1949 ANDRA KAMMAREN Nr 32

ProtokollRiksdagens protokoll 1949:32

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

8—19 december.

Debatter m. m.

Torsdagen den 8 december.

Sid.

Ändring i lagen om expropriation, m. m. (Forts, från 7/12) .... 3

Svar på interpellationer av:

Herr Ohlin ang. regeringens politik för befrämjande av en liberalisering
av utrikeshandeln i Västeuropa ................ 52

Herr Ahlsten ang. ändring av gällande bestämmelser om försäkringsgivares
regressrätt.............................. 62

Herr Birke ang. åtgärder mot olovliga tillgrepp av bilar...... 67

Herr Wiklund i Stockholm ang. inkallande av en konferens för
anstaltsnämnderna vid fångvårdsanstalterna för behandling av

aktuella behandlingsproblem............................ 73

Herr von Friesen ang. åtgärder för beivrande av viss rashetsande
propaganda .................................... 77

Fredagen den 9 december.

Svar på interpellation av herr Edström ang. effektivisering av

skyddet för icke patenterade yrkeshemligheter .............. 80

Svar på fråga av fröken Vinge ang. löneutredningen för biblio teksbiträdena

.......................................... 82

Svar på interpellationer av:

Herr Staxäng ang. möjligheterna till svenskt-norskt samarbete

beträffande vissa byggnadsfrågor vid Svinesundstullen...... 83

Herr Vigelsbo ang. användning av intäkterna av den extra bensinskatten
för tillgodoseende av vägväsendets behov........ 86

Herr Persson i Norrby ang. beredande av tillfälle för innehavare
av bruksåbohcmman att friköpa sina fastigheter .......... 88

1—Andra kammarens protokoll 19/i9. Nr 32.

Nr 32.

Innehåll.

Sid.

Herr Persson i Landafors ang. användningen av extravinster,

som uppkomma genom devalveringen.................... 89

Herr Hagberg i Luleå ang. socialstyrelsens levnadskostnadsindex 95

Lördagen den 10 december.

Svar på interpellationer av:

Herr Wedén ang. redogörelse för omfattningen av den statliga krediten
till AB Svenska Reservoirpennfabriken m. m........... 105

Herr Nilsson i Svalöv ang. utredningarna om ett effektivare uppbördssystem,
m. m..................................... 115

Tisdagen den 13 december.

Höstsessionens avslutning .................................. 122

Samtliga avgjorda ärenden.

Torsdagen den 8 december.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34, ang. ändring i lagen om expropriation,
m. m......................................... 3

Lördagen den 10 december.

Statsutskottets memorial nr 187, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut ang. samförläggning av Södra skånska infanteriregementet 105

Andra lagutskottets utlåtande nr 35, ang. förslag till lag om inlösen av
rätt till gruva m. m..................................... 105

Tisdagen den 13 december.

Riksdagens beslut under vår- och höstsessionerna................ 122

Höstsessionens avslutning .................................. 122

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

Torsdagen den 8 december.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 2 innevarande
december.

§ 2.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

Herr talmannen anmälde, att handläggningen
av andra lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,
in. in., dels ock i ämnet väckta motioner,
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid för fortsatt överläggning
rörande punkten A) 1) Utskottets förslag
till lag angående ändring i lagen
den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,
1 §, enligt förut skedd anteckning
ordet till

Herr HELLBACKEN, som yttrade:
Herr talman! Beträffande den fråga
som så ingående debatterades i denna
kammare i går eftermiddag, föreligga
egentligen inte så stora meningsskiljaktigheter
som talare ifrån olika partier
velat göra gällande. Vid frågans behandling
i andra lagutskottet hade jag
nästan den känslan, att utskottet så
småningom skulle kunna ena sig om
den linje, som utskottsmajoriteten nu
gått in för. Detta inte minst därför att
tidigare riksdagar ju begärt utredning
av det spörsmål, som regeringen i denna
proposition har framlagt. Justitieministern
har i propositionen följt de intentioner,
som den utredning som igångsattes
i markutredningen gav uttryck
åt. De myndigheter som yttrat sig i de
frågor det här gäller ha ju också med
få undantag förordat att denna lagstiftning
borde komma till stånd.

Vad är det nu egentligen som man
anser utgöra ett sådant våldsamt in -

grepp i detta sammanhang? Man säger
att denna lagstiftning innebär ett våldförande
på den enskilda äganderätten
och att utskottet här förordar en lagstiftning,
som man hade hoppats att
den svenska riksdagen icke skulle acceptera.
När jag lyssnade till herr Fagerholm
i går kväll tänkte jag i mitt
stilla sinne, att han med sin skrivbordseller
kammarlärdom icke har kunnat
se frågan som den bör ses och som man
ser den ute i landet, i kommunerna och
städerna, där det är brist på jord till
rimligt pris till tomtmark och där det
förekommer spekulationer i sådan jord
— jag skall inte använda ordet tomtjobberi.
Men jag skall tillägga att det
finns sådana som genom spekulativa inköp
eller vägran att sälja jord till kommuner
och städer medverka till att jorden
blir onödigt dyr.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten
på att särskilt det domstolsförfarande
som införts vid expropriation
väl torde hälsas med allmän tillfredsställelse
ifrån alla partier, vilkas talesmän
hittills yttrat sig i denna fråga.
Förhållandena i samband med ett expropriationsförfarande
bli då säkerligen
både smidigare och bättre än tidigare
varit fallet. Tack vare detta domstolsförfarande
har man också möjlighet
att åstadkomma en bättre och mera
enhetlig bedömning av uppstående
tvistefrågor. Vid tidigare expropriationsförfarande
hade man icke möjlighet
att överklaga beslutet, såvida icke
vederbörande expropriationsnämnd underlåtit
att iakttaga de formella kraven
i samband med expropriationen. Men
när det gällde exempelvis värderingen
fanns det ingen möjlighet att vädja till
högre myndighet, utan det pris som en
gång var satt på marken fick också bli
gällande. Genom det nu föreslagna förfarandet
har man fått en möjlighet att

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

gå till högre instans och ånyo få ärendet
prövat. Alltså måste vi säga, att på
denna punkt en förbättring skett.

När nu högerreservanterna och de
som föra högerns talan i kamrarna säga,
att de anse det medföra allvarliga
betänkligheter att införa en lagstiftning
på det område det här gäller, vill jag
fästa uppmärksamheten på att vi ju redan
ha en expropriationslagstiftning,
enligt vilken mark kan exproprieras för
industriella ändamål och i viss mån för
allmänt ändamål i städerna osv. Även
när denna lag antogs förklarades det,
att den åtminstone i vissa avseenden
skulle bli en fara för rättssäkerheten.
Vi veta ju att sådan expropriationslag
har varit i kraft sedan 1917. Hur har
det gått under den tiden? Ha de farhågor
besannats som då uttalades? Nej,
visst inte. Från den tid jag suttit i denna
kammare erinrar jag mig att man
många gånger, från borgerligt håll, när
det gällt lagförslag av social karaktär
ställt sig avvisande. Men lagarna ha
kommit till stånd — de ha vuxit fram
ur det allmänna rättsmedvetandet och
i det praktiska livet visat sig lämpliga.
Någon framställning om upphävandet
av tidigare expropriationslagar har icke
framkommit. Man frågar sig alltså, om
inte detsamma gäller beträffande det
lagförslag, som nu här föreligger, och
om det verkligen finns någon anledning
säga att denna lag inte behövs.

Hade vi, herr talman, haft denna lag
för 30 år sedan, hade man haft möjlighet
att åstadkomma tomtmark till billigare
pris, vilket hade gjort, att hyror
och dylikt inte blivit så höga som för
närvarande är fallet. Spekulativa personer
ha lagt sig till med mark i avvaktan
på att det skulle byggas intill eller
i närheten av städer och tätorter för att
sedan pressa upp priset på marken onödigt
högt. Jag anser att det inte finns
någon som helst anledning för en svensk
riksdagsman att slå vakt om dessa spekulativa
tomtförvärvare gentemot inte
bara de kommunala intressena utan

även intresset att undvika fördyringar
på tomtmarknaden. Jag vet att
många borgerliga med erfarenhet från
det praktiska livet dela denna uppfattning.
Jag har själv rätt lång erfarenhet
av kommunalt arbete, och om jag skulle
börja relatera vissa förhållanden på
detta omårde från mitt eget län, skulle
kammarledamöterna säga, att det inte
vore sant, trots att man kan bevisa att
så är förhållandet. Nog är det väl egendomligt
— det tycker man säkert i alla
läger — att ett industriföretag skall ha
möjlighet att expropriera mark för vissa
industriella anläggningar, för elektriska
kraftledningar etc., men att en kommun
som behöver mark för att tillhandahålla
tomter till billigt pris för dem, som bygga
och bo i en tätort, inte skall ha möjlighet
att med lagens hjälp komma åt
en sådan mark.

Nu kan man ju säga att kommunen
kan köpa i den allmänna marknaden.
Ja, visst kan den det, och så sker även.
Och i många fall ha nog kommunerna
kunnat förvärva sådan mark till överkomligt
pris. Denna lagstiftning är inte
riktad mot en legal försäljning — om
jag får använda det uttrycket — eller
mot sådana som vilja överlämna mark
till kommunen till skäligt pris, utan den
är riktad just mot sådana personer, som
inneha mark och som i spekulationssyfte
hålla på denna mark så länge, att kommunen
får betala en oskälig ersättning
för densamma. Syftet med en lagstiftning
av denna karaktär är att den skall
vara en säkerhetsventil, som vederbörande
skall ha tillgång till, när man inte
på frivillig väg kan komma överens och
göra upp om köp av den mark som erfordras
för utbyggning av samhället.

Man har velat göra gällande att denna
lagstiftning skulle medverka till att
kommunerna skulle ge sig in på en
osund bostadspolitik och köpa upp mer
mark än de skulle behöva. Den som har
någon närmare kännedom om våra
kommunalmän måste väl vid sådant tal
le i sitt stilla sinne. Mot en sådan bo -

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

stadspolitik från kommunens sida finnes
för övrigt en effektiv broms, ty det
är ju Kungl. Maj:t som i sista hand skall
pröva, huruvida en expropriation skall
äga rum. Våra kommunalmän äro nog
så förfarna, att de inte lägga ner mera
pengar än de anse nödigt för att förvärva
den mark som de finna vara behövlig
för samhällets framtida utveckling.
Man har särskilt velat rikta kritik
mot denna expropriationslagstiftning
genom att säga, att även kommunerna
komma att köpa mark och ligga på den
i spekulationssyfte. Detta tror jag mycket
litet på. Jag tror å andra sidan att
kommunerna, om de anse att utvecklingen
går dithän, att de måste förvärva
mark för den framtida bebyggelsen,
i första hand försäkra sig om denna
mark på frivillighetens väg och först
om de anse det omöjligt att komma
överens på denna väg tillgripa det instrument
de få om detta förslag nu blir
antaget av riksdagen.

Jag sade tidigare att utskottets förslag
inte skiljer sig så värst mycket från
de reservationsvis framförda yrkandena.
Vi kunna också utläsa ur reservationerna
att samtliga partiers representanter
i andra lagutskottet äro överens
om att en expropriationslagstiftning på
detta område behövs. Nu ha emellertid
högerrepresentanterna såväl reservationsvis
i utskottet som genom yttranden
i kamrarna yrkat avslag på förslaget
och hemställt om fortsatt utredning.
Jag kan därför inte förstå annat än att
man helt enkelt vill hindra den nya
lagstiftningen att komma till stånd genom
att yrka på en ny utredning. I synnerhet
efter det mycket ingående förslag
från markutredningen som föreligger
har jag svårt att tro att man kan få
riksdagen att gå med på någonting sådant.

I den av folkpartiets och bondeförbundets
representanter avgivna reservationen
föreslås den ändringen i propositionen,
att mark endast skall kunna
förvärvas där regionplan eller stads -

Åndring i lagen om expropriation m. m.

plan är upprättad men att man icke
skulle sträcka sig därutöver. Var och
en som känner till de kommunala förhållandena
i exempelvis ett starkt växande
industrisamhälle vet emellertid,
att det tar alldeles för lång tid att få
dessa regionplaner fastställda, för den
händelse man behöver mark. Om man
försöker betrakta dessa ting som de i
själva verket te sig i det praktiska livet,
finns det ingen som helst anledning
att göra någon ändring på den punkten
i Kungl. Maj:ts proposition. Det är nödvändigt
att det finns möjlighet att förvärva
mark även innan sådan regionplan
är fastställd, och jag kan inte finna
att det finns någon grund för den
kritik, som man har riktat mot tomträttsförfarandet.
Utskottets förslag inrymmer
därjämte i motsats till propositionen
den säkerhetsföreskriften, att
därest ifrågavarande mark icke kommer
till användning för avsett ändamål
skall vederbörande äga rätt att återköpa
marken.

I utskottet ha vi försökt att få detta
förslag, som är lagt efter praktiska linjer,
så utformat, att det skulle tillgodose
alla rimliga anspråk, som framställts
dels motionsvis och dels inom utskottet,
att göra lagstiftningen sådan, att
den skulle bli till verklig båtnad för de
samhällen som komma att använda sig
av densamma. Jag skulle vilja säga, herr
talman, att om utskottets förevarande
förslag i dag bifalles av denna kammare
liksom det i går bifölls av första
kammaren, så kommer detta att hälsas
med tillfredsställelse av kommunalmän
i stora delar av vårt land oavsett partipolitiska
gränser.

Jag skall inte nu ingå på någon juridisk
disputation med herr Fagerholm,
som i går ställde vissa frågor, vilka väl
egentligen voro riktade till justitieministern.
Man kan väl utgå ifrån att han
kommer att få ett uttömmande svar på
de frågor han ställde. Jag kan emellertid
inte finna att herr Fagerholms yttranden
på något sätt kunna rubba till -

Torsdagen den 8 december 1949.

6 Nr 32.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

tron till det förslag som här föreligger.

Detta förslag, herr talman, ger kommunerna
en möjlighet att förvärva behövlig
mark, en möjlighet som de borde
haft förut och som säkerligen kommer
att visa sig mycket gagnerik när det
gäller den framtida bebyggelsen och
varigenom man säkerligen också kommer
att kunna motverka att tomtpriserna
springa i höjden.

Med vad jag nu har sagt ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till det förslag
som utskottet har framlagt.

Vidare anförde:

Herr LAGER: Herr talman! Jag skall
inte ge mig in på någon detaljdiskussion
om det föreliggande utskottsutlådet
och lagförslaget. Jag vill bara till
detta och till debatten i går i största
korthet knyta några allmänna reflexioner
och göra några erinringar.

För det första vill jag med en viss
tillfredsställelse notera, att på senare
tid det allmännas och kommunernas
skyldighet att sörja för att folket har
tillgång till goda bostäder blivit mer
och mer erkänd. Inte ens högerreservanterna
i andra lagutskottet våga ju
helt motsätta sig att kommunerna driva
en aktiv bostadspolitik, och i gårdagens
debatt uttalade också herr Fagerholm
att han för sin del var positivt inställd
till en sådan aktiv bostadspolitik, dvs.
att man skjuter det privata fastighetskapitalet
åt sidan. Men en aktiv kommunal
bostadspolitik, som skall kunna
inriktas på längre sikt, kräver ju oundgängligen,
att kommunerna få tillgång
till tomtmark, och en utvidgning av expropriationsrätten
har därför länge varit
ett aktuellt krav. Man kan därför
inte säga, att det föreliggande förslaget
kommer för tidigt utan snarare tvärtom.

I detta sammanhang kan jag inte heller
låta bli att erinra om att i ett program,
som utkom 1944 och som har spelat
en viss roll i svensk politik och bar
titeln Arbetarrörelsens efterkrigspro -

gram, det bl. a. heter: »För att jordvärdestegringen
i städerna skall komma
det allmänna till godo och ännu
mer för att framtida saneringsarbeten
icke skall försvåras på grund av bostadsbeståndets
splittring på flera ägare,
bör tomtmarken kommunaliseras
och beståndet av hyreshus gradvis överföras
i kommunal ägo.» Det kravet är
fullt berättigat, och det behåller sin
aktualitet även om riksdagen, som jag
hoppas, godkänner det föreliggande förslaget
i stort och vissa reservationer i
detaljfrågor. Detta förslag tillgodoser
kommunernas intressen och behov och
ger dem rätt att skaffa sig erforderlig
tomtmark endast till en begränsad del.
Fn vidgad rätt för kommunerna att tillägna
sig tomtmark och hindra spekulationer
är betydelsefull också ur den
synpunkt, som tidigare framhållits här
i debatten, nämligen att hålla tillbaka
den fortgående tendensen till stegring
av hyrorna. Vi ha nu, åtminstone här i
huvudstaden, kommit så långt att åtskilliga
bostadssökande som bo dåligt
och osunt trots allt måste avvisa bättre
lägenheter av den enkla anledningen,
att de inte kunna betala de höga hyror
som dessa lägenheter betinga.

I det förslag, som utskottet här framlagt,
har utskottet skyndat sig att ta avstånd
från någonting som man kallar
för kommunala markmonopol. Det upplyses
också om att justitieministern är
av ungefär samma mening. Nu kan man
ju förutsätta, att justitieministerns mening
i dessa stycken och utskottets motiveringar
och skrivningar komma att
ha en rätt avgörande betydelse, när de
nya lagbestämmelserna skola tillämpas
i praktiken. Därför äro de begränsningar
som utskottet gör i sin skrivning
mycket olyckliga. Det heter där: »Om
det sålunda finnes befogad anledning
antaga, att den enskilde markägaren
själv exploaterar marken eller eljest är
beredd upplåta den för exploatering
mot skäligt pris, måste det anses säkerställt,
att marken är på skäliga villkor

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

tillgänglig för tätbebyggelse. Då i angivna
fall själva grundförutsättningen
för expropriationsrätten brister — nämligen
att äganderättens överförande å
kommunen erfordras för att markens
tillgänglighet skall vara garanterad —
föreligger enligt förslaget icke någon
expropriationsrätt för kommunen.»
Denna begränsning av lagens tillämpning
öppnar möjligheter till åtgärder
ifrån vissa markägares sida för att i
spekulationssyfte förvärva eller behålla
tomtmark. Denna begränsning strider
också emot de utfästelser i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, vilka jag alldeles
nyss återgav, liksom den uppenbarligen
strider emot kommunernas vällovliga
intressen i det hänseende det
här gäller. Om den nya lagen kunde
tillämpas så, att all tomtmark överfördes
i kommunens hand, så innebure
detta visserligen, för att använda utskottets
formulering, ett kommunalt
markmonopol. Men ett sådant monopol
skulle, såvitt jag förstår, inte vara till
någon skada för det stora flertalet av
kommunens invånare men väl för en
och annan tomtspekulant och begränsa
dennes verksamhet. Lagens syfte bör
väl ändå vara att tillgodose kommunens
intressen och inte de enskilda markägarnas
intressen.

På denna punkt — liksom på några
andra punkter — har herr Lundberg
avgivit en reservation, som enligt min
mening bättre svarar emot kommunernas
intressen, och jag vill därför instämma
i hans bifallsyrkande till sina
reservationer.

Det nu föreliggande förslaget berör
inte ett par andra områden, där åtgärder
trots allt iiro påkallade. Jag syftar
dels på åtgärder för att säkerställa att
kommunerna bli delaktiga av den markvärdestegring,
som uppkommer genom
det allmännas insatser, dels på åtgärder
för att säkerställa vissa naturtillgångar,
som äro av betydelse, därest
kommunerna skulle bli nödsakade att
starta egen produktion av byggnadsma -

Ändring i lagen om expropriation m. m.

terial. Även om kommunerna föra en
aktiv bostadspolitik redan nu och bättre
än tidigare förstå att sörja för sina
innevånares behov av bostäder, äro
möjligheterna till detta begränsade
bland annat av det förhållandet, att hela
byggnadsmaterialproduktionen ligger i
enskildas händer. Därtill äro byggnadsmaterialproducenterna
mycket väl organiserade
och sammanslutna i truster
och karteller. Genom sin kontroll över
byggnadsmaterialen kunna de tämligen
efter behag gynna eller missgynna de
kommunala bostadsföretagen, och i allmänhet
är det nog så, att de gynna de
privata företagen och missgynna de
kommunala. Enda möjligheten för kommunerna
att hävda sig på detta område
är att i väntan på den pågående utredningen
om förstatligande av byggnadsproduktionen
söka att själva så långt
deras resurser medge sörja för sina egna
byggnadsföretags behov av material.
Men för att så skall kunna ske måste
också kommunerna medges rätt att expropriera
vissa naturtillgångar, som äro
nödvändiga för en dylik produktion.
Önskemålet om en sådan utvidgning av
expropriationsrätten framförde kommunisterna
i en gruppmotion senast till
detta års riksdag, och jag vill inskränka
mig till att bringa denna motion i
erinran.

Så till slut, herr talman, bara ett par
ord om vad herr Fagerholm sade i sitt
anförande i går kväll. Han åberopade i
sin polemik mot det föreliggande förslaget
bland annat det allmänna rättsmedvetandet
på detta område, sådant
som det framvuxit under långa tider,
och han hänvisade, om jag inte missförstod
honom, till att jordrättens historia
i detta land egentligen är en historia
om den enskildes kamp för sin
äganderätt till jorden. Jag är inte jurist,
och jag är inte heller historiker av facket,
men jag tillåter mig i alla fall säga,
att det som herr Fagerholm här åberopade
som karakteristiskt för den svenska
allmogens kamp för äganderätten

Torsdagen den 8 december 1949.

8 Nr 32.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

till jorden genom tiderna inte gärna
kan användas som motivering för ett
avslagsyrkande på utskottets förslag.
Det är alldeles riktigt att den svenska
allmogen, inte minst bönderna, i gångna
tider har kämpat en mycket hård
kamp för denna äganderätt. De ha kämpat
emot en enväldig kungamakt, de ha
kämpat emot länsherrarna, som brandskattade
dem, och de ha — varför kan
man inte säga det — ända in på senare
tid fått kämpa rätt hårt emot bolagsherrar,
som inte dragit sig för en
liknande brandskattning. Det är därför
naturligt att exempelvis de norrländska
bönderna, som på 1800-talet fingo uppleva,
hur smarta bolagsagenter snöto
sig till deras goda skogshemman för en
spottstyver eller en kanna brännvin,
reagerade emot en sådan ordning. Och
denna kamp stod helt i överensstämmelse
med det allmänna rättsmedvetandet.
Men här gällde det hela tiden de
mindre väl besuttnas kamp för sin existens
emot de väl besuttnas roffarlust.

Det lagförslag som här föreligger till
behandling tar inte sikte på att skydda
en viss kategori privata ägare gentemot
en annan kategori privata ägare av
jord. Det gäller ju här kommunernas
rätt att expropriera för att tillgodose
det intresse, som kommunernas inbyggare
ha. Jag tvivlar inte alls på att detta
kan göra eu och annan tomtspekulant
förbittrad. Men denna förbittring, som
fötts ur besvikelsen över att inte kunna
spekulera sig till stora vinster på det
allmännas bekostnad, anser jag att man
kan ta med största jämnmod. En vidgad
rätt på detta område för kommunerna
bör förhindra att enskilda draga
vinster på det allmännas bekostnad.
Detta står, herr Fagerholm, helt i överensstämmelse
med det allmänna rättsmedvetandet.

Herr STJÄRNE: Herr talman! Det
föreliggande lagförslaget har, som vi
alla kunna intyga, varit föremål för stor

uppmärksamhet landet över. Själva ordet
expropriation har bland allmogen
en mycket dålig klang. Man är rädd om
sitt eget, och det bjuder emot när man
kommer med våld och tar det ifrån en.
Jag undrar därför om inte lagrådet beträffande
reaktionen hos en bred allmänhet
träffat huvudet på spiken när
det säger: »För den allmänna rättsuppfattningen
i vårt land måste det utan
tvivel te sig främmande att i den betydande
utsträckning som här föreslagits
utbyta den lagstadgade tryggheten
mot ett osäkerhetstillstånd, där den administrativa
makten efter fritt skön
samt mer eller mindre svävande lämplighetsgrunder
äger avgöra om den enskildes
äganderätt — det må röra sig
om större eller mindre jordbruk, större
eller mindre bostads- eller andra fastigheter
— skall utan tvingande skäl uppoffras.
» Man måste ändå medge att dylika
synpunkter beaktats i mycket ringa
mån i det föreliggande förslaget. Och
detta utgör enligt min uppfattning förslagets
svaghet. Ett våldförande utan
nödtvång på denna i den svenska folksjälen
djupt grundade rättskänsla kommer
säkerligen att hämma sig.

Herr Hellbacken sade nyss, att vi ju
redan ha en expropriationslagstiftning
och att den har gått bra att tillämpa.
Det har inte förelegat några särskilda
svårigheter därvidlag. Men, herr Hellbacken,
den stora skillnaden är, att den
nu gällande lagen riktar sig mot vissa
mycket starkt begränsade och klart beskrivna
förhållanden, under det att
kommunerna enligt det nu föreliggande
förslaget skulle få rätt att expropriera
stora sammanhängande områden utan
att någon bestämd planläggning för deras
användning i framtiden föreligger.
Det heter ju i propositionen, att man
skall ha möjlighet att välja alternativ,
och ett sådant uttryck förutsätter ju
med all tydlighet, att områdena äro så
pass stora att de i sin helhet inte komma
att användas för det ändamål som
lagen anger.

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Nu skall genast medges att tvingande
skäl till expropriation i vissa fall föreligga.
För en del tätorter ha svårigheter
säkerligen förefunnits att erhålla
tillräckliga områden för samhällets expansion.
Det har ingen, förnekat. Men
detta ha folkpartiet och bondeförbundet
beaktat i sin reservation. Herr
Lundberg sade i går, att folkpartiet hade
utformat sin reservation så, att den
skulle vara lämplig att ta fram vid behov
och att skillnaden mellan utskottets
förslag och reservationen ligger i
ekonomiska intressen och i olika social
syn samt att vi vore advokater för intressen
som för oss borde vara en övervunnen
ståndpunkt. Nej, herr Lundberg,
det går ändå för långt. Så mycket borde
ändå herr Lundberg veta om folkpartiets
insatser i svensk politik för social
välfärd, att en sådan beskyllning borde
vara honom fjärran. Det är inte på dylika
vägar folkpartiet vunnit väljarnas
ökade förtroende.

Även med den begränsning vi i reservationen
föreslagit bör tätorternas
behov av mark bli mer än väl tillgodosett.
Man anför mot denna begränsning,
att det tar för lång tid, innan planerna
bli fastställda. Men i ytterst få fall torde
väl det omedelbara markbehovet vara
så trängande, att man inte kan vänta
med expropriationen tills dessa planer
fastställts. För övrigt kan väl inte exploateringen
på allvar sättas i gång
förrän planerna äro fastställda.

Vi ha gått emot tomträtten. Varför?
Därför att en expropriation för tätbebyggelse
ju ger kommunen möjlighet att
använda marken som den behagar utom
i det fall, att markägaren själv är villig
exploatera, i vilket fall expropriationen
inte kan komma till stånd. Genom att
kommuner i detta sistnämnda fall också
få rätt att expropriera för upplåtelse
med tomträtt, blir nämnda bestämmelse
om den enskildes rätt fullständigt
illusorisk. Detta kunna vi ej anse riktigt.
Har den enskilde genom en bestämmelse
fått en möjlighet att själv

Ändring i lagen om expropriation m. m.

exploatera sin mark, så bör inte en annan
paragraf förta honom denna möjlighet.

Jag skall inte, herr talman, ge mig
närmare in på värderingsgrunderna.
Herr Jacobsson i Igelsbo med flera har
redogjort för dem. Jag måste dock säga
att motiveringen för den nya formuleringen
förefaller synnerligen svag. Man
säger i motiveringarna att expropriaten
skall ha full ersättning såväl för fastighetens
värde som för annan skada. Men
det får inte stå i lagtexten. Där skall i
stället stå, att värdet skall bestämmas
särskilt efter ortens pris och fastighetens
avkastning. Varför denna svävande
formulering? Utskottet säger, att om på
en ort monopolistiskt uppdrivna priser
på tomtmark äro rådande, så skall man
gå till andra orter av liknande typ för
att få jämförelsetal. Då blir ju inte den
ortens pris gällande varom fråga är,
även om motiveringen i och för sig kan
ha fog för sig, vilket jag inte skall bestrida.
Utskottsmajoriteten anför från
departementschefens uttalande bl. a.
följande: »Expropriationsersättningen

bör i princip uppgå till sådant belopp
att den ersättningsberättigade — såsom
det uttrycktes under förarbetena till
gällande expropriationslag — bibehålies
orubbad vid den ekonomiska ställning
såsom helhet räknat, som han förut
innehaft. För att möjligheten att anlita
expropriation ej skall bli mer eller
mindre illusorisk är det å andra sidan
angeläget att ersättningen ej överstiger
nämnda belopp, åtminstone icke i någon
mera betydande mån. Erfarenheten
ger emellertid vid handen, att expropriationsvärderingarna
ofta resultera i
mycket höga ersättningsbelopp, och
detta förhållande torde icke sällan ha
avhållit kommuner från att utnyttja de
expropriationsmöjligheter som redan nu
finnas. Om man vill vinna syftet med
en utvidgad expropriationsrätt, ter det
sig därför nödvändigt att bryta rådande
värderingspraxis.» Rådande värderingspraxis
anses sålunda ha inneburit

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

överfull ersättning. Även om i vissa
enstaka fall ersättning utdömts i överkant
synes det vara djärvt att påstå, att
det har varit rådande praxis. Den nya
domstolsorganisationen, om vilken vi
alla ha varit i stort sett ense, bör väl
emellertid få de största förutsättningar
att utdöma opartiska och rättvisa ersättningar
minst lika bra enligt den
gamla regeln om full ersättning som efter
den nya, mångtydiga formuleringen.

Herr Lundberg sade i går, att föreliggande
lagförslag var att anse såsom
en minimilagstiftning. Hurudan skall
då, enligt herr Lundbergs uppfattning,
en lag om expropriation se ut, som vore
fullt tillräcklig? Man måste fråga sig
det. När utskottsmajoriteten förordar så
gott som obegränsad expropriationsrätt
för kommunerna, enligt ersättningsregler
som avses undertrycka varje värdestegringstendens,
vad kan man då önska
mera? Då måste väl nästa etapp vara
den fullständiga socialiseringen enligt
det gamla socialistiska programmet om
alla produktionsmedels överförande i
samhällets ägo. Jag kan inte förstå
annat.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Holmbäck m. fl. avgivna
reservationen.

Häruti instämde herrar Kristensson
i Osby, fru Sjöstrand och herr Wiklund
i Stockholm.

Herr HELLBACKEN (kort genmäle):
Herr talman! Den föregående ärade talaren
sade bl. a., att man är rädd om
sitt eget. Ja, det är bara bra att man
är det. Men det äro väl jordspekulanterna
också, de som köpt jord på spekulation
för att få upp priset? De äro också
rädda om sitt eget. Men det avhåller
inte ett stort bolag från att köpa upp
all jord runt en tätort. Skall inte en
kommun då ha möjligheter att komma
i besittning av den jorden?

Jag kan där ta ett exempel från en
stad i Kopparbergs län. Där äges större

delen av lämplig tomtmark av bolag
men även av andra markägare, som
spekulera i stigande tomtpriser. Lämplig
utvidgning av bebyggelsen har hindrats,
och tomtpriserna ha varit orimligt
höga, där över huvud några tomter
varit till salu. Jag vill då fråga: Är herr
Stjärne med om att sådant får fortgå?
Är det inte ett allmänt intresse att man
vidtar åtgärder för att försöka få rättelse
härutinnan?

När herr Stjärne här åberopar lagrådet,
så vill jag säga, att visst har lagrådet
sagt att expropriationen inger stora
betänkligheter, men herr Stjärne befinner
sig ju i det fallet i samma båt som
utskottsmajoriteten. Herr Stjärne vill ju
nämligen vara med om expropriation
inom de planlagda områdena, vilket
lagrådet däremot inte vill. Lagrådet
skriver emellertid -— vilket man kanske
inte gärna vill ha uppläst här — beträffande
lagen om expropriation för
bostadsändamål följande:

»En sådan möjlighet kan ock otvivelaktigt
vara till stort gagn, när det gäller
att hindra osund spekulation i jord
och avhjälpa den flerstädes svåra bostadsbristen.
Genom byggnadslagstiftningen
har man vunnit möjlighet att
hindra enskilda exploatörer att efter
eget skön leda utvecklingen av bebyggelsen»,
etc. Lagrådet är alltså här i viss
mån inne på samma linje som Kungl.
Maj:t och utskottsmajoriteten.

Jag skulle vilja friska upp herr Stjärnes
minne en smula. Om jag inte råkat
ut för minnesfel satt herr Stjärne i dag
med vid bordet i andra lagutskottet,
när vi fattade beslut om den nya expropriationslagstiftningen,
som gäller vissa
utländska intressen. Herr Stjärne var
med om att — enhälligt till och med —
besluta om detta. Det ärendet kommer,
skulle jag tro, på kammarens bord om
lördag och blir då föremål för riksdagens
beslut.

Det torde inte vara så, som här har
gjorts gällande, att ifrågavarande expropriationslagstiftning
är så förfärligt

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

farlig. Ingen har här med sakskäl vederlagt
vad utskottet därvidlag har anfört.
Jag kan därför inte finna någon
anledning för denna kammare att här
frångå det beslut, som första kammaren
redan har fattat.

Herr STJÄRNE (kort genmäle): Herr
talman! Jag har inte sagt, att vi inte gå
med på expropriation så långt det är
nödvändigt. Jag har heller inte sagt, att
det är något fel att vara rädd om sitt
eget —- och herr Hellbacken ansåg ju
inte heller att det ligger något orätt
i det.

Som motskäl till vad jag sade anförde
herr Hellbacken de stora bolagen,
men det finns ju också andra tomtinnehavare.
Det finns personer med egnahem
och trädgårdsanläggningar i närheten
av tätorterna. Det blir inte så roligt
för dem, om de måste avstå från
sina näringsfång och kanske inte ha
möjlighet att skaffa sig något annat.
När deras tomter ligga så nära, att expropriation
är nödvändig, så måste de
naturligtvis ge med sig, men om de ligga
så pass långt ute i periferien att expropriation
kan undgås, så skola vi väl
ändå försöka skona dem. Vi skola väl
inte ta mer än vad som är absolut nödvändigt.

Vi anse ■—• som herr Hellbacken väl
vet — att det är de planlagda områdena,
de som man har för avsikt att använda
för framtiden, som skola exproprieras.
Men andra, icke planlagda områden,
som exproprieras bara för att
man vill ha sammanhängande större
områden att tillgå, anse vi böra skonas.
Genom att begränsa expropriationen
kan man kanske rädda många små fastighetsägare,
som behöva sina fastigheter
och sitt näringsfång i tätorternas utkanter.
Sådana tomtmarker skola icke
exproprieras, om det inte är alldeles
nödvändigt. Om det däremot är nödvändigt,
så har jag inte vänt mig emot
expropriationen. Det är just här skill -

Ändring i lagen om expropriation m. m.

naden ligger, och det är en mycket avsevärd
skillnad, herr Hellbacken.

Herr HELLBACKEN (kort genmäle):
Herr talman! Herr Stjärne tycks vilja
upprätta något slags norm eller millimeterrättvisa
när det gäller hur långt
expropriationen skall få sträcka sig.
Det som han och hans medreservanter
föreslagit anser han vara den absolut
rätta gränsen. Så fort man sträcker sig
utanför detta förslag är man ute på områden,
som man inte vill rekommendera.

