Stödet till arbetet mot rasism och nazism

Motion 2002/03:Sf227 av Lena Adelsohn Liljeroth (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att säkra stödet till arbetet mot rasism och nazism.

Motivering

Näringsdepartementet föreslår i budgetpropositionen för 2003 ett ekonomiskt stöd på 2,4 miljoner kronor till verksamheter som stöder personer som vill lämna rasistiska grupper. Det är en droppe i havet. Villkoret är dessutom att kommunerna skall finansiera verksamheten med lika stor del.

I landet finns ett par organisationer som hjälper ungdomar att hoppa av rasistiska och nazistiska rörelser. Dit ringer förtvivlade föräldrar, oroliga lärare och socialsekreterare som inte vet vad de skall ta sig till med hånfulla, hatiska och aggressiva ungdomar. Nationell Ungdom och NSF (Nationalsocialistisk Front) har i dag gott fäste på åtskilliga av landets skolor och i många välmående svenska områden. Inte sällan därför att unga grabbar blivit rånade och hotade av invandrargäng, men inte vågat anmäla brottet och ensamma fått bära sin frustration som ibland övergått i hat. Vuxenvärlden har slätat över och när sedan vreden kanaliserats till olika ”politiska” rörelser, åter slätat över och inte tagit ungdomarnas rasistiska symboler och idéer på allvar.

Det är ett allvarligt misstag.

I dag ser de tvättäkta rasisterna ut som de flesta av oss ”andra”. Att se civil ut är numer en medveten strategi. De är välklädda, nyktra och pålästa, på sätt och vis därför också farligare än de skinnskallar som skrämde vettet ur såväl svenskar som invandrare under 1980- och 90-talen.

Personer som i dag är verksamma inom ”avhopparjourerna” konstaterar att målgruppen rasister och nazister blivit yngre, många är inte äldre än 14–15 år och att de flesta har omfattande psyko-sociala problem.

Redan när regeringen i fjol beviljade pengar, bl.a. till Exit i Stockholm, fanns det en inbakad förväntan på samarbete med kommunerna. I några fall har detta också fungerat, men i allmänhet uppstår ”kulturkrockar”. Frivilligorganisationer och myndigheter har olika arbetsmetoder.

”Vi går på bio, fotboll eller idrottar ihop, spelar paintball. Sådant ser inte kommunen som arbete. De vill ha en traditionell arbetsplan och förstår sig inte på vårt sätt att bygga upp kontakt och förtroende. Våra klienter kan ringa mitt i natten och behöva prata, kan ha fått ett återfall i narkotika och plötsligt stå utanför dörren och ringa på. Vi har inga normala arbetstider.”

Så säger en tidigare nazist som i dag arbetar för demokrati och mångfald och som har kontakt med ett 50-tal avhoppare från rasistiska och nazistiska organisationer.

En stor del av verksamheten för ideella organisationer är svårigheten att planera för framtiden. Det gäller även avhopparjourerna för rasister och nazister. Mycket tid går åt till att söka pengar och oroa sig för verksamhetens fortlevnad. Med ett stöd som sträckte sig över en längre period, tre eller helst fem år, skulle dessa verksamheter få arbetsro och kunna koncentrera sina resurser till att göra det de skall, förmå fler att våga säga ”nej” till rasism och ”ja” till demokrati och allas lika värde.

Stockholm den 21 oktober 2002

Lena Adelsohn Liljeroth (m)