Socialförsäkringen

Motion 1999/2000:Sf254 av Margit Gennser m.fl. (m)

Ärendet är avslutat

Motionskategori
-
Motionsgrund
Tilldelat
Socialförsäkringsutskottet

Händelser

Inlämning
1999-10-05
Hänvisning
1999-10-12
Bordläggning
1999-10-12

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

1 Bakgrund
En av de grundläggande uppgifterna inom socialförsäkringssystemen har
varit att ge skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom samt vid nedsatt
arbetsförmåga vid skada, sjukdom och funktionshinder.
Nu gällande socialförsäkringssystem bygger på skilda självständiga försäk-
ringsformer, sjukpenningförsäkring, arbetsskadeförsäkring samt förtids-
pension. Uppdelningen i olika försäkringsformer har skapat gränsdragnings-
problem och också olikheter i ersättningsnivåer. Tillämpningen kan därför
lätt bli inkonsekvent och t.o.m. ge upphov till orättvisor. Det senaste
decenniets förslag till mer långsiktig reformering av socialförsäkringarna har
också haft ambitionen att skapa en sammanhållen socialförsäkring för grund-
läggande skydd vid inkomstbortfall.
Det kortsiktiga förändringsarbetet har däremot haft en snävare inriktning.
Det har gällt att främja arbetslinjen och att begränsa kostnaderna i social-
försäkringssystemen. Paradoxalt nog har problemen att begränsa kostnads-
ökningar varit lika påtagliga och angelägna under hög- som lågkonjunktur.
Under 1980-talets högkonjunktur steg t.ex. sjukfrånvaron påtagligt. An-
talet sjukpenningfall som varade längre än ett år ökade med 125 000 på tio år
eller med ca 40 procent. Under första hälften av 90-talet höll sig de långa
fallen på en stabil jämn nivå på drygt 450 000. Kostnaderna för sjukpenning,
arbetsskadeersättning samt förtidspension/sjukbidrag nådde en toppnivå
1990 på ca 89 miljarder kronor för att falla till 64 miljarder kronor 1995. De
senaste åren har kostnaderna återigen ökat snabbt och ligger nu på en mycket
hög nivå, särskilt om den efter 1990 införda arbetsgivareperioden beaktas. I
RFV:s (Riksförsäkringsverkets) skrivelse till regeringen 1999-7-29 kon-
staterades också att utgiftsområde 10, A 1 Sjukpenning och rehabilitering
m.m. beräknas överskrida tillgängliga medel med 8,8 miljarder kronor.
Inflödet av medellånga och långa sjukfall har fortsatt. I samma skrivelse åter-
finns prognoser för utvecklingen under åren 1999-2002. Ökningen angavs
enligt prognoserna till knappt 3,7 miljarder kronor mellan 1999 och 2002.
Dessutom framhölls att prognoserna kan underskatta denna utveckling.
RFV hade inga fullständiga förklaringar till den nu beskrivna utvecklingen
och regeringen fastställde i slutet av juni i år direktiv till en
enmansutredning
(särskild utredare) att analysera utvecklingen och föreslå åtgärder senast den
31 maj 2000. Enligt proposition 1999/2000:1 utgiftsområde 10 skall dess-
utom ett delbetänkande avlämnas den 15 februari 2000. Den särskilda
utredaren är fortfarande inte utnämnd. Fördröjningen är allvarlig, eftersom
nödvändiga åtgärder försenas på ett oacceptabelt sätt.
2 Några olika förklaringar till utvecklingen på
sjukförsäkringsområdet
RFV och regeringen har, när de försökt förklara utvecklingen med den
ökande sjukfrånvaron, försökt betona andra samband än dem mellan
ändrade ersättningsnivåer och ändrade sjuktal.
Att antalet sjukdagar ökar när fler människor har arbete är självklart. Ju
fler som har jobb, desto fler kan också bli sjuka. Samtidigt ökar intäkterna
från försäkringsavgifterna.
Förändringen av antalet sjukdagar i en ändrad arbetsmarknadssituation
säger således litet om eventuella problem. Det är förändrade sjuktal, dvs. om
de som arbetar är mer sjuka per individ, som utgör varningstecken. En
förklaring till ökade sjuktal när arbetslösheten sjunker, kan vara ökad
sysselsättning av arbetskraft med genomsnittligt större hälsoproblem än de
som redan funnits i arbete. Hypotesen kan delvis vara riktig men det finns
faktorer som motsäger den. Minskad arbetslöshet gynnar den yngre
arbetskraften som har svårt att under dåliga tider komma in på arbets-
marknaden. Generellt sett bör denna grupp ha mindre hälsoproblem än äldre
arbetskraft, vilket borde påverka sjuktalen positivt, allra helst som kort-
tidsfrånvaron på grund av arbetsgivarperioden inte påverkar socialförsäk-
ringens kostnader och sjuktal.
