med anledning av skr. 1999/2000:14 En hållbar utveckling av landsbygden, m.m.

Motion 1999/2000:MJ11 av Harald Nordlund och Lennart Kollmats (fp)

1 En levande landsbygd

Hundratusentals svenskar föredrar att leva sina liv på landsbygden eller i
mindre orter framför att leva i centralorter eller städer. För att det valet
ska vara möjligt krävs att statsmakterna gör mer för att främja en levande
landsbygd. Det kräver åtgärder över ett brett fält, en samlad lands-
bygdspolitik. Rubriken till trots, presenteras ingen sådan i regeringens
skrivelse. Den behandlar framför allt vissa jordbrukspolitiska frågor. I de
delarna instämmer vi i stort i regeringens resonemang.

En samlad landsbygdspolitik måste understödja en mobilisering av den
livskraft som fortfarande finns i många bygder, trots svårigheter. Småföre-
tagande och kombinationsjordbruk måste underlättas. Folkpartiet har en rad
förslag för att främja små- och nyföretagande, inte minst inom olika
tjänstesektorer som turism och s k hushållsnära tjänster. Infrastrukturen,
inklusive både vägar och elektroniska kommunikationsmöjligheter, måste bli
bättre. En ökad IT-användning är en chans för glesbygden. Den offentliga
servicen - post, försäkringskassa, vårdcentraler, skolor m m - måste bevaras.
Möjligheterna att åstadkomma det genom mer samverkan måste förbättras.
Småbutikernas överlevnad måste underlättas, vilket ibland kan ske genom att
affärerna kan överta uppgifter från till exempel Posten, som en del av sitt
serviceutbud.

Förhoppningsvis kan den regionalpolitiska utredningen komma med ett väl
genomarbetat förslag som kan utgöra kärnan i en samlad landsbygdspolitik. I
avvaktan på ett sådant förslag från regeringen inskränker vi oss i detta
sammanhang till att kommentera de delar som regeringen tar upp i sin
skrivelse.

2 CAP

Jordbrukssektorn har många betydelsefulla uppgifter i framtiden. Det
handlar inte bara om att producera livsmedel och jordbruksvaror till
priser som konsumenterna är beredda att betala utan även om att bevara
biologisk mångfald, varierande odlingslandskap och att minimera
miljöbelastningen. Ofta glöms de stora fördelarna med ett varierat
jordbruk bort. I synnerhet det småskaliga jordbruket medför miljöeffekter
som har positiv inverkan, som ett varierande odlingslandskap och
bevarandet av unika kulturmiljöer.

För att uppnå dessa mål behövs en fungerande marknad där konsumenter
och producenter möts. Jordbrukaren måste få en tydligare ställning som
företagare och jordbruket måste i större utsträckning betraktas som likställt
med andra näringar. Dessutom måste jordbrukarens betydelse i miljöarbetet
uppvärderas och jordbruksstödet ges en tydligare miljöinriktning.

Den svenska jordbrukspolitiken styrs i stora delar av den gemensamma
jordbrukspolitiken inom EU, CAP (Common Agriculture Policy). EU:s jord-
brukspolitik fastställdes i Romfördraget 1957. Behovet av att förbättra
strukturer i jordbruket och behovet av att snabbt höja produktiviteten och
expandera jordbruksproduktionen var rimliga och meningsfulla mot
bakgrund av de ekonomiska förhållanden och bristen på livsmedel som rådde
i Europa efter andra världskriget.

Dock är det helt relevant att fråga sig om de mål som sattes upp för över
40 år sedan kan vara riktiga idag - såväl från svensk synpunkt som från
EU:s. Nu är läget det motsatta. En omfattande överproduktion är det stora
problemet.

