Motioner i Andra Kammaren, N:o 10

Motion 1892:10 Andra kammaren - urtima

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 10.

N:o 10.

Af Herr J. Manke», om införande af värnskatt för de frän krigstjensten
befriade.

I flera länder, hvaribland Frankrike, Österrike-Ungarn, Italien
och Schweitz, utgår för närvarande en särskild värnskatt för alla, som
af en eller annan orsak måst fritagas från krigstjensten.

Ingenting synes heller mera berättigad!, än att de, som befrias
icke allenast från den mödosamma krigsutbildningen i fred, utan äfven
till största delen från krigsfaran, hvilken för sådane blott mycket sällan
kan hota i landstormen, sålunda bidraga till försvaret, att de under
värnpligtsåren till dess bekostande betala en särskild skatt efter förmågan.

Rättvisan af denna förpligtelse har äfven föranledt, att värnskatten
hos oss förut flere gånger varit ifrågasatt, äfvensom nu senast af både
enskilde motionärer och af de komiterade, som utsetts till granskning
af det inom generalstaben utarbetade förslag till ny härordning.

De sistnämnde hafva i § 8 af sitt förslag till värnpligtslag föreslagit,
att den, som frikallas från värnpligten eller får uppskof med
inskrifningen, skall för hvarje år, hvarunder han sålunda undgår att
tillhöra beväringen, erlägga värnskatt, äfvensom att från skyldighet att
erlägga skatten skola undantagas de, som åtnjuta fattigunderstöd, samt
de, hvilka, enligt vederbörande kommunalstyrelses intyg, böra för
fattigdom eller sjuklighet från afgiften befrias.

Angående värnskattens belopp, dess påförande, användande och
redovisning hafva komiterade hänvisat till det, som särskildt i laga
ordning kan blifva stadgadt. Derjemte hafva de, såsom ungefärligt belopp
för dess storlek, antydt medelbeloppet af hvad i nyssnämnda länder
blifvit påfördt eller omkring 1,400,000 kronor.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 10.

9

Inom Riksdagen har blifvit påyrkadt, att värnskatten skall utgå
i förhållande till bevillningen samt progressivt i afseende på de högre
beloppen.

Äfven om man fullt ut lemnar erkännande åt sistnämnda fordrans
berättigande, synes densamma för ögonblicket näppeligen kunna villfaras,
då för närvarande intet af Riksdagen godkändt förslag till bevillningens
progressivitet förefinnes, långt mindre någon giltig, redan
tillämpad norm för densamma, hvadan man för dess bestämmande torde
böra afvakta en närmare utredning, såsom jag i min motion om tillläggsbevillning
jemte progressiv tillämpning af, bevillningen iöreslagit.
Deremot har degressiva beskattningen i vår nu gällande bevillningsstadga
i så vidsträckt mån blifvit beaktad, att densamma med skäl
synes kunna läggas till grund för befrielsen från eller minskningen af
värnskatten, särdeles om man ihågkommer, att de obemedlade i alla
fall jemförelsevis hardt tryckas genom förbrukningsskatter och personliga
afgifter. Min åsigt är således, att befrielse från värnskatten icke
allenast bör ega rum i den ringare mån, komiterade föreslagit, utan
äfven enligt nu gällande bevillningsstadgas föreskrifter, hvarvid måhända
i en snar framtid kan iakttagas den ytterligare befrielse, som af
herr finansministern blifvit antydd i afseende på den särskilda inkomstskatten.

Antager man, att värnskatten bör utgå i samma förhållande som
bevillningen enligt gällande bevillningsstadgas föreskrifter, således efter
uppskattad inkomst mod bevillningsafdrag, återstår att bestämma, i
hvithet förhållande den bör ställas till bevillningen för att ungefärligen
nå den af komiterade antydda siffran af 1,400,000 kronor.

Med afseende härå må först erinras, att enligt komiteradcs beräkning
af 41,000 värnpligtige, som årligen uppnå värnpligtsåldern,
mellan 10 och 15 tusen af eu eller annan orsak kasseras eller eljest
afgå. Detta vill säga årligen omkring en tredjedel, hvilken skulle vara
skyldig att erlägga värnskatten. Kunde värnskatten affordras alla, som
under hela lifvet, tillhöra denna tredjedel, så skulle den utgöras af
ungefär eu tredjedel af den nu för inkomst och fast egendom utgående
bevillningen, således uppgå till jemn!; 1,400,000 kronor af do 4,200,000,
till hvilken bevillningen för år 1883 blifvit beräknad. Men nu är blott
ifrågasatt, att den skall utgå af de tolf blifvande beväringsklasserna,
hvadan bevillningen för alla äldre åldersklasser afgår. Härigenom torde,
om man äfven antager betydlig minskning af de äldre åldersklassernas
styrka, minst hälften af de 1,400,000 kronorna afgå, och värnskatten
Bill, till Urtima Riksd. Vrål. 1802. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 Höft. 2

10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 10.

således blott komma att utgöra högst 700,000 kronor, kan hända ännu
mindre.

Så ringa detta belopp än må synas, torde man dock till en början,
och till dess man vnnnit erfarenhet genom tillämpningen, böra stanna
dervid. Så fort utredningen om bevillningens progressivitet blifvit
fulländad och grunden derför bestämd, synes beloppet i förhållande
dertill böra ökas. Och vill man sedermera bestämma, att värnskatten
skall utgå under de tjugu år, till hvilka värnpligten kan komma att utsträckas,
hvilket för sig ingalunda saknar fog, då krigsfaran i landstormen
är ringa och befrielse från krigsutbildningen i alla fall utgör
en betydande lättnad, så ökas värnskattens totalbelopp derigenom
ytterligare.

Med åberopande i öfrigt af den motivering, som förefinnes i min
motion om progressiv arfsskatt, särdeles hvad beträffar maltskattens
förkastande, får jag vördsamt föreslå:

att Riksdagen, för händelse det nu framlagda förslaget till landtförsvarets
ordnande skulle bifallas, måtte besluta,

att en värnskatt skall erläggas af de värnpligtige,
som befrias från fredsutbildningen och krigstjensten,
under de tolf år de tillhöra beväringen, att
utgå efter de grunder och till de belopp, som äro
gällande i afseende på bevillning af inkomst.

Skulle Riksdagen ej anse sig böra godkänna detta förslag, såsom
det föreligger, ber jag alternativt få föreslå, att den måste besluta en
skrifvelse att Kongl. Maj:t, om möjligt till nästkommande Riksdag,
täcktes låta utarbeta och framlägga ett förslag till värnskatt på ungefärligen
samma grunder, som här äro angifna.

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.

Stockholm den 24 oktober 1892.

J. Mankell.