metoder man bör arbeta efter. Man har därför börjat
diskutera vilket innehåll daghemspedagogiken skall ha. Förslag om nya
modeller förs fram (så har socialdirektören i Norrköping John Lovén
redovisat sina synpunkter och förslag i en skrift, Förnya barnomsorgen, som
getts ut av det socialdemokratiska partiet). Trots en delvis omfattande
forskningsverksamhet kring barns situation finns det behov av förstärkta
insatser när det gäller forskning om och utvecklingsarbete kring barn, deras
uppväxtvillkor, förskolan m. m. Vi har i motion 1980/81:1251 lagt fram vissa
förslag härom. Familjestödsutredningen har i sitt betänkande gjort en
beskrivning av forskningsinsatser och föreslagit betydande ökningar av
satsningarna inom detta område.

Vi bejakar i princip att nuvarande former för statlig styrning kan slopas,
särskilt med den inriktning på en ökad fasthet i målformuleringarna för
förskolan som vi förordar. Detaljregleringen har gått för långt på sätt som
beskrivs i propositionen. Kommunerna bör själva kunna vara myndiga att
bestämma i en rad frågor. Men innan man har hunnit längre på vägen att
skapa förutsättningar för en fastare, mer planerad och tydligare målinriktad
verksamhet, bör mman inte avhända sig alla de nuvarande rekommendationer
som påverkar kvaliteten i förskolan (t. ex. om gruppstorlek och
personaldimensionering).

Vi vill därutöver framhålla att det är av betydelse hur stora barngrupperna
är, hur många som arbetar där. att utbildad personal används etc. Skall
kommunerna i dessa avseenden upprätthålla vad som från olika aspekter

Mot. 1980/81:2216

10

barnens behov, föräldrarnas upplevelser, personalens arbetsbörda, kommunernas
ekonomi, jämförelser med förhållandena i skolan osv. - kan
betraktas som en rimlig nivå, krävs också ekonomiska insatser. Som vi anfört
i avsnitt 3 kan vi inte godta regeringsförslaget till nytt statsbidragssystem. De
väsentligt försämrade statsbidragen till daghemmen (och även familjedaghemmen)
kan få till följd att kommunerna kompenserar sig härför genom
mindre personella insatser. Vi har också upprepat vårt förslag att staten,
utöver det generella statsbidraget, går in med ett behovsinriktat bidrag, i
syfte att stimulera att personalinsatserna också i förskolan görs efter behov
och inte efter stela normer.

I vår motion 1980/81:1251 har vi bl. a. begärt ett utbyggnadsprogram för
barnomsorgen (yrkande 3) samt riktlinjer för förskolans pedagogiska
verksamhet (yrkande 5). Dessa har ännu ej behandlats av riksdagen, varför
vi i vad gäller dessa frågor hänvisar härtill.

5 Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

1. a) att riksdagen avslår förslaget i proposition 1980/81:205 om
nytt statsbidragssystem för barnomsorgen,

b) att riksdagen begär förslag från regeringen om nytt
statsbidragssystem för barnomsorgen enligt de riktlinjer som
redovisas i motionen,

2. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1981:205 om
slopande av räntebidrag vid tillfällig uthyrning av bostäder till
barnstugc r,

3. att riksdagen - med avslag på proposition 1980/81:205 i denna
del - begär förslag från regeringen om ett program, som innebär
mer preciserade mål och riktlinjer och därmed skapar förutsättningar
för en fastare, mer planerad och tydligare målinriktad
verksamhet i förskolan och den kommunala familjedaghemsverksamheten.

Mot. 1980/81:2216

11

tad verksamhet i förskolan och den kommunala familjedaghemsverksamheten.

Stockholm den 9 juni 1981

OLOF PALME (s)

CURT BOSTRÖM (s)
INGVAR CARLSSON (s)
HANS GUSTAFSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
PAUL JANSSON (s)
GÖRAN KARLSSON (s)
VALTER KRISTENSON (s)

MAJ-LIS LANDBERG (s)

ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)

ANNA-GRETA SKANTZ (s)

INGVAR SVANBERG (s)

LARS ULANDER (s)

OLLE WESTBERG (s)
i Hofors

GOTAB 69329 Stockholm 1981