med anledning av skr. 2007/08:39 Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer

Motion 2007/08:Ju9 av Josefin Brink m.fl. (v)

1Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att politiska insatser och arbetet med våldsutsatta och våldsutövare bör bedrivas utifrån en könsmaktsanalys och en feministisk förståelse av våldet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen tillför skrivelse 2007/08:39 att centrala myndigheter får i uppgift att inrätta en permanent specialenhet för mäns våld mot kvinnor och barn på den egna myndigheten.

3. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag på åtgärder kring sexualbrott och förebyggande arbete i utbildningsväsendet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om samarbete och inrättande av s.k. barnahus i alla större kommuner i landet.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillföra skrivelse 2007/08:39 att regeringen ska presentera en plan för hur staten ska ta sitt långsiktiga ekonomiska ansvar för kvinnojourernas arbete.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen omedelbart bör återkomma med förslag på inrättande av resursjourer med kompetens att ta emot kvinnor med missbruk och psykisk funktionsnedsättning.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om äldre våldsutsatta kvinnor.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om gömda och papperslösa kvinnor utsatta för våld.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kunskapsinhämtning samt obligatorisk kunskap om könsrelaterat våld i nära relationer i yrkesutbildningar och fortbildning för yrkesverksamma.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en omedelbar tillsättning av en nationell haverikommission.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillsätta en utredning för att genomföra en nationell kostnadsberäkning av mäns våld mot kvinnor och barn.

2Inledning

Att bekämpa mäns våld mot kvinnor och barn, och samkönat partnervåld, måste vara ett angeläget mål för varje politisk kraft som vill verka för jämställdhet mellan kvinnor och män och ett samhälle fritt från sexualiserat våld. Därför är det välkommet att regeringen presenterar förslag till ett antal åtgärder för att komma till rätta med våldet i skrivelse 2007/08:39 Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Vi ser positivt på regeringens ambition att anta en bred ansats och en samlad strategi för att arbeta mot könsrelaterat våld i nära relationer. Vänsterpartiet är överens med regeringen om att utgångspunkten för samtliga insatser måste vara de våldsutsattas behov. Vänsterpartiet menar att det är högsta prioritet att alla som har utsatts för våld eller som känner hot om våld från någon de står i nära relation till måste få möjlighet till skydd, stöd och upprättelse från samhället. Vänsterpartiets förhoppning är att förebyggande arbete tillsammans med ökad kunskap och samverkan ska ge en tydligare koppling mellan insatser och resultat i kampen mot våldet.

Vi ser dock en rad svagheter i den föreslagna handlingsplanen. Av de nya förslagen till insatser – flera av åtgärderna som framläggs i skrivelsen är redan beslutade och påbörjade – är många vagt beskrivna och saknar konkretion. Regeringen visar heller inga ambitioner att institutionalisera åtgärderna mot mäns våld mot kvinnor, vilket går i motsatt riktning mot tillgänglig kunskap på området som visar att organisationsformer och institutionella strukturer är avgörande för arbetet med att bekämpa det allvarliga samhällsproblem som mäns våld mot kvinnor och barn utgör. En väldigt stor brist är att insatserna för att bekämpa sexuellt våld helt har uteslutits ur handlingsplanen.

Ett mer övergripande problem är att regeringen backar från den feministiska förståelsen och erfarenheten som sätter in våldet i ett bredare maktperspektiv och istället öppnar upp för ett individperspektiv där våldet ses som uttryck för avvikande beteenden hos enstaka individer och grupper.

I denna motion på regeringens skrivelse förtydligar vi vår analys av våldet och ger ytterligare förslag till åtgärder och insatser för ett effektivt arbete i kampen mot mäns våld mot kvinnor, s.k. hedersrelaterat våld och samkönat partnervåld.

Vänsterpartiets politik för att bekämpa sexualbrott samt mäns våld mot kvinnor och våld i samkönade relationer presenteras mer detaljerat i motion 2007/08:Ju392 Mäns våld mot kvinnor och samkönat partnervåld samt i motion 2007/08:Ju410 Sexualbrott.

