Öppnandet av arbetsmarknaden för utländska akademiker

Motion 2002/03:A207 av Ana Maria Narti (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en decentralisering av arbetsmarknadspolitiken och om minoriteters egenmakt.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en uppvärdering av flerspråkighet och dubbel kulturell kompetens.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildningar för personalansvariga och om lärare med särskild kompetens rekryterade från invandrarbefolkningen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om professionella tester samt korta och intensiva högskolekurser för akademiker från andra länder.1

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om invandrarnas egenmakt och arbetet med finansiering från EU:s sociala fonder.

1 Yrkande 4 hänvisat till UbU.

Nedvärderad kunskap

2 000 utländska jurister går arbetslösa trots att behovet av arbetskraft inom yrket stiger. Integrationsverket och Högskoleverket diskuterade försommaren 2002 detta absurda slöseri med resurser, men kom till en dyster slutsats: en förbättring kräver både särskilda kurser om den svenska juridiken och att hela yrkets regelverk ändras. Vi vet alla hur många år som krävs för en sådan förändring. Därmed har problemet uppmärksammats men lösningen är avlägsen.

Det som händer inom juristyrket sker även inom många andra akademiska yrken. Vissa förbättringar för vårdyrken har åstadkommits i Stockholm och Västra Götaland, men det finns fortfarande utländska läkare och sjuksköterskor som går arbetslösa, städar eller kör taxi utan att ens kunna påbörja den kurs i sjukvårdssvenska som öppnar vägen till yrket. För lärarna är situationen ännu sämre och AMS som har försökt ta itu med frågan har misslyckats. Lärarhögskolan i Stockholm erbjuder endast kompletterande utbildning i ganska liten skala. En annan grupp som haft svårigheter är veterinärerna. Under många år tvingades de att göra om hela sin utbildning och deras kontakt med det svenska yrkeslivet förbättrades först efter kraftiga initiativ från yrkesorganisationen. Samhällsvetare, ekonomer och humanister riskerar oftast att betraktas som människor utan yrke.

En obegriplig passivitet

Problemet är inte nytt och inte heller okänt. Redan på den tiden Margareta Winberg var arbetsmarknadsminister, Laila Freivalds justitieminister och Sture Nordh ansvarig för EU:s arbetsmarknadsprojekt, uppvaktades de av invandrarnas arbetsgrupper i föreningar som Föreningen Internationella Jurister, Stiftelsen Kunskapsforum och Internationella Företagarföreningen i Sverige (IFS). Syftet var att diskutera behandlingen av utländska jurister. Lärarnas och läkarnas svårigheter har fler invandrarorganisationer försökt att rätta till via EU-projekt, men de har stoppats av olika myndigheters ovilja att samarbeta.

Folkpartiet har redan tidigare sökt förbättringar på området. Redan under valkampanjen 1994 lade partiet fram en rapport om en offensiv integration av invandrare i arbetslivet. Då presenterades några tydliga förslag om hur akademiker ska få inträde till den svenska arbetsmarknaden. Under valkampanjen 1998 kom en ny rapport med skisser på konkreta lösningar på detta område.

Integrationsprogrammet från 2002 går mycket längre i samma riktning. Missförhållandena har alltså varit kända under åtminstone åtta år. Självklart faller en stor skuld för denna långvariga passivitet på Socialdemokraterna som regeringsparti och på AMS som statligt verk med nästan totalt monopol över arbetslivets olika arenor.

Diskrimineringens orsaker

I en undersökning om invandrarnas deltagande i internationella biståndsprogram visade det sig att de flesta svenska humanitära organisationer i första hand premierar erfarenhet från svenskt föreningsliv. Därmed räknas sällan kunskaper om en annan kultur, språkfärdighet, professionella nätverk i främmande länder, etc. som en merit. Detta synsätt leder till en nedvärdering av det kunskapskapital som många invandrare bär med sig.

Det är dags att studera orsakerna till denna systematiska diskriminering av utländska akademiker. Många frågor bör tas upp. Är verkligen beräkningar av hur många svenska universitetspoäng en utländsk utbildning är värd – alltså det som kallas för validering – den bästa metoden för en uppvärdering av kunskap från andra delar av världen? De flesta metoder för validering som tillämpas i dag har som utgångspunkt de svenska utbildningarna, men är alla svenska utbildningar överlägsna alla andra utbildningar i världen? Bör Sverige inte ta del av kunskaper som finns i utlandet? Läkare som redan har behandlat TBC eller malaria kan agera snabbare än läkare som bara har läst om dessa sjukdomar; veterinärer som har bekämpat smittämnen som inte existerar i Sverige kan antagligen bättre än alla andra förebygga att ämnet sprids till Sverige; civilingenjörer som direkt känner till vattnets och markens problem i ökenområden är kanske lämpligare att ansvara för internationella projekt i sådana geografiska zoner än ingenjörer från nordiska trakter, o.s.v. Är det rätt att utestänga utländska lärare och humanister från det svenska utbildningssystemet därför att de saknar just svensk lärarbehörighet, istället för att anordna många intensiva kurser som ger dem behörighet samtidigt som man tar vara på deras dubbla språkliga och kulturella bakgrund? Är inte själva synen på behörighet och validering uttryck för en omedveten men stark nedvärdering av kunskap från andra kulturer? Egentligen uttryck för ett slags självblind rasism, en kunskapens rasism?

