Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

7

N:o 37.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående beräkning
af viss andel af öfverskottet å 1890 års statsreglering
såsom tillgång vid statsreglering en för dr 1892;
gifven Stockholms slott den 14 Mars 1891.

Under åberopande af bifogade protokoll öfver finansärenden för
denna dag vill Kongl. Mäj:t, som förutsätter, att nedannämnda statsinkomster
komma att af Riksdagen för år 1892 beräknas på följande
sätt, nemligen:

grundskatt till.................................................................. kronor 3,264,000: —

tillfälliga rotevakansafgifter till ................................ „ 53,000: —

soldatvakansafgift till .................................................. „ 68,000: —

båtsmansvakansafgift till ............................................. ,, 275,000: —

bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter
till ................................................................ „ 313,000: —

hvitbetssockertillverkningsafgift till ........................ „ 1,300,000: —

bevillning af fast egendom samt af inkomst till „ 4,460,000: —

härmed föreslå Riksdagen att såsom tillgång vid statsregleringen
för år 1892 af öfverskottet å 1890 års statsreglering upptaga och beräkna
ett belopp af 2,652,300 kronor.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse väl bevågen.

OSCAR.

F. v. Essen.

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Protokoll öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen
i statsrådet å Stockholms slott den 14 Mars 1891.

Närvarande:

o

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Akerhielm,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Lewenhaupt,
Statsråden: Herr Friherre von Otter,

Herr Wennerberg,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad.

Chefen för Finansdepartementet, Statsrådet Friherre von Essen anförde
i underdånighet:

»Under en lång följd af år har frågan om fortbeståndet af den under
form af grundskatter samt rustnings- och roteringsbesvär å jorden hyllande
särskilda beskattning utgjort en hufvudfaktor i vårt politiska lif. Talrika
hafva de skäl varit, hvilka under de långvariga meningsbrytningarna framförts
till stöd för de hvarandra motsatta åsigterna. Eders Kongl. Maj:ts på
föredragning af chefen för Landtförsvarsdepartementet förut denna dag fattade
beslut om aflåtande af framställning till Riksdagen i fråga om utsträckning
af värnpligten gör det till min pligt att påkalla Eders Kongl. Maj:ts förnyade
uppmärksamhet för denna fråga. Jag saknar emellertid härvid anledning att
i minnet återföra och till uttömmande granskning framlägga de omförmälda
skälen, så vidt de afsett att innefatta bevisning för eller emot hvad som

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

utgjort sjelfva kärnpunkten i meningsstriden eller frågan huruvida grundskatterna
samt rustnings- och roteringsbesvären framgent skola utgöra beståndsdelar
af skattesystemet. I denna sin principiela del har nemligen
frågan inträdt i ett förändradt läge genom Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens
år 1885 i sammanhang med antagande af värnpligtslag och utsträckning
af de värnpligtiges öfningstid fattade beslut om afskrifning med 30 procent
å nyssnämnda skatter och besvär. Detta beslut kan icke annorlunda
fattas än såsom framgånget ur Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens samstämmande
åsigt, att den ifrågavarande särskilda beskattningen å jorden bör
aflyftas i den mån omständigheterna göra sådant möjligt, men att denna afskrifning
endast bör ega rum i sammanhang med utsträckning af värnplikten.

Stödjande mig på denna tolkning af innebörden i Eders Kongl. Maj:ts
och Riksdagens nyssnämnda beslut, anser jag mig ega rätt att säga, att
frågan icke längre gäller, huruvida återstoden af grundskatterna samt rustnings-
och roteringsbesvären bör afskrifvas, utan i hvilken ordning afskrifningen
bör ega rum. Denna kan nemligen ordnas antingen så, att lämplig
andel af de ifrågavarande skatterna och besvären eftergifves vid tillfällen,
då statsverkets finansiela ställning är sådan, att befintliga tillgångar medgifva
en skattenedsättning, eller ock så att definitivt beslut fattas om successiv
afskrifning under en viss bestämd tidrymd af skatternas och besvärens hela
belopp. Betraktar jag afskrifningen endast som en skattenedsättning, skulle
ett gifvet företräde synas böra tillerkännas den förstnämnda utvägen, men att
utan vidare sätta afskrifningen i förbindelse med och göra densamma beroende
af eu mer eller mindre gynsam statskassans ställning är dock knappast berättigadt.
Ofverskottet kan vara tillfälligt och ett följande år bytas i brist. En
af ofverskottet föranledd skattenedsättning bör derföre ock vara sådan, att
den vid behof kan återgå och gälla sådana skattetitlar, hvilka utgöra de så
att säga mera rörliga posterna på budgetens inkomstsida. Annat är förhållandet
med grundskatten och de dermed i kameralt afseende likstälda rustningsoch
roteringsbesvären. En eftergift af dessa är oåterkallelig och gäller
för all framtid. Den innebär icke blott en skattenedsättning, utan en skattereglering.

Mot det sagda skall invändas, att det öfverskott i statskassan, som
skulle utgöra förutsättning för grundskatteafskrifningen, icke borde vara af
tillfällig natur, utan utgöra uttrycket för en stegring af statsinkomsterna
af så stadigvarande beskaffenhet, att den kunde rättfärdiga en stadigvarande
skattenedsättning. Det låter sig visserligen erinra, att urskiljandet af
öfverskottets rätta art kan vara en vansklig uppgift, men jag är ingalunda
sinnad att förneka, utan erkänner tvärtom obetingadt, att, derest min uppgift
Bih. till Riksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 19 Raft. 2

10

Kong1*. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

såsom Eders Kongl. Maj:ts rådgifvare vore inskränkt till ett ensidigt tillvaratagande
af statsfinansernas intressen, jag skulle, i öfverensstämmelse med hvad
jag vid annat tillfälle uttalat, förorda en endast i mån af en stadigvarande
stegring af öfriga statsinkomster företagen grundskatteafskrifning. Men tillfällen
kunna gifvas, då målsmannen för statens finanser icke får uppfatta sin
ställning som Konungens rådgifvare uteslutande ur sagda synpunkt, tillfällen,
vid hvilka denna synpunkt, huru i och för sig berättigad den än må vara, likväl
maste underordnas statslifvets högre kraf. Och ett sådant underordnande
måste naturligtvis i samma mån möta mindre betänklighet, som omständigheterna
äro sådana, att det kan ega rum utan att något verkligt men för
statsverkets ställning deraf är att befara. Ett tillfälle af sådan art föreligger
enligt min tanke nu.

Chefen för Landtförsvarsdepartementet har ansett nödvändigt att, utan
afbidan på den slutliga lösningen af den länge sväfvande frågan om härordningens
ombildning, genomföra det mått af personlig värnpligt, som under
hvarje härordning minst måste anses erforderligt, och fördenskull föreslagit,
att de värnpligtiges tjenstetid måtte utsträckas till 20 år och beväringens
öfningstid ökas till 90 dagar. Med bemälde departementschef delande öfvertygelsen,
att denna utsträckning af värnpligten är för tryggande af landets
sjelfständighet af så oundgängligt behof påkallad, att äfven de största offer må
Inringas för ändamålet, och derföre lifligt instämmande i hans förslag om utsträckningens
genomförande så fort sig göra låter, måste jag likväl, med
blicken fäst på den utvecklingsgång försvars- och skattefrågorna hittills genomlöpt
och med behörigt aktgifvande på förhållandena, sådana de faktiskt föreligga,
uttala såsom min åsigt, att frågan om värnpligtens utsträckning till
nyssnämnda minimum icke kan föras till ett lyckligt afgörande, med mindre
frågan om grundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens afskrifning
samtidigt bringas till sin definitiva lösning. Likaså anser jag, att, ehuru en
öfver en längre period utsträckt afskrifning skulle vara mindre kännbar för
statsverket, afskrifningen likväl bör bringas till slut under loppet af en jemförelsevis
kort tidrymd. Det af Eders Kongl. Maj:t för 1888 års Riksdag i
ämnet , framlagda förslag var bygdt på en afskrifningsplan, enligt hvilken
grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären skulle successivt försvinna
under en tid af 37 år. Äfven frånsedt att afskrifningen af de numera
återstående 70 procenten af nämnde skatter och besvär naturligtvis skulle kunna
ega rum under en kortare tid än den år 1883 för eftergift af hela beloppet
föreslagna, anser jag afskrifningsperioden böra bestämmas väsentligen kortare
än den i 1883 års afskrifningsplan förutsatta. Då sistnämnda år samtidigt
med afskrifningsförslaget framlades ett förslag till härordning, enligt hvilket
i bredd med afskrifningen af rustnings- och voteringsbesvären äfven de i

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

rustningen och roteringen innefattade prestationer skulle upphöra, medan
nu icke ifrågasattes annat, än att dessa fortfarande skulle, ehuru mot ersättning
motsvarande deras uppskattade värde, oförändradt utgöras, ligger redan
häri ett skäl för min åsigt, att afskrifningstiden nu kan sättas kortare. Men
härtill kommer såsom ett ytterligare och hufvudsakligt skäl, att, då det ansetts
af största vigt, att den föreslagna utsträckningen till 90 dagar af beväringens
vapenöfningar kommer till fullt genomförande så fort sig göra låter
eller redan under loppet af år 1893, det synes påkalladt, att äfven skattefrågan
erhåller sin definitiva lösning inom så kort tid, som med statsverkets
kraf må finnas förenligt. Uppenbarligen kan eftergiften af grundskatternas
samt rustnings- och roteringsbesvärens hela återstående belopp icke utan allt
för stora olägenheter för statsverket ega rum redan inom utgången af samma
tid, som blifvit föreslagen för den utsträckta värnpligtens genomförande, men
deremot anser jag hinder icke böra möta för afskrifningens fullbordande
under loppet af tio år, räknadt från och med år 1892. En afskrifning
under denna tidrymd af den qvarvarande återstoden af de ifrågavarande skatterna
och besvären lärer nemligen icke kunna anses öfverstiga statens finansiela
förmåga eller vara egnad att åstadkomma sådana rubbningar i budgeten,
att derigenom befordrandet af andra vigtiga statsändamål skulle äfventyras.