Herr Stjärne är själv inne på att expropriera
inom ett visst område, där
man upprättat en regionalplan, etc. Här
finns det nämligen både egnahem och
trädgårdsanläggningar, liksom utanför
sådan plan. Herr Stjärne slår alltså in
öppna dörrar. Det är detta jag särskilt
vill framhålla.

Herr CARLSSON i Bakeröd: Herr talman!
Som herr Stjärne mycket riktigt
anmärkte har det förslag till ny expropriationslag,
som riksdagen nu behandlar,
mycket livligt diskuterats bland
jordbrukare och fastighetsägare ute i
bygderna, särskilt bland dem som råkat
äga fastigheter i närheten av en stad
eller tätort, och man har med all rätt
frågat sig, hur mycket den privata
äganderätten till jord kommer att bli
värd sedan denna lag genomförts.

Att kommunerna böra ha ökad möjlighet
att bedriva en aktiv bostadspolitik
och genomföra en allmän planering
av sin tätbebyggelse är en sak, som
jag utan vidare vill erkänna. Det huvudmotiv
som angetts för förslaget,
nämligen att förhindra övervärdering
och oskälig prisstegring på sådan mark,
har jag ingenting att anmärka emot,
då det ingalunda är min avsikt att slå
vakt om tomtjobbarna. Tvärtom är det
en fördel för näringslivet att tätorter
växa upp ute i kommunerna i stället
för att folket i slora skaror dras in till
storstäderna.

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

I den motion som från vårt håll avlämnats
av herr Hedlund i Rådom m. fl.
ha vi ju också framhållit, att en tätbebyggelse
måste kunna genomföras på
områden, som bäst lämpa sig för ändamålet,
och att enskild jordägares tredska
eller spekulationssyften inte skola
få ställa sig hindrande i vägen för en
tätbebyggelses utveckling. Vi vilja således
inte lägga några hinder i vägen
för tätorternas utveckling, men vi vilja
inte godkänna, att kommunerna skola
få lägga sig till med hur stora områden
som helst utan att man vet om marken
någonsin kommer att användas för tätbebyggelse.
Vi anse därför att förutsättningen
för expropriationsrätt måste
vara, att marken skall ligga inom område
där stadsplan, byggnadsplan eller
fastställd generalplan finnes. Då har
man någon garanti för att marken verkligen
behövs för det ändamål, som anges
vid expropriation. Även med denna
bestämmelse i lagen skulle kommunerna
få möjlighet att i mycket god tid expropriera
den mark, som behövs för tätbebyggelsens
ordnande.

Den utvidgning av expropriationsrätten,
som föreslås i propositionen och
som utskottsmajoriteten godkänt, ger ju
kommunerna möjlighet att expropriera
praktiskt taget all användbar mark
omkring en tätort och på detta sätt
skapa ett kommunalt monopol då det
gäller tomtmarknaden. Utskottet framhåller
visserligen att förutsättningen
för expropriation skall vara, att marken
eljest inte »på skäliga villkor» blir
tillgänglig. Man måste fråga sig vad
som i detta fall menas med »skäliga
villkor». Den frågan är ganska berättigad,
då inte ens den omständigheten att
markägaren själv exploaterar marken
eller upplåter den mot skäligt pris under
alla förhållanden tryggar äganderätten.
Om kommunen önskar upplåta
marken med tomträtt, får den nämligen
rättighet att expropriera även sådan
ägares mark. Utskottet skriver härom,
att »kommun bör, även om den enskil -

de markägaren är villig att ställa marken
till förfogande för exploatering på
skäliga villkor, erhålla expropriationsrätt
till marken». Jag tror man måste
konstatera, att detta innebär en ganska
stor förändring i vår rättsordning och
skapar ett osäkerhetstillstånd, när det
gäller den enskildes äganderätt. Det för
ju bland annat med sig den konsekvensen,
att om det å sådant område finns
villor, egnahem eller jordbruk, så förvandlas
ägarna av dessa fastigheter till
kommunens arrendatorer.

Den del av förslaget som innebär att
kommun kan expropriera mark för att
sedan upplåta densamma med tomträtt
är ju på intet sätt nödvändig för att
ordna en tätbebyggelse och förse denna
med de utrymmen, som för olika ändamål
behövas, då såväl detta som möjligheten
att utlämna mark med tomträtt
bör kunna ske enligt den expropriationsrätt,
som också vi tillstyrka. Den
föreslagna bestämmelsen blir emellertid
ett medel att i kommunens ägo överföra
mark i en utsträckning, som säkerligen
gagnar varken kommunen eller
den enskilde. Utskottet skickar här med
en förmodan, nämligen att förslagets
verkan i praktiken inte skall bli så
omfattande, och man hänvisar till att
återlösningsrätt i vissa fall kan komma
att föreligga. Detta är ju givetvis riktigt,
men värdet av denna rätt bör inte
överskattas, då kommunen inte har någon
skyldighet att hålla marken i ordning
under tiden, och erfarenheten visar
att mark som i städernas omgivningar
äges av staden ofta får ligga i
vanhävd. Man kan således med fog
säga, att denna lag kommer att ge kommunen
en nära nog obegränsad rätt
att i kommunens ägo överföra mark
inom kommunen, och detta enligt värderingsgrunder
som äro minst sagt diskutabla.

Såväl departementschefen som utskottet
motiverar förslaget med att man
vill förhindra prisstegring av den mark,
som skall tagas i anspråk, och detta

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

är naturligtvis en lovvärd strävan. Det
torde dock kunna starkt ifrågasättas,
om detta problem verkligen löses på
denna väg. Det torde knappast kunna
undvikas, att en värdestegring inträder
på sådan tomtmark. I den mån kommunen
utnyttjar en sådan värdestegring,
kommer ju också den enskilde
markägaren, som har sin mark kvar, att
kunna tillgodogöra sig ett sådant mervärde,
medan den som genom expropriation
fått avstå sin mark för ett billigare
pris inte får något med av denna
värdestegring. Man har anledning tro
att en prisstegring under alla förhållanden
kommer att ske, men det blir kommunen
som tar hand om vinsten. Det
finns ju, som jag tidigare sagt, ingenting
som hindrar att kommunerna bli
ensamma ägare av all lämplig tomtmark,
då de kunna skapa ett monopol
och en prispolitik, som inte regleras
av någon konkurrens.

När det gäller ersättningen för den
mark som exproprieras, så har man
frångått den regel som finnes i nu gällande
expropriationslag, att löseskillingen
skall motsvara fastighetens fulla
värde. I föreliggande förslag har begreppet
»fulla värde» ersatts med att
löseskillingen skall motsvara fastighetens
värde med särskild hänsyn till ortens
pris och fastighetens avkastning.

Det är fullt riktigt att någon överbetalning
inte bör förekomma vid expropriation,
och åven om man kan visa
på att så tidigare har skett, så finns
det också exempel på motsatsen, och så
torde bli förhållandet även enligt den
nya lagen. Det kan nog inte helt undgås,
och i det avseendet spelar den nya
formuleringen säkert ingen roll. Utskottet
förklarar visserligen att ändringen
inte i sak skall ha någon egentlig
betydelse, men vill man verkligen
att fulla värdet skall betalas för en mark
som exproprieras, varför kan man inte
då tala om detta i lagtexten? Utskottets
farhågor för övervärdering anser jag
vara i hög grad överdrivna, helst som

Ändring i lagen om expropriation m. m.

värderingen hädanefter skall bli föremål
för domstols prövning. Men den
nya formuleringen ger, enligt min uppfattning,
utrymme för ganska olika tolkningar.
Vilket tänjbart uttryck är inte
»ortens pris»? Vad menar man egentligen
med detta? Vad är »ortens pris»
på mark i en bygd, där kanske inte
på flera år någon gård bär sålts annat
än mellan föräldrar och barn? Det är
väl inte meningen att kommunen skall
draga fördel av den låga värdesättning
på mark, som i dylika fall sker och
som innebär att köparen får tillgodogöra
sig en innestående arbetsersättning
för kanske flera års oavlönat arbete?
Det är alldeles självklart att markpriset
i ett sådant fall sättes för lågt
i förhållande till markens reella värde,
men detta blir »ortens pris» om man
inte har andra exempel på försäljningar
att visa på.

Uttrycket »ortens pris» kan också innebära
en kraftig övervärdering av viss
mark. Om t. ex. en tomt säljes till ett
högt pris därför att den är synnerligen
välbelägen och därför att till densamma
hör en fin badstrand eller någon annan
fördel, som köparen sätter värde på,
skall då detta tomtpris — ifall inga
andra fastighetsaffärer under den närmaste
tiden skett — gälla som »ortens
pris»? Ja, detta är frågor som man
gör sig inför det nya lagförslaget, och
man kommer säkert att i praktiken möta
många fall, då tveksamhet om värdet
kommer att råda.

Vad jag här sagt om begreppet »ortens
pris» gäller i kanske ännu högre
grad begreppet »markens avkastning».
Den avkastning en viss mark ger är ju
beroende på en rad faktorer, som kunna
ha mycket litet att göra med markens
realvärde. Avkastningen av en
mark är ju i hög grad beroende på hur
den skötes, till vilka odlingar eller andra
ändamål den användes o. s. v. En
mycket god åkerjord kan t. ex. under
vissa förhållanden ge mycket ringa avkastning,
under det att en i och för

14 Nr 32. Torsdagen den

Ändring i lagen om expropriation m. m.

sig ganska mindervärdig jord kan ge en
god avkastning. Man kanske rent av kan
få exempel på att rena impediment under
gynnsamma betingelser kunna ge
sina ägare en inte föraktfull avkastning.

Att således sätta begreppen »ortens
pris» och »markens avkastning» som
normer vid värdering av exproprierad
mark kan jag för min del inte godkänna.
Jag anser att den bestämmelse, som
talar om att »fulla värdet» skall betalas
för mark som exproprieras, bör kvarstå.
Den omständigheten, att departementschefen
redan i juni tillkallade särskilda
sakkunniga med uppgift att bland
annat uppgöra förslag till anvisningar
om värderingsprinciperna, talar också
enligt min uppfattning sitt tydliga språk
om hur svävande och osäkra dessa bestämmelser
äro.

Angående värderingsfrågans överflyttning
från expropriationsnämnder till
särskild domstol har jag i sak ingen
invändning att göra, då jag anser att
svagheten i vår nuvarande expropriationslag
i viss utsträckning bestått däri
att expropriationsnämndernas beslut ej
kunnat överklagas. Men det är mycket
viktigt — vilket vi framhållit i vår motion
— att sakkunskapen och den praktiska
erfarenheten bli representerade i
dessa domstolar. Vi anse även, att expropriationstekniker
höra fungera som
sakkunniga men ej vara medlemmar av
domstol.

Jag medger, att utskottet i vissa fall
vidtagit ändringar av förslaget, som
innebära en ökad trygghet för markägare,
som få sin mark exproprierad.
Detta gäller bland annat den exproprierandes
rätt att tillträda fastighet
innan expropriationen är fullbordad.
Kungl. Maj:t hade föreslagit 14 dagar
efter delgivning av underrättelse om
att fastigheten skall tagas i besittning.
Utskottet har föreslagit den ändringen,
att domstolen avgör hur lång varseltid
markägaren får till förfogande, innan
han skall avträda marken. Detta är
onekligen en förbättring, även om den -

8 december 1949.

na bestämmelse inte ger markägaren
något större mått av trygghet.

En annan förbättring som jag villigt
erkänner är, att också markägaren får
rättighet att fullfölja talan mot beslut
angående tillträde av fastighet, som
skall exproprieras. Enligt propositionen
skulle sådan rätt endast tillerkännas
den exproprierande.

Även om jag sålunda medger, att en
del förbättringar av lagförslaget ha
gjorts under utskottsbehandlingen, så
kvarstår dock som helhetsintryck att
man i mycket stor utsträckning famlar
i det ovissa. Genom sin alltför stora
räckvidd skapar lagen också ett osäkerhetstillstånd
då det gäller äganderätten
till svensk jord, som på intet sätt
uppväges av de fördelar, som tätorterna
genom lagen få.

Jag ber därför att få yrka bifall till
de reservationer, som ha avgivits av
herr Holmbäck in. fl.; i fråga om
§§ 15, 16, 17, 18 och 28 ber jag att få
yrka bifall till de reservationer, som
avgivits av herrar Hallagård och Hedlund
i Rådom.

Herr NILSSON i Kristinehamn: Herr
talman! Det är endast beträffande en
detalj i det föreliggande utskottsförslaget
som jag har en del invändningar att
göra. Jag väckte en motion i anledning
av propositionen, men trots att utskottet
— såvitt jag kunnat finna — behandlat
motionen ganska omsorgsfullt, så har
det inte ansett sig kunna biträda det
förslag jag väckt beträffande § 67. Jag
tar mig därför friheten att något beröra
det spörsmål, som jag behandlat i denna
motion.

Enligt den nuvarande expropriationsordningen
avdömas alla expropriationsmål
redan i underinstansen. Det kan
inte föras någon klagan mot underinstansens
beslut. Anledningen till detta
är ju, att expropriationsdomstolarna
enligt den hittills gällande ordningen
närmast haft karaktären av en skilje -

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

nämnd. Enligt den rättegångsordning,
som nu föreslås för de nya expropriationsdomstolarna,
skall emellertid varje
mål kunna föras upp ända till högsta
instans, ett förhållande som jag för
min del betraktar såsom inbjudande till
ett processande, som egentligen inte
kan leda till någon parts fördel. Jag är
också övertygad om att denna utvidgning
av möjligheterna att föra processen
vidare i högre instans på grund av
den konstruktion man givit denna ordning
kommer att medföra, att den exproprierade
kommer att känna sig inbjuden
att processa i otid. Enligt propositionen
och utskottets förslag skall
nämligen den exproprierande betala
alla rättegångskostnader i alla instanser.
Redan nu är ju den exproprierande
skyldig att betala rättegångskostnaderna,
men då är det ju, som jag förut
sagt, endast fråga om en enda instans.
Om man nu har klart för sig, att en
domstol enligt § 32 i detta förslag icke
kan utdöma ett lägre ersättningsbelopp
i något mål än vad som redan bjudits,
så är det ju alldeles uppenbart att den
som är föremål för expropriation kommer
att utnyttja detta. När målet är
avdömt i underinstansen kommer han
att resonera som så, att han inte kan
få lägre ersättning än vad han redan är
bjuden, men att han däremot har alla
utsikter att få högre ersättning om han
för målet vidare till högre instans. Dessutom
kommer detta inte att kosta honom
ett öre, eftersom motparten är
skyldig att ersätta alla rättegångskostnader
i alla instanser. Jag menar nu
att det vore en ganska underlig människa,
om han inte grep chansen att
processa vidare när han vet, att han
har utsikter att vinna på saken. Han
kan ju inte förlora någonting, kostnaderna
drabba icke honom.

Jag finner detta vara ganska allvarligt,
inte minst därför att — såvitt jag
fattat denna anordning rätt — även
expropriation som föranlcdes av byggnadslagen
skall behandlas på detta sätt.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

Redan nu finnas en mångfald små och
obetydliga expropriationsmål, där man
inte kan komma överens och där följaktligen
processer komma till stånd.
Jag skall be att få tala om för kammaren,
att sedan jag väckte min motion
har jag brevledes fått ett sådant
fall skildrat för mig. Det är en kommun
som meddelar, att den skulle
bredda en gata. Kommunen måste träffa
överenskommelser med alla fastighetsägare
efter gatan om att få inlösa erforderlig
mark. Det rörde sig endast
om små markremsor. Man kom överens
med alla fastighetsägare utom en. Denne
ende vägrade, och skälet till hans
vägran var, såvitt jag kan förstå, ingenting
annat än att han inte kunde övertyga
sig själv om hur mycket han egentligen
borde ha för denna mark. Varje
gång man försökte komma överens med
honom ökade han anspråken, och slutligen
tvingades man expropriera. Efter
en process i bara en instans — processen
pågick i två år och tre månader —
tilldömdes denna fastighetsägare en ersättning,
som med 307 kronor översteg
vad han bjudits av kommunen i fråga.
Rättegångskostnaderna uppgingo till
620 kronor 73 öre i denna enda instans.
Nu är att märka, att eftersom gatuarbetet
pågick när stämning skedde i målet,
så togs marken i anspråk redan när
stämningen ingavs, och därmed förpliktigades
kommunen att betala sex
procents ränta på detta belopp från
den dag stämningen ingavs och till dess
pengarna betalades.

Denne man var uppenbarligen en kverulanttvp.
Hade detta mål dömts enligt
den ordning vi tänka stadfästa i dag,
då är det uppenbart att mannen fört
processen vidare. Han skulle haft möjlighet
att få mera betalt. Alla kostnaderna
skulle drabbat motparten, och
han hade fått sex procents ränta på
pengarna även om han processat i tio
år. En sådan ränta skulle han knappast
ha kunnat få på sina pengar någon annanstans.

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

Det är, herr talman, dessa omständigheter
som göra, att jag tvärtemot justitieministern
hyser den allvarliga farhågan,
att denna bestämmelse i stället
för att underlätta uppgörelserna
och förhindra expropriationsförfarande
kommer att inbjuda till processande. I
varje fall lär det inte kunna bestridas
att processerna komma att fördröjas.
Jag kan inte finna det vara rimligt —
i synnerhet när det gäller processer
som inte äro särskilt befogade — att
endast den ena parten skall stå för
alla dessa kostnader.

Jag skall be att få säga herrar jurister,
att jag i min motion varit så försiktig
att jag inte gått längre än att jag
tagit upp ett yrkande, som Göta hovrätt
ställt i sitt remissyttrande över markutredningens
förslag. Göta hovrätt säger,
att en så generös kostnadsersättningsregel,
som här är ifrågasatt, är
orimlig. Det riktigaste vore att kostnadsersättningsfrågorna
i dessa mål
bedömas på samma sätt som rättegångsbalken
i andra civilmål föreskriver. I
min motion har jag också föreslagit, att
man i stället för den av Kungl. Maj :t
föreslagna och av utskottet accepterade
regeln skulle föreskriva det som Göta
hovrätt tänkt sig, nämligen att frågan
om ersättning i överinstans får bedömas
efter rättegångsbalkens regler. Vederbörande
instans skulle själv avgöra
om ett överklagande vore befogat eller
inte. Bara den risken att vederbörande
som för målet vidare vet, att kostnadernas
gäldande kommer att bedömas
med hänsyn till vad han har att anföra
i målet, tror jag skulle vara en ganska
nyttig regulator.

Utskottet medger i sitt yttrande att
den nya anordningen inte är bra. Utskottet
säger följande: »Det torde vara
obestridligt, att propositionens förslag
giver expropriat, även om han utan bärande
skäl fullföljt talan i överinstans,
rätt att av den exproprierande få ersättning
för kostnaden även därstädes.
Detta är förvisso icke tillfredsställan -

de.» På nästa sida säger utskottet följande:
»Att gå längre i inskränkande
riktning än till fall, där expropriaten
för en helt ogrundad talan och inser
eller åtminstone bort inse detta, synes
ej kunna ifrågakomma.»

Men utskottet går ju inte ens så
långt! Det finns ingen inskränkning
alls. Talan får vara hur oförnuftig och
ogrundad som helst, ersättning skall
utgå för rättegångskostnaderna. Jag förstår
inte hur utskottet kunnat skriva på
detta sätt. Den inskränkning utskottet
här själv finner vara önskvärd föreslås
inte i utlåtandet, åtminstone kan inte
en enkel lekman läsa ut det i detta
sammanhang. Den enda inskränkning
som förekommer berör något som
markutredningen föreslog, nämligen att
en part inte kan göra vidlyftiga utredningar
och anlita experter för att göra
värderingar o. d. och sedan åberopa
dessa kostnader och få dem ersatta.
Sådana ersättningsfrågor skola avgöras
enligt rättegångsbalken. Men de egentliga
rättegångskostnaderna komma helt
att drabba den ena parten!

Jag skall, herr talman, inte längre
upptaga tiden med dessa synpunkter.
Jag har emellertid ansett, att jag borde
framföra dem. Jag är naturligtvis medveten
om att när det gäller en lagstiftning
som är så omfattande som
denna, så kan inte på en gång en lösning
åstadkommas som kommer att stå
sig i alla tider. Förmodligen får man
arbeta om en hel del punkter, och med
den erfarenhet jag har från kommunalt
arbete i ett samhälle, som ofta haft
markspörsmål att brottas med, är jag
alldeles övertygad om att detta är en
av de punkter, som kommer att vålla
sådana besvärligheter att vi mycket
snabbt få arbeta om den, om inte riksdagen
gör det redan nu.

Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation, som i detta
sammanhang avgivits av herrar Lundberg,
Andersson i Alfredshem och Jansson
i Hällefors.

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

Herr HELLBACKEN (kort genmäle):
Herr talman! Den av herr Nilsson i
Kristinehamn väckta motionen i detta
ämne, som han i sitt senaste anförande
särskilt omnämnde, verkade vid första
genomläsningen mycket bestickande.
Även inom utskottet ifrågasattes från
visst håll, om den inte borde leda till
beslut av det slag, som motionären avsett.
När vi sedan sågo litet närmare
på motionen och försökte bilda oss ett
omdöme om vad ett bifall till densamma
skulle innebära och hur detta skulle
gå ihop med den expropriationslagstiftning,
som vi nu ha, så funno vi emellertid
att vad departementschefen i
detta avseende anfört var det riktiga,
som man inte utan vidare kunde gå
förbi.

Enligt nuvarande expropriationsförfarande
äger part rätt att få sina kostnader
gäldade av den exproprierande.
Det nu föreliggande förslaget innebär
en utvidgning av denna rätt, så att man
nu skulle ha rätt att gå till högre instans
för att få prövat, huruvida de
värden, som åsatts av underdomstol,
äro riktiga eller inte.

Det skulle ha blivit ett egendomligt
förfarande om det i stället hade blivit
så, att man skulle få kostnaderna betalda
i underdomstol men inte i högre
instans. Detta skulle givetvis i praktiken
resultera i att en kapitalstark markägare
eller ett bolag skulle gå till högre
instans, medan däremot en mindre
kapitalstark eller ekonomiskt betryckt
person skulle hesitera att gå till högre
rätt.

Det är också en annan sak, som jag
i detta sammanhang vill beröra och
som herr Nilsson i Kristinehamn även
omnämnde. Han sade, att om det har
bjudits ett pris, som icke godtagits av
expropriaten, så kommer domstolen
icke att åsätta ett lägre pris än det
bjudna. Men jag utgår ifrån att eu kommun,
som vill expropriera mark, inte
bjuder ett toppris, utan den håller sig

Ändring i lagen om expropriation m. m.

nog i underläge, om jag får använda
det uttrycket.

Jag ber, herr talman, att få ordet igen
litet senare.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Såvitt jag har kunnat
finna av herr Nilssons i Kristinehamn
anförande har han missförstått två saker.
Den ena är, att han utgår från att
överinstans icke skulle kunna sänka ett
pris, som lägre instans fastställt. Det
kan den mycket väl göra, om kommunen
överklagar. Däremot kan en högre
instans icke sänka priset under det
som har bjudits.

Det var den ena saken, och där förelåg
det ett klart missförstånd i herr
Nilssons i Kristinehamn anförande.

Vad sedan rättegångskostnaderna beträffar
vill jag endast rent allmänt
framhålla, att 67 § expropriationslagen
även hänvisar till 18 kap. 8 § rättegångsbalken,
där det redan finns en
allmän bestämmelse som säger, att kostnadsersättning
skall fullt motsvara kostnaden
för rättegångens fullföljande, såvitt
kostnaden har skäligen varit påkallad
för tillvaratagande av partens
rätt. Ett rent okynnesprocessande behöver
alltså inte här bli följden. Skulle
den som blivit utsatt för expropriation
fullkomligt i onödan gå till högre instans
och kosta på mycket dyra advokatarvoden
och utredningar, som domstolen
inte alls finner vara nödvändiga
för att han skall kunna tillvarataga sin
rätt, får han inte betalt för alla dessa
kostnader. Det finns alltså redan nu
en möjlighet att se till att denna bestämmelse
inte missbrukas.

Som sagt, den väsentliga orsaken till
att jag nu begärde ordet var, att herr
Nilssons i Kristinehamn uppfattning i
själva rättsfrågan var klart felaktig,
och därmed bortfaller också den väsentliga
grunden för hans resonemang.

2 — Andra kammarens protokoll 1949. Nr 32.

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

Herr NILSSON i Kristinehamn (kort
genmäle): Herr talman! Jag vill naturligtvis
inte bestrida herr Fagerholms
förutsättningar att bedöma dessa ting.
Han är ju jurist. Men om jag misstagit
mig beror det på att Göta hovrätt misstagit
sig, ty jag har ju tagit upp Göta
hovrätts argumentering och yrkande.
Jag beklagar att inte Göta hovrätt har
haft tillgång till herr Fagerholms kapacitet,
när hovrätten tog ståndpunkt till
denna fråga.

Vidare skulle jag vilja säga några ord
till herr Hellbacken. Han talade om det
beklagansvärda i att en ekonomiskt
mindre väl lottad människa kanske inte
skulle kunna våga sig på ett rättegångsförfarande,
därest inte kostnadsfrågan
vore klar. Detta gäller ju om varje rättegång.
Jag förordade nu en tillämpning
av rättegångsbalken och en kostnadsfördelning
efter dess principer. Varför
skall det vara en gynnsammare anordning
i detta sammanhang? Dessutom,
herr Hellbacken, besluta vi ju, om vi
följa detta utlåtande, att lagen om fri
rättegång skall vara tillämplig även i
expropriationsmål. Jag kan inte inse,
att det finns några sakliga skäl för att
av någon sorts sentimentalitet ställa till
med en annan anordning i detta fall.

Om jag får återkomma till vad herr
Fagerholm sade, så vill jag framhålla
att det sägs uttryckligen i propositionen,
att enligt 67 § kan överinstansen
besluta att vissa kostnader skola åläggas
expropriaten, men det skall vara
kostnader för extra anlitande av experter
och dylikt, som jag också mycket
riktigt talade om. De egentliga rättegångskostnaderna
—■ och det är också
de som bli dyra i överinstansen —
komma ju att drabba den exproprierande.
Vad är det annars för mening
med 67 §?

Herr HELLBACKEN (kort genmäle):
Herr talman! Jag ber om ursäkt att jag
återkommer, men jag hann inte avsluta

vad jag hade att säga herr Nilsson i
Kristinehamn.

Vi utgå ifrån att en kommun har bjudit
8 000 kronor för ett område och begärt
expropriation, men expropriationsdomstolen,
alltså underdomstolen,
anser att detta pris ligger i underkant
och säger för sin del, att ägaren av
detta område skall ha 15 000 kronor.
Kommunen tycker för sin del att detta
är för mycket och klagar i högre instans,
medan motparten anser, att det
är i sin ordning att han skall ha detta
pris. Vare sig han klagar eller inte
klagar, kommer givetvis resultatet att
bli det som framkommer vid rättegångsförfarandet.
Men antag å andra
sidan att kommunen inte klagar men att
motparten klagar, därför att han enligt
vad motionären anser alltid kommer
att klaga, eftersom han har fri rättegång
och det inte kostar någonting. Då kan
det hända att överdomstolen sänker
priset från 15 000 kronor till 12 000
eller 10 000 kronor eller kanske till vad
som bjudits. Ett överklagande medför
alltså vissa risker för honom. Jag kan
inte finna, att man bör gå ifrån vad
departementschefen i detta fall föreslagit,
ty det står i full överensstämmelse
med bestämmelserna i den expropriationslag,
som vi nu ha.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Göta hovrätt har icke
gjort de reflexioner, som herr Nilsson
här har anfört. Göta hovrätt har sagt
att de som bli utsatta för expropriation
äro väsentligt gynnsammare ställda än
vad de skulle vara enligt rättegångsbalken.
Det har ju ingen bestritt. Jag vill
bara helt kort nämna, att en anledning
till att de skola behandlas gynnsammare
än enligt rättegångsbalken är, att
man här tvingas in i en process på ett
helt annat sätt än i vanliga fall. Slutligen
är det också på det sättet, att i
domstolen ingå i detta fall expropriationstekniker
som ledamöter av dom -

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

stolen. Det blir ju först sedan underdomstolen
som sådan har dömt, som
motparten har möjlighet att g?i ;n på en
granskning av dessa e> pr ipriationsteknikers
värdering och bedömande, och
därför kan ett överklagande i hovrätten
vara det normala. 1 expropriationsmu!
skiljer sig uppläggningen sålunda i viss
mån från uppläggningen vid vaniiga
domstolar.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Det är väl inte många av andra
kammarens ledamöter som inte förstå
värdet och behovet samt även det berättigade
i att mark ställes till förfogande
för att möjliggöra städers och andra
samhällens utveckling, men det är tillvägagångssättet
därvid som jag nu vill
vända mig emot.

Det skall ju ges varsel, innan man
tar jorden i besittning, och Ivungl.
Maj:t bär räknat med ett varsel på 14
dagar. När jag läste detta i den kungl.
propositionen, tänkte jag, att man kanske
tror att en jordbrukare utan vidare
kan packa ned alla sina inventarier i
en kappsäck och ge sig i väg. Men här
gäller det ju både gröda, kreatur och
redskap, och man måste ha någon tid
på sig att ta vara på allt detta. Man ställer
sig också den frågan, om de kommunala
myndigheterna äro så impulsiva
eller så korttänkta, att de plötsligt finna
att de måste ta den eller den jorden
i anspråk inom mycket kort tid. Förr
kunde man säga åt en jordbrukare eller
jordägare, att hans mark skulle komma
att ingå i en stadsplan, som komme att
läggas upp, och att han då fick räkna
med att marken skulle komma att
exproprieras. Men då bör han ha åtminstone
ett år på sig, och man skall
inte skriva som Kungl. Maj:t gjort, att
det bara blir fjorton dagars varsel. Utskottet
har mjukat upp det en smula
och sagt, att det skall avgöras av domstolen,
när man skall ha rätt att tillträda
marken i fråga. Men när eu jord -

Ändring i lagen om expropriation m. m.

brukare eller markägare skall avstå sin
mark, så skall lian väl inte behöva gå
till domstol, utan lagen skall väl vara
sådan att den ger rätt till en viss fardag,
som det heter, minst ett år.

Det är egentligen ganska egendomligt,
alt vi nu ha kommit i det läget
bär i vårt land, att vi skola behöva tillgripa
så hårda åtgärder för att få mark
till städernas och samhällens utvecklingsbehov.
Kommunikationsministern
är inte här i kammaren nu. Jag skulle
annars vilja säga till honom, att jag
inte tror att han får många blommor
på sin taburett, när man tänker på hur
det är ställt med vägväsendet i vårt
land. Jag läste nyligen i en tidning, att
en hel by återigen kommer att överges.
Det finns nu knappast någon kvar där.
Orsaken är att det inte finns någon väg.
Jag tror att om vi, Kungl. Maj:t och
riksdagen, ville offra litet mer pengar
på att skaffa vägar åt de avlägset
boende och ge dem möjlighet att använda
litet bättre kommunikationsmedel,
så skulle säkert befolkningen stanna
kvar i dessa byar, och då skulle inflyttningen
till städer och samhällen
inte bli så stor som den nu är. Men det
försummas, och det gör också att man
gnager på jorden intill städer och samhällen,
samtidigt med att den avlägset
liggande odlade marken överges. Jag
håller just nu därhemma på med att
odla, och jag vill säga att det är ett
oerhört arbete för dem som arbeta
därpå. När nu den ena byn efter den
andra överges på grund av att man inte
vill vara kvar där, av orsak som jag
tidigare anfört, så kan jag inte undgå
att tänka på det arbete, som ligger bakom
uppodlingen av den mark man
överger.

Det är mycket man försummat i vårt
land. Vi ha våra skogar, och där behövas
jordbrukare, stora eller små, för att
hjälpa till med körslor i skogarna och få
fram de väldiga tillgångar som där finnas.
Men det struntar man i. Det ser ut som
om man trodde att det var enbart stä -

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

der och samhällen som äro Sverige,
men det är litet mera. De stora värdena
ligga just i de avlägsna trakterna. Vi
skulle med förstånd ta vara på dem.
Man får inte undra på att den svenska
kronan står lågt i kurs utanför våra
gränser, när vi inte ta vara på de tillgångar
vi ha utan bara bygga ut städer
och samhällen. Hur skall det gå till sist?
Jag skulle vilja vädja till kommunikationsministern,
om han vore här, att
han skulle tänka litet mera på enskilda
vägväsendet. Det hjälper inte att vi få
fina vägar och gator i städerna, utan
man måste tänka litet mera på folk som
bo avlägset. Då kanske vi inte skulle
behöva bråka så mycket för att få mark
till utbyggnad av städerna.

Jag är för min del villig att biträda
förslaget, som avser att det inte skall
bli allt för höga priser på marken. För
några år sedan avgåvo herr Boman i
Stafsund och jag en motion som avsåg
just detta. Jag visste då att det var gårdar
för 125 000 kronor som sedan såldes
för nära en miljon kronor, och det
var bara tomtens belägenhet som
åstadkom denna prisstegring. Det är
klart att en sådan utveckling utövar ett
tryck på hela det svenska samhället och
inte minst på oss jordbrukare, som
även få lida därav.

Jag har ingenting emot att denna lag
blir sådan att den ger samhällen ökade
möjligheter. Men jag skulle också vilja
framhålla, att man borde ha rätt att begära
av myndigheterna i städer och
samhällen, att de åtminstone hade så
mycket förutseende att de, när de
skulle ta ett område i anspråk, hade
gjort upp planer för hur detta skulle
utnyttjas eller bebyggas. De behövde
inte vara rädda för att någon skulle
komma åt marken, ty om så skulle ske,
kunde de ju ta den i alla fall. Jag tycker
att man här tuggar maten för väl åt
samhällena. Litet borde de väl kunna
tugga själva och göra en liten smula,
innan de få den rätt det här gäller.

Herr Nilsson i Kristinehamn var rädd

för att det skulle bli för mycket processer
på grund av den fria rättegången.
Jag vill ställa den frågan till
honom: Vill herr Nilsson att det inte,
när man tar ifrån dem deras stugor
eller gårdar, större eller mindre, skall
finnas någon möjlighet för dem att
klaga och kunna få rätt? Vi ha ju i
riksdagen och i landstingen gått in för
att ge de mindre bemedlade möjlighet
att processa utan kostnader, så att de
också skulle kunna få den rätt, som
varje människa i alla fall först och
främst önskar få. Men det tycks herr
Nilsson inte vilja vara med om, utan
han menar att de skola kunna bli av
med sin gård, kanske med mycket kort
varsel, utan att ha möjlighet att klaga
och processa och få sin rätt bevakad.
Vi vilja för vår del inte ge dem annan
rätt än den som samhället redan gått
in för genom rättegångsreformen, så att
de skola ha möjlighet att få litet rättvisa.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de punkter i förslaget, som herr
Carlsson i Bakeröd yrkat bifall till.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Min
principiella inställning till det föreliggande
förslaget är att jag anser, såsom
också den föregående ärade talaren antydde,
att man skall tillräckligt tillgodose
den enskilde medborgarens behov
av rättssäkerhet. Jag skall emellertid
inte här ingå på någon detaljerad
utveckling av denna synpunkt. Det har
ju redan yttrats så mycket därom här
i kammaren, att det knappast kan vara
erforderligt. Men då jag är motionär i
denna fråga, vill jag ändå beröra ett
par saker med några ord.

