Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40

Proposition 1891:40

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40.

1

N:o 40.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
förordning angående ändrad lydelse af § 58 i förord-,
ningen om kommunalstyrelse på landet; Gifven Stockholms
slott den 14 mars 1891.

Med åberopande af livad bilagda statsrådsprotokoll öfver civilärenden
innehåller, vill Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen, att, derest
Riksdagen godkänner Kongl. Maj:ts proposition af denna dag om ändring
i förordningen den 14 september 1883 angående bevillning af
fast egendom samt af inkomst, jemväl antaga följande

Förslag

till förordning angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen om

kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas att § 58 i förordningen om komrnunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862, sådan samma § lyder enligt Kongl.
Kungörelsen den 15 september 1863 och förordningen den 8 mars 1889,
skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 58.

De i nästföregående § omförmälda bidrag skola, såsom kommunalutskylder,
utgöras i förhållande till särskilda, de skattskyldige efter
nedanstående grunder påförda fyrktal.

■ Bih. till Biksd. Prot. 1891. 1 Sami. 1 Afd, 22 Haft.

1

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

Till beräkningsgrund för fyrktalssättningen tjenar den bevillning
enligt Art. II i bevillningsstadgan, som, jemlik! senast faststälda
taxeringslängder till staten erlägges, sålunda att för hvarje beskattningsföremå!
påföres en fyrk för bevillning till belopp af 1 till och
med 10 öre; två fyrkar för bevillning utöfver 10 till och med 20 öre;
tre fyrkar för bevillning utöfver 20 till och med 30 öre o. s. v.

För sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges,
påföres fyrktal efter det belopp, som, derest bevillning för densamma
enligt Art. II i bevillningsstadgan utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet
mot sådan bevillning svarar; hvaremot inkomst af arrende för
sådan fastighet ej skall i fyrktal sättas.

I fråga om löntagare, som tillika innehar boställe, skall bevillningen
för inkomst från bostället, hvilket enligt ofvan stadgade grunder
särskild! till fyrktal sättas bör, icke vid fyrksättningen för den
öfriga lönen i beräkning tagas.

Inom de delar af Stora Kopparbergs län, der kommunalutskylder
hittills blifvit efter andel i soldatrote debiterade och uppburne, gäller
hvad derom särskildt stadgas.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med år 1892.

Kongl. Maj :t förbi ifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAIi.

V. L. Groll.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

3

Protokoll öfver civilärende, hållet inför Hans May.t Konungen i
statsrådet å Stockholms slott den 14 mars 1891.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre Åkerhielm,

H ans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: herr friherre von Otter,
herr Wennerberg,
friherre Palmstierna,
friherre von Essen,
friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll och
Wikblad.

Departementschefen statsrådet Groll anförde:

»Enligt det förslag till ändringar i gällande bevillningsförordning,
som Eders Kongl. Maj:t denna dag beslutit aflåta till Riksdagen, skulle
bevillningen för jordbruksfastighet komma att höjas från tre till sex
öre för hvarje fulla ett hundra kronors uppskattningsvärde. Med afseende
å sambandet mellan bevillningen och kommunalbeskattningen

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40.

har jag bort tillse i hvad mån en sådan höjning af jordbruksfastighetens
bevillning’ kan påkalla ändring i kommunalförfattningarne.

Hvad då till en början angår de efter fyrk utgående utskylderna i
landskommunerna, tillåter jag mig erinra, hurusom det nuvarande förhållandet
mellan de olika beskattningsföremålen i fråga om bidragsskyldighet
för allmänna kommunala behof framgår, om man tager
hänsyn å ena sidan till nu gällande grunder för bevillningens utgörande
och å andra sidan till sjelfva fyrktalssättningsmetoden, sådan den finnes
bestämd i 58 § af förordningen om kommunalstyrelse på landet. Jordbruksfastighet,
som för närvarande i bevillning utgör blott tre öre för
hvarje fulla ett hundra kronor af taxeringsvärdet, men påföres eu
fyrk för hvarje femtal af bevillningsören, erhåller för 1,000 kronors
taxeringsvärde sex fyrkar. Annan fastighet och frälseränta åter, för
hvilka beskattningsföremål bevillningen utgör fem öre för hvarje fulla
ett hundra kronor af uppskattningsvärdet, men för hvilka påföres en
fyrk blott för hvarje tiotal af bevillningsören, erhålla för 1,000 kronors
taxeringsvärde endast fem fyrkar. Och hvad angår inkomst af kapital
eller arbete så är att märka att bevillning derför utgöres med en
procent å behållna inkomstbeloppet, och att en fyrk påföres för
hvarje tiotal af bevillningsören. I följd deraf bekommer ett kapitalvärde
af 1,000 kronor, erhållet genom kapitulering efter fem procent
af ett inkomstbelopp å femtio kronor, hvars bevillning är femtio öre,
fem fyrkar. Då sålunda jordbruksfastighet för ett taxeringsvärde
af 1,000 kronor betalar sex, under det annan fastighet och frälseränta
för samma värde och likaså 1,000 kronors kapitalvärde å inkomst,
efter nyssnämnda grund kapitaliserad, endast betala fem kan man följaktligen
säga, att förhållandet mellan jordbruksfastighet och öfriga beskattningsföremål
i fråga om bidragsskyldigheten till de efter fyrk
utgående allmänna kommunalutskylder på landet ställer sig såsom sex
till fem. Det föreslagna höjandet af jordbruksfastighetens bevillning
från tre till sex öre skulle naturligen, derest omförmälta fyrktalssättningsmetod
bibehölles oförändrad, medföra, att jordbruksfastigheten
finge sitt fyrktal och följaktligen äfven sin bidragsskyldighet till de
allmänna kommunalutgifterna fördubblade.