3Könsmaktsanalys

Det finns olika sätt att analysera och förklara relationen mellan kön och våld. Vänsterpartiet anser att den inriktning som lades fram i betänkandet Kvinnofrid (SOU 1995:60) samt i Kvinnofridspropositionen (1997/98:55) och senare befästes och utvecklades av Utredningen om kvinnofridsuppdragen (SOU 2004:121) även fortsättningsvis ska utgöra grunden för arbetet och de politiska insatserna mot mäns våld. Inriktningen tar avstamp i den feministiska våldsforskningen, som i sin tur i stor utsträckning har utvecklats ur kvinnojourernas erfarenheter och praktiska verksamhet. Vänsterpartiet delar den feministiska förståelse av våldet som sätter rädslan att utsättas för våld och det konkreta våldet i ett socialt sammanhang och tolkar det utifrån det vardagliga skapandet av kön i vårt samhälle. Det visar på ett samband mellan faktisk våldsutövning, kontroll och olika former av könsrelaterade kränkningar och ställer större ansvar på alla att uppmärksamma, utmana och bryta föreställningar och strukturer som möjliggör våldet. Framför allt bryter den feministiska våldsförståelsen med de s.k. avvikelseperspektiv som förklarar våldet som manlig frustration och vanmakt, socialt arv och dåliga uppväxtförhållanden, urartade gräl och alkoholkonsumtion eller tillhörighet till en icke-svensk kultur och därmed icke-jämställd. Detta synsätt på våldet befriar våldsutövande män från sitt ansvar och gör både förövare och offer till avvikande individer och bortser från sociala strukturer, föreställningar kring maskulinitet och femininitet och relationen mellan kön och makt.

Vänsterpartiet ser mäns våld som ett problem kopplat till den ojämlika samhällsorganisationen, dvs. har sin grund i maktojämlikheten mellan könen, och som direkt och indirekt underlättar för individuella män att dominera, kontrollera och bruka våld mot kvinnor. Maktojämlikheten mellan kvinnor och män är institutionaliserad i den komplexa väv av ekonomiska villkor, lagar, normer och värderingar som formar såväl nära relationer mellan människor som villkoren i politik och samhällsliv, i arbetsliv, fritidsaktiviteter och vad som sägs i den offentliga debatten. Kampen mot mäns våld mot kvinnor måste därför ingå i en samlad strategi för att bryta denna maktojämlikhet på alla plan. Det gäller oavsett om det handlar om våld som utövas av enskilda män mot enskilda kvinnor eller om det våld och den kontroll av kollektiv karaktär som utövas mot framför allt unga flickor som vanligen kallas hedersrelaterat. Även det våld som förekommer i samkönade relationer måste förstås och bekämpas mot bakgrund av ojämlika maktrelationer och patriarkala relationsmönster. Att olika uttryck för våld kräver särskilda kunskaper och varierande insatser från samhällets sida är lika självklart som att allt våld som är knutet till relationer och sexualitet måste ses i relation till samma grundläggande samhällsstrukturer.

Flera stycken är otydliga i regeringens skrivelse 2007/08:39 Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Texterna är väldigt svepande och redogör inte för förståelsen av rötterna till våldet, relaterar inte hur våldet ses i förhållande till den könsojämlika samhällsorganisationen och saknar feministisk underbyggnad.

Att se våldet som en maktutövning som har sin grund i ojämlikheten mellan könen är ett perspektiv som är väl förankrat på den internationella arenan. FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor tar sin utgångspunkt i ett könsmaktsperspektiv och menar att historiskt ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män har lett till dominans och diskriminering av kvinnor. Våldet är både ett resultat av och ett sätt att vidmakthålla mäns maktposition. Vidare ser deklarationen inte olika uttryck av våld mot kvinnor som artskilda, och det individuella våldet knyts ihop med det samhälleliga sammanhang där våldet utövas. FN-deklarationen bidrar både till att synliggöra våldets omfattning och visar på möjligheter till en kraftfull institutionalisering av åtgärder mot våldet. Den stora mängd våldshandlingar som både offentlig statistik och kvinnojourernas arbete vittnar om bekräftar FN-deklarationens strukturella könsmaktsperspektiv. Dokumentet bekräftar också att det inte är ett fåtal avvikande individer som utövar våldet. Våldet är strukturellt och i den patriarkala strukturen är föreställningar kring kön och sexualitet starkt förknippat med makt eller avsaknad av makt. Det är utifrån en könsmaktsanalys och en feministisk förståelse av våldet som politiska insatser och arbetet med våldsutsatta och våldsutövare bör bedrivas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4Organisering

