Storstockholm

Motion 1997/98:A456 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

Stockholms län är vår hembygd. Stockholm är unikt i Sverige genom sin komplicerade och mångfacetterade storstadsstruktur. Samtidigt är likheten med resten av riket uppenbar på så sätt att minst lika stora kontraster finns inom regionen som i Sverige som helhet. Sveriges näst mest tätbefolkade län har flest boende i glesbygd. I skärgården, några mil från regeringsbyggnader och varuhus lever man med förutsättningar och kostnader motsvarande de man finner för företagande och samhällsservice i Norrlands inland eller annan glesbygd.

Trots stora sociala spänningar och svårlösta samhällsproblem är det en oerhört attraktiv del av Sverige, älskad av oss som bor här. Stockholmsregionen i nära samverkan med övriga delar av Mälardalen är också en konkurrenskraftig region i europeiskt perspektiv och härigenom en resurs för hela landets utveckling. Stockholmsregionen kräver inte någon särställning p.g.a. sin traditionella funktion som huvudstad, men behöver förståelse för sin särart och betydelse för Sveriges utveckling.

Storstadsstrukturen är i sig inget allvarligt problem ur miljösynvinkel. De utsläpps- och resursanvändningsfrågor som är centrala för Sveriges och världens möjligheter att nå en långsiktigt hållbar och balanserad ekonomisk utveckling, hanteras bäst i täta strukturer.

Stockholmsregionen har stordriftsfördelar och strukturförutsättningar som är gynnsamma för en bärkraftig utveckling. Det gäller bland annat den stora andelen kollektivtrafik och den därmed förknippade lägsta biltätheten i landet. Utsläppen av kväve och andra bilrelaterade luftföroreningar per invånare är den lägsta i landet. Energikonsumtionen per invånare är likaså den lägsta i landet. Möjligheter att lösa fjärrvärme, avlopps- och avfallsrening är goda. Utmärkande är dock att investerings- och driftkostnader för att tillvarata dessa fördelar är höga.

Trafik- och miljöfrågornas lösning kräver långsiktiga och politiskt kontroversiella ställningstaganden. Sociala problem förknippade med missbruk, ensamhet, kriminalitet, utslagning och utanförskap, förslumning och fortgående segregering blir mer och mer akuta för varje dag. Arbetslösheten är på sina ställen extremt hög men möjligheterna är stora. Hela Sverige har ett intresse av att storstadsområdena ges rimliga förutsättningar att hantera sina problem.

Regionalt självstyre

Den nuvarande arbetsfördelningen mellan länsstyrelse och landsting är på flera områden otydlig och svårbegriplig för medborgarna. Ett vidgat regionalt självstyre innebär att folkvalda organ får ett ökat direkt inflytande. Möjligheterna till granskning och öppen debatt stärks genom det regionala parlamentariska arbetet. Medborgarna får genom detta ökad insyn, bättre möjligheter att utkräva politiskt ansvar och därmed ökad makt.

En överföring av uppgifter kopplade till det s k regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelse till landsting innebär i Stockholms län endast ett tydliggörande av den ansvarsfördelning som har funnits sedan storlandstingets införande. Självfallet förutsätts inte ansvarsfördelningen mellan kommunerna och landstinget påverkas av detta. Ett överförande av uppgifter från länsstyrelsen till landstinget är angeläget för att främja regionens utveckling, ett rationellt användande av begränsade resurser och en nödvändig demokratisk förankring av ofta kontroversiella avgöranden.

Detta är särskilt tydligt inom trafikens investeringsplanering. Problemen kring den s k Dennisöverenskommelsen visar på behovet av en bättre fungerande demokratisk beslutsprocess i dessa frågor. Ansvaret för arbetet med LTA-anslagens länsplan 1998–2007 avseende infrastrukturinvesteringar kan också överföras till landstinget. Regeringen borde besluta föreslå försöksverksamhet med vidgat regionalt självstyrelseansvar i vårt län.

En levande skärgård

I Stockholms län finns stora kontraster. Utanför stenstaden finns den världsunika skärgården med tusentals öar och skär. Av dessa är 130 bebodda med sammanlagt nästan 7 000 invånare, varav ca 5 000 bor på öar utan fast landförbindelse.

Tack vare ett intensivt och målmedvetet arbete har den tidigare så negativa trenden mot avfolkning kunnat vändas. Mycket återstår dock. Satsningen på skärgårdssamhällen har medfört fler arbetstillfällen och bättre service. Åren 1991–93 ökade antalet invånare med 14 % i skärgården. För en fortsatt positiv utveckling krävs insatser på många områden; samhällsservice, trafik, farleder, småföretagande, fastighetstaxering m m vilket vi tar upp i en separat motion.