Till slut: Hur ska validering kunna stoppa diskrimineringen när invandrare med svenska examina inte kallas till anställningsintervju, även då detta strider mot lagen mot etnisk diskriminering i arbetslivet? På vilket sätt hjälper valideringen studenter med utländsk bakgrund som studerar i Sverige, som vägras tillträde till arbetsplatserna när de behöver göra praktik? Och varför saknas alltjämt en mångfald av korta och intensiva högskoleutbildningar som direkt underlättar inträdet i det svenska yrkeslivet?

Ingen kommunikation

Flera undersökningar och rapporter har under de senaste åren bevisat att kommunikationen mellan å ena sidan majoritetssamhällets myndigheter, institutioner och organisationer och å andra sidan stora invandrargrupper är att betrakta som mycket bristfällig och i vissa fall obefintlig. Två exempel är den stora utredningen om brandkatastrofen i Göteborg och IFAU-rapporten om bemötande av invandrarkvinnor på arbetsförmedlingarna. Denna svaga och i många fall frånvarande kommunikation hotar att avsevärt försvåra planeringen och genomförandet av utbildningar och rekryteringsprogram.

Höstbudgeten för 2002 anvisade 10 miljoner kronor för teoretisk och praktisk utbildning vid universitet och högskolor för invandrare med utländsk högskoleutbildning. De utbildningar som nu blev möjliga inom detta område har dock bara ett värde som pilotprojekt eftersom 10 miljoner kronor innebär ett litet experiment och ett litet antal lärarinsatser.

Enligt min uppfattning kan en satsning på detta område inte bli lyckosam om målgruppen, d.v.s. högutbildade invandrare som inte lyckats få ett arbete inom sitt yrke, enbart betraktas som passiva åtgärdsobjekt. Den bästa vägen till en kreativ planering och ett framgångsrikt genomförande går redan i inledningsfasen via dialog och konkret samarbete med de berörda.

Minoriteternas skaparkraft

I invandrarbefolkningen finns det idag arbetsgrupper och organisationer som engagerat sig, trots stora svårigheter, i att öppna krävande yrken för invandrare med akademisk bakgrund. Dessa arbetsgrupper och organisationer kan bli universitetens och högskolornas bästa samtalspartner när det gäller analys av gruppernas behov och planering av utbildningar. Några av dessa grupper nämndes i inledningen av denna motion, andra kan tilläggas, som t.ex. Afrosvenskarnas Riksförbund, Föreningen ENIG, SIDECA och Sverigefinländarnas organisationer.

Grunden för en samverkan av denna typ lades redan i och med Sveriges inträde i EU. Projekt delfinansierade av EU:s sociala fonder (mål 3 och Equal) förutsätter att initiativen kommer nerifrån, från målgrupperna, och att samarbetet växer kors och tvärs över samhällets alla nivåer. Begreppet ”Empowerment” utnyttjas intensivt i EU:s alla sociala dokument just för att öppna vägen till egenmakt för dem som idag inte får möjlighet att aktivt påverka sin livssituation. Men hittills har få sådana initiativ fått stöd från ansvariga på AMS, andra representanter för den offentliga sektorn och starka traditionella organisationer. Detta förhållande bevisar i praktiken att en decentralisering av kampen mot arbetslöshet och diskriminering är absolut nödvändig och att ansvar och ekonomiska resurser i mycket större utsträckning än idag bör nå gräsrötternas nya aktörer.

Att se mångfaldens rikedom av kunskap

Ett riktigt demokratiskt samhälle osynliggör inte kompetens och kunskap från andra kulturer, utan söker i relevanta sammanhang just denna sorts kompetens och kunskap. Sverige behöver lära sig att se, förstå och söka mångfaldens rikedom och djupa kunskaper. I skolor, högskolor, inom vård och omsorg, i konsumentpolitiken och i relation till småföretagare med bakgrund i andra kulturer samt i internationella utvecklingsprojekt finns utrymme för kreativ aktivitet grundad på en dubbel kulturell kompetens.

En snabb och bestämd sanering av arbetsmarknaden för utländska akademiker kräver en systematisk uppvärdering av flerspråkighet och av dubbel kulturell kompetens. Det första steget mot en förbättring på området ligger i en decentralisering av arbetsmarknadspolitikens operativa sektorer, en överföring av ekonomiska resurser och ansvar till gräsrötternas initiativrika grupper och enskilda personer. Den mest lämpliga grunden för decentraliseringen har redan lagts i samband med lanseringen av verksamheter finansierade med medel från EU:s sociala fonder, men denna grund bör utnyttjas på annat sätt än hittills och absolut inte för att förstärka den offentliga sektorn och starka traditionella organisationer. En lösning på segregationens problem ligger i utbildning av personalchefer och rekryterare, i träning utav förmågan att se och uppskatta arbetstagarnas dubbla kompetens. De bästa lärarna för en sådan utbildning bör sökas bland högt kvalificerade invandrare.

Det allra viktigaste är att finna andra ingångar i yrkeslivet än hittills. Folkpartiet har föreslagit att rutinmässig validering ersätts med offentliga professionella tester eller prov – en form av kunskapskontroll som skulle likna både det svenska högskoleprovet och de franska tävlingarna för rekrytering till viktiga yrken. Vid sådana prov skulle skriftliga moment presenteras anonymt med hjälp av nummer eller personliga symboler så att sökandes etniska identitet inte från starten avslöjas av de utländska namnen. Snabba och intensiva kompletterande högskolekurser för folk med examina från andra länder kan utgöra en effektiv förberedelse inför sådana prov. Allt detta bör riksdagen ge regeringen tillkänna.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 14 oktober 2002

Ana Maria Narti (fp)