med anledning av propositionen 1978/79:190 med förslag till ändrade kapitaltäckningsregler för bankinstituten
Motion 1978/79:2644 av Erik Hovhammar m. fl.
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
5
Motion
1978/79:2644
av Erik Hovhammar m. fl.
med anledning av propositionen 1978/79:190 med förslag till
ändrade kapitaltäckningsregler för bankinstituten
I regeringens proposition 1978/79:190 med förslag till ändrade kapitaltäckningsregler
för bankinstituten föreslås bl. a. att bankernas kapitalbas
skall vidgas. Detta skall ske genom att delar av värderegleringskontona för
utlåning, obligationer och utländska valutor får likställas med det egna
beskattade kapitalet vid tillämpning av kapitaltäckningsreglerna. Andelen
sätts till 40 % av värderegleringskontona för utlåning och utländska valutor
samt, efter viss reduktion, för obligationer. Reduktionen i sistnämnda fall
beror på att obligationerna skall värderas till det s. k. tioåriga räntemedeltalsvärdet.
Det innebär att saldot på värderegleringskontot för obligationer skall
reduceras med skillnaden mellan bruttobokvärdet och det tioåriga räntemedeltalsvärdet
innan resterande del av kontot till 40 % får medräknas i
kapitalbasen.
Banklagsutredningens förslag i detta avseende innebär att 50 % av de totala
värderegleringskontona för utlåning, obligationer och utländska valutor får
ingå i kapitalbasen - således ingen reduktion av värderegleringskontot för
obligationer på det sätt som föreslås i propositionen. Värderingen av
obligationer sker följaktligen till bruttobokvärde.
Vi delar den uppfattning banklagsutredningens majoritet ger uttryck för i
sitt förslag avseende obligationsvärderingen. Till stöd för vår uppfattning vill
vi anföra följande.
I den samordnade banklagstiftningen från 1968 infördes gemensamma
regler för obligationernas värdering i balansräkningarna. Genom avsättningar
till värderegleringskonto för obligationer skulle bruttobokvärdet (i allt
väsentligt detsamma som anskaffningsvärdet) nedbringas till ett värde nettobokvärdet
- som ej fick överstiga marknadsvärdet. När förändringar i
ränteläget äger rum sker också förändringar i obligationernas marknadsvärde.
Höjt ränteläge medför sänkta marknadsvärden och motsatsen gäller vid sänkt
ränteläge. Bankerna var således tvungna att ha vissa säkerhetsmarginaler vad
gäller nedskrivningsnivån. År 1974 höjdes emellertid obligationsräntan
kraftigt, och följden blev att marknadsvärdet på obligationerna sjönk så
mycket att ett antal banker omöjligen vid ett och samma bokslutstillfälle
kunde skriva ned portföljen till marknadsvärdet. I det läget infördes en
supplementärregel för obligationsvärderingen. Denna innebär att värderingen
får grunda sig på ett tioårigt räntemedeltalsvärde. Genom bankinspektionens
försorg framräknas den genomsnittliga obligationsräntesatsen för de
senaste tio åren för vissa stats- och bostadsobligationer. Det värde en banks
Mot. 1978/79:2644
6
obligationsportfölj högst för nettoredovisas till framkommer genom att man
för varje enskild obligationspost - och de är åtskilliga - räknar ut den
teoretiska kurs resp. post skulle erhålla, om den effektiva avkastningen sattes
lika med den tioåriga medelräntesatsen. Den beräknade kursen får dock inte
överstiga nominellt värde. För beräkningarna fordras uppgifter för varje
enskild obligationspost om bl. a. tidpunkt för inlösen, återstående löptid,
ränteterminer och nominell ränta.
Syftet med denna supplementärregel är att ge bankerna möjligheter att
nedbringa nettobokvärdet till marknadsvärdet under en viss tidsperiod
Regeln för tillämpas temporärt när det är omöjligt eller när svårigheter
föreligger att tillämpa huvudregeln. 1 balansvärderingen är således denna
regel önskvärd och tidvis nödvändig.
