Motioner i Andra Kammaren, N:o 95

Motion 1894:95 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 95.

3

f

N:o 95.

Af herrar A. Olsson i Mårdäng och J. Andersson i Olsund,
med förslag till ändrad lydelse af 11 kap. 13 § strafflagen.

I en vid 1893 års riksdag väckt motion, n:o 65, togo vi oss
friheten hemställa om ändring af 13 § 11 kap. strafflagen i syfte
att åtalsrätt för brott enligt 10 och 12 §§ samma kap. måtte utsträckas
till allmän åklagare äfven i de fall, då målseganden uraktlåter att
till åtal angifva den brottslige.

Som motiv för denna hemställan anförde vi med stöd af i
motionen åberopade, af Riksdagen beslutade ändringar i samma syfte
rörande andra slag af brott, dels att brott, hvarom nämnda §§ handla,
icke varda beifrade på grund af okunnighet och dels att den förorättade
af fruktan för hämnd uraktlåter att till åtal angifva den
brottslige.

Den ringa uppmärksamhet, vårt yrkande rönte i så väl lagutskottet
som Riksdagens båda kamrar, skulle kunna tydas så, att vårt
förslag innebure något oberättigadt, hvarför det således icke borde
förnyas. Men då vi af de skäl, som lades till grund för afstyrkande
och afslag, ej kunnat öfvertygas om den föreslagna ändringens obehörighet
eller obehöflighet, tillåta vi oss å nyo göra framställning i
ämnet.

Lagutskottet ville hålla före, att de brott, hvarom 10 och 12 §§
11 kap. strafflagen handla, äro af den beskaffenhet, »att målseganden
bör tillerkännas rätt att pröfva, huruvida rättskränkningen» bör
beifras eller icke, i det man med rätta bör kunna fordra yrkande på

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 95.

rättskränkningens bestraffande såsom ett kännetecken derpå, att rättskränkningen
varit af så allvarlig art, »att statens ingripande i och
för dess bestraffande bör inträda». »Samhällets intresse i hemfridsbrottens
beifrande torde enligt utskottets åsigt vid sådant förhållande
vara tillräckligt tillgodosedt med nuvarande bestämmelse», att allmän
åklagare är pligtig åtala sådana brott, som hos honom af målseganden
angifvas. Utskottet finner det vidare »mindre följdrigtigt att från
allmän åklagares åtalsrätt undantaga hemfridsbrott i form af husransakning
af obehörig person, enär någon synnerlig olikhet enligt
utskottets åsigt mellan dessa brott och de i 10 och 12 §§ omförmälda
ej förefinnes. (Se lagutskottets betänkande n:o 10, 7 saml. Bih. till
Riksd. prot. 1893, jemt. motion i Andra Kamm. n:o 65, Bih. till
Riksd. prot. 1893 och Andra Kamm:s prot. 1: 8, 5.)

Hvad först angår det påståendet, att målseganden bör tillerkännas
pröfningsrätt för att undersöka, huruvida rättskränkningen
är af den art, att den bör beifras, tillåta vi oss i anledning deraf
draga den slutsatsen, att, då i berörda paragrafer bestämmes, hvilka
brott af förenämnda beskaffenhet äro med straff belagda, den pröfning
målseganden skall företaga, innan han yrkar på åtal, måste bli
en pröfning, huruvida rättskränkningen är att hänföra till hvad i
nämnda §§ benämnas brott, och ej huruvida den är af mer eller
mindre allvarlig beskaffenhet. Eljest måste man ur detta resonnement
draga den slutsatsen, att pröfningen gäller att utröna, huruvida
brottet är ett brott enligt 10 och 12 §§ som skall åtalas, eller
om det är ett brott enligt samma §§, som icke skall åtalas.

Med afseende på denna pröfning anse vi det ingalunda vara
förenadt med någon fara, att äfven allmän åklagare tillerkännes rätt
att anställa den, ty med kännedom af strafflagens tydliga föreskrift
angående hemfridsbrott borde allmän åklagare vara så pass qvalificerad,
att han ej framställer olagligt ansvarsyridande.