Beträffande värderingsregeln måste
jag säga att den konstruktion, som har
gjorts genom att man tagit bort uttrycket
»fulla värdet» i lagtexten och satt
in något annat i stället, enligt min mening
är ett felaktigt förfarande. Man
bör ju i själva lagtexten inrycka det

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

resultat vartill man vill komma, under
det att man i motiveringen kommenterar
och närmare belyser, hur man skall
komma till detta resultat. Jag tycker
därför att det är farligt att här rubba
på den gamla lagtextens klara ord. Man
säger, att man vill bibehålla innehållet
i den gamla lagtexten men att man bara
vänder sig mot de överdrifter som i
praktiken förekommit. Varför har det
förekommit överdrifter? Jo, uppenbarligen
därför att den nuvarande ordningen
i viss mån innebär ett slags
skiljemannaförfarande, där inte tillräckliga
garantier finnas för en fullt
objektiv prövning.

Här åter föreslås, att värderingen
helt skall avgöras av domstolarna med
deras tre instanssystem. Dessutom förstärker
man den första instansen i förhållande
till vanliga domstolar genom
att ta med särskilda expropriationstekniker,
som till och med skola vara ledamöter
av domstolen. Ja, då tycker jag
att det är ganska onödigt att visa ett
sådant misstroende mot domstolarna,
att de inte skulle anses vara kompetenta
att på ett riktigt sätt bedöma regeln
om det verkliga värdet. Vad motiven
beträffar är det ju så, att domstolen
också läser motiven. Det behöver
man icke vara tveksam om. Då måste
det räcka med att belysa lagtexten i
motiven.

Som jurist har jag velat i någon mån
understryka just dessa synpunkter.

Jag har i min motion också gått emot
förslaget om att expropriationsrätten
skall utvidgas även till mark, som upplåtes
med tomträtt. Jag anser alt man
där kommer in på ett farligt område.
När det gällde frågan om att expropriera
mark för tätbebyggelse, motiverades
förslaget i stor utsträckning med
att man på detta sätt skulle kunna bryta
privata markmonopol. När det blir
fråga om tomträtten, förbiser man emellertid
att det inte skapats tillräckliga
korrektiv mot att det i stället uppstår
kommunala markmonopol. Enligt min

Ändring i lagen om expropriation m. m.

mening äro monopol i båda dessa former
något, som man bör söka förhindra.

Det finns, såsom jag framhållit i min
motion, desto mindre anledning att
driva fram förslaget beträffande tomträtten,
som detta kommit så sent, att
det inte ens har varit föremål för verklig
remissbehandling. I direktiven för
den kommitté, vars utredning ligger till
grund för propositionen, hade man, såsom
framgår av 1947 års riksdagsberättelse,
beaktat, att det kunde behövas
anordnas en central övervakning av
kommunernas markpolitik, men den saken
har tydligen inte upptagits till
prövning. Genom tillskapandet av ett
sådant centralt organ skulle det finnas
vissa möjligheter att förekomma överdrifter
i fråga om den kommunala
markpolitiken, men detta organ finns
ju ännu inte, och det förefaller mig
vara ett starkt skäl till att man bör
ställa sig avvaktande till frågan om att
införa ett nytt expropriationsändamål,
avseende tomträtten.

Det är med tillfredsställelse jag har
sett, att utskottet ändå beaktat en fråga,
som jag särskilt tryckte på i min motion,
nämligen att nämndemännen i
städer med rådhusrätt inte alltid ha
den nödiga kompetensen för de viktiga
mål, som det här är fråga om.
då de äro utsedda enbart för att tjänstgöra
i grövre brottmål. Jag och många
andra med mig förmena, att detta kan
vålla stora svårigheter i åtskilliga fall.
Utskottet har ju också ställt i utsikt,
att en omprövning skall kunna ske, om
det visar sig att dessa farhågor äro berättigade.
Jag tycker dock att man
hade kunnat försöka sig på en lösning
redan nu för att garantera, att det
finns nödig sakkunskap bland nämndemännen
också i städer med rådhusrätt.

Jag har, såsom även framgår av min
motion, lutat åt den tanken, att ordet
expropriation och hela den terminologi,
som bygger därpå, såsom expropriationsdomstol
och allt möjligt sådant,

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

skulle kunna utbytas mot ett mera genuint
svenskt, enkelt uttryck, nämligen
marklösen och att man alltså skulle
få orden marklösenrätt o. s. v. Men det
lönar sig ju inte att på det här stadiet
upptaga kammarens tid med att ingå
på denna sak.

Jag skall därför, herr talman, inskränka
mig till att yrka bifall till de
reservationer, som avgivits av herr
Holmbäck m. fl.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Om man besöker främmande städer
eller än mera, om man har att föra
utländska kommunalmän omkring i
svenska städer och visa dem vad vi
kunnat åstadkomma på stadsplane- och
byggnadsväsendets område, så tror jag
att man måste komma till det resultatet,
att de svenska städerna i allmänhet
stå på en mycket hög ståndpunkt, när
det gäller den byggnadsmässiga utvecklingen,
beroende på att denna kunnat
ledas av kommunerna på ett lyckligt
och fruktbart sätt. Detta sammanhänger
efter min uppfattning med två omständigheter.

Den ena är den, att vi rätt tidigt i
förhållande till den kraftiga stadsbildning,
som satte in mot slutet av 1800-talet, fingo en relativt sett effektiv byggnadslagstiftning
i 1874 års byggnadsstadga,
och att vi också snart nog, tidigare
än de flesta andra länder, fingo
en effektiv stadsplanelag, som på kommunen
lade ansvaret för stadens byggnadsmässiga
utveckling och också gett
den de befogenheter, som behövas härför.

Den andra omständighet, som har —
det vill jag som gammal kommunalman
understryka •— varit av mycket positiv
betydelse för att man i dessa avseenden
har lyckats förhållandevis väl, är att
det är gammal tradition inom svenskt
stadsväsende, att staden skall äga mark,
som behövs för stadens utveckling, och
att staden skall vara ansvarig för denna

utveckling med de fullmakter som lagstiftningen
lagt i de kommunala myndigheternas
händer. Jag tror att detta
förhållande, som har månghundraårig
hävd i vårt land, är mycket lyckligt.
De svenska städerna —- jag tänker nu
inte blott på dem, vilkas ursprung går
tillbaka till en så grå forntid, att vi
inte närmare känna den, utan närmast
på dem som tillkommo under Karl IX:s,
Gustaf II Adolfs och förmyndarregeringens
tid och som utrustades med
stora jorddonationer — ha i stor utsträckning
ägt den mark, på vilken staden
anlagts, och de uppläto denna mark,
icke med äganderätt utan med besittningsrätt
mot tomtören, låt vara att
denna besittningsrätt under århundradenas
gång förvandlats till en fast äganderätt.
Denna gamla tradition ha de
svenska städerna också upprätthållit
under den starka stadsbildningen som
började för 75—100 år sedan. Städerna
ha i allmänhet försökt att lägga sig till
med den mark, som erfordras för deras
utveckling, för att på bästa och effektivaste
sätt kunna tillvarataga de allmänna
intressena och leda den byggnadsmässiga
utvecklingen.

Min ärade granne till höger på bänken
gav i sin rapsodi över den kalops
på rättsfilosofiska, varandra motsägande
principer, som han tyckte sig finna i
förarbetena till denna lag, i förbifarten
en släng åt vad han kallade det växlande
modet i stadsplanekonsten. Jag
tror att det var mycket oberättigat, ty
det moderna svenska stadsplaneväsendet
utmärkes väl just av en mycket
fördjupad analys av de mänskliga behov,
som stadsplanerna avse att tillgodose.
Möjligen kan det sägas, att dessa
analyser och de socialekonomiska och
sociologiska utredningar, som göras,
äro alltför djupgående, men ingen kan
göra gällande, att det arkitektoniska
modet ensamt fått behärska utbyggandet
av de svenska städerna.

Med dessa utgångspunkter och med
de erfarenheter, som jag själv under

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

min verksamhet som kommunalman
samlat, måste jag säga — och jag känner
ett behov att göra det — att jag
med glädje hälsar den här föreliggande
lagstiftningen, vars princip ju är att
mark i tillräcklig omfattning skall på
skäliga villkor tillhandahållas för tätbebyggelse.
Med de förbehåll, som jag
strax skall utveckla, finner jag denna
lagstiftning vara en naturlig och riktig
komplettering av 1947 års byggnadslag,
som fastställde att tätbebyggelse får äga
rum endast där marken prövas lämplig
för sådan bebyggelse och endast i enlighet
med fastställd plan, en princip
varav även följer att planvärdestegringen
— den värdestegring som följer
av planläggningen — bör tillkomma det
allmänna.

Det är emellertid att beakta, såsom
utförligt utvecklats under denna debatt,
att den vidgade expropriationsrätt, som
man alltså med allt skäl vill ge kommunerna,
bör knytas till fasta förutsättningar.
Den första förutsättning, till
vilken den bör knytas, förefaller mig
vara den princip, som uttryckes i 1947
års byggnadslag, nämligen att mark,
som skall exproprieras, skall prövas
vara lämplig för tätbebyggelse och även
prövas vara lämplig i de former,
som byggnadslagen stadgar, d. v. s. det
skall i någon av de plantyper, som
denna lag lämnar åt kommunerna att
använda, ha fastslagits att marken är
lämplig för tätbebyggelse. Detta är enligt
min mening en princip som självfallet
bör följas. Om man frångår den,
skulle det ju innebära, att man för expropriation,
som dock är ett rätt hårt
ingrepp, kriiver mindre prövning än
som kräves när det gäller markens planläggning.
Det är ju i och för sig rätt
orimligt, och jag har inte heller under
debatten hört något annat skäl anföras
mot den av herr Holmbäck ocli hans
medreservanter förfäktade principen,
att expropriationsrätten skall knytas till
denna förutsättning, än att stadsplaneförfattarna
inte räcka till och att man

Ändring i lagen om expropriation m. m.

inte hinner med att planera i den omfattning,
som i så fall skulle bli nödvändig.

Mot detta sista argument skulle jag
vilja först och främst framhålla, att det
naturligtvis inte är meningen att den
nya lagstiftningen skall inleda en epidemi
av expropriationer landet runt.
Det är ju högst sannolikt, att städerna
i regel kunna med fria avtal förvärva
den mark de behöva och att den vidgade
expropriationsrätten endast ligger
som en reserv. Den innebär dock
en justering av förhandlingsläget, som
gör det lättare att få till stånd ett
avtal.

Herr Hedlund i Rådom erinrade i går
om omfattningen av Stockholms stads
markinnehav och framhöll, att stadens
mark genomsnittligt kunnat förvärvas
till ett råmarkspris, som måste anses
vara skäligt. Denna uppgift torde böra
kompletteras med ett påpekande av att
detta genomsnittspris är sammansatt
av många olika priser och däribland
även sådana, som staden nödgats betala
ehuru vi betraktat dem som oskäliga.
Om damerna och herrarna kastat
en blick bortåt Stadsgården, ha ni kanske
sett att staden håller på att bygga
en ny hamn nedanför Fåfängan. Man
har sprängt sig fram i klippan och
även fyllt ut vattnet utanför Fåfängan,
vilket var ett något lättsinnigt förfarande
av herrar ingenjörer, ty det visade
sig att rätten till vattnet icke tillhörde
staden utan strandägaren: staden
fick för denna strandremsa och den av
staden själv utfyllda kajbredden betala
ett pris av icke mindre än 4 miljoner
kronor. Detta är emellertid enstaka
exempel, och det är ju inte, såsom jag
antydde, meningen att expropriationsförfarandet
skall bli något annat än eu
undantagsform för städernas markförvärv.

När det gäller obebyggd mark är generalplanen
väl den normala plantypen.
Jag tror emellertid att man har
låtit avskräcka sig från att använda

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

sådana av det förhållandet, att många
av de generalplaner, som för närvarande
äro under arbete, föregåtts av i och
för sig mycket intressanta och berömvärda,
djupgående sociologiska och samhällsekonomiska
undersökningar och
att vederbörande myndigheter och
planförfattare därför tagit mycket god
tid på sig. Det är, herr talman, möjligt
att även göra partiella generalplaner,
och man kan ju på det sättet underkasta
en expropriationsansökan prövning
genom samma förfarande, som gäller
för generalplanen, vilket ger garanti
för att planen upprättas av sakkunniga
myndigheter och för att även
markägarens röst får göra sig hörd vid
den slutliga prövningen.

Det är mig slutligen, herr talman,
rätt svårt att förstå, hur man vid prövning
av en expropriationsansökan av
den art, varom här är fråga, kan undgå
att taga en överblick över all exploateringsbar
mark inom kommunen, och
detta kan självfallet endast göras på
grundval av en generalplan. I samband
med att utskottet fastslår, att ett expropriationsfall
icke föreligger, om en enskild
markägare själv vill exploatera
marken eller eljest är beredd att upplåta
den för exploatering på skäliga
villkor, säger nämligen utskottet: »För
att tillgången på mark skall anses säkerställd
kan det icke erfordras, att all
mark, som kan förväntas framdeles behövas
för exploatering, tillhör sådan
ägare, som med visshet är villig ställa
den till förfogande för exploatering på
skäliga villkor. Om en ej alltför obetydlig
del av den mark, som bedömes
svara mot exploateringsbehovet, tillhör
sådan ägare, måste tillgången på mark
i den mening, varom här är fråga, anses
säkerställd.»

Jag kan naturligtvis inte annat än
instämma i detta uttalande, som synes
mig vara en förnuftig och rimlig utläggning
av lagtexten, men hur man
skall kunna tillämpa en sådan ordning
utan att skaffa sig en överblick över

den mark, som över huvud taget står
till förfogande för exploateringsändamål
på olika håll inom kommunen, har
jag mycket svårt att förstå. Jag kommer
med andra ord tillbaka till att det
icke är möjligt att företaga en sådan
prövning utan en överblick, i generalplanens
form, av hela kommunens utvecklingsmöjligheter.

Jag skulle slutligen vilja säga några
ord om det nya exploateringsändamål,
som nu infogats i expropriationslagen,
nämligen exploatering av icke tätbebyggd
mark för upplåtelse med tomträtt,
en åtgärd som ju varit föremål för
mycken kritik.

Det är kanske onödigt för mig såsom
representant för en av de få städer,
som över huvud taget i praktiken använt
upplåtelse med tomträtt, att här
förklara, att jag anser att tomträtten
är en god upplåtelseform och i många
fall att föredraga framför äganderättsupplåtelse.
Tomträtten, vilken tillkom
i början av detta århundrade, såsom
någon här erinrat om, får väl betraktas
som en frukt av en jordreformistisk
lagstiftning, åsyftande att återuppliva
de gamla upplåtelseformer, som tidigare
funnos i städerna; man hade ju
där upplåtelse mot tomtören, vilken så
småningom förvandlades till upplåtelse
med äganderätt. Det är emellertid tydligt,
att systemet med tomträtt har haft
svårt att vinna terräng hos de svenska
städerna över lag. Jag skall inte gå in
på orsakerna härtill. Jag konstaterar
endast med utgångspunkt från de tomträttsupplåtelser
för bostadsändamål,
som skett här i Stockholm, att man i
en stor mängd av dessa fall funnit det
skäligt och även nödvändigt — för att
få den anslutning till tomträtten som
man räknat med — att ge tomträttsvillkoren
en nära nog äganderättslig
karaktär. Med den optionsrätt vid tomträttstidens
utgång, som lämnats tomträttsinnehavaren,
har han en tryggad
ställning, som mycket liknar den som
tillkommer en vanlig egnahemsägare.

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

De stora fördelarna med tomträtten
är just vad herr justitieministern här
anför som sina båda skäl för att expropriationsrätten
utvidgas till att avse
även tomträttsändamål. Som det ena
skälet anför justitieministern, att det
är lättare att genomföra stora stadsplaneändringar,
därför att marken är
kvar i stadens ägo. Ja, vad stadsplaneändringarna
beträffar — jag tänker
exempelvis på en ökning av byggnadsrätten
inom ett område eller framdragandet
av en stor trafikled — är det
ju med den apparat, som stadsplanelagstiftningen
lägger i städernas händer,
enkelt att åstadkomma sådana även
utan hjälp av tomträtten. Jag får väl
därför antaga, att det väsentliga skälet
för utvidgningen är det, som naturligtvis
är tomträttens styrka och som utgjort
huvudmotivet för dess införande,
nämligen att tomträtten i det långa loppet
förbehåller värdestegringen åt det
allmänna.

Men detta sätt att indraga värdestegringen,
genom att låta kommunen förvärva
marken, är utomordentligt otympligt
och innebär endast en partiell lösning.
Det löser inte alls frågan i de fall,
som kanske dock äro de mest brännande,
nämligen då man genom en ändring
av stadsplanen ger en markägare
en väsentligt ökad byggnadsrätt och
marken alltså utan hans egen förtjänst
får ett måhända väsentligt ökat värde
— expropriation för tomträttsupplåtelse
får ju icke omfatta tätbebyggd mark.
Jag vill minnas att herr justitieministern
pekar på möjligheten att överföra
ett villasamhälle till höghusområde.
Men ett villasamhälle påkallar ju i regel
gemensamma anordningar i form av
vägar och gator, vatten och avlopp,
och därmed faller icke området, såvitt
jag förstår, under den expropriationskategori
det här gäller.

Den anmärkning, som jag velat göra,
är alltså att en sådan utvidgning av
expropriationsrätten som det här gäller
är ett utomordentligt klumpigt till -

Ändring i lagen om expropriation m. m.

vägagångssätt för att dra in värdestegringen
till det allmänna och löser endast
frågan partiellt. Jag vågar rent
av tro, att det förhållande, som utskottet
självt pekar på, nämligen att expropriation
för här ifrågavarande ändamål
måste begränsas till mark, som sedermera
förvandlas till tomter vilka upplåtas
med tomträtt — den skall alltså
inte omfatta alla de områden, som behövas
för gemensamma ändamål inom
en stadsdel —- tillika med bestämmelsen
om expropriatens återlösningsrätt
inom 20 år, för det fall icke sådan
tomträttsupplåtelse sker, samt de icke
obetydliga kapitalutlägg, som detta
fordrar från kommunens sida, torde
komma att göra dessa expropriationsförfaranden
ganska litet lockande för
kommunerna. Jag vågar då tro att det
huvudändamål, för vilket detta stadgande
är avsett, nämligen indragning till
det allmänna av oförtjänt markvärdestegring,
bör vinnas på ett direktare
och effektivare sätt.

Och därmed vill jag, herr talman,
sluta. Jag är helt av den uppfattning,
som kommit till uttryck i justitieministerns
anförande på olika punkter, att
den oförtjänta markvärdestegringen tillhör
det allmänna. Jag vet ingen förmögenhetsökning,
som är så oförtjänt
som den en markägare får, där han liksom
draken Fafner på Rhenguldet »ligger
och besitter» — och en vacker dag
kanske förtjänat ett antal miljoner —
som hyresgästerna sedermera få förränta!
Jag vet som sagt ingen värdestegring,
som är så oförtjänt, och jag
biträder helt tanken, att den bör indras
till det allmänna. Men det bör ske i
andra former än de här föreslagna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
herr Ilolmbäcks in. fl. reservation.

I detta anförande, varunder herr förste
vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar, instämde
herr Bergstrand.

Torsdagen den 8 december 1949.

26 Nr 32.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag begärde
inte ordet för att försöka i väsentlig
mån komplettera de synpunkter,
som framförts tidigare från ledamöter
av kammaren, som i de flesta fall äro
mera sakkunniga på detta område än
jag, utan huvudsakligen för att framföra
några principiella reflexioner,
även om också dessa ha skymtat i den
föregående debatten.

Till en början måste jag med ett
litet beklagande konstatera, att arbetsordningen
i kamrarna bär blivit av den
art, att det vilar något av dagenefterstämning
över den folkvalda kammaren,
när den behandlar den viktigaste
av de frågor, som kammaren haft under
innevarande år. Jag ser ett uttryck
för detta förhållande däri, att statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
ännu inte har låtit denna kammare
få del av sina synpunkter utöver
de som finnas i propositionen. Jag gör
den reflexionen i förbigående, herr talman,
att det vore tacknämligt om regeringens
ledamöter, när de uttrycka önskemiål
till talmännen — vilka dessa
givetvis äro och böra vara mycket angelägna
att tillmötesgå då de göra upp
arbetsplan kamrarna emellan — inte
lade alltför stor vikt vid att det kan
vara bekvämt att en fråga inte kommer
upp samtidigt i båda kamrarna.
Det vore bra om man också tänkte på
att behandlingen av ett mycket centralt
och viktigt spörsmål eventuellt kan ta
längre tid i den större andra kammaren
än i första. Det är därför önskvärt att
man söker ordna så, att realbehandlingen
i sådana fall sker såvitt möjligt
någorlunda samtidigt i båda kamrarna.
Man undgår då vad som skett denna
gång, liksom vid åtskilliga föregående
tillfällen, att andra kammaren kommer
på sladden på ett sätt, som har psykologiskt
ogynnsamma verkningar. Jag är
fullständigt på det klara med att statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
i detta fall inte har något ansvar
för att det blivit på detta sätt;

det är ett allmänt önskemål som jag
uttrycker. Dagens situation kanske snarare
sammanhänger med arbetsordningen
i en annan fråga på kamrarnas
bord än den nu behandlade.

Herr talman! Jag Behöver ju inte här
för att undvika missförstånd ytterligare
betona vad herrar Jacobsson i Igelsbo,
Yngve Larsson och flera andra talare
från vår sida ha framhållit, nämligen
att den politiska riktning, som även jag
företräder, anser att en utvidgning av
expropriationsrätten, som tryggar det
legitima kommunala behovet, är önskvärd.
Men frågan är naturligtvis i vilken
utsträckning detta bör ske även i
sådana fall, när mera vaga och obestämda
skäl möjligen tala därför, medan
uppenbara risker för en osäker och
otryggad äganderätt med försämrad
disposition av mark under långa perioder
kunna anses tala däremot. Om man
ställer den frågan: Garanterar denna
proposition att inte allvarliga olägenheter
uppkomma genom en osäkerhet
och otrygghet i äganderätten, olägenheter
som inte äro ofrånkomliga om
man vill trygga legitima kommunala intressen,
måste jag för min del svara nej.
Jag kan inte se att detta lagförslag ger
sådana garantier vare sig för att ett
mindre ekonomiskt utnyttjande under
långa perioder undgås eller för att osäkerheten
och otryggheten inte i onödan
ökas.

Det har sagts att det duger inte att
göra expropriation på ett för sent stadium
och att den av herr Holmbäck
m. fl. avlämnade reservationen skulle
vara otillfredsställande, därför att den
inte möjliggör expropriation tillräckligt
tidigt. Skall en kommun kunna
konkurrera på lika fot med en privat
markägare måste den kunna konkurrera
i tid, har det sagts. Med en så allmän
motivering förefaller det mig, som om
man skulle kunna hävda en praktiskt
taget obegränsad expropriationsrätt i
närheten av samhällen. Enligt min mening
gäller det att väga skälen för och

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

emot. Inte kan man väl av hänsyn till
det nyss anförda skälet motivera expropriationsrätt
beträffande all tätbebyggd
mark och även i sådana fall, då ägaren
själv vill exploatera den eller ställa den
till förfogande på rimliga villkor? I
praktiken blir emellertid, som här i
kammaren påvisats, resultatet av de
föreslagna bestämmelserna om expropriation
för upplåtande med tomträtt
sådant, att man kan säga att denna rätt
blir i det allra närmaste obegränsad.

Det måste understrykas att om man
lång tid i förväg till det allmänna förvärvar
mark, så föreligger betydande
risk för att sådan jord, som i samhällenas
närhet användes t. ex. av trädgårdsmästare
eller liknande näringsutövare,
kommer att bli mindre väl utnyttjad,
därför att det blir en helt annan
besittningsrätt för den som arrenderar
marken än för en ägare. Även
för mark som inte exproprieras skapar
själva lagen ett osäkerhetstillstånd, som
kommer att göra många näringsdrivande
tveksamma eller ovilliga att investera
kapital i vissa näringsgrenar invid
samhällena. Om det nationalekonomiskt
sett är det riktiga att en näringsgren
skall utövas i närheten av samhällena,
är det en nationalekonomisk olägenhet
att skapa ägandeförhållanden
som leda till en sämre disposition av
denna produktiva tillgång.

Det är klart att det inte är önskvärt
att samhället skall överbetala mark
tomtspekulation ömmar sannerligen
ingen för — och jag ansluter mig för
min del till vad herr Yngve Larsson
sade beträffande den oförtjänta värdestegringen.
Men en allför »förutseende»
expropriationspolitik kan lätt leda till
en sådan disposition av mark, som innebär
en nationalekonomisk förlust.
Nog tycker jag därför, herr talman, att
det finns mycket starka skäl för en fastare
avgränsning av expropriationsrätten
än propositionens, en avgränsning
efter de linjer som angivits i den Holmbäckska
reservationen.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

Mot detta har anförts att det råder
brist på planläggningspersonal, som kan
uppgöra sådana planer för samhällena
under de närmaste åren. Man måste då
fråga sig: Är den tysta förutsättningen
bakom denna kritik, att det skall ske
en mycket omfattande expropriation
runt omkring de svenska samhällena
just under de närmaste åren? Jag undrar
verkligen om själva samhällsutvecklingen,
med hänsyn bl. a. till den relativt
svaga tillväxten inom yngre årsgrupper
som man har att räkna med
under de närmaste årtiondena, är sådan,
att det kan finnas objektiva och
vägande skäl för att tänka sig en sorts
explosion av samhällelig expropriation
just under de närmaste åren. Om detta
inte är fallet måste väl argumentet alt
brist råder på personal för planering
förlora i vikt. Det kommer ju då att
finnas mer tid för utarbetande av de
planer, som behöva föreligga av skäl,
som ha anförts i reservationen och av
andra föregående talare, senast av herr
Yngve Larsson.

Enligt min mening är det svagaste i
den kungl. propositionen, som utskottsmajoriteten
godtager, att man medger
expropriationsrätt även då mark på
skäliga viilkor finns tillgänglig och
även då den som äger marken själv
vill exploatera eller upplåta marken.
Kommunerna behöva bara -äga att de
tänka använda för tätbebyggelse vissa
områden, så kunna de därmed anses ha
lämnat tillräcklig bevisning för behovet
av ifrågavarande område. När man från
utskottets sida säger att kommunen
måste ju visa att ett sådant behov föreligger,
måste även jag — trots att det
är påpekat flera gånger förut i debatten
— fråga: Vad slags behov är det
som behöver vara bevisat? Är det behovet
av tätbebyggelse på just den
mark, som expropriationen gäller, eller
är det bara det att kommunen behöver
tycka, att det kan vara bra att kontrollera
stora områden, så att man kan uppgöra
alternativa planer för tätbebyggd -

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

se? Kanske det område man vill expropriera
inte kommer att användas för
tätbebyggelse, men det är svårt att med
säkerhet veta i förväg. Skall man då
kunna genom expropriation täcka sig
för olika alternativ för att ha handlingsfrihet,
innebär det expropriationsrätt
i mycket vidsträckt omfattning.
Justitieministern har ett uttalande i
propositionen, som pekar i denna riktning.
Han har också andra uttalanden,
som inte peka i den riktningen — utskottet
har varit så försiktigt att det säger,
att man ansluter sig till hans uttalande,
varigenom man befrias från
tvånget att närmare precisera vilket uttalande
det är som man särskilt ansluter
sig till. Jag undrar om detta med alternativa
planers uppgörande kan anses
vara något väsentligt i justitieministerns
tankegång, i vilket fall man får
lov att säga att expropriationsrätten
kommer att göras ännu vidsträcktare
än om han frånfaller den tanken.

Propositionens försvarare säga att det
gäller ju för exproprianten att inför
Kungl. Maj :t visa, att ett behov föreligger.
Man skall med andra ord hysa
mycket, mycket stort förtroende för
Kungl. Maj:t, dvs. för regeringen, och
lita på att den kommer att tolka de svävande
bestämmelserna om behov på ett
tillräckligt begränsat sätt. Men när vad
som säges i lagen om detta behov är
rätt svävande och när det är så, att
Kungl. Maj:t företrädes av en regering,
som — vilket visat sig både vid denna
propositions avfattande och vid andra
tillfällen — representerar en socialistisk
åskådning, och jag förmodar att
även herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
får anses göra detta,
så ha vi att räkna med inverkan av dess
sympati för kollektiv äganderätt. I den
mån subjektiva omdömen härvidlag
måste komma in, torde de gå i den riktningen,
att man kommer att vara mycket
tillmötesgående mot kommuner, som
önska expropriera i betydande omfattning.
När det säges att lagen inte är

så farlig, ty man kan ha förtroende för
Kungl. Maj:t, så undrar jag, särskilt då
det gäller frågan om ett onödigt utsträckande
av samhällelig äganderätt,
om det inte må tillåtas den som företräder
en mer liberal åskådning att
ifrågasätta, att dessa anspråk på ett
nästan oinskränkt förtroende för att en
socialistisk regering skall värna om att
kollektiviseringen inte går onödigt
långt, dessa anspråk innebära att man
skall acceptera bocken som trädgårdsmästare.

Lagrådet har i sitt uttalande gjort ett
påpekande, som innebär att lagrådet
anser att man skapar ett osäkerhetstillstånd,
eftersom »den administrativa
makten efter fritt skön samt mer eller
mindre svävande lämplighetsgrunder
äger avgöra om den enskildes äganderätt
... skall utan tvingande skäl uppoffras».

Jag undrar om det inte finns anledning
att ta rätt allvarligt på ett sådant
uttalande från lagrådets sida och däri
se en motivering för den ståndpunkt,
som herr Holmbäck med flera reservanter
intagit. Alltså, det är riktigare
med en lagstiftning, som i och för sig
ger skydd mot sådant överförande i
samhällets ägo, som inte är behövligt,
men som ändå ger samhället de möjligheter
som utan tvivel behövas. Jag ber
beträffande tomträttsinstitutets fördelar,
när det användes i lämplig utsträckning,
att få hänvisa till vad som anförts
av tidigare talesmän för folkpartiet.

Herr talman! Det går inte att dölja
att det vid behandlingen av denna fråga
har kommit fram en viss, principiell
skillnad i synen på relationen mellan
samhället och den enskilde. Detta gäller
även —■ jag vill betona detta — personer
som äro ense om att betrakta frågan
från sociala utgångspunkter, vilket
folkpartiets talesmän herrar Jacobsson
i Igelsbo och Yngve Larsson så starkt
framhållit. Det finns tydligen på socialistiskt
håll fortfarande så starka sympatier
för det kollektiva ägandet, att

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

man är benägen att skjuta åt sidan och
enligt vårt sätt att se bagatellisera de
olägenheter som inträda, när man på
mycket lösa grunder ger samhällen rätt
att expropriera och överlämnar åt
Kungl. Maj d att vara den, som i sista
hand bedömer expropriationsfallen efter
mycket vaga lämplighetsgrunder.
Ur liberal synpunkt måste man föredra
cn huvudregel, som ger jordbesittningen
trygghet, därför att detta är ett värde
i och för sig, men som å andra sidan,
när särskilda skäl kunna påvisas,
naturligtvis möjliggör för samhällena
att förvärva erforderlig mark. I praktiken
betyder detta att man reser strängare
krav på bevisning, att det verkligen
i varje aktuellt fall är fråga om ett
vägande samhällsskäl.

Risken för att det kan uppkomma
kommunala markmonopol anser man
tydligen på socialistiskt håll inte vara
något att fästa sig vid. På vårt håll äro
vi överens om att det är motsatsen till
önskvärt, att enskilda behärska så stora
markområden, att de få monopolställning.
I ett sådant fall är det alldeles
klart, att det kommer att kunna visas
tillräckliga skäl för expropriation. Men
man bör söka undvika att gå till den
andra ytterligheten och expropriera i
sådan utsträckning att kommunala
markmonopol uppkomma, med den stelhet
och bristande rörlighet i dispositionen,
som så lätt skulle följa med sådana.

Vad den oförtjänta värdestegringen
beträffar är det självfallet önskvärt, att
man så mycket som möjligt förhindrar
inkomst- och förmögenhetsförvärv av
detta slag, men eu mycket vidsträckt
och i viss mån godtyckligt utsträckt expropriation
är förmodligen inte rätta
vägen att göra det. Om detta, att förhindra
värdestegring, är ett huvudargument,
finnas även andra fall av värdestegring
som böra beaktas. Då torde det
vara naturligt att man prövar en generell
behandling av detta problem, som
visserligen är mycket svårt men där

Ändring i lagen om expropriation m. m.

man kan räkna med en positiv inställning
från alla socialt intresserade gruppers
sida.

Herr talman! Den uppfattning som
jag företräder är alltså den, att expropriationsrätten
bör vidgas i den mån
vägande skäl kunna framläggas. Men
detta bör ske med tillbörligt beaktande
av de stora olägenheter som kunna uppkomma
genom en administrativ tilllämpning
av så här vagt, allmänt och
vidsträckt formulerade regler. Dessa
olägenheter bagatelliseras i propositionen
och av utskottsmajoriteten, och
därför kommer jag för min del självfallet
att rösta emot utskottet och för den
Holmbäckska reservationen. Om denna
skulle falla i första omgången kommer
jag därefter att rösta för avslag på propositionen.
Men ett eventuellt bifall till
avslagsyrkandet betyder inte, att jag
associerar mig med den motivering som
finns i högerreservationen. Ett stödjande
av avslagsyrkandet innebär i stället
en uppmaning till regeringen att nästa
år eller så snart som möjligt återkomma
med ett mera måttfullt förslag än
det nu föreliggande och med beaktande
av de synpunkter som finnas i den
Holmbäckska reservationen, ett förslag
som är frigjort från denna propositions
starka sympatier för kollektivt ägande,
som beaktar den enskildes krav på en
tryggad äganderätt, när icke mycket
vägande samhällsintressen verkligen
kunna anses motivera en inskränkning,
och som slutligen skapar möjlighet till
en god lösning av de markproblem, som
våra växande samhällen ställas inför.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Holmbäck m. fl.
avgivna reservationen.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Riksdagen har för ett par år sedan fastslagit
den principen, att det är kommunernas
skyldighet att tillse att deras invånare
ha tillfredsställande tillgång på

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

fullvärdiga bostäder. Men det går naturligtvis
icke att lägga ett sådant ansvar
på kommunerna utan att ge dem
möjligheter att fullgöra sin skyldighet.
Detta är det förnämsta motivet för den
nu föreslagna lagstiftningen.

Riksdagen har också för ett par år sedan
antagit en ny byggnadslag. Den innehåller
bland annat den allmänna
principen, att det skall ligga i samhällets
hand att hestämma både när och
var en tätare bebyggelse skall komma
till stånd. Denna allmänna princip kan
icke heller genomföras utan ökade möjligheter
till expropriation. Det finns visserligen
i byggnadslagen vissa sådana
möjligheter men, som jag om en liten
stund skall förklara närmare, äro dessa
uppenbarligen otillräckliga.

Det gäller alltså här att i två viktiga
hänseenden fullfölja riksdagens egna
beslut och att giva dessa beslut en nödvändig
komplettering. Det har nu från
olika håll gjorts invändningar mot förslaget.
Dessa äro i huvudsak av två olika
slag, dels rättsligt-teoretiska och dels
praktiskt-politiska. Jag skall börja med
att säga några ord om invändningarna
av den första sorten. Då skall jag närmast
rikta mig mot herr Fagerholm,
eftersom det är han, som i denna kammare
mest utförligt behandlat och kritiserat
förslaget ur sådana rättsliga synpunkter.
Jag vill börja med att ge honom
rätt i en punkt. Det är kanske den
enda punkt där jag kan göra detta. Det
är riktigt, som han yttrade, att man här
liksom i de flesta lagstiftningsfrågor
kan finna både juridik och politik med
i spelet. Men det är lika uppenbart, att
i somliga frågor dominerar det juridiska
elementet och i andra det politiska.
Just detta lagstiftningskomplex ger utmärkta
exempel härpå.