Den statliga regionalpolitiken får dock i vissa lägen rent absurda konsekvenser för skärgården. Avstånd till service, arbeten, skolor m m kan inte mätas i kilometer när man betraktar skärgården, det vill säga när vatten skiljer land från land.

Regeringen bör ändra bedömningsgrunderna för vad som är glesbygd, så att skärgården ges samma möjligheter till utveckling som övrig glesbygd.

Utbildning

Nyligen sade Botkyrka kommun återigen nej till att låta ett fristående gymnasium etablera sig i Norsborg. Argumentet var att skolan skulle ta elever från de närbelägna kommunala gymnasieskolorna. Reaktionen borde i stället ha varit den motsatta, att bejaka en utveckling av mångfald och kvalitet där den som bäst behövs. Men kommunen vill skydda sina egna snäva intressen som producent av utbildningsplatser. Enligt Skolverket har kommunerna runt om i landet sagt nej till omkring var tredje ansökan om att starta friskolor. Skolpengen, och rätten att på likvärdiga villkor bedriva grundskoleverksamhet i friskoleform undergrävs. Den lagstadgade rätten för elever att välja inom det kommunala skolväsendet urholkas av att många kommuner inte ändrar resursfördelningen efter elevernas önskemål, utan i stället låser platsantalet i de olika skolorna.

Något fritt gymnasieval finns inte, eftersom kommunen bara behöver betala interkommunal ersättning i det fall man själv inte bedömer att motsvarande utbildning kan erbjudas. Allt detta begränsar elevernas valmöjligheter såväl som skolornas möjlighet till profilering. Den skola som inte är attraktiv behöver inte frukta konkurrens från andra, så länge elevernas valmöjligheter är så kraftigt begränsade. Detta är särskilt tydligt i Stockholms län. Länet är en arbetsmarknads-, företags- och bostadsregion. Den borde också vara en utbildningsregion. Kommunerna agerar idag som om de ägde eleverna. Dessa måste ges en möjlighet att precis som på arbetsmarknaden röra sig fritt över kommungränserna.

Kommunernas möjlighet att begränsa tillkomsten av fria gymnasieskolor bör avskaffas, skolpengen bevaras och rätten att välja en annan skola än den av kommunen anvisade vara grundregeln. Vid fler sökande än platser bör i normalfallet närhetsprincipen gälla vid antagning.

Valfriheten påverkas även av hur utbildningar klassificeras. S k påbyggnadsutbildningar ger kommuner möjlighet att vägra interkommunala ersättningar medan riksrekryterande utbildningar ger individen större möjlighet att välja. Detta system borde ses över så att den enskildas möjlighet att välja det man vill utbildas inom oavsett bostadsort ökas.

Högre utbildning

Storstockholmsområdet är underförsörjt på utbildningsplatser i den högre utbildningen. Ingen annan del av vårt land har ett så kvalificerat och kunskapsberoende näringsliv. Samtidigt har ingen annan del av vårt land en sådan brist på utbildningsplatser vid universitet och högskolor i relation till såväl ungdomarnas efterfrågan som arbetsmarknadens behov. Redan idag är det stor brist på högskoleutbildade människor och denna brist kommer att växa.

En kraftig utbyggnad av högskoleutbildningen i Stockholmsregionen är nödvändig och viktig för utvecklingen såväl i vår region som i övriga Sverige. När det inte finns tillräckligt många personer med högskoleutbildning i Stockholmsregionen för att möta arbetsmarknadens behov så innebär det att andra delar av landet förlorar många unga välutbildade som lockas att flytta. En satsning på fler högskoleplatser i Storstockholm är något hela landet vinner på. Utveckling i Storstockholm står inte i motsats till utveckling i Bergslagen, Norrland eller Sydsverige. Tvärtom. Storstockholm konkurrerar främst med andra storstäder i Europa. En utveckling i Storstockholm drar andra delar av landet med sig. En kraftfull satsning i huvudstadsregionen blir extra bränsle till den motor som huvudstadsregionen utgör för nationen.

Stockholmsregionen har den lägsta andelen av befolkningen som går direkt från gymnasiet till högskolan, 9,1 personer per 1000 mot 11,8 per 1000 i riket. Bristen på högskoleplatser är den viktigaste orsaken.

Länets lokala rekrytering är mycket hög, endast högskolan i Uddevalla har högre lokal antagning. Det beror på det stora befolkningsunderlaget och det breda utbudet. En utökning av den högre utbildningen skulle därför leda till att andelen med akademisk examen skulle öka i vårt län.

