Miljöpolitiken

Motion 1997/98:Jo756 av Göte Jonsson m.fl. (m)

Brist på miljöpolitisk
strategi

Den socialdemokratiska regeringens miljöpolitik präglas av
brist på samordning och klara mål. Samtidigt som staten
minskar miljösatsningarna inom flera viktiga områden införs
bidrag till prestigesatsningar med oklar miljöeffekt. En
strategi för en verkningsfull miljöpolitik som uppfyller de
miljöpolitiska målen saknas.

Nedrustningen av miljöpolitiken är omfattande. Den risk- och effekt-
relaterade miljöforskningen minskas med ungefär en tredjedel. Även
miljöövervakningen minskas i motsvarande omfattning. Koldioxidmålet
överges och utsläppen ökar i samband med den planerade förtida kärnkrafts-
avvecklingen. Kalkningen av sjöar och vattendrag minskas, trots att
utsläppen av försurande ämnen ökar när kärnkraften ersätts med fossila
bränslen. Höjd fastighetsskatt på miljövänliga hus försvårar investeringar
som är bra för miljön. Införandet av en samlad miljöbalk i lagstiftningen
försenas.

Regeringen sitter fast i ett föråldrat miljöpolitiskt tänkande där problemen
löses med bidrag och statlig styrning. Detta är en förlegad syn på
miljöpolitiken som borde ersättas med en politik där framsynta företag får
konkurrera om att lösa miljöproblemen inom ramen för en miljölagstiftning
med tydliga mål.

När de statliga bidragen styrs till kommunala projekt ställs näringslivet i
bakgrunden. Skattesubventionerade miljöcaféer och elektronikskrotsåter-
vinning i kommunal egenregi leder inte till att nya spjutspetsföretag
utvecklas som ger exportmöjligheter och nya arbetstillfällen, utan drar
snarare undan benen för miljöbranschens verkliga entreprenörer.

Miljöpolitikens medel

Miljölagstiftningen

Sverige bör ha höga nationella miljökrav för att kunna vara
pådrivande i det internationella miljösamarbetet. Att
företagen skulle vara motståndare till hårda miljökrav eller
att sådana krav skadar ekonomin är en myt. Tvärtom har
rikare länder hårdare miljökrav samt ett näringsliv som kan
uppfylla dessa.

Däremot är det viktigt att kraven inte leder till detaljreglering eller
utformas så att de snedvrider konkurrensen mellan olika företag. Miljökraven
skall vara generella. Staten skall ange målen för miljöpolitiken, inte
bestämma vilka medel som skall användas för att uppnå dessa.

Produktionen skall inte flyttas till det land där miljökraven är lägst. Kraven
bör därför harmoniseras, i första hand inom Europa, eller formuleras så att
detta problem undviks. Principen om att förorenaren betalar, som innebär att
inget land skall subventionera industrin genom att bestrida dess
miljökostnader, skall följas.

Äganderätten är central i allt framgångsrikt miljöarbete, inte minst på
utsläppsområdet. Rättsreglerna måste vara sådana att de som skadas av
utsläpp har juridiska processmöjligheter och rätt att få ersättning. En
urholkad äganderätt minskar ansvaret för den som skadar naturen.

Den svenska miljölagstiftningen bör skärpas och sanktionsmöjligheterna
mot dem som överträder miljökraven bör öka. Fasta bötesbelopp bör införas
för vissa överträdelser, s.k. miljöskyddsavgifter. Dessa avgifter bör kunna tas
ut direkt av de miljövårdande myndigheterna, men bör vara överklagnings-
bara för den som drabbas. Rättsväsendet bör också förstärkas så att
omfattande och komplicerade utredningar på miljöområdet kan prioriteras.

Ekonomiska styrmedel

Skatteväxlingskommitténs betänkande (SOU 1997:11)
visade att en omfattande skatteomläggning med höjda miljö-
och energiskatter och sänkt skatt på arbete ger synnerligen
begränsade miljövinster. Samtidigt blir de
samhällsekonomiska kostnaderna stora, liksom försämringen
för vissa hushåll. "Uppdelat på olika hushållstyper och
företag så är det framför allt låginkomsthushåll med många
barn i glesbygd som belastas relativt sett hårdast." (SOU
1997:11)

Vid en så kraftig skattehöjning som fördubbling av nuvarande koldioxid-
skatt beräknas utsläppen av koldioxid enbart minska med mellan 0,1 och 0,2
procent, enligt Skatteväxlingskommittén, vilket skall jämföras med den
förtida avvecklingen av Barsebäcksverket som leder till ökade utsläpp av
koldioxid med uppemot 10 procent.

