med anledning av skr. 2002/03:28 Migration och asylpolitik

Motion 2002/03:Sf6 av Sven Brus m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en ny processordning i utlänningsärenden.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om handläggningen av asylansökan för ensamkommande barn.

3. Riksdagen begär att regeringen återkommer med ett förslag till inrättandet av en särskild företrädare för ensamkommande barn.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att landsting och kommun på lämpligt sätt måste uppmärksammas på asylsökande barns obestridliga rätt till vård och skolgång.

5. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag som motverkar handel med människor, i enlighet med vad som anförs i motionen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsättandet av en utredare som har till uppgift att stärka skyddet för dem som riskerar förföljelse på grund av sexuell läggning och/eller kön, samt att se över beslutsunderlag och kompetens hos invandringsmyndigheterna.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om transportörsansvaret.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att frågan om kvotflyktingar bör förtydligas.

Inledning

Med anledning av att regeringen i den nu framlagda skrivelsen redogör för utvecklingen inom migrations- och asylpolitiken sedan hösten 2001 vill vi i denna motion fästa särskild uppmärksamhet vid några aktuella frågor som behöver åtgärdas. Kristdemokraternas syn på asyl- och flyktingpolitiken utvecklas i sin helhet i motion 2002/03:Sf334 Invandrare och flyktingar, utgiftsområde 8.

För en human flyktingpolitik

Migrationsministern har under hösten vid ett antal tillfällen diskuterat och debatterat frågor om flyktingpolitik. Dessvärre har ministern många gånger uppehållit sig vid att tala om brottslingar och kriminella som söker asyl. Det finns flera faror med denna fokusering. Först och främst handlar det om ett mycket litet antal av samtliga asylsökande. Ändå riskerar det att leda till att det finns de som drar slutsatsen att många asylsökande helt enkelt är brottslingar. Attityden gentemot flyktingar kan därmed hårdna ytterligare och legitimiteten för en human och generös flyktingpolitik undergrävs. Dessutom hamnar långt viktigare frågor om bristerna i vår asyl- och flyktingpolitik helt i skymundan. På så sätt undkommer regeringen en diskussion om ansvaret för långa handläggningstider, bristande rättssäkerhet och att barn försvinner från flyktingförläggningar. Sist men inte minst skadar denna typ av tongångar även tron på rättssäkerheten för den asylsökande. Att generalisera när det gäller en grupp människor från ett specifikt område leder i förlängningen till att man försvårar ytterligare för legitima flyktingar att söka skydd. Detta är inte godtagbart. Kristdemokraterna värnar rätten att söka asyl som återfinns i Genèvekonventionen. Vi värnar även rätten att få en individuell prövning av asylskälen.

Stärkt rättssäkerhet i utlänningsärenden

Artikel 3 i FN:s konvention mot tortyr förbjuder en stat att sända en person till ett land där han eller hon riskerar att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Sverige har åtagit sig att följa konventionen. FN:s kommitté mot tortyr har till uppgift att pröva ärenden avseende klagomål mot Sverige med stöd av konventionen. Hittills har tjugo ärenden prövats i sak och i nio fall har kommittén uttalat kritik mot Sverige. Detta är, enligt vår mening, ett exempel på att rättssäkerheten för asylsökande i Sverige är undermålig.

Kristdemokraterna har tidigare krävt att Utlänningsnämnden skall läggas ned och i olika motioner samt i Kommittén om ny instans- och processordning i utlänningsärenden (NIPU) förordat en ny instansordning för utlänningsärenden. Trots att betänkandet från NIPU överlämnades redan 1999 och riksdagen år 2001 fattat ett beslut om bl.a. nedläggning av Utlänningsnämnden, har en proposition fortfarande inte överlämnats. Så sent som hösten 2002 överlämnade regeringen en lagrådsremiss med förslag till ny processordning. Denna har sedermera kritiserats starkt av Lagrådet. Ansvarigt statsråd har därefter fört diskussioner med varje enskilt parti.

Kristdemokraterna vidhåller att Utlänningsnämnden skall läggas ned och att en tvåpartsprocess skall införas. Migrationsverket skall göra en grundlig utredning och fatta ett första beslut. I den mån beslutet är negativt för den sökande skall ärendet gå vidare till en av de länsrätter som kommer att ges en förstärkt kompetens för utlänningsärenden. Därefter skall beslut kunna överklagas till Kammarrätten. Det finns naturligtvis risk för att en ny ordning, inledningsvis, förlänger handläggningstiderna. Därför är det extra angeläget att vi så snart som möjligt också når en anständig balansnivå när det gäller ärenden. Det kommer bara att lyckas till priset av en medveten satsning på att minska ärendeberget hos Migrationsverket och Utlänningsnämnden.