De skäl banklagsutredningen anför för sitt ställningstagande i fråga om
obligationsvärderingen i kapitaltäckningssammanhang är i korthet följande.
Bankernas obligationsinnehav har i verkligheten mer karaktär av anläggningstillgång
än omsättningstillgång - någon handel på andrahandsmarknaden,
där bankerna realiserar kursförluster till följd av sänkta marknadsvärden,
förekommer endast i mycket ringa grad. Vidare hänvisas till den
historiska och den framtida ränteutvecklingen. 1 det sammanhanget pekas på
det förhållandet att obligationer numera oftast är försedda med räntejusteringsklausuler.
Dessa klausuler innebär att en anpassning av räntan kan ske
vart femte år till då rådande ränteläge.
Redan vid 1968 års banklagsreform diskuterades frågan om användning av
värderegleringskontona för kapitaltäckning. Därvid framhöll departementschefen
bl. a. att reserverna på värderegleringskontona kan variera i storlek
alltefter inträffade förluster eller ändrad inställning i fråga om säkerhetsmarginaler.
En på det sättet rörlig kapitalbas ansågs både opraktisk och
svårtillämpad. Den rörlighet som åsyftades berodde i allt väsentligt på
förändringar av marknadsvärdena för obligationerna.
Sedan dess har den strikta tillämpningen av värdering till marknadsvärde
övergivits genom tillkomsten av supplementärregeln. Utvecklingen i övrigt,
som banklagsutredningen hänvisar till, verkar också i riktning mot en ny syn
på obligationsvärderingen i kapitaltäckningen. Värdering till bruttobokvärde,
dvs. att utgå från värderegleringskontot i dess helhet, löser problemet med
den rörlighet i kapitalbasen som är opraktisk och svårtillämpad.
Departementschefen säger i den nu aktuella propositionen att i princip
endast den del av värderegleringskontot som återstår sedan kontot använts
för nedskrivning till marknadsvärdet borde få medräknas. Men då detta värde
fluktuerar med ränteläget är en på detta sätt beräknad återstod av värderegleringskontot
olämplig som kapitalbas. Därför förordar departementschefen
värdering enligt supplementärregeln.
Vi kan emellertid konstatera att en sådan värdering inte innebär att
fluktuationer i kapitalbasen upphör, utan endast att de blir mindre än vid
strikt tillämpning av marknadsvärdeprincipen. Den stabilitet i kapitalbasen
Mot. 1978/79:2644
7
som banklagsutredningens förslag syftar till åstadkoms inte fullt ut i
regeringens förslag.
I utredningens betänkande redovisas obligationsportföljernas värden för
tretton större sparbanker 1976 (bil. 1 till propositionen, s. 99). Med utgångspunkt
från detta exempel kan konsekvenserna av utredningens resp.
regeringens förslag illustreras. De redovisade värderegleringskontona för
obligationer utgör 607 milj. kr., vilket utredningen föreslår skall utgöra den
grund av vilken en viss andel får ingå i kapitaltäckningen. I regeringens
förslag skall först skillnaden mellan bruttobokvärdet och det tioåriga
räntemedeltalsvärdet frånräknas, dvs. 186 milj. kr., och resten, 421 milj. kr.,
får utgöra den beräkningsmässiga grunden. Skillnaden mellan de två
förslagen viddetta beräkningstillfälle utgör således 186 milj. kr. eller 30 % av
hela värderegleringskontot för obligationer. Annorlunda uttryckt är regeringen
beredd att acceptera utredningens förslag till 70 %. Förändringar i det
tioåriga räntemedeltalsvärdet medför givetvis även förändring av skillnaden
mellan de två förslagen.