Stockholm har högst betygspoäng och flest sökande per plats. Det finns ingen högskoleort som har i närheten så många sökande per plats. Det driver i sin tur upp antagningspoängen. De höga intagningspoängen i länet motverkar möjligheterna att minska den sociala och etniska snedrekryteringen till högre studier, och därmed att minska den tilltagande segregeringen. De inomregionala skillnaden är större än i resten av landet.

Stockholm är alltså underförsörjt med utbildningsplatser i förhållande till befolkning och arbetsmarknadens behov. Det är dessutom så att andelen högskoleplatser per unga personer är ännu lägre, eftersom länet har en förhållandevis ung befolkning. Trots expansionen vid nya Södertörns högskola halkar Stockholm allt mer efter övriga landet. Av 15 000 nya högskoleplatser i år får Stockholmsregionen endast 2 800 platser, varav 1 400 beslutats sedan tidigare till Södertörns högskola. Övrig ökning motsvarar alltså ca 10 % av platsantalet, trots att befolkningen motsvarar 20 % och behoven är ändå mycket större. Det innebär att regeringen och Centerpartiet än en gång svikit Stockholm. Trots att behovet av välutbildad arbetskraft är störst här och antalet utbildningsplatser redan sedan tidigare är underdimensionerat, får Stockholm färre platser än resten av landet.

Regeringens och Centerpartiets beslut innebär en utarmning av Stockholms konkurrenskraft, färre utbildningsplatser per capita än rikssnittet, lägre utbildningsnivå hos befolkningen och ökad segregation. Vi vill att väsentligt fler utbildningsplatser ska fördelas till Universitetet och högskolorna i Stockholms län.

Södertörn

Stockholms län präglas av stora och svåra obalanser. Det handlar framförallt om skillnader på några av livets allra viktigaste områden – social välfärd, ekonomisk standard, arbetsmarknad och utbildning, hälsa och ytterst, livslängd.

Södertörnskommunerna har sammanlagt över 360 000 invånare, i Stockholms södra förorter bor ytterligare ett par hundra tusen människor. Endast ett av de svenska länen har fler invånare. Ändå betraktas väldigt sällan de olika länsdelarna i Stockholm för sig.

Södertörn har högre arbetslöshet, lägre skattekraft, högre ohälsotal, lägre utbildningsnivå, sämre kommunikationer osv. än övriga länet. Dessa obalanser tenderar tyvärr att förstärkas. Det är därför viktigt att regionen tillåts fortsätta med den inomregionala skatteutjämningen.

Södertörns högskola är ett efterlängtat inslag i vårt län. Södertörns högskola har redan fått och kommer att få än större betydelse för utbildning, utveckling och företagande på södra sidan. Vi vill gå vidare i denna utveckling. Vårt mål är ett modernt nätverksuniversitet, med hjärtat på Novum vid Huddinge sjukhus. Ett universitet på Södertörn är en viktig del i en politik för arbete, trygghet och utveckling. Det är en viktig del i en politik för att motverka segregation och ojämlikhet. Det gäller att vid beslutstillfällena ha förmågan att se denna möjlighet. Inte bara en gång utan vid varje tillfälle strukturen för och resursfördelning till den högre utbildningen ska förändras.

Trafikfrågor

I Stockholms län bor ungefär 19 procent av Sveriges befolkning, arbetar ungefär 21 procent av de sysselsatta i riket samt produceras ungefär 23 procent av brut-tonationalprodukten. Samtliga tre andelar har ökat något över tiden. Den höga boende- och arbetsplatstätheten ställer höga krav på länets infrastruktur. Samtidigt möjliggör den trafiklösningar som bygger på en hög kollektivtrafikandel, med relativt sett mindre energianvändning och mindre utsläpp av för miljön skadliga ämnen.

Stockholms läns andel av de samlade kostnaderna hos stat, landsting och kommuner för investeringar, drift och underhåll av vägar, järnvägar och kollektivtrafik i riket uppgick till nära 24 procent 1994. Andelen skiljer sig mellan olika trafikslag. För kollektivtrafiken är andelen cirka 40 procent, för järnvägar drygt 16 procent samt för vägar ungefär 12 procent. Kollektivtrafiken är som nämnts betydande inom länet. Räknat per invånare är kollektivtrafikkostnaderna ungefär dubbelt så höga i Stockholms län som i riket. Eftersom de statliga insatserna är avsevärt mindre inom kollektivtrafiken än i vägsektorn innebär detta att regionen får bära ett större ansvar för finansieringen av trafiksystemet än andra län. Sammanfattningsvis bidrar staten med 30 procent av de sammanlagda kostnaderna i länet för vägar, järnvägar och kollektivtrafik, medan motsvarande andel i landet som helhet uppgår till 55 procent.