Dessutom finns en klar risk för att en kraftig höjning av energiskatterna
leder till att energikrävande produktion flyttar till andra länder med sämre
miljökrav. Därigenom kan den globala miljösituationen försämras.

Införandet av fler miljöskatter skall inte vara ett mål för miljöpolitiken.
I stället bör utgångspunkten vara de miljöproblem som kan identifieras. I
valet av åtgärder bör de medel som ger bäst resultat väljas. Ekonomiska
styrmedel skall ses som ett komplement till miljöpolitiken. En avvägning
mellan miljöskatter och andra medel, såsom administrativ reglering, förbuds-
lagstiftning, informationsinsatser etc, bör då göras. Vid en sådan avvägning
kommer det att visa sig att miljöskatter ger störst miljöeffekt när de riktas
mot miljöproblem som är relativt lätta att åtgärda.

Ekonomiska styrmedel skall också kunna innefatta skatterabatter för att
uppnå en snabbare introduktion av ny teknik. Ett exempel med gott resultat
är det snabba införandet av katalytisk avgasrening genom skatterabatt.

När det gäller de befintliga energiskatterna är det självklart mer önskvärt
att beskatta utsläppen i samband med förbränning än att beskatta energi-
användningen i sig. Skatterna på energibränslen omfattar i dag dels skatt på
energi, dels koldioxidskatt samt i förekommande fall svavelskatt. Inom
ramen för den totala skattebelastningen på energibränslen bör en omför-
delning göras så att skatterna blir mer utsläppsrelaterade och mindre
beroende av energiinnehållet.

Skatt på energi bör, i den utsträckning det skall förekomma, tas ut
proportionellt mot energiinnehållet. I dag är exempelvis energiskatten lägre
på kol än på olja, vilket inte är motiverat.

Köp- och säljbara utsläppsrätter bör införas för att effektivt styra fram
kostnadseffektiva miljöinvesteringar. Sådana utsläppsrätter används redan
med framgång i USA. När företag får möjlighet att köpa och sälja
utsläppsrätter styrs investeringarna dit störst utsläppsminskning kan åstad-
kommas till minst kostnad. Miljöarbetet kan därmed skyndas på.

Moderata samlingspartiet har i motion 1997/98:Jo731 Göte Jonsson m.fl.
föreslagit att reningsverk bör inordnas i ett system med utsläppsrätter. En
särskild utredning bör tillsättas för att utarbeta förslag till andra områden
som kan omfattas av köp- och säljbara utsläppsrätter. Miljöorganisationer
och andra intressenter skall också ges möjlighet att köpa upp utsläppsrätter i
syfte att minska de totala utsläppen.

Slå vakt om miljöforskningen

Regeringen har drivit igenom en mycket kraftig minskning
av anslagen till miljöforskningen. Även anslagen till teknisk
forskning har minskats kraftigt, vilket naturligtvis kan få
negativa miljöeffekter på sikt. Viktiga långsiktiga
forskningsprojekt hotas som en följd av nerdragningarna.
Därmed försämras förutsättningarna för att uppnå
miljömålen på sikt.

Nerdragningarna är en direkt följd av regeringens forskningspolitik. Inför
1998 har Naturvårdsverkets forskningsnämnd inga medel. Den effekt- och
riskrelaterade miljöforskningen, dvs forskning kring människors och djurs
hälsa och fortbestånd samt påverkan på växter, står inför en särskilt
omfattande minskning. Inför 1998 kommer de totala tillgängliga
budgetmedlen för effekt- och riskrelaterad miljöforskning att minska med
minst 1/3 i förhållande till 1997 års budget.