En annan orsak till de växande sjuktalen, inte minst bland tjänstemän inom
privat och offentlig sektor, anses vara starkt nedbantade organisationer och
frekventa omorganisationer under senare år. SPP har noterat en fördubbling
av antalet långtidssjukskrivna för psykiska problem i samband med
omorganisationer. Förändringar av det här slaget tycks påverka arbetskraften
negativt.
Hur har då sjuktalen utvecklats under 90-talet? De minskade fram till och
med 1997. De högsta sjuktalen noterades under högkonjunkturen 1988 för att
sedan falla kraftigt. 1998 steg de återigen markant.
En av förklaringarna till detta är av ren statistisk natur. 1998 minskades
arbetsgivarperioden från fyra till två veckor. Sjukfall under arbetsgivar-
perioden ingår inte i statistiken. Ändringen måste, allt annat lika, medföra
högre redovisade sjuktal. Samtidigt med den förändrade arbetsgivarperioden
vidtogs också en annan åtgärd, nämligen att ersättningsnivån höjdes från 75
till 80 procent och med ytterligare tio procentenheter i ersättning från
avtalsförsäkringarna från den 15:e till 90:e sjukdagen. Här ligger antagligen
den tyngsta förklaringen till att sjuktalen är högre nu än 1994, 1995 och
1996, då arbetsgivarperioden var 14 dagar precis som i dag.
De höjda ersättningsnivåerna får två typer av effekter: För det första ökar
kostnaderna automatiskt om ersättningen per tidsenhet höjs. För det andra
minskar gapet mellan den ersättning som erhålls vid inkomstbortfallet och
den som skulle erhållits utan inkomstbortfall.
Med de återställda ersättningsnivåerna - 80 procent från socialförsäk-
ringen jämte tio procent från avtalsförsäkringen - blir skillnaden i ersättning
på grund av sjukfallet obetydlig, särskilt om man beaktar individens
bortfallande kostnader i samband med arbetsresor, utlägg för måltider utan-
för hemmet etc. Detta innebär en ökad benägenhet bland patienter att ställa
sig positiva eller t.o.m. aktivt kräva att behandlande läkare skall utnyttja
sjukskrivning som en del i "terapin".
Nyligen redovisades en undersökning gjord av Lars Englund, distrikts-
läkare i Dalarna, som visar att patienternas önskemål om sjukskrivning väger
tungt, när sjukskrivning verkligen görs. 720 slumpmässigt utvalda
allmänläkare, psykiater och ortopedkirurger fick ta ställning till medicinskt
identiskt lika fall, där den enda variabeln var patienternas önskemål om
sjukskrivning. Av allmänläkarna var det bara en av fyra som inte skrev ut
sjukintyg till patient med ryggont som ville bli sjukskriven, medan patienter
med samma symtom men som inte bad om intyg, sjukskrevs i betydligt
mindre utsträckning. Ortopedspecialisterna var betydligt mer restriktiva när
det gällde att sjukskriva för ryggont, vilket säkerligen hänger samman med
andra kunskaper, erfarenheter och även attityder.
Det finns en klassisk princip, som om möjligt bör tillämpas vid allt
beslutsfattande: Den som har bäst information om en åtgärd och behovet av
åtgärden och som dessutom får bära ansvaret eller kostnaderna för detta är
den lämpligaste beslutsfattaren.
Englunds undersökning visar att den enskilde läkaren har mycket svårt att
objektivt avgöra om sjukskrivning är nödvändig eller ej. Detta beror på att
t.ex. smärta, trötthet och bristande rörlighet ofta upplevs mycket olika hos
skilda patienter. Det finns således inga absoluta gränser för vilka tillstånd
som kräver sjukskrivning eller inte. Till detta kommer att läkaren skall vara
patientens talesman och inte i första hand en statstjänsteman, som skall
begränsa det allmännas kostnader.
I regeringens direktiv till den särskilda utredare som skall utreda utveck-
lingen inom sjukförsäkringen, tycks det finnas viss sympati för att hårdare
styra behandlande läkares beslut vad gäller sjukskrivning. Detta kan skapa
både etiska problem för läkaren och vissa rättssäkerhetsproblem.
Vems intresse skall läkaren först och främst tillgodose, patientens eller
statens? Hur skall patientens rätt tillgodoses i förhållande till försäkringen?
Det är således viktigt att åtgärder vidtages för att förbättra träffsäkerheten
vad gäller sjukskrivningen. Dessa åtgärder blir först effektiva, om det finns
en tillräcklig skillnad mellan ersättningen vid sjukdom respektive arbete.
2.1 En återgång till sänkt ersättningsnivå
En nödvändig men också snabb åtgärd för att dämpa och minska de höga
och växande sjuktalen är att återgå till de lägre ersättningsnivåerna.
Regeringen erkänner också detta förhållande i propositionen. På sidan 14
utgiftsområde 10 konstateras:
"Det är bland de anställda som antalet sjukfall ökar. Bidragande orsaker
är troligen de regeländringar som har genomförts under 1998, t.ex. en höjd
ersättningsnivå."