Förslaget innehåller som bekant tre
huvudpunkter: för det första utökningen
av kommunernas expropriationsrätt,
för det andra reglerna för markens värdering
och för det tredje organisationen
av den beslutande myndigheten.

När det gäller de båda senare frågorna,
alltså sättet att få fram en riktig
värdering och särskilt den tredje frågan
om hur organisationen skall vara
ordnad, finns det mycket stort utrymme
för juridiska synpunkter och för
hänsyn till rättssäkerheten. Men i den
första frågan är det alldeles tvärt om,
och det var ju den som herr Fagerholm
avsåg med sin argumentering. Den frågan
gäller alltså hur långt expropriationsrätten
bör utvidgas. Det är klart,
att man kan anlägga vissa juridiska
aspekter på den saken också, men jag
vill bestämt hävda, att man omöjligen
på den vägen kan få någon avgörande
ledning. Sådana synpunkter kunna ej
hli bestämmande, det är helt enkelt
omöjligt. Här måste praktiska, politiska
synpunkter fälla utslaget precis som i
alla andra frågor, där det gäller att göra
en lämplig avvägning mellan å ena sidan
behovet av samhällskontroll och å
andra sidan intresset av den enskildes
handlingsfrihet. Det finns ingen juridisk
norm och ingen juridisk auktoritet
—- varken lagrådets eller någon annan
— som kan avgöra dylika spörsmål.
Och här gäller det en typisk sådan
fråga där de ansvariga politiska instanserna
måste bestämma vad de finna vara
klokt och nyttigt för medborgarna
och samhället.

Gentemot herr Fagerholms argumentering
vill jag också framhålla, att om
en fråga har denna klart politiska karaktär,
så kan man icke flytta över den
på det juridiska planet enbart genom
att använda juridiska termer eller tala
om rättssäkerheten osv. Som jag redan
sagt och ännu en gång vill understryka
finns det skäl att anlägga också sådana
aspekter på frågan, men man kan omöjligen
ur dem hämta avgörande ledning
för sin ståndpunkt i ett sådant spörsmål,
som rör avvägningen mellan olika
motstående intressen.

Att det måste förhålla sig så, kan
man se genom att gå till lagrådets uttalande,
som herr Fagerholm hela tiden

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

under sitt anförande stödde sig på. Jag
kan naturligtvis icke gå in på alla detaljer
i lagrådets uttalande, utan jag
skall hålla mig till själva klämmen, alltså
till lagrådets slutsats. Däri heter det,
att en ny lagstiftning på nu föreliggande
punkt vill lagrådet inte godtaga på
andra villkor än att däri medges endast
så stor expropriationsrätt som erfordras
för att mark, som icke är tätbebyggd,
skall bli tillgänglig för den tätbebyggelse
och därmed sammanhängande
anordningar, som kan förutses bli
erforderlig inom närliggande framtid.
Är nu denna snäva lösning den enda,
som överensstämmer med rättssäkerheten,
ja, då är det nog ganska illa ställt,
inte bara för socialdemokraterna. Då
ha både folkpartiet med sin talesman
juris professor Holmbäck och bondeförbundet
med sin ledare juris doktor
Hedlund hamnat utanför rättssamhället.

Utom den mera allmänna rättssäkerhetssynpunkten
har herr Fagerholm
särskilt åberopat lagtextens formulering
och sagt, att den är alldeles för vag och
att den icke överensstämmer med gammal
svensk lagstiftningstradition. Jag
skall senare komma in på denna fråga
på det sättet, att jag, när jag kommer
till sakfrågorna, skall angiva varför lagtexten
ser ut som den gör och varför
man stannat vid en viss punkt i avvägningen.
Därutöver vill jag nu endast
göra två påpekanden.

Om man studerar propositionen i
jämförelse med kommittéförslaget, tror
jag man skall finna, att justitiedepartementet
gjort sig stor möda just för att
utarbeta bestämmelserna så pregnant
som möjligt. Vad så vår gamla lagstiftningstradition
angår, vill jag be herr
Fagerholm studera vår första stadsplanelag,
som är från år 1907. Redan i den
lagen intogs eu liknande expropriationsbestämmelse.
Tiden medger icke, att jag
går in i detaljer, men om man läser den
bestämmelsen, är det alldeles klart, att
den i minst lika hög grad som dagens
förslag kan sägas vara vagt och obe -

Ändring i lagen om expropriation m. m.

stämt formulerad. Detta var alltså 1907,
då vi hade en regering och en riksdagsmajoritet,
som man ej kan misstänka
för något förödande angrepp mot den
enskilda äganderätten!

Jag skall nu icke längre uppehålla
mig vid dessa rättsfrågor. Jag vill endast
beröra en omständighet, som både
herr Fagerholm och andra konservativa
talare och tidningar ständigt åberopat
som ett avgörande argument mot förslaget,
nämligen lagrådets auktoritet.
Utom vad jag nyss framhöll om att det
här gäller en politisk bedömning, vill
jag här påpeka, att andra juridiska instanser
— också med hög kompetens —■
haft en annan inställning. Sålunda ha
åtminstone fem av rikets hovrätter, kanske
alla sex, beroende på hur man tolkar
uttalandena, men i varje fall minst
fem hovrätter icke haft några principiella
betänkligheter mot den nu föreslagna
utvidgningen av expropriationsrätten.

Efter detta skall jag gå in på själva
sakfrågorna, som enligt mitt förmenande
måste bedömas med följande mera
praktiskt betonade utgångspunkt: är

det klokt och riktigt att göra en viss
föreslagen avvägning, är det alltså lämpligt
att vidtaga en utvidgning av expropriationsrätten
och hur långt skall
man gå? Då det gäller att svara på dessa
frågor, tror jag det är bäst att försöka
konkretisera diskussionen något. Jag
framhöll i går, när jag talade om denna
sak i första kammaren, att man i
stor utsträckning var ense om grunden
för förslaget, nämligen att kommunerna
behöva cn utvidgad expropriationsrätt,
men att meningarna gå isär om var
man skall dra gränsen. Propositionen
och utskottet ha motiverat sina förslag
med den viktiga synpunkten, att man
får akta sig att komma för sent. Gentemot
detta framhöll herr Ohlin helt allmänt,
att risken att komma för sent
måste vägas mot att lagen enligt hans
mening icke ger tillräcklig rättssäkerhet.
Om jag förstod honom rätt, var det

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

huvudsakligen med detta argument, som
han ville motsätta sig propositionens
förslag. Ja, det där är just ett sådant
allmänt uttalande, som man alltid kan
använda. Jag är övertygad om att man
från högerhåll, ehuru kanske i allvarligare
ordalag, säger precis detsamma
om det förslag, som herr Ohlin står
bakom, nämligen att det icke tillgodoser
rättssäkerheten. Låt oss därför söka
konkretisera! Därmed kommer man
längre, när man skall fatta ståndpunkt
och välja mellan de olika förslagen.

Alla reservanterna äro ense så till
vida, att de som förutsättning för expropriationsrätt
kräva att det skall finnas
en fastställd plan av något slag.
Enligt gällande rätt föreligger redan en
på detta sätt begränsad expropriationsmöjlighet.
Det var den jag syftade på,
när jag nämnde att byggnadslagen ger
möjlighet till expropriation redan nu.
Enligt denna lag kan en kommun för
sådana ändamål som det här gäller expropriera
mark, som finns inom en
fastställd stadsplan. Därjämte uppställs
det även vissa andra förutsättningar,
men jag skall hålla mig till denna.

I den från högerhåll avgivna reservationen
tycks man i första hand mena,
att denna expropriationsmöjlighet är
tillräcklig. Utskottets folkpartister och
bondeförbundare ha velat gå ett steg
längre. De påyrka, att man därutöver
skall öppna möjlighet till expropriation
av mark inom fastställd byggnadsplan
eller fastställd generalplan. Det är generalplanen,
som här är det viktiga.
En byggnadsplan omfattar blott smärre
områden, och det är icke någon mera
principiell skillnad mellan den och en
stadsplan. Den väsentliga olikheten mellan
högerförslaget samt folkpartiets och
bondeförbundets förslag är alltså, att
det senare medger expropriation även
inom fastställd generalplan. Jag vill gärna
gå med på att det skulle ligga något
i detta senare förslag, om det funnes
praktiska möjligheter att gå på den linjen,
men jag tror helt enkelt inte att

detta är möjligt. Det finns nämligen ej
tillräckligt med generalplaner, och ej
heller är det möjligt att få till stånd
sådana inom överskådlig framtid. Herr
Ohlin, som hade hört vad jag yttrade i
går, framhöll nu, att man kan misstänka,
att bakom förslaget ligger tanken
på att det skall bli en förfärlig massa
expropriationer. Jag tror han påstod,
att det skulle kunna bli en explosionsartad
utveckling och att man överallt
skulle sätta igång med expropriationer.

Jag kan lugna herr Ohlins farhågor
på den punkten. Det är inte så saken
ligger till. Utarbetandet av en enda generalplan
är ett stort och svårt arbete,
som tar mycket lång tid i anspråk, och
det finns utomordentligt få människor

— blott en handfull — som verkligen
kunna detta yrke, och de ha arbete för
åratal framåt. Slutligen skulle det också
behövas generalplaner på skilda håll i
vårt stora land för att man här och var
skulle få möjlighet till expropriation.
Det är nämligen icke i första hand de
största samhällena, som ha behov av
dessa expropriationer. De ha i allmänhet
varit förutseende och ha köpt mark
i förväg, så att de klara sig bra. Men på
många håll på landsbygden — den saken
känner kammarens ledamöter säkert
av egen erfarenhet bättre än jag

— finns det små växande samhällen,
som ej kunna utvecklas på ett naturligt
sätt, därför att det finns hinder i vägen.
Där förhåller det sig så, att i den centrala
delen av samhället, där den naturliga
utvecklingen borde ske, finns
det enstaka markägare, som icke vilja
sälja sin mark — och det kanske inte
är så obegripligt, ty om de vänta ett
tiotal år bli de måhända miljonärer. Det
är för att förhindra sådant, för att
hindra en enskild att utnyttja sin monopolställning
till hela samhällets skada,
som denna lag erfordras. Även om
det endast skulle vara på ett fåtal sådana
ställen, som expropriation behövdes
men inte kunde komma till stånd,
tycker jag det skulle vara en ganska

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

stor olycka. Bristen på generalplaner
och generalplanerare är i själva verket
nästan katastrofal. Detta är bekant för
alla som känna till planeringsspörsmålen.
Det förnekade för övrigt icke heller
herr Ohlin, och fru Ewerlöf vitsordade
i går att det förhåller sig så.
Om man över huvud taget vill ha resultat
av denna lagstiftning, går det inte
att kräva fastställda planer överallt, ty
då skulle expropriationer här och där
— kanske just där sådana bäst behövas
— komma för sent. Lagstiftningen
skulle helt enkelt inte kunna fylla det
ändamål, som man också från reservanternas
sida, åtminstone från folkpartiets
och bondeförbundets håll har sagt
sig vilja åsyfta.

När propositionen alltså, liksom utskottets
förslag, av tvingande praktiska
skäl har avvisat denna möjlighet att
anknyta till vissa fastställda planer, betyder
detta emellertid icke att expropriation
skulle kunna medgivas oberoende
av behovet. Det har tvärtom
uttryckligen understrukits i propositionen
— som en skärpning av markutredningens
ståndpunkt — att en kommun,
som söker expropriationsrätt,
måste kunna tillfyllestgörande bevisa,
att just den ifrågavarande marken behövs
för tätbebyggelseändamål. Detta
står i utskottets utlåtande, och jag vet
icke varför man ständigt i debatten och
i pressens kommentarer söker få fram
en annan mening på den punkten.

I detta sammanhang vill jag också rätta
till en annan missuppfattning, som
kommit att spela en viss roll i den offentliga
diskussionen. Det är icke meningen
med lagförslaget, att expropriationsrätten
i de fall, som jag nu talar
om, skall kunna användas för att hindra
en riktig och skälig exploatering i
privat regi. Det ligger annorlunda till
då det är fråga om expropriation för
tomträttsändamål; tomträtten kan ej användas
i privat regi. .lag kan emellertid
helt instämma med utskottets uttalande,
att den expropriationsrätt, som jag nu

3 — Andra kammarens protokoll

Ändring i lagen om expropriation m. m.

har behandlat, skall bortfalla, när det
finns befogad anledning antaga, att den
enskilda markägaren själv eller genom
annan exploaterar marken mot skäligt
pris.

Den andra föreslagna expropriationsgrunden,
som jag nyss snuddade vid,
alltså den som avser tomträttsändamål,
har i mycket en annan karaktär och en
annan räckvidd. Man kanske bättre kan
förstå, om det råder delade meningar
på den punkten. Men jag vill framhålla,
att ej heller tomträtten är en ny uppfinning
eller något så revolutionerande.
Detta rättsinstitut är lika gammalt som
vår första stadsplanelag, jag nyss talade
om; det härstammar alltså från
år 1907. Men trots att tomträtten är så
gammal, har den kommit till mycket
begränsad användning med ett enda undantag.
Här i Stockholm spelar den en
stor roll, men icke i landet i övrigt. Jag
skulle gärna säga något om tomträttens
fördelar, men jag tror knappast det behövs.
Dessa fördelar äro allmänt erkända.
Även från borgerligt håll har det
ej sällan vitsordats, vilket utomordentligt
värdefullt instrument tomträtten
kan vara för kommunernas markpolitik.
Jag vill blott tillägga, att när det
förhåller sig så, är det bra synd att på
över 40 år denna lagstiftning har givit
ett så magert resultat.

I praktiken har det blivit helt beroende
på tillfälliga omständigheter, om
tomträtten över huvud taget har kommit
till användning. Ibland har det berott
på, om de kommunala myndigheterna
över huvud taget haft intresse
för eller känt till detta institut. Ibland
har det berott på, om det funnits möjlighet
i en kommun att genom frivilligt
köp förvärva lämpligt område för hyggligt
pris. Om däremot så skett, har det
varit möjligt för kommunen att efter
omständigheterna välja, om området
skulle användas för tomträttsupplåtelsc
eller för försäljning av tomter med
äganderätt. Men i alla de fall, då kommunen
icke varit så förutseende eller

Nr 112.

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

icke kunnat förvärva marken på grund
av ägarens vägran att sälja, kan tomträtten
över huvud taget ej komma till
användning i kommunen, och därför behövs
expropriationsrätt. Det är alltså
i detta fall fråga om att komplettera en
gammal lagstiftning, som allmänt erkännes
vara mycket fördelaktig.

Beträffande tomträtten vill jag även
nämna något om en formell fråga, därför
att man i går anmärkte på justitiedepartementets
behandling av ärendet
i denna punkt. Det har gjorts gällande,
att tomträtten i propositionen skulle
innebära något nytt utöver markutredningens
förslag, något som icke i vanlig
ordning blivit remissbehandlat utan
»hängts på» i sista stund under departementsbehandlingen.
Det är riktigt att
markutredningen ej särskilt berört tomträttsfallet,
men jag anser ändå att denna
anmärkning är litet försåtlig. Det
låter ju som om propositionen gått
längre än markutredningen. Motsatsen
är fallet. Markutredningens förslag gick
betydligt längre och hade en mera allmän
formulering. Som jag nyss påpekade
gjordes rätt stora ansträngningar
inom justitiedepartementet att precisera
expropriationsanledningarna. Vi sökte
beskriva två särskilda expropriationsanledningar
i stället för den mera generella
formulering som markutredningen
hade. En av dessa två anledningar
avser tomträtten, och det är
klart, att om man ersätter en mera vag
och vidsträckt regel med en som begränsats
till två närmare angivna fall,
så blir det nyheter i formuleringen,
men det behöver inte bli någon utvidgning
i sak, och så är inte heller fallet
här.

Jag har nu uppehållit mig vid förslagets
första huvudpunkt litet länge;
om de båda övriga kan jag fatta mig
betydligt kortare.

Den andra huvudfrågan avser, som
bekant, reglerna om \ ärderingen av
mark, som exproprieras. För närvarande
står det bara i lagen, att löseskil -

lingen skall motsvara »fastighetens fulla
värde». Enligt förslaget skall detta uttryck
ändras och ersättas med en litet
mera utförlig formulering, nämligen att
löseskillingen skall motsvara »fastighetens
värde med hänsyn särskilt till ortens
pris och fastighetens avkastning».

Både i propositionen och i utskottsutlåtandet
understryks det mycket kraftigt,
att den som drabbas av en expropriation
inte skall lida någon ekonomisk
förlust. Det är verkligen litet förvånande,
att man efter dessa synnerligen
bestämda uttalanden fortfarande
ibland vill göra gällande, att det skulle
föreligga något slags försök att komma
ner under egendomens verkliga värde.
Det finns intet sådant syfte. Men naturligtvis
ligger det någon mening i förslaget
om en ny formulering. Vad som
avses med detta är två syftemål, nämligen
dels att få till stånd ett fastare
system för värderingarna och dels att
bryta tendensen i praxis att ofta döma
ut ersättningarna för höga. Båda
dessa syften tjäna enligt min mening
bl. a. allmänt rättsliga intressen. En
jämnare värdering är sjäh fallet önskvärd
ur den allmänträttsliga synpunkten
att lika fall skola behandlas lika. Och
det kan med skäl sägas, att det kan behövas
ett rättsskydd också för att inte
kommunerna skola bli ålagda att utge
oskäliga belopp.

Det första önskemålet —- alltså om
en jämnare praxis —• sammanhänger
även med att vi här i Sverige inte ha
någon utbildad teknik för att värdera
fastigheter. Härför erfordras en komplicerad
och vetenskapligt svår metod,
som det på sina håll utomlands skrivits
ganska mycket om. Meningen är nu alt
försöka få in ett sådant system här i
landet. Jag hoppas att man skall uppnå
eu dylik teknik och kunna utbilda de
tekniker, som erfordras härför men
som för närvarande knappast finnas.
För detta ändamål behövs det specialstudier
och litteratur i ämnet; det finns
nästan ingenting i den stilen här i

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

Sverige. Markutredningens betänkande,
som är skrivet av framstående experter
på olika områden, innehåller ett första
utkast till sådana beräkningsmetoder,
och tanken har nu varit den, att man
skulle gå vidare på den vägen och få
till stånd en handbok till hjälp för en
modern och vetenskaplig fastighetsvärdering.
På min föredragning har det
tillsatts en kommitté, som just håller
på med att utarbeta en sådan handbok
med exempelsamling. Av den saken har
det gjorts ett stort nummer i debatten.
Den har utmålats som ett konstitutionellt
övergrepp från min sida, det har
talats om att det skulle utfärdas en
»författning» i ämnet, som vid sidan
av lagen skulle ge bindande regler för
domstolarna, hur de skola döma i expropriationsmål.
Naturligtvis har detta
inte varit avsikten. Jag, som själv är
domstolsjurist, vet ju, att våra domstolar
lyckligtvis inte känna sig bundna av
annat än »lag och laga stadgar». Den
besynnerliga missuppfattningen tycks
basera sig på att jag i direktiven för
kommittén använt ordet »anvisningar».
Jag hade inte trott, att det ordet hade
en så farlig betydelse, men det var kanske
oförsiktigt att skriva det. I varje
fall tycker jag, att den som blivit orolig
på den punkten borde bli lugn, om
han ville läsa vad jag skrivit om denna
sak i propositionen. Och att göra detta
ligger så mycket närmare till hands
som propositionen har citerats i direktiven.
I propositionen användes inte
ordet »anvisningar» utan där begagnas
ett annat uttryckssätt. Enligt propositionen
är det avsett, att man skall försöka
åstadkomma en mera detaljerad
beskrivning av värderingsmetoderna —
alltså mera detaljerad än den markutredningen
utarbetat — ocli denna beskrivning
skall vara försedd med exempelsamling.
Detta pekar väl ganska
klart på vad som avses, nämligen ett
slags handbok, eller vad jag nu skall
våga kalla saken utan att bli missförstådd.
Sådana handböcker behövas på

Ändring i lagen om expropriation m. m.

många områden, på detta kanske mer
än de flesta. — Jag liar väl kommit
något bort från ämnet genom handbokshistorien,
men syftet med den igångsatta
utredningen är, som sagt, att söka
få till stånd en jämnare värdering i
olika expropriationsfall.

Det andra önskemålet, som förslaget
rörande nya värderingsregler vill tillgodose,
gäller att få bort överpriserna
vid expropriation. Naturligtvis förekomma
inte sådana vid varje expropriation,
men det har omvittnats från
alla håll, att de förekomma alltför ofta;
jag undrar om inte de flesta av kammarens
ledamöter skulle kunna bidra
till diskussionen på denna punkt med
exempel från sin egen erfarenhet. Dessutom
har det gjorts en systematisk undersökning
genom en enquéte av bostadssociala
utredningen år 1938. Den
omfattade sju av våra största städer.
Svaret på denna enquéte visar att expropriationsersättningarna
ligga mycket
högt, i allmänhet mellan 150 och
200 procent av taxeringsvärdena, medan
priserna vid frivilliga försäljningar
i allmänhet stannat vid mellan 100 och
120 procent av taxeringsvärdena. Som
kammarens ledamöter säkert ha sig bekant
görs det också på kommunalt håll,
och förmodligen med all rätt, gällande
att riskerna för oskäligt höga expropriationsersättningar
ofta komma kommunerna
att avstå från att begagna den
expropriationsrätt som de redan nu ha.
Dessa övervärderingar i expropriationsmål
äro säkerligen inte några slumpvis
förekommande feltillämpningar
utan utlöpare av en mycket gammal
praxis, och om en sådan invand och
traditionell tendens skall kunna hävas,
fordras det nog flera samverkande åtgärder.
Man kan enligt min tro inte
bara nöia sig med att hänvisa till den
föreslagna förbättringen av den beslutande
myndighetens organisation; detta
är naturligtvis också bra, men man bör
ej inskränka sig till denna åtgärd. Åtminstone
enligt min erfarenhet stäm -

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

mer det överens med sedvanlig god lagteknik
att göra en omformulering av
lagtexten och försöka få ett mera pregnant
uttryck för vad man önskar, när
det gäller att bryta en ingrodd praxis,
som utbildat sig på grundval av en viss
lagformulering.

Sedan återstår den tredje huvudfrågan
i förslaget, nämligen den som rör
organisationen. I denna fråga rådde
från början mycket stor meningsskiljaktighet.
Markutredningens ledamöter
delade sig mellan tre förslag, och i remissyttrandena
var splittringen om
möjligt ännu större. De förslag som blivit
svagast företrädda inom markutredningen
fingo nästan den största anslutningen
i remissyttrandena, varför
frågan kommit i ett ganska besvärligt
läge när departementsbehandlingen vidtog.
Det fanns också på olika sidor goda
skäl för skilda möjligheter, som vi måste
välja mellan. Så mycket mera glädjande
är det nu att åsiktsbildningen i denna
sak genom att ärendet fått ligga till sig i
hög grad har stabiliserat sig. Det föreligger
nu en ganska allmän samling,
inte alldeles enhällig men nära nog,
kring det förslag, som propositionen
innehåller. Själv var jag också från
början tveksam, men jag har under
ärendets fortgång blivit ganska fast
övertygad om att det organisationsförslag
som nu föreligger är det bästa.
Motiveringen till förslaget kan jag i
största korthet ange på följande sätt:
Den beslutande myndigheten bör få en
sådan organisation, som först och
främst tillgodoser rättssäkerheten, vilken
här verkligen kan sägas spela en dominerande
roll. Vidare bör enligt min mening
det beslutande organet innefatta
dels teknisk expertis och dels en demokratisk
intresserepresentation. Från
dessa utgångspunkter har alltså föreslagits,
att de nuvarande expropriationsnämnderna
inte skola bibehållas
utan ersättas med domstolar. I en sådan
domstol skall ordföranden vara den ordinarie
ägodelningsdomaren i orten, och

ledamöterna skola utgöras av två tekniska
experter och två nämndemän, av vilka
senare den ene skall vara fastighetsägare
och den andre stå fri från sådana
intressen. Förslaget innehåller
dessutom mera än denna förändring
av den yttre organisationen. För närvarande
är det så, att expropriationsnämndens
värdering inte får motiveras,
detta är uttryckligen förbjudet i lagen,
och inte heller får värderingen överklagas.
Enligt förslaget skall det nu i
stället komma en motiverad dom av
den nyss angivna domstolen, som alltså
skall redovisa hur den kommit fram till
sina slutsatser på grundval, som jag
hoppas, av en ny värderingsteknik.
Och vidare skola parterna kunna klaga
över domslutet först i hovrätten och sedan
i högsta domstolen.

I fråga om organisationen vill jag
ytterligare blott nämna ett par ord om
expropriationsteknikerna. Utskottet har
gjort den ändringen i propositionens
förslag, att teknikerna skola utses för
sex år i stället för tre. .lag tror inte att
detta spelar någon större roll, men jag
har inte någon anledning att sätta
mig emot en sådan ändring. En större
fråga är den som herr Hedlund
i Rådom har framfört genom sitt förslag
att dessa tekniker skola placeras
såsom sakkunniga utanför domstolen i
stället för att de enligt propositionens
förslag skola vara ledamöter av domstolen.
Tänker man sig i bondeförbundsreservationen,
att de skola göra
tjänst som permanent sakkunniga utanför
domstolen? Det finns goda skäl för
denna ståndpunkt också, och jag har
för egen del till en början tvekat om
vilken uppfattning jag skulle biträda.
Men ju mera jag tänkt på saken, desto
mera har jag blivit övertygad om att
man bör låta teknikerna vara med i
domstolen som ledamöter. Jag kan inte
här upprepa skälen för och emot och
väga dem alla mot varandra; jag vill
endast framhålla, att en ganska avgörande
synpunkt enligt min mening är

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

den praktiska erfarenhet, som man har
från specialdomstolar av likartad karaktär,
nämligen vattendomstolarna.
Deras mål röra sig också delvis om värderings-
och expropriationsfrågor och
om invecklade tekniska spörsmål. I princip
föreligger alltså en ganska likartad
problemställning, fastän på ett annat
område. I vattendomstolarna har man
alltsedan de inrättades för ungefär 30
år sedan haft två vattenrättsingenjörer
med olika expertis som ledamöter. Genom
åtskilliga av mina domstolskamrater,
som tjänstgjort i vattendomstolarna,
känner jag väl till, att man där
allmänt anser experterna vara ett alldeles
nödvändigt element i domstolarna.
De jurister och lekmän, som också
ingå däri, alldeles som i den här föreslagna
domstolen, ha ett mycket starkt
praktiskt behov av att inte blott få
höra sakkunniga, som komma fram inför
dem vid den offentliga förhandlingen,
utan också att ha ingenjörerna
som bisittare och medhjälpare i det
interna arbetet och vid överläggningarna
till dom. Jag undrar om inte dessa
praktiska synpunkter och erfarenheterna
från vattendomstolarna måste tillerkännas
avgörande betydelse. Efter att
först ha varit mycket tveksam om den
lämpligaste lösningen av denna fråga
har jag alltså numera kommit till den
bestämda uppfattningen, att det bästa
för de nya domstolarna skulle vara att
få med teknikerna såsom ledamöter,
vilket också utskottet förordar.

Till slut vill jag göra en sammanfattande
reflexion om förslaget ur samma
synpunkt som jag började med och
som spelat så stor roll i den offentliga
diskussionen, nämligen förslagets innebörd
ur synpunkten av rättvisa och
rättssäkerhet. Om man bedömer förslagets
tre huvudpunkter ur denna
aspekt är det klart, alt i de bägge sista
huvudfrågorna — om värderingen och
särskilt om organisationen — innebär
förslaget en påtaglig ökning av rättssäkerheten.
Den första huvudfrågan,

Ändring i lagen om expropriation m. m.

utvidgningen av expropriationsrätten,
har som jag förut understrukit en sådan
innebörd, att den i princip inte
kan avgöras på grundval av rättvisesynpunkter
i egentlig, juridisk mening.
Men det finns ett annat slags rättvisa,
en moralisk, en högre om man så vill.
Om man anlägger den måttstocken, är
också den första huvudpunkten i förslaget
ett uttryck för rättvisa, eftersom
den innebär att enstaka personer i en
kommun inte skola få utnyttja jorden till
förfång för alla andra medborgare i
deras gemensamma samhälle.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Justitieministern gick i
början och i någon mån även i slutet av
sitt anförande in på vissa av de synpunkter,
som jag anförde i går. Jag
skall nu för att inte krångla till det hela
helt kort förklara vari motsättningarna
mellan mig och justitieministern bestå.
De äro inte helt av den art, som justitieministern
tydligen uppfattat dem.

Jag anser, att lagstiftningen bör vara
klar, framför allt när det gäller ingrepp
från administrativ myndighets sida i
enskilds rätt; det kunna vi väl alla vara
överens om är ett önskemål. Om lagstiftningen
är oklar, vilket jag förmenar
att denna lagstiftning är, kan det
bero på två olika orsaker. Antingen är
det medveten oklarhet i syfte att öka
den administrativa maktens möjlighet
till fri utövning av sin makt, eller också
är den omedvetet eller oavsiktligt oklar,
beroende på att materialet är så invecklat
att man inte kan få det klarare.
Av justitieministerns uttalande på den
punkten skulle jag närmast få den uppfattningen,
att det var materialets svårighetsgrad,
som gjorde att man inte
kunde få det hela klarare. Han uttalade,
att man i departementet med stor möda
sökt få en pregnantare formulering.
Men om man nu har vilja till klara linjer
när det gäller att enskild rätl skall
avhändas, frågar jag i dag lika väl som

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1919.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

i går: Varför har den förvirring skapats,
som motiveringen innebär? Justitieministern
har, såvitt jag kunnat följa
hans anförande, inte klargjort några
begrepp, som faktiskt äro oklara, inte
bara för lekmannen utan även låt mig
säga för lagrådet.

Jag skall bara fråga justitieministern
på en enda punkt för att om möjligt få
klarhet i rättstillämpningen. Det är väl
ostridigt att 16 mom. innehåller två
led, nämligen att expropriation får ske
»för att säkerställa att mark på skäliga
villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande anordningar»
eller »för att eljest i kommuns
ägo överföra mark, som icke är tätbebyggd,
för upplåtelse med tomträtt».
År innebörden av lagen det andra ledet,
alltså att för att expropriation för
upplåtelse med tomträtt skall få ske
fordras att det gäller att säkerställa
att mark finns tillgänglig eller inte?
Det är intet villkor, säger justitieministern,
om jag rätt uppfattade hans uttryck.
I propositionen säger han däremot
raka motsatsen till vad utskottet
uttalat på s. 20 i utlåtandet, nämligen:
»Verkan av förslaget i denna del är, att
en kommun som beslutat, att viss icke
redan tätbebyggd mark skall upplåtas
med tomträtt, kan förvärva äganderätt
till densamma, om marken kommer att
behövas för tätbebyggelse.» Jag tror att
det är utomordentligt viktigt att klarhet
i vart fall skapas på den punkten.
Eller om jag får konkretisera frågan
litet grand. Vi anta, att det i en kommun
inte föreligger något verkligt
markproblem, utan att det finns mängder
av enskilda markägare, som äro
beredda att på mycket skäliga villkor
upplåta tomter. Kan i ett dylikt fall
kommunen säga, att endast därför att
den anser att den vill upplåta tomträtt
inom ett visst område, så kan man expropriera
området? Enligt utskottet
kan man det tydligen inte; det behövs
inte för tätbebyggelse att man gör expropriationen.
Det var den fråga jag

ville ställa till justitieministern, ty jag
tycker inte, alt de där sakerna gå helt
ihop.

Jag vill till slut säga justitieministern,
att det är ju alldeles klart att rätt
och politik ha var för sig sina områden.
Jag har aldrig påstått och gjorde
det heller inte i går, att det var juridiken
som skulle avgöra hur långt lagen
skulle sträcka sig; det är klart, att
det måste politiken bestämma. Men vad
jag opponerat mig emot var rättsosäkerheten
genom den oklara utformningen
av lagstiftningen. Jag har påpekat
detta med kraft, därför att jag menar,
att det är just denna konsekventa
linje vi vilja hålla i svensk lagstiftning,
nämligen att ingripanden i den enskildes
rätt skall grundas på klara linjer.
Att den linjen hålles betraktar jag som
en av de betydelsefullaste rättsprinciperna.
Och jag vill uttryckligen säga,
att mitt resonemang berör inte alls i
vilken omfattning kommunerna som
sådana skola engagera sig i bostadspolitiken.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! I mitt anförande i
går påpekade jag, att man enligt min
mening vid förarbetena till denna lag
icke visat den förståelse för avvägningen
mellan å ena sidan intresset att få
mark tillgänglig för bebyggelse och å
andra sidan tryggheten i äganderättsförhållandena
till fastigheter, som man
kunde anse sig ha rätt att fordra. Herr
Ohlin har i dag varit inne på samma
tema. I sitt anförande här har justitieministern
medgivit, att en sådan intresseavvägning
bör komma till stånd,
men han betonade, att man med en
abstrakt avvägning inte kommer någon
vart, utan att en konkretisering är erforderlig.
Han försökte också göra en
sådan. Han sade nämligen, att om man
ej tillåter expropriation även utanför
en generalplan, kommer det att föra
med sig, att man här och där kanske

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

kommer för sent med expropriationen,
något som fick anses innebära så stora
olägenheter att en utsträckning av expropriationsrätten
till att omfatta även
mark utanför generalplanen, borde
medges.

Det kan visserligen vara riktigt, som
justitieministern säger, att man på en
och annan plats verkligen råkar komma
för sent. Men mot detta bör man väl
ställa de nackdelar det innebär om man
går och exproprierar i oträngt mål, alltså
exproprierar en massa mark, som
sedan ej alls kommer att behövas för
tätbebyggelseändamål och det kan man
komma att göra med den utformning
lagen får enligt utskottsförslaget. Den
konkretiserade avvägning, som justitieministern
talade om, för mig därför
till en rakt motsatt ståndpunkt mot den
som justitieministern och utskottet stannat
för.

Vad tomträtten beträffar framhöll
jag i går, att det var två skäl som hade
åberopats för densamma, och att icke
något av dem hade visat sig vara tillräckligt
bärkraftigt för att man skall
godtaga en anordning, som innebär att
expropriation får komma till stånd
oberoende av om ägaren av marken
själv vill bygga på den eller försälja
den till skäligt pris. Det ena av dessa
skäl är som bekant att kommunerna
genom att upplåta tomträtt skulle få
friare händer att framdeles disponera
marken på annat sätt. Man skulle lättare
kunna få bort husen och planera
om, menar man.

Jag vill då först erinra om att enligt
gällande bestämmelser finns det mycket
stora möjligheter att, även om marken
och husen i ett sådant där fall äro
i samma hand, tvångsvis vidtaga de omdispositioner
som framdeles kunna bli
erforderliga. Å andra sidan tror jag
knappast, att de kommunala myndigheterna
skulle våga sig på att, om kommunerna
rådde om marken, behandla
ägarna till husen på ett godtyckligt
sätt. Det fordras nog ytterligt starka

Ändring i lagen om expropriation m. m.

skäl även i sådana fall för en omdisposition.
Jag tror alltså, att detta skäl i
själva verket är tämligen ihåligt. Då
återstår endast synpunkten om överförande
av värdestegringen i det allmännas
hand. Denna fråga är, som vi
veta, icke på något sätt utredd. Om man
skulle använda tomträttsinstitutet som
medel för att draga in värdestegringen
till det allmänna, betyder det att man
plockar ut en och annan markägare
och tar ifrån honom värdestegringen
— men icke gör det med andra. Det
blir ett mycket godtyckligt förfarande.