Vidare läggs avfallsforskningsinstitutet Reforsk, som finansierats av
kommunerna, industrin och staten tillsammans, ner. När nu regeringen via
Naturvårdsverket stryper statens medfinansiering fungerar verksamheten inte
längre. Nedläggningen av Reforsk är främst ett slag mot de små företagen
som inte har egna forskningsresurser, vilket är olyckligt. Staten bör därför ta
initiativ till att Reforsk eller motsvarande verksamhet åter byggs upp.

Även inom andra forskningsorganisationer och områden kommer
miljöforskningen att drabbas.

I stället finns det goda skäl för Sverige att värna om miljöforskningen:

Sverige behöver forskarkompetens inom miljöområdet, vilket ökar
universitetens kapacitet att utbilda studenter på grund- och
forskarutbildningsnivå.

Sverige har ett försprång inom miljöforskningen som vi behöver försvara
och som kan ge fördelar i framtiden.

Fortsatta miljöinsatser för Östersjön underlättas. Sverige kan bidra med
rådgivning och uppbyggnad av kompetens i mottagarländerna.

Miljögarantin i Romfördraget blir lättare att utnyttja och tillämpa,
eftersom nationella undantag skall baseras på nya, vetenskapliga fakta
om miljörisker och miljöeffekter.

Sverige kan delta i EU-finansierade forskningsprojekt som måste
medfinansieras av Sverige.

Sveriges roll som exportör av kunnande på miljöområdet kan öka på sikt.

Den socialdemokratiska regeringen är dessvärre även på väg
att skrota stora delar av den svenska nationella
miljöövervakningen. Nerdragningarna på detta område är
lika drastiska som inom miljöforskningen. All
miljöövervakning avseende den fria vattenmassan på
västkusten kommer att upphöra. Därmed avbryts viktiga
mätserier om närsalter, klorofyll och planktonförekomst i
havsvattnet. En långsiktig miljöövervakning är oundgänglig
för att skilja naturliga miljöförändringar från sådana
förändringar som människan orsakar.

Regeringens nerdragningar av miljöforskningen och miljöövervakningen
är oacceptabel och skall avvisas. Naturvårdsverket bör inför nästa budgetår
anvisas extra medel för att upprätthålla dessa verksamheter.

Internationellt miljösamarbete

Sverige är i dag i hög grad beroende av den miljöpolitik som
förs av andra länder. Speciellt gäller beroendet EU och dess
medlemsländer. Det är också där vi har störst möjligheter att
påverka.

Nästan hälften av de gränsöverskridande luftföroreningar som når Sverige
och en stor del av vattenföroreningarna kommer från de övriga EU-länderna.
Eftersom vi är mycket beroende av vår export till andra EU-länder samtidigt
som vårt land bara står för en bråkdel av den totala produktionen inom EU är
vi i hög grad beroende av gemensamma lösningar för miljöproblemen.

EU måste fortsätta att ta konkreta beslut i miljöfrågor. Det är främst de
gränsöverskridande miljöproblemen som skall hanteras av EU, eftersom
dessa problem inte kan lösas av varje stat för sig. Miljöfrågor som endast har
nationell eller lokal betydelse skall överlåtas åt medlemsländerna. Dessa
konstateranden skall ligga till grund för det svenska miljöarbetet inom EU.

Miljöbesluten i EU bör i första hand bygga på minimikrav. De enskilda
länderna skall kunna införa egna, strängare regler. Miljöskatter och
miljöavgifter bör harmoniseras mellan medlemsländerna. En miniminivå för
koldioxidskatt bör införas. Nationella regler som hindrar den inre marknaden
måste baseras på sakliga skäl och kunna prövas av EG-domstolen.

EU:s miljöpolitik måste också inriktas på att genomföra avregleringar och
marknadsekonomiska reformer i syfte att stärka konkurrensen och
utvecklingen på miljöområdet. EU:s miljöpolitik har hittills inte varit inriktad
på detta och i flera medlemsländer finns regleringar och subventionssystem
som cementerar en dålig miljö istället för att styra utvecklingen åt rätt håll.
Övervakningsmyndigheten European Environment Agency, EEA, bör få till
uppgift att inventera och rapportera vilka regleringar och subventioner som
kan skada miljön.

