Rättvis handel - för utvecklingens skull

Motion 2004/05:U254 av Lotta Hedström m.fl. (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige via EU bör verka för att slutdatum för överenskommelserna inom jordbruksområdet i WTO snabbt sätts.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att resultatet av hela Doharundan blir genomsyrat av u-ländernas krav.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för att EU i WTO:s AoA-förhandlingar sänker nivåerna i sina interna jordbruksstöd och att EU sätter press på andra i-länder att visa motsvarande ansvar.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige bör verka för att EU i WTO-förhandlingarna om en sänkning av minimistöd till skydd för sin inhemska jordbruksproduktion gör en begränsande tolkning av vilka rika länder som skall beröras av dessa sänkningar.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige genom EU bör verka för att arbetet kring bomullsinitiativet i WTO verkligen prioriteras och att det i realiteten innebär slopade bomullssubventioner.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige genom EU bör driva att krav på tullsänkningar för u-länder inte blir större än att de fortsatt kan skydda sina växande industrier.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige genom EU bör säkerställa att de löften i-länderna gav i juliöverenskommelsen 2004 om teknisk assistans verkligen infrias.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige via EU bör dra slutsaten att Singaporefrågorna efter Doharundan skall vara utagerade i WTO.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige i EU bör driva att GATS-avtalets paragraf 19.1 förändras i riktning mot att kontinuerliga utvärderingar skall vara vägledande för om utvecklingsmålen gynnas av mer avreglering, förändring av regler eller införandet av nya regler.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att hållningen till s.k. särskild och differentierad behandling, SDT, inom WTO för fattiga länder skall ses som blott tillfälliga lösningar under en övergångsperiod.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige verkar för en demokratisering av WTO genom att öka öppenheten och alla medlemmars möjlighet till deltagande i olika beslutsprocesser.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige i WTO verkar för införande av enbart formella och protokollförda möten som forum för förhandlingar.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige verkar för att ordföranden i olika förhandlingsgrupper vid kommande ministermöten skall utses av en relevant kommitté, och inte av sekretariatet i samarbete med värdlandet.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige verkar för att WTO bör anamma FN:s sätt att ta fram deklarationstexter, där ordföranden enbart sammanställer olika ändringsförslag och inte som nu där WTO självt tolkar var det största samförståndet ligger.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige verkar för att WTO:s tvistlösningsmekanism reformeras. Fattiga länders möjligheter att driva talan i domstolen måste stärkas och dess förhållande till andra internationella överenskommelser förtydligas.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige verkar för att klargöra handelsregelverkets underordnade roll gentemot multilaterala miljööverenskommelser.

Bakgrund: målen om global utveckling

Vid millennieskiftet enades 189 av världens regeringar i FN om åtta punkter som år 2015 ska ha bidragit till en bättre och rättvisare värld. Ett viktigt verktyg för att dessa millenniemål, MDG, ska kunna uppfyllas är världshandeln. Ökad handel ger ökade resurser, men ska resurserna sedan kanaliseras in i verkningsfulla processer för god och hållbar utveckling krävs en insiktsfull politisk styrning av handeln.

Den sammanhållna politik för global utveckling som riksdagen antog i vintras - Gemensamt Ansvar - är också ett positivt steg mot en effektivare svensk global utvecklingspolitik. Politikens bas i fattigdoms- och rättighetsperspektiven signalerar ett viktigt skifte gentemot tidigare politik för internationellt utvecklingssamarbete - rättvis fördelning av jordens resurser och jämlik välfärd är något alla människor har rätt att kräva av ledarskapet av det globala samfundet. Biståndets enkelriktade givartid är förbi; partnerskap och delaktighet sätts i stället i högsätet. Vi ser nu fram emot de handlingsplaner som ska konkretisera riksdagens beslut, liksom att regeringen med exemplets makt driver på EU att anamma en sammanhållen utvecklingspolitik.

Världshandelns roll

Handelns regelverk är förstås viktiga delar i en sådan sammanhållen politik för global utveckling. De belopp och volymer som hanteras inom ramen för handel överstiger vida vad som utväxlas inom ramen för bistånd, eller andra lån eller utbyten mellan rika och fattiga länder. Världshandelsorganisationen WTO har potential att vara det centrala forumet för en global handelsregim som främjar en hållbar utveckling och en jämlik global resursfördelning. Men istället för att vara den regeldrivna organisation WTO vill framställa sig som, är också WTO en återspegling av de realpolitiska maktförhållandena i världen. Att WTO inte har lyckats balansera renodlad ekonomisk makt med rättigheter och jämlika förhållanden mellan medlemmarna, har lett till misslyckaden vid ministermöte efter ministermöte och till att organisationens ställning som central arena för handelspolitiken idag utmanas av alltfler bilaterala och regionala avtalsinstitutioner.

