Regionalpolitik

Motion 1997/98:A447 av Monica Öhman m.fl. (s)

Trots att det finns utvecklingsmöjligheter av olika slag i alla regioner har vissa delar av landet särskilda problem. De senaste årens befolkningsminskning inom de regionalpolitiskt prioriterade regionerna är av sådan omfattning att den är ett allvarligt hot mot det regionalpolitiska målet om en balanserad befolkningsutveckling. Under 1995–96 ägde ett trendbrott rum, med en väsentligt mer ogynnsam befolkningsutveckling. Sjunkande födelsetal, men framförallt en kraftig utflyttning till storstadslänen, har försämrat utvecklingsmöjligheterna i många redan tidigare utsatta regioner i landet. Norrbotten hör till de län som drabbats hårdast av denna utveckling.

Storstadslänen hade ett sammanlagt flyttningsöverskott på ca 87 000 personer under åren 1993 till 1996. Under samma period hade de sk skogslänen ett flyttningsunderskott på närmare 5 000 individer, det vill säga det var så många fler som flyttade från än till skogslänen. Enbart Norrbottens län bidrog med nästan 3 000 personer till detta flyttningsunderskott.

Under 1990-talet har arbetslöshetsnivåerna ökat dramatiskt i många delar av landet. Utanför stödområdena ökade arbetslösheten från 1990 till 1996 från ca två procent till knappt 10. Inom stödområdena var motsvarande siffra en ökning från knappt sju procent till 17 procent. Det visar att många utsatta regioner drabbats mycket hårdare än andra av den ökande arbetslösheten.

Sammantaget har regioner med ca 13 procent av landets befolkning och 65 procent av landets yta nu sådana regionalpolitiska problem att utökade regionalpolitiska insatser behövs för att ge bättre utvecklingsförutsättningar och levnadsförhållanden där. Sverige behöver en kraftfull regionalpolitik för att motverka växande klyftor och för att skapa tillväxt- och sysselsättningsökning i hela landet, så även i Norrbotten.

Den regionala utvecklingen är beroende av förutsättningar som ges på nationell nivå inom en mängd olika sektorer. För att skapa dessa förutsättningar också i utsatta regioner krävs att anpassningar görs inom en rad av statens förvaltningar och verksamhetsområden. Välfärden måste fördelas jämnt över landet.

Under 1990-talet har den statliga förvaltningen genomgått stora förändringar. Detta har lett till ökad regional obalans mellan länen där olika regioncentra fått alltfler funktioner förlagda till sig medan andra helt utarmats. Förändringarna har genomförts inom ramen för respektive myndighets ansvarsområde utan tillräcklig samordning med andra myndigheter och utan att de regionala konsekvenserna har varit utredda. I framtiden måste alla förändringar av statliga myndigheter vägas mot de regionala konsekvenser dessa förändringar leder till. Utvecklingen av informationsteknologin bör leda till att fler statliga verksamheter bör kunna spridas till fler platser över större delar av landet.

Regionalpolitiken ställs inför nya utmaningar. Internationaliseringen och snabb teknisk utveckling leder till kraftig strukturomvandling, vilket ställer krav på en omfattande regional omställning. Vi hälsar med tillfredsställelse de signaler om en ny regional näringspolitik som näringsministern fört fram i olika sammanhang. Det är en mycket angelägen fråga att bättre kunna ta till vara det regionala partnerskapets kunskaper och erfarenheter för att få en näringspolitik som är avpassad efter olika regioners behov. En utökad samordning av olika sektorer inom den statliga förvaltningen måste fram för att effektivare utnyttjande av samhällets resurser. Tillväxtperspektivet måste i ökad utsträckning prägla insatserna inom olika politikområden som arbetsmarknadspolitik, utbildning, kommunikationer, närings- och regionalpolitik samt miljö- och kulturpolitik.

Det som brukar benämnas social ekonomi och som utvecklats alltmer i länder inom EU, som ett svar på problem med långtidsarbetslöshet eller särskilda behov inom landsbygdsområden etc bör kunna tillföra utvecklingen av mera robusta arbetsmarknader i utsatta regioner nya möjligheter. Frågor som rör social ekonomi och kooperativ verksamhet måste också de betraktas som en resurs i tillväxtpolitiken.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en kraftfull regionalpolitik och en utvecklad regional näringspolitik för att motverka växande klyftor och skapa förutsättningar för tillväxt och sysselsättning i hela landet.

Stockholm den 3 oktober 1997
Monica Öhman (s)
Leif Marklund (s)	Lennart Klockare (s)
Ulf Kero (s)	Eva Persson Sellin (s)
Birgitta Gidblom (s)	Lars U Granberg (s)