I Öst- och Centraleuropa finns alltjämt stora miljöproblem sedan den
socialistiska tiden. EU:s utvidgning österut är till gagn för miljön och bör
underlättas. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot kärnsäkerheten.

Genom Sveriges och Finlands inträde i EU har Östersjön kommit att bli
delvis omsluten av unionen. Östersjön och dess miljöproblem bör vara en
prioriterad svensk fråga i EU-sammanhang. Målet bör vara att stärka
Östersjösamarbetet och lösa frågorna om en gemensam finansiering av
särskilda utpekade miljöproblem.

Sveriges bör också söka lösningar på miljöproblemen i Ryssland, främst
på Kolahalvön, som i vissa fall påverkar miljösituationen i Sverige. Målet
bör vara att finna en finansiering, exempelvis genom EU, så att bl.a. svenska
företag kan hjälpa till att eliminera dessa miljöproblem.

Sverige bör också verka för att utveckla EU:s miljökvalitetsnormer så att
även gränsöverskridande miljöförstörelse faller under dessa regler. Att
utveckla miljökvalitetsnormerna i denna riktning är önskvärt när det gäller att
lösa den för Sverige viktiga försurningsfrågan.

I samband med medlemskapsförhandlingarna fick Sverige undantag från
EU:s miljöregler på några områden där Sverige har strängare regler.
Samtidigt utfäste sig EU att skärpa sina regler under övergångsperioden. Det
är nu viktigt att detta arbete slutförs så att Sverige inte längre behöver ha
särregler. Om detta inte lyckas måste Sverige få fortsätta med sina särregler.

Det är också viktigt att Sverige är pådrivande i globala miljöfrågor.
Klimatfrågan är ett viktigt område där EU bör gå längre och kräva av USA
och de asiatiska ekonomierna att vidta kraftigare åtgärder.

Minska miljöstörningarna

Sverige påverkas kraftigt av
föroreningar och andra störningar

Utsläpp av föroreningar i luften och i vattnet påverkar
naturen och förändrar förutsättningarna för livet. Resultatet
kan bli en minskad biologisk mångfald och i vissa fall
genomgripande förändringar av landskapsbilden. Utsläppen
påverkar dessutom människors hälsa och skadar egendom.
Skogsskadorna i Sverige till följd av olika utsläpp har
uppskattats till flera miljarder per år.

Utsläppen sprids mycket snabbt över stora områden. Genom luftströmmar
kan föroreningar förflyttas flera hundra mil på ett par dagar. De svenska
utsläppen av skadliga ämnen har i de flesta fall minskat kraftigt, t.ex. har
utsläppen av svaveldioxid minskat med över 80 procent sedan 1980. Men en
mycket stor andel av luft- och vattenföreningarna i och omkring Sverige
härrör från källor i andra länder.

Utsläppen av föroreningar till naturen måste fortsätta att minska.
Förutsättningar för detta är användning av ny och modern teknik, ekonomiskt
investeringsutrymme och internationella regler och överenskommelser om
skärpta utsläppskrav. Utan minskade utsläpp i hela Europa kommer inte
Sveriges problem att minska nämnvärt. Sverige bör ha höga nationella
miljökrav för att kunna vara pådrivande. Det är viktigt att själv kunna visa
upp framgångar.

Förnyelsen, teknikutvecklingen och miljöanpassningen i företagen skall
främjas. För små företag kan ibland hindren för miljöarbetet vara
jämförelsevis stora. Det är mer administrativt betungande för små företag att
ansluta sig till miljöstyrningssystem , t.ex. EMAS, än för stora. Miljöarbetet i
småföretagen bör därför stimuleras särskilt.

Åtgärdsprogram mot försurning och
övergödning

Försurningen, som orsakas av svaveldioxid och kväveoxider,
är ett av de allvarligaste hoten mot den svenska naturen.
Omkring 90 procent av nedfallet härrör från andra källor än
svenska. De största utsläppskällorna är sjöfarten och
användningen av fossila bränslen och biobränslen inom
energisektorn.