* Någon anledning att rubba det nuvarande förhållandet mellan jordbruksfastigheten
och de öfriga beskattningsföremålen i fråga om här
afsedda kommunalafgifter torde emellertid icke förefinnas. Sådan rubbning
förebygges uppenbarligen genom att i sammanhang med fördubblingen
af jordbruksfastighetens bevillning sådan ändring vidtages i fyrktalssättningsmetoden,
att jordbruksfastigheten åsättes lika fyrktal som
andra beskattningsföremål.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

5

Den föreslagna ändringen i jordbruksfastighetens bevillning gör
visserligen fyrktalssättning mindre behöflig, i det kommunalbeskattningen
och den kommunala rösträtten äfven på landet kunde, likasom i stad,
grundas direkt på bevillningen. Under lång tid har emellertid landtbefolkningen
vant sig att uti fyrken skåda grunden för såväl beskattning
som rösträtt, och oafsedt detta har jag desto mindre ansett mig
böra nu ifrågasätta borttagandet af fyrktalssättning, som denna åtgärd
skulle förutsätta ändring ej mindre af åtskilliga §§ i kommunalförordningen
för landet, hvilka eljest icke beröras af det förslag, hvarom nu
är fråga, än äfven af andra lagar.

I den proposition, Eders Kongl. Maj:t den 19 januari 1883 aflät
till riksdagen med förslag till ändringar i förordningarna om kommunalstyrelse
på landet, om kommunalstyrelse i stad, om kommunalstyrelse
i Stockholm och om landsting, föreslog Eders Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse
med hvad skatteregleringskomitén hemstält och de flesta
länsstyrelser tillstyrkt, att till grund för kommunalbeskattningen skulle
läggas, icke bevillningsbeloppen utan taxeringsvärdet å fastigheterna
samt beloppen af uppskattad inkomst, hvarigenom det stränga sambandet
mellan den allmänna bevillningen å ena sidan samt den kommumunala
beskattningen och rösträtten, å den andra, skulle i någon mån
brytas. Hvad sålunda ifrågasatts vann ock lagutskottets understöd,
men då de förutsättningar, under hvilka förslagen framlades, icke inträffade,
kom härutinnan ingen ändring till stånd.

Enligt det förslag till ny förordning om bevillning af fast egendom
och af inkomst, som föranledde nämnda proposition, skulle jordbruksfastigheten
i förhållande till sitt taxeringsvärde åsättas enahanda bevillning
som annan fastighet. Eu sådan fyrktalssättning, att för all fastighet
äfvensom frälseränta skulle påföras en fyrk för hvarje 100 kronor af
nppskattadt värde samt för inkomst en fyrk för belopp, ej öfverstigande
5 kronor, tvä fyrkar för belopp utöfver 5 till och med 10 kronor o. s. v.,
kunde emellertid då föreslås utan att häraf föranleddes rubbning af det
rådande förhållandet mellan de särskilda beskattningsföremålen i fråga
om konnnunalafgifterna. Förslaget till bevillningsförordning innehöll
nemligen jämväl den bestämmelsen, att till sådan inkomst af arbete,
för hvilken bevillning borde erläggas, skulle räknas äfven den inkomst
och förmån af jordbruksrörelse, som förvärfvades medelst det i rörelsen
nedlagda arbete och dervid använda inventarier, hvilken inkomst borde
så beräknas, att det belopp, för hvilket bevillning skulle påföras, motsvarade
en för hundra af fastighetens taxeringsvärde, och äfven för
denna inkomst skulle enligt Eders Kongl. Maj:ts nyssberörda förslag till