Misslyckandena visar komplexiteten i uppgiften att skapa ett gemensamt regelverk för i stort sett alla världens länder, när klyftorna mellan dessa är så skriande stora som idag. Men misslyckandena beror framförallt på i-länders dåliga lyhördhet för de fattiga ländernas situation och behov. Ett WTO som verkligen arbetade efter samma principer som vilken regeldriven organisation som helst, och som strävade efter större jämlikhet mellan världens länder istället för att mest kanalisera storföretags önskemål om allt större fritt handlingsutrymme globalt, skulle kunna vara en av de viktigaste delarna i ett "good global governance". Men för att detta ska ske måste stora förändringar till såväl i organisationens struktur som i dess olika förhandlingssessioner.

Doharundan - för de fattiga?

När WTO i Doha 2001 beslöt att starta en ny omfattande förhandlingsrunda deklarerade EU att detta skulle bli en "utvecklingsrunda" med de fattigaste ländernas högprioriterade frågor i centrum. Denna ambition försvann dock snabbt när förhandlingarna väl kom igång. Återigen i WTO:s historia fick fattiga länder se sig bortmanövrerade. Deras missnöje med hur förhandlingarna utvecklades ledde till strandningen i Cancun. Alltför många delområden processas för snabbt och för styrt menar de.

Först ett år senare, i slutet av juli år 2004, kunde WTO:s medlemsländer komma överens om ramarna för den pågående Doharundan. Resultatet från denna juliöverenskommelse är minst sagt blandat, såväl ur u-länders perspektiv som ur det generella perspektivet att om regelverket för världshandeln ska gynna en hållbar utveckling måste det vara välbalanserat ur ett inflytandeperspektiv. Det ligger nu ett stort ansvar på i-länderna, som i praktiken styr utvecklingen i WTO, att det slutgiltiga resultatet av hela Doharundan blir genomsyrat av u-ländernas krav enligt rundans ursprungliga intentioner.

Jordbruk

Som den mest centrala och därmed också den mest svårlösta delen av WTO:s alla delförhandlingar ligger överenskommelserna på jordbruksområdet, Agreement on Agriculture. Det är positivt att juliöverenskommelsen tydligt slår fast att exportsubventioner på jordbruksprodukter ska avvecklas. Dock kan inte detta ses som ett avgörande steg framåt, eftersom samma beslut i allt väsentligt togs redan i Doha. Ett verkligt avgörande beslut fattades nämligen inte på julimötet, nämligen ett datum när subventionerna ska vara avvecklade. Det beslutet ska tas "i kommande förhandlingar". Det här är avgörande inte bara för jordbruksförhandlingarna utan sannolikt också för förhandlingsklimatet som helhet inom Doharundan. Sverige bör via EU verka för att en överenskommelse om slutdatum kommer snabbt och att datumet sätts inom en så snar framtid som möjligt.

För att ytterligare förbättra balansen inom jordbruksavtalet måste de s.k. interna stöden förändras. Juliöverenskommelsen öppnar för att EU och USA inte bara behåller nivåerna på sina stöd, utan också genom att kunna omdefiniera dem de facto ska kunna öka dessa.

Samtidigt tvingas medelinkomstländer sänka sina minimistöd till skydd för sin inhemska produktion. Sverige bör verka för att EU i förhandlingarna inte smiter undan sitt ansvar att sänka nivåerna i sina interna stöd, och att EU sätter press på andra i-länder att visa motsvarande ansvar. Sverige bör vidare verka för att EU i förhandlingarna om sänkning av minimistöden gör en strikt tolkning av vilka länder som ska beröras av dessa sänkningar.