Sveriges är försurningskänsligt på grund av den svårvittrade berggrunden.
Särskilt drabbas Västsverige där nedfallet är störst. Kostnaderna för landet
utgörs både av direkta ekonomiska förluster i form av minskad skogstillväxt,
ökad korrosion och skador på byggnader samt av skador på naturen i form av
minskad artrikedom i sjöar och marker. Även skadorna på naturen ger
naturligtvis också negativa ekonomiska efterräkningar i form av sämre
betingelser för turism, jakt och fiske.

En alltför stor näringstillförsel via bl.a. reningsverk, läckage från jordbruk
och nedfall av luftburet kväve från förbränningsprocesser leder till
övergödning och påverkar därigenom livsbetingelserna för olika arter. Tack
vare en väl utbyggd svensk vattenrening - eller på grund av miljö-
försummelser i de före detta socialistiska diktaturerna - står Sverige enbart
för ca 10 procent av fosfor- och kvävetillförseln till Östersjön.

I debatten om det svenska närsaltläckaget har jordbruket felaktigt angivits
som orsak. De sammantagna utsläppen från andra källor är långt större.
Läckaget från svensk åkermark svarar endast för drygt en procent av
närsalttillförseln till Östersjön. Även om allt åkerbruk helt upphörde i
Sverige skulle övergödningssituationen knappast påverkas mer än marginellt.
Även jordbrukssektorn skall möta hårda krav på att minska utsläpp och
läckage av näringsämnen, men de stora lösningarna får sökas på annat håll,
främst inom transport- och energisektorerna som svarar för större delen av
utsläppen av luftburet kväve.

Riksdagen bör besluta om en strategi för minskad försurning och
övergödning som bygger på följande fem huvudåtgärder:

För det första måste en ökad fossilbränsleanvändning inom
elproduktionen undvikas. Om Barsebäcksverket ersätts med import av
kolkraftsproducerad el från Danmark ökar utsläppen i närområdet av
kväveoxider och svaveldioxid från energisektorn med mellan 10 och 25
procent. En förtida kärnkraftsavveckling måste avvisas.

För det andra måste hårdare krav ställas på utsläppen från energi- och
kommunikationssektorn. Inom den senare står sjöfarten för
oproportionerligt stor andel av svaveldioxidutsläppen. Sverige bör såväl
vidta nationella åtgärder som driva frågan inom EU. Vidare måste
kväveoxidutsläppen från arbetsmaskiner och vägtrafik minska. Bilparken
måste förnyas.

För det tredje måste nya medel användas för att kostnadseffektivt minska
kvävetillförseln från mark och reningsverk. De kommunala renings-
verken bör omfattas av ett system med köp- och säljbara utsläppsrätter
för närsalter. Härigenom kan investeringar i reningsverk och annan
vattenrening styras så att de sker där marginalkostnaden för att reducera
utsläppen är lägst. Möjligheterna att införa ett sådant system bör snarast
utredas. Dessutom bör anläggandet av våtmarker i odlingslandskapet och
skyddszoner utmed vattendrag stödjas i syfte att öka naturens egen
förmåga att bromsa näringsläckaget. Utdikningen av våtmarker har
tidigare forcerats av staten genom bidrag och rådgivning, vilket gör det
rimligt att staten också tar ett visst ansvar för återställandet av våtmarker
på strategiskt valda platser.

För det fjärde måste ökade resurser satsas på kalkning av försurade sjöar
och vattendrag.

För det femte måste bindande överenskommelser om utsläppsminsk-
ningar träffas med andra länder. EU:s utvidgning österut bör underlättas,
liksom fastare former för Östersjösamarbetet.

För det sjätte måste miljöforskningen och miljöövervakningen värnas.
Ökad kunskap är en nödvändig förutsättning för nya metoder och teknik
samt bättre prioritering av insatserna.

Kemikaliekontroll i ett integrerat
Europa

Kemikaliepolitiken måste sättas i ett internationellt
sammanhang. Den europeiska integrationen ställer krav på
en gemensam strategi och ett sammanhållet regelverk för att
minska miljöstörningarna på kemikalieområdet.
Esbjergdeklarationens slutsatser om att utsläpp, emissioner
och förluster av farliga ämnen till Nordsjön inom en
generation skall upphöra, är härvidlag viktiga och bör bilda
föredöme för kemikaliepolitiken i hela Europa. Med farligt
ämne avses i Esbjergdeklarationen bioackumulerbara,
persistenta och giftiga ämnen.