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

ändringar i kommunalförfattningarna fyrkar beräknas. Häraf följde,
att, om bidragen till kommunens utskylder framgent uttaxerades enligt
den då föreslagna fyrktalssättningen och sålunda i samma proportion
som bevillningen, egarne af jordbruksfastighet fortfarande skulle komma
att betala sex, medan för annan fastighet eller för inkomst betalades
fem. Då deremot i det förslag till ändringar i bevillningsförordningen,
som Eders Kong], Maj:t nu beslutit förelägga Riksdagen, jordbruksfastigheten
fått sig åsatt ett öres högre bevillning än annan fastighet för
hvarje ett hundra kronor af uppskattningsvärdet i stället för den tillförene
ifrågasatta särskilda bevillningen för inkomst af jordbruksrörelse,
samt följaktligen fyrkar för sådan inkomst nu ej komma att påföras
jordbruksfastigheten, följer häraf, att, derest enahanda fyrktalssättningsmetod,
som föreslogs i Eders Kongl. Maj:ts förenämnda proposition till
1883 års riksdag, nu infördes, rubbning skulle inträda i det nuvarande
förhållandet mellan beskattningsföremålen i fråga om kommunalafgifterna.
För att undvika sådan rubbning tarfvades jemkning i nämnda fyrktalssättningsmetod
så vidt jordbruksfastigheten anginge, hvarjemte för
ändamålet användbara siffertal måste väljas, dervid dock alltid någon
om ock obetydlig rubbning i skattskyldighet och rösträtt ej kunde
undvikas. Vid sådant förhållande torde Eders Kongl. Maj:t finna lämpligare
föreslå Riksdagen att bibehålla den nuvarande fyrktalssättningsmetoden
med allenast den ändring, att jordbruksfastighet hädanefter
får sig åsatt enahanda fyrktal som andra beskattningsföremål; och har
jag i sådant syfte utarbetat förslag till förordning angående ändrad
lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet.

I detta förslag har jag, ehuru hänvisningen till ”Art. II bevillningsstadgan”
numera är oegentlig, då gällande bevillningsförfattning, hvars
1 och 7 §§ innehålla de bestämmelser hänvisningen afser, har titeln:
”Förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst” och
icke är indelad i artiklar, likväl ansett mig böra bibehålla denna hänvisning
af den anledning, att enahanda hänvisning förekommer i kommunalförfattningarna
å åtskilliga andra ställen, hvilkas ändring nu icke bör
ifrågakomma och torde jag i afseende härå få erinra att enahanda förfaringssätt
iakttogs då mom. 2 § 58 genom förordningen af den 8 mars
1889 erhöll viss ändrad lydelse.

Måhända kunde ifrågasättas att, såsom i ofvannämnda proposition
till 1883 års riksdag föreslogs, jemväl de i §§ 59 och 64 af förordningen
om- kommunalstyrelse på landet förekommande bestämmelser rörande
f}^rktalslängd samt debiterings- och uppbördslängd jemte de förordningen
vidfogade formulär till dylika längder äfvensom till debetsedel under -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

7

ginge vissa jemkningar med hänsyn till ändrade förhållanden, som inträdt
efter samma bestämmelsers och formulärs tillkomst. Eu så betydande
förenkling af längderna, som 1883 föreslogs och af lagutskottet
tillstyrktes, lärer emellertid, oafsedt skilnaden mellan den då föreslagna
lydelse af § 58 och den affattning, samma § erhållit i det nu utarbetade
förslaget, numera icke kunna ifrågakomma, sedan genom lagarne angående
skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll af tingshus
och häradsfängelse den 20 september 1884, angående skyldighet att
deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll af prestgård den 1 maj
1885 samt angående byggnad och underhåll af kyrka med hvad dertill
hörer, så ock af särskild sockenstufva, den 12 juni 1885 bestämts att
omförmälta byggnadsskyldigheter skola af dem, som erlägga kommunalutskylder,
utgöras så, att de skattskyldige deltaga i sådan kostnad för
fastighet efter hela och för andra beskattningsföremål efter en fjerdedel
af derå belöpande fyrktal, samt med anledning häraf §§ 11 och 59 i
förordningen om kommunalstyrelse på landet genom förordningen den
20 oktober 1888 erhållit ändrad lydelse. Vid sådant förhållande och
då dertill kommer att det nuvarande särskiljandet af de olika beskattningsföremålen
ur statistisk synpunkt icke torde vara utan betydelse
har jag icke för närvarande ansett mig böra föreslå någon ändring af
59 och 04 §§ i förordningen om kommunalstyrelse på landet eller i
omförmälta formulär.