Det finns en bred politisk enighet om att mäns våld mot kvinnor och barn samt samkönat partnervåld utgör ett problem som kräver kraftfulla åtgärder. Men det finns olika uppfattningar kring strategierna för att motverka våldet. Utomparlamentariska organisationer som kvinnojoursrörelsen samt forskare och yrkesverksamma som möter våldsutsatta i sitt arbete har kontinuerligt påpekat olika brister i organiseringen av arbetet.

Enligt Vänsterpartiets mening är det grundläggande för framgångsrika insatser mot våldet att alla instanser arbetar utifrån samma förståelse av våldet. På så sätt kan man lättare samarbeta och samordna insatser och utvärdera arbetet på ett mer effektivt sätt.

Utredningen Slag i luften (SOU 2004:121) påvisade en rad problem av strukturell karaktär som både försvårar och förhindrar arbetet mot det könsrelaterade våldet. Dels handlar det om brist på resurser, både ekonomiska och personella, dels handlar det om brist på utbildning i ordinarie verksamhet parallellt med brist på specialiserade enheter med särskild kompetens samt institutionaliserade, permanenta organisationsformer.

Reringens föreslagna handlingsplan i skrivelse 2007/08:39 visar inga ambitioner att institutionalisera insatserna mot mäns våld mot kvinnor och barn eller samkönat partnervåld. Ett antal uppdrag att utvärdera metoder och arbetssätt samt att samla och sprida information och kunskap om våldet föreslås. Det är bra men inte tillräckligt. Tillfälliga satsningar och projekt kan vara utmärkta under förutsättning att det finns permanenta arbetsformer som utgör grunden och garanten för ett kontinuerligt och samordnat arbete. Annars riskerar arbetet att knytas till enstaka ”eldsjälar” vilket gör arbetet sårbart om dessa personer försvinner. Ytterligare en svaghet i regeringens föreslagna handlingsplan är att flera av åtgärderna som framläggs i skrivelsen är vagt beskrivna och saknar konkretion. Om regeringen menar allvar med att satsa stort för att bli kvitt det samhällsproblem som våld i nära relationer utgör måste mer långsiktiga strategier utarbetas, vilket ställer krav både på ökad specialisering inom exempelvis rättsväsende, socialtjänst och sjukvård och på utökad fortbildning inom all ordinarie verksamhet i kommuner och landsting och på myndigheter som kommer i kontakt med våldets offer och förövare.

Visst är det positivt att regeringens föreslagna åtgärder vad gäller rättsväsendet redovisar viktiga insatser såsom krav på polisen om intensifierat arbete mot mäns våld mot kvinnor och bättre kunskaper för att utreda och förebygga våldet. Det är även positivt att bemötandefrågorna har aktualiserats genom återrapporteringskrav till flera av rättsväsendets myndigheter, även om vi vet att det arbetet pågått sedan länge. Vänsterpartiet menar dock att det krävs övergripande åtgärder såsom särskilda tjänster som är specialiserade på våldet. Det krävs specialiserade enheter, särskilt avsatta medel, särskilda policydokument, handlingsplaner och arbetsrutiner. I enlighet med utredningen Slag i luften (SOU 2004:121) vill Vänsterpartiet att regeringen tillför den föreslagna handlingsplanen i skrivelse 2007/08:39 att samtliga myndigheter som omfattades av Kvinnofridspropositionen samt Statens skolverk, Myndigheten för skolutveckling, Migrationsverket och Försäkringskassan får i uppgift att inrätta en permanent specialenhet för mäns våld mot kvinnor och barn på den egna myndigheten. Inrättandet av sådana enheter skall skrivas in i respektive myndighets instruktion. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Att ha en feministisk våldförståelse av våldet och se våldet kopplat till den ojämlika samhällsordningen ger konsekvenser för det förebyggande arbetet. Vänsterpartiet menar att det är mycket viktigt att satsa stort på utbildningsväsendet med genuspedagoger, genuskunskap i skolan, en sex- och samlevnadsundervisning värd namnet, feministiskt självförsvar till tjejer och samtalsgrupper riktat till killar. Det är genom att diskutera till exempel maktskillnader historiskt och i nutid samt maskulinitet och femininitet som vi kan förändra ojämlika strukturer på ett tidigt stadium. Vår förhoppning är att regeringen inte lämnar detta fält blankt i en handlingsplan mot våld.