Frågan om en ny processordning handlar främst om att människor skall få en rättssäker behandling av sin asylansökan. Dessa människor befinner sig här och nu. Därför hoppas vi att det finns en ambition hos alla parter på en snabb och gärna bred lösning. Kristdemokraterna intar en konstruktiv hållning till hur frågan skall lösas för att den inte skall anstå ytterligare. En lösning måste som Lagrådet anfört vara juridiskt hållbar men också skapa rättstrygghet och anständiga handläggningstider för utsatta människor. Vi uppmanar nu regeringen att påskynda ärendet som har dragit ut på tiden alltför länge.

Handläggning av asylansökan för ensamkommande barn

Under senare delen av 1990-talet har antalet ensamma flyktingbarn som kommit till Europa och sökt politisk asyl ökat. I Sverige söker mellan 450 och 500 ensamkommande barn asyl varje år. Dessa barn befinner sig i en mycket utsatt situation, och de bär ofta med sig svåra upplevelser. Idag är handläggningstiderna för asylsökande långa, och det brister när det gäller vilka tolkar som anlitas m.m. Detta drabbar inte bara vuxna asylsökande utan även barn. Även om det understryks att barnen skall ha förtur i hanteringen kan det ta upp till åtta månader innan ett barn får ett första beslut från Migrationsverket. Detta är helt oacceptabelt.

Rädda Barnen har föreslagit att tidsfristen för handläggning av ensamma barns ärenden sätts till tre månader. Kristdemokraterna har sedan dess haft detta som ett eget krav och framfört detsamma till ansvarigt statsråd. Det gläder oss att finna att regeringen nu gått oss till mötes på denna punkt. I Migrationsverkets senaste regleringsbrev finns denna tidsfrist uppsatt. Det är dock av största vikt att detta nu inte bara blir en symbolhandling utan att Migrationsverket får resurser för att leva upp till detta mål. Vi kommer att följa utvecklingen noggrant i denna fråga och förutsätter att regeringen gör detsamma.

Särskild företrädare för ensamkommande barn

Barnombudsmannen har föreslagit att ensamma asylsökande barn skall få en företrädare utsedd inom 24 timmar efter det att barnet har anlänt. Denna person skall, enligt förslaget, få en form av vårdnadsansvar för barnet. Idag tilldelas visserligen ensamma flyktingbarn en god man, men detta sker långt efter barnets ankomst. Kristdemokraterna stöder därför Barnombudsmannens förslag och kan även tänka sig att gå ännu längre. Åtminstone vissa av barnen skulle kunna få en familjehemsplacering snabbt. Ett familjehem skulle till exempel knappast dröja med att anmäla ett försvinnande. Detta är tyvärr ett av de stora problemen idag. Barn försvinner från en flyktingförläggning, och personalen har inte laglig rätt att hålla kvar dem. När svenska barn far illa griper sociala myndigheter in omedelbart – samma dag om det behövs. När svenska barn försvinner spårlöst organiseras skallgångskedjor samma dag. Kristdemokraterna anser att alla barn i Sverige är lika skyddsvärda.

Med anledning av den akuta situationen för dessa barn borde regeringen ta ett initiativ till att inrätta en särskild företrädare i enlighet med Barnombudsmannens förslag. Detta hindrar givetvis inte den utredning som har till uppgift att se över denna typ av frågor att arbeta parallellt.

Vård och skolgång för asylsökande barn

Asylsökande barn har idag rätt till samma sjukvård, tandvård och skolgång som andra barn i samhället. Landstingen svarar för vården och får genom Migrationsverket ersättning av staten. Skola ordnas för barn i skolåldern, och undervisningen köps som regel från den kommun som barnet vistas i.

Trots att samma regler gäller för asylsökande barn som andra barn har det hänt att de nekats vård eller skolgång. Man har exempelvis med hänvisning till att barnet saknat de sista fyra siffrorna i sitt personnummer nekat till vård eller inskrivning vid skolan. Det har även hänt att vissa vårdcentraler har tagit ut en avgift för barn till flyktingar även om andra barn haft rätt till avgiftsfri vård. Landstingen och kommunerna måste på lämpligt sätt uppmärksammas på asylsökande barns obestridliga rätt till vård och skolgång.