Icke heller i öfrigt synes mig någon ytterligare ändring än den
redan omnämnda nu vara påkallad i sistnämnda förordning.

Vidkommande härefter öfriga kommunalförfattningar, torde vara
uppenbart, att, derest den af mig förordade ändring i fyrktalssättningsmetoden
vidtages, det ifrågastälda höjandet af jordbruksfastighetens
bevillning icke utöfvar någon inverkan på den beskattning, hvarom det
tillkommer kyrkostämma å landet att besluta. Deremot måste, då enligt
förordningarne om kommunalstyrelse i stad och om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd de allmänna stadsutskyldema och de kyrkliga afgifterna
i stad, för hvilka annan grund ej finnes föreskrifven, utgå efter
bevillningen, fördubblingen af jordbruksfastighetens bevillning medföra,
att, derest icke med afseende härå dessa förordningar undergå jemkning,
den till stad hörande jordbruksfastighet, derför bevillning erlägges,
äfven får sin bidragsskyldighet till ifrågavarande kommunalutgifter
i lika mån ökad. Det lärer dock icke finnas någon anledning att för
ifrågavarande jemförelsevis obetydliga fastighetskategori bibehålla den
undantagsställning i afseende å kommunalbeskattningen, som härrört af

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

jordbruksfastighetens lägre bevillning, och sådant ifrågasattes icke heller
uti den år 1883 framlagda proposition. Jag har''derför icke ansett mig
böra härutinnan föreslå någon ändring uti ifrågavarande författningar.

Mera afsevärd synes åtminstone vid första påseende den inverkan
vara, som höjandet af jordbruksfastighetens bevillning skulle kunna utöfva
på den beskattning, som tillkommer landstingen. Landstingsskatten skall,
enligt § 47 inom. 2 i förordningen om landsting, i regel utgå i förhållande
till bevillningen, hvadan jordbruksfastighetens andel i den enligt
mom. 2 utgående landsstingsskatt höjes i samma mån som dess
bevillning; men märkas bör att enligt 1 mom. i nämnda § landstingen
eg a ganska vidsträckt rätt att med afseende å ett ifrågastäldt företags
beskaffenhet bestämma grunden för uttaxeringen af de medel, som för
dess utförande erfordras.

I sammanhang med införandet af nu gällande fyrktalssättningsmetod
för landskommunerna ifrågasattes huruvida icke denna förändring
i grunden för kommunalutskyldernas utgörande jemväl påkallade
en i hufvudsakligen enahanda riktning gående förändring
i bestämmelserna om de afgifter, som af landsting beslötes, så
att dessa i allmänhet komme att — i förhållande till bevillningen —
för jordbruksfastighet utgå med dubbelt belopp emot för andra beskattningsföremål,
och i cirkulär den 15 september 1863 befallte Eders
Kongl. Maj:t, att genom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
samtliga länen landstingens underdåniga yttrande deröfver borde infordras
och till civildepartementet insändas. Af tjugutre landsting, från
hvilka svar på berörda cirkulär inkommo, afstyrkte allenast sex den
ifrågasatta förändringen, hvaremot denna tillstyrktes af sexton och af
ännu ett landsting biträddes allenast med den modifikation, att proportionen
mellan den andel i landstingsmedlen, som borde utgå af jordbruksfastighet,
och den andel, som uttaxerades af andra beskattningsföremål,
i allmänhet borde bestämmas såsom fem till tre. I proposition
den 10 november 1865 till Riksdagen föreslog Eders Kongl.
Maj:t den ändring i landstingsförordningens § 47, som sålunda förordats
af flertalet landsting. Förslaget tillstyrktes af sammansatta bevillnings-
samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, hvars hemställan
härutinnan godkändes af presto- och borgarestånden, men afslogs
af de båda andra stånden samt förföll. Vid 1868 års riksdag
föreslogs uti en inom Första Kammaren väckt motion liknande ändring
uti ifrågavarande förordning. Motionen tillstyrktes af lagutskottet, men
afslogs af kamrarne.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 40.