Herr LARSSON i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Det gäller här
bland annat frågan om stads- eller generalplan
såsom förutsättning för expropriation.
Justitieministern menade,
att svårigheterna ej äro störst i de stora
städerna utan i de mindre orterna, som
ej ha några markområden. Måhända ha
de stora städerna sina särskilda svårigheter
i omständligheten i arbetssättet;
jag lämnar det därhän.

Vad jag vill säga är, att redan prövningen
av en expropriationsansökan
kräver en överblick över hela kommunens
exploateringsprogram och exploateringsbehov.
Det säger utskottet uttryckligen
i ett av mig anfört yttrande.
Jag skulle därtill vilja lägga, att justitieministern
i fråga om värderingen av
fastigheter har ett uttalande angående
de »flytande fastighetsvärdena», d. v. s.
risken för att man övervärderar ett
område på grund av att man betraktar
det som en isolerad enhet, lämplig att
eventuellt upptaga hela kommunens
framtida utveckling — och därmed kan
man komma till orimliga markvärden.
Man måste alltså säga, herr justitieminister,
att en överblick erfordras över
hela kommunens exploateringsmöjligheter.
Kort och gott, för en expropriationsansökan
kräves det ovillkorligen
bevisning i form av en överblick över
hela programmet för kommunens ut -

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

veckling, d. v. s. en disposition av kommunens
oiika områden, vilket just är
detsamma som man kallar generalplan.
Om man sedan släppte något på de
måhända alltför perfektionistiska fordringar
på generalplanen, som för närvarande
grassera, tror jag att det vore
ganska lätt att åstadkomma den snabbhet,
som justitieministern, måhända
med rätta, för särskilda fall önskade.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr HÄCKNER (kort genmäle): Herr
talman! Det är bara ett par punkter,
där jag skulle vilja komplettera vad
som sades från den siste ärade talarens
sida. Jag tänker på tomträtten.
Därom yttrade justitieministern, att det
var ett gammalt institut från 1907. Men
anledningen till att tomträtt här i landet
i praktiken endast förekommit i de
två största städerna kan ej gärna vara
brister i lagstiftningen. Man har icke
saknat de praktiska möjligheterna att
få fram en utvidgning av tomträttens
användning också på annat håll. Att så
ej skett beror mest på bristande intresse
från kommunernas sida. Jag
skulle vilja säga, att det är huvudorsaken.
Därför behöver man icke gå så
långt beträffande tomträtten, såvitt jag
förstår, som justitieministern anser.
Han säger själv, att i de båda största
städerna är det redan ordnat; där behöver
man ej tänka på att införa ökad
expropriationsrätt för kommunerna,
utan där går det bra ändå. Beträffande
övriga städer är det icke bevisat, att
man behöver en utvidgning av expropriationsrätten
för att få fram tomträtten.
Det är ökad propaganda och
ökad undervisning om tomträttsinstitutets
fördelar som behöves.

Sedan nämnde justitieministern något
om att på centrala områden vore
det särskilt angeläget att expropriera.
Men där vill jag framhålla, att man i
allmänhet har fastställd stadsplan eller

byggnadsplan och i dylika fall går den
Holmbäckska motionen ej emot en utvidgad
expropriationsrätt. Utvidgad expropriationsrätt
i de fall justitieministern
syftar på måste i allmänhet avse
andra områden som ligga längre bort
från centrum.

Sedan, när det gäller tomträtten, har
jag för min del framhållit, att förslaget
icke på denna punkt blivit utställt på
remiss. Justitieministern säger, att det
behövdes icke, därför att markutredningen
hade ett vagt och allmänt uttalande,
som också kunde inbegripa
tomträtt. Ja, det är nog gott och väl.
Det är klart, att remissvaren icke hade
anledning att på något sätt taga ståndpunkt
till tomträtten i detta fall, utan
de gingo naturligtvis på de vaga allmänna
uttalandena. På detta sätt ha vi
icke fått någon verkligt allsidig belysning
av ifrågavarande expropriationsändamål.
Det tycker jag är en stor
svaghet. Det är desto märkligare att
man här gått fram på expropriationslinjen
beträffande tomträttsinstitutet
eftersom man faktiskt i direktiven för
den kommittéutredning som ligger till
grund för själva propositionen — jag
hänvisar till riksdagsberättelsen 1947
— har beaktat, att det behöves en ordentlig
central övervakning av kommunernas
markpolitik. Denna centrala
övervakning behöves bl. a. just för att
förhindra missbruk av tomträttsinstitutet.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle)
: Herr talman! Ett par ord till om
tomträtten. Tomträttsinstitutet har lovsjungits
här så pass mycket att jag, som
icke är lika entusiastisk för det som
åtskilliga andra, tycker att det kan vara
skäl i att jag talar om detta.

Jag har ingenting alls emot att den,
som vill nöja sig med tomträtt, får göra
detta. Men jag har en tillräckligt stark
erfarenhet från hur det varit med ensittareförhållandena
på landsbygden för

Torsdagen den 8

att — även om jag vet att förhållandena
icke äro alldeles likartade när en
kommun upplåter mark för sådana här
ändamål — ändå ha klart för mig, att
det är väsentligt hättre, om man slipper
det där delade förhållandet, där en
rår om backen och en annan om huset.
Det är mycket hättre om det är samme
person som rår om alltihop. Det här må
vara en sak mera vid sidan om.

Justitieministern talade om att det
förekommit övervärderingar av mark.
Det är möjligt att så är fallet. Men den
bevisning som han anförde var ingalunda
övertygande. Han sade, att man
kunnat konstatera, att vid frivilliga
försäljningar hade taxeringsvärdet icke
alls överskridits i lika hög grad som
vid expropriation. Ja, det där finner
jag ganska naturligt. Tv det har väl
sällan förekommit tidigare, att man
exproprierat hela fastigheter. En försäljning
däremot omfattar som regel
hela fastigheter. Om jag skär ut en
remsa mark här och var i en fastighet
för att begagna den till väg eller vad
det kan vara, är det ganska orimligt att
tänka sig samma kvadratmeterpris som
för hela fastigheten.

Ordet »full» har bannlysts ur lagtexten,
när det gäller dessa ersättningar.
Men i motiveringen får det finnas, och
man är, särskilt i andra lagutskottets
utlåtande, mycket angelägen om att understryka,
att ersättningen i alla fall
skall vara »full». Men i lagtexten kan
man icke ha det ordet med. Man talar
om att man därigenom skulle kunna
undvika övervärderingar. För vanligt
praktiskt folk förefaller det vara ett
verklighetsfrämmande resonemang. Nog
liknar det närmast en kurragömmalek
med sig sjiilv, när man säger: Det skall
vara samma regel som förut, ersättningen
skall vara »full»; det sätta vi in
i motiveringen, men vi få icke ha det
kvar i lagtexten.

Herr GUSTAFSSON i Bogla: Herr talman!
Jag har begärt ordet för att säga

december 1949. Nr 32. 41

Ändring i lagen om expropriation m. m.

några ord om de mindre tätorternas
svårigheter att förvärva tomtmark för
skäligt pris. Jag vill först anknyta till
ett uttalande av fru Ewerlöf i går kväll.
Om jag icke missuppfattade fru Ewerlöf
anförde hon bland annat, att det ej
hade påvisats, att enskilda markägare
lagt hinder i vägen för tätorternas utveckling.
Det måste vara en skönmålning
av det sätt, varpå den enskilda
äganderätten handhafts. Vi ha i varje
fall i det samhälle, där jag bott under
ungefär 20 års tid, icke haft denna
goda erfarenhet av de enskilda markägarnes
villighet att för rimligt pris
sälja tomtmark för bebyggelse eller
andra ändamål. Vi ha i vårt samhälle
haft mycket stora bekymmer, därför
att de markägare, som rått om marken
inne i samhället, dels vägrat sälja tomter
annat än i undantagsfall och dels
betingat sig oskäligt höga priser. Det
har förekommit att man begärt tre kronor
kvadratmetern för stenbackar. När
man sedan skall lägga ner kostnad på
brunn med djupborrning och avlopp
samt tomtägaren själv skall bygga gata,
förstår man vilka kostnader en sådan
tomt kan betinga i ett samhälle, som i
dyrortshänseendc fortfarande står i
ortsgrupp 1.

Man kan väl säga, att om den enskilda
äganderätten handhafts med sådant
ansvar för samhällets välfärd som
fru Ewerlöf antydde, så hade denna
lag ej varit erforderlig.

Jag vill också i ett annat sammanhang
säga några ord. Det gäller reservationerna
rörande 1 § i föreliggande
förslag. Jag kan nämna reservationen
under II av herr Holmbäck m. fl., vari
yrkas att expropriation för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande anordningar
skall få ske endast inom
fastställd generalplan, fastställd stadsplan
eller fastställd byggnadsplan. För
de mindre tätorterna hade det varit
högeligen önskvärt, att vi fått denna
lagstiftning åtminstone för 20 år sedan.
I Tenhults samhälle påbörjades arbetet

Torsdagen den 8 december 1949.

42 Nr 32.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

med byggnadsplan 1929. I samband
därmed utfärdade länsstyrelsen byggnadsförbud.
I varje särskilt fall, där det
skulle bli byggnadsverksamhet, fick
man begära tillstånd av länsstyrelsen.''
Detta byggnadsförbud har alltså varit
rådande under 21 år, men byggnadsplanen
är ännu icke fastställd. Om man
går ut ifrån, att denna lag för 21 år
sedan antagits med den formulering,
som herr Holmbäck och hans medreservanter
rekommendera, hade vi i vårt
samhälle icke haft någon nytta av denna
lag. Jag får därför säga, att det för
de mindre tätorterna är av mycket stort
intresse, att det förslag, som regeringen
har framlagt rörande 1 § och som utskottet
har givit sin anslutning till blir
bifallet av riksdagen. Jag finner nämligen
att detta förslag är måttfullt och
väl avvägt.

Jag har redan berört svårigheterna
för de mindre tätorterna på grund av
att de ej kunnat köpa mark inom samhällena.
Jag kan tillägga att man därigenom
i min hemort tvingat bebyggelsen
ut i periferien. När vi fått en fastställd
generalplan för vatten och avlopp
betyder det, att denna generalplan kommer
att draga orimligt höga kostnader.
Vi få nämligen icke mindre än 14 kilometer
långa ledningar. Det bor ungeför
ettusen människor i detta samhälle.
Det är verkligen upprörande att man
icke tidigare har lagstiftat på detta område.

Jag vill sålunda för min personliga
del yrka bifall till föreliggande utskottsförslag.

Professor Ohlin framhöll i sitt anförande,
att socialdemokraterna hade en
övertro på det kollektiva ägandet. Det
var väl ungefär så orden föllo. Jag har
för min del ingen övertro på det kollektiva
ägandet men heller ingen övertro
på det enskilda ägandet. Jag tror att det
är nödvändigt att vi genom lagstiftning
få en rimligare proportion och att
äganderätten får en sådan utformning,
att det kan gagna samhällets bästa.

Så vill jag rörande 07 § yrka bifall
till den reservation, som avgivits av
herrar Lundberg, Andersson i Alfredshem
och Jansson i Hällefors. Jag anser,
att vad herr Nilsson i Kristinehamn
yttrade i detta avseende var så starkt
motiverat, att jag på denna punkt kommer
att rösta för reservationen i fråga.
I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
föreliggande förslag.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Herr Fagerliolm har frågat efter min
inställning till ett uttalande av utskottet,
nämligen hur jag ställer mig till
frågan, om expropriation för tomträttsändamål
förutsätter att marken behöves
för tätbebyggelse.

I anledning härav skulle jag vilja
erinra herr Fagerholm därom, att enligt
nyttjanderättslagen kan tomträtt
endast upplåtas till tomter, så som ju
också namnet antyder. Och eftersom
förekomsten av tomter förutsätter tätbebyggelse,
måste alltså expropriationsrätten
även i detta fall grundas på att
marken kommer att behövas för tätbebyggelse.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Det är uppenbart att för
att man skall kunna instifta tomträtt
enligt nyttjanderättslagen måste avsikten
vara att det skall upplåtas tomter,
men det var inte det frågeställningen
gällde. Detta behövde justitieministern
inte upplysa mig om. Frågeställningen
gällde: Om det finns så mycket mark
tillgänglig för kommuner på det ena
eller andra sättet, att det aktuella behovet
av byggnadsplatser därigenom
kan tillgodoses, kan man trots detta
expropriera ett område för att i sinom
tid upplåta det med tomträtt, trots att
det alltså inte behövs något sådant ingripande
för att säkerställa att mark
finns tillgänglig för tätbebyggelse? Det
var detta min fråga gällde, och på den

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

frågan har justitieministern, såvitt jag
kan finna, inte svarat.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Herr Fagerholm nämnde orden »det
aktuella behovet», och det är nog där
skillnaden ligger mellan våra åsikter.
Varken i detta fall eller i fråga om den
expropriationsgrund, som direkt enligt
ordalagen avser tätbebyggelse, står det
i motiven något om ett omedelbart behov,
och detta med avsikt. I båda fallen
gäller visserligen, att man skall
kunna beräkna ett behov, men detta
behöver inte vara omedelbart förestående.
Jag har tvärtom framhållit, att
kommunerna måste se till att de inte
komma för sent.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! I så fall finner jag, att
justitieministern skrivit lagen på ett
sätt som inte överensstämmer med vad
han här säger. Enligt lagen kan expropriation
äga rum för att säkerställa, att
mark på skäliga villkor är tillgänglig.
Det är enligt justitieministerns egen
mening ett både aktuellt och mera
framåtsyftande behov, men sedan fortsätter
lagen »eller för att eljest. . .».
Måste inte dessa ord innebära, att villkoret
»för att säkerställa, att mark på
skäliga villkor är tillgänglig» skall
gälla, ett villkor som enligt både justitieministerns
och min tolkning inte bara
avser det aktuella utan också det framtida
behovet?

Herr JANSSON i Hällefors: Herr talman!
Jag har begärt ordet för att motivera
att jag anslutit mig till en reservation
av ett par andra utskottsledamöter
beträffande (>7 § i detta lagförslag. Innan
jag gör det skulle jag emellertid
vilja framställa mina allmänna synpunkter
på ett par av de frågor, som
här ha varit föremål för diskussion.

Såväl i utskottet som här i kammaren

Ändring i lagen om expropriation m. m.

har det anförts betänkligheter mot den
utsträckta rätten för kommuner att tillägna
sig mark innan den är bebyggd.
Det har sagts, att detta skulle medföra
att kommunerna med stöd av denna lag
komma att skaffa sig mark, som sedermera
visar sig vara obehövlig för bebyggelse.
Med den erfarenhet jag har
av dessa saker vågar jag säga, att kommunerna
varit mycket återhållsamma i
detta avseende när de till skäliga priser
och genom frivilliga köp kunnat
tillägna sig mark i den öppna marknaden.
I vissa fall som jag känner till har
denna återhållsamhet varit så stor, att
jag anser att kommunerna ha handlat
oriktigt. Jag är, herr talman, övertygad
om att även om Kungl. Maj:ts förslag
bifalles vad gäller värderingsreglerna,
kommer det att bli dyrare att expropriera
än att köpa mark i den öppna
marknaden. Av ekonomiska skäl komma
således kommunerna även i fortsättningen
att vara återhållsamma i detta
avseende.

Jag skulle därefter vilja säga några
ord om värderingsreglerna. Så långt jag
har kunnat finna har man här varit ense
om att den gamla lagen under den
tid den varit i kraft har förorsakat en
icke obetydlig övervärdering. Det har
visserligen hävdats på vissa håll, att
ingen genom exempel kunnat påvisa, att
så har skett, men jag vill hänvisa till
det gamla svenska ordstävet att »känd
sak är så god som vittnad». Det finns
däremot ingen som vågat påstå, att
övervärdering inte har förekommit. Jag
har själv vid några tillfällen suttit i expropriationsnämnd,
och jag vet, att man
vid tillämpningen av den gamla lagen
varit tvingad att utdöma ersättningar,
som legat betydligt över vad som kan
betraktas som skäligt pris.

Vid behandlingen av denna punkt i
lagförslaget har jag särskilt fäst mig vid
att man på jordbrukarhåll har stirrat
på de ekonomiska olägenheter lagen
skulle medföra för de jordägare, som ha
sina marker belägna intill ett tätbebyggt

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

samhälle, genom att marken skulle nervärderas
av expropriationsdoinstolen.
Expropriationslagen syftar ju även till
att ofullständiga jordbruk skola kunna
förstärkas, och jag undrar, herr talman,
om de jordbrukare, som måste gå via
lantbruksnämnderna om de skola tillägna
sig mark för att förstärka ett ofullständigt
jordbruk, bleve så glada om
man bibeliölle den gamla bestämmelsen
i lagen, vilket otvivelaktigt, trots den
ändring av organisationen som föreslås,
skulle leda till samma system som tidigare
har varit rådande.

Jag kan så, herr talman, övergå till
den fråga, beträffande vilken jag har
reserverat mig. Jag måste säga, att jag
från början betraktade detta förslag med
en viss tveksamhet. Jag har nämligen i
likhet med utskottet den uppfattningen,
att man inte bör bortse från risken att
vissa cxproprianter med hänsyn till att
de skulle tvingas betala rättegångskostnaderna
i högre instans skulle dra sig
för att överklaga en expropriationsdomstols
utslag. Detta kan visserligen vara
rätt, men jag anser, att man härvidlag
bör väga den ena olägenheten mot den
andra, och såvitt jag kan finna kommer
bestämmelsen om rätt till fri rättegång
i andra instans att medföra, att så gott
som samtliga expropriationsmål överklagas,
och vilka konsekvenser detta
skulle få, det behöver jag inte belysa
med exempel.

Jag har med hänsyn härtill ansett, att
riksdagen bör följa Göta hovrätts förslag.
Det kan nu sägas, att utskottet försökt
göra en liten hake i sin motivering.
Herr Nilsson i Kristinehamn har redan
last upp en del av hovrättens yttrande,
men jag skall ta mig friheten att än en
gång tala om vad det innebär. Exempelvis
i sådana fall, där vederbörande åtminstone
bort inse, att ett överklagande
inte skulle leda till något resultat, skulle
han av domstolen kunna dömas att betala
rättegången även i hovrätt. Emellertid
säger utskottet, att det kan vara
svårt att avgöra, huruvida en expropriat

insett eller bort inse, att hans talan är
ogrundad.

Jag är, herr talman, övertygad om att
det kommer att bli svårt för domstolarna
att fastställa när ett överklagande
enligt denna norm är berättigat eller
inte. Det måste leda till, såsom herr Fagerholm
från en annan utgångspunkt
sade till herr Nilsson i Kristinehamn,
att det med det nya domstolsförfarandet
med tekniska experter kommer att
bli mycket svårt för exproprianterna att
få reda på de värderingsregler som användas
i varje särskilt fall, och detta
kommer helt naturligt, säger herr Fagerholm,
att leda till ett överklagande.
Jag har den uppfattningen, att bestämmelsen,
sådan den är utformad i propositionen
och utskottets utlåtande,
kommer att leda till överklaganden från
exproprianternas sida.

Jag vill i detta sammanhang anknyta
till en replikväxling i annat sammanhang,
beträffande hovrätternas yttranden,
mellan herr Fagerholm och herr
Nilsson i Kristinehamn. Herr Fagerholm
sade, att Göta hovrätt inte har påvisat
några olägenheter på grund av den fria
rättegången i alla instanser. Jag skall
tillåta mig citera en mening ur Göta
hovrätts yttrande: »Expropriatens behöriga
intressen synas emellertid kunna
tillgodoses utan en bestämmelse av så
vidsträckt innebörd, och en sådan synes
även mindre lämplig med hänsyn
till de möjligheter, som därigenom komma
att lämnas expropriaten att på expropriantens
bekostnad onödigtvis fullfölja
talan i mål, vilka, därest en dylik
bestämmelse ej funnes, kunde antagas
icke ha bragts under domstolens prövning.
» Efter att ha hänvisat till den fria
rättegången vid expropriationsdomstolarna
säger hovrätten vidare: »överinstans
borde oavsett nämnda bestämmelse»
— dvs. skyldighet att betala rättegång
i överinstans — »äga att, där så
befinnes skäligt, tillerkänna expropriaten
ersättning för kostnaderna vid instansen
i fråga.»

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

Jag vill liksom herr Nilsson i Kristinehamn
erinra om att det tidigare har
varit så, att överklagande inte har kunnat
förekomma annat än i undantagsfall,
Alla äro väl ense om att expropriationsdomstolarnas
handläggning av målen
efter den organisationsförändring som
föreslås skall bli mera säker och enhetlig
än handläggningen tidigare har varit
i expropriationsnämnderna. Man kan
sålunda räkna med att dessa mål bli
behandlade på ett mera sakkunnigt sätt
än vad tidigare varit fallet och att utslagen
följaktligen bli mera rättvisande
än tidigare. Då förefaller det mig onödigt
att utsträcka rätten till fri rättegång
även till högre instans.

Herr Nilsson i Kristinehamn sade, att
han trodde, att riksdagen kommer att
följa utskottet. Jag förmodar att den
kanske kommer att göra det med hänsyn
till röstetalet i första kammaren.
Han var också inne på att det var meningen
att i framtiden göra en översyn
av denna lag. Utskottet har sagt i sitt
utlåtande, att man skall återkomma till
denna fråga.

Jag vill som min uppfattning framhålla,
att försiktigheten borde bjuda att
vid detta tillfälle icke utsträcka den fria
rättegången till högre instans. Det är
givetvis lättare att i en framtid ändra
lagen till expropriatens fördel, om det
skulle visa sig, att man har begått ett
misstag, än att taga bort en förmån,
som man givit honom.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets utlåtande i alla
punkter utom beträffande 67 §, där jag
yrkar bifall till den av herr Lundberg,
Andersson i Alfredshem och mig avgivna
reservationen.

Herr STJÄRNE (kort genmäle): Herr
talman! Herr Jansson i Hällefors sammanställde
i sitt anförande expropriation
för stärkande av ofullständiga jordbruk
med den expropriation, som här
är ifrågasatt. Det är dock en bra stor
skillnad.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

När det gäller expropriation för stärkande
av ofullständigt jordbruk är det
ju bara fråga om att taga en liten del av
en större fastighet, och denna del får
inte vara så stor att den avsevärt försvagar
den ifrågavarande fastighetens
bärkraft. Detta kan ju inte sägas vara
jämförbart med den expropriation, som
här är i fråga, där det ges möjlighet att
expropriera jordbruks- eller andra fastigheter
av betydande omfattning för
att, som det heter, säkerställa att mark
på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse,
men där man inte har någon
garanti för att områdena i fråga
komma att användas för det ändamål,
för vilket de äro avsedda. Dessa båda
expropriationsgrunder kunna icke likställas.

Det var endast detta beriktigande jag
ville göra gent emot herr Jansson i Hällefors.

Herr JANSSON i Hällefors (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill säga till
herr Stjärne, att jag jämställde icke den
allmänna rätten till expropriation av
mark för tätbebyggelse i samhällen med
expropriation av mark för att förstärka
ofullständiga jordbruk. Jag gjorde det
bara i sammanhang med värderingsreglerna.
Dessa bli ju normerande både när
man exproprierar mark för tätbebyggelse
i samhällen och vid expropriation
av mark för ofullständiga jordbruk. De
bli naturligtvis enhetliga. Kan man inte
komma till rätta med de övervärderingar,
som nu ske i det ena fallet, kan man
inte göra det i det andra. Det var därför
jag uttalade min förvåning över att
inte jordbrukarna ägna denna fråga något
som helst intresse.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Vid
denna sena timme skall jag begränsa
mig till vissa repliker. När jag i går tilllät
mig att göra en karakteristik av folkpartiet
och säga, att deras inställning
var ungefär att de sade jaså till denna
fråga, så gjorde jag det trots att jag

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

hört den friska vind, som gammalliberalen
Olsson presterat i en annan fråga.
När herr Larsson i Stockholm i dag
höll sitt anförande, tänkte jag att måhända
har jag tagit fel. Kanhända att
folkpartiet i denna fråga har en annan
mening.

Jag måste erkänna, att när herr Ohlin
kom upp och först instämde i herr
Larssons i Stockholm anförande men
sedan började med sina förbehåll och
»under förutsättning av» det och det, så
fick jag ett intryck av att herr Ohlin
ville återföra folkpartiet till ordningen
och säga ifrån, att vi vilja även i fortsättningen
ha denna jaså-regel som riktpunkt.

Jag vill erinra om att herr Ohlin gav
uttryck åt att denna lagstiftning skulle
ge en obegränsad rätt till expropriation.
Han försökte tillämpa den metoden,
att små egnahemsägare, små industrier,
trädgårdsmästare m. fl., skulle
hotas av denna oerhörda lagstiftning.
Ja, herr Ohlin, vi hade ett exempel härpå
i utskottet. På en ort hade byggts en
industri, och enskilda tomtägare hotade
faktiskt att omöjliggöra bebyggelse i
närheten därför att den exportindustri,
som det gällde, inte hade möjlighet, efter
vad jag kan förstå, att betala den ersättning,
som krävdes för en arbetarstam,
som skulle bygga bostäder på
tomtmark för 9 kr. kvadratmetern.

Herr Ohlin tycktes förutsätta, att det
nu skall ske en våldsam expropriation
kring tätorterna. Jag måste ju säga att
herr Ohlin även ur nationalekonomisk
synpunkt ändå borde ha vissa förutsättningar
för att bedöma ekonomiska ting.
Han vet att detta uttalande är orimligt
på grund av de kostnader, som en expropriation
i större utsträckning av
tomtmark skulle medföra.

När han säger, att man skall hysa speciellt
förtroende till Kungl. Maj:t, så är
det givet att när vi inom riksdagen stifta
en social lag av denna karaktär,
måste vi förutsätta att de som skola bedöma
lagen givetvis ur sin synpunkt

skola försöka att följa de riktlinjer, som
lagen förutsätter. Att det sedan kan skifta
i uppfattningar om det ena och det
andra har ju diskussionen i denna fråga
visat.

Jag måste även protestera, när herr
Ohlin alltid och även i denna fråga drar
in socialiseringsfrågan och menar, att
bakom varje åtgärd ligger en socialisering.
Om någon skulle anklagas så är
det folkpartiet, eftersom det inte vågar
säga ifrån att det nya med ramhushållning
och liberalsocialism är en medveten
strävan från dess håll att försöka
anamma från socialismen de värden,
som det i olika sammanhang av utvecklingen
tvingas att acceptera. Folkpartiets
representanter älska att säga detta
med ett annat namn, ty de veta att de
behöva utnyttja socialiseringsspöket vid
varje tidpunkt för att skrämma med det.

När man sedan talar om kommunalt
markmonopol och risken för det och att
socialdemokraterna inte äro rädda för
ett sådant monopol men däremot inte vilja
acceptera enskilda monopol, så vill jag
säga att herr Ohlin bör komma ihåg, att
det under senare år har skett en hel
förändring av inställningen i fråga om
samhällets ansvar för bostadspolitiken.
Det är givet, att när kommunerna åläggas
skyldighet att se till, att folk med
begränsade inkomster skall kunna få en
bostad till ett hyggligt pris, så kan
samhällets och kommunernas strävan i
detta fall inte vara att lägga sig till med
mark för att tillgodogöra sig monopolpriser,
utan de försöka att få mark för
att möjliggöra en bebyggelse, som motsvarar
den sociala bostadspolitik som
vi numera anse vara riktig.

Jag vet inte om man skall beteckna
de synpunkter, som herr Larsson i
Stockholm hade, såsom liberalsocialistiska.
De voro friska, i varje fall i början.
Men när han kom till att draga
slutsatserna av sitt anförande och yrkade
bifall till den av herr Holmbäck
in. fl. avgivna reservationen, då började
jag tycka att nu har även han återgått

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

till ordningen på ett sådant sätt som jag
vid första påseendet inte trodde vara
möjligt.

Herr talman! Det är givet att det kan
diskuteras många saker, även rättsfrågor,
men det är absolut nödvändigt att
hålla i sikte, att om man bygger ut denna
expropriationslag och försöker ordna
en hygglig bebyggelse på tätorterna,
är det samtidigt nödvändigt att de värderingsregler,
som komma att gälla, bli
så avpassade att värderingsreglerna icke
sätta lagens möjligheter ur funktion.
Om man nyktert bedömer denna lagstiftning,
komma vi nog fram till att
den har sina brister och att vi måhända
på olika punkter behövde bygga ut
den. Men jag tror att i det fallet få vi
väl göra med denna lag som med andra:
vi få förbehålla oss rätten att ändra det
som är felaktigt.

Till herr Fagerholm skulle jag vilja
säga, när han talar om bristande samhörighet
mellan lagtext och motivering,
att om herr Fagerholm följer de strykningar
jag vidtagit i utskottets utlåtande
och följer även slutledningarna i
mina reservationer mot paragraferna,
borde hans logiska tänkande och känsla
för att lagtext och motivering i största
möjliga utsträckning böra överensstämma,
kunna tillfredsställas. Jag hoppas
därför att herr Fagerholm handlar på
det sätt som hans samvete bjuder.

Det skulle givetvis vara intressant att
upptaga herr Fagerholms rättsfilosofiska
utläggningar till diskussion, men
det kanske kan vara onödigt.

Herr talman! Med detta är det självklart
att jag förordar utskottets betänkande
med undantag av de punkter i
fråga om såväl skrivning som lagparagrafer,
där jag har avgivit reservation.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) godkännande av 1 § i utskottets
förslag till lag angående ändring i lagen
den 12 maj 1917 om expropriation;
2:o) godkännande av samma paragraf

Ändring i lagen om expropriation m. m.

i den lydelse, som föreslagits i den av
herr Holmbäck m. fl. avgivna, med II)
l:o) betecknade reservationen; samt
3:o) bifall till den av herr Wistrand
och fru Ewerlöf avgivna, med I) betecknade
reservationen; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hedlund i Rådom begärde
emellertid votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen nu upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening för
sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde likväl fru Ewerlöf votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående 1 § i andra
lagutskottets förevarande förslag till lag
angående ändring i lagen den 12 maj
1917 om expropriation antager godkännande
av den lydelse av paragrafen,
som föreslagits i den av herr Holmbäck
m. fl. avgivna, med II) l:o) betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
yrkandet om bifall till den av
herr Wistrand och fru Ewerlöf avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fru Ewerlöf begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
9G ja och 101 nej, varjämte 11

Torsdagen den 8 december 1949.

48 Nr 32.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
yrkandet om bifall till den av herr Wistrand
och fru Ewerlöf avgivna reservationen.
I enlighet härmed blev nu
efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner
1 § i andra lagutskottets förevarande
förslag till lag angående ändring i
lagen den 12 maj 1917 om expropriation,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Wistrand och fru Ewerlöf
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Fagerholm begärde
emellertid rösträkning, i anledning
varav votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
107 ja och 89 nej, varjämte 13 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av förevarande
paragraf.

7 § föredrogs härefter; och yttrade
därvid:

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Jag ber att på förevarande punkt
få yrka bifall till den av herr Holmbäck
m. fl. avgivna reservationen.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på godkännande av 7 § i den
av utskottet föreslagna lydelsen dels
ock på godkännande av paragrafen i
den lydelse, som föreslagits i den av
herr Holmbäck m. fl. avgivna, med
III) l:o) betecknade reservationen; och
fann herr talmannen svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Jacobsson i Igelsbo
begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
7 § i andra lagutskottets förevarande
förslag till lag angående ändring
i lagen den 12 maj 1917 om expropriation,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Holmbäck m. fl. avgivna,
med III) l:o) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Jacobsson i Igelsbo begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 106 ja och 97 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt denna
paragraf i den lydelse, som föreslagits
av utskottet.

13 och 74 §§.

Godkändes.

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

Sedan 15 § föredragits, anförde:

Herr HEDLUND i Rådom: Jag yrkar
bifall till reservationen av herr Hallagård
och mig.

Herr HELLBACKEN: Jag hemställer
om bifall till utskottets förslag beträffande
denna paragraf.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
godkännande av paragrafen i den av
utskottet föreslagna avfattningen dels
ock på godkännande av den lydelse
av paragrafen, som föreslagits i den av
herrar Hallagård och Hedlund i Rådom
avgivna, med IV) betecknade reservationen;
och godkände kammaren paragrafen
i den lydelse, som föreslagits
av utskottet.

Efter föredragning av 16 § yttrade:

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
skall be att få yrka bifall till den reservation,
som herr Andersson i Alfredshem
och jag ha avgivit. Det innebär
alltså bifall till Kungl. Maj:ts proposition
på denna punkt.

Herr HEDLUND i Rådom: Jag hemställer
om bifall till reservationen av
herr Hallagård och mig.

Herr HELLBACKEN: Jag hemställer
om bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
på l:o) godkännande av paragrafen
enligt utskottets förslag; 2:o)
godkännande av den lydelse av paragrafen,
som föreslagits i den av herrar
Hallagård och Hedlund i Rådom avgivna,
med V) l:o) betecknade reservationen;
samt 3:o) godkännande av
paragrafen med den avfattning, som
föreslagits i den av herrar Lundberg
och Andersson i Alfredshem avgivna,
med V) 2:o) betecknade reservationen;

Ändring i lagen om expropriation m. m.

och godkände kammaren paragrafen i
den lydelse, som föreslagits av utskottet.

17—36 §§ samt rubriken till 13—
36 §§.

Godkändes.

Sedan 37—39 §§ i ett sammanhang
föredragits, anförde:

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till den reservation,
som jag har avgivit, vilket är detsamma
som bifall till Kungl. Maj:ts
proposition.

Herr HELLBACKEN: Jag hemställer
om bifall till utskottets förslag.

överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på godkännande av
37—39 §§ i den av utskottet föreslagna
lydelsen dels ock på godkännande av
nämnda paragrafer i den lydelse, som
föreslagits i den av herr Lundberg avgivna,
med IX) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Lundberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
37—39 §§ i andra lagutskottets
förevarande förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 om
expropriation, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragraferna i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Lundberg avgivna,
med IX) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

4 — Andra kammarens protokoll 1949. Nr 32.

Torsdagen den 8 december 19-19.

50 Nr 32.

Ändring i lagen om expropriation m. m.

verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren godkänt
ifrågavarande paragrafer i den av
utskottet föreslagna lydelsen.

40 §, rubriken till 37—40 §§, samt
48, 50, 51, 53, 54 och 57—61 §§.

Godkändes.

67 § föredrogs härefter. Därvid yttrade: Herr

LUNDBERG: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till den reservation,
som herr Andersson i Alfredshem
och jag fogat till utskottets utlåtande i
denna punkt. Detta yrkande innebär
dels bifall till den motion, som har avlämnats
av herr Nilsson i Kristinehamn,
dels även tillfredsställande av
det önskemål, som framförts från Göta
hovrätt.

Herr HELLBACKEN: Utskottet har på
denna punkt helt följt Kungl. Maj:t. Jag
hemställer om bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på godkännande av förevarande
paragraf enligt utskottets förslag
dels ock på godkännande av paragrafen
i den lydelse, som föreslagits i
den av herr Lundberg m. fl. avgivna,
med X) betecknade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lundberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
67 § i andra lagutskottets förevarande
förslag till lag angående ändring
i lagen den 12 maj 1917 om expropriation,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Lundberg m. fl. avgivna,
med X) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Lundberg begärde emellertid rösträkning,
i anledning varav votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 132 ja och 64 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt den
lydelse av paragrafen, som föreslagits
av utskottet.

Återstående delar av utskottets förslag
till lag angående ändring i lagen
om expropriation.

Godkändes.

2) Utskottets förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen.

Godkändes.

3) Utskottets förslag till lag angående
ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr
384) om återköpsrätt till fast egendom.