Insikten följs dessvärre inte av handling.
Att sänka ersättningsnivån kräver inga utredningar. Ändringen går snabbt
att genomföra och är effektiv. Det senare visar erfarenheterna.
En sänkt ersättningsnivå innebär inte enbart att fler arbetar heltid. En stor
del av effekterna visar sig genom en ökad andel sjukskrivning på halvtid i
stället för på heltid.
En ökning av partiell sjukskrivning på bekostnad av hel sjukskrivning
utgör ett av regeringens uppsatta mål, som inte infriats. Detta är allvarligt
inte enbart från finansiell synpunkt. Hel sjukskrivning under lång tid leder
nämligen lätt till passivisering och försvårar för många patienter att återvinna
hälsan.
Ytterligare ett sätt att göra sjukförsäkringen mer robust är att beräkna den
sjukpenninggrundande inkomsten på de senaste 24 månadernas inkomst.
Andra åtgärder med likartat syfte är att samordna havandeskapspenningen
med sjukförsäkringen och att räkna upp den sjukpenninggrundande
inkomsten med basbeloppsutvecklingen som grund. Ytterligare en karensdag
bör också införas.
Innebär inte den tidigare ersättningsnivån på 75 procent att de som drabbas
av långvariga sjukdomar far ekonomiskt illa?
Det beror helt och hållet på hur förändringen genomförs. Vårt förslag till
återgång till den tidigare ersättningsnivån är i första hand inte en spar-
åtgärd, dvs. att statskassan skall få mer inkomster att disponera. Vårt motiv
är att åtgärden skall ge en minskad beskattning, bl.a. inkomstbeskattning.
Detta leder till att sjukersättningen i kronor räknat efter skatt hålls relativt
konstant samtidigt som skillnaden mellan inkomst från arbete och vid
sjukdom vidgas. Patienten som i praktiken i hög grad själv avgör sjuk-
skrivningen får bättre underlag för att väga kostnaderna för att vara sjuk-
skriven eller att arbeta helt eller delvis. "Kostar det inget" att vara
sjukskriven väljer antagligen många av oss denna utväg fastän den t.o.m. i
vissa fall kan skada våra möjligheter att återvinna hälsa och arbetsförmåga.
Vårt förslag om sänkt ersättningsnivå skall således ses som en åtgärd för att
göra sjukförsäkringen hållfast på längre sikt samtidigt som olika, ofta
integritetskränkande kontrollåtgärder, kan reduceras. Skulle däremot den
utveckling som började 1998 inom sjukförsäkringen fortsätta, kan vi endast
se fram mot ett successivt försämrat skydd som dessutom kräver stigande
avgifter, fler kontrollåtgärder och i förlängningen att alltfler människor
kommer att förtidspensioneras.
2.2 Försäkringsläkarorganisationen
En kompletterande och mer långsiktig åtgärd som syftar till att göra
sjukförsäkringssystemet robustare både i goda och dåliga tider är att
skapa ett bättre system för granskning och godkännande av längre
sjukskrivningar, sjukbidrag och förtidspensioner.
RFV och försäkringskassorna har under de senaste åren granskats och
kritiserats av både Riksdagens revisorer, RRV och JO. Inte minst JO har
framfört tung kritik gällande återkommande fel i handläggningen av olika
ärenden och brister i likabehandling av lika fall. Ett av problemen återfinns
vid bedömningen av långa sjukskrivningar, sjukbidrag och förtidspensioner.
Redan i ESO-rapporten Ds 1994:81 påtalades brister i förtroendeläkar-
funktionen. Dessa har inte avhjälpts under de senaste fem åren utan snarare
förvärrats. Detta framkommer både vid kontakter med patienter och läkare.
I ESO-rapporten framfördes följande förslag, nämligen att en självständig
försäkringsläkarorganisation skulle inrättas med kvalitetsansvar för de
sjukintyg och de beslutsunderlag som kommer försäkringskassorna till del
från läkarkåren.
Sjukintyg skall normalt skrivas av behandlande läkare under yrkesmässigt
ansvar och i enlighet med de riktlinjer som försäkringsläkarorganisationen
utformat.
Om kassorna gör kritiska iakttagelser och har betänkligheter inför enskilda
läkares intygsskrivanden bör frågor och kritik kanaliseras via försäkrings-
läkarorganisationen.
Försäkringskassornas handläggare skall således inte på egen hand kunna
ifrågasätta en enskild läkares intyg, men skall däremot ha rätt att hos
försäkringsläkarorganisationen kräva överprövning.
Försäkringsläkarorganisationen skulle bl.a. ha som uppgift att ta fram en
policy när det gäller intyg m.m. Det kan gälla sjukskrivningsperiodernas
längd, snabbare återbesök, större användning av partiell sjukskrivning etc.
Försäkringsläkarorganisationen skall sedan arbeta tillsammans med
läkarkåren för en utveckling av en god praxis i de nu nämnda hänseendena.