Offer för människohandel

Den snabbt accelererande handeln med fattiga kvinnor och barn, idag allt oftare från Östeuropa till Västeuropas storstäder, måste betecknas som en sexualiserad slavhandel. Trafficking, som det kallas för, är en internationell handel för sexuellt utnyttjande i prostitution, bordellverksamhet och framställning av pornografi. Handeln anses omsätta 70 miljarder kronor årligen. Enligt FN:s utvecklingsfond för kvinnor, Unifem, handlar det om cirka 700 000 människor som säljs varje år. Unga kvinnor och flickor utgör den absoluta majoriteten av offren för handel i Europa. De allra flesta kommer från fattiga familjer i Östeuropa, före detta Sovjetunionen och Asien. En kartläggning genomförd av Kvinnoforum visar att antalet prostituerade kvinnor från Baltikum och Östeuropa har ökat markant i Norden. Rikskriminalen uppskattar att trafficking i Sverige under de senaste åren omfattat 400–600 kvinnor per år.

Den 1 juli 2002 infördes en ny lag i Sverige som omfattar personer som organiserar människohandel eller trafficking. Enligt den nya lagen kan personer som organiserar, transporterar, tar emot eller håller någon inlåst för sexuell exploatering dömas till mellan två och tio års fängelse. Straffsatserna för den som döms är fortfarande relativt lindriga jämfört med exempelvis knarkhandeln. Riksrevisionsverket har i en rapport granskat problemen med trafficking i Sverige och påpekat flera brister som borde åtgärdas. Detta har vi tidigare motionerat om och Anhörigkommittén har i sitt betänkande föreslagit åtgärder med utgångspunkt från Riksrevisionsverkets rapport. Nu har kommissionen i ett direktiv (KOM (2002) 71) föreslagit att offer för människohandel beviljas uppehållstillstånd vid samarbete i rättsliga förfaranden mot personer som exploaterar och utnyttjar andra människor. Europaparlamentet har i en gemensam resolution välkomnat detta förslag.

Kristdemokraterna ser mycket allvarligt på den smutsiga människohandel som pågår och anser att snara insatser bör ske på olika nivåer. Målet skall vara att skydda och hjälpa offren och samtidigt upptäcka och straffa förövarna. För detta krävs det bl.a. mer resurser till polisen som skall utreda traffickingbrott. Trots att regeringen hävdar att polisen tillförts mer resurser och fått förstärkt kompetens menar de poliser som arbetar med frågorna att så inte har skett. För att kunna komma i kontakt med, förstå och hjälpa traffickingoffer krävs att man i större utsträckning tillvaratar frivilligorganisationers erfarenhet och kunskap om traffickingoffer.

Många av kvinnorna blir vid hemkomsten uppsökta av ligor som bedriver slavhandel eller förskjuts från sina familjer när de får reda på att de varit inblandade i prostitution. Amnesty har därför krävt att kvinnorna skall ha rätt att söka och få asyl om de inte kan garanteras skydd. Kristdemokraterna anser att det bör utredas noggrant huruvida ett hållbart och praktiskt möjligt skydd och stöd kan erbjudas traffickingoffer när de återvänder hem. Vi anser att Sverige har ett stort ansvar för dessa kvinnor och barn som har utnyttjats å det grövsta.

Kristdemokraterna har länge krävt att svenskt bistånd i ökad grad skall riktas till kvinnor i mottagarländerna. Kvinnor utför nära 70 procent av allt arbete i världen, men äger samtidigt mindre än en procent av allt som går att äga. Kvinnor befinner sig ofta längst ned i samhället. De kvinnor som blir offer för trafficking kommer dessutom från utsatta miljöer där fattigdomen är utbredd. Ett genderperspektiv på biståndet skulle i högre utsträckning ta hänsyn till kvinnors behov av utbildning, deltagande, självbestämmande och inflytande.

Regeringen bör snarast återkomma med förslag som tar i beaktande vad som anförts ovan samt på lämpligt sätt beaktar kommissionens/Europa-parlamentets olika förslag.

Personer förföljda på grund av kön eller sexuell läggning

Personer som enligt utlänningslagen inte definieras som flyktingar men ändå är skyddsbehövande kan få uppehållstillstånd i Sverige. Skyddsbehövande är enligt utlänningslagen t.ex. en person som på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse i sitt hemland.