Detsamma gäller sexualbrott, som också är en del av mäns våld mot kvinnor och barn och samkönat partnervåld i den patriarkala samhällsstrukturen. Arbetet för att stoppa sexuella trakasserier, våldtäkter, sexuellt utnyttjande, sexuellt ofredande och andra sexualbrott måste ske utifrån insikten att det handlar om kontroll och den rådande maktordningen mellan könen. Att problematisera över- och underordning i diskussionen om sexualitet är ett ämne med sprängkraft. Men det är avgörande för att krossa myter kring sexualitet och sexualbrott.

Vänsterpartiet vill att regeringen återkommer med förslag på åtgärder och redovisar i den föreslagna handlingsplanen mot våld hur insatserna mot sexualbrott och det förebyggande arbetet i utbildningsväsendet skall utformas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vänsterpartiet vill också uppmärksamma att barn som bevittnar våld eller som själva är utsatta för våld är en särskilt utsatt grupp. Risken för ohälsa hos barn som bevittnat våld är nästan lika stor som för de barn som är direkt våldsutsatta. Återigen visar regeringen brist på konkretion och förslår vaga insatser på området i form av utvärdering och översyn. Vänsterpartiet menar att stödet till dessa barn måste professionaliseras och att samverkan mellan aktörerna måste öka omedelbart. Kommunerna har skyldighet att ta ansvar för såväl barn som bevittnat våld som barn som blivit utsatta för direkt våld. När det uppstår en misstanke om att ett barn har utsatts för brott inleds i dag flera olika utredningsprocesser av såväl rättsväsendet som socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Utredningarna drivs ofta parallellt och innebär att barnet slussas runt i olika miljöer. De barnahus som nu startat på flera håll i landet för barn som utsatts för våld och övergrepp är ett bra exempel på hur ansvariga myndigheter kan samarbeta kring barnet. Här förs samarbetet in under samma tak och barnet behöver därmed bara komma till en plats samtidigt som kvaliteten i utredningarna förbättras. Vänsterpartiet vill att samarbete kring s.k. barnahus ska inrättas i alla större kommuner i landet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5Kvinnojourerna

Verksamheten på tjej- och kvinnojourerna runt om i landet är ovärderlig. Jourerna står i stor utsträckning för de praktiska stödinsatserna till våldsutsatta och är en fristad för tusentals flickor och kvinnor. I praktiken tar kvinnojourerna ett myndighetsansvar och det samhällsansvar som kommun, stat och landsting borde axla. Genom kvinnors ideella frivilligarbete kan våldsutsatta kvinnor och barn få relevant hjälp. Ändå existerar jourerna och deras arbete under osäkra förhållanden och har ytterst små ekonomiska marginaler. Detta är en paradox då företrädare för polis, socialtjänst och sjukvård själva anser att de lokala kvinnojourerna ger ett mer heltäckande stöd till utsatta kvinnor än vad de själva kan erbjuda.