När det gäller intyg för förtidspensioner och sjukbidrag påpekades det i
ESO-utredningen att situationen är av annan natur än vid intyg inom sjuk-
försäkringen. Vid förtidspensionering kan man tala om ett skadereglerings-
beslut. Att den behandlande läkaren i dessa fall bör ha en helt annan funktion
än vid vanliga sjukskrivningar säger sig självt. Här skall den behandlande
läkaren mer vara sin patients advokat och rådgivare, medan försäkrings-
läkarorganisationen i dessa fall måste ikläda sig en tyngre professionellt
granskande roll.
Det bör övervägas om en stark självständig försäkringsläkarorganisation
med hög professionell medicinsk och juridisk kompetens bör vara riks-
täckande. Att försäkringsläkarnas självständighet och professionella ansvar
måste stärkas borde det inte råda oenighet om. Den juridiska kompetensen
motiveras av att verksamheten gäller väsentliga frågor av myndighets-
karaktär, som kan ha stor ekonomisk betydelse för den enskilde. De nu
berörda förändringarna kan i sin tur generera ytterligare behov av framtida
reformer i socialförsäkringssystemens administration.
Den lokala anknytningen med fristående kassor och socialförsäkrings-
nämnder med lekmannainflytande skall utgöra ett yttersta skydd för den
enskildes rättssäkerhet. Regeringen har dock i årets budgetproposition
påpekat att de stora regionala kassorna knappast längre kan tillhandahålla
den lokala anknytningen. Därför måste bland annat nya administrativa
verktyg utvecklas för att skyddet för medborgarnas likabehandling och
rättstrygghet skall upprätthållas. Ett led i detta är utvecklingen av försäk-
ringsläkarfunktionen.
Moderata samlingspartiet anser att den av regeringen tillsatta utredningen
om åtgärder i sjukförsäkringen bör ges tilläggsdirektiv vad gäller olika
frågeställningar vid sjukskrivning och sambanden mellan försäkrings-
ersättningens nivå och de behandlande läkarnas och försäkringsläkarnas
skilda roller. För- och nackdelar med att skapa en försäkringsläkar-
organisation i enlighet med förslagen ovan bör belysas på ett allsidigt sätt.
Även andra problem som skapats av ändrade samhällsförhållanden etc. bör
belysas. I direktiven bör också frågor som försäkringsläkarnas ansvar för
utformande av policy betonas, när det gäller bedömning av sjukintyg etc.
Organisationen bör utformas så att likställighet och rättssäkerhet för
medborgarna garanteras för hela riket. I tilläggsdirektiven bör poängteras
vikten av att olika förändringar också bidrar till att stärka den enskildes
rättssäkerhet.
Den utmätta utredningstiden är knapp, vilket sannolikt leder till kortsiktiga
förslag för att lösa de mer akuta problemen inom sjukförsäkringen. Detta
räcker inte. Regeringen bör därför relativt snart tillsätta en parlamentarisk
utredning för att penetrera problem på medellång sikt av den art som berörts
ovan.
3 Frågor gällande prevention och rehabilitering
Att förhindra att människor behöver sjukskrivas under lång tid är ett högt
prioriterat mål. Under det senaste decenniet har dessvärre intresset i först
hand ägnats rehabilitering och åtgärder som kan återställa funktions-
förmågan, medan preventiva åtgärder delvis kommit i skymundan. Dock
bör påpekas att detta i stor utsträckning inte gäller den fysiska
arbetsmiljön. Förhållandena vad gäller den fysiska miljön tycks ha
utvecklats tillfredsställande. Detta framkommer indirekt t.ex. av HUR-
projektet "Vetenskaplig utvärdering av rehabilitering" vid Karolinska
Institutet. I det s.k. "Nacke/ryggprojektet" anges att en "typisk"
ryggbesvärsdrabbad individ "har en bra arbetsmiljö både ergonomiskt
och psykosocialt".
HUR-projektets studier visar att långtidssjukskrivning och rehabilitering i
många fall hänger samman med för sent insatta åtgärder, dvs. långa vänte-
tider inom sjukvården, felaktiga diagnoser och mindre adekvat behandling
som i hög grad bidrar till behov av rehabilitering. Denna hade således varit
onödig om åtgärder satts in tidigare. De senaste årens ökade köer inom
svensk sjukvård kan säkerligen förklara en del av de ökade sjuktalen.
Patienten måste ofta sjukskrivas i väntan på diagnos och behandling. Ju
längre väntetider, desto längre sjukskrivning och sjuktal. Vidare ökar
riskerna för att patienter som utsatts för långa väntetider får ökade problem
att återvinna hälsa och arbetsförmåga. Den partimotion som Moderata
samlingspartiet lagt fram gällande en allmän sjukvårdsförsäkring bör
avsevärt minska de nu påtalade problemen.