Hvad angår det påståendet, att samhällets intresse i fråga om
dessa brott »torde» vara »tillräckligt tillgodosedt», tillåta vi oss hysa
en derifrån afvikande mening. Samhällets intresse och skyldighet
sträcker sig, enligt vår åsigt, icke blott dertill, att goda och nödiga
föreskrifter lemnas till ledning för dess medlemmar, och att det
stadgas straff för brott mot så väl den enskilde som ock mot statens
eller samhällets lagar; samhället bör ock tillse, att icke hinder förefinnas,
så att dessa icke blifva tillämpade.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 95.

5

»Då de i lag stadgade straffens ändamål utan tvifvel är att bekämpa
brottsligheten såsom en social och samhällelig företeelse», anse vi
det vara i samhällets intresse att ställa den under allmänt åtal.

Hvad vidare angår det undantag, vi i vår motion vid 1893
års riksdag gjorde angående § 11 från §§ 10 och 12, skola vi med nöje
denna gång afstå derifrån, i hopp att dermed ett hinder för vinnande
af vårt syfte undanröjts.

Innan vi framställa vårt yrkande, tillåta vi oss uttala såsom
vår mening, att bestämmelserna rörande de fall, då allmän åklagare
är phgtig att ingripa och då han är förhindrad att göra det utan
särskild angifvelse, icke äro fullt konseqventa.

Om t. ex. — för att nu icke gå utom 11 kap. strafflagen —
ahmän åklagare å allmän väg påträffar en drucken person, som dessutom
förer oljud utan att på något sätt göra skada, då är lian berättigad
att väcka åtal, men vet han, att en niding slagit sönder
dörrar och fönster i grannens gård, då måste han invänta angifvelse,
innan åtal kan väckas. TJteblifver angifvelsen, går den enligt vår
åsigt större brottslingen fri, under det den för mindre brott åtalade
blir dömd och straffad.

Detta förhånande är efter vårt förmenande icke fullt öfverensstämmande
med det allmänna rättsmedvetandet, som fordrar likhet
inför lag.

Icke så sällan uttalas förebråelser mot ordningsmakten för
dess uraktlåtenhet att beifra brott af den beskaffenhet, hvarom här
är fråga, mot hvilka ordningens upprätthållare, som ju ock, hvad
särskildt landsbygden beträffar, är allmän åklagare, invända: vi
kunna under nuvarande förhållanden i det fallet ingenting göra utan
angifvelse från målsegandenas sida, hvaraf synes framgå, att med nu
gällande bestämmelser angående berörda hänseende de fordringar,
man ställer på ordningsmakten, icke kunna tillfredsställas.

Såsom ett ytterligare stöd för nödvändigheten af här åsyftade
lagförändring tillåta vi oss nämna, att Gefleborgs läns landsting på
länsstyrelsens förslag tillsatt en komité för utredning af frågan, hvilka
orsakerna äro till de i vissa delar af detta län allt för ofta föröfvade

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 95.

våldsbragderna kunna vara. Nämnda komité hade i sitt till samma
landstings senaste sammanträde afgifna utlåtande förordadt ändring
angående åtalsrätten såsom ett af de medel, komitérade förordat till
bot mot de öfverklagade förhållandena.

Vi våga ock nämna, att vårt vid sistlidet års riksdag framlagda
förslag i våra respektive valkretsar omfattades med stora
sympatier.

På grund af hvad vi här haft äran anföra få vi vördsamt yrka,

att Riksdagen ville för sin del besluta följande
ändrade lydelse af 13 § 11 kap. strafflagen:

§ 13.

Brott, som i 10, 11 och 12 §§ sagdt är, må
åtalas af allmän åklagare eller målsegande.

It-.. » ?;:r> I i\\\ j•;fr j h> ''in''*O rf•>* tno i

Medgifvande lagutskottet rätt att efter godttinnande redigera
paragrafen, anhålla vi om remiss af motionen till nämnda utskott.

Stockholm den 27 januari 1894.

And. Olsson

i Mårdäng.

Jonas Andersson

i Ölsund.