Till en början erinrar jag, att grundskatternas afskrifning under nuvarande
förhållanden är en vida mindre ingripande åtgärd, än den för några
årtionden tillbaka skulle varit. Af samtliga statsinkomster utgjorde grundskatterna
år 1850 25,79 procent, år 1860 20 procent, år 1870 14,11 procent
och år 1880 7,54 procent. Efter den år 1885 skedda 30-procentsafskrifningen
utgör grundskatten, upptagen till det belopp, hvarmed densamma
enligt rikshufvudboken för år 1889 samma år influtit, eller 4,187,947 kronor
4 öre, allenast 4,7 9 procent af statens samtliga inkomster nämnda år, och fäster
man sig vid det belopp af grundskatterna, hvilket enligt de i nådiga kungörelsen
den 5 Juni 1885 innefattade grunder skulle förekomma till afskrifning,
eller 3,223,373 kronor 51 öre, utgör detta endast 3,6 9 procent af
nämnda inkomsters hela belopp. Utom grundskatten skulle staten visserligen
mista en årlig tillgång, motsvarande årliga värdet af den ännu icke afskrida
delen af rustnings- och roteringsbesvären, eller i rundt tal omkring 3,458,000
kronor, men på den utvecklingspunkt, hvartill budgeten numera hunnit, torde
svårligen kunna sägas, att en under loppet af tio år företagen skadereglering,
som medför, att staten måste beredas ersättning för en minskad årlig
tillgång af omkring 6,700,000 kronor, innebär något i och för sig afskräckande.
Med säkerhet kan antagas, att statsinkomsterna, särskilt skogsmedlen och
jernvägstrafikmedlen, äfven under nästa årtionde komma att stiga, så att
grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären, derest de vid årtiondets

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

slut qvarstode, komme att utgöra en ännu mindre qvotdel af statens årliga
tillgångar än för närvarande. Vidare hänvisar jag derpå, att, sedan stambanebyggandet
i Norrland inom en icke aflägsen tidrymd blifvit bragd till
slut, inkomsttiteln jernvägstrafikmedel ej längre såsom hittills kommer att å
utgiftssidan motsvaras af betydande anslag för jernvägsbyggnader. Mot stegringen
i statsinkomster kommer visserligen gifvetvis att svara en stegring i
statsutgifter, och särskild t är en sådan att förvänta på grund af de ökade
kostnaderna för försvaret. Naturligt är derföre, att i ersättning för de
genom afskrifningen upphörda skatterna och besvären nya skattekällor måste
uppsökas, men härvid bör dock beaktas att, medan grundskatterna samt rustnings-
och roteringsbesvären för staten representera väsentligen stillastående
värden, komma deremot antagligen de skatter, hvarmed de skola ersättas, till
större delen att vara af den natur att de, i mån som landets folkmängd och välmåga
tillväxa, tillföra statsverket alltjemt stegrade inkomstbelopp. Det synes mig
derföre icke oundgängligt, att man redan från början uppställer en fullständig
beräkning, enligt hvilken de afskrida beloppen exakt motsvaras af enahanda
belopp i form af andra skattetitlar.

Då det gäller ett afgörande i fråga om hvilka skattetitlar företrädesvis
höra anlitas, för att fylla den genom afskrifningen uppkommande minskningen
i statsverkets årliga tillgångar, öppna sig åtskilliga möjligheter. Jag
tillåter mig i detta afseende hänvisa till skatteregleringskomiténs den 13 September
1882 afgifna betänkande, der komitén under förutsättning af grundskatternas
samt rustnings- och roteringsbesvärens afskrifning lemnat anvisning
på åtskilliga nya skattekällor. Bland dessa anhåller jag att särskildt få fästa
uppmärksamheten vid följande.

Såsom kändt utgår för närvarande bevillningen af fast egendom för
jordbruksfastighet med 3 öre för hvarje fulla 100 kronor samt för annan
fastighet med 5 öre för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet. Att
den undantagsställning, jordbruksfastigheten sålunda hittills intagit, borde
upphöra i sammanhang med grundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens
afskrifning och nämnda slag af fastighet följaktligen åsättas bevillning
efter de för all annan fastighet gällande grunder, uttalades af Riksdagen
i underdånig skrifvelse af den 24 Maj 1873 och har derefter alltid ansetts
som en gifven följd af afskrifningen.

I sammanhang härmed bör jag fästa uppmärksamheten på en i vår
bevillningslagstiftning förefintlig brist, som redan af skatteregleringskomitén
påpekades. Denna komité erinrade, att det icke finge förbises, att vid sidan
af jordens alstrande förmåga förefunnes vid en ordnad jordbruksrörelse åtskilliga
andra beskattningsbara faktorer, såsom det för rörelsens drifvande
erforderliga i inventarier och kreatursstock nedlagda eller eljest använda kapital,
dels ock produkten af jordbrukarens personliga arbete samt de af honom

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

i hans egenskap af jordegare eller arrendator åtnjutna, sällan i penningevärde
uttryckta och derföre vanligen förbisedda förmåner af allehanda slag. Enär
vid uppskattning af öfriga samhällsklassers inkomster tillbörligt afseende
städse fästs vid dessa och liknande förhållanden, ansåg komitén desamma ej
heller böra förbise^ vid jordbruksnäringens beskattning och föreslog derföre
utan meningsskiljaktighet bestämmelser, enligt hvilka det belopp, hvarmed en
egendoms afkastning möjligen öfversköte hvad som redan genom fastighetsbevillning
blifvit beskattadt, skulle komma att träffas med inkomstbevillning.
Då komiténs förslag den 8 Januari 1883 inför Eders Kong). Maj:t anmäldes,
framhöll jemväl dåvarande departementschefen såsom en väsentlig brist i lagstiftningen,
att man, då man beskattat jordbruksfastigheten, ansett sig på
samma gång beskatta sjelfva jordbruksrörelsen, dervid förbiseende, att denna
rörelse eller näring för sitt bedrifvande förutsatte icke blott sjelfva fastigheten,
utan ett visst driftkapital i inventarier, kreatur m. m. och ett betydligt tillskott
af arbete. Kapitalet och arbetet medverkade således uppenbarligen till
den inkomst jordbruksrörelsen lemnade, och då inkomst af kapital och arbete
eljest beskattades, borde ju icke heller rimligtvis inkomsten af det
i jordbruksrörelsen nedlagda kapitalet och arbetet lemnas obeskattad. Skatteregleringskomiténs
förslag åsyftade emellertid att låta taxeringsmyndigheterna
uppskatta den inkomst jordbruksrörelsen lemnade utöfver hvad som kunde
anses beskattadt genom fastighetsbevillningen och att låta denna uppskattning
ske hufvudsakligen på samma sätt, som eljest iakttoges vid beräkning af den
inkomst, som af annan rörelse eller näring härflöte. Detta förfarande vore
visserligen ur teoretisk synpunkt riktigt, men å andra sidan hade komiténs
ordförande i afgifven reservation likasom Kammarrätten och flertalet länsstyrelser
i sina öfver förslaget afgifna yttranden påpekat, huru de svårtilllämpliga
bestämmelserna i komiténs förslag säkerligen skulle leda till ett
resultat i finansielt afseende, som gjorde hela vinsten af det nya skatteföremålets
upptagande i lagstiftningen i de flesta fäll temligen betydelselös. Lika
med de hörda myndigheterna ansåge derföre departementschefen, att frågan om
särskild inkomstbevillning af jordbruksrörelsen för det dåvarande icke kunde
på ett praktiskt sätt lösas på annan väg än den af komiténs ordförande angifna,
eller genom att ställa beskattningen af jordbruksrörelsen i ett fixt lagbestämdt
förhållande till jordbruksfastighetens taxeringsvärde. Komitéordförandens
förslag innebure nemligen, att bevillningen för jordbruksfastighet,
deri inbegrepes jemväl bevillningen för jordbruksrörelsen, skulle utgå med 6
öre för hvarje 100 kronor af fastighetens taxeringsvärde. I hufvudsak biträdande
detta förslag, ansåge dock departementschefen, att åt den tanke,
hvarpå förslaget hvilade, borde i lagstiftningen gifvas ett något förändradt
uttryck. Då jordbruksfastighetens likställighet med annan fastighet uti be -

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

villningsafseende städse stälts i samband med en afskrifning af de på den
förra fastigheten hvilande särskilda skatter och då åstadkommandet af en
dylik likställighet synts ur flera synpunkter önskvärdt, ansåge departementschefen
det ej vara lämpligt, att åt bevillningsförordningen gåfves ett utseende,
som skulle jordbruksfastighet genom att derför erlägga 6 öre för
hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet blifva högre beskattad än annan fastighet,
för hvilken utgjordes endast 5 öre. Derjemte ansåge departementschefen
det vara af vigt, att det nya begreppet om inkomstbevillning för jordbruksrörelse
blefve uttryckligen inrymdt i bevillningsförordningen, och hemstälde
derföre, att, med lika bevillning för all fastighet, nemligen 5 öre
för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet, den inkomst och förmån af jordbruksrörelse
å egen eller annans mark, som förvärfvades medelst det i rörelsen
nedlagda arbete och dervid använda inventarier, skulle i förordningen upptagas
under hufvudrubriken inkomst af arbete såsom särskildt skatteföremål
och tillika stadgas, att dylik inkomst och förmån skulle upptagas till ett belopp,
som motsvarade en för hundra af fastighetens taxeringsvärde. Å det

sålunda beräknade inkomstbeloppet skulle naturligtvis utgöras vanlig inkomstbevillning,
hvilken sålunda i hvarje fall komme att utgå med 1 öre för 100
kronor af fastighetens taxeringsvärde. I enlighet med de af departementschefen
sålunda uttalade åsigter voro ock vederbörande paragrafer affattade i
det förslag till bevillningsförordning, som af Eders Kongl. Maj: t förelädes 1883
års Riksdag. I följd af den utgång, det samtidigt framlagda förslaget om
afskrifning af grundskatter samt rustnings- och roteringsbesvär erhöll, förfolio
emellertid de föreslagna nya bestämmelserna om jordbruksnäringens
beskattning.

Det synes mig gifvet, att, då jordbruksnäringen befrias från den af

ålder å densamma hvilande särskilda beskattning, sagda näring bör i fråga

om bevillning till staten likställas med andra näringar och att derföre den
skattefrihet, som hittills åtnjutits för afkastningen af det i jordbruksrörelsen
nedlagda kapital och arbete, ock bör upphöra. Jag ansluter mig derföre i
allt väsentligt till de åsigter, som vid nyssnämnda föredragningstillfälle af
dåvarande departementschefen inför Eders Kongl. Maj:t uttalades, men anser
likväl i olikhet med honom, att åt grundsatsen om skattskyldighet för
omförraälda slag af kapital och arbete bör i bevillningsförordningen gifvas
uttryck på det sätt, att bevillningen för jordbruksfastighet sättes till 6 öre
för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet. Det i 1883 års förslag tillämpade
beräkningssätt leder till samma resultat på en omväg, hvilken hufvudsakligen
af det skäl ansetts erforderlig, att man velat undvika skenet af att
jordbruksfastighet vore högre beskattad än annan fastighet. För min del kan
jag likväl icke finna denna hänsyn vara af den betydelse, att den skulle

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

uppväga de med omförmälda beräkningssätt förenade olägenheterna af en
mera* invecklad uppställning så väl af bevillningsförordningen som af taxeringslängderna.
En olikhet i sak förefinnes visserligen äfven mellan 1883 års
förslag och det af mig nu framstälda, nemligen att i de fall, då jordbruksfastighet
vore utarrenderad, enligt det förra förslaget arrendator^ men enligt
det senare jordegaren komme att erlägga det belopp af 1 öre för hvarje 100
kronor af taxeringsvärdet, som representerade skatten för det i jordbruksrörelsen
nedlagda kapital och arbete, men då jordegaren och arrendatorn
egn ntt sins emellan aftala om hvarderas andel i fastighetsbevillningen, är
denna skilnad utan egentlig betydelse.