EU-samarbetet vad gäller gemensamma riskbedömningar bör effektivi-
seras.

Målet för kemikaliekontrollen måste vara att förhindra skada på människa
och miljö. Skadliga ämnen bör, inom ramen för vad som är tekniskt möjligt
och ekonomiskt rimligt, ersättas med mindre skadliga och helt ofarliga
ämnen.

Kemikaliekontrollen skall garantera att de kemikalier som används är väl
utredda. Kunskap skall finnas om ämnenas och produkternas inverkan på
hälsa och miljö, vilket ger ökad möjlighet att välja de minst skadliga
alternativen samt hantera avfall. Det ger också möjlighet att ställa
gemensamma europeiska krav på innehållsdeklaration av varor, vilket
innebär att konsumenternas drivkraft att välja miljövänliga varor kan
utnyttjas för att påskynda utvecklingen.

Riskbedömning skall vara kunskapsbaserad. Försiktighetsprincipen skall
inte tillämpas på svaga indikationer och lösligt grundade misstankar om
farlighet. För att kunna tolka tillämpningen bör det övervägas om en instans
skall inrättas som kan avgöra tillämpningen av försiktighets- och
substitutionsprincipen.

Bedömningen av ämnen och varor skall bygga på generella kriterier.
Enskilda ämnen skall inte pekas ut, eftersom det kan leda till symbolpolitik
som inte är miljömässigt motiverad.

Ge inte upp koldioxidmålet

Regeringens energipolitik är ett tydligt exempel på den
nedrustning av den svenska miljöpolitiken som just nu pågår.
Följden av energipolitiken är en ökad användning av fossila
bränslen i elproduktion, vilket även regeringens egna statsråd
erkänner.

Kärnkraftsavvecklingen kommer framförallt att leda till väsentligt ökade
utsläpp av klimatpåverkande koldioxid. Om Barsebäcksverket avvecklas ökar
koldioxidutsläppen med ca 5 miljoner ton årligen, vilket motsvarar utsläppen
från 1,4 miljoner personbilar.

Ökningen av koldioxid kommer att bli så markant att Anna Lindh i
förhandlingar med EU:s andra miljöministrar utverkat en rätt för Sverige att
öka koldioxidutsläppen med 5 procent samtidigt som de flesta andra EU-
länder i norra Europa skall sänka sina utsläpp med 10-20 procent.
Regeringen har därmed i praktiken skrotat det av riksdagen 1993 beslutade
målet att Sveriges utsläpp av koldioxid år 2000 inte skall överstiga 1990 års
nivå, samt därefter minska.

Riksdagen bör därför ge regeringen till känna att koldioxidmålet skall
upprätthållas.

En fortsatt användning av kärnkraften ger goda möjligheter att inte bara
stabilisera, utan också sänka utsläppen av koldioxid. En ökning av
biobränsleanvändningen kan då utnyttjas för att i stället ersätta fossila
bränslen, vars användning inom industri- och uppvärmningssektorerna
fortfarande motsvarar hälften av koldioxidutsläppen.

Nya drivmedel vinner sakta insteg i vägtrafiken, särskilt i fordonsflottor
som buss och taxi. Denna utveckling bör uppmuntras där den innebär att
koldioxidutsläppen minskar.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljölagstiftningen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljöskatter,1

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utsläppsrelatering av energiskatterna,1

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utsläppsrätter,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljöforskningen och miljöövervakningen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljöarbetet inom EU,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Reforsk,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljöarbetet för Östersjön och Kolahalvön,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en strategi för minskad försurning och övergödning,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kemikaliepolitiken,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om koldioxidmålet.

Stockholm den 5 oktober 1997

Göte Jonsson (m)

Ingvar Eriksson (m)

Carl G Nilsson (m)

Eva Björne (m)

Ola Sundell (m)

Peter Weibull Bernström (m)

Inger René (m)

Anders G Högmark (m)

Lars Björkman (m)

Jan-Olof Franzén (m)

Patrik Norinder (m)

1 Yrkandena 2 och 3 hänvisade till SkU.