Motioner i Andra Kammaren, N:o 194

Motion 1890:194 Andra kammaren

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 194.

eu annan dylik skola, belägen i mellersta delen af Bohuslän.

Om remiss till vederbörligt utskott anliålles.

Stockholm den 27 januari 1890.

J. A. Johansson,

från Bohuslän.

tf:o 194.

Af herr N. FOSSGI*, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om framläggande af nytt förslag till lindring af väghållning
sbesväret.

En af de skattelindringsfrågor, som länge stått på dagordningen, är
frågan om vägunderhållet på landet. Denna fråga har så småningom arbetat
sig fram till nästan allmänt erkännande deraf, att det är både rättvist
och billigt, att den jord, som tryckes af väghållningsbesvärets ansenliga
börda, erhåller skälig lindring i sin tunga. Och om än första försöket
till denna frågas fullständiga lösning icke kröntes med framgång, så kan
likväl den allsidiga och omsorgsfulla utredning, som kommit denna magtpåliggande
sak till del såväl af Kongl. Maj:t och den komité, hvilken

Motioner i Andra Kammaren, N:o 194.

5

afgifvit förberedande utlåtande i ämnet, som af förlidet års Riksdags särskilda
utskott, icke var gjord förgäfves. Genomläser man uppmärksamt de
yttranden, som afgåfvos i kamrarne förra riksdagen i denna fråga, så
finner man, att icke minst de talare, som motsatte sig frågans lösning på
det då föreslagna sättet, likväl voro villiga bidraga till de väghållningsskyldiges
lättnad, ehuru denna lättnad ansågs böra byggas på andra grunder
och med en annan utgångspunkt, än hvad som då förelåg till pröfning.

En sådan lämplig utgångspunkt för frågans lösning ligger enligt mitt för menande

i förslaget, att en särskild nämnd skall uppskatta väghållningsbesvärets
verkliga värde. Att lindra ett besvär, hvars värde man ej känner

och hvilkets tryck man följaktligen icke kan bedöma, är ju eu orimlighet.

Derför hafva ock både Kong]. Maj:t, vägkomitén och förlidet års särskilda
utskott varit eniga deruti, att väghållets värde borde utrönas genom en
särskild nämnd. Om eu sådan, af fyra personer bestående särskild nämnd,
i hvilken Konungens befallningshafvande förordnade ordförande och 1 ledamot,
och landstingen utsåge två ledamöter, tillsattes för hvarje län eller
landstingsområde och derinom uppskattade värdet af vägunderhållet, så erhölle
man derigenom eu bestämd grundval för lindringen. Och skall väghållningsfrågan
på ett nöjaktigt sätt lösas, och lindring beredas de af väghållet
tryckte, så bör denna lindring ej blifva illusorisk eller blott komma
vissa landsdelar till godo, utan blifva verklig och så fördelad, att den
kommer alla väghållningsskyldige lika till del i mån af hvars och ens
väghållningskostnad. Detta mål uppnås, om en hvar, som underhåller allmän
indelt väg, i lindring erhåller vissa jemna andelar af besvärets verkliga
värde, sådant det blifver uppskattadt af särskilda nämnden.

Huru stor denna lindring skäligen bör blifva, är mera en smaksak
än eu sådan, för hvilken några objektiva grunder kunna angifvas. Den
torde möjligen kunna sättas till 30 å 50 procent af besvärets uppskattningsvärde.
För åstadkommande af medlen till denna lättnad, synas staten
och landstingen lämpligen böra samverka, så att staten bidrager med Va
och landstingen med Vs af det erforderliga beloppet. Skälet, hvarför
statsverket bör på detta sätt bidraga till de allmänna vägarne, är naturligtvis
i första rummet det, att dessa vägar, åtminstone delvis, äro att anse
som ett statsändamål. De höra till de allmänna samfärdselmedlen. Vägväsendet
handhafves och kontrolleras af statens organer. Alla hafva nytta
af vägarne. I flera andra länder bidrager statsverket på ett eller annat
sätt till de allmänna vägarne. Det torde ej vara för tidigt, om så kommer
att ske äfven hos oss. Det lär ock kunna antagas som säkert, att väg -

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 194.

frågan aldrig kan på ett tillfredsställande sätt ordnas utan väsentligt understöd
af statsmedel. Hade det vid förra årets riksdag framlagda förslag
vunnit framgång, skulle äfven då statsverket drabbats af ej ringa utgifter
för vägarne, fastän dessa utgifter ej skulle tillgodokommit kela riket, utan
endast vissa orter, der statens skogar företrädesvis äro belägna.