Under förutsättning af bifall till mitt sålunda framstälda förslag om
jordbruksfastighetsbevillningens förhöjning till 6 öre för hvarje fulla 100
kronor af taxeringsvärdet, erfordras naturligtvis för bibehållande af den inbördes
proportion, hvari jordbruksfastighet och annan fastighet för närvarande
deltaga i den kommunala beskattningen å landet, vissa förändringar i bestämmelserna
rörande denna beskattning. De sålunda erforderliga förändringarne
äro emellertid icke af synnerligen ingripande beskaffenhet. Sedan
nemligen för jordbruksfastighet och jordbruksrörelse kommer att erläggas
iemnt dubbelt så hög bevillning som för närvarande, bortfaller det hittills
förefintliga behotvet af en högre fyrktalssättning för jordbruksfastighet; och
antagandet af den lika fyrktalssättningen för alla skatteföremål låter dessa
följaktligen fortfarande deltaga i kommunalbeskattningen i alldeles samma
proportion som hittills.

Enligt generalsammandraget öfver 1890 års bevillning uppgick nämnda
år den uträknade bevillningen för jordbruksfastighet till ett belopp af 660,723
kronor 50 öre. Om denna bevillning höjes från 3 till 6 öre för hvarje fulla
100 kronor åt taxeringsvärdet, kan alltså härigenom påräknas en ökad statsinkomst
af i rundt tal 660,000 kronor.

Då enligt gällande instruktion för taxeringsmyndigheterna vid bestämmandet
af fäst egendoms värde afseende skall fästas vid beloppet af de
grundskatter och öfriga allmänna utskylder, hvarmed egendomen är belastad,
kan på grund häraf en så stor del af fastighetsvärdet i riket, som motsvarar
grundskatternas samt öfriga reala bördors kapitalvärde, anses vara befriad
från fastighetsbevillnings utgörande. Afskrifvas grundskatterna samt rustnings-
och roteringsbesvären, bör sålunda det beskattningsbara fastighetsvärdet
ökas med ett belopp, motsvarande dessa skatters och besvärs kapitalvärde.
Om detta kapitalvärde antages ursprungligen hafva utgjort omkring 200
millioner kronor, bör således, under förutsättning att fastighetsbevillningen
höjes från 3 till 6 öre för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet och med
fästadt afseende å den redan skedda 30-procentsafskrifningen, jordbruksfastig -

16.

Kongl. Map.ts Nåd. Proposition N:o 34.

hetsbevillningen, efter det afskrifningen blifvit fullständigt genomförd, inbringa
ytterligare omkring 84,000 kronor. Då å andra sidan, af skäl, som jag
nedan går att anföra, den särskilda beviilningen af frälseegendomar eller den
s. k. rusttjenstbevillningen äfvensom beviilningen för lotshemman i sammanhang
med afskrifningen böra upphöra, uppkommer härigenom en minskning i
statsinkomst, som nära motsvarar den nyssberörda ökningen. Nämnda båda
bevillningar inbragte nemligen år 1890 ett belopp af sammanlagdt 67,018
kronor 97 öre.

Jag har bland nya skattekällor i första rummet omnämnt förhöjningen
i beviilningen för jordbruksfastighet, emedan denna under alla förhållanden
bör vara att, påräkna såsom en direkt följd af afskrifningsåtgärden och torde
böra uppställas som vilkor för densamma. Hvad angår de skattetitlar, hvilka
eljest kunna ifrågakomma att anlitas för ersättande af den genom nämnda
åtgärd uppkommande minskning i statens årliga tillgångar, är valet mera
fritt, men jag anhåller dock att företrädesvis få fästa uppmärksamheten på
två utvägar, som i detta afseende synas mig närmast erbjuda sig, nemligen
införandet af beskattning på maltdrycker och utveckling af stämpelskatten.

Att alldeles oberoende af frågan om grundskatternas samt rustningsoch
roteringsbesvärens afskrifning förhållandena måste komma att inom en
icke aflägsen framtid leda till en beskattning af maltdrycker, synes mig icke
kunna vara tvifvel underkastadt. Det kan icke betecknas annat än såsom
en inkonseqvens i vår skattelagstiftning, att, medan bränvinet och öfriga
spritdrycker träffas af tillverknings- och försäljningsskatter, hvilkas sammanlagda
belopp uppgår till varans mångdubbla värde, maltdryckerna gå helt
och hållet skattefria. Domstolarnes brottmålsprotokoller och det ständigt,
framträdande behofvet af ytterligare skärpningar i lagstiftningen angående
handeln med maltdrycker vittna mer än tillräckligt derom, att de förhållanden,
hvilka ur sedlig synpunkt gjort en hög beskattning af bränvinet nödvändig,
äfven, om ock i mindre grad, föreligga i fråga om maltdryckerna.
I samma mån som med den allt kraftigare tillväxande nykterhetsverksamheten
tillfällena att åtkomma bränvin försvåras, kommer ölets egenskap af
surrogat för bränvinet att skarpare framträda och att påkalla lagstiftningens
verksammare inskridande mot missbruket deraf, och särskildt för förekommande
af försöken att uppblanda maltdryckerna med stallare ämnen lärer
en samtidig beskattning af maltdrycker och bränvin vara erforderlig.

Äfven ur finansiel synpunkt kunna maltdryckerna sägas utgöra ett
lämpligt skatteobjekt, så vidt som nämnda drycker äro föremål för en vidsträckt
förbrukning, på samma gång som de på grund af sitt ringa näringsvärde
svårligen kunna hänföras till lifsförnödenheter. Maltdryckernas lämplighet
såsom beskattningsföremål är ock allmänt erkänd, såsom framgår der -

17

Kongl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 54.

af, att maltdrycksbeskattning förekommer så väl i afla europeiska länder med
undantag af Sverige, Schweiz och Danmark — i hvithet sistnämnda land frågan
om införandet af ölskatt står och länge stått på dagordningen som i
Nordamerikas Förenta Stater. I vårt grannland Norge är skatten pa maltdrycker
synnerligen hög, högre, så vidt kändt är, än i något annat land.

Ett förslag till införande af maltdrycksbeskattning äfven här i landet
föreligger uti ett af särskilda komiterade den 30 Juni 1881 afgifvet betänkande.
Komiterade, som föreslogo, att skatten skulle beräknas efter vigten
— eller alternativt myckenheten — af det ma/t, som användes för tillverkningen,
satte skattebeloppet till 4 öre per kilogram eller alternativt 2 kronor
per hektoliter malt, då skatten per liter Öl beräknades utgöra 1 öre. Med
stöd af uppgifter, hvilka från Öfverståthållareembetet och vederbörande länsstyrelser
inhemtats rörande antalet bryggerier, myckenheterna förbrukade råämnen
och mängden erhållna produkter, allt år 1880, beräknade komiten
vidare, att skattens afkastning skulle blifva 965,176 kronor eller, efter afdrag
af de till omkring 18 procent beräknade kontrollkostnaderna, i rundt
tal 800,000 kronor. På grund af vissa, på de officiela uppgifterna rörande
införseln af humle stödda beräkningar ansåg sig likväl komité!) kunna antaga,
att maltförbrukningen inom landet i verkligheten varit större än den,
på hvilken komitén grundat sin beräkning angående s*kattens afkastning.
Skatteregleringskomitén, som äfven yttrade sig i ämnet, ansåg, att med bevarande
af den försigtighet, som vore af nöden vid första påläggandet af en
dylik förbrukningsafgift, skatten likväl utan olägenhet kunde fördubblas,
hvarigenom uppbörds- och kontrollkostnader jemväl komme att stå i ett
rigtigare förhållande till skattens afbastning. Ivomiten uttalade äfven den
åsigt, att man, derest statsbehof)^ skulle sådant kräfva, kunde framdeles
vidtaga en ytterligare förhöjning med 50 procent, hvarigenom skatten skulle
komma att utgöra 3 öre per liter eller 1 öre per halfbutelj Öl.

För min del kan jag icke finna en beskattning af 1 öre per halfbutelj
för hög. En lägre skatt än 1 öre på den qvantitet, hvari ölet vid förtäring
på stället och vid minuthandel gemenligen tillhandahålles allmänheten, skulle
jemväl lätteligen kunna leda dertill, att allmänheten debiterades ett med
detta belopp förhöjdt pris per halfbutelj, medan en obehörig vinst tillfälle
åtskilliga mellanhänder. Jag hyser derför ingen tvekan om rigtigheten deraf,
att det af skatteregleringskomitén eventuel föreslagna högre skattebeloppet
tillämpas redan vid skattens första införande. Enligt den af 1881 års komité
med stöd af uppgifter för år 1880 verkstälda beräkning angående maltförbrukningen
skulle med ett skattebelopp af 3 öre per liter Öl eller 12 öre
per kilogram malt maltskatten lemna en bruttoafkastning af i rundt tal
Bill. till Bilsd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 19 Höft. 3

18 Kongl. Majds Nåd. Fr oposition No 34.

2,900,000 kronor. Med frånräknande af den af komitén till omkring 175,000
kronor beräknade uppbörds- och kontrollkostnaden skulle nettobehållningen
blifva omkring 2,725,000. kronor. Då emellertid, enligt hvad komitén sjelf
framhöll, den af komitén verkstälda beräkningen angående maltåtgången
otvifvelaktigt var alltför låg och det med full visshet kan antagas, att tillverkningen
af maltdrycker sedan år 1880 betydligt ökats, torde man utan
fara för misstag kunna beräkna nettoafkastningen af en efter den af mig
angifna grund utgående maltskatt åtminstone till 3£ millioner kronor.

Till jemförelse med det af mig antydda skattebeloppet, hvilket skulle
utgöra 3 öre per liter eller 3 kronor per hektoliter Öl, må här meddelas,
att, enligt uppgifter af 1881 års komité, maltdrycksbeskattningen, i olika
länder utgående efter mångfaldigt vexlande grunder, beräknades för 1 hektoliter
Öl utgöra, i Norge 5 kronor 70 öre, i Italien 4 kronor 95 öre, i Österrike-Ungern
4 kronor 25 öre, i Ryssland 3 kronor 35 öre, i England 3 kronor
15 öre, i Frankrike 2 kronor 90 öre, i Nordamerikas Förenta Stater
2 kronor 80 öre, i Bayern 2 kronor 70 öre, i Baden 2 kronor, i Belgien
1 krona 60 öre, i Wurtemberg 1 krona 60 öre, i Nederländerna 1 krona
30 öre och i Nordtyskland 90 öre.