3.1 Samverkan inom rehabiliteringen
I rehabiliteringslagstiftningen har man utgått ifrån att det finns en klar
skillnad mellan arbetslivsrehabilitering och medicinsk rehabilitering samt
att den medicinska rehabiliteringen föregår den arbetslivsinriktade. Så är
det givetvis också i en rad klara fall. En polio- eller trafikskadad kräver
t.ex. efter den medicinska rehabiliteringen ofta både omskolning
och/eller anpassade arbetsplatser.
En stor grupp av dagens rehabiliteringsfall uppvisar emellertid inte denna
klara, entydiga problembild. Här går åtgärder av medicinsk och
arbetslivsrehabiliterande natur ofta in i varandra. Att man i lagstiftningen
gjort uppdelningen mellan olika former av rehabilitering hänger sannolikt
samman med att sjukpenningförsäkringen är en statlig angelägenhet, medan
sjukvården är landstingskommunal. Den finansiella rågången mellan de två
offentliga huvudmännen har således gett upphov till att man skiljer mellan de
olika rehabiliteringsområdena. Det är således en byråkratiskt riktig
distinktion, men den är i hög grad olycklig för det resultat som skall uppnås.
Det s.k. Finsam-projektet skulle genom en organisatorisk samordning
mellan de olika huvudmännen inom försäkringen och sjukvården, men också
mellan kommuner och arbetsförmedlingar, undanröja de värsta gräns-
problemen inom rehabiliteringen.
Att samråd och samarbete i förhållande till dagsläget måste ge positiva
effekter säger sig självt. Den utredning som presenterades 1997 visade också
på minskade kostnader på ca 150 miljoner kronor för försäkringen inom
försöksområdena. Regeringen ville dock inte tillåta att samrådsmodellen
utnyttjades fullt ut utan förordade endast fortsatt försöksverksamhet. Detta
beslut följs upp i årets proposition. Försöken skall fortsätta. Regeringen
föreslår vissa ändringar i lagstiftningen för att ge stadga åt den s.k.
beställar-
organisationen som ingår i försöken.
Vi anser att samordning och samråd mellan de nu nämnda huvudmännen
och enligt den lagstiftning som regeringen förslår skall kunna utsträckas över
hela landet. Utvärderingen av de tidigare försöken kan dock genomföras
enligt de planer som lagts fram.
Den nu nämnda typ av förhållandevis arbetskrävande och tidskrävande
samrådsförfarande minskar väsentligt om sjukvårdens finansiering förändras
i enlighet med Moderata samlingspartiets förslag om en sjukvårdsförsäkring i
partimotion 1999/2000:So274. Förändringen innebär att både sjukpenning
och finansieringen av sjukvården följer patienten, vilket ökar flexibiliteten
och möjligheterna att snabbare sätta in medicinsk diagnos och behandling
utan långa passiviserande sjukskrivningsperioder, som i hög grad både ökar
det medicinska och det arbetslivsinriktade rehabiliteringsbehovet samtidigt
som resultaten inte varit tillfredsställande. Detta gäller framför allt vissa av
de stora diagnosområdena smärtbesvär från rörelseorganen, kranskärls-
sjukdomar och astma. Här bör de modeller som bl.a. utvecklats inom HUR-
projektet vidareutvecklas.
Vi föreslår att Finsamprojektet skall utsträckas över hela landet. På längre
sikt bör förbättrade försäkringslösningar inom sjukvården och sjukpenning-
försäkringen, där pengarna följer patienten, leda till effektivare och snabbare
behandlingar för att öka prevention och rehabilitering.
De nu nämnda förslagen innebär att sjuktalen kan reduceras, sjuk-
skrivningsinstrumentet kan får en mer preciserad användning, preventiva
åtgärder för att förhindra utslagning från arbetslivet kan sättas in snabbare
och behovet av sjukbidrag och förtidspensioneringar kan reduceras. I detta
sammanhang bör också åtgärder som ligger utanför själva sjukförsäkringen
observeras.
3.2 En ändrad näringsstruktur
AMF och SPP har gett ett antal varningssignaler gällande utvecklingen
av ökad sjukskrivning, inte minst på tjänstemannasidan i samband med
stora omorganisationer och fusioner av företag. Diagnoserna har handlat
om ökad stress - "utbrändhet" - och psykiska problem av olika slag.
Den svenska arbetsmarknaden med sin stora koncentration på service-
sektorn till de offentliga sjuk- och omsorgsmonopolen gör att arbetstagarna
har små valmöjligheter att välja arbetsgivare. När arbetsgivaren föreslår stora
och dessvärre frekventa och för många mycket impopulära omorganisationer,
finns det inte alternativ. Med en struktur av mångfald hade arbetstagarna
kunnat söka sig en annan anställning eller starta en egen verksamhet. De
förslag Moderata samlingspartiet har lagt fram för att bryta den offentliga
sektorns dominans inom sjukvård och omsorg skulle minska ångest-
reaktioner och sjukdomssymtom på grund av bristande alternativ som
nuvarande struktur tycks skapa.