Livsmedelssuveränitet

Att ett land inte bara har tillgång till de livsmedel som behövs för att försörja befolkningen, utan också att dessa livsmedel huvudsakligen kan produceras inom landet - är en grundläggande förutsättning för alla länders möjlighet till hållbar utveckling. Inom WTO har u-länder länge drivit krav på undantagsregler som garanterar att deras livsmedelssuveränitet inte äventyras av andra delar av regelverket. Kraven har omformulerats efter rikare länders invändningar och finns i Doharundan med som krav på undantag för särskilda produkter och att få ta till särskilda nödfallsåtgärder (Special Safeguard Measures) under specifika omständigheter. Dessa självklara krav måste få hög prioritet i förhandlingarna och bemötas generöst från i-ländernas sida.

Bomullsinitiativet

Förslaget från fem västafrikanska länder inför ministermötet i Cancun var att alla interna subventioner till bomullsproduktion ska avvecklas, så möjligheten till ökat marknadstillträde för deras produktion på världsmarknaden skulle öka. Det fördes i juliövenskommelsen inte in som en del av jordbruksförhandlingarna. Detta är ett bakslag för de förslagsställande länderna. Retoriken från de rika länderna kring bomullsinitiativet kontrasterar starkt mot den inställning om allt friare handel på lika villkor som rika länder annars brukar propagera för. Sverige bör därför i EU med kraft verka för att arbetet kring bomullsinitiativet verkligen prioriteras och att resultatet innebär slopade bomullssubventioner i realiteten.

Marknadstillträde för icke-jordbruksvaror ("non agricultural products")

Industrialiserade länder har alla nått sin nuvarande utvecklingsnivå efter att ha skyddat sina industrier när de var under uppbyggnad. På samma sätt måste fattiga länder idag kunna ge sina industrier goda tillväxtmöjligheter på den inhemska marknaden innan de utsätts för hård internationell konkurrens.

Med detta som utgångspunkt är delarna i juliöverenskommelsen kring "marknadstillträde för icke-jordbruksvaror" ett bakslag för de fattiga länderna. De beslutade tullsänkningarna i överenskommelsen innebär i värsta fall att spirande industrier i fattiga länder, som på sikt skulle kunna utgöra bas för stabila ekonomier i dessa länder, kommer att slås ut. Dessa länder motsatte sig också logiskt nog, skrivningarna in i det sista. Det var först efter stor press från de rika länderna att man äventyrar hela det multilaterala handelssystemet, och efter att de fattiga länderna ändå fått till stånd en tilläggsparagraf i det här avsnittet, som de till sist kom att acceptera texten.

Förhandlingstaktiken från bland andra EU:s sida visar en skriande brist på förståelse för dessa länders utvecklingsproblem. De rika länderna ville inte ens diskutera några av de alternativa textförslag som olika Sydlandsgrupperingar förde fram!

För att resultatet i juliöverenskommelsen ska åsamka u-länder så lite skada som möjligt bör Sverige genom EU driva att konkreta volymer av tullsänkningar i de kommande förhandlingarna för u-länder inte blir större än att de fortsatt kan skydda sina växande industrier.

Singaporefrågorna

Juliöverenskommelsen innebär också starten av förhandlingar kring ett helt nytt avtal om förenklade handelsprocedurer, kallat Singaporefrågorna. Att förenklade procedurer behövs är okontroversiellt. Däremot råder det oenighet om huruvida ett avtal är bästa sättet att åstadkomma detta. Vidare har u-länder varit oroliga för att nya tullrutiner m.m. kommer att innebära höga kostnader för införande av ny teknik, utbildning av personal etc. Sverige bör genom EU säkerställa att de löften i-länder gav i juliöverenskommelsen om teknisk assistans till stöd för uppbyggnad av förhandlingskapaciteten verkligen infrias.

För de övriga tre Singaporefrågorna bör EU:s ministerråd nu ompröva förhandlingsmandatet för EU-kommissionen. Fattiga länder har hela tiden motsatt sig nya avtal kring frågorna. Ett avtal för att skydda företagsinvesteringar gynnar inte hållbar utveckling eftersom det skulle innebära oacceptabelt stora inskränkningar i regeringars handlingsutrymme.

Slutligen bör EU konstatera att fördelar med konkurrenslagstiftning och transparens inom offentliga upphandlingar bäst sprids på andra sätt än genom avtal i handelsregelverk. Därmed bör EU dra slutsaten att Singaporefrågorna efter Doharundan bör vara utagerade i WTO.

GATS

I handel med tjänster finns en stor utvecklingspotential för världsekonomin. Men när nu det multilaterala regelverket kring den här sektorn utvecklas måste det ske med utjämning av världens resurser som övergripande mål.