De afgifter, hvilka sammanfattas under benämningen stämpelskatt, äro,
såsom bekant, af två sinsemellan väsentligen olika slag, nemligen dels en
afgift för expeditioner från offentliga myndigheter, dels en skatt å handlingar
af privaträttslig beskaffenhet. Den förstnämnda afgiften, hvilken, såsom utgörande
en ersättning för af staten den enskilde direkt lemnade tjenster,
icke är att anse såsom skatt i egentlig mening, kommer här icke i betraktande.
Deremot anhåller jag att med några ord få vidröra betydelsen af
stämpelafgiften å enskilda handlingar. Denna afgift, hvilken i sin allmänhet
kan betecknas såsom en skatt på transaktioner eller på öfverflyttning af
värdebelopp från en hand till en annan, har otvifvelaktigt en vigtig uppgift
att fylla i skattesystemet.

Vid tillämpningen af inkomstbeskattningen äro få uppgifter vanskligare
än att med skatten behörigen åtkomma det rörliga kapitalet. Medan beskattningsmyndigheterna
i regeln erhålla kännedom åtminstone om tillvaron af
sådana skatteföremål som fast egendom eller inkomst af tjenst, rörelse eller
yrke, måste det deremot i många fall bero af den skattskyldiges egen goda
vilja, huruvida t. ex. ett i räntebärande papper placeradt kapital skall blifva
anmäldt till beskattning. Att icke obetydliga belopp i sådant kapital ock
undandraga sig beskattning, kan icke betviflas. Men härtill kommer ytterligare,
att, ehuru det svårligen kan förnekas, att inkomst af kapital eger
större skattekraft än inkomst af arbete och sådan inkomst af arbete, hvars
fortsatta åtnjutande är arbetaren genom lagliga eller kontraktsenliga bestäm -

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

melser för längre tid tillförsäkrad!, större skattekraft än den inkomst, för
hvilken ingen sådan garanti förefinnes, svårigheterna att inom inkomstbeskattningens
område i olika skattesatser för olika inkomstslag gifva uttryck
åt de sistnämndas olika skattekraft likväl befunnits så stora, att den teoretiskt
rigtiga principen väl icke någonstädes kunnat i afsevärd utsträckning eller
på ett tillfyllestgörande sätt praktiskt förverkligas.

Den uppgift, som inkomstskatten sålunda dels endast ofullständigt, dels
alldeles icke mäktar fylla, öfvertages i länder, der stämpelskatten är mera
genomförd, till väsentlig del af denna skatt. Om än icke alla de värdebelopp,
som af stämpelskatten träffas, kunna betraktas såsom redan färdigbildadt
kapital i den skattskyldiges band, är detta likväl otvifvelaktigt fallet
hvad beträffar flere af de vigtigaste föremålen för skatten, och äfven då
stämpelskatten sträcker sina verkningar utöfver det egentliga kapitalet och
yttrar sig såsom en beskattning af industri och handel, verkar skatten såsom
ett komplement till inkomstskatten, i det den medför en högre beskattning
för sådan inkomst, som härflyter af kapital och arbete i förening, än för den,
som endast härrör af arbete.

Då härtill kommer, att stämpelskatten är ett synnerligen beqvämt och,
der skatten genom någon tids bestånd ingått i vanorna, för de skattskyldige
föga besvärande medel att inbringa betydande inkomstbelopp för staten, kan
det icke förvåna, att denna skatteform i de flesta länder erhållit en vidsträckt
användning. Sålunda inbringar enligt senast tillgängliga uppgifter, hemtade
dels ur Almanack de Gotha, dels ur vederbörande budgeter, stämpelskatten
med inberäkning af andra afgifter — förnämligast vissa arfsskatter
samt i Frankrike, Belgien och Italien afgifter vid inregistrering af handlingar
— hvilka drabba egendom vid öfvergång ur en hand i en annan, äfven om
de icke uppkräkas i form af stämpel, i Frankrike 676,875,600 francs eller
22,2 procent af samtliga statsinkomster, i Nederländerna 23,450,500 floriner
eller 19,2 procent, i England 15,475,824 pounds eller 16,3 procent, i Belgien
51,588,000 francs eller 15,5 procent, i Italien 195,400,000 lire eller
10,5 procent, i Österrike-Ungern 80,008,000 floriner eller 8,8 procent,
i Danmark 4,446,000 kronor eller 7,9 procent och i Preussen 39,895,000
mark eller 2,5 procent af samtliga statsinkomster. Hvad Preussen beträffar,
bör likväl anmärkas, att i det för detta land uppgifna skattebeloppet icke är
inräknad afkastningen af den för hela tyska riket gemensamma vexelstämpelskatten.
Räknad per individ af folkmängden belöper sig stämpelskatten i
Frankrike till 12 kronor 96 öre, i England till 7 kronor 90 öre, i Nederländerna
till 7 kronor 72 öre, i Belgien till 6 kronor 90 öre, i Italien till
4 kronor 53 öre, i Österrike-Ungern till 3 kronor 58 öre, i Danmark till 1
krona 93 öre och i Preussen till 1 krona 26 öre.

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

I Sverige är stämpelafgiften i innevarande års riksstat beräknad till
3,600,000 kronor, hvilket utgör 3,8 procent af samtliga statsinkomsterna
och omkring 75 öre per individ af folkmängden. Hela nyssnämnda summa,
i hvilken kortstämpelafgiften, hvilken är af helt annan natur än stämpelafgiften
i öfrigt, ingår med omkring 120,000 kronor, utgör likväl, såsom förut
blifvit erinradt, icke stämpelskatt i egentlig mening. Af de senast genom
Finansdepartementets försorg offentliggjorda uppgifterna rörande beloppet af
de stämplar, som användts till beläggning af de till protokollen öfver lagfarter,
inteckningar, äktenskapsförord samt bouppteckningar, morgongåfvobref
och afhandlingar om lösöreköp hörande handlingar, inhemtas nemligen, att
under dessa rubriker år 1888 inflöt ett belopp af 1,990,851 kronor. Då
öfriga i stämpelförordningen såsom stämpelpligtiga upptagna enskilda handlingar,
med undantag af utrikes vexlar och utländska försäkringsbolags försäkringsbrcf
och premieqvittenser, icke äro af beskaffenhet att kunna inbringa
nämnvärda belopp, torde den del af stämpelafgiften, som har egenskapen af
egentlig skatt, icke synnerligen mycket öfverstiga 2,000,000 kronor.

Yäl är det sant — och detta bekräftas äfven af ofvan lemnade uppgifter
rörande stämpelskattens afkastning i åtskilliga stater — att endast i
kapitalstarka länder stämpelskatten kan uppdrifvas till sådan höjd, att den
utgör en af de största eller såsom i Frankrike, med ^beräkning af inregistreringsafgifterna,
rent af den största bland budgetens inkomstposter. Utan
att anse sådant bär i landet vara hvarken möjligt eller ömkligt, synes det
mig likväl obestridligt, att stämpelskattens betydelse i skattesystemet hos oss
blifvit alltför mycket förbisedd. Då det gäller att bereda staten nya inkomstkällor,
hör derföre enligt min mening stämpelskatten till de skatteformer,
hvilka böra ifrågakomma att i främsta rummet för ändamålet anlitas, och
det torde tillåtas mig att tillägga, att, om detta gäller i allmänhet, det måste
gälla så mycket mer i det nu förutsatta fallet, att behofvet af ökade inkomster
uppkommit genom afskrifning af grundskatterna. Intet synes mig nemligen
kunna vara mera på sin plats, än att, då en förmögenhetsskatt
såsom grundskatten uteslutes ur skattesystemet, en del af den derigenom
uppkomna bristen fylles genom en skatt, som bör kunna anordnas så, att
den hufvudsakligen drabbar de förmögnare samhällsklasserna.

Jag har för närvarande saknat anledning att ingå i en närmare undersökning
af det sätt, hvarpå en utsträckning af stämpelbeskattningen lämpligen
borde åvägabringas, och är derföre ej heller i tillfälle att nu framlägga någon
detaljerad kalkyl angående den ökning i statsinkomst, som under denna titel
må vara att påräkna. Att, om tillbörlig urskiljning iakttages vid valet^af
de handlingar, hvilka böra drabbas af den ökade stämpelskatten, denna skatt
borde kunna höjas med åtminstone 1 million kronor, utan att höjningen

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Så.

skulle verka tryckande på handel och vandel inom landet, synes mig emellertid,
särskildt vid jemförelse med förhållandena i vårt grannland Danmark,
tryggt kunna antagas.

Att förutom de af mig nu» särskildt angifna utvägar att bereda statsverket
ersättning för grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären,
nemligen genom höjning af jordbruksfastighetsbevillningen, genom införande
af maltskatt och genom utveckling af stämpelskatten, äfven andra inkomstkällor
finnas, hvilka i fall af behof kunna för ändamålet anlitas, har jag
redan genom hänvisning till skatteregleringskomiténs utredning i ämnet sökt
ådagalägga. Jag upprepar derföre, hvad jag redan förut yttrat, att afskrifningsåtgärden
ur synpunkten af statsverkets förmåga att bära densamma icke
bör möta betänklighet.

Hvad derefter beträffar sättet för verkställandet af grundskatternas
samt rustnings- och roteringsbesvärens afskrifning, bör, i enlighet med hvad
jag förut anfört, afskrifningsåtgärden till fullo genomföras under loppet af
tio år, räknadt från och med år 1892. Då emellertid den förhöjning i bevillningen
för jordbruksfastighet, som i sammanhang med afskrifningen bör
ega rum, lämpligen torde till sin fulla utsträckning inträda redan från och med
nyssnämnda år, anser jag häraf böra följa, att afskrifningsprocenten under
de första åren af tioårsperioden sättes något högre, än efter en likformig fördelning
af afskrifningen öfver nämnda tidrymd skulle på samma år belöpa.
Afskrifningen synes mig derföre böra ordnas på sådant sätt, att af de 70
procent, som af de ifrågavarande skatterna och besvären återstå, 20 procent
afskrifvas år 1892 och 10 procent år 1893 samt att afskrifningen derefter
fortgår med 10 procent hvart annat år, då densamma blir bragt till slut från
och med år 1901. Vidare anser jag syftet med den ifrågasatta afskrifningsåtgärden
med nödvändighet förutsätta, att den föreslagna afskrifningsplanen
redan nu göres till föremål för definitivt beslut och att åt densamma följaktligen,
hvad så väl grundskatterna som rustnings- och roteringsbesvären
beträffar, gifves egenskapen af lag.