Det är av flera skäl önskvärt att kostnaderna för den gemensamma jord-
brukspolitiken på sikt minskar. För det första är det orimligt att en sektor
som står för endast två procent av EU-ländernas samlade bruttonational-
produkt, slukar så mycket som halva EU:s budget. För det andra är
jordbrukspolitiken med dagens omfattning kanske det främsta hindret för en
utvidgning av EU österut. De kostnader som upptagande av nya medlems-
länder med bibehållet jordbruksstöd skulle innebära, gör förmodligen en
utvidgning politiskt omöjlig. För det tredje reser den orättvisa hinder mot
möjligheter till handel med tredje världen och bidrar därmed till en
osolidarisk ekonomisk världsordning. För det fjärde betalar Europas
konsumenter paradoxalt nog dyrt via skattsedeln för att upprätthålla höga
livsmedelspriser. Dessutom är det inte i längden hållbart med ett EU som,
om samarbetet fortsätter att bygga på bidragsutdelning och subventioner,
fortsätter att sätta varje lands egenintresse före Europamedborgarnas allmän-
intresse.

Det är därför hög tid att börja betrakta jordbrukssektorn som en bransch
bland andra som på lång sikt ska verka utan subventioner och gränsskydd.
Folkpartiet är därför starkt anhängare av en avreglering av den gemensamma
jordbrukspolitiken.

3 Konsekvenser av Agenda 2000

Den viktigaste uppgiften för EU inom den närmaste tiden är att
östutvidgningen fortsätter. För att en utvidgning skall kunna bli möjlig
behövs, förutom ändringar i EU:s författningar, ändringar i
jordbrukspolitiken.

Vid det extra toppmötet i Berlin i mars i år skulle EU:s stats- och
regeringschefer se till att unionens finanser lades upp så att nya medlemmar
kan välkomnas. Främst gällde det att fatta beslut om jordbruks- och regional-
politiken samt om de finansiella ramarna framöver. Men de ursprungliga
förslagen, som presenterades av kommissionen under rubriken Agenda 2000,
blev urvattnade till oigenkännlighet sedan det europeiska rådet sagt sitt.

Spanien deklarerade att det vägrar att bli straffat av utvidgningen.
Tyskland ägnade sig mest åt att propagera för sänkt medlemsavgift för
landet. Holland och Sverige stämde in i kören. Intrycket blev att utvidg-
ningen är en kostnadsfråga och att ansvarslösheten sitter i högsätet. Agenda
2000, som hade utmålats som det största reformpaketet i EU:s historia, blev
bara en finputsning av existerande politik.

Det är svårt att se hur t ex Polen med sitt stora jordbruk skulle kunna bli
medlem inom en nära framtid om inget drastiskt görs. I Berlin beslutades att
den garanterade prisnivån på spannmål skall sänkas något, men priserna för
nötkött lämnas oförändrade och förändringarna på mejerisidan träder inte i
kraft förrän år 2005. Det angelägna målet som drivits av den s k London-
klubben - Sverige, Danmark, Italien och Storbritannien - att helt avskaffa
systemet med mjölkkvoter senast år 2006, kommer inte att nås. Dessutom
begravdes nedtrappningen av direktstödet till bönderna i den slutliga
kompromissen. Jordbruket kommer att fortsätta att äta upp hälften av EU:s
budget.

En reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken måste komma till
stånd på allvar så att EU kan ge tydliga signaler till de kommande medlems-
länderna och undvika obalans och snedvridande effekter av konkurrensen på
deras marknader. Många länder i Öst- och Centraleuropa är viktiga
jordbruksproducenter med ett jordbruk som är eller kan bli konkurrens-
kraftigt. Men som allt företagande kräver även jordbruket tydlighet när det
gäller regelsystem och en viss långsiktighet. Kvoter, regleringar och om-
ständlig administration underlättar inget företagande.

Länderna måste ges tid och förutsättningar att planera för en kraftigt
reformerad jordbrukspolitik så att de inte använder jordbrukspolitiken som
en referens när de nu genomför stora förändringar i sina respektive jord-
brukssektorer. Denna tydlighet är lika viktig för de nuvarande medlems-
länderna som för de presumtiva medlemmarna.

En del menar att man under en övergångstid, eller till och med permanent,
skulle ha förmånligare regler för Västeuropas relativt rika jordbrukare än för
Östeuropas fattigare jordbrukare. Detta är en lösning som vi inte kan
försvara. De nya medlemsländerna skall ha full anslutning till ett EU med en
reformerad CAP.

