Regional utveckling och utjämning

Motion 1997/98:A434 av Andre vice talman Görel Thurdin (c)

Regeringen konstaterar bland annat att de regionala obalanserna genom exempelvis negativ befolkningsutveckling tenderar att öka och att samhällsutvecklingen inom olika områden påverkar den regionala utvecklingen, oftast negativt.

Med nedåtgående effekter från den statliga sektorn genom besparingar och rationalise- ringar, med ett skatteutjämningssystem som ger förödande effekter, är det rimligt att den lilla regionalpolitiken förstärks. Budgetpropositionen ger dock upplysning om motsatsen.

Först skall dock noteras att propositionen innehåller vissa goda ansatser, såsom att könskvoteringsvillkoret skall uppmärksammas i hög grad samt att stödet till kommersiell service och hemsändning kan höjas. Anslagen för att fortsättningsvis bedriva en någorlunda kraftfull regionalpolitik visar dock en negativ utveckling.

Den höjning som skenbart framträder är i verkligheten en minskning. Enligt propositionen skall anslaget för regionalpolitiska åtgärder öka med 144 miljoner kronor från 1 453 till 1 597 miljoner kronor. Emellertid skall två väsentliga poster räknas in i anslaget från 1998, poster som hittills inte belastat anslaget. Sysselsättningsbidraget skall från och med 1998 ingå i anslaget för regionalpolitiska åtgärder. En andra post som skall räknas in i anslaget för regionalpolitiska åtgärder är småföretagsstödet.

Det är oklart hur mycket det beloppet kan bli, men med ledning av senare års verksamhet inom ramen för särskilda regionala åtgärder och åtgärder för tillväxt och sysselsättning, kan kostnaden beräknas till cirka 300 miljoner kronor. Inklusive besparingen på sysselsättningsbidraget på lågt räknat 110 miljoner kronor innebär den uppgivna ökningen på 144 miljoner kronor på anslaget för regionalpolitiska åtgärder i verkligheten en minskning med 266 miljoner kronor eller 18 procent. Inget annat anslag drabbas av sådana kraftfulla neddragningar samtidigt som behovet enligt regeringens egen bedömning har ökat.

Sysselsättningsbidraget beräknas kunna minskas med 90 miljoner kronor. Den troliga besparingen är betydligt högre, ca 160 miljoner kronor. Skälet till att anslaget kan minskas så påtagligt är uppenbarligen de regelförändringar i förordningen om regionalpolitiskt företagsstöd som regeringen beslutat om, utan att höra riksdagen.

De ändringar som det är fråga om är dels att bidrag lämnas endast vid anställningar som gäller tills vidare, dels att bidrag i första hand lämnas om anställningen avser personer som rekryteras via den offentliga arbetsförmedlingen, dels att arbetsgivaren under den tid som bidraget lämnas, tillhandahåller arbetstagaren relevant kompetenshöjande utbildning i form av praktik eller teori, under en tid om minst 125 timmar fördelat på de två första åren som bidraget lämnas. De av regeringen redan beslutade ändringarna i förordningen om regionalpolitiskt företagsstöd kommer att medföra stora besparingar.

Kravet på tillsvidareanställning innebär exempelvis att tillfälliga anställningar inte utgör grund för sysselsättningsbidrag. Inom vissa branscher är omfattningen av tillfälligt anställda relativt stor. Det gäller bland annat turistnäringen, som på grund av stora säsongvariationer måste ha tillfälligt anställda. För de anställda i exempelvis glesbygd kan dock ett tillfälligt, varje år återkommande arbete, vara mycket värdefullt. Sett från den anställdes synpunkt är det givetvis bättre att ha en tillsvidareanställning, men det är bättre att ha arbete under en viss tid, än att helt sakna arbete. Regeringen har i detta sammanhang inte beaktat de villkor som de små och medelstora företagen arbetar under.

Kravet att en person i första hand skall rekryteras genom arbetsförmedlingen är svårt att förstå. Aktiva personer kan på egen hand söka arbete och erhålla sådant. Det är i och för sig förståeligt att arbetsförmedlingens stöd kan vara till nytta för den enskilde, men att företagaren först skall undersöka hos arbetsförmedlingen, innebär ett slöseri med resurser både hos företag och arbetsförmedling.

Utbildningskravet kan med god vilja ses som vällovligt, men att kräva utbildning mer eller mindre schablonmässigt, innebär även det ett slöseri med resurser. Företagaren inser normalt när en anställd behöver kompletterande utbildning för att kunna utföra sitt arbete på relevant sätt.

De tre villkoren innebär i sin tur att en mycket krävande undersökningsbörda läggs på de myndigheter som skall handlägga ansökningar om sysselsättningsbidrag. I praktiken måste inkrävas förteckning över att kraven är tillgodosedda för varje enskild anställd i de berörda företagen: Att personen som anställts, har anställts efter att arbetsförmedlingen inte kunnat bistå i rekryteringen (intyg från arbetsfömedlingen), att personen är tillsvidareanställd (intyg från arbetsgivare och anställd/personalorganisation) och att den anställde har genomgått utbildning. Det öppnar inte bara för en mycket omfattande byråkrati och merarbete hos de berörda företagen, det finns också en klar risk för att både anställda och företag på olika sätt försöker gå förbi de nya reglerna.

De redan genomförda regelförändringarna riskerar leda till att företagen får betydligt svårare att använda det regionalpolitiska företagsstödet. Färre personer i områden med redan hög arbetslöshet kommer att få sysselsättning. Regeringen bör således återställa regelförändringarna inom regionalpolitiskt företagsstöd. (SFS 1997:208 Förordning om ändring i förordningen (1990:642) om regionalpolitiskt företagsstöd.)

För budgetåret 1998 bör regeringen använda reservationsanslag för att finansiera den uteblivna besparingen i avvaktan på en långsiktigt hållbar finansiering. Detta bör ges regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det regionalpolitiska företagsstödet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att 90 miljoner av reservationsmedel bör användas i enlighet med vad som i motionen anförts i avvaktan på en långsiktigt hållbar finansiering.

Stockholm den 6 oktober 1997

Görel Thurdin (c)