På föredragning af cheferna för Landt- och Sjöförsvarsdepartementen
lärer Eders Kongl Maj:t vilja besluta rörande de åtgärder, som erfordras
för afskrifningen af rustnings- och roteringsbesvären, hvaremot det nu tillkommer
mig att afgifva underdånigt förslag till de för grundskatteafskrifningens
genomförande nödiga närmare bestämmelser.

Då den nu ifrågasatta åtgärden innefattar ett slutligt genomförande

22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

af den grundskatteafskrifning, hvartill början gjordes år 1885, lärer häraf
vara en följd, att de särskilda slag af skatter och utlagor, hvilka jemlikt
nådiga kungörelsen den 5 Juni 1885, angående nedsättning ide på viss jord
hvilande grundskatter, äfvensom vissa derefter meddelade stadganden blifvit
nedsatta med 30 procent, böra utgöra föremål äfven för denna afskrifningsåtgärd.
Visserligen skulle kunna ifrågasättas att utsträcka afskrifningen
äfven till vissa grundskattebelopp, hvilka icke berördes af 1885 års afskrif,
ning, nemligen till de belopp, som äro anordnade rusthåll och rotar, innehafvare
af militieboställen, båtsmansindelningen, lots- och fyrinrättningen,
gästgifvare, färjor och färjekarlar eller hvilka utgöra ersättning för jordförluster
i följd af kanal- och väganläggningar. Dessa grundskattebelopp ingå
i den å riksstatens inkomstsida upptagna titeln grundskatt, men afföras åter
såsom »friheter» å riksstatens utgiftssida under vederbörande utgiftstitlar,
hvarföre någon inbetalning till statsverket eller utbetalning från detsamma
af dessa belopp i verkligheten icke egen rum. Da Eders Kongl. Maj:t till
1883 års Riksdag afgaf förslag til) afskrifning af grundskatterna samt
rustnings- och roteringsbesvären, föreslog Eders Kongl. Maj:t, att dessa grundskattebelopp
skulle o med ingången af år 1884 ur jordeböcker och räkenskaper
uteslutas. År 1885 deremot, då Eders Kongl. Maj:t föreslog en
endast partiel afskrifning af grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären,
ansåg Eders Kongl. Maj:t förändring i de ifrågavarande anordningarna
icke böra ega rum.

Då nu en fullständig afskrifning af grundskatterna föreslås, torde
visserligen deraf följa, att icke de ifrågavarande frinjutna räntorna, hvilka
äro af enahanda natur med de till afskrifning föreslagna, böra qvarstå i
jordeböckerna. Beträffande de ytterst fåtaliga qvarvarande militieboställena
torde med förändringens vidtagande emellertid utan olägenhet kunna anstå till
boställenas indragning till statsverket, då bestämmelsen i mom. 5 af nådiga
kungörelsen den 5 Juni 1885 å dem varder tillämplig och grundskattebeloppen
sålunda försvinna. Flertalet af öfriga ofvan omförmälda friheter skulle visserligen,
under förutsättning af bifall till förslaget om grundskatternas afskrifning,
kunna ur jordeböcker och räkenskaper uteslutas med år 1892, men då denna
åtgärd dels inverkar på beloppet af åtskilliga under särskilda hufvudtitlar i
riksstaten upptagna anslag, dels, åtminstone hvad de till beloppet ojemförligt
största posterna beträffar, inskränker sig till en enkel bokföringsfråga, synes
åtgärden lämpligen kunna företagas i sammanhang med eu kommande statsreglering,
hvarvid tillika erbjuder sig tillfälle att föreslå de åtgärder, hvilka
efter skedd utredning kunna finnas böra i afseende på ett eller annat af de
ifrågavarande anslagen särskildt vidtagas.

Uti åberopade nådiga kungörelse af den 5 Juni 1885 förordnades,

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

bland annat, att uti den kronan behållna grundskatt å hemman och lägenheter
af skatte eller frälse natur, å sådana hemman och lägenheter af krono
natur, som enligt dittills gällande föreskrifter kunde till skatte köpas, å ecklesiastikstatens
boställen samt å hemman och lägenheter, som innehades af
enskildt verk, menighet eller inrättning, likasom ock uti presternas utlagor
nedsättning skulle, med vissa undantag, ega rum med trettio procent af
grundskattens eller utlagornas belopp, hvilken nedsättning skulle inträda från
och med år 1886, äfvensom att enahanda nedsättning skulle ega rum beträffande
drängespanmålen och hjelpedagsverkena i Färentuna härad af Stockholms
län, till statsverket ingående afgäld för upphörd arbets- eller hofveriskyldighet,
samt arbets- eller hofveriskyldighet, som ännu utgjordes till någon
statens egendom.

Enligt den utredning om grundskattens dåvarande belopp, som meddelades
i det vid den till 1885 års Riksdag aflåtna nådiga proposition angående
statsverkets tillstånd och behof bifogade utdrag af protokollet öfver
finansärenden den 12 Januari samma år, utgjorde grundskatten då, efter
vidtagande af åtskilliga i statsrådsprotokollet omförmälda uteslutningar och
omflyttningar, ................................................................... kronor 5,450,554: 3 2.

Från lindring i grundskatten
skulle undantagas dels kronan
behållna räntor och kronotionde
af statens utarrenderade
egendomar samt af militie- och
civilboställen äfvensom af skogsområden,
hvilka voro upplåtna
sågverken i de norra länen i ersättning
för privilegierad stockfångst,
och af tillsvidare upplåtna
slåtter- m. fl. lägenheter samt
strömfall med tillhörande utmål,
hvilka räntor och kronotionde

förslagsvis beräknades till........... kronor 37,000: —

dels ock, på sätt redan blifvit
erinradt, följande anordnade ränteoch
kronotiondebelopp, nemligen:

å fjerde hufvudtiteln:

friheter, som åtnjutas af
rusthåll och rotar samt innehafvare
af railitieboställen, .............. „ 8 f 7,000: —

Transport kronor 854,000: — kronor 5,450,554: 3 2.

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

75,905:

Transport kronor 854,000
å femte hufvudtiteln:
båtsmansindelningens friheter,
75,500 kronor, samt de
friheter, som åtnjutas af lots- och
fyrinrättningen, 405 kronor, eller

tillsammans ...................................

å sjette hufvudtiteln:
friheter, som medgifvits
gästgifvare, färjor och färjekarlar
samt för jordförluster genom kanal-
och väganläggningar, sam manlagdt

....................................... _»_

Efter afräkning af dessa rånte- och
kronotiondebelopp, utgörande

5,450,554: 32

8,220;

kronor 938,125:

qvarstad såsom grundskatt, hvarå nedsättning borde

kronor 4,512,429: 3 2

it

1,353,728: 80

ega rum,..............................................................................

och då detta belopp minskades med trettio procent
eller.....................................................................................

återstodo ..........................................................................

hvadan med tillägg af ofvannämnda, från skattened sättningen

undantagna belopp ......................................

grundskatten komme att uppgå till ............................. kronor 4,096,825: 5 2,

och blef denna statsinkomst upptagen i rundt tal med 4,097,000 kronor i
såväl 1886 som 1887 årens riksstater.

kronor 3,158,700: 52
„ 938,125: —

I sammanhang med den af Riksdagen år 1887 beslutade upplösning,
räknadt från den 1 Januari 1888, af det da bestående rättsförhållandet mellan
kronan och Sala bergslag blef jemlikt nådiga brefven den 13 Juli och den
25 November 1887 den under benämning grufvedrängshjelp af hemman inom
åtskilliga socknar af Vestmanlands län till bergslaget dittills utgångna afgift
indragen och, efter det hjelpen enligt grunderna i nådiga förordningen den
23 Juli 1869 angående förändring af grundräntor och kronotionde blifvit i
penningar omsatt, från och med år 1888 med trettio procent nedsatt. Med
afseende å den härigenom uppkommande tillökning i grundskatten blef denna
inkomsttitel i 1888 års riksstat upptagen med ett till 4,100,000 kronor afrundadt
belopp.

Genom nådiga förordningen den 11 September 1885 och nådiga kungörelsen
den 13 Juli 1887 stadgades, bland annat, att skattefrälseräntor och

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

kronotionde, som innehades under enskild eganderätt, samt arbets- och holveriskyldighet
till skattesåld kronoegendom skulle, derest anbud derom af
vederbörande egare^framstäldes inom utgången af år 1888, för statsverkets
räkning på vissa vilkor inlösas samt att inlösta räntor och kronotionde skulle
med iakttagande af de beräkningsgrunder, som gälde för utgörande af kronans
räntor och tionde näst före utfärdandet af nådiga kungörelsen den 11
Maj 1855 angående de i ordinarie räntan ingående persedlars omsättning
och förenkling, omsättas enligt föreskrifterna i nämnda kungörelse och förordningen
den 23 Juli 1869 samt till statsverket utgöras för tiden från räntornas
och kronotiondens indragning, hvarvid för desamma skulle gälla enahanda
bestämmelser som för annan till staten utgående grundskatt.

Vid 1888 års Riksdag antogs, att skattefrälseräntor skulle vid 1888
års utgång vara inlösta för åtminstone 3,000,000 kronor, samt att statsverkets
behållna inkomst af inlösta dylika räntor m. m. skulle, efter föreskrifven
omsättning samt minskning med trettio procent, uppgå till omkring
60,000 kronor; och då grundskatten, enligt hvad Statskontoret hade upplyst,
år 1886 uppgått till 4,124,615 kronor 22 öre, blef densamma i riksstaten
för år 1889 upptagen med ett denna summa, ökad med nyssnämnda
60,000 kronor, motsvarande belopp, eller i jemnadt tal 4,185,000 kronor,
med hvilket belopp densamma äfven i 1890 och 1891 årens riksstater är upptagen;
och har Eders Kongl. Maj:t i den till innevarande års Riksdag aflåtna
nådiga proposition angående statsverkets tillstånd och behof föreslagit
denna beräknings bibehållande jemväl för år 1892.

Enligt hvad förut blifvit förmäldt, utgjorde den del af grundskatten,
hvarå nedsättning enligt nådiga kungörelsen den 5 Juni 1885 skulle ega
rum,..,................................................................................. kronor 4,512,429: 32.

Om, till följd af härofvan omförmälda förändringar,
härtill läggas dels den från och med år 1888
till statsverket indragna s. k. grufvedrängshjelpen,
omsatt i penningar enligt nådiga förordningen den

23 Juli 1869, ................................. kronor 6,689: 9 7

samt fMVjinlösta skattefrälseräntor
m. m., beräknade att efter nedsättning
med trettio procent uppgå
till omkring 60,000 kronor, men
här utan iakttagande af dylik minskning
upptagna med ....................... „ 85,700: — „ 92,389: 9 7

transport kronor 4,604,819: 2 9

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 19 Höft. 4

26

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 34.

uppkommer summa grundskatt, hvarå ytterligare afskrifning
kan komma att ega rum, .............................. kronor 4,604,819: 2 9.

