Socialtjänstlagen

Motion 1999/2000:So489 av Ingrid Burman m.fl. (v)

1 Inledning

De förändringar som gjordes i socialtjänstlagen i januari 1998 har fått
förödande konsekvenser för samhällets mest utsatta grupper. Detta visar
en enkätundersökning i tio kommuner som omfattade samtliga
tjänstemän inom socialtjänsten. Åtta av tio anser att den nya lagen
försämrat rättsskyddet för de sämst ställda. Två av tre inom socialtjänsten
uppfattar dessutom den nya lagstiftningen som ett direktiv för att
prioritera hemförsäkringar före missbrukarvård.

Även politikerna i kommunernas socialnämnder fick besvara frågor kring
den förändrade besvärsrätten. Över 80 % av de tillfrågade ansåg att den
förändrade besvärsrätten missgynnar de enskilda klienterna - en uppfattning
som strider mot de intentioner som presenterades i propositionen Ändringar i
socialtjänstlagen (1996/97:124).

De farhågor som Vänsterpartiet framförde i motionen till propositionen har
dessvärre besannats. Vi menade att om en socialtjänstlag skall förändras
måste den i alla delar vara knuten till ett effektivt rättsligt skydd för
klienterna. Demokratin får inte utnyttjas för att urholka rättssäkerheten. Detta
riskerar i förlängningen att minska förtroendet för socialtjänsten och andra
regionala och lokala offentliga organ.

Nu har Socialtjänstutredningen lämnat sitt slutbetänkande (SOU 1999:97).
Utredningen lämnar en rad förslag som ligger i linje med de förslag som
Vänsterpartiet tidigare motionerat om. Det handlar bl.a. om rätt att överklaga
biståndsbeslut genom förvaltningsbesvär, om att begränsningen till akut
tandvård upphör så att det blir möjligt att få socialbidrag också för annan
tandvård, om att äldre människor som inte tjänat in pensionsrätt i Sverige
inte skall tvingas leva på socialbidrag samt om att staten och kommunerna i
framtiden bör ta ett delat ansvar för socialbidragskostnaderna.

Betänkandet är ute på remiss och regeringen avser att lämna en proposition
i frågan under våren 2000. Även om betänkandet inte omfattar alla förslag
som Vänsterpartiet tidigare har lagt när det gäller försörjningsstödets
omfattning, besvärsrätt och finansiering, så avstår vi i detta läge från att
väcka våra tidigare krav och väljer i stället att i dessa delar avvakta
remissvaren och den aviserade propositionen.

2 Höjda generella bidrag

I några avseenden är Socialtjänstutredningen inte lika tydlig. Det gäller
bl.a. kopplingen mellan generella bidrag och socialbidrag. Där för
utredningen ett resonemang men landar inte i ett tydligt förslag. För
Vänsterpartiet är det viktigt att höjningar av generella bidrag även
innebär en höjning för de familjer som lever på socialbidragsnormen.

Ett tydligt exempel är barnbidragen som tillkom för att utjämna den
ekonomiska skillnaden mellan barnfamiljer och familjer utan barn. När
barnbidragen nu höjs i två steg med start 1 januari 2000 är det viktigt att
denna höjning också kommer de barnfamiljer till del som lever helt eller
delvis med socialbidrag. Det innebär att riksnormen för barnfamiljer bör
höjas med samma belopp som barnbidraget. En annan långsiktig lösning kan
vara att barnbidraget lyfts ur normen så att framtida förändringar ej påverkar
socialbidragen. Vänsterpartiet anser att riksdagen skall ge regeringen i
uppdrag att utreda modeller och kostnader för att höjningar av generella
bidrag skall få genomslag även för de familjer som lever helt eller delvis med
socialbidrag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

3 Försörjningsplikten

En livligt diskuterad fråga är om föräldrar har ett ansvar att även försörja
myndiga barn som avslutat sina gymnasiestudier. I det avseendet lämnar
samhället dubbla signaler. Ibland har myndiga unga personer nekats
socialbidrag till eget boende och "egen försörjning" med hänvisning till
att föräldrarna skall ta försörjningsansvaret. Samtidigt är bostadsbidragen
konstruerade så att dessa sänks när barnen blir myndiga med hänvisning
till att barnen då skall ta eget ekonomiskt ansvar för sitt boende och inte
räknas in i hushållet. Vänsterpartiet menar att unga myndiga personer
som avslutat sina gymnasiestudier naturligtvis skall ha samma rättigheter
och skyldigheter som äldre myndiga personer. Det kan inte åligga
föräldrar att försörja myndiga barn lika litet som det kan åligga myndiga
barn att försörja föräldrar. Det är heller inte rimligt att lagstiftaren
tillämpar olika principer i regelverken. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

