Rättvis fördelning av statsbidragen till tolkservice för döva

Motion 2002/03:So389 av Inger Lundberg m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att statsbidragen till tolktjänster för döva bör fördelas med hänsyn till behoven i respektive län.

Motivering

Riksdagen fattade 1993 beslut om särskilda statsbidrag till tolktjänster för döva. Statsbidragen utgick till landstingen med syfte att kompensera landstingen för deras merkostnader för ett utökat uppdrag samt att möjliggöra huvudmännens fortsatta utveckling av tolktjänsten. I avvaktan på andra fördelningsnycklar fördelades statsbidragen i relation till folkmängden.

Det senare innebär en allvarlig snedfördelning av statsbidragen. Vissa län har ett fåtal döva medborgare och får ett inte föraktligt överskott på statsbidragen. 15 % av landets döva är bosatta och behöver sin service i Örebro län. Bakom det ligger Örebros ställning som centrum för många skolor för döva och hörselskadade och andra resurser som har samband med dessa. Ändå får Örebrolandstinget inte mer än cirka 5 % av statsbidraget till tolkservice. Statsbidraget beräknas i princip efter befolkningsandel, men med ett mycket begränsat tillskott, som efter tidigare riksdagsuttalande gjorts till förmån för Örebrolandstinget. Detta är dock långt ifrån tillräckligt.

Antalet beställda/utförda tolkuppdrag i Örebro län uppgår, enligt Socialstyrelsens senaste mätning år 2000, till runt 15 % av det totala antalet. Behovet av tolkservice är stort och antalet beställningar har ökat mycket kraftigt. 1995 var 1 200 döva personer boende i länet. Antalet beställningar av tolkuppdrag uppgick då till 3 324. År 2000 hade antalet döva personer i länet ökat till 1 500 (20 % ökning från 1995). Antalet beställningar uppgick då till 9 989, en ökning med 200 % (!) under samma tidsperiod.

Det är en positiv utveckling, som visar att döva personer i allt större grad blir varse sina rättigheter och använder sig av en viktig service, men det ökar också trycket på ett landsting som Örebros som har en hög andel döva medborgare i sin befolkning. Det ansvaret bör delas solidariskt. Antalet döva ökar i Örebro län, då bland annat utbildningsmöjligheterna är goda i länet. Utvecklingen bejakas i vårt län, men det är angeläget att också staten tar sin del av ansvaret för de ökade kostnaderna för tolkservicen i länet. Inflyttningen av barndomsdöva till Örebro innebär samtidigt att kostnaderna minskar i andra län.

En statlig utredning, ”Stimulera eller finansiera”, har nyligen lagt fram sina förslag om statsbidragens fördelning. Utredningen har i svepande och allmänna termer avstått från att göra en bedömning av behovet av tolktjänster i olika delar av landet. Man anser behovet av tolktjänster för svårt att mäta och tar över huvud taget inte tag i den speciella problematik som finns i Örebro län. Det är allvarligt.

Det finns en stark ambition att erbjuda en god miljö för döva och hörselskadade i Örebro län. Den måste få stöd av ett statsbidragssystem, som tar hänsyn till de speciella åtaganden länet har. Det kan inte heller vara rimligt att ganska stora statsbidragsbelopp utgår till län som inte har kostnader som motsvarar ens statsbidragets. Behoven av träffsäkerhet ökar också i takt med att behoven för varje enskild medborgare ökar. Vi föreslår därför att statsbidragen fördelas i förhållande till behoven av tolkinsatser i de olika landstingen.

Stockholm den 9 oktober 2002
Inger Lundberg (s)
Nils-Göran Holmqvist (s)	Helena Zakariasén (s)
Lennart Axelsson (s)	Matilda Ernkrans (s)