Sjuttio procent å denna summa utgör.............. „ 3,223,373: 51,

hvilket tal alltså betecknar det grundskattebelopp,
hvithet nu bör ifrågakomma till afskrifning.

Tjugu procent åter å omförmälda summa,........ ,, 4,604,819: 2 9,

motsvarar ....................„.................................................. „ 920,963: 8G,

utgörande det belopp, hvarmed enligt den föreslagna afskrifningsplanen grundskatten
borde från och med år 1892 nedsättas.

Om från den i statsverkspropositionen föreslagna beräkningen för år

1892 eller ...................................................................... kronor 4,185,000: —

dragas nyssnämnde ............................................................ „ 920,963: 8 6 •

återstå................................................................................... kronor 3,264,036: 14

eller i rundt tal 3,264,000 kronor.

På grund af föreskriften i § 4 af nådiga förordningen den 11 September
1885, att inlösta räntor och kronotionde skola omsättas i penningar
och till statsverket utgöras för tiden från räntornas och kronotiondens indragning,
hvarvid för desamma skola gälla enahanda bestämmelser som för
annan till staten utgående grundskatt, hafva, såsom jag redan nämnt, ifrågavarande
rånte- och tiondebelopp blifvit med 30 procent nedsatta, likasom ock
den vidare nedsättning, som kan varda å grundskatterna i allmänhet medgifven,
utan ytterligare föreskrift varder å dem tillämplig, hvarvid allenast lärer
böra meddelas bestämmelse i syfte att å räntor och tionde, som blifvit inlösta
så sent, att nedsättningen inträder först med 1892 års ingång eller
derefter, nedsättningen skall omedelbart ega rum med det procenttal, som å
öfriga grundskatter är eftergifvet. Jemlikt § 5 i nådiga förordningen den
11 September 1885, jemförd med mom. 12:o b) i kungörelsen den 5 Juni
samma år, eger med den afgäld, som skall utgöras i stället för inlöst arbetseller
hofveriskyldighet, enahanda förhållande rum som med nyssnämnda räntor
och tionde.

I sammanhang härmed bör likväl erinras, att jemlikt nådiga kungörelsen
den 3 Februari 1888 egare af skattefrälsehemman, hvars skattefrälseränta,
ehuru varande af den beskaffenhet, som afses i § 1 af nådiga förordningen
den 11 September 1885, icke blifvit af statsverket inlöst, förklarats
berättigad att af statsmedel erhålla ersättning med 30 procent af denna
ränta, samt att enahanda skäl, som föranledt detta medgifvande, tala derför,
att ersättning motsvarande den ytterligare grundskatteeftergift, som nu är
i fråga, varder egare af dylikt hemman beredd; och anser jag alltså Riksdagens
bifall härtill böra inhemtas.

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Att under afskrifningstiden eller derefter nytt åsättande åt grundskatt
eller utlaga af de slag, som nu föreslås till afskrifning, icke bör ega rum,
lärer vara gifvet. Ett beslut i sådant syfte bör emellertid föregås åt eu
revision af de författningar, som innehålla bestämmelser rörande skattläggning,
hvilken revision kräfver icke obetydlig tidsutdrägt. Med meddelandet
af de erforderliga, föreskrifterna i ämnet torde ock utan olägenhet kunna
någon tid anstå, då de fall, i hvilka skattläggning förekommer, numera äro
jemförelsevis sällsynta.

I öfverensstämmelse med det förfarande, som iakttogs vid 1885 års
partiela grundskatteafskrifning, lärer Eders Kong!. Maj:t böra föreslå, att Riksdagen
uppdrager åt Eders Kongl. Maj:t att meddela de ytterligare bestämmelser,
som för tillämpning af föreskrifterna angående grundskatteafskrifningen
kunna finnas erforderliga.

Med åberopande af hvad jag nu anfört hemställer jag, att Eders Kongl.
Maj:t måtte i nådig proposition af denna dag föreslå, att, för den händelse
Riksdagen bifaller de nådiga propositioner, som Eders Kongl. Maj:t förut i
dag beslutat aflåta angående dels ändring i vissa delar af värnpligtslagen
den 5 Juni 1885, dels höjning af det under fjerde hufvudtiteln uppförda
anslag till beväringsmanskapets vapenöfningar m. m., dels ock anslag under
femte hufvudtiteln med anledning af de föreslagna ändringarna i värnpligtslagen,
propositionen angående ändring i värnpligtslagen i hvad densamma
afser förändrad lydelse af 1, 3 och 6 §§, 27 § 1 mom., 28° §, 33 § 1 och
2 mom., samt 34-, 52 och 53 §§ i nämnda lag, äfvensom den nadiga proposition
Eders Kongl. Maj:t torde komma att aflåta om ändring i förordningen angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst, Riksdagen jemväl måtte antaga
följande:

Lag angående afskrifning af de å viss jord /^vilande grundskatter
och hvad dermed egen sammanhang.

§ I De

skatter och utlagor, som med tillämpning af bestämmelserna i nådiga
kungörelsen den 5 Juni 1885, angående nedsättning i de på viss jord filande
grundskatter, blifvit nedsatta med trettio procent, skola afskrifvas under
loppet af tio år, räknadt från och med år 1892. Afskrifningen skall ega
rum i sådan ordning, att, under iakttagande i tillämpliga delar åt föreskrifterna
i berörda nådiga kungörelse, omförmälda skatter och utlagor nedsättas
från och med år 1892 med tjugu procent af det belopp, hvarå nedsättningen
enligt kungörelsen deri 5 Juni 1885 beräknats, samt derefter från och med
hvart och ett af åren 1893, 1895, 1897 och 1899 med ytterligare 10 procent
af nämnda belopp, hvarefter återstoden af skatterna och utlagorna från
och med år 1901 eftergifves.

28

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 34.

§ 2.

I de fall, der nedsättning i skatt eller utlaga enligt nådiga kungörelsen
den 5 Juni 1885 bör ega rum, men icke ifrågakommer förr än med 1892 års
ingång eller derefter, bestämmes nedsättningen till enahanda procenttal af
det belopp, hvarå enligt samma nådiga kungörelse nedsättningen skall beräknas,
som vid den tidpunkt, då nedsättningen bör ega rum, enligt nyssnämnda
nådiga kungörelse och § 1 i denna lag är eftergifvet å de i berörda
§ omförmälda skatter och utlagor.

§ 3.

Den till Sala bergslag förut utgående, men numera till statsverket indragna
grufvedrängshjelpen af hemman inom åtskilliga socknar i Yestmanlands
län skall afskrifvas i enahanda ordning med de i § 1 omförmälda
skatter och utlagor, dervid afskrifningen beräknas å det belopp, hvarå den
jemlikt nådiga brefven den 13 Juli och den 25 November 1887 medgifna
nedsättning af trettio'' procent egt rum.

§ 4-

Der. ersättning, som jemlikt nådiga kungörelsen den 3 Februari 1888
bör utgå till egare afskattefrälsehemman, hvars skattefrälseränta, ehuru varande
åt den beskaffenhet, som afses i § 1 af nådiga förordningen den 11 September
1885, icke blifvit af statsverket inlöst, skall, under iakttagande i öfrigt
af bestämmelserna i nämnda kungörelse, utgå från och med år 1892 med
50 procent, från och med år 1893 med 60 procent, från och med år 1895
med 70 procent, från och med år 1897 med 80 procent och från och med
år 1899 med 90 procent af räntans belopp, beräknadt på sätt i samma kungörelse
föreskrifves, samt från och med år 1901 med en summa, motsvarande
räntans på nyssnämnda sätt beräknade hela belopp.

§ 5.

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna angående
grundskatternas afskrifning kunna finnas erforderliga, meddelas af
Konungen.

Jag har förut framhållit, att i sammanhang med grundskatternas samt
rustnings- och roteringsbesvärens afskrifning den bevillning, som för jordbruksnäringen
erlägges, bör likställas med bevillningenj för andra skatteföremål
samt att denna likställighet synes mig böra ernås på sådant sätt, att be -

29

Kongl. Maj.ls Nåd. Proposition N:o 34.

villningeu för jordbruksfastighet höjes från 3 öre till 6 öre för hvarje fulla 100
kronor af taxeringsvärdet, af hvilket sistnämnda skattebelopp 1 öre utgör
bevillning för det i jordbruksrörelsen nedlagda arbete och dervid använda
inventarier. Det åligger mig nu att afgifva förslag till de ändringar i bevillningsförordningen,
som häraf påkallas. Förutom vissa ändringar i de till
nämnda förordning hörande formulär, Indika, sedan sig visat, om det framlagda
förslaget vinner Riksdagens bifall, torde komma att af Eders Kongl. Maj:t
vidtagas, inskränka sig de af nyss anförda anledning erforderliga ändringarne
till förändring af det sifterbelopp i § 1, som uttrycker jordbruksfastighetens
bevillningsskyldighet, samt en omredaktion i vissa delar af § 17 i instruktionen
för taxeringsmyndigheterna.

Under erinran, att förändringen i beloppet af bevillningen för jordbruksfastighet
jemväl påkallar vissa ändringar i fråga om kommunalbeskattningen,
derom Eders Kongl. Maj:t lärer vilja besluta på föredragning af chefen
för Civildepartementet, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t ville i nådig
proposition föreslå Riksdagen att, under förutsättning att de nådiga propositionerna
angående afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatterna samt
höjning i de under fjerde och femte hufvudtitlarna uppförda anslag till lindring
i rustnings- och roteringsbesvären vinna Riksdagens bifall, besluta,

att § 1 i nådiga förordningen den 14 September 1883 angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst samt § 17 i den vid samma förordning
fogade instruktionen för taxeringsmyndigheterna skola erhålla följande
förändrade lydelse:

§ 1 i nämnda förordning.

För all inom riket belägen fast egendom, hvartill ock räknas frälseränta,
skall, med de undantag, som i § 4 upptagas, bevillning utgöras efter
fastighetens uppskattade värde.

Denna bevillning utgår:

a) för jordbruksfastighet med sex öre för hvarje fulla etthundra kronor
samt

b) för all annan fastighet och frälseränta med fem öre för hvarje
fulla etthundra kronor af uppskattningsvärdet.

§ 17 i instruktionen.