4 Arbetsplikten

Den 1 januari 1998 infördes nya bestämmelser i socialtjänstlagen som
ger kommunerna rätt att begära att den som är under 25 år och som får
försörjningsstöd skall delta i arbete, praktik, utbildning eller annan
kompetenshöjande verksamhet. Vänsterpartiet ser positivt på att det görs
satsningar för att ge arbetslösa ungdomar en meningsfull sysselsättning.
Vänsterpartiet har tidigare påpekat att det är viktigt att även ungdomar
har tillgång till arbetsförmedlingens åtgärder och service, att den
ersättning som ungdomar får för utförd sysselsättning är lön, dvs.
skattepliktig, pensionsgrundande m.m., och att lagstiftningen på
arbetsmarknaden gäller. Mot den bakgrunden är vi kritiska till att
försörjningsstödet skall kunna villkoras på det sätt som nu görs. Vi anser
att det strider mot socialtjänstlagens portalparagraf om respekt för
individens självbestämmande och integritet. Det är viktigt att
socialbidragen behåller sitt ursprungliga syfte att vara ett tillfälligt
ekonomiskt stöd. Vi föreslår att riksdagen ger regeringen till känna att
arbetsplikten tas bort ur socialtjänstlagen.

5 Äldreomsorgens lagar

Äldreomsorgen styrs i dag av två lagar: socialtjänstlagen och hälso- och
sjukvårdslagen. Socialtjänstutredningen har undersökt möjligheterna att
samla de regler som styr äldreomsorgen till en lag men konstaterar att
detta är en så komplex och omfattande förändring att det krävs en
särskild översyn. Vänsterpartiet anser att en sådan översyn bör göras
eftersom det i dag finns uppenbara problem med den delade regleringen.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

6 Avlösare och ledsagare

Enligt socialtjänstlagen skall avlösar- och ledsagarservice endast vara
frivillig verksamhet för kommunerna. Ett beslut som rör den här typen av
insatser kan i dag endast överklagas genom kommunbesvär. När det
gäller avlösarservice vet vi att föräldrar till funktionshindrade barn, och
andra som bistår sina anhöriga, har drabbats hårt. Även de som är i behov
av ledsagarservice, men som inte tillhör Lagen om stöd och service till
vissa funktionshindrades (LSS) personkrets, har drabbats när kommunen
dragit in denna service. Det är därför angeläget att avlösar- och
ledsagarservice omfattas av rätten till bistånd och att beslut om insatser
kan överklagas genom förvaltningsbesvär. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

7 LSS för barn

Enligt LSS har skolungdom över 12 års ålder rätt till korttidstillsyn
utanför hemmet i anslutning till skoldagen och under loven, dvs. fritids.
Om detta bistånd inte ges kan beslutet överklagas med
förvaltningsbesvär. Enligt socialtjänstlagen (SoL) skall kommunerna
bedriva skolbarnsomsorg t.o.m. 12 års ålder. Det betyder att barn med
särskilda behov skall anvisas plats i bl.a. skolbarnsomsorg upp till 12 års
ålder, detta även om barnet tillhör personkretsen i LSS.

Detta är också skälet till 12-årsgränsen i LSS. Barn med funktionshinder
under 12 år är alltså hänvisade till att kommunerna tar sitt ansvar och
tillgodoser barnets behov. Om inte, kan beslutet inte överklagas med
förvaltningsbesvär. Först från 12 års ålder kan barnet framtvinga sin rätt
enligt LSS. Det funktionshindrade barnet har en starkare ställning efter 12
års ålder än före. Denna något märkliga situation är en konsekvens av de
ändringar i SoL som genomfördes den 1 januari 1998.

Vänsterpartiet menar att funktionshindrades behov av, och rätt till, kort-
tidstillsyn utanför hemmet i anslutning till skoldagen och under loven är lika
stor före som efter 12 års ålder. Det kan t.ex. lösas genom att man återinför
förvaltningsbesväret i SoL eller genom att åldersgränsen på 12 år tas bort
från 7 § p 7 i LSS. Frågan måste lösas så att funktionshindrade barn
garanteras rätt till korttidstillsyn utanför hemmet. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

8 Umgängesresor

I socialtjänstlagens portalparagraf finns skrivningar som beaktar barnens
bästa. Barn och unga skall få stöd och hjälp i samband med adoptions-,
vårdnads- och umgängesärenden. Det är Vänsterpartiets uppfattning att
barnen också bör ha rätt att träffa sina föräldrar, även om de lever långt
ifrån varandra. Dessvärre lägger ekonomin hinder i vägen för många
föräldrar när det gäller att använda sig av sin umgängesrätt.
Resekostnaderna kan vara för höga för personer som lever med små eller
inga ekonomiska marginaler. För att säkerställa barnens rätt att träffa sina
föräldrar borde även umgängesresor beaktas i biståndet.