Vid en bedömning av om man har skyddsbehov ingår det att se till den sökandes egna berättelse och upplevelser. Därutöver behöver man ha kunskap om dennes hemland, hur lagstiftningen ser ut och hur situationen i praktiken är i hemlandet. Kritik har riktats mot såväl lagstiftningen som kunskapen hos invandringsmyndigheterna om homosexuella. Dessutom har beslutsunderlaget om situationen i hemländerna för homosexuella och/eller kvinnor visat sig bristfällig.

Kristdemokraterna har i tidigare motioner påpekat att en översyn måste göras av lagen för att stärka skyddet för personer som riskerar förföljelse på grund av sexuell läggning eller kön. Samtidigt måste även kompetensen vid invandringsmyndigheterna och beslutsunderlaget om situationen i hemländerna för homosexuella och/eller kvinnor förbättras.

Kristdemokraterna har ställt frågor till ansvarigt statsråd om denna problematik och regeringen har då hänvisat till en utredning som man tillkallade den 11 april 2002 (dnr 2002:49). Utredningens arbete skulle ha redovisats den 1 oktober 2002, men så har inte skett. Någon utredare har för övrigt inte heller tillsatts. Detta är enligt vår mening mycket märkligt.

Vi uppmanar nu regeringen att snarast tillsätta en utredare enligt direktivet 2002:49 som även bör ta i beaktande vad som ovan anförts om beslutsunderlag och kompetens.

Transportörsansvar

Det transportörsansvar som Sverige tillämpar idag innebär att bolagen är skyldiga att bekosta återresa för den som vägras inresa. Schengensamarbetet kräver dock att Sverige även inför ekonomiska sanktioner mot bolagen. Därför ville regeringen att Anhörigkommittén skulle se över hur Sverige skulle leva upp till Schengenkonventionen. Majoriteten i kommittén inklusive Kristdemokraterna ansåg dock att det förslag till sanktioner som Socialdemokraterna och Moderaterna var överens om strider mot Genèvekonventionen. I Genèvekonventionen återfinns den absoluta rätten för människor att söka asyl. Att bötfälla transportörer leder i förlängningen till att privata flygbolag och dess anställda tvingas ta ansvar för en bedömning av vem som är flykting eller inte. Kommitténs majoritet föreslog följaktligen att regeringen skulle ta strid i frågan inom EU och få saken prövad i domstol. Regeringen har valt att bortse från detta och kommer istället att lägga fram en proposition om transportörsansvaret. Kristdemokraterna vidhåller dock att transportörerna inte skall tvingas ta över myndigheters uppgifter.

Kvotflyktingar

Varje år beslutar regeringen om en flyktingkvot. Kvoten är till för personer som befinner sig i en särskilt svår situation och vars situation bäst kan lösas genom överföring till tredje land. Dessa flyktingar har ett permanent skyddsbehov. Uttagningen och resan till Sverige organiseras av Migrationsverket i samarbete med FN:s flyktingkommissariat, UNHCR. För år 2001 togs 1 279 flyktingar emot för vidarebosättning i Sverige inom ramen för flyktingkvoten. Samtidigt har riksdagen bestämt att Sverige kan ta emot 1 840 kvotflyktingar årligen. Så många kvotflyktingar har dock inte tagits emot under något av de senaste sex åren. De medel som är avsatta för att ta emot det specifika antalet kvotflyktingar har vid olika tillfällen använts för andra ändamål. Som ett exempel använde regeringen en del av dessa medel till att ta emot massflyktingar under 1999. Socialförsäkringsutskottet har i sitt senaste betänkande uttalat att regeringen får använda dessa medel med ”viss flexibilitet” samtidigt som man vidhåller: ”Anslagsmedlen avseende vidarebosättning av flyktingar m.m. bör i likhet med innevarande år motsvara kostnaderna för överföring och mottagande av 1 840 personer.” Det är viktigt att Sverige tar emot det antal kvotflyktingar som man åtagit sig och riksdagen beslutat om. Detta kan vara särskilt viktigt för UNHCR som arbetar med att välja ut de personer som anses särskilt skyddsbehövande. Det bör således klargöras huruvida medlen skall användas för detta ändamål och i sådant fall om antalet, 1 840 personer, fortfarande gäller.

Stockholm den 5 februari 2003
Sven Brus (kd)
Inger Davidson (kd)	Kenneth Lantz (kd)
Helena Höij (kd)	Dan Kihlström (kd)
Ulrik Lindgren (kd)	Torsten Lindström (kd)
Chatrine Pålsson (kd)	Rosita Runegrund (kd)
Olle Sandahl (kd)	Gunilla Tjernberg (kd)