Sedan lagförslaget föredragits, anförde: Herr

JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Jag yrkar bifall till utskottets förslag
med den ändring, som innefattas
i reservationen av herr Holmbäck m. fl.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag
till lydelse av förevarande lag dels ock
på godkännande av lagen med den lydelse
beträffande 10 §, som föreslagits
i den av herr Holmbäck m. fl. avgivna,
med XI) betecknade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hedlund i Rådom begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
andra lagutskottets förevarande förslag
till lag angående ändring i lagen
den 20 juni 1924 om återköpsrätt till
fast egendom, röstar
Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
lagen med den lydelse beträffande 10 §,
som föreslagits i den av herr Holmbäck
m. fl. avgivna, med XI) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hedlund i Rådom begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 106 ja och 98 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
ifrågavarande lagförslag.

4)—6) Utskottets förstat/ till lag om
ändring i bgggnadslagen den 30 juni
1947 (nr 385), lag om ändrad lydelse
av 17 § förordningen den 16 maj 1884
(nr 25) angående patent samt lag an -

Ändring i lagen om expropriation m. m.

gående ändrad lydelse av 1 % lagen den
19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A).

Förklarades besvarad genom kammarens
i fråga om lagförslagen fattade
beslut.

Punkten B).

Utskottets hemställan bifölls.

Beträffande utskottets motivering föredrogos
till en början de två stycken,
vilka började, respektive slutade med
orden: »De syftemål —---kommu nala

markmonopol» samt »Den andra

---en begränsning» (s. 19—21 i

det tryckta utlåtandet); och yttrade
därvid

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
skall be att få yrka bifall till den reservation
i fråga om skrivningen som jag
har avlämnat.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Jag yrkar bifall till utskottets motivering.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på godkännande av nu
ifrågavarande delar av utskottets motivering
dels ock på godkännande av
den motivering i motsvarande delar,
som föreslagits i den av herr Lundberg
avgivna, med II) 2:o) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lundberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
nu ifrågavarande delar av andra
lagutskottets motivering i utskottets utlåtande
nr 34, röstar

Ja;

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Svar på interpellation ang. regeringens politik för befrämjande av en liberalisering

av utrikeshandeln i Västeuropa.

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den motivering i motsvarande delar,
som föreslagits i den av herr Lundberg
avgivna, med II) 2:o) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
godkänt nu ifrågavarande delar av utskottets
motivering.

Vidare föredrogos av utskottets motivering
de stycken, som började, respektive
slutade med orden »Det är---

givit uttryck» (s. 35—36), »Gällande
lag —--i lagen» (s. 35) samt »Enligt
utskottets--— vetenskapligt

arbete» (s. 36).

Därvid anförde:

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag till motivering i dessa delar.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till motivering i nu berörda delar
dels ock på godkännande av den
motivering i motsvarande delar, som
föreslagits i den av herr Lundberg avgivna,
med III) 2:o) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen
svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr
Lundberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkän -

ner nu ifrågavarande delar av andra
lagutskottets motivering i utskottets utlåtande
nr 34, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den motivering i motsvarande delar,
som föreslagits i den av herr Lundberg
avgivna, med III) 2:o) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
godkänt ifrågavarande delar av
utskottets motivering.

Utskottets motivering i övriga delar.

Godkändes.

§ 3.

Herr talmannen meddelade, att svar
på herr Wedéns interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet,
angående redogörelse för omfattningen
av den statliga kredit, som
lämnats AB Svenska reservoirpennfabriken,
m. m., vilken interpellation enligt
anteckning å dagens föredragningslista
skulle besvaras vid detta sammanträde,
på begäran av herr Wedén i stället
komme att lämnas vid plenum den
10 innevarande december.

§ 4.

Svar på interpellation ang. regeringens
politik för befrämjande av en liberalisering
av utrikeshandeln i Västeuropa.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Ohlins inter -

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. regeringens politik för befrämjande av en liberalisering

av utrikeshandeln i Västeuropa.

pellation angående redogörelse för regeringens
politik för befrämjande av
en liberalisering av utrikeshandeln i
Västeuropa.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form utdelats till kammarens
ledamöter, och herr statsrådet
Ericsson lämnade nu blott en kort redogörelse
för huvudpunkterna i svaret.
Det i kammaren utdelade svaret var av
följande lydelse:

Herr talman! Till mig ha interpellationer
riktats, i första kammaren av
herr Wehtje och i andra kammaren av
herr Ohlin, rörande de åtgärder, som
på svensk sida genomförts eller komma
att genomföras för att frigöra handeln
mellan de länder, som tillhöra organisationen
för ekonomiskt samarbete
i Europa, den s. k. Marshallorganisationen.
Herr Wehtje har dessutom velat
veta, varför icke näringslivets organisationer
blivit hörda när det gällt att upprätta
förslag till s. k. frilista.

Det torde vara lämpligt att, innan jag
går in på de nu närmast aktuella frågorna,
lämna en kort återblick över
de överläggningar och beslut, som i
dessa spörsmål ägt rum inom samarbetsorganisationen
i Paris och som utgöra
bakgrunden till de senaste månadernas
utveckling.

Vid ett på svenskt initiativ tillkommet
möte i början av augusti mellan
cheferna för handelsavdelningarna i
deltagarländernas utrikesdepartement
utarbetades vissa förslag med syfte att
åstadkomma en friare handel länderna
emellan. Dessa förslag, som sedermera
godkändes av organisationens råd, innehöllo
rekommendationer åt länderna
att dels i största möjliga utsträckning
upphäva kvantitativa importrestriktioner
genom olika varors uppförande på
frilista, dels också införa s. k. globalkvoter
såsom ersättning för bilaterala
kontingenter. Enligt rådsbeslutet skulle
länderna senast den 1 oktober under -

rätta organisationen, för vilka varor
från övriga deltagarländer man upphävt
kvantitativa importrestriktioner eller
infört globalkvoter och beträffande vilka
varor man vore beredd att, eventuellt
efter förhandling, i en nära framtid
skrida till dylika åtgärder. Förslaget
rörande globalkvotsystemet framfördes
från svenskt håll och stöddes
bl. a. av Danmark och Norge. I rådsbeslutet
gjordes en allmän reservation
för det fall att åtgärderna skulle visa
sig medföra risk för guld- eller dollarbetalning.

Som en följd av detta rådsbeslut har
för Sveriges vidkommande beslutats att
från och med den 1 november i år tilllåta
fri import från flertalet Marshallländer
av varor, upptagna i en särskild
frilista. Därjämte har man förklarat sig
eftersträva att införa globalkvoter för
ett flertal varuslag, upptagna i en annan
lista. Slutligen upprättades två
villkorliga listor, en upptagande varor,
som man förklarade sig beredd upptaga
på frilista, om motsvarande förmåner
i andra länder bereddes svenska
exportvaror, och en upptagande varor,
beträffande vilka man förklarade sig
beredd att efter förhandlingar införa
globalkvoter. De beslutade lättnaderna
gälla import från samtliga Marshalländer
utom Schweiz, Belgien och Västtyskland.
Dessa tre länder har man i
Sverige liksom i flertalet övriga länder
av valutaskäl sett sig nödsakad att tills
vidare utesluta från importlättnaderna.
Å andra sidan har det, med hänsyn
bland annat till vårt lands pundbehållning,
ansetts lämpligt och önskvärt att
medtaga samtliga länder med pundvaluta,
oberoende av om de tillhöra Marshallgruppcn.
Sammanlagt representera
de varor, som upptagits på de fyra listorna,
för de berörda ländernas vidkommande
ett svenskt importvärde år
1948 om knappt 1 000 miljoner kronor
eller drygt 40 procent av importen från
dessa länder. Av beloppet falla cirka

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Svar på interpellation ang. regeringens politik för befrämjande av en liberalisering

av utrikeshandeln i Västeuropa.

250 miljoner kronor, eller 10 procent
av importen, på ovillkorlig frilista, cirka
240 miljoner på villkorlig frilista,
200 miljoner kronor på den ovillkorliga
globalkvotslistan och drygt 300 miljoner
kronor på den villkorliga globalkvotslistan.
Efter förhandlingar med
Italien har den ovillkorliga frilistan
från och med den 1 december utökats
med ytterligare en del varor, för vilka
importvärdet för berörda länder år
1948 uppgick till cirka 75 miljoner kronor.
Sammanlagt representerar frilistan
i dess nu gällande skick omkring 13
procent av den svenska importen från
de ifrågavarande staterna.

Att varor upptagits på frilista innebär
i detta fall, att våra myndigheter skola
vara förpliktade utfärda importlicenser
utan begränsning och utan saklig
prövning. Det har av flera skäl ej varit
möjligt slopa det formella kravet på
importlicens. Det skulle nämligen ur
administrativ synpunkt ställa sig svårt
att för en och samma vara tillåta import
från vissa länder utan licens, medan
för import från andra länder (ickeMarshalländer)
licens erfordrades.
Dessutom äga myndigheterna vid bibehållet
licenstvång möjlighet att direkt
följa utvecklingen av importen av fria
varor, så att i undantagsfall erforderliga
åtgärder i restriktiv riktning i god tid
kunna vidtagas.

Med hänsyn till den begränsade tid,
som stod till förfogande, var det icke
möjligt att i denna första omgång hinna
med en fullständig genomgång av
hela varuområdet. Man utgick också
från att de åtgärder, som genomfördes
den 1 november, skulle kompletteras
allteftersom en noggrannare utredning
medhunnes.

Emellertid har utvecklingen som bekant
kommit att följa delvis andra banor
än dem man räknat med under den
hittills berörda första perioden. Vid
det rådsmöte i Marshallorganisationen,
som omkring månadsskiftet oktober—

november ägde rum i Paris, framkommo
nya och vittomfattande förslag. Det
mest betydelsefulla av dessa framfördes
från engelskt håll och gick ut på
att varje deltagarland skulle avskaffa
kvantitativa importrestriktioner för
minst 50 procent av sin införsel från
övriga deltagarländer. Detta förslag lädes
sedermera till grund för ett rådsbeslut
av i huvudsak följande innehåll.
Senast den 15 december skola deltagarländerna
besluta om avskaffande av
kvantitativa importrestriktioner för
minst 50 procent av totalimporten från
andra deltagarländer, räknade som en
samlad grupp. Härvid skall dock bortses
från import i statlig och jämförlig
regi. Beräkningen av 50-procentkvantiteten
skall ske för de tre varugrupperna
livsmedel, råvaror och färdigvaror var
för sig. För att vinna den erforderliga anslutningen
till resolutionsförslaget visade
det sig nödvändigt att medta en undantagsklausul,
som innebär att deltagarland,
som med hänsyn till sin ekonomiska
och finansiella situation icke anser sig
i stånd att helt följa regeln, skall kunna
göra avsteg därifrån mot skyldighet att
redovisa orsakerna för organisationen.
Liksom enligt tidigare beslut finns alltjämt
möjlighet för ett land att undantaga
importen från visst eller vissa
andra länder från åtgärdernas tillämplighet.
Rådsbeslutet biträddes av den
svenske utrikesministern med förbehåll
för regeringens godkännande. Från
svensk sida har därefter ett sådant godkännande
lämnats, men man har samtidigt
förutskickat att det beträffande
färdigvarorna — med hänsyn till sådana
speciella omständigheter som anges
i undantagsklausulen — förmodligen
icke blir möjligt att helt följa
50 procent-regeln. I det svenska svaret
har vidare uppmärksamheten fästs på
att man i några länder har dubbla prisnivåer
på vissa särskilt viktiga varor —
en för hemmamarknaden och en för
exporten — och att detta förhållande

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32,

Svar på interpellation ang. regeringens politik för befrämjande av en liberalisering

av utrikeshandeln i Västeuropa.

kan få ogynnsamma återverkningar, då
andra länder under den nya friare ordningen
skola konkurrera med industrier
i land med lägre prisnivå.

Genom det nu nämnda beslutet har
globalkvotsystemet kommit att träda i
bakgrunden. Möjlighet torde visserligen
alltjämt föreligga att tillämpa detta
system, men härtill tas icke hänsyn vid
avgörandet, huruvida 50-procentregeln
iakttagits.

Vår totalinförsel från övriga Marshalländer
uppgick år 1948, som skall
vara basår vid beräkningarna, till cirka
2 750 miljoner kronor eller cirka 55
procent av hela vår införsel detta år.
Från beloppet skola i detta sammanhang
avdragas cirka 190 miljoner kronor,
som avse statlig och därmed jämförlig
import. Med utgångspunkt från
dessa tal skulle 50-procentregeln totalt
gälla en import 1948 på cirka 1 280
miljoner kronor. Emellertid skall som
nämnts enligt rådsbeslutet uträkningen
ske i tre grupper, särskilt för livsmedel,
särskilt för råvaror och särskilt för
färdigvaror. För livsmedel uppgick den
icke statliga importen 1948 till cirka
184 miljoner kronor, och frilistan bör
här sålunda täcka 92 miljoner kronor.
Motsvarande tal äro för råvaror 704
respektive 352 miljoner kronor och för
färdigvaror 1 670 respektive 835 miljoner
kronor. Att dessa tal icke äro desamma
som tidigare uppgivits i dessa
sammanhang beror bland annat på förskjutningar
mellan de olika huvudgrupperna,
orsakade av nya upplysningar
från Parisorganisationen.

I fråga om livsmedel täcker den redan
gällande frilistan ett importvärde
på inemot 18 miljoner kronor. Här räknar
man med att nå något över erforderliga
92 miljoner kronor. Bland varor
som i andra omgången tillkomma må
nämnas tarmar, blomsterlökar, torkad
frukt och kakaobönor, kakaopulver och
kakaosmör. Svensk importpolitik på
detta område präglas ju i mycket hög

grad av hänsyn till jordbruksregleringen,
något som medför att utvalet av de
varor som skola frilistas i ej ringa
mån måst ske bland livsmedel av mindre
vikt för landets försörjning.

Den totala importen av råvaror från
Marshalländerna uppgick, som jag nyss
nämnde, år 1948 till 704 miljoner kronor,
och frigörelsen av importen borde
sålunda avse ett värde av minst 352
miljoner kronor. Därvid har dock icke
medräknats det varmvalsade järnet,
som enligt en preliminär uppgift från
samarbetsorganisationen bör föras till
råvarorna. Från svensk sida har man
hävdat att denna vara i stället skall
inräknas bland färdigvarorna, och så
har även skett vid det svenska utredningsarbetet.

Redan tidigare ha råvaror frigivits,
som representera ett importvärde av
166 miljoner kronor. Det har glädjande
nog visat sig möjligt att här gå rätt
långt, och man hyser förhoppningar om
att kunna friställa något över 73 procent
av hela importen från berörda
länder eller varor, som representera ett
värde av omkring 515 miljoner kronor.
De största posterna utgöras av kol, bensin
och brännoljor, vilka tillsammans
svara för ett importvärde på omkring
230 miljoner kronor. Vidare må nämnas
tackjärn, en del metaller och kemiska
råvaror samt ull. .Tåg hade hoppats, att
det skulle visa sig möjligt att även frigiva
importen av koks, vilken 1948 uppgick
till cirka 125 miljoner kronor,
men av olika skäl, som sammanhänga
bland annat med den beslutade subventioneringen,
statens prisfallsgaranti
gentemot lagerhandeln och prisutjämningen
för åstadkommande av enhetligt
pris, har detta stött på svårigheter,
som ej för ögonblicket kunnat övervinnas.

De tal, som jag nyss nämnde i fråga
om färdigvaror, voro för den totala
enskilda importen 1 670 miljoner kronor
och för 50-procentregeln 835 miljö -

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Svar på interpellation ang. regeringens politik för befrämjande av en liberalisering

av utrikeshandeln i Västeuropa.

ner kronor. Gällande frilista upptager
färdigvaror motsvarande cirka 170
miljoner kronor. De hittills föreliggande
preliminära utredningsresultaten
tyda på att vi även beträffande denna
grupp skulle kunna frigöra importen
i ungefär önskad omfattning. Jag vågar
i varje fall räkna med att man icke
skall behöva åberopa vår tidigare anmälda
reservation på denna punkt. Den
tveksamhet, som här gör sig särskilt
gällande, hänför sig i främsta rummet
till risken av alltför betydande importökningar
vid fri import. En vägledande
synpunkt vid varuurvalet har därför
varit att tills vidare utesluta sådana varor,
beträffande vilka en ur synpunkten
av vårt betalningsläge bekymmersam
importökning anses sannolik. I övrigt
har man främst eftersträvat att lösgöra
importen av försörjningsviktiga varor.

Det värdemässigt sett största varuområde,
som man nu tänkt frigiva, är
textilområdet. Sammanlagt skulle på
detta område — utöver de industrigarner
som redan äro fria — ytterligare
frigivas import, svarande mot ett värde
1948 av över 250 miljoner kronor. Sammanlagt
skulle värdet av den frigivna
textilimporten härigenom täcka över
Va av den enligt 50-procentregeln erforderliga
summan. De ur importsynpunkt
största posterna avse garner,
cellulls- och bomullsvävnader, s. k. tops
och konfektion. På maskin- och verkstadsområdet
skulle vidare importen i
denna omgång släppas fri i en utsträckning
som svarar mot ett importvärde
1948 om cirka 120 miljoner kronor. Av
elektrisk materiel må nämnas generatorer,
motorer och transformatorer samt
jordkabel, vilka poster tillhopa svara
mot ett värde av 47 miljoner kronor.
På det kemiska området kan frigörelsen
drivas mycket långt och torde komma
att täcka praktiskt taget hela importen
av kemiska färdigvaror. Nu skulle för
frigivning tillkomma cirka 45 miljoner
kronor. Det förtjänar i övrigt nämnas,

att hela pappers- och pappområdet torde
komma att friges utan att detta
väntas leda till nämnvärd ökad betalningslastning.
Ett särskilt intresse erbjuder
järn- och stålområdet. På frilistan
torde komma att medtagas kallvalsat
järn och smidda rör, som 1948
importerades för cirka 36 miljoner kronor.
Som nyss nämnts har inför organisationen
i Paris från svensk sida hävdats
att till färdigvarorna borde räknas
även det varmvalsade järnet. Importvärdet
härför år 1948 uppgick till cirka
170 miljoner kronor. Då vi äro beredda
att uppföra detta på frilistan,
skulle totalt sett praktiskt taget hela
järn- och stålområdet frigivas.

Med denna utgångspunkt beträffande
varmvalsat järn skulle frilistan för färdigvaror
omfatta varor till ett värde av
925 miljoner kronor eller cirka 55 procent
av importen. Räknar man icke med
det varmvalsade järnet, blir frilistans
totalsumma 755 miljoner kronor. Detta
motsvarar 50 procent av importen, varvid
dock frilistan för råvaror ökas med
motsvarande belopp.

De nu lämnade uppgifterna ge vid
handen, att vi skulle kunna frige import
till ett totalt värde enligt 1948 års
statistik av 1 525—1 550 miljoner kronor,
vilket motsvarar något över 30 procent
av vår totalinförsel från alla länder
detta år och närmare 60 procent
av importen från Marshalländerna. Inom
samtliga angivna varukategorier
skulle vi nå 50-procentsregeln och beträffande
råvarorna betydligt därutöver.

De utredningar, på vilka den nyss
lämnade redogörelsen grundar sig, ha
verkställts av handelskommissionen i
samarbete med försörjningskommissionerna.
I det uppdrag, som lämnats utredningsorganen,
ha dessa anmodats
att ta kontakt med näringslivets organisationer
på olika berörda områden.
Något skriftligt remissförfarande till
näringslivets organisationer bär där -

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. regeringens politik för befrämjande av en liberalisering

av utrikeshandeln i Västeuropa.

emot icke medhunnits. Utredningsarbetet
bär dock bedrivits i intimt samarbete
med dessa organisationer och näringslivet
i övrigt. På grund av den
publicitet, som getts åt diskussionerna
i Paris, har också från näringslivets egen
sida kontakt tagits med utredningsorganen
i olika uppkomna spörsmål. Den
direkta medverkan från näringslivets
sida, som på detta sätt ägt rum, synes
mig ha varit betydligt värdefullare än
en brådskande formell remissprocedur
och ha givit bättre möjlighet för handel
och industri att effektivt göra sina synpunkter
gällande. Det må slutligen
framhållas, att såväl försörjningskommissionerna
som handelskommissionen
bland sina medlemmar äga representativa
företrädare för näringslivet. De
insatser som näringslivets män på olika
vägar gjort i utredningsarbetet ha i hög
grad underlättat den svåra uppgift, som
myndigheterna här haft att på kort tid
fullgöra.

Den strävan till handelns frigörelse,
som ligger till grund för de nu berörda
åtgärderna, är ägnad att vinna en helhjärtad
anslutning från svensk sida.
Både för de europeiska ländernas handel
i stort och ur de enskilda staternas
synvinkel måste det anses högeligen
önskvärt, att restriktionerna i utrikeshandeln
så långt möjligt avlägsnas. Uppenbarligen
är det icke för den skull
säkert, att de enligt Parisbeslutet vidtagna
åtgärderna på varje punkt skola
visa sig nyttiga och väl avvägda med
hänsyn till det enskilda landets intressen.
Hur det härvidlag för Sveriges del
kommer att te sig, kan naturligtvis i
åtskilliga fall bli beroende av utformningen
av motsvarande åtgärder i länder,
med vilka vi ha ett livligare handelsutbyte.
Det bär icke varit möjligt
att i större utsträckning göra vårt ställningstagande
avhängigt av andra staters
beslut. Frånsett tidsfaktorn torde
det heller icke överensstämma med Parisbeslutets
anda att mera allmänt

kräva ömsesidighet i förhållandet mellan
två enskilda länder. Detta bör inte
utesluta att förhandlingar eller påpekanden
kunna tänkas i samband med
förslagets överlämnande till Parisorganisationen.
I några fall, där genomförandet
av en frilistning uppenbarligen
betingar en viss reciprocitet och sådan
ömsesidighet efter allt att döma ej
kommer att uppnås, har man vinnlagt
sig om särskild varsamhet.

Jag har för kort tid sedan varit i tillfälle
att i ett interpellationssvar framhålla,
att importregleringen icke bör
tjäna protektionistiska syften. Härvid
omnämnde jag emellertid också, att särskilda
hänsyn måste tagas i fråga om
importvaror, berörda av jordbruksregleringen.
Vad jag sålunda anfört äger
tillämpning även i det nu aktuella sammanhanget.
Vad jordbruksområdet beträffar,
har det anmärkta förbehållet,
som jag tidigare antytt, lett till att frigörelse
av import inom gruppen livsmedel
delvis kommit att avse ur försörjningssynpunkt
mindre angelägna
varor, medan andra och kanske viktigare
livsmedel hållits utanför. Det har
emellertid ansetts angeläget att också
på andra områden än jordbrukets göra
övergången till normala handelsförhållanden
så smidig som möjligt och undvika
onödiga störningar i produktion
och sysselsättning. Detta gäller exempelvis
avsnitt, där man under en övergångstid
skulle kunna befara en otillbörligt
hård konkurrens, betingad av
förhållanden, över vilka den inhemska
industrien icke kan råda. Ett gott exempel
utgöra härvid varuområden, där
exportörerna i andra stater kunna utnyttja
en lägre inre prissättning på
vissa råvaror, för vilka tillverkarna i
vårt land måste betala ett högre importpris.
Dessa förbehåll rubba dock icke
grundprincipen, att handelns frigörelse
ej får hindras av otillbörliga
skyddsönskemål. Jag har glädjande nog
för några dagar sedan mottagit en de -

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Svar på interpellation ang. regeringens politik för befrämjande av en liberalisering

av utrikeshandeln i Västeuropa.

klaration i denna fråga från industriens
huvudorganisation, som helt ansluter
sig till de principer, vilka av mig
följts.

Vilka omedelbara resultat, som vi
kunna vänta i anledning av den gemensamma
aktionen för handelns frigörelse,
är ännu svårt att överblicka. För
Sverige uppstår i första hand frågan
om vår betalningsförmåga kommer att
visa sig tillräcklig för att täcka den
ökade import, som självfallet i många
fall är att förutse. Vid bedömandet av
riskerna härutinnan bör man dock ta i
betraktande att behovstäckningen i vårt
land numera i allmänhet är så pass god
att frigivandet av importen säkerligen
ej kommer att leda till så stor importökning
som tidigare hade kunnat väntas.
En betydelsefull omständighet är
vidare hur priserna för vår export och
import komma att stabilisera sig efter
devalveringen. Jag vill dock ge uttryck
för den förhoppningen att våra exportintäkter
skola visa sig tillräckliga icke
blott för att betala den import, som vi
ikläda oss genom de nu berörda åtgärderna,
utan även för ett fortsättande på
vägen mot friare handel.

Härefter yttrade:

Herr OHLIN: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet för svaret,
som ju är relativt utförligt på vissa
punkter i den skrivna framställningen.

När jag för rätt länge sedan framställde
min interpellation, var det mot bakgrunden
av att regeringen hade utarbetat
ett förslag till liberalisering av
handeln, som uppenbarligen var alldeles
otillräckligt. Jag beklagade detta i
min interpellation och uttalade en önskan
om en diskussion i riksdagen av
detta problem, för att den offentliga debatten
därigenom skulle få möjlighet
att belysa det. Jag hoppades, att det
skulle vara möjligt att få regeringen att

intaga en mera liberal hållning. Nu har
ju handelsministern dröjt med svaret,
till dess han kommit i ett nytt och —-det vill jag gärna erkänna — för honom
mycket gynnsammare läge ur debattsynpunkt.
Regeringen har sedan
dess utarbetat ett nytt förslag, som,
vad man än för övrigt kan säga om det,
dock innebär en mycket betydande liberalisering
jämfört med den förra
planen.

Jag är naturligtvis mycket glad över
att regeringen nu företräder en politik,
som långt mera överensstämmer med
den, som redan då föreföll mig motiverad
ur svenska synpunkter, men jag
kan inte dölja, herr statsråd, att jag
undrar vad det kan ha berott på att
regeringen med endast några veckors
mellanrum ändrat åsikt. Först intog regeringen
den ställningen, att här kan
inte mycket göras. Det finns alltid en
del varor, som det är oskyldigt att sätta
på frilista; att överföra några få procent
av importen dit är nästan detsamma
som ingenting. Från den ståndpunkten
övergår regeringen nu till att
överföra mer än hälften av den svenska
importen från berörda länder till
frilistan. Vad är det egentligen som har
hänt från slutet av september till början
av november? Jag behöver inte taga
upp tiden med att erinra om att det
första programmet innebar frilistor för
import till 10 procent, senare utvidgat
till 13 procent och konditionelit ytterligare
10 procent, medan man nu kommer
upp till över 50 procent.

Jag vill betona, herr talman, att det
är klart, att det gäller att undvika onödiga
störningar i produktion och sysselsättning,
och jag är övertygad om
att regeringen även vid den nya planens
uppgörande har haft det för ögonen.
Därför kunde och borde den redan
på ett tidigare stadium ha tagit ett
mera bestämt initiativ i stället för att
— som man gjorde för några månader
sedan, när min interpellation framställ -

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. regeringens politik för befrämjande av en liberalisering

av utrikeshandeln i Västeuropa.

des — ställa Sverige i kön, när det
gällde dessa strävanden att liberalisera
utrikeshandeln. Vi ha ett uppenbart intresse
av ett friare varuutbyte, och vi
borde, då vi skonats från kriget, ha
haft möjligheter att spela en mera ledande
roll och även att beakta de indirekta
verkningarna av ett frigörande
av varuutbytet i vår del av världen. Vi
borde även kunna ha möjlighet att tänka
på att förutsättningarna för ett ekonomiskt
samarbete mellan Västeuropa
och Förenta staterna äro i rätt hög grad
beroende av att de olika länderna verkligen
visa sig villiga att taga någorlunda
kraftfulla initiativ.

Det kan alltid sägas, — vilket handelsministern
förmodligen även kommer
att svara mig i dag — att man skall
vara försiktig. Det är riktigt, men det
finns tillfällen, då alltför stor försiktighet
är detsamma som oförsiktighet,
nämligen om det innebär ett borttappande
av chanser till mycket betydande
framsteg i detta fall inom vår del av
världen.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
mig så länge vid detta som jag skulle
ha gjort, om diskussionen kommit till
stånd för en månad sedan. Det andra
svenska beslutet, som regeringen nu har
publicerat, innebär ju faktiskt en mycket
väsentlig liberalisering. Jag skulle
vilja fråga handelsministern, om man
kan karakterisera denna nya plan så,
att alla de varor, som förut befunno sig
på den ovillkorliga eller den villkorliga
globalkvotlistan, i stort sett överförts
till frilista, och så, att man dessutom
till frilista överfört en del varor, som
man för några veckor sedan över huvud
taget inte ville ha vare sig på ovillkorlig
eller villkorlig frilista eller ens
på ovillkorlig eller villkorlig globalkvotlista? Om

man frågar, vilka risker åtgärder
av den typ, som nu föreslås, kunna
medföra, är jag angelägen att betona,
att man inte skall göra en analogi med

1946 och 1947 års överskottsimport.
Handelsministern vet bättre än andra, i
hur många avseenden det nu föreligger
olika förutsättningar, vare sig det
gäller omfattningen av antalet länder
eller något annat; jag skall därför, herr
talman, inte närmare diskutera den
saken.

Däremot skulle jag vilja fråga handelsministern,
om han möjligen kan
ge oss någon upplysning om hur de
andra ländernas frilistor se ut, sedda
genom svenska glasögon. Kan man alltså
redan nu bedöma, om det kommer
att uppstå väsentliga lättnader för den
svenska exporten tack vare de andras
frilistor?

Jag vill även betona, att när man
frågar, om det är möjligt att frigöra utrikeshandeln
på detta sätt och eventuellt,
som jag hoppas och tror, i en
rätt nära framtid gå ytterligare ett steg
framåt, måste man beakta sambandet
med den inre samhällsekonomiska balansen.
Driver man en alltför expansiv
inre politik, så att ett inre inflationstryck
uppkommer, blir handels- och
betalningsbalansen snedvriden. Men då
är felet inte, att man har haft en alltför
liberal handelspolitik, utan då ligger
felet i den inre ekonomiska politiken.
Därför hoppas jag, att regeringen har
detta numera för alla uppenbara sammanhang
för ögonen, vilket väl inte var
uppenbart för alla och inte heller, tror
jag, för regeringen under 1946 och

1947 års diskussioner. Vidare hoppas
jag, att regeringen vill verka för att
detta samband blir fastslaget och om
möjligt beaktat av de andra stater, som
äro med i detta samarbete. Jag tror, att
det är endast under förutsättning att
man relativt allmänt respekterar detta
sammanhang och undviker, att vissa
länder skapa alltför stark överkonjunktur,
som vi kunna hoppas på att undgå
en snedvridning av betalningsbalansen.

Jag vet inte om det nu efter två
dagars debatt är rätta tillfället att be -

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Svar på interpellation ang. regeringens politik för befrämjande av en liberalisering

av utrikeshandeln i Västeuropa.

gära alltför mycket upplysningar av
handelsministern. Annars skulle det
vara av intresse att höra, hur han tänker
sig våra relationer till Belgien,
Schweiz och Västtyskland, som inte
komma med i den föreslagna frigörelsen.
Man måste också ställa frågan:
Finns det risk för att ett land, som har
fått vissa svårigheter beträffande betalningsbalansen,
i stället för att sörja
för en allmän anpassning av sin ekonomiska
politik genomför hårdare restriktioner
i fråga om de varor, som
inte stå på frilistan? Finns det risk
för en relativt liberal handelspolitik
för ena hälften av importen och en
ännu mera restriktiv handelspolitik
för den andra hälften? En sådan ordning
skulle ju helt stå i strid med överenskommelsens
anda. Jag är övertygad
om att den svenska regeringen inte har
några sådana avsikter. Det är emellertid
av mycket stor betydelse, att man
har sin uppmärksamhet fäst vid detta
problem, inte minst vid förhandlingarna
med andra länder, då det är ett
stort svenskt intresse, att inte något
land, som deltar i detta samarbete,
hemfaller åt en sådan politik.

Det är alldeles klart att användandet
av exportrestriktioner i ökad utsträckning
mot länder, som visa sig köpa
för mycket och sälja för litet, inte heller
är önskvärt och att därför hela
programmet kan fungera väl endast
om man i viss mån uppnår en samordning
av den ekonomiska politiken i
dessa länder i det avseendet, att man
överallt undgår överkonjunkturer lika
väl som allvarliga depressioner. Jag
skulle alltså gärna vilja uttrycka den
förhoppningen, att regeringen ville beakta
det intima sambandet mellan detta
mera begränsade handelspolitiska problem
och den ekonomiska politiken i
övrigt, inte minst vid de konversationer,
som väl redan om en vecka skola
börja i Paris.

Till sist uppställer sig även för Sve -

riges vidkommande frågan om de
dubbla prisnivåernas betydelse, som ju
t. ex. framträder, när engelsmännen sälja
kol till mycket högre pris till utlandet
än på sin hemmamarknad och därmed
ge sin exportindustri en i vissa
avseenden betydande fördel. Jag är väl
medveten om att vi i Sverige ingalunda
kunna låtsas vara några rena oskulder.
Jag skulle därför för min del gärna se,
att det kunde ingå soin ett led i ett
svenskt handelspolitiskt program, att
man så snart som möjligt och allra helst
under 1950 gör något åt denna sak.
Vi ha ju, herr talman, kommit in i den
vanan att säga om allt som inte kan
klaras nu, att det skall göras 1950. Då
skall allting annat, som varit stelt och
svårt att rubba på, anpassas. Då bör
man också åstadkomma en liberalisering
i detta avseende och söka komma bort
från de dubbla prisnivåerna även för
de svenska exportvarornas vidkommande.
Därigenom stärka vi även vår förhandlingsställning
gentemot en dubbel
prispolitik i andra länder, vilken för en
del svenska företag är ganska besvärande.

Herr talman! Genom att regeringen
har ändrat sin plan i fråga om handelspolitiken
har den ju, såvitt jag kan se,
i handling erkänt, att det föregående
programmet inte svarat mot tidsläget.
Jag vill gärna än en gång betona detta
samtidigt som jag vill uttrycka min
glädje över att handelsministern ger uttryck
för den uppfattningen, att importregleringen
inte skall ha protektionistiskt
syfte. Den förklaring, som från
svensk industri har givits, att man stöder
en sådan uppfattning, finner jag
glädjande. Den visar, att man faktiskt
ser dessa problem ur litet större synvinkel
än som understundom under
äldre epoker förekommit både i vårt
land och annorstädes.

Jag behöver ju inte framhålla, att det
här gäller ett handelspolitiskt spörsmål
av stor betydelse. Jag har den uppfatt -

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. regeringens politik för befrämjande av en liberalisering

av utrikeshandeln i Västeuropa.

ningen, att det är i riksdagens kamrar
som dessa spörsmål i första rummet
böra diskuteras. Jag skulle, såsom framgår
av mitt yttrande, gärna sett, att vi
fått tillfälle till en diskussion av denna
fråga tidigare, inte därför att jag, om
debatten ägt rum före den nya planens
framläggande, hade haft bättre argument
för att kritisera regeringen, medan
jag i dag i huvudsak begränsat mig
till att betona, att den nya planen utgör
ett väsentligt framsteg, utan därför
att man på ett tidigare stadium skulle
haft tillfälle att mera i lugn och ro diskutera
detta spörsmål bättre än man
kan göra efter en tvådagarsdebatt om
andra viktiga frågor.

Jag har i varje fall, herr talman, genom
min interpellation velat bidraga
till en något fylligare belysning av dessa
spörsmål just från kamrarnas talarstolar
än vad som tydligen annars på regeringens
eget initiativ skulle ha kommit
till stånd.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Det
gläder mig att herr Ohlin är nöjd med
svaret och med de åtgärder, som regeringen
ämnat vidtaga. Jag vill emellertid
i anledning av hans försök att klassa
ned de första åtgärderna framhålla
ett par omständigheter.