Är denna uppfattning rigtig, så vore det kanske välbetänkt, om Biksdagen
ju förr desto hellre, och i synnerhet nu då statskassan har så rika
tillgångar, afsatte eu fond för lindring af väghållningsbesväret. Och skulle
framdeles denna väghållets lindringsfond ej från de löpande statsinkomsterna
kunna erhålla tillräckliga bidrag för sitt ändamål, så vill det synas, som
om eu allmän vägskatt borde införas för att fylla bristen. Ty den tanken,
att ensamt af vissa beskattningsföremål eller grupper deraf utkräfva hvad
som erfordras för åstadkommande af någon skälig lindring i ett så stort
ock kostsamt allmänt besvär, som väghållet i sjelfva verket är, torde efter
utredningar, som nu föreligga, böra alldeles öfvergifvas.

Skulle man under ett blifvande arbete med vägfrågan i afseende på
lindringen anse sig böra taga hänsyn till det ojemna tryck på den väghållnings
skyldiga jorden, som uppkommer genom hemmanens olika värde
sins emellan, så lär detta kunna ske derigenom, att lindringen får utgå efter
en graderad skala. Bevillningen är, som man vet, en exponent af taxeringsvärdet.
Om man då sammanställer det värde, hvartill särskilda nämnden
uppskattat väghållet för de särskilda hemmanen, med bevillningen för densamma,
så finner man genast i hvad mån tungan drabbar lika eller olika
i förhållande till taxeringsvärdet. Man skulle derför kunna stadga, att
der väghållningsbesväret utgör eu större mångfald af bevillningen, skulle
äfven lindringen utgå med ett större procenttal, än der den utgör en mindre
mångfald deraf. Att i detta afseende indela de väghållningsskyldiga hemmanen
i olika grupper, t. ex. en grupp, der värdet af väghållet går upp
till 15 gånger bevillningen eller derutöfver, en grupp, der sagda värde uppgår
till 10 gånger bevillningen, och alla de öfriga i en grupp, med olika
procentisk lindring för hvardera gruppen, förefaller mig ej möta några allt
för svåra hinder vid utförandet. Det missförhållande, som anses ligga deruti,
att ett hemman med högt taxeringsvärde har lika tung och kanske
någon gång tyngre börda än ett med vida högre taxeringsvärde, skulle på detta
sätt blifva rättadt i mån af den större lindringen. Det af särskilda nämnden
åsätta värde å väghållningsbesväret synes genom en sådan anordning
kunna ega bestånd en mycken lång tid, ty om taxeringsvärdet å en egendom
i följd af skogsavverkning eller af andra orsaker i någon betydligare mån

Motioner i Andra Kammaren, N:o 194.

7

folie, så sänktes också bevillningen i förhållande derefter och hvarigenom
då äfven det åsätta värdet af väghållet blefve eu större mångfald af bevillningen
än förut, och följaktligen hemmanet komme att flyttas upp i den
grupp, som skulle berättiga till det högre procenttalet lindring. Komme
åter ett hemmans taxeringsvärde att i afsevärd grad höjas, så följde gifvetvis
deraf ett motsatt förhållande i afseende på lindringen.

Med stöd af hvad jag sålunda antydningsvis haft äran anföra, tilllåter
jag mig föreslå,

att Riksdagen må besluta att i skrifvelse anhålla, det
Kong! Maj:t må låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
nytt förslag till lindring af väghållningsbesväret,
hufvudsakligen bygdt på följande grunder:

a) att den jord, som nu bestrider väghållningen, bibehölles
vid denna skyldighet mot någon skälig befunnen
lindring af visst årligt bidrag från statsverket
och landstingen;

b) att väghållningsbesvärets verkliga värde uppskattas
länsvis af en för detta ändamål inom hvarje län tillsatt
särskild nämnd; samt

c) att den såsom skälig befunna lindringen tillkommer
hvarje väghållningsskyldig med vissa jemna
procent af det sålunda uppskattade värdet.

Stockholm den 27 januari 1890.

N. Fosser.

I förestående motion instämma:

Oscar Larsson. C. J. Jakobson. Gustaf Anderson.

P. G. Petersson. J. Ericsson.

Axel Edv. Petersson. Per Nilsson.