För en ökad tydlighet, och som ett led i strävan efter att återvinna med-
borgarnas förtroende, måste dagens snåriga regelsystem, byråkrati och
omvittnat fusk inom EU:s jordbrukspolitik undanröjas. När det gäller
jordbrukspolitiken visar EU:s egna siffror att byråkratin slukar en tiondel av
jordbruksbudgeten. Det finns också en mängd detaljstyrande regler om allt
från jordgubbens storlek till vilka trädgårdsfrön som får säljas. Det finns till
exempel en fröförordning som inte medger försäljning av fröer utan
hämmande restriktioner. Vi i Folkpartiet menar att besluten inom EU skall
fattas så nära den de berör som möjligt. Det finns ingen anledning att ha
gemensamma regler om vilka frön som skall få säljas eller hur stora
jordgubbarna skall vara.

Den stora byråkratin och de detaljstyrande reglerna skapar förståelig
irritation och illegitimitet för hela systemet. Miljön och utvecklingen på
landsbygden blir lätt beroende av en dragkamp om resurser i ett noll-
summespel länder och intressen emellan. Det är ovärdigt Sveriges och övriga
Europas bönder att tvingas hugga sig fram i en snårig blankettdjungel istället
för att bruka öppna landskap. Däremot har en kraftigt avreglerad och avbyrå-
kratiserad jordbrukspolitik med satsning på miljö- och landsbygdsutveckling
helt andra förutsättningar för att lyckas.

EU har i samband med utvidgningen en unik möjlighet att genomföra
reformer i jordbrukspolitiken som kommer att prägla hela unionens arbete
under lång tid framöver. Det viktigaste är att skapa förutsättningar för att
jordbrukaren, som vilken annan företagare som helst, ges möjlighet och
frihet att på likvärdiga villkor konkurrera med sina produkter på en
konkurrensutsatt marknad. Inriktningen mot konsumenten skall bli klarare.
Konsumentens val skall vara avgörande för jordbruksproduktionen, och
konsumenternas förtroende för europeiska livsmedel måste ytterligare
stärkas.

Detta förutsätter att både svensk och europeisk politik underlättar för små-
och nyföretagandet så att även småskaliga alternativ kan växa fram på lands-
bygden.

4 Ekologisk produktion

Vi européer har ett gemensamt ansvar för kulturarv och bevarad
biologisk mångfald. En politik som vill främja landsbygds- och
glesbygdsutveckling måste därför för att lyckas ha en bredare inriktning
än stöd till enbart livsmedelsproduktion. Framtidens landsbygdsstöd bör
därför inriktas än mer mot miljövänligt jordbruk. Om EU ska bli världens
bästa miljöorganisation är böndernas insatser centrala.

Det är självklart att miljön påverkas då själva syftet med jordbruk är att
försöka förmå jorden att ge en så stor avkastning som möjligt. Jordbruket kan
ha både positiv och negativ inverkan på miljön. Det är dock tydligt att själva
jordbruksproduktionen för med sig miljöproblem. Men jordbruket bidrar
även med miljöeffekter som har en positiv inverkan, t ex ett varierat
odlingslandskap och en varierad kulturmiljö.

I ESO-rapporten 1997:46 görs en analys av stödens utveckling,
miljöeffekter och miljökostnader. Det är angeläget att frågan om vilka miljö-
effekter och miljökostnader som kan kopplas till jordbruket utreds och läggs
till grund för en fortsatt reformering av jordbrukspolitiken. Detta bör ges
regeringen till känna.

Folkpartiet föreslår att en expertgrupp sammankallas för att utreda vilka
negativa miljöeffekter och miljökostnader jordbrukspolitiken genererar.
Utgångspunkten skall vara EU:s miljömål samt att särskilt lyfta fram
sektorsansvaret, försiktighetsprincipen liksom principen att förorenaren
betalar. Principen förorenaren betalar bör analyseras särskilt och ansvars-
frågan för sektorn belysas.

Jordbruk och livsmedelsproduktion är viktiga för folkhälsa och miljö. Vår
överlevnad är beroende av vad naturen och jorden ger. En miljöanpassad
livsmedelsproduktion är nödvändig för att garantera uthållig produktion av
säkra och hälsosamma livsmedel.