Det internationella samarbetet för att
åstadkomma ett nedrivande av handelshindren
började ju på det sättet, att
man var överens om dels en frilistning
och dels en avbyråkratisering av handeln
genom att få till stånd s. k.
globalkvoter. Vi använde för vår del
båda metoderna; vi frilistade en grupp
varor — det förekom två olika listor —
och vi förklarade oss villiga att uppföra
vissa varor på globalkvot. Värdet av de
varor som omfattades av dessa beslut
uppgick till 1 000 000 000 kronor. Det
är en sak; en annan sak är, att utvecklingen
sedan blivit sådan, att global -

kvoterna kommo i skymundan. Det är
emellertid i detta sammanhang att märka,
att man då hade det nya förslaget
från engelskt håll att taga ställning till.
Det är väl intet generande att erkänna,
att detta förslag från den engelske finansministerns
sida för de flesta stater
kom överraskande. Och när vi nu ha
anslutit oss till det beslut, som fattats
av Parisorganisationen, ha vi tänkt oss
att vår anslutning skulle få en verkligt
positiv prägel. Det är vad vi ha strävat
efter. Men skillnaden mellan förhållandena
under den första tiden och det
beslut, som vi nu stå inför att fatta före
den 15 december, är ju att vid denna
tidpunkt ha de anslutna länderna förbundit
sig att frilista 50 procent av sina
varor. Då veta vi alltså var de andra
länderna stå.

Det är klart att man kan säga, att
vi skulle varit litet mera djärva, litet
radikalare i första omgången. Det väsentliga
är emellertid nu, att vi få till
stånd en ordning, som innebär en lättnad
för handeln. Jag erkänner gärna
att detta inte bara blir beroende på
våra egna beslut utan även på vilka
beslut man fattar i de andra länderna.
Vi ha givetvis försökt orientera oss om
vad dessa länders beslut komma att
innebära, och man vågar kanske säga
att frilistningen i en hel del länder i
stort sett innebär en tillfredsställande
lösning ur svensk synpunkt, dock inte
i alla. Vi ha gjort vissa sonderingar på
en del håll och där mötts av förståelse.
Jag tror att man kan nå ett gott stycke
på den vägen. Men beslutet har ju fattats
under den förutsättningen, att bilaterala
förhandlingar inte skola föras
innan beslutet satts i kraft. Sedan blir
det ju, som herr Ohlin mycket riktigt
påpekade, tillfälle att återkomma till
den linjen i samband med sammanträdet
i Paris.

Herr Ohlin frågade vidare vad vi
tänka göra med de tre stater, som vi
ställa utanför frilistningen. Jag har ju

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Svar på interpellation ang. ändring av gällande bestämmelser
res regressrätt.

framhållit, att det är betalningsförhållandena
som göra, att vi måste utesluta
dessa länder. Jag skulle gärna för min
del sett, att vi hade kunnat taga med
även dessa, men det är ju inte möjligt.
Å andra sidan hysa vi förhoppningar
om att våra bilaterala avtal skola kunna
leda fram till ett sådant resultat att vi
kunna åstadkomma ökad handel. Det
gäller i varje fall beträffande västzonerna
i Tyskland. Det avtal, som vi nu
ha slutit med denna del av Tyskland,
pekar ju fram emot en starkt vidgad
handel. Det är riskerna för att vi få betala
i guld eller dollar som göra att vi
inte kunna få med Belgien och Schweiz.

Jag är emellertid medveten om att det
är av betydelse för importens storlek
vilken intern svensk politik vi föra. Jag
har antytt detta i mitt interpellationssvar,
och jag tror att varuförsörjningen
är bättre än den varit tidigare. Vi behöva
kanske därför inte riskera att råka
i så stora svårigheter som vi gjorde
tidigare när vi släppte utrikeshandeln
fri.

Men även om det är tacknämligt att
säga, att vi skola gå längre och fatta
ett mera radikalt beslut, tror jag dock
att det trots allt är angeläget att försöka
få fast mark under fotterna. Ty vi veta
ju inte hur hela frågan kommer att
lösas. Det blir som sagt beroende på
de andra ländernas beslut. I den mån
som vi möta ett intresse från de andra
medlemsstaternas sida att rasera handelshindren
tror jag vi kunna utlova,
att den svenska regeringen skall gå till
mötes så långt som det över huvud taget
är möjligt och helst söka få till
stånd en helt fri handel. När vi nu
emellertid, såsom framgår av svaret,
tänka följa importens utveckling, göra
vi det därför att vi inte skola råka ut
för ett bakslag, som skulle innebära, att
det skulle ta längre tid att komma fram
till det tillstånd i utrikeshandeln, som
vi alla längta efter, nämligen en fullt
fri handel. Det är därför vi vidtagit

om försäkringsgiva dessa

åtgärder och som vi i fortsättningen
ämna följa importens utveckling.
Detta innebär ju en viss garanti,
ty genom att vi följa importen kunna
vi taga detta beslut med större tillförsikt.
Det är klart att allt blir beroende
på våra möjligheter att exportera och
få till stånd en vidgad exportvolym. I
det fallet hysa ju alla den förhoppningen,
att om denna frilistning kommer
att medföra en viss importökning,
det skall vara möjligt att gentemot de
ifrågavarande länderna åstadkomma en
sådan volymökning av vår handel under
de närmaste åren. Det är ju en förutsättning
för att vi skola komma ifrån
våra svårigheter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. ändring av
gällande bestämmelser om försäkringsgivares
regressrätt.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr Ahlsten
till chefen för handelsdepartementet
riktat vissa frågor angående försäkringsavtålslagens
bestämmelser om försäkringsgivares
rätt att återkräva ersättning
i vissa fall. Eftersom frågor angående
denna lag höra till justitiedepartementets
område, torde det tillkomma
mig att besvara interpellationen.

Den väckta frågan gäller i korthet följande.
Om en skada på egendom vållas
av annan än ägaren, får ju i regel denne
en fordran på skadestånd av den vållande.
Har han egendomen försäkrad,
bryr han sig väl i allmänhet inte om
att kräva skadestånd utan håller sig i
stället till försäkringsgivaren. Då uppkommer
fråga, om försäkringsgivaren i
sin tur kan få ut beloppet av den som
vållat skadan. I princip inträder försäkringsgivaren
i ägarens rätt, men be -

Torsdagen den 8 december 1949. Nr 32.

Svar på interpellation ang. ändring av gällande bestämmelser om försäkringsgiva
res regressrätt.

träffande möjligheten att kräva ut skadestånd
gör försäkringsavtalslagen i sin
25 § en viktig begränsning. Försäkringsgivaren
får fordra skadestånd av den
vållande om skadan åstadkommits med
avsikt eller om vållandet är grovt, liksom
också i vissa fall där skadestånd
kan utgå även om det inte bevisats att
någon vårdslöshet föreligger, t. ex. vid
skador av biltrafik. Däremot kan försäkringsgivaren
— om det ej finns särskilt
förbehåll i försäkringsavtalet —
inte kräva ut skadestånd av den skyldige,
om hans vållande inte kan anses
som grovt. I de vanligare fallen av enkel
vårdslöshet stannar alltså förlusten
på försäkringsgivaren.

Interpellanten har nu frågat, om jag
anser dessa bestämmelser tillfredsställande
eller om jag är beredd att vidtaga
åtgärder för att ändra dem.

De skäl, som tala för den ståndpunkt
lagen sålunda intager, torde vara följande.
Det är ju så, att försäkringsväsendets
huvuduppgift är att utjämna
risker. Ett olycksfall eller annan skada
kan ruinera den som drabbas därav, om
han skall bära hela förlusten själv, men
om man ordnar med försäkring betyder
det att förlustrisken utjämnas. Emellertid
bör försäkringen utjämna risker inie
bara för dem som äga den försäkrade
egendomen utan i viss mån även för
dem som vålla skadorna. Alla människor
riskera att någon gång oavsiktligt
bli skuld till en skada på egendom,
det kan hända vem som helst av oss.
Även den som råkar ut för sådant bör
ha nytta av att egendomen är försäkrad
och att förlusten blir utjämnad. Det är
ett allmänt intresse att mera vardagliga,
enkla skadefall inte ge anledning
till skadeståndskrav och kanske rättegångar,
utan att de avvecklas så enkelt
som möjligt och utan svåra verkningar
för någon enskild. Om skadan vållats
med avsikt eller med grov vårdslöshet,
ligger det annorlunda till; då kan man
inte utan fara för aktsamhet och lag -

lydnad avskära möjligheten att kräva
skadestånd, men i de enkla fallen, som
vem som helst kan råka ut för, anses
det bäst om risken blir fördelad genom
försäkring.

Under lagens förarbeten framhölls
särskilt den synpunkten, att i sådana
fall, då egendom är oförsäkrad, bryr
sig dess ägare ofta inte om att kräva
skadestånd av den vållande, kanske på
grund av något personligt förhållande,
såsom att den vållande är anställd i
hans tjänst eller liknande. Den vållandes
läge borde då, menade man, inte
bli sämre om egendomen är försäkrad.

Den nu behandlade regeln har gällt
sedan lagens tillkomst år 1927, och enligt
min mening är motiveringen alltjämt
bärande. Jag har därför inte för
avsikt att föreslå någon ändring häri.

Jag vill emellertid tillägga, att vad
som här sagts om lagens ståndpunkt gäller
endast, såvida inte något annat är
stadgat i försäkringsavtalet. Det kan
alltså tagas in bland försäkringsvillkoren
en bestämmelse, att försäkringsgivaren
förbehåller sig att inträda i skadeståndsrätten
i samtliga fall. När så
har skett, kan försäkringsgivaren kräva
skadestånd av den vållande även om
bara enkel vårdslöshet föreligger. Detta
innebär, att parterna kunna nöja sig
med en försäkringsform, som är mindre
förmånlig så till vida att den inte skyddar
den skadevållande i samma utsträckning
som lagen. Det kan ju eljest
vara ett intresse för den som tar
försäkringen, alt den skyddar också de
personer som lätt kunna komma att
vålla honom skada — framför allt hans
egna anställda — men vill han nöja sig
med ett sådant begränsat försäkringsskydd
som nyss angavs, så går det för
sig enligt lagen. Särskilt kan man förstå
ifall mindre, lokala försäkringsföretag,
som inte ha tillfälle att utjämna risker
inom större områden, skulle vilja
föredraga denna form av försäkring.

Slutligen har interpellanten frågat,

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Svar på interpellation ang. ändring av gällande bestämmelser om försäkringsgivares
regressrätt.

om jag, för den händelse lagen inte bleve
ändrad, ville vidtaga åtgärder för en
enhetlig rättstillämpning. Interpellanten
torde därvid syfta på att i ett visst fall,
som han anfört, en statlig förvaltning
vägrat att betala skadestånd till försäkringsgivaren,
medan i ett annat likartat
fall en annan statlig myndighet bifallit
försäkringsgivarens krav. Härpå vill
jag svara, att det naturligtvis tyvärr kan
inträffa, att liknande fall bedömas olika
av skilda statliga förvaltningar. Frågan,
om försäkringsgivaren har regressrätt
mot den vållande eller icke, kan emellertid
i sista hand bli föremål för domstols
prövning. Att då med anledning
av enstaka divergenser inom förvaltningen
inrätta en särskild skadeståndsnämnd,
såsom interpellanten förordat,
eller vidtaga andra administrativa åtgärder
synes mig knappast erforderligt
eller lämpligt.

Vidare yttrade:

Herr AHLSTEN: Herr talmani Jag ber
att till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få uttala mitt tack
för svaret.

Det är en väsentlig skillnad mellan
det sätt, på vilket staten har det ordnat
i här föreliggande hänseende, och de
enskildas förhållanden. De enskilda
företagen och de enskilda medborgarna
bruka i allmänhet skydda sig genom
försäkring, under det att staten står
självrisk. Jag har funnit, att den enskilde
på grund av denna statliga självrisk
kommer i ett sämre läge, när han behöver
kräva staten på skadestånd, än
när det är ett enskilt företag eller enskild
person, som han har att hänvända
sig till. Jag ser saken så, att ju större
område statsmakten omspänner inom
förvaltning och näringsliv, desto viktigare
är det att staten blir en föredömlig
arbetsgivare. Men jag kan inte finna
annat än att det klickar åtskilligt i detta
avseende. Varje medborgare bör na -

turligtvis ha möjlighet att utkräva skadestånd,
om han utsättes för skada. Och
kommer han i den situationen att han
måste kräva skadestånd av statsmakten,
bör det inte bli mer omständligt och
svårare än om han skall vända sig mot
en enskild genom ett försäkringsbolag.
Det är därför, herr statsråd, som jag
väckt denna interpellation.

Jag har i interpellationen hänvisat
till två fall, som äro alldeles likartade.
I det ena fallet gällde det en militär
myndighet, som utan någon som helst
invändning utbetalade det skadestånd
som vi krävde den på. I det andra fallet
däremot, då kravet riktades mot vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, vägrade
myndigheten bestämt att betala ut skadeståndet.
Nu säger statsrådet att man
bär möjlighet att i sista hand få frågan
prövad av domstol. Men jag skulle verkligen
vilja fråga: Vilken enskild medborgare
här i landet vill gå och stämma
staten för att få en sådan sak avgjord
vid domstol? Detta är ju i allmänhet
inte erforderligt, när kravet riktas mot
en enskild. Innan vägväsendet förstatligades,
brukade vägstyrelsen, som då
svarade för vägarna, ha saken ordnad
genom försäkring.

I det fall, då myndigheten vägrade
utbetala skadestånd, hade det gått så
till, att en häst föll ned i en vägförvaltningen
tillhörig cementbrunn. Brunnen
låg inne på en lantbrukares betesmarker;
man hade inte inhägnat brunnen,
och locket hade fått ligga och ruttna.
Hästen förolyckades, och vägförvaltningens
folk fick draga upp den. När nu
vägförvaltningen icke ansåg sig enligt
25 § försäkringsavtalslagen skyldig att
ersätta lantbrukaren denna förlust, hade
vi väl egentligen att vänta oss en räkning
från vägförvaltningen på vad det
kostade att draga upp hästen! Om detta
olycksfall hade inträffat på den tid, då
vägstyrelserna hade hand om vägarna,
är jag övertygad om att saken hade
reglerats utan vidare genom den försök -

Torsdagen den 8 december 1949. Nr 32.

Svar på interpellation ang. ändring av gällande bestämmelser om försäkringsgivares
regressrätt.

ring, som vägstyrelserna alltid hade. Så
är det ju i allmänhet också enskilda
medborgare emellan. Vi ordna våra mellanhavanden
medelst försäkringar.

Jag ser att statsrådet begär ordet, och
jag skall passa på att ställa en fråga till
statsrådet. Vilken av dessa två myndigheter,
den militära myndigheten eller
vägförvaltningen, liar handlat rätt i detta
fall? Är det den myndighet som betalat
eller den myndighet som bestämt
vägrat att betala?

Jag vände mig till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
rätt ilsken, kan jag
gott säga, när man hänvisade till 25 §
försäkringsavtalslagen. Då fick jag ett
utdrag ur justitierådet Hjalmar Karlgrens
bok »Skadeståndsläran», ett något
egendomligt papper, måste jag säga.
Denna 25 § i försäkringsavtalslagen tycker
jag hör hemma i något museum i
stället för att vara tillämplig i svensk
rätt. När justitierådet Karlgren behandlar
25 §, säger han t. ex.: »Det märkliga
är emellertid, att 25 § försäkringsavtalslagen
mycket starkt begränsar denna regressrätt.
» På ett annat ställe talar han
om »grunden till denna egendomliga
regel». Vidare säger han: »Lyckligtvis
är stadgandet icke tvingande.» Varje
gång han gör ett uttalande om denna
paragraf, tycker han tydligen att den
är litet underlig.

Jag har väckt interpellationen närmast
för att efterlysa enhetliga grunder
vid tillämpningen av denna lag, som
varit i kraft sedan 1927. Nu skulle jag''
gärna vilja ge statsrådet en liten beskrivning
av hur det kan gå till. En dag
under det senaste kriget körde jag bil
från Bunge till Visby. Efter det jag passerat
fem telegrafarbetare, ramlar en
telegrafstolpe ut över vägen ocli träffar
min bil, så att den skadas. Jag skickade
bud efter arbetarna, att de skulle komma
och lyfta bort stolpen. Det hade
kunnat bli en svår olycka, och det var
ju väl att det gick som det gick. Jag
frågade vart jag skulle vända mig för att

5 — Andra kammarens protokoll 19''i9. A

få saken reglerad, och jag fick då hänvisning
till en förman i Visby. När jag
sökte upp honom, såg han litet betänksam
ut. Och några dagar senare fick
jag besked från honom, att telegrafverket
nog inte tänkte betala i detta fall.
Jag tyckte det var konstigt och undrade,
om jag skulle vända mig till det försäkringsbolag,
där jag hade bilen försäkrad.
Men det gick inte heller. Så gå
några dagar igen, varefter en ingenjör
från Norrköping ringer mig och talar
om att han varit och besiktigat stolpen.
Då hade jag dock haft tre betrodda kommunalmän
i bilen, och dessutom hade
ju de fem arbetarna varit närvarande.
Man frågar sig, om det verkligen var
nödvändigt, att en ingenjör skulle resa
dit för att konstatera att stolpen ramlat
omkull. Den hade ju i alla fall redan
blivit upprest, så han kunde ingenting
se. Ja, vi resonerade om saken och kommo
ingen vart. Men jag ville inte ge
mig utan föresatte mig att få saken uppklarad.
Jag gick in till telegrafkommissarien
och talade om att min bil stod
nere på gatan, att jag skulle köra den
till en verkstad och att han hade tillfälle
att, om han så önskade, besiktiga
den innan den reparerades. Då sade
denne telegrafkommissarie — han är
numera inte i tjänst — till mig: »Ja,
men den där stolpen låg ju över vägen
förut.» Jag bad att få skriftligt på detta
för att sedan kunna taga reda på vem
som hade rätt att på detta sätt blockera
svenska landsvägar! Emellertid körde
jag bilen till verkstaden och fick den
reparerad för 75 kronor. En dag kommer
så en förman och säger att han fått
i uppdrag att »göra upp» den här affären.
Han bjöd mig 58 kronor och prutade
alltså bortåt 20 kronor. Dessutom
sade han att hans uppdragsgivare hade
sagt, att »herr Ahlsten nog tar de pengarna».
Jag sade, att det skulle jag göra
bara jag slapp syssla med saken vidare.

Ja, så där kan det gå till, när vi vanliga
människor ute i bygderna skola

66 Nr 32. Torsdagen den 8 december 1949.

Svar på interpellation ang. ändring av gällande bestämmelser om försäkringsgivares
regressrätt.

försöka få vår rätt mot de statliga myndigheterna.
Det kan väl inte vara riktigt,
att det skall gå till på detta sätt.
När två jordbrukare köra ihop med sina
bilar, är det en tredje part, försäkringsbolaget,
som träder in och klarar
upp det hela. Det borde vara så, även
när det gäller staten, att det hela klarades
upp av en tredje part och inte av
de statliga myndigheterna, ty då kan
det gå till så som jag nyss relaterade.
Det är inte nyttigt för statsmaktens anseende.

Jag har den bestämda uppfattningen,
att denna 25 § i försäkringsavtalslagen
närmast är ett vildsnår i vårt eljest
ganska välputsade demokratiska rättssamhälle.
Jag skulle önska att justitieministern
tagit litet allvarligare på denna
fråga. Den är stor och besvärlig, men
jag är, herr talman, alldeles övertygad
om att den måste lösas och lösas så fort
som möjligt.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Interpellanten får ursäkta mig, men jag
undrar om han inte har missuppfattat
det hela. Om jag förstått hans sakframställning
riktigt, gällde den två fall, som
åtminstone till det yttre voro ganska
likartade. Händelseförloppet var i båda
fallen, att en häst trampade ned genom
ett brunnslock, som var murket, ramlade
ned i brunnen och omkom. Hästen
var försäkrad i båda fallen. Hästägaren
fick betalt för sin förlust av försäkringsanstalten.
Denna vände sig sedan
till den som var ansvarig för brunnen,
nämligen staten genom olika förvaltningar,
i ena fallet en militärförvaltning
och i det andra väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
för att få tillbaka
vad anstalten hade utgivit till försäkringstagaren.
Det är mig obegripligt vad
interpellanten menar när han säger, att
staten skulle försöka skaffa sig bättre
ställning än andra. Ty händelsen hade

ju lika väl kunnat inträffa, om brunnen
tillhört den tidigare vägförvaltningen
eller en privatperson som haft en enskild
väg. Även i ett sådant fall hade
försäkringsanstalten vänt sig till den
slarvige brunnsägaren och anhållit att
få tillbaka det försäkringsbelopp som
den lagt ut.

I alla dessa fall bli bestämmelserna i
25 § tillämpliga. Som jag framhöll i mitt
interpellationssvar regleras däri den frågan,
i vad mån en försäkringsanstalt
har rätt att få tillbaka utbetalade försäkringsbelopp
av den som varit vårdslös.
Paragrafen gäller alldeles oavsett
om det är en statlig förvaltning eller en
enskild person som varit den vårdslöse.
Lagregeln innebär, att försäkringsanstalten
får tillbaka vad den utgivit endast
när det varit fråga om ett avsiktligt
fel eller en grov vårdslöshet. Däremot
får försäkringsanstalten inte kräva
tillbaka sina utlägg av sådana skadevållare,
som bara gjort sig skyldiga till
vanlig enkel och mera ursäktlig vårdslöshet.
Jag har den uppfattningen, att
denna regel i stort sett är lämplig och
riktig, och om en försäkringsanstalt av
särskilda skäl inte vill tillämpa den,
kan anstalten intaga en annan bestämmelse
i sina försäkringsavtal.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag
har uppmärksammat just de fall, som
interpellanten omtalat. Då jag vidare
haft tillfälle att följa en hel del mål,
som förekommit före och efter statens
övertagande av vägväsendet, skall jag
be att få säga några ord.

När jag jämförde förhållandena fann
jag, att staten i allmänhet ställde sig
mycket mera negativ mot de skadelidande
än de enskilda försäkringsbolag,
som tidigare haft hand om vägunderhållsansvaret.
Jag förmodar att det är
på detta interpellanten syftar. Det föreligger
ju vissa risker för att man inom
den statliga verksamheten blir alltför

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. åtgärder mot olovliga tillgrepp av bilar.

restriktiv, när det gäller utbetalande av
ifrågavarande ersättningar. Det blir inte
samma smidiga reglering som de enskilda
försäkringsbolagen prestera. Dessa
äro oftast angelägna att få saken ur
världen så fort som möjligt och kunna
även i tveksamma fall gå den skadelidande
till mötes med ersättning, emedan
de tycka att det är för hårt att ställa
sig på en strikt juridisk basis.

Vad beträffar 25 § så gäller ju att det
finns regressrätt enligt många försäkringsavtal
även för fall av enkelt vållande.
Då kan det bli billigare premier
för försäkringstagaren, därför att försäkringsbolaget
i dylika fall kan få tillbaka
utbetald ersättning i större utsträckning
än eljest. Det är, förmodar
jag, delvis av hänsyn till den enskilde
försäkringstagarens ekonomi som denna
regel, att man genom avtal kan frångå
25 §, har kommit till. Vi ha för övrigt
nu för tiden så många risker täckta av
försäkringar, att det ofta bara gäller att
reglera, vilket försäkringsbolag det är
som ytterst bör svara för skadan. Enskilda
försäkringstagare i knappa omständigheter
komma oftast undan utan
något regresskrav, även om ett sådant
skulle vara juridiskt möjligt att ställa.

Herr AHLSTEN: Herr talman! Det är
frågan om vad som är grov vårdslöshet
eller icke som är avgörande här. Skulle
det vara så, att man icke har möjlighet
att få ut ersättning på grund av olycksfall
från de militära myndigheterna, så
skulle delta få vittgående konsekvenser.
Vi ha runt Gotlands kuster mängder av
fort, som man byggt över med träluckor.
Dessa ligga så småningom och ruttna.
Forten äro belägna i betesmarker,
där det finns många djur. Skulle det
inte anses vara grov vårdslöshet att låla
dessa träluckor ligga och ruttna, ha ju
de militära myndigheterna egentligen
intet intresse av att underhålla dem.
Men de som få sitta emellan, bli försäkringsbolagen;
de få ta all den risk

som rättvisligen skulle ankomma på staten.

Jag har också läst i tidningarna, hur
man kräver värnpliktiga, som oförvållat
råkat ut för någon olycka, t. ex. med en
bil, på betydande skadestånd. Jag tycker
att detta är främmande för svensk
rättsuppfattning och svenska rättsprinciper
i vår tid. Den som svarar för personalen
borde ha det ordnat så, att personalen
ej behöver stå risken i sådana
fall.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Vad som gjorde, att jag övertog den av
interpellanten ställda frågan från ett
fackdepartement, var att frågan gällde,
huruvida de nuvarande lagbestämmelserna
på ifrågavarande område kunde
anses tillfredsställande. Det är alldeles
otänkbart, att vi nu utan tillgång till
närmare material skulle kunna diskutera
tillämpningen i vissa enskilda fall.
Jag vill blott påpeka, att om ett av de
uppgivna fallen skulle ha bedömts
strängare för den skadevållande än det
andra, så kan detta måhända bero just
därpå, att det ansetts föreligga grovt
vållande i det förra men inte i det senare
fallet. Jag begriper verkligen inte,
hur vi här skola kunna diskutera detta
ytterligare.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad.

§ 6.

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
olovliga tillgrepp av bilar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Birke — efter att ha omnämnt
att de olovliga tillgreppen av motorfordon
numera äro mycket talrika —
riktat tre frågor till mig, nämligen

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Svar på interpellation ang. åtgärder mot olovliga tillgrepp av bilar.

1) om jag anser att dessa tillgrepp
nått sådan frekvens att särskilda åtgärder
äro påkallade,

2) vilka åtgärder som i så fall kunna
väntas ge snabbast och säkrast resultat,
samt

3) om till nästa års riksdag kommer
att framläggas förslag till sådan lagändring,
att de vanligast förekommande
typerna av biltillgrepp bli behandlade
som stöld eller grov stöld; de bedömas
nu i allmänhet som egenmäktigt
förfarande eller grovt sådant brott.

I anledning härav ber jag få anföra
följande.

Jag delar herr Birkes uppfattning att
de mycket talrika tillgreppen av motorfordon,
som framför allt begås av ungdomar,
utgöra ett mycket allvarligt
problem.

Antalet sådana tillgrepp, som anmälts
till polisen i Stockholm, var år 1924 endast
49 under hela året. De inregistrerade
motorfordonen voro då omkring
10 000 stycken. Antalet tillgrepp — jag
medtar härvid såväl stöld som olovligt
brukande samt både bilar och motorcyklar
—• steg därefter raskt och utgjorde
år 1928 i Stockholm 649 stycken.
Antalet inregistrerade motorfordon
hade då också stigit men ej i samma
proportion utan endast till omkring
19 000.

Under det andra världskriget med
dess stränga trafikrestriktioner sjönk
antalet motorfordon i trafik starkt och
därmed också antalet tillgrepp. Sedan
motortrafiken på nytt kommit i gång,
har kurvan åter vänt. Antalet anmälda
tillgrepp utgjorde i Stockholm under år
1946 1 192, år 1947 2 120, år 1948 2 108
och under de tio första månaderna av
år 1949 2 433. Antalet registrerade motorfordon
ökade under samma tid från
omkring 30 000 till omkring 40 000.

Det mest effektiva sättet att minska
de olovliga tillgreppen av motorfordon
är enligt min mening att söka i mera
rationella åtgärder för att hindra obehöriga
från att starta bilarna eller mo -

torcyklarna. Den kriminaltekniska expertis,
som jag rådfrågat härom, har till
en början framhållit att bilförarna själva
skulle ha kunnat förhindra åtskilliga
tillgrepp redan genom en så enkel åtgärd
som att låsa bildörrarna. Många
bilförare lämna tyvärr sina bilar långa
tider olåsta utan tillsyn. Kriminalexperterna
ha framhållit att brottslingarna
nästan alltid följa det minsta motståndets
väg och i första hand tillgripa
olåsta bilar. Måhända skulle åtskilligt
kunna vinnas på denna punkt genom en
energiskt genomförd propaganda genom
motor- och trafikorganisationerna.

Emellertid kan som bekant låsning
av bildörrarna ej alltid hindra tillgrepp.
Många billånare draga sig ju ej
för att taga sig in även i låsta bilar,
exempelvis genom att krossa en bilruta.
Det uppges att somliga bilförare
underlåta att låsa sina bilar just för att
undgå sådan åverkan. De lita då på att
andra låsanordningar, såsom rattlås
eller tändningslås, skola hindra tillgrepp.
Beklagligtvis ha billånarna, även
de yngsta, i många fall förvärvat stor
skicklighet i att forcera också sådana
lås. Tyvärr utrustas också vissa bilar
vid fabrikationen med mycket dåliga
låsanordningar. Experterna ha uppgivit
att åtskilligt skulle vara att vinna genom
effektivare ratt- eller tändningslås eller
genom att bilarna försågos med vissa
larmanordningar.

Interpellanten har som en åtgärd mot
tillgreppen av motorfordon särskilt
nämnt en strängare straffrättslig klassificering
av dessa brott. Jag skall i anledning
härav redogöra för lagstiftningens
ställning på denna punkt. Uttrycket
»billån», som inte förekommer
i lagstiftningen, har nog ofta föranlett
den uppfattningen, att straffbestämmelserna
för dessa tillgrepp äro mycket
milda. Så var också tidigare fallet, men
icke numera.

Tillgrepp av motorfordon blir enligt
gällande lag i regel hiinförligt till
straffbestämmelserna om egenmäktigt

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. åtgärder mot olovliga tillgrepp av bilar.

förfarande. Endast om det kan anses
styrkt att tillgreppet skett med tillägnelseuppsåt,
betraktas brottet som stöld.
Straffbestämmelserna erhöllo sin nuvarande
lydelse genom 1942 års lagstiftning
om förmögenhetsbrotten. Förut
gällande rätt intog principiellt samma
ståndpunkt. Tillgrepp av motorfordon
utan tillägnelseuppsåt bedömdes då som
olovligt brukande. Straffet för detta
brott var till år 1924 endast böter. I
anledning av klagomål över de allt talrikare
billånen höjdes nämnda år maximistraffet
för olovligt brukande — av
det man ej har i sin besittning -— till
fängelse i sex månader. År 1930 följde
en andra straffskärpning. Maximistraffet
höjdes då till fängelse eller straffarbete
i ett år. Vidare lades hithörande
brott under allmänt åtal; tidigare hade
de fått åtalas endast av målsägande.

Straffskalan för egenmäktigt förfarande
är ytterligare höjd och går från
böter upp till fängelse i två år. Ifall
brottet är att anse som grovt, tillämpas
en strängare skala, och denna skall enligt
lagens ord särskilt komma till användning,
om brottet innefattat tillgrepp
av annans fortskaffningsmedel som
brukats vårdslöst, eljest vanvårdats
eller icke återställts. Då kan straffet
inte bli böter, utan straffarbete i högst
två år eller fängelse.

Jag tror knappast man skulle vinna
något av värde genom att på denna
punkt upphäva den lagtekniska skillnaden
mellan egenmäktigt förfarande och
stöld. Denna distinktion överensstämmer
med förmögenhetsbrottens allmänna
systematik. Fn lagändring, som med
stöld likställer billän även om tillägnelseuppsåt
saknas, skulle knappast få någon
större betydelse för det straffrättsliga
bedömandet på grund av följande
omständigheter. I det övervägande antalet
fall tillhöra billånarna de yngsta
åldersgrupperna, och dessa ungdomar
dömas numera av naturliga skäl sällan
till vanligt ovillkorligt straffarbete eller
fängelse. När domstolen i ett sådant

fall anser en strängare reaktion än villkorlig
dom erforderlig, användes i allmänhet
ungdomsfängelse, och detta kan
ske även vid egenmäktigt förfarande.
Ungdomsfängelse innebär ett frihetsberövande,
som i regel varar något mer
än ett år och som kan utsträckas ända
till fyra år. Vad de äldre brottslingarna
angår, måste det beaktas, att för egenmäktigt
förfarande som är att anse som
grovt är straffet detsamma som för
stöld — såsom nyss nämnts upp till
två års straffarbete. Endast för grov
stöld är straffmaximum högre. Domstolarna
ha alltså möjlighet att även vid
sådana tillgrepp av motorfordon, som
ej ske i tillägnelseuppsåt, utmäta kraftiga
straff utan den av interpellanten
ifrågasatta lagändringen.

Härefter yttrade:

Herr BIRKE: Herr talman! Jag ber
att till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack
för det lämnade svaret på min interpellation.
Justitieministern medger, att det
rör sig om ett mycket allvarligt problem.
Han lämnade också vissa sifferuppgifter,
som visa, att brottmålen av
hithörande slag ständigt ha ökat. Det
har visat sig att det enbart i Stockholm
under de åtta första månaderna 1949 begåtts
2 640 bilstölder, vilket betyder att
i medeltal 11 bilar stjälas i Stockholm
varje dygn året runt. Sådan är situationen
i en storstad, men förhållandena
iiro svårartade även på andra orter,
i synnerhet i närheten av skyddshemmen.
Det iir inte bara fråga om att
man stjäl så och så många bilar, det
rör sig också här om oerhörda värden.
Siffran uppgår till ungefär 4 miljoner
kronor per år. Jag tycker då att det iir
egendomligt att statsmakterna, så vitt
jag kan finna, i viss mån underlåtit att
tillgripa åtgärder mot detta.

Jag förmodar alt justitieministern
känner till att tidningen Motor i som -

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Svar på interpellation ang. åtgärder mot olovliga tillgrepp av bilar.

ras hade en intervju med åtskilliga personer
i framstående ställning. Det var
landshövdingar, riksdagsmän och rättslärda
personer. Enligt de hundratals
uttalanden, som då gjordes, voro samtliga
överens om en sak, nämligen att
man måste rikta en kritik mot det nuvarande
sättet att behandla biltjuvarna.

Jag skall tillåta mig att endast helt
kortfattat referera vad vissa landshövdingar
sade i detta sammanhang. Landshövding
Andersson sade för sin del att
det vore sannolikt, att stränga straff i
hög grad skulle motverka och minska
frekvensen av dessa bilstölder. Landshövding
Hamilton i Östergötlands län
sade: »Man har rätt att fordra, att mot
dylika förbrytelser samhället reagerar
på ett sätt, som effektivt skyddar de betydande
värden det härvidlag gäller.»
Landshövding Jacobsson påpekade, att
straffet eller strafftillämpningen bör
skärpas. Landshövding Jonsson i Västmanlands
län ansåg, att hillånen som
regel tillhörde kategorien »grova brott».
Han kunde därför för sin del i princip
instämma med dem, som ville ha en revision
av denna lag.

Jag vet alltså, att när jag framställde
denna interpellation hade jag en mycket
stor opinion bakom mig som yrkade
på att man från samhällets sida
skulle försöka stävja dessa brott. Under
sådana förhållanden finner jag det synnerligen
förvånande att justitieministern
kunnat låta sig nöja med att lämna
ett svar, som är så föga positivt. Det
enda positiva justitieministern kommit
fram till är när han nämner, att han
haft vissa överläggningar med kriminaltekniska
experter, som sagt honom att
det nog är bilisternas fel när de inte
låsa bilarna och anskaffa tillräckligt
goda lås på bildörrarna eller lita på
rattlåsen eller tändningslåsen. Om man
vore litet elak skulle man kunna draga
en konsekvens av detta resonemang och
säga, att det är bilägarna själva som
bära skulden till att de bli av med sina
bilar.