Vänsterpartiet föreslår att regeringen tillsätter en särskild utredare för att
kartlägga behovet av och kostnaderna för en sådan utvidgning av biståndet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

9 Missbruksvården

Vänsterpartiet har alltsedan lagändringen i SoL 1998 krävt att bistånd
som avser vård och behandling skall kunna överklagas med
förvaltningsbesvär. Socialtjänstutredningen har lagt ett liknande förslag
och vi avstår därför från att upprepa vårt krav här. Vi avvaktar
regeringens proposition i frågan. Vi vill i stället lyfta fram behovet av ett
ökat individuellt inflytande över vård och behandlingsform. Inom
sjukvården talas det i dag mycket om patientens rätt. När det gäller
missbruksvården och socialtjänsten är utvecklingstrenden en annan. I dag
hänvisas alltfler människor med missbruksproblem till s.k. öppenvård
trots att de aktivt söker och efterfrågar en plats på ett behandlingshem.

Det finns säkert många anledningar till att synen på vård av missbrukare
svängt så radikalt under 1990-talet men det går inte att bortse från att en
alltmer ansträngd ekonomi bidragit till att alltmer vård av missbrukare styrts
över till öppenvård. Detta trots att många önskar en plats på behandlingshem.
Utgångspunkten i socialtjänstens arbete med missbrukare är att åtgärderna
skall ske på frivillig väg (undantagsvis kan vård av unga missbrukare behöva
ske med tvång).

När det gäller att upphöra med ett missbruk är det viktigt att missbrukaren
själv kommit till insikt. Den enskildes val av behandlingsform måste
respekteras i större utsträckning. Detta innebär att det krävs en mer varierad
vård för missbrukare med fler platser i behandlingshem. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

10 Rätten till bostad

Antalet hemlösa växer i landets kommuner och
välgörenhetsorganisationerna ordnar soppkök och härbärgen. Det är i och
för sig mycket vällovliga initiativ som underlättar för de människor som
hamnat utanför bostadsmarknaden, ofta p.g.a. missbruk eller psykisk
sjukdom. Staten har också tagit ett ansvar och avsatt projektmedel för de
kommuner som aktivt arbetar med gruppen hemlösa för att säkerställa ett
boende men vi menar att detta inte räcker. Visserligen står det i
regeringsformen att det "skall åligga det allmänna att trygga rätten till
arbete, bostad, utbildning och en god levnadsmiljö", men i
socialtjänstlagen är det bara eventuellt boende som kan intolkas.

Vad man har rätt till är ekonomiskt bistånd till hyreskostnad. Det är ingen
enkel uppgift att säkra rätten till bostad för alla. En sådan rättighet kan
t.ex.
komma i konflikt med andra personers rätt till en lugn boendemiljö. Ändå
menar vi att man måste försöka hitta en långsiktig lösning på hur samhället
skall kunna uppfylla regeringsformens ambitioner. Då räcker det inte med
projektverksamhet för att lindra och lösa akuta problem. Regeringen har
också tillsatt en bostadssocial beredning som skall följa utvecklingen på det
bostadssociala området och föreslå åtgärder för att stödja särskilt utsatta
grupper. I direktiven hänvisas det till att kommunerna ansvarar för
bostadsförsörjningen på lokal nivå och att både socialtjänst och
bostadsföretagen har viktiga roller för att stödja och hjälpa människor som
vräks eller riskerar att vräkas. Direktiven lämnar inte något uppdrag att
utreda eller föreslå lagändringar för att trygga individens rätt till bostad. En
sådan lagändring skulle kunna vara att förstärka socialtjänstlagen.

Vänsterpartiet menar att Bostadssociala beredningen, i ett tilläggsdirektiv,
skall ges i uppdrag att utreda och föreslå lagändringar för att trygga
individens rätt till bostad. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

11 Hemställan

11 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning över modeller
och kostnader så att generella bidragshöjningar även får genomslag för
barnfamiljer som uppbär socialt ekonomiskt bistånd,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att myndiga personer skall ha ett eget
försörjningsstöd och att denna skyldighet inte skall åvila föräldrarna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att arbetsplikten för ungdomar bör tas bort ur
socialtjänstlagen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av de lagar som styr äldreomsorgen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avlösar- och ledsagarservice,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om korttidstillsyn för barn med funktionshinder,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en särskild utredare bör tillsättas för att göra
en översyn när det gäller umgängesresor för att säkerställa barns rätt
att träffa sina föräldrar,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av möjlighet till individuell
missbruksvård med val av behandlingsinsatser,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tilläggsdirektiv till Boendesociala beredningen
angående rätten till boende.1

Stockholm den 3 oktober 1999

Ingrid Burman (v)

Lena Olsson (v)

Ulla Hoffmann (v)

Sven-Erik Sjöstrand (v)

Alice Åström (v)

Yvonne Oscarsson (v)

Rolf Olsson (v)

Claes Stockhaus (v)

Carlinge Wisberg (v)

1 Yrkande 9 hänvisat till BoU.