Den gemensamma jordbrukspolitiken har inte tagit tillräcklig hänsyn till
miljön. En felaktig användning av växtnäring och bekämpningsmedel har
skapat problem. Bidragssystemet måste ändras och nya regler utformas för
att skapa förutsättningar för en hållbar resursanvändning och ett mer
miljövänligt europeiskt jordbruk. En successivt genomförd jordbruksreform
skulle ge naturen en chans att bli frisk.

Jordbruket är en integrerad del av det moderna samhället. En miljö-
anpassad jordbrukspolitik kommer att ha positiva effekter på folkhälsan. En
hög kvalité på våra livsmedel bidrar till en bättre miljö och friskare
konsumenter. En god hygien på gårdarna, i slakterierna och inom livs-
medelsindustrin har direkt samband med kvalitén på maten.

För närvarande saknar CAP formella miljömål. Däremot finns EU:s all-
männa miljömål som även omfattar jordbruket. Dessa är:

? Varje sektor i samhället skall ta ansvar för sin miljöpåverkan.

? Unionen skall främja en hållbar och ickeinflatorisk tillväxt som tar hänsyn
till miljön.

? EU:s miljöpolitik skall bidra till att bevara, skydda och förbättra miljön,
skydda människors hälsa, utnyttja naturresurserna varsamt och rationellt
samt främja åtgärder på internationell nivå för att lösa regionala och
globala miljöproblem.

Det är olyckligt att några separata miljömål inte arbetats fram från
kommissionen. CAP:s åtgärder för att minimera jordbrukets
miljöbelastning är otillräckliga. Därför bör Sverige i EU verka för att
separata miljömål för jordbruket skapas. När det gäller miljömålen är det,
enligt miljögarantin, möjligt för varje nation att ha strängare miljökrav än
EU:s lägsta nivå. Detta bör ges regeringen till känna.

5 Landsbygdsprogram för en hållbar utveckling

Landsbygdsprogrammet utgör en sammanfattning av gällande program.
Dessa program måste få en samordning. För Folkpartiet är omställningen
av det svenska jordbruket starkt kopplad till utvecklingen av
landsbygden. Folkpartiet delar regeringens bedömning om
nödvändigheten av att underlätta ansökningsförfarande och berörda
myndigheters administration, liksom att jordbrukets positiva inverkan på
naturen och kulturmiljön skall främjas genom att stödet i högre grad
ingår som miljöstöd.

När det gäller stödet för övergång till ekologiskt jordbruk kan det visa sig
vara svårt att utnyttja de medel som föreslås anslås. Särskilda åtgärder måste
därför vidtas för att skapa förutsättningar att åstadkomma omställning.

Kompetensutveckling är en nödvändig åtgärd, inte bara för att klara om-
ställningen av jordbruket utan också för att klara den framtida konkurrens
som blir allt hårdare i takt med att jordbruket avregleras. I regeringens
skrivelse framgår inte tillräckligt tydligt hur kompetensutvecklingen skall
kunna åstadkommas. Enligt Folkpartiets mening är en nödvändig åtgärd att
förbättra företagarutbildningen. Detta kan ske genom bl.a. att nuvarande
lantbruksskolor ändras till företagargymnasier och att ökad satsning på
entreprenörutbildning görs inom högskolor och universitet. För att förbättra
den ekologiska stabiliteten i skogen ges stöd i syfte att utveckla den
biologiska mångfalden. Det skall kunna ske genom att skogsägarna
stimuleras att aktivt utveckla och bevara höga naturvärden och
kulturmiljövärden. Sveriges politiska partier har ställt sig bakom
Riodokumentet - att vi måste skapa ett samhälle som bygger på ett uthålligt
brukande av naturresurserna och ett kretsloppstänkande. Sverige har genom
ratificerandet av konventionen om biologisk mångfald förbundit sig att
bevara den biologiska mångfalden. Dessa miljömål överensstämmer med
Folkpartiet liberalernas förvaltarskapstankar att vi har ett ansvar gentemot
kommande generationer, att vi inte kan tillåta oss att överutnyttja jordens
resurser eller utplåna biologisk mångfald.