Kommunikationskommittén har i sina förslag till ny trafikpolitik ej tillräckligt be-tonat vikten av den regionala och lokala kollektivtrafiken för att uppnå bl a miljömålen i trafikpolitiken. I kommande beslut om ny politik och fördelning av budgetmedel bör en väsentligt större del gå till storstadsområdena, särskilt genom länstrafikanläggningsanslagen, vilka för Stockholms läns del förutsätts hanteras av landstinget.

Stockholms läns andel av de totala statliga väginvesteringarna har under perioden 1985–94 legat på knappt tio procent, alltså hälften så stor andel som vad gäller befolkning. Motsvarande andel gäller för statens drift- och underhållskostnader.

Det kan jämföras med att kommunerna i Stockholms län stod för 14 procent av de totala kommunala väginvesteringarna 1994 och för 22 procent av de totala kostnaderna för drift och underhåll.

Innan Stockholmsregionens flygplatsproblem fått en slutgiltig lösning måste vi behålla Bromma flygplats. Regeringen, staden och övriga kommuner i Stockholmsregionen bör tillsammans försöka finna ett alternativ till Bromma. Ett ensidigt nedläggningsbeslut skulle enbart hota arbetstillfällen och försvåra förutsättningarna för Stockholms näringsliv.

För att minska miljöbelastningen bör tillkommande färjetrafik läggas till Nynäshamn eller Kapellskär. Standarden på riksväg 73 mellan Stockholm och Nynäshamn måste förbättras. Detta är inte minst motiverat genom det nya avtalet för Gotlandstrafiken som anger att Nynäshamn fortsätter som hamn för denna trafik.

Även järnvägen mellan Västerhaninge och Nynäshamn behöver rustas upp. Då järnvägslinjen Nynäshamn–Stockholms central invigdes år 1901 tog färden 65 minuter. 96 år senare tar den 50–55 minuter. Alla övriga pendeltågslinjer har fått kraftigt förbättrad standard och kapacitet. Länets yttre samhällen, Norrtälje, Märsta och Södertälje har trafik med 10–15 minuters intervall hela dagarna och inpå kvällen, till Nynäshamn är det entimmastrafik utom vid enstaka tätare avgångar i absolut rusningstid. En upprustning av järnvägen är därför en investering som bör prioriteras.

Polisen

Stockholms läns invånare utsätts för dubbelt så många brott som invånarna i Norrbotten. Jämför man med Göteborg och Malmö så är skillnaden 20 resp 16 % mer brott per invånare här än där.

I början av sommaren fanns det drygt 50.000 outredda brott i länet. Det har trots detta gjorts överföringar motsvarande 110 milj kronor från polisen i vårt län till andra regioner i landet. Detta är inte acceptabelt. Neddragningarna beror dels på de generella neddragningar som skett av polisens resurser över hela landet, dels den resursfördelningsmodell som Rikspolisstyrelsen tillämpar för fördelning av resurser mellan olika länspolismyndigheter. Alltför stor del fördelas enbart efter befolkning, allt för liten efter faktiska uppgifter och uppnådda resultat. Resurstilldelning till polisen i vår region måste återgå till en rimlig andel. Genom bättre ledning, organisation och styrning går det dessutom att få ut mer av polisens resurser.

Så kallad nolltolerans mot brott, aktiv medverkan i vardagen, förebyggande arbete och snabba ingripanden förutsätter att polisresurserna står i proportion till brottsligheten som är 50 % större än vad som motsvaras av befolkningsandelen. Det är rimligt att man söker uppnå lika trygghet oavsett bostadsort. I vissa områden av storstaden är utvecklingen så alarmerande att särskilda insatser krävs även från polisens sida.

Aktiva åtgärder inom polisorganisationen är av yttersta vikt, men i grunden måste man få en andel av polisens resurser som står i proportion till dess uppgifter.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försöksverksamhet med vidgat regionalt självstyrelseansvar i Stockholms län,1

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärgården som glesbygd,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av fria gymnasieskolor och fritt skolval,2

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om högskoleplatser i Storstockholm,2

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nätverksuniversitet på Södertörn,2

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en rimlig andel av länstrafikanslaget,3

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om väg 73 och järnvägen till Nynäshamn,3

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om större andel av polisresurserna till Stockholms län.4

Stockholm den 6 oktober 1997
Karin Pilsäter (fp)
Bo Könberg (fp)	Barbro Westerholm (fp)

1 Yrkande 1 hänvisat till BoU.

2 Yrkandena 3–5 hänvisade till UbU.

3 Yrkandena 6 och 7 hänvisade till TU.

4 Yrkande 8 hänvisat till JuU.