Även den privata sektorn i Sverige domineras på ett - i internationell
belysning extremt sätt - av stora internationella företag. Medelstora företag
har haft svårt att överleva som självständiga enheter och detta har också
beskurit mindre växande företags utvecklingsförmåga. Högt skattetryck och
skattesystemets utformning har i hög grad skapat denna struktur. Med den
höga fusionsaktiviteten internationellt blir Sverige med sin speciella
näringsstruktur i hög grad påverkat och effekterna blir för de anställda mer
kännbara på grund av vår företagskoncentration. Moderata samlingspartiet
har under lång tid förespråkat en annan närings- och skattepolitik än den som
dominerats av socialdemokratiska ambitioner och socialdemokratiskt
tänkande. Det är en rad "osynliga" positiva effekter, som en ändring av
företagsbeskattning m.m. skulle komma att få. Några av dessa kommer också
att göra sig gällande på sjukförsäkrings- och socialförsäkringsområdet. Fler
alternativ i ett mer mångfacetterat näringsliv påverkar arbetstagarnas
självständighet och minskar rädslan för företagssammanslagningar och
omorganisationer. Den utveckling som AMF och SPP under senare tid
uppmärksammat med långa sjukskrivningar och förtidspensioner på grund av
svåra stressituationer skulle kunna brytas.
Moderata samlingspartiets förslag på skatteområdet, på näringslivsområdet
och inom socialförsäkringssektorn bör således sammantaget leda till en
positiv utveckling, när det gäller utveckling av sjuktal, sjukförsäkrings-
kostnader, behov av rehabiliteringsåtgärder och förtidspensioneringar. För att
utvecklingen åter skall komma in i en god cirkel krävs att åtgärderna inom
olika sektorer stärker varandra - att de skapar synergieffekter.
I årets proposition hänvisar regeringen när det gäller rehabiliteringen till en
utredning som skall avlämna sitt betänkande den 1 juni 2000. Utredare är
tillsatt.
Direktiven visar att vår problemformulering är korrekt. Regeringen vågar
däremot inte dra några slutsatser och ge några förslag till vilka åtgärder som
bör vidtas. Resultatet blir förseningar och mer akuta problem längre fram.
Dessvärre glömmer regeringen bort "att tid är pengar".
Vi föreslår bl.a. följande åtgärder för att öka preventionen och minska
rehabiliteringsbehovet vad gäller långa sjukskrivningar och förtidspensioner.
På kort sikt att Finsamprojektet tillämpas över hela landet, men att
utvärderingen av resultatet endast gäller nu startade försök. På längre sikt,
när vårdpenningen också följer patienten och sjukvården uppvisar mer
varierade former av vård, förbättras både preventionen och rehabiliteringen.
Snabbt insatt diagnos och terapi ökar sannolikheten för att behovet av
arbetslivsrehabiliterande åtgärder minskar, eftersom kontakten med arbets-
platsen kan upprätthållas på ett naturligare sätt. Moderata förslag inom
näringslivs- och skattepolitiken kan tillsammans med våra föreslagna
åtgärder inom socialförsäkringen skapa positiva synergieffekter och sam-
mantaget minska den ökade sjuklighet som sammanhänger med stress-
faktorer t.ex. vid omorganisationer eller stora fusioner.
3.3 Företagshälsovårdens roll för prevention och rehabilitering
I direktiven till den särskilde utredaren i rehabiliteringsutredningen
nämns inte företagshälsovården. Vi vill därför betona vikten av att
regeringen snarast ger nu nämnda utredning tilläggsdirektiv att belysa
hur företagshälsovårdens resurser kan stärkas och tillvaratas, när det
gäller prevention och rehabilitering. Vad gäller den finansiella
samordningen bör företagshälsovårdens ställning utformas på det sätt
som föreslagits i Statskontorets rapport.
3.4 Prevention och rehabilitering för män respektive kvinnor
En rad undersökningar har visat att preventiva och rehabiliterande
åtgärder har olika effekter på män och kvinnor. I HUR-projektet
framkom det att kvinnor i vissa sammanhang blev betydligt mer hjälpta
av rehabiliteringsåtgärderna än män. I andra sammanhang har det visat
sig att kvinnor i mindre utsträckning fått en snabb rehabilitering. Det är
viktigt att de åtgärder som sätts in är effektiva och anpassade till dem de
skall hjälpa. Att kvinnor och män kan ha skilda behov är en sak, men det
är mot god myndighetsutövning att en viss grupp, till exempel kvinnor,
ges sämre hjälp än män. Vi vill återigen betona att det är av vikt att
regeringen noggrant följer denna fråga och föreslår åtgärder för att
undanröja eventuella missförhållanden.
4 Försäkring vid arbetsolycksfall, arbetsskador och
arbetssjukdomar
Alla länder i Västeuropa utom Nederländerna och Schweiz har särskilda
ersättningsregler för arbetsskador. I Nederländerna finns ingen särskild
reglering för skador i arbetet. Ersättningen sker alltså som vid annan
skada eller sjukdom. I Schweiz finns det särskilda regler vid olycksfall
såväl i som utom arbetet. Vissa arbetssjukdomar omfattas också och
premien delas lika av arbetsgivare och arbetstagare.