9

Frågan återupptogs af skatteregleringskomitén, som förklarade sig
finna billigt, att enahanda likställighet mellan jordbruksfastighet, annan
fastighet och inkomst, som komitén föreslagit beträffande bevillningen
till staten, jemväl genomfördes beträffande landstingsskatten, och då
komitén ansåg de skäl, på grund af hvilka komitén föreslagit att bevillning
till staten borde erläggas för inkomst af jordbruksrörelse, öfver
hufvud gälla äfven i fråga om den för länens behof utgående beskattning,
fann komitén sig sakna anledning att beträffande landstingsskatten
göra hemställan om något undantag för ifrågavarande inkomst. Komiténs
förslag rörande landstingsskatten förordades i hithörande afseenden
af de flesta länsstyrelserna och de öfriga länsstyrelsernas uttalanden
gingo väsentligen i den riktning, att fastighetens bidragsskyldighet
till landstingsskatten borde än mera höjas än komitén tillstyrkt.

Uti ofvanberörda år 1883 aflåtna proposition ifrågasattes ej heller,
att jordbruksfastigheten skulle bibehållas vid sin lägre bidragsskyldighet
till landstingsskatten, utan förslaget affattades i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med skatteregleringskomiténs hemställan, och af det
vid propositionen fogade statsrådsprotokoll framgår, att den häraf härrörande
rubbning i bidragsskyldigheten till landstingsskatten betraktades
såsom en naturlig följd af den förhöjda bevillningen för jordbruksfastigheten.
Lagutskottet hade härutinnan intet att erinra. Hos
Riksdagen kom förslaget ej under ompröfning, till följd deraf att förslaget
om den förhöjda bevillningen förföll.

Om än sålunda förslagen rörande höjande af jordbruksfastighetens
bidragsskyldighet till landstingsskatten icke föranledt ändring i hvad
härutinnan finnes i landstingsförordningen stadgadt, har emellertid en
stor del af landstingen icke desto mindre erkänt rigtigheten af den
grundsats, hvarpå berörda förslag varit fotade.

Åtskilliga landsting hafva nemligen, med tillämpning af den befogenhet
härutinnan, som landstingsförordningen medgifver, med afseende
å det särskilda intresse jordbruksfastigheten eger uti vissa bland
de företag, för hvilka landstingsskatt utgår, bestämt sådan grund för
uttaxeringen af derför erforderliga medel, att jordbruksfastigheten dertill
fått bidraga i vida större proportion än efter dess bevillning. Sålunda
utvisa statistiska centralbyråns hittills tryckta underdåniga berättelser
rörande kommunernas fattigvård och finanser från och med år
1882, för hvithet år redogörelse för landstingens utdebitering först började
i berättelserna intagas, att.i Göteborgs och Bohus län samt Vesternorrlands
län åtminstone under några år af ifrågavarande period äfvensom
i Gotlands, Vermlands, Gefleborgs, Vesterbottens och Norrbottens
Bill. till Riksd. Prat. 1891. 1 Sami. 1 Åfd. 22 PLäfi. 2

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o A0.

län under hela denna tid landstingsskatten utgått med högre belopp
per bevillningskrona af jordbruksfastighet än af andra beskattningsföremål,
i Vermlands län några år till och med uteslutande af jordbruksfastighet,
och i Jemtlands län har landstingsskatten under samma
tid i regeln utgått dels efter bevillningen med olika belopp per bevillningskrona,
dels efter mantal samt ett år allenast efter mantal.

I betraktande af hvad sålunda förekommit och då den ökning i
landstingsskatt, hvaraf, derest § 47 i landstingsförordningen lemnas
oförändrad, jordbruksfastigheten till följd af den föreslagna höjningen
i dess bevillning skulle komma att drabbas, icke lärer kunna anses
vara af någon större betydelse, samt i allt fall hvarje landsting egen
enligt 1 mom. af nämnda § sjelft bestämma grunden för utdebiteringen
och sålunda reglera afgiftema med hänsyn till de särskilda ändamål,
för hvilka de skola utgå, torde förslaget om höjning af jordbruksfastighetens
bevillning icke behöfva föranleda någon ändring uti förordningen
om landsting.

På grund af hvad jag sålunda anfört tillåter jag mig att i underdånighet
hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att, derest Riksdagen godkänner Eders Kongl. Majrts proposition af
denna dag om ändring i förordningen den 14 september 1883 angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst, jemväl antaga ofvanberörda
förslag till förordning angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet.»

Departementschefen uppläste härefter sistnämnda förslag; och sedan
statsrådets öfrige ledamöter instämt i hvad departementschefen yttrat
och hemstält,

behagade Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla
hvad sålunda hemstälts samt förordna att till Riksdagen
skulle aflåtas nådig proposition af det innehåll
bilagan till detta protokoll utvisar.

In fidem

Adolf Berencreutz.

Stockholm, K. L. Beckman, 1891.