Skogsindustrin har till stor del skapat Sveriges välstånd och genererar
årligen stora nettointäkter/exportinkomster. Det är viktigt att skogsindustrin
även i framtiden får verka under villkor som gör det möjligt att klara
konkurrensen från omvärlden. Skogsindustrins stora ekonomiska betydelse
har därför inneburit att den också till stora delar styrt utformningen av
nuvarande skogspolitik och skogsvårdslag.

Vår kunskap om skogsekosystemet har hela tiden ökat och ny kunskap har
tillkommit som visar att skogsbruket i sig självt kan utgöra ett hot mot
miljön. Våra skogar utnyttjas idag allt intensivare för såväl virkesproduktion
som biobränsleproduktion. Men vi ser också att det finns andra värden i
skogen än det rena produktionsvärdet. Skogen utnyttjas alltmer för olika
former av rekreation, en verksamhet som också är intressant ur ett europeiskt
perspektiv och som kan vara grunden för nya arbetstillfällen inom turism.
Skogspolitiken bör som en grundförutsättning bygga på ett i alla delar
fungerande skogsekosystem.

Staten måste också ta sitt fulla ansvar för sina förvaltningsbolag (Fastig-
hetsverket och Sveaskog) när det gäller ansvaret för såväl skogsskötsel som
ansvaret för biologisk mångfald.

Ett exempel från verkligheten fick vi höra den 25 september då det med-
delades att Fastighetsverket avverkat 550-årig tallskog i Jokkmokkstrakten
efter att ha fått tillstånd av skogsvårdsstyrelsen (statens naturvårdsmyndighet
för skog). Hur skall någon överhuvudtaget få tilltro till vare sig Fastig-
hetsverket eller SVO? Arvliden är ett annat exempel som inträffade nyligen,
Njakafjäll ett ytterligare. Men exemplen kan göras fler, de är långt ifrån
unika, tyvärr. Staten måste ta sitt fulla ansvar och gå före i praktiskt
handlande i sitt skogsbruk och sin lagtillsyn av naturvård!

Jordbruket är en del av näringslivet. Enligt regeringens bedömning finns
tillväxtmöjligheter för många jord- och skogsbruksföretag liksom för andra
landsbygdsföretag. En ändrad inriktning i fråga om t.ex. företags-
beskattningen är då nödvändig. Regeringen borde i skrivelsen ha ställt sig
bakom den typ av åtgärder som Folkpartiet under lång tid föreslagit och som
också är småföretagsdelegationens synpunkter. Startstödet till unga
jordbrukare skall ses mot bakgrund av svårigheterna att klara generations-
växlingen inom jordbruket. Effekterna av stödet kan komma att visa sig vara
begränsade varför beredskap måste finnas för omprövning av stödformen.

Jordbruksverket har i sin utvärdering av de regionala stöden till jordbruket
konstaterat att det finns vissa produktionsmässiga problem med dagens
stödområdesgränser. Inom område 4 varierar produktionsförutsättningarna
kraftigt. I en översyn, som enligt vår mening bör göras, vill vi att särskilt
följande synpunkter beaktas:

Förslaget att flytta delar av stödområde 4 till stödområde 5 i södra
Värmland skall avvisas. Regeringens utgångspunkt i arbetet med landsbygds-
programmet har bl.a. varit att vidhålla den stödnivå som uppnåtts i norra
Sverige. Detta mål misslyckas om man t.ex. genomför förändringarna i
Värmland som innebär att de två skördeskadeområdena SKO 1711 och 1722
i södra Värmland flyttas till ett stödområde med lägre ersättningsnivå.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om de unika möjligheterna att genomföra reformer i
EU:s jordbrukspolitik i samband med utvidgningen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en expertgrupp för att utreda vilka
negativa effekter och miljökostnader som jordbrukspolitiken genere-
rar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige i EU bör verka för att separata
miljömål för jordbruket skapas,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av kompetensutveckling,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av stödområdesgränser.

Stockholm den 2 november 1999

Harald Nordlund (fp)

Lennart Kollmats (fp)