Vänsterpartiet ser därför positivt på regeringens föreslagna satsningar för att förstärka och utveckla kvinnojoursverksamheten. Men vad som är nytt, hur länge och på vilket sätt ytterligare medel och resurser skall fördelas är oklart. De utökade satsningar som hittills har gjorts på våldsutsatta kvinnor och barn har framför allt kommit att handla om projektbidrag och därför visat sig ge begränsade möjligheter att göra långsiktiga planeringar för verksamheten. Därför vill Vänsterpartiet att regeringen tillför skrivelse 2007/08:39 att regeringen ska presentera en plan för hur staten ska ta sitt långsiktiga ekonomiska ansvar för kvinnojourernas arbete. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Några kvinnojourer ger möjlighet till stödkontakt för syn- och hörselskadade kvinnor, men få jourer har handikappanpassade lägenheter vilket gör kvinnor med fysisk funktionsnedsättning, liksom äldre kvinnor, extra utsatta. Vänsterpartiet anser att stat och kommun har ett gemensamt ansvar för att kvinnojourerna blir tillgängliga för kvinnor med funktionsnedsättning. Även våldsutsatta kvinnor som missbrukar kommer särskilt i kläm idag. Ytterst få kvinno- och brottsofferjourer har möjlighet att ta emot kvinnor som missbrukar eller har svåra psykiska funktionsnedsättningar. Vänsterpartiet föreslår att staten bör ta ett särskilt ansvar för de mest utsatta kvinnorna och vill inrätta resursjourer med kompetens att ta emot kvinnor med missbruk eller psykisk funktionsnedsättning. Regeringen bör omedelbart återkomma med förslag på inrättande av sådana resursjourer. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Frågan om mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning har länge varit osynliggjort. Det är bra att handlingsplanen innehåller uppdrag till Socialstyrelsen att ta fram ett utbildningsmaterial som belyser problematiken med våld riktat mot kvinnor med funktionsnedsättning. Däremot vill Vänsterpartiet uppmärksamma att handlingsplanen är otydligt skriven när det gäller stöd till handikapporganisationernas arbete. I åtgärd 13 har återigen kvinnorna ramlat bort. Vi uppmanar regeringen att säkerställa att våldsutsatta kvinnor med funktionsnedsättning får det skydd och stöd de behöver och inte återigen osynliggörs.

Det finns en rad försummade områden i den föreliggande skrivelsen från regeringen. Det ena rör mäns våld mot äldre kvinnor. Det behövs kunskap hos personal i sjukvård och äldreomsorg samt riktlinjer för hur arbetet med att ge äldre våldsutsatta kvinnor stöd och hjälp skall bedrivas. Vänsterpartiet uppmanar regeringen att redovisa en plan för det. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Det andra området rör gömda och papperslösa kvinnor utsatta för våld. Gömda kvinnor som lever i Sverige utan uppehållstillstånd och som misshandlas får sällan skydd eller hjälp. Det är få kvinnojourer som har möjlighet att ta emot dessa kvinnor. Anledningen är ofta att kommunerna inte ger jourerna någon ersättning för skydd till gömda kvinnor, men också att behoven ser annorlunda ut och att många jourer varken har kompetens eller resurser att möta upp detta. Gömda kvinnor utsatta för våld är en extra utsatt grupp. Deras situation hänger också ihop med asylsökande kvinnors villkor. Det finns kvinnor som söker asyl på grund av s.k. hedersrelaterat våld men får avslag på sin ansökan, framför allt för att Migrationsverket saknar kunskap om mäns våld mot kvinnor och barn och vilka uttryck det s.k. hedersrelaterade våldet kan ta sig. Några av dessa kvinnor tvingas leva gömda.

Enligt en rad internationella konventioner som Sverige har anslutit sig till är det samhällets skyldighet att ge alla våldsutsatta kvinnor rätt till skydd. Det handlar om grundläggande mänskliga rättigheter. Vänsterpartiet uppmanar regeringen att redogöra för hur gömda och papperslösa kvinnor utsatta för våld skall ges relevant skydd, stöd och hjälp. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

6Kompetens

Vänsterpartiet menar att regeringen i den föreliggande skrivelsen missar att ta vara på kompetens som finns på området och glömmer Nationellt centrum för kunskap om mäns våld mot kvinnor (NCK) i sina förslag om kunskapsinhämtning, -utveckling och -spridning. Vänsterpartiet anser till exempel att regeringens flera uppdrag till Ungdomsstyrelsen i många fall är omotiverade. Utbildningar riktade till socialtjänst, fritidsverksamhet och skola bör självklart utföras av NCK som har stor kompetens på området. Även länsstyrelsernas och kvinnojourernas kompetens på området bör tas till vara. Även inrättandet av ett forskningsprogram och kunskap riktad till socialtjänsten bör involvera NCK och kvinnojourerna.