I vissa länder räknas olyckor från och till arbetet som olycksfall i arbetet.
Begreppet arbetssjukdom är strikt avgränsat i alla länder utom i Sverige. Här
skiljer sig det markant från vad som gäller i övriga länder. Arbets-
skadebegreppet är generellt och omfattar varje sjukdom som orsakas av
sådana arbetsmiljöfaktorer som anses kunna ge upphov till skada.
Bevisreglerna är i huvudsak utformade till de försäkrades fördel.
Har Sverige en bättre utformad försäkring än övriga länder i Västeuropa?
Svaret måste nyanseras. Vad menas med bättre? Är det en god princip eller
är det en orättvisa att den som omfattas av en allmän försäkring får olika
ersättning om sjukdomen eller olyckan skett i samband med arbetet eller på
fritiden? Är det risk för att olika ersättningsprinciper kan få mindre
önskvärda effekter exempelvis på rehabiliteringen? Risken finns. I rapporten
från HUR-projektet framkommer det att rehabiliteringsåtgärder ofta försenas
på grund av väntan på att arbetsskadeersättning skall beviljas. Detta leder till
sämre prognoser för återställd eller förbättrad hälsa och också risk för en
försämrad privat ekonomi. Till sist måste den mycket vida definitionen på
arbetssjukdom ifrågasättas. Den accentuerar den olika behandlingen av
samma sjukdom beroende på om ett samband med arbetsmiljöfaktorer, även
om det är svagt, kan presenteras.
Den första fråga som bör ställas är om en allmän försäkring skall innehålla
olika ersättningsnivåer, när det gäller arbetsskador och olycksfall. Är inte
Nederländernas principiella hållning mer konsekvent och rättvis?
Jo, så länge inte sambandet mellan arbetsmiljöfaktorer, som arbetsgivaren
kan råda över, är klart och otvetydigt. Detta innebär att mycket talar för att
åtminstone arbetsolycksfallen bör ha en särskild reglering och samma kan
gälla ifråga om arbetsskador, där det ligger ett strikt samband mellan
arbetsmiljöfaktorer och skadan.
Ett aktuellt exempel visar att det dessutom antagligen är rationellt att
denna typ av skador särregleras.
Arbetsolyckorna har ökat inom vården. Per 1 000 anställda har ökningen
av rapporterade skador varit 31 procent mellan 1993 och 1998 (Dagens
Medicin 1999 21/9). Enligt Arbetarskyddsstyrelsen kan inte förklaringen
vara en ökad anmälningsfrekvens utan en faktisk ökning av arbetsolyckorna.
En förklaring anses vara att man arbetar i uttunnade organisationer.
I den nu relaterade situationen borde arbetsgivaren bära det ekonomiska
ansvaret. Försäkringen bör utformas så att den stimulerar till preventiva
olycksfalls- och skadeförebyggande åtgärder. Försäkringsbranschen har här
varit ett föredöme inom andra skadeområden t.ex. på brandsidan. I samarbete
med nya riskfyllda branscher t.ex. vad gäller flyg- och oljeprospektering och
oljeutvinning till havs har också ett utomordentligt framsynt skadeföre-
byggande arbete åstadkommits.
I detta hänseende är offentliga försäkringar mindre framgångsrika
beroende på att myndighetsrollen skapar stor tröghet i det skadeföre-
byggande arbetet. Det finns således inte starka skäl för att försäkringen för
arbetsolyckor och vissa strikt avgränsade arbetsskador skall försäkras i
offentlig regi. Däremot fordras en tvingande lagstiftning, som kräver att alla
förvärvsarbetande skall omfattas av en försäkring, som uppfyller vissa
minimikrav. Arbetsgivaren får betala premierna och får då starka drivkrafter
att skapa en säker arbetsmiljö. Försäkring kan i konkurrens erbjudas av
försäkringsbolag eller det allmänna försäkringsväsendet men då på för-
säkringsmässiga villkor. Inget hindrar att kollektivavtal anger speciella krav
på försäkringen inom ett visst avtalsområde. Detta kan vara avgränsat på
olika sätt - geografiskt, i enlighet med företagsstorlek etc.
Alla övriga sjukfall även om de har ett visst samband med arbetsplatsen
bör regleras i den allmänna sjukförsäkringen på samma villkor som för andra
skador och sjukdomar.
Moderata samlingspartiet föreslår att regeringen skyndsamt utarbetar ett
förslag om en förändrad arbetsskadeförsäkring enligt de principer som
angivits ovan. Det skadeförebyggande arbetet skulle förbättras, arbetsgivarna
skulle få snabb återföring på hur olika åtgärder i form av förändrad
organisation och ändrade arbetsmetoder skulle generera skador. De nackdelar
som nuvarande arbetsskadeförsäkring medför vid rehabiliteringen av
sjukdomar med svagt samband med arbetsmiljön, skulle också undanröjas på
grund av att väntetiden gällande arbetsskadeförsäkringen faller bort.