Basala nyttigheter som rent vatten, vård och utbildning är det varje människas rätt att få tillgång till. För att kunna garantera detta vid olika samhälleliga utvecklingsfaser, måste enskilda länder ha maximal flexibilitet att självt avgöra om man vill låta dessa nyttigheter tillhandahållas via privata eller offentliga system. Därför hör dessa nyttigheter inte hemma i ett multilateralt handelsavtal som långsiktigt permanentar privata lösningar. Och därför bör Sverige i EU verka för att distinktionen mellan offentlig sektor och tjänstehandel blir tydligare i GATS-avtalet. Paragraf 1.3.c i GATS-avtalet bör tas bort. Likaså bör EU dra tillbaka de krav man lagt på andra länder vad gäller vattendistribution.

Tjänsteföretag är mycket olika utvecklade i olika delar av världen. Fattiga länder måste ges möjlighet att utveckla sina tjänsteföretag innan de utsätts för hård internationell konkurrens. GATS-avtalets "botten-upp"-princip garanterar att varje medlemsland kan öppna olika tjänstesektorer i den takt landet självt anser gynna dess utveckling. Detta är en viktig princip som måste respekteras. Den deadline som i juliöverenskommelsen sattes till maj 2005 för länder som ännu inte gjort så att komma in med bud i GATS-förhandlingarna, får inte utnyttjas till att sätta press på dem att öppna sina tjänstemarknader i snabbare takt än de själva vill. Samtidigt bör EU göra en generös bedömning av de fattiga ländernas krav, speciellt vad gäller arbetskraftsmigration i det s.k. leveranssätt 4. Dock ska självklart samma arbetsmarknadsregler gälla för arbetskraft som kommer till EU tillfälligt som för permanent arbetskraft inom EU.

Handel är som sagt ett medel för att åstadkomma hållbar utveckling. Tjänstehandeln i världen befinner sig än så länge i sin linda, jämfört med varuhandel, även om dess vinstgenererande potential är omvittnat jättelik. För att avgöra hur väl regelverket understödjer hållbar utveckling är det viktigt att WTO genomför kontinuerliga utvärderingar av hur överenskommelser inom tjänstesektorn påverkar utvecklingen, vilket också stipuleras i GATS-avtalets paragraf 19.

Eftersom hållbar utveckling är målet är det motsägelsefullt att samma paragraf 19 binder medlemsländerna vid en utveckling mot allt högre grad av avreglering. Avreglering kan inte sägas per definition leda till hållbar utveckling. Istället borde de kontinuerliga utvärderingarna vara vägledande för om målet gynnas av mer avreglering, förändring av regler eller införandet av nya regler. Sverige bör därför i EU driva att paragraf 19.1 förändras i denna riktning.

Särskild och differentierad behandling

Tvärtemot deklarationen i Doha har förhandlingarna inom rundan prioriterat ned de utvecklingsfrågor som fattiga länder satt högt på agendan. Dessa handlar om implementering av redan fattade beslut samt "särskild och differentierad behandling". Missade dead lines kring de här frågorna bidrog starkt till misslyckandet i Cancun. Juliöverenskommelsen har satt juli 2005 som slutpunkt för nästa fas i den här delen av förhandlingarna. För att inte upprepa den dåliga hanteringen av frågorna i Doharundans första steg bör Sverige i EU driva att de får högsta prioritet och att EU bidrar till att frågorna löses före juli 2005.

Den svenska regeringens hållning till särskild och differentierad behandling är att detta ska ses som tillfälliga lösningar under en övergångsperiod för u-länder. Givet de enormt olika utvecklingsnivåerna för u-länder och i-länder anser vi tvärtemot regeringen att särskild och differentierad behandling bör ses som ett permanent instrument nödvändigt för att anpassa WTO:s enhetliga regelverk till den verklighet olika länder befinner sig i.