Regeringen föreslår i den föreliggande skrivelsen att en undersökning om lärares kunskap om s.k. hedersrelaterat våld bör genomföras. Det är en angelägen uppgift, men vi ifrågasätter avgränsningen av uppdraget. Vi menar att det är mer relevant med en bredare undersökning om kunskaperna om alla former av relationsvåld. Av samma anledning menar vi att regeringens förslag att skolledare skall erbjudas fortbildning om problematiken kring s.k. hedersrelaterat våld och förtryck bör utvidgas till att omfatta alla former av relationsvåld. Vänsterpartiet menar dessutom att alla som kommer i kontakt med våldsutsatta i sitt yrke ska ha kunskap om mäns våld mot kvinnor och barn samt våld i samkönade relationer, såsom lärare, läkare, sjuksköterskor, jurister, åklagare, domare, socionomer, psykologer, poliser m.fl. Därför bör obligatorisk kunskap om det sexualiserade våldet, dvs. mäns våld mot kvinnor och barn och våld i samkönade relationer, skrivas in i examensordningarna för dessa yrkesutbildningar. För att underlätta samverkan mellan nyexaminerade och redan verksamma måste också kunskap om våldets grunder och konsekvenser, samt sexualbrott, prioriteras och vara en obligatorisk fortbildning i alla yrken som medför arbete med människor och behandlar människors liv. Här är Nationellt centrum för kunskap om mäns våld mot kvinnor en viktig kunskapskälla och tillgång.

Vad som ovan anförs om kunskapsinhämtning samt obligatorisk kunskap om könsrelaterat våld i nära relationer i yrkesutbildningar och fortbildning bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

7Utredning och kostnad

Vänsterpartiet vill förstärka myndigheternas ansvar genom en nationell haverikommission som utreder de fall när en kvinna mördas av en närstående man. Kommissionen skulle ha i uppgift att utreda omständigheterna kring morden för att ge svar på om, och i så fall hur, myndigheter eller andra instanser har brustit i sitt agerande. Syftet är att hitta brister i agerandet som skall kunna användas för att förbättra rutinerna i det förebyggande arbetet och förhindra att fler kvinnor dödas.

Det är glädjande att regeringen har hörsammat Vänsterpartiets förslag, men anledningen till att man stannar halvvägs och endast föreslår en utredning är oklart. En nationell haverikommission med ovanstående uppgifter bör omedelbart tillsättas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Mäns våld mot kvinnor ger negativ effekt på samhällsekonomin både direkt och indirekt. Det handlar om direkta vårdkostnader för utsatta kvinnor och barn, polisinsatser, ambulanskostnader, kostnader för rättsprocesser, häktning, kriminalvård och rehabilitering, skyddat boende men också förlorad arbetstid, sjukskrivningskostnader och begränsande av kvinnors deltagande i samhällslivet.

Umeå universitet och Socialstyrelsen, har genomfört vissa beräkningar, men det finns ännu ingen övergripande statistik på vad mäns våld mot kvinnor kostar det svenska samhället totalt. Det är en brist. Vänsterpartiet anser att det är viktigt att genomföra en allomfattande analys och en beräkning av vad våld i nära relationer kostar samhället. Det skulle ge rimliga proportioner på vilka resurser som bör satsas på området och ge en fingervisning om behovet av att utveckla samhällets insatser. Därför bör regeringen tillsätta en utredning för att utveckla en vetenskaplig metod för och genomföra en nationell kostnadsberäkning av mäns våld mot kvinnor och barn. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den
Josefin Brink (v)
Marianne Berg (v)	Wiwi-Anne Johansson (v)
Elina Linna (v)	Eva Olofsson (v)
Lena Olsson (v)	LiseLotte Olsson (v)