I bankernas planeringsarbete avseende kapitaltäckningssituationen uppstår
svårigheter vid tillämpning av regeringens förslag. Dels fordras en
prognostisering av den tioåriga medeltalsprocenten, dels en omfattande
beräkning av obligationernas kurser, grundad på den prognostiserade
räntesatsen, och där hänsyn även måste tas till successiva förändringar i
återstående löptid. Blickar man några år framåt tillkommer det förhållandet
att räntan på icke oväsentliga delar av utelöpande obligationsportfölj kan
komma att ändras på grund av gällande räntejusteringsklausuler.
Principiella invändningar kan också riktas mot användningen av supplementärregeln
i detta sammanhang. Konstruktionen är avsedd för balansvärdering
och att tillämpas när svårigheter föreligger att använda huvudregeln.
Sådana svårigheter kan föreligga vid successivt höjt ränteläge. Vid sänkt
ränteläge underlättas möjligheterna att tillämpa huvudregeln genom att
marknadsvärdena höjs. 1 kapitaltäckningssammanhang kan däremot
oönskade effekter uppstå i ett sjunkande ränteläge. För åtminstone delar av
obligationsportföljen kan marknadsvärdet vara högre än det tioåriga räntemedeltalsvärdet.
Det medför att faktiska reserver inte får utnyttjas beroende
på att anpassningen till det högre marknadsvärdet i ett sjunkande ränteläge
sker successivt genom tioårsräntesatsen på samma sätt som anpassningen till
ett lägre marknadsvärde sker successivt i ett stigande ränteläge.
Enligt vår uppfattning är det olämpligt att supplementärregeln med
gällande konstruktion görs till en permanent regel i kapitaltäckningssammanhang.
Tillämpningen av en sådan regel är förenad med
rörlighet i kapitalbasen och med ett omfattande beräkningsarbete. I stället för
en enkel manuell beräkning av kapitalbasens storlek fordras i praktiken hjälp
av en dator för att genomföra beräkningarna. För den löpande redovisningen
beräknas i dag det tioåriga räntemedeltalsvärdet normalt sett en gång per år
och endast i de fall då huvudregeln inte tillämpas. För rapportering av
Mot. 1978/79:2644
8
bankernas kapitaltäckning till bankinspektionen skulle, med regeringens
förslag, beräkning av det tioåriga räntemedeltalsvärdet behöva ske tre gånger
per år.
Vi anser att bankerna bör ges möjligheter att i kapitaltäckningen värdera
obligationerna till bruttobokvärde och därmed låta hela saldot på värderegleringskontot
utgöra beräkningsgrund för den andel som får likställas med
eget kapital. En värdering enligt denna metod medför att bankernas
expansionsutrymme ökar något jämfört med regeringens förslag. Ökningen
är dock av förhållandevis liten storlek, vilket utredningen visat i sitt
betänande (bil. 1 till propositionen, s. 112-113).
Regler för såväl kapitalkrav som kapitalbas grundar sig inte på vetenskapliga
eller objektiva kriterier, utan på erfarenhet och värderingar. Det
avgörande är därvidlag bankernas totala kapitalställning ställd mot en
bedömning av de totala riskerna i verksamheten. När regler fastställs bör
därför sådana konstruktioner väljas att en rimlig stabilitet i kapitalbasen
uppstår och att den praktiska tillämpningen inte görs onödigt kostnadskrävande
och krånglig.
Med stöd av vad som anförts hemställs
att riksdagen beslutar i enlighet med banklagsutredningens förslag i
vad avser värderingen av bankinstitutens obligationsinnehav i
kapitaltäckningssammanhang, dvs. att värderegleringskontot
för obligationer i sin helhet - liksom motsvarande konton för
utlåning och utländska valutor - får utgöra den bas av vilken en
viss andel likställs med eget kapital.
Stockholm den 24 april 1979
ERIK HOVHAMMAR (m)
ARNE BLOMKVIST (s) DAVID WIRMARK (fp)
Intressenter
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.