Öppenhet och deltagande

Själva den process som ledde fram till juliöverenskommelsen 2004 har kritiserats hårt. Bland annat har ordförandena i olika förhandlingsgrupper ansetts partiska, reella förhandlingar har förts med bara några få medlemmar inbjudna, dokumentation från möten har varit bristfällig, utkast till deklarationstexter har kommit för sent för att alla medlemsländer ska ha hunnit analysera texterna ordentligt innan beslut fattats. Liknande kritik har tyvärr följt i stort sett varje toppmöte inom organisationen sedan dess bildande. Det här tyder på ett allvarligt systemfel som måste åtgärdas om WTO framgent ska ha någon legitimitet. Vi välkomnar den arbetsgrupp som tillsatts av generaldirektören för att se över WTO:s arbetsformer. Vi ser det som starten på en process mot en demokratiskt bättre fungerande världshandelsorganisation. Arbetsgruppen har dock direktiv att olika förslag från den inte ska störa förhandlingarna i Doharundan. Vi menar att demokratisering av organisationen är akut nödvändig och att det finns åtgärder som bör införas redan nu för att öka öppenheten och alla medlemmars möjlighet till deltagande i olika beslutsprocesser:

• bara formella och protokollförda möten ska kunna utgöra underlag för förhandlingar

• ordföranden i olika förhandlingsgrupper vid kommande ministermöten ska utses av en relevant kommitté (förslagsvis "trade negotiation committee") och inte av sekretariatet i samarbete med värdlandet.

• WTO bör anamma FN:s sätt att ta fram deklarationstexter, där ordföranden enbart sammanställer olika ändringsförslag och inte som i WTO själv tolkar var det största samförståndet ligger.

Tvistlösningsmekanismen

Världshandelsorganisationens avtal om hur konflikter ska hanteras ger organisationen tyngd i det internationella samfundet. Rätt använd kan denna tvistlösningsmekanism - WTO:s "domstol" - bidra till stabilitet i världsekonomin, och den är totalt sett en av de allra starkaste påtryckningsmekanismerna världen äger gentemot ett enskilt land. Men tvistlösningsmekanismens utformning gör att den idag är ett instrument främst för de resursstarka länderna.

För att få bättre balans behöver denna institution reformeras. Fattiga länders möjligheter att driva talan i domstolen måste stärkas och dess förhållande till andra internationella överenskommelser behöver förtydligas. En rad olika förslag kring detta har lagts av enskilda organisationer och u-länders regeringar. Bland dessa anser vi att följande åtgärder vore verkningsfulla:

• WTO:s domstol ska kunna utdöma böter och inte enbart ge länder rätt att införa strafftullar

• u-länder ska kunna införa strafftullar kollektivt mot ett felande land

• handelsrelaterade miljöfrågor bör hanteras av miljökunniga personer utanför WTO

• internationella avtal på miljöområdet ska vara överordnade WTO:s avtal

• ILO-avtalet om arbetstagares rättigheter ska vara överordnat WTO:s avtal

• tvistlösningspanelen ska inte kunna avgöra frågor som berör den offentliga sektorns uppgifter, och den ska inte heller kunna tolka vilka frågor som hör dit utan det bör avgöras på ministerkonferenser

• offentligheten inom WTO:s tvistlösningspanel måste öka.

Handelns miljöpåverkan

Biologisk mångfald och en jord i ekologisk balans är mål i sig själva. Hittills har de stora transnationella företagen haft avsevärt större förhandlingskapacitet och resurser att framgångsrikt kunna försvara sina expansionsbehov p bekostnad av miljö och hälsa för det civila samhället.

Miljöpartiet menar dock att alla globala regelverk måste underordnas detta, så också multilaterala handelsregler. Ministermötet i Doha satte igång processer som ska värdera sambandet mellan handel och miljö. Detta kan ha positiva effekter ifall utslaget blir ett klart erkännande av att handelsregelverket måste vara underordnat FN:s olika konventioner om miljö. Dock är denna åsikt tyvärr inte självklar bland alla medlemsländer inom WTO.

Sverige bör därför genom EU driva att diskussionerna kring handel och miljö leder till att WTO klargör handelsregelverkets underordnade roll gentemot multilaterala miljööverenskommelser. Av det följer att WTO:s tvistlösningsmekanism därför inte ska kunna ha mandat att ta upp fall som rör sådana miljööverenskommelser.

Förankring av WTO-politiken

För att stärka arbetet i riksdagen kring WTO-frågor, bör regeringen speciellt inför varje ministerkonferens i WTO informera och ha en dialog med riksdagens ledamöter genom att ge ut en skrivelse om sina positioner. På så sätt ges riksdagsledamöter och allmänhet möjlighet att diskutera Sveriges och EU:s politik inför förhandlingarna.

Stockholm den 1 oktober 2004
Lotta Hedström (mp)
Ingegerd Saarinen (mp)	Ulf Holm (mp)