Alla som äga en bil känna väl till,
hur väldigt lätt det är att taga sig in
i en bil. Häromkvällen fick man också
i radio en undervisning om hur man
skall bära sig åt. Man talade om, att om
man bara sätter in en mejsel i ventilationsrutan,
så är det mycket enkelt att
öppna den, såvida man inte vill krossa
sidorutan. På så sätt är det en lätt sak
att komina in i bilen. Jag menar således
att man inte får överskatta låsanordningarna.

När nu statsrådet säger att han rådgjort
med kriminaltekniska experter, så
tycker jag att man, för att ge svaret en
fylligare utformning, även kan räkna
med vad andra kriminalmän, som också
äro experter, ha för erfarenheter. I
tidningen Motor säger kriminalpolisintendent
Alvar Zetterquist den 11 juni
1949, att det inte är en dag för tidigt
att få till stånd en skärpning av straffen
för dessa biltjuvar. Då de veta att
det inte blir så farliga följder av att
»låna» bilar — dessa individer ha i
allmänhet inte något arbete, och därför
ha de ingenting att betala skadestånd
med — så inbjuder detta till fortsatta
eskapader, och samtidigt drager man
med sig andra ynglingar, som komma
in på brottets bana.

Kommissarie Hugo Simonsson i Göteborg
sade bland annat i Motor den 20
augusti 1949, att han för sin del ansåg
att straffbestämmelserna för bilstöld
måste höjas och att klemandet med
skyddshemsklientelet skulle upphöra.

Slutligen vill jag citera kriminalkommissarie
Stigwall vid stöldroteln här i
Stockholm. Enligt referat i StockholmsTidningen
den 3 december 1949 sade
han, att han för sin del ansåg det vara
ett steg i rätt riktning om man skärpte
lagarna så att det blir strängare straff
för dessa billån. Billånen bedömas som
egenmäktigt förfarande och inte som
stöld, så i regel blir det någon månads
fängelse villkorlig dom och sedan
ingenting mera. Detta avskräcker inte
dessa unga biltjuvar något nämnvärt.

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. åtgärder mot olovliga tillgrepp av bilar.

•— Jag förmodar att herr statsrådet inte
vill underkänna auktoriteten hos de
personer, som jag här namngivit, utan
även betraktar dem som experter på
detta område.

Justitieministern ställde sig avvisande
till tanken på lagändringar, och han
har inte heller föreslagit några andra
åtgärder. Jag kan för min del inte förstå,
att man ur social eller humanitär
synpunkt kan vinna någonting på att
konservera det nu rådande förhållandet
beträffande bilstöldseländet. Yill
man inte konservera det måste man, så
vitt jag förstår, vidtaga kraftiga åtgärder
för att stävja ofoget. Jag tillhör
nämligen inte dem som tro, att man
bara skall gå och vara optimistisk och
hoppas på att det skall rätta till sig
utan vidare.

Jag frågade justitieministern i min
interpellation om han ansåg, att bilstölderna
nått en sådan frekvens, att
man nu måste vidtaga särskilda åtgärder.
Jag menade naturligtvis då åtgärder,
som det normalt ankommer på
statsmakterna att vidtaga. Argumentationen
i svaret, som jag fått, tycker åtminstone
jag verkar en smula undanglidande,
och den ger inga klara begrepp.
Tillåt mig därför, herr statsrådet,
att ställa en mera direkt fråga:
Hur långt skall det ytterligare gå, innan
herr statsrådet anser att åtgärder äro
påkallade? Skola bilstölderna fördubblas
till antalet eller kanske tredubblas,
eller skola de få stiga hur mycket som
helst utan att herr statsrådet anser att
man åtminstone tillfälligt skulle kunna
föreslå en straffskärpning i någon
form?

Vad fackmännen än må ha för skäl
för den nuvarande behandlingen av biltjuvarna
så måste jag konstatera det
faktum — och jag är säker på att jag
har många med mig — att den inte
fungerar tillfredsställande ur de laglydiga
medborgarnas synpunkt. Det är
de laglydiga som få sitta emellan;
många av dem bli lidande och åsamkas

stora förluster. Personer som med stor
möda och mycket arbete skaffat sig ett
fordon, med vars hjälp de skola försörja
sig, råka inte sällan ut för biltjuvar.
De hava ofta inte haft råd att
ha fordonet helförsäkrat, och blir det
då spolierat, komma de ofta i ett mycket
besvärligt läge.

När nu bilstölderna här i landet nått
en sådan omfattning som fallet är —
det är inte bara vi, som observerat
detta; utländska bilturister ha skrivit
till vissa organisationer och frågat om
det verkligen är med sanningen överensstämmande,
att Sverige blivit ett
gangsterland på detta område — då
tycker jag inte att man kan underlåta
att taga upp denna fråga till omprövning,
i synnerhet som det system vi ha
inte fungerar. Det förhåller sig nämligen
på det sättet att en sådan här
pojke, som vanligtvis är 12—15 år, kan
företaga praktiskt taget hur många bilstölder
som helst utan att det händer
någonting. Det sades för en tid sedan
i radio — jag förmodar att uppgiften
är fullt korrekt — att en enda pojke
stulit 50 bilar i rad utan att samhället
gjort någonting. När han knyckte den
51 :a tog man hand om honom. Det visade
sig att han var sinnessjuk.

När man har ett system, som tillåter
att man tillskansar sig 50 bilar utan
att samhället har möjlighet att ingripa,
då måste man väl ändå säga, att det
systemet är fullständigt felaktigt. I
detta läge kan det inte anses opåkallat
att jag slutar med att rikta en allvarlig
vädjan till herr statsrådet att han måtte
grundligt överväga, om det inte bör
utredas huruvida det finns några andra
åtgärder än de nuvarande, vilka uppenbarligen
inte lett till önskvärt resultat.
Det bör finnas andra vägar att pröva
sig fram på för att uppnå bättring på
detta område.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Svar på interpellation ang. åtgärder mot olovliga tillgrepp av bilar.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Det är inte nödvändigt att interpellanten
med så många ord talar om, att tillståndet
på detta område är bedrövligt.
Det är också min uppfattning, och jag
har ju redan givit uttryck häråt i mitt
svar, men jag kan gärna upprepa, att
förhållandena äro mycket bekymmersamma.
Jag tror emellertid inte man
kan komma till rätta med detta problem
eller ens ge någon anvisning om rätta
vägen enbart genom att helt allmänt
tala om dalt och dylikt.

Om vi nu skola försöka precisera diskussionen,
så var väl interpellantens avsikt
med sin fråga till mig att utröna —-och det är ju egentligen det enda jag
har befogenhet att svara på — om det
föreligger tillräckligt vidsträckta möjligheter
att utdöma straff för dessa brott.
Jag har som svar härpå framhållit, att
jag inte kan finna att dessa möjligheter
äro otillräckliga. Enligt gällande lagbestämmelser
kunna domstolarna ådöma
upp till två års straffarbete, och för de
vanligaste fallen — när brotten begås av
ungdomar — finns den särskilda straffformen
ungdomsfängelse, där, som jag
nämnde, tiden i allmänhet är minst ett
år men kan utsträckas ända upp till
fyra. Jag kan inte se annat än att domstolarna
med dessa straffsatser ha tillräckliga
möjligheter att pålägga mycket
kännbara repressalier. Detta är svaret
på den fråga, som riktats till mig
och som också faller inom min befogenhet.
Om sedan interpellanten anser, att
domstolarnas straffutmätning, inom de
i lagen givna möjligheterna, inte är tillfredsställande,
så är detta en helt annan
sak.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag delar
fullkomligt interpellantens uppfattning
att tillståndet på detta område är
bedrövligt, och detta har ju också justitieministern
vitsordat. Jag anser även att
bilägarna inte riktigt fått det skydd

från det allmännas sida, som hade varit
påkallat. Å andra sidan måste jag ge
justitieministern rätt i att de nuvarande
straffbestämmelserna äro sådana att
det finns möjligheter till fullt tillräckliga
straffrättsliga aktioner. Det är i
själva verket beroende på en slapphet i
praxis, att vi kommit fram till detta
mycket sorgliga tillstånd.

Med den kännedom jag har om billånsmål
måste jag emellertid å andra sidan
säga, att rättspraxis faktiskt på senare
tid visat klara tendenser till skärpning.
Som stöd för detta har man också
i senare domar givit den motiveringen,
att dessa brott äro av grov allmänfarlig
beskaffenhet, varför de fordra sträng
samhällelig reaktion. Jag skulle därför
tro att stöten bör sättas in just på den
punkten, nämligen att man ytterligare
propagerar för påvisandet av de farliga
följder billånen ha både för samhället
och för den enskilde. Jag ställer
mig därför relativt optimistisk inför
möjligheterna att få strängare straff utdömda;
den ändringen är på väg i
praxis, och man får hoppas att praxis
går så långt, att man kommer fram till
ett nöjaktigt tillstånd. En av de landshövdingar
interpellanten talade om menade,
att billånen borde behandlas som
grova brott. Även i lagen bedömas de
nu som grova brott, så det är inte så
mycket att tillägga ur lagens synpunkt.

När justitieministern talar om att det
i stor utsträckning är bilägarnas eget
fel att billån ske — man låser inte
sina bilar — kan jag inte riktigt gå med
på detta. Det är sant, att brottslingarna
tillämpa lagen om det minsta motståndet,
så att de i första hand lägga beslag
på olåsta bilar. Man underlättar det alltså
något för dem genom att taga bort
det lilla motstånd som låsningen innebär,
tv de göra ju ett visst urval. Skulle
alla bilar låsas komme dock billånarna
att taga sig in på annat sätt, och därför
kan man inte räkna med att olika säkerhetsanordningar
komma att verka nämnvärt
nedsättande på brottsligheten. I

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. inkallande av

fångvårdsanstalterna för behandling av

stället får man lita till den reaktion,
som brotten kunna skapa, och dessutom
bör man se till, att brotten verkligen
bli upptäckta. Vi ha alltså en för liten
polispersonal. På den punkten tror jag
vi skola försöka sätta in våra krafter.
Alla veta t. ex. att polispersonalen här
i Stockholm är alldeles otillräcklig. Jag
tycker att stockholmarna verkligen borde
se till, att det blir ett bättre skydd
för allmänheten genom en utökning av
polispersonalen. Då få också bilisterna
ett bättre skydd.

Även den villkorliga domen har här
nämnts. Det är nog inte riktigt, att billånarna
i dag endast få en månads fängelse.
Den tiden är man nu på väg att
förlänga. I allmänhet få de första gången
villkorlig dom, och interpellanten
menar — om jag förstår honom rätt —
att det egentligen inte är någonting avskräckande
att vänta sig en villkorlig
dom. Även på den punkten kan man
emellertid vara mera optimistisk. Det
har just påpekats från domarhåll att
domarena böra se till, att sådana föreskrifter
medfölja den villkorliga domen,
att en ung billånare förpliktas att avbetala
utdömt skadestånd. När billånaren
fått ett av övervakaren anvisat arbete
skall han få avstå en del av sin
lön för att kunna betala av på den
skuld, som han har till bilägaren. Detta
system var praktiskt taget alldeles främmande
för rättstillämpningen för bara
något år sedan. Detta avbetalningsförfarande
blir kännbart för brottslingarna,
och blir denna princip fullt genomförd
tror jag att den kommer att verka
i hög grad återhållande på detta slag
av brottslighet.

Herr BIItKE: Herr talman! Jag delar
inte herr Häckners uppfattning, att vår
nuvarande lagstiftning är tillfredsställande
och att den bör kunna förhindra
eu fortsatt stegring av bilstöldsfrekvensen.
Vi lekmän se måhända litet an -

en konferens för anstaltsnämnderna vid
aktuella behandlingsproblem.

norlunda på denna sak. Vi se på lagstiftningens
resultat, på de utmätta straffen,
och vi konstatera då, att en person
nu kan stjäla bilar upprepade gånger,
utan att detta medför något straff att
tala om för vederbörande.

Sedan sade herr justitieministern, att
jag bara hade frågat, om lagstiftningen
på detta område kunde anses vara till
fyllest. Jag vill då erinra om, att min
första fråga till justitieministern var
huruvida justitieministern ansåg, att
tillgreppen av bilar nu hade fått sådan
frekvens, att särskilda åtgärder voro
påkallade. Den frågan borde jag ha kunnat
få svar på. Men i stället fick jag en
erinran om att jag i allt för allmänna
ordalag hade talat om detta problem.
Jag slutade dock, herr talman, mitt anförande
med att rikta en vädjan till
statsrådet om att en utredning av denna
fråga måtte komma till stånd, så att
man kunde komma till rätta med bilstölderna,
när dessa nu ha fått en sådan
frekvens som fallet är. Jag konstaterar,
att jag inte har fått något svar på denna
vädjan, och detta tolkar jag så, att justitieministern
anser att läget på detta
område är bra som det är.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Svar på interpellation ang. inkallande
av en konferens för anstaltsnämnderna
vid fångvårdsanstalterna för behandling
av aktuella behandlingsproblem.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Wiklund i Stockholm frågat,

om jag delar hans uppfattning att en
konferens för anstaltsnämnderna vid
fångvårdsanstalterna vore av värde för
att i nuvarande kritiska läge inom den
slutna kriminalvården söka finna vägar

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Svar pa interpellation ang. inkallande av en konferens för anstaltsnämnderna vid
fangvardsanstalterna för behandling av aktuella behandlingsproblem.

till de aktuella behandlingsproblemens
lösning,

samt, för den händelse så vore fallet,
0ln jag har för avsikt att inkalla en
dylik konferens.

Till svar härpå vill jag först erinra
om, att det vid varje fångvårdsanstalt
finns en anstaltsnämnd, som består av
fem ledamöter, nämligen en domare
eller annan lagfaren person såsom ordförande,
vidare anstaltens styresman
och ytterligare en tjänsteman vid anstalten
samt slutligen två lekmän, av
vilka åtminstone den ene skall äga insikt
och erfarenhet av social hjälpverksamhet
eller liknande arbete. Denna anstaltsnämnd
är ett rådgivande organ
som skall följa de intagnas behandling
och överlägga om olika vårdfrågor.
Bl. a. skall nämnden yttra sig över ansökningar
om nåd eller villkorlig frigivning.
Nämnden kan göra framställningar
till Kungl. Maj:t eller fångvårdsstyrelsen
angående de intagnas behandling
eller förhållandena på anstalten,
och nämnden skall verka för kontakt
mellan de intagna och dem närstående
samt främja arbetsanskaffning åt dem
som lämna anstalten.

Dessa anstaltsnämnder infördes genom
1945 års lagstiftning om verkställighet
av frihetsstraff, vilken trädde i
kraft den 1 juli 1946. Genom anstaltsnämnderna
ville man vinna medverkan
i fångvården från utomstående lekmän
och därigenom också skapa ett ökat förtroende
och intresse från allmänhetens
sida för detta viktiga sociala arbete.

Det är uppenbart att det för dessa
nämnder, som alltså ganska nyligen
börjat sin verksamhet, kan vara till nytta
att få komma samman och utbyta erfarenheter.
I huvudsak delar jag alltså
herr Wiklunds mening att överläggningar
mellan anstaltsnämndernas ledamöter
skulle vara av värde. Men därvid
ser jag främst saken så, att dessa överläggningar
skulle vara till hjälp för anstaltsnämnderna
i deras praktiska ar -

bete. Däremot är det måhända väl optimistiskt
att hoppas, att en sådan konferens
mellan anstaltsnämnderna på någon
eller några dagar skulle kunna bidraga
till mera väsentliga lösningar av
de stora och svåra problemen inom den
slutna kriminalvården.

Herr Wiklunds förslag att man skulle
anordna överläggningar mellan anstaltsnämnderna
har framförts även från ett
par andra håll. Redan kort tid efter det
att dessa nämnder trädde i verksamhet
fick jag sålunda denna tanke framförd
från en anstaltsnämnd. Då ansåg jag
emellertid att nämnderna först borde
vinna en viss erfarenhet, var på sitt
håll, och att alltså frågan borde anstå
någon tid. Även därefter har jag haft
min uppmärksamhet riktad på detta
spörsmål. Ett önskemål om sådana överläggningar
har helt nyligen uttalats av
en ordförande i anstaltsnämnd.

En ytterligare anledning till att frågan
om överläggningar mellan anstaltsnämnderna
hittills fått anstå är, att tillgängliga
anslag icke äro beräknade för
detta ändamål. Om man, såsom herr
Wiklund synes avse, skulle ordna en
allmän konferens mellan alla nämndernas
ledamöter, torde kostnaderna ej bli
obetydliga. Men även begränsade överläggningar
— t. ex. mellan ordförandena
i nämnderna — som skulle draga en
mera måttlig kostnad, äro naturligtvis
av stort värde. Så snart det finansiella
läget så tillåter ämnar jag söka förverkliga
tanken att i någon form bereda anstaltsnämnderna
möjligheter till inbördes
kontakt och överläggningar för att
göra dem bättre beredda för sina viktiga
uppgifter.

Vidare yttrade:

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
förste vice talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för att han har velat besvara
mina frågor. Det är med tillfreds -

Torsdagen den 8 december 1949.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. inkallande av
fångvårdsanstalterna för behandling av

ställelse jag konstaterar — och jag gör
det som ledamot av en av de anstaltsnämnder,
som det här är fråga om —-att svaret är så positivt som det är. Det
var för att få fram ett ställningstagande
till det i interpellationen framställda
förslaget — som efter svaret att döma
redan tidigare har framkommit under
hand — som jag tillät mig framställa
min interpellation. Jag ställde dessa
frågor om anstaltsnämnderna också
därför att jag efter diskussioner med
ledamöter av olika anstaltsnämnder,
och i någon mån också av egen erfarenhet
från arbetet i några sådana
nämnder, fått det intrycket, att idén
med lekmäns medverkan vid straffverkställigheten
genom anstaltsnämnderna
i viss mån stannat vid att bli
bara en idé, en vacker tanke — även
om det också finns vissa vackra undantag.

Herr statsrådet säger i sitt svar, att
det måhända är »väl optimistiskt att
hoppas, att en sådan konferens mellan
anstaltsnämnderna på någon eller några
dagar skulle kunna bidraga till mera
väsentliga lösningar av de stora och
svåra problemen inom den slutna kriminalvården».

Ja, jag tror inte heller att det är möjligt
att komma fram till några väsentliga
lösningar genom en enda konferens.
Däremot tror jag, att om man
kunde få till stånd ett flertal konferenser
av detta slag — om man alltså ser
saken på litet längre sikt — så vore
detta möjligt, och dessutom kunde väl
alltid under en sådan konferens uppslag
komma fram, som sedan vore värda
att bearbetas i annat sammanhang.

Jag skall tillåta mig att här något
beröra de problem, som det vid en dylik
konferens kunde bli fråga om att
ventilera.

En viktig orsak till att anstaltsnämnderna
kanske inte blivit riktigt vad man
väntat sig är enligt min mening att de
erhållit så begränsade befogenheter som

en konferens för anstaltsnämnderna vid
aktuella behandlingsproblem.

fallet är. Kravet på att lekmän skola
ha ett visst, påtagligt inflytande på valet
av den straffrättsliga behandlingen
av grövre lagöverträdare har ytterligare
accentuerats genom att det har inrättats
ett nämndväsende även vid våra stadsdomstolar.
På verkställighetsstadiet ha
dock motsvarigheten härtill, d. v. s.
anstaltsnämnderna, endast fått rådgivande
funktioner, när det gäller de intagnas
behandling. En reservant i
strafflagberedningen uttalade i beredningens
betänkande angående straffverkställigheten
den tanken, att en
nämnd utan viss medbestämmanderätt
i straffverkställighetsfrågor icke kan
förväntas hysa det intresse och känna
det ansvar, som den skulle göra om
den finge denna rätt. Jag tror, att detta
resonemang är riktigt och redan också
har bekräftats av erfarenheten. Frågan
om en decentralisering av vissa avgöranden
i straffverkställighetsärenden
vore därför värd en förnyad diskussion.

Medbestämmanderätten i dessa avgöranden
kan måhända konstrueras i
analogi med vad som gäller för nämnderna
vid domstolarna. Det har ju visat
sig, att inrättandet av dylika domstolsnämnder
också i städerna kraftigt
stimulerat allmänhetens intresse för
lagöverträdare i allmänhet och, framför
allt, för deras behandling. Dorastolsnämnderna
ha redan kort efter
nämndernas tillsättande spontant kommit
tillsammans för samråd på konferenser
och kurser. Detta har uppenbarligen
varit av mycket stort värde
för nämndernas verksamhet. Något liknande
har däremot icke skett med anstaltsnämndernas
ledamöter, och detta
tror jag till viss del beror på anstaltsnämndernas
mycket begränsade befogenheter.

Herr statsrådet har för övrigt själv
direkt rekommenderat en ökad decentralisering
av avgörandena i permissions-
och frigångsfrågor, nämligen i
proposition 127, som vi behandlade un -

Nr 32.

Torsdagen den 8 december 1949.

Svar på interpellation ang. inkallande av en konferens för anstaltsnämnderna vid

fångvård sanstalterna för behandling av

der innevarande års vårsession. En decentralisering
är ju eftersträvansvärd
på många områden, inte minst på det,
som vi här diskutera. I våras gällde frågan
huruvida vederbörande fängelsedirektör
skulle få rätt att avgöra permissions-
och frigångsärenden, vilket
skulle ske genom att denna rätt delegerades
till ifrågavarande tjänstemän
från fångvårdsstyrelsen. Fångvårdsmännen
ha emellertid förklarat sig ohågade
att ensamma pröva dessa frågor. Det
kan nämligen, säga de, uppstå motsättningar
mellan dem och klientelet, när
det t. ex. blir fråga om att avslå en permissionsansökan.
De vilja därför att avgörandena
i dessa ärenden skola träffas
av fångvårdsstyrelsen, i likhet med
vad fallet varit hittills.

Hur skulle det nu vara att låta anstaltsnämnderna
vara med vid avgörandet
av sådana frågor — ja, kanske
rent av också i frågor rörande fakultativ,
villkorlig frigivning? Det sitter ju
ändå en domare som ordförande i de
flesta anstaltsnämnderna, och riskerna
för bristande enhetlighet vid bedömningen
av dessa frågor kunna nog
ganska effektivt elimineras, dels genom
allmänna anvisningar och dels genom
att åklagaren får rätt att appellera till
något centralt organ, som vid behov
kan korrigera lokalorganens, d. v. s. anstaltsnämndernas
beslut. Vi ha kanske
i de utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen,
som vi här i kammaren endast
för några dagar sedan fattade beslut
om att inrätta, en modell att gå
efter. Jag ber att få hänvisa till första
lagutskottets utlåtande nr 52, där det i
8 § i utskottets förslag till lagstiftning
på detta område säges, att statsåklagare
kan hänskjuta en utskrivningsfråga till
sinnessjuknämndens prövning, om han
anser detta vara erforderligt.

Ifrågavarande lagstiftning kommer
att gälla bl. a. straffriförklarade lagöverträdare,
alltså ett samhällsfarligt
abnormklientel, där icke-psykiatrici

aktuella behandlingsproblem.

torde ha begränsad möjlighet att rätt
bedöma utskrivningsfrågorna, beroende
just på klientelets abnormitet. Men
ändå ansågs det •— och detta med fog
— vara betydelsefullt att inrätta utskrivningsnämnder
med lekmän som
ledamöter.

Vi ha för övrigt en motsvarighet till
dessa utskrivningsnämnder inom alkoholist-
och ungdomsvården — med
ganska stora befogenheter t. o. m. Dylika
lokalstyrelser fungera utmärkt och
ha fungerat utmärkt i många år vid
ungdomsvårdsskolor, alkoholistanstalter
och arbetshem. Kriminalvården har
i många avseenden på ett glädjande
sätt närmat sig socialvårdens metoder
och arbetssätt. Varför icke också på
denna punkt?

I vilket fall som helst är den personliga
kontakten mellan klientelet och de
organ, som ha att pröva hithörande frågor,
enligt min mening av utomordentligt
stor betydelse.

Det sagda är naturligtvis endast reflexioner.
Det är inte något ställningstagande.
Jag har emellertid ansett att
jag i detta sammanhang borde framföra
dem. Skulle man inte vid en konferens
av det slag, som avsetts, sålunda kunna
ta upp hela frågan om anstaltsnämndernas
status och befogenheter? Jag tror,
att man med de erfarenheter som nu
finnas av nämndernas verksamhet hittills
har anledning att göra detta. Annars
skulle man kunna debattera många
andra viktiga problem, vilka måhända
skulle kunna komma närmare sin lösning
utan att någon direkt ändring av
lagstiftningen behövde tillgripas.

Jag tänker här t. ex. på de allmänna
principerna vid bedömningen av frigivnings-
och nådeärenden, ett effektivare
utnyttjande av de särskilda frigivningsvillkor,
som kunna föreskrivas enligt
§ 8 i frigivningslagen, valet av tillsynsmän,
erfarenheterna av den fakultativa
och obligatoriska villkorliga frigivningen
och slutsatser av dessa erfa -

Torsdagen den 8 december 1949. Nr 32.

Svar på interpellation ang. åtgärder för beivrande av viss rashetsande propaganda.

renheter för den fortsatta tillämpningen
inom respektive nämnder, anstaltsnämndernas
kontakt med personalen
och en eventuell medverkan från dessa
nämnder vid personalens fortbildning,
erfarenheterna av enskilda nämndledamöters
besök hos intagna och hur denna
besöksverksamhet bör läggas och,
framför allt, de disciplinära frågorna,
som voro aktuella vid Ystads-anstalten
vid den tidpunkt, då jag framställde
min interpellation.

Det är uppenbart, att en konferens
av här avsett slag kommer att kosta
pengar. Jag tror dock, att det skulle
vara så pass viktigt att få dessa problem
genomarbetade vid en konferens,
att det säkerligen skulle vara värt att
lägga ned de erforderliga medlen härför.
Om det vid en sådan konferens
skulle visa sig nödvändigt att begränsa
antalet deltagare —• och det tror jag
att det är — så är jag inte alldeles säker
på att man skall gå efter principen
att endast ta med nämndernas ordförande.
Kanske skulle man i stället ta
nämnderna inom ett visst område av
landet -— de mellansvenska anstaltsnämnderna
t. ex. — vid en konferens
och någon annan del av landet vid ett
annat tillfälle.

Herr HALLBERG: Herr talman! Då
också jag är ledamot av en anstaltsnämnd
vill jag här helt kort till justitieministern
framföra ett litet önskemål
— om det nu går att realisera det.

I avvaktan på de finansiella möjligheterna
att anordna konferenser av det
slag, som interpellanten här har föreslagit,
skulle det säkerligen vara av
stort värde om ordinarie ledamöter och
suppleanter i anstaltsnämndcr finge en
liten, kortfattad, tryckt instruktion, som
angav vilka uppgifter som nu åvila
nämnderna. Genom lcdamotskapet i
nämnderna veta vi ju ungefär vilka
dessa uppgifter äro, men jag tror ändå
att det skulle vara ganska värdefullt,

om man per post finge en sådan liten
tryckt instruktion sänd till sig, där det
i några punkter uppskisserades vad
nämnderna ha för uppgifter.

Arbetsmarknadsstyrelsen skickar t. ex.
ut sådana små trycksaker till ledamöterna
i länsarbetsnämnderna och deras
suppleanter. Det skulle behövas ett liknande
blad i detta fall.

Det var bara detta, herr talman, som
jag ville hemställa om.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8.

Svar på interpellation ang. åtgärder för
beivrande av viss rashetsande
propaganda.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som anförde:
Herr talman! I en med kammarens tillstånd
framställd interpellation påpekar
herr von Friesen att pamfletter, som innehålla
hätska antisemitiska uttalanden,
i massupplagor distribueras från ett
svenskt tryckeri bl. a. till utländska
mottagare. Herr von Friesen frågar,
vilka åtgärder jag ämnar vidtaga för att
beivra denna rashetsande propaganda.

Innan jag närmare går in på herr von
Friesens fråga, vill jag erinra kammaren
om det svar som jag den 17 juli 1947
lämnade herr Ståhl på en mera allmänt
hållen fråga om åtgärder mot rashetsande
propaganda, .lag hade då tillfälle
att utförligt framlägga min inställning
till detta spörsmål och att redogöra för
de möjligheter till ingripanden mot sådan
propaganda som då gällande lagbestämmelser
erbjödo.

Herr von Friesen åsyftar i sin fråga
ett särskilt fall av antisemitisk propaganda,
nämligen den verksamhet som
sedan lång tid tillbaka bedrives av Einar
Åberg i Norrviken. Även denna
verksamhet berördes i interpellations -

78 Nr 32. Torsdagen den 8 december 1949.

Svar på interpellation ang. åtgärder för beivrande av viss rashetsande propaganda.

svaret till herr Ståhl. Jag framhöll då
att Åberg i åtskilliga fall av domstolarna
dömts till ansvar, då hans propaganda
inneburit förargelseväckande beteende
på allmän plats, men att Åberg
kunde åtalas för innehållet i tryckta
pamfletter endast med åberopande av
3 § 12 mom. i den äldre tryckfrihetsförordningen.
Enligt detta stadgande
äro lögnaktiga uppgifter och vrängda
framställningar till allmänhetens förvillande
och förledande att anse som
missbruk av tryckfriheten. När frågan
om åtal enligt detta lagrum först uppkom
under min ämbetstid ansågs det
med hänsyn till den användning stadgandet
fått i praxis tveksamt, om stadgandet
var tillämpligt på det då föreliggande
fallet. Frågan om åtal fick den
gången förfalla. Det gällde vid detta
tillfälle tryckalster som Åberg skickade
till skolungdom inom landet.

Såsom jag meddelade i svaret till herr
Ståhl, hade frågan om åtal emellertid
kommit i ett nytt läge, sedan Åberg börjat
skicka sina tryckalster utom landets
gränser och det framhållits från våra
beskickningar i olika länder och i utländska
pressuttalanden, att Åberg med
sin verksamhet skadade vårt lands anseende
i utlandet. Efter en förnyad utredning
om de lagliga förutsättningarna
för åtal väcktes därför år 1947 på mitt
initiativ tryckfrihetsåtal mot Åberg vid
Stockholms rådhusrätt för innehållet i
några på engelska, franska och spanska
språken avfattade, av Åberg utgivna
tryckta pamfletter.

På åklagarens hemställan lät rådhusrätten
föranstalta om undersökning av
Åbergs sinnesbeskaffenhet. Denna undersökning
gav emellertid icke vid handen,
att Åberg ej skulle vara fullt tillräknelig
för sina gärningar. Av de sammanlagt
elva tryckta skrifter, som slutligen
förelågo till rådhusrättens bedömande,
ansåg juryn tio vara brottsliga,
under det att juryn i fråga om den återstående
skriftens brottslighet gav nekande
svar. Åberg dömdes till bötes -

straff, och de brottsliga skrifterna konfiskerades.

Sedermera har Åberg låtit förse den
sålunda frikända skriften med en påskrift,
att den varit föremål för åtal och
att juryn funnit den icke vara brottslig,
samt låtit sprida skriften på flera språk.
Även i övrigt har Åberg fortsatt sin
verksamhet.

Denna rättegång visar, att det väl enligt
den ännu gällande äldre tryckfrihetsförordningen
föreligger vissa förutsättningar
för ingripande mot antisemitiska
pamfletter. Ett åtal måste dock
grundas på oriktigheten i speciella sakuppgifter.
I målet förebragtes också bevisning
genom en vetenskaplig utredning
om att skrifterna innehöllo oriktiga
och förvrängda citat ur judiska skrifter
in. m. Därmed träffar man emellertid
icke det väsentliga i den vanliga antisemitpropagandan.
Denna består nämligen
främst i grova smädelser.

Såsom är kammaren välbekant har
emellertid genom de ändringar i strafflagen,
som beslutades vid 1948 års riksdag
och som trätt i kraft den 1 januari
1949, införts ett nytt straffbud som direkt
riktar sig mot offentligt hot, förtal
eller smädelse mot en folkgrupp med
viss härstamning eller trosbekännelse.
Detta nya straffbud har redan i ett fall
tillämpats av domstol i fråga om några
av Åberg kringsända, med gummistämpel
åstadkomna pamfletter, vilka ej anses
som tryckta skrifter. Motsvarande
straffbestämmelse gäller ännu icke för
yttranden i tryck. Straffbudet har emellertid
upptagits i den nya tryckfrihetsförordningen,
vilken träder i tillämpning
den 1 januari 1950. Efter nämnda
dag kommer det alltså att föreligga
väsentligt större möjligheter än för närvarande
att ingripa mot tryckt anlisemitpropaganda.

Å andra sidan bör man emellertid
icke överdriva möjligheterna att genom
åtal och straff motverka denna propaganda.
Så länge det finns personer som
vilja medverka till och ekonomiskt un -

Torsdagen den 8 december 1949. Nr 32.

Svar på interpellation ang. åtgärder för beivrande av viss rashetsande propaganda.

derstödja de skändliga och obefogade
angrepp mot medmänniskor, som ligga
i antisemitpropagandan, lär det vara
ogörligt att helt hindra att dylika tryckalster
spridas. Ett efterföljande åtal är
inte någon verkligt effektiv reaktionsform.
De långtgående garantier för
tryckfriheten, som vi med rätta upprätthålla
i vårt land, leda till att icke
bara sanna och riktiga upplysningar
spridas utan även uttryck för människors
enfald och trångsinne. Denna olägenhet
är i viss mån ett pris som vi få
betala för vår yttrandefrihet.

Dessutom lär det väl här i landet
knappast finnas några vettiga människor
som låta sig påverkas av den
ömkliga strunt som Åberg sprider. En
undersökning för några år sedan i skolorna
visade, att hans tryckalster t. o. m.
bland skolbarnen närmast väckte löje
eller förargelse och harm. Det är helt
visst otrevligt och för vårt land nedsättande,
att Åberg sprider sina tryckalster
även till andra länder. Men det är säkerligen
överdrivet att anta, att dessa
pamfletter inom en mera insiktsfull utländsk
opinion skulle uppfattas som ett
uttryck för något annat än en enstaka
fanatikers förföljelseidéer.

Härpå yttrade

Herr STÅHL: Herr förste vice talman!
Då interpellanten är förhindrad att närvara
här i dag har han bett mig framföra
det tack, som han annars själv
skulle ha velat rikta till justitieministern
för svaret på denna interpellation.
Jag gör detta så mycket hellre som jag
själv en gång tidigare har diskuterat
denna fråga med justitieministern —
vilket också framgår av det nu avgivna
svaret.

Såväl justitieministern som interpellanten
och jag själv äro fullständigt
överens om det tarvliga och mindervärdiga
innehållet i den här påtalade, antisemitiska
propagandan och i stort sett
även om metoderna att bekämpa den -

samma. Så länge vi icke äga något effektivt
lagrum att tillämpa på dessa fall
kunna vi endast hoppas, att den nya
tryckfrihetsförordningen, när den träder
i kraft, skall komma att bli mera
verkningsfull än hittillsvarande lagstiftning.

Det är emellertid en synpunkt, som
jag här skulle vilja tillägga. Det är den,
att när resultatet av den Åbergska propagandan
blir så stora och för Sverige
så blamanta tidningsartiklar, som fallet
har varit i amerikansk press, så borde
det vara ett svenskt intresse att tillse,
att våra representanter i Amerika
meddelade rättelse och lade tillrätta
proportionerna i de tidningar, där artiklarna
ha varit införda. De kunde
också gärna upplysa om vad det är för
sorts person som står för denna propaganda,
så att den inte utmålas och
framställes på det sätt som skett