5 Hemställan

5 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om en återgång till ersättningsnivån 75 %
inom sjukförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar om ändrade regler för beräkningen av den
sjukpenninggrundande inkomsten i enlighet med vad som anförts i
motionen,
3. att riksdagen beslutar införa ytterligare en karensdag i sjukför-
säkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nya direktiv om en försäkringsläkarorganisation,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tilläggsdirektiv gällande eventuella organisa-
tionsförändringar m.m. för att öka likformighet och rättssäkerhet vid
bedömning av ersättning vid sjukdom, rehabilitering etc.,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sambandet mellan köer inom sjukvården,
stigande sjuktal och sämre rehabiliteringsresultat,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Finsamprojektet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökad effektivitet inom rehabiliteringen vid
införandet av en sjukvårdsförsäkring,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utveckla HUR-projektets rehabiliterings-
modeller för de stora diagnosområdena hjärt-kärlsjukdomar, astma
och smärtbesvär från rörelseorganen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hur socialförsäkringen kan ges ett för individen
och samhället bättre utnyttjande vid ett mer näringslivsvänligt klimat
och lägre skatter,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om företagshälsovårdens roll för prevention och
rehabilitering,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om likvärdiga villkor för män och kvinnor vid
rehabilitering,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetsolycksfall, arbetsskador och färdolycksfall.

Stockholm den 4 oktober 1999
Margit Gennser (m)
Ulf Kristersson (m)
Leif Carlson (m)
Gustaf von Essen (m)
Cristina Husmark Pehrsson (m)
Björn Leivik (m)
Göran Lindblad (m)
Cecilia Magnusson (m)
Carl G Nilsson (m)


Yrkanden (26)

  1. att riksdagen beslutar om en återgång till ersättningsnivån 75 % inom sjukförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen
    Behandlas i
  2. att riksdagen beslutar om en återgång till ersättningsnivån 75 % inom sjukförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  3. att riksdagen beslutar om ändrade regler för beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten i enlighet med vad som anförts i motionen
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  4. att riksdagen beslutar om ändrade regler för beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten i enlighet med vad som anförts i motionen
    Behandlas i
  5. att riksdagen beslutar införa ytterligare en karensdag i sjukförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen
    Behandlas i
  6. att riksdagen beslutar införa ytterligare en karensdag i sjukförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nya direktiv om en försäkringsläkarorganisation
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nya direktiv om en försäkringsläkarorganisation
    Behandlas i
  9. att riksdagen som sin mening ger regringen till känna vad i motionen anförts om tillägsdirektiv gällande eventuella organisationsförändringar m.m. för att öka likformighet och rättssäkerhet vid bedömning av ersättning vid sjukdom, rehabilitering etc.
    Behandlas i
  10. att riksdagen som sin mening ger regringen till känna vad i motionen anförts om tillägsdirektiv gällande eventuella organisationsförändringar m.m. för att öka likformighet och rättssäkerhet vid bedömning av ersättning vid sjukdom, rehabilitering etc.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sambandet mellan köer inom sjukvården, stigande sjuktal och sämre rehabiliteringsresultat
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sambandet mellan köer inom sjukvården, stigande sjuktal och sämre rehabiliteringsresultat
    Behandlas i
  13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Finsamprojektet
    Behandlas i
  14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Finsamprojektet
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad effektivitet inom rehabiliteringen vid införandet av en sjukvårdsförsäkring
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad effektivitet inom rehabiliteringen vid införandet av en sjukvårdsförsäkring
    Behandlas i
  17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utveckla HUR-projektets rehabiliteringsmodeller för de stora diagnosområdena hjärt- kärlsjukdomar, astma och smärtbesvär från rörelseorganen
    Behandlas i
  18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utveckla HUR-projektets rehabiliteringsmodeller för de stora diagnosområdena hjärt- kärlsjukdomar, astma och smärtbesvär från rörelseorganen
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hur socialförsäkringen kan ges ett för individen och samhället bättre utnyttjande vid ett mer näringslivsvänligt klimat och lägre skatter
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hur socialförsäkringen kan ges ett för individen och samhället bättre utnyttjande vid ett mer näringslivsvänligt klimat och lägre skatter
    Behandlas i
  21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om företagshälsovårdens roll för prevention och rehabilitering
    Behandlas i
  22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om företagshälsovårdens roll för prevention och rehabilitering
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om likvärdiga villkor för män och kvinnor vid rehabilitering
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om likvärdiga villkor för män och kvinnor vid rehabilitering
    Behandlas i
  25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsolycksfall, arbetsskador och färdolycksfall.
    Behandlas i
  26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsolycksfall, arbetsskador och färdolycksfall.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.