Vid tillämpning af § 11 mom. 1 i bevillningsförordningen, angående
befrielse från eller lindring i bevillning för inkomst af kapital eller arbete,
skola så väl den behållna afkomsten utaf skattskyldig tillhörande fast egendom
som ock af sådan särskildt beskattad rörelse, som drifves i bolag eller

30

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 34.

idkas å annan ort än den, der den skattskyldige är mantalsskrifven, tagas i
beräkning vid bestämmandet af hans sammanräknade årsinkomster, hvarvid
i fråga om fäst egendom iakttages, att inkomst af jordbruksfastighet beräknas
till 6 procent och inkomst af annan fastighet till 5 procent af taxeringsvärdet.
Om sålunda skattskyldig finnes i sin mantalsskrifningsort hafva t. ex.
450 kronors inkomst af kapital eller arbete samt tillika eger stadsfastighet,
taxerad till 2,000 kronor och hvilken alltså bör upptagas till 100 kronors
afkomst, så att hans sammanräknade årsinkomst uppgår till 550 kronor, får
väl enligt föreskriften i det ifrågavarande momentet, jemfördt med hvad ofvan
sagts, sådan skattskyldig tillgodonjuta fullständig eftergift af bevillning å förstnämnda
450 kronor; hvaremot, derest den skattskyldige har 1,100 kronors
inkomst af kapital eller arbete, 400 kronors inkomst af aktier samt derjemte
eger jordbruksfastighet till ett taxeringsvärde af 5,000 kronor med 300 kronors
deraf beräknad afkomst och således i sammanräknade årsinkomster åtnjuter
tillhopa 1,800 kronor, bevillning kommer att, utan medgifvande af
något afdrag, honom påföras för hans först berörda inkomst af 1,100 kronor
o. s. v.

Enligt förordningen den 16 maj 1884, angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter, skall för vissa slag af frälseegendomar,
nemligen allmänna frälsehemman äfvensom rå- och rörs- samt insockne
hemman, jemte vanlig fastighetsbevillning utgöras en särskild bevillningsavgift,
hvilken i större delen af landet utgår med visst belopp för
hvarje rusttjenstmark. Denna bevillning, den s. k. rusttjenstbevillningen, är
närmast att anse såsom afsedd att utgöra någon ersättning för de större
friheter, frälsejorden, särskilt då rusttjensten icke effektivt utgöres, i jemförelse
med skattejorden åtnjuter. Denna rusttjenstbevillningens karakter framgår
bland annat deraf, att afgiften upphör till hälften, då rustningen uppsattes.

För de lotshemman, som äro frikallade från rotering, skall enligt
samma förordning viss i förhållande till hemmantalet bestämd särskild bevillningsafgift
utgöras.

Redan i Riksdagens underdåniga skrifvelse den 24 maj 1873 uttalades,
att, när afskrifning skedde af grundskatterna, borde äfven den bevillning,
som enligt tredje artikeln — motsvarande nu gällande förordning angående
bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter — särskild!
utgjordes af en viss klass af jordbruksfastigheter, försvinna. Detta uttalande,
hvarmed torde hafva åsyftats rusttjenstbevillningen, eger äfven tillämplighet

31

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

i fråga om bevillningsafgiften för lotshemman, hvilken i författningen angifves
utgöra en ersättning för roteringsfriheten och derföre efter roteringsbesvärets
afskrifning ej vidare bör qvarstå. Billigheten deraf, att rusttjenstbevillningen
i sammanhang med afskrifningen upphör, framgår så mycket
tydligare som de hemman, hvilka nu utgöra denna bevillning, i jemförelse med
skattehemmanen skulle komma att åtnjuta en väsentligen ringare förmån af
afskrifningen, men sådant oaktadt lika med annan jordbruksfastighet komme
att träffas af den förhöjda fastighetsbevillningen.

I sammanhang med det förslag till afskrifning af grundskatterna samt
rustnings- och roteringsbesvären, som af Eders Kongl. Maj:t förelädes 1883
års Riksdag, föreslog ock Eders Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med hvad
skatteregleringskomitén hemstält, att de särskilda bevillningsafgifterna för
frälseegendomar och lotshemman måtte upphöra. Då jag tillstyrker, att enahanda
framställning äfven nu måtte göras, bör jag tillika erinra, att den minskning
i inkomst, som härigenom skulle för statsverket uppkomma, icke är af
större betydenhet. Rusttjenstbevillningen inbragte nemligen år 1890 ett belopp
af 66,951 kronor 85 öre och bevillningsafgiften för lotshemman samma
år allenast 67 kronor 12 öre.

Jag hemställer i »underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t måtte i nådig
proposition föreslå Riksdagen att, under förutsättning af bifall till de nådiga
propositionerna angående afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter
samt höjning i de under fjerde och femte hufvudtitlarne uppförda anslag till
lindring i rustnings- och roteringsbesvären, besluta,

att de enligt förordningen den 16 Maj 1884 angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter nu utgående bevillningsafgifter
af frälseegendomar och lotshemman från och med år 1892 ej vidare skola
utgöras.

Jag anhåller nu att få öfvergå till frågan om den inverkan, som de
beträffande afskrifning af grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären
samt utsträckning af värnpligten föreslagna åtgärder komma att utöfva på
statsregleringen för år 1892.

Hvad först angår de ändringar, som af omförmälda åtgärder komme
att orsakas i den uti den nådiga propositionen angående statsverkets tillstånd
och behof föreslagna beräkningen af statsverkets inkomster för nämnda år,
tillåter jag mig att beträffande nedan nämnda inkomsttitlar anföra följande.

Grundskatt. Denna inkomsttitel, i omförmälda proposition upptagen
till 4,185,000 kronor, kommer, enligt hvad jag redan haft tillfälle nämna,

32

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34.

att i följd af den afskrifning med tjugu procent, som borde inträda med år
1892, nedgå med 921,000 kronor till i rundt tal 3,264,000 kronor.

Tillfälliga rotevakansafgifter. I denna inkomsttitel innefattas, bland
andra afgifter, hvilkas beräkning ej beröres af en afskrifnings- eller lindringsätgärd,
de vid början af år 1878 till statsverket tills vidare indragna afgifterna
af åtskilliga till underofficerares aflöning förut anslagna vakanta
rusthåll och rotar. Derest dessa erlade vakansafgifter enligt de i lagen den
5 Juni 1885, angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären, för lindringens
beräknande bestämda värden, skulle efter afräkning af det rustningsoch
roteringsunderstöd, som utbetalas af statsmedel, dessa vakansafgifters belopp
utgöra:

för 44 rusthåll...................................................... kronor 7,397: 06

„ 431 rotar.............................................................. ,, 67,016: 51

tillsammans kronor 74,413: 5 7.
Tjugu procent derå utgör ..................................... kronor 14,882:71.

I ofvannämnda nådiga proposition är samma inkomsttitel för år 1892
efter afdrag af förut medgifna 30 procent beräknad till kronor 68,000: —

Om derifrån dragas nyssnämnda................................ *„ 14,882:71

återstå ............................................................................ kronor 53,117:29, eller

i rundt tal 53,000 kronor.

Soldatvakansaf''gifter. Med tillämpning af ofvannämnda värden samt
med ledning af 1889 års rikshufvudbok i fråga om rotarnes antal skulle
dessa afgifter utgöra:

för 659,520 rotar ny ordinarie rotering .................. kronor 104,270: 60

„ 367,878 bergslagsrotar ........................................... „ 30,998: 52

hvartill komma för 3 rotar i Sårna, Idre och Hede

byar i Kopparbergs län .................... ,, 40: —

tillsammans kronor 135,309: 12.

Tjugu procent derå utgör ....................................... kronor 27,061: 82.

Inkomsttiteln Soldatvakansafgift är i ofvanberörda nådiga proposition
för år 1892 efter afdrag af förut medgifna 30 procent
beräknad till ......................................................... kronor 95,000: —

Om derifrån dragas nyssnämnda................................. „ 27,061:82

återstå ............................................................................ kronor 67,938: 18, eller

i rundt tal 68,000 kronor.

Båtsmansvakansafgiften. Denna statsinkomst omfattar afgifter af städernas
båtsmanshåll, af sex båtsmansrotar på Visingsö, af nio båtsmansrotar

33

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

i Södra Möre härad af Kalmar län, af den nya båtsmansindelningen i Blekinge,
af den nya ordinarie båtsmansroteringen, af utsockne frälsehemman i
Halland, af do på tioårig vakans satta rusthållen i Blekinge och Södra Möre
härad, samt slutligen de vakansafgifter, som till följd af 1887 års Riksdags
beslut om båtsmanshållets sättande på vakans inflyta. Efter afdrag af det
belopp, hvarmed, jemnlikt ofvannämnda lag, ifrågavarande rusthåll och rotar
äro berättigade att åtnjuta afkortning å afgiften, eller trettio procent, är Båtsmansvakansafgiften
uti innevarande års riksstat uppförd med 350,000 kronor
och för år 1892 beräknad till 385,000 kronor. En ytterligare nedsättning
i dessa utgifter med tjugu procent föranleder eu minskning i nyssnämnda
för år 1892 beräknade belopp med f-delar deraf eller med 110.000 kronor,
hvarefter komme att återstå 275,000 kronor.

Bevillning saf gift er för särskilda förmäner och rättigheter. Enligt
hvad jag förut föreslagit, skulle de under denna rubrik ingående beviilningsafgifterna
af frälseegendom ar och lotshemman från och med år 1892 upphöra.
Omförmälda afgifter inbragte, på sätt jag redan meddelat, år 1890:

bevillningen af frälseegendomar............................................ kronor 66,951:85

„ „ lotshemman ................................................. „ 67: 12

summa kronor 67,018: 9 7

eller i rundt tal 67,000 kronor.

Ifrågavarande inkomsttitel är i statsverkspropositionen
beräknad till............................................................ kronor 380,000: —

Minskas detta belopp med nyssnämnda.................. „ ’ 67,000:—-

återstår en summa af........................................................ kronor 313,000: —

Bevillning af fast egendom samt af inkomst. Bevillningen för jordbruksfastighet
utgjorde enligt generalsammandraget öfver 1890 års bevillning
660,723 kronor 50 öre. Om denna bevillning, på sätt jag föreslagit,
frän och med år 1892 höjes från 3 öre till 6 öre för hvarje fulla 100
kronor af taxeringsvärdet, bör bevillningen ökas med ett belopp, motsvarande

nyssnämnda summa, eller i rundt tal med .................. kronor 660,000: —

Om härtill lägges det belopp, hvartill inkomsttiteln
bevillning af fast egendom samt af inkomst är
i statsverkspropositionen för år 1892 beräknad, eller „ 3,800,000: —

uppkommer en summa af .............................................. kronor 4,460,000: —

Jag har härmed genomgått de inkomsttitlar, på hvilkas belopp afskrif -

ningen och dermed i samband stälda åtgärder komme att utöfva inverkan.
Ett af chefen för Finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå den 7
innevarande månad afgifvet memorial med uppgifter rörande den omfattning,
hvari tillverkningen af hvitbetssocker inom riket för närvarande bedrifves,
Bill. till Riksd. Prot. 1801. 1 Sami. 1 Afd. 19 Höft. 5

34 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

gifver mig emellertid anledning att äfven uppehålla mig vid beräkningen af
inkomsttiteln

Hvitbetssockertillvevkningsafgift. I omförmälda memorial meddelas, att
tillverkning af hvitbetssocker under innevarande tillverkningsår idkas vid 6
fabriker, af hvilka 4 voro i verksamhet äfven förra tillverkningsåret, men
de öfriga 2 började tillverkningen först förliden höst. Arid de fyra äldre
fabrikerna afverkades under tiden September 1890 till och med Februari
1891 ett belopp af 147,500 ton råa betor mot 132,000 ton under näst
föregående tillverkningsår. Vid de två nya fabrikerna afverkades under
samma tid 43,500 ton betor och således vid samtliga fabriker tillsammans

191.000 ton. Då dertill tagcs i betraktande, dels att ytterligare två hvitbetssockerfabriker
äro under anläggning och komma att börja sin verksamhet
hösten 1891, dels att afverkningen af betor vid de äldre fabrikerna
under de senare åren stigit i sådan grad, att den tillverkningsåret 1889—90
var fullt tre gånger så stor som tillverkningsåret 1885—86, kan man, enligt
chefens för kontrollbyrån mening, med säkerhet antaga, att afverkningen
redan under innevarande tillverkningsår kommer att uppgå till omkring

200.000 ton och under nästa tillverkningsår kommer att öfverstiga 230,000
ton betor.

Med den skatteberäkning, som för närvarande är gällande, skulle hvitbetssockerskatten
vid en afverkning af 230,000 ton betor om året belöpa
sig till något mera än 1,350,000 kronor. I den till innevarande års Riksdag
aflåtna nådiga propositionen angående statsverkets tillstånd och behof är ,
hvitbetssockertillverkningsafgiften i öfverensstämmelse med Statskontorets förslag
för år 1892 beräknad till 800,000 kronor. På grund af de utaf chefen
för kontrollbyrån nu meddelade upplysningar synes denna beräkning med
iakttagande af all nödig försigtighet kunna höjas med 500,000 kronor till

1.300.000 kronor.

Sammanfattar jag nu de förändringar, som, enligt hvad jag anfört,
komme att ega rum i beräkningen af vissa inkomsttitlar, visar sig, att minskning
mot den i statsverkspropositionen upptagna beräkningen komme att
ega rum i nedannämnda titlar med följande belopp, nemligen:

grundskatt med ...............................................................

kronor

921,000: —

tillfälliga rotevakansafgifter med ...............................

15,000: —

soldatvakansafgift med ...................................................

11

27,000: —

båtsmansvakansafgift med .............................................

bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättig-

11

110,000: —

heter med..................................................................

11

67,000: —

summa minskning kronor 1,140,000: —

Kongl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 34. ‘do

Beräkningen af följande inkomsttitlar komme deremot att ökas, nemligen:

bevillning af fast egendom samt af inkomst med ..... kronor 660,000: —

hvitbetssockertillverkningsafgift med ............................. ,, 500,000: —

summa ökning kronor 1,160,000: —

Dragés härifrån den summa, som betecknar minskningen
i statsinkomst, eller ............................................ ,, 1,140,000: —

uppkommer en ökning på det hela af........................... kronor 20,000: —

Ofvergår jag härefter till frågan om de nya eller förhöjda anslag, som
lör genomförande af afskrifningen samt värnpligtens utsträckning och dermed
i samband stälda åtgärder böra, utöfver de i statsverkspropositionen föreslagna,
äskas för år 1892, lära, enligt hvad jag inhemtat, cheferne för Landt- och
Sjöförsvarsdepartementen komma att göra underdåniga framställningar om
förhöjning af fjerde och femte hufvudtitlarnes anslag till lindring i rustningsoch
roteringsbesvären, nemligen

i fjerde hufvudtitelns anslag med............ kronor 886,000: —

och i femte „ „ „ .......... „ 40,000: — 926,000: —

För genomförande af värnpligtens utsträckning och dermed
i sammanhang stående åtgärder har Eders Kongl. Ma.j:t
förut i dag beslutat äska medel under särskilda anslagsposter
till sammanlagdt belopp

under fjerde hufvudtiteln af............. .. kronor 1,579,200: —

och under femte „ „................. „ 167,100:— 1,746,300: —

summa kronor 2,672,300: —
Afdrages härifrån det belopp, hvarmed, enligt hvad
nyss blifvit anfördt, beräkningen af statsverkets inkomster
skulle utöfver uppkommande minskning ökas, eller ... kronor 20,000: —

uppkommer alltså ett belopp af...................................... kronor 2,652,300: —

för hvilket tillgång bör beredas å budgeten för år 1892.

Då jag den 12 sistlidne Januari inför Eders Kongl. Maj:t anmälde de
till statsregleringen för år 1892 hörande frågor, meddelade jag, att å 1890
års statsreglering funnes ett öfverskott, hvilket kunde beräknas till 7,094,000
kronor. Jag erinrade i sammanhang härmed, att allt sedan den statsreglering,
som förelädes 1881 års Riksdag, hade vid uppgörande af statsregleringen
för det budgetår, som följt näst efter hvarje Riksdags sammanträde,
det förfarande iakttagits, att befintligt öfverskott å statsregleringen för det
år, som närmast föregått Riksdagens sammanträde, icke tagits i beräkning.
Grunden för detta förfarande hade varit att söka dels deruti, att de beräkningar,
hvilka läge till grund för kalkylen öfver det senaste årets öfverskott,

315

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34.

ej ansetts ega den tillförlitlighet, som för sådant fall vore af nöden, dels ock
deruti, att tillvaron af ett odisponeradt öfverskott ansetts egnad att bereda
större trygghet med afseende på resultatet af det löpande årets reglering.
Jag framhöll vidare, att likväl numera kunde erhållas så pass noggranna
underrättelser rörande de belopp, hvarmed statens vigtigaste inkomsttitlar
under sista delen af det förflutna året influtit, att rörande statsregleringens
resultat under detta år utan svårighet borde kunna uppgöras en kalkyl,
som endast föga skilde sig från det verkliga resultatet. Och om det vidare
icke kunde bestridas, att tillvaron af ett odisponeradt öfverskott åt det
löpande årets statsreglering beredde i någon man ökad trygghet, kunde det
å andra sidan svårligen betecknas annat än såsom mindre affärsmessigt,
att medel, hvilkas uppgift vore att tjena till bestridande af statsverkets utgifter,
funnes tillgängliga i statens kassor två år innan de för ändamålet
komme till användande. Medlen komme visserligen äfven under dessa två
år statsverket till nytta derigenom, att de inginge i Statskontorets kassarörelse
och sålunda fylde samma uppgift som statsverkets kassaförlagsfond,
men afkastning af samma medel komme icke under annan form statsverket
till godo, än att hvad af dem jemte öfriga tillgängliga medel icke erfordrades
till statsmedelsutgifterna öfverlemnades till Riksgäldskontoret för förvaltning.
I den mån kassaförlagsfonden genom årligen skeende afsättningar till
densamma uppbringades till erforderligt belopp, komme jemväl öfverskottsmedlens
funktion att tjena såsom förstärkning i kassaförlaget, hvilken funktion
visserligen icke hittills saknat sin betydelse, i allmänhet icke vidare att
varda af behofvet påkallad.

Med stöd af det anförda ansåg jag mig, ehuru jag vid nämnda tillfälle
saknade anledning att förorda någon afvikelse från det dittills iakttagna
förfaringssättet, likväl icke böra underlåta att uttala min åsigt, att, derest
omständigheter skulle förekomma, hviika påkallade, att vid statens uppgörande
någon del af öfverskottet för det nästförflutna året toges i anspråk, sådant
icke allenast icke borde möta något hinder — helst vid fall, då, såsom för
närvarande vore förhållandet, från sista året förelåge ett öfverskott, icke
obetydligt större än de, som i allmänhet funnits att för statsregleringarne
disponera —- utan fastmera skulle kunna anses innebära en öfvergång till
en enligt min mening lämpligare ordning.

Af de åsigter i fråga om dispositionen af öfverskotten från föregående
statsregleringar, jag sålunda uttalat, lärer Eders Kongl. Maj:t finna det vara
en gifven följd, att, då jag nu har att afgifva yttrande i fråga om det sätt,
hvarpå vid statsregleringen för år 1892 medel böra beredas för bestridande
af förut omförmälda med afskrifningens genomförande och värnpligtens utsträckning
förenade kostnader, jag ock finner mig böra förorda, att 1890

87

Kong!- Maj ds Nåd. Proposition N:o 34.

års öfverskott för omförmälda vigtiga ändamål till
erforderlig del tages i anspråk. Detta öfverskott är,

såsom nämnd t, beräknadt till........................................ kronor 7,094,000: —

Om, såsom tillgång för 1892 års statsreglering, deraf
beräknas ett belopp, motsvarande nyssnämnda kostnader,
minskade med 20,000 kronor i följd af ökad

inkomstberäkning, eller.................................................... ,, 2,652,800: —

skulle till disposition vid statsregleringen för år 1893

af nämnda öfverskott återstå ett belopp af................. kronor 4,441,700: —

Jag hemställer i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t, jemte uttalande
af den förutsättning, att Riksdagen i fråga om beräkningen af inkomsttitlarne
grundskatt, tillfälliga rotovakansafgifter, soldatvukansafgift, båtsmansvakansafgift,
bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter, bevillning
af fast egendom samt af inkomst äfvensom hvitbctssockertillverkningsafgift
vidtager de af mig antydda förändringar, ville i nådig proposition
föreslå Riksdagen,

att såsom tillgång vid statsregleringen för år 1892 må af öfverskottet
å 1890 års statsreglering upptagas och beräknas ett belopp af 2,652,300
kronor.»

Sedan Departementschefen härefter föredragit af honom uppgjorda förslag
till propositioner angående dels afskrifning af de å viss jord hvilande
grundskatter m. m., dels ändring i förordningen angående bevillningen af fast
egendom samt af inkomst, dels upphörande af de särskilda bevillningsafgifterna
af frälseegendomar och lotshemman, dels ock beräkning af viss andel af
öfverskottet å 1890 års statsreglering såsom tillgång vid statsregleringen (blår
1892, förklarade Statsrådets öfriga ledamöter, att de till alla delar instämde
uti hvad Departementschefen tillstyrkt och hemstält.

Hans Maj:t Konungen behagade härefter i nåder
gilla och bifalla hvad sålunda af Statsrådets samtliga ledamöter
blifvit föreslaget och tillstyrkt samt förordna, att
nådiga propositioner skulle till Riksdagen aflåtas i öfverensstämmelse
med de nu föredragna förslagen, sådana de
finnas detta protokoll bilagda.

In fidein protocolli:
Hjalmar Benig.

Bill. Ull Bilcsd. Prot. 1891. 1 Samt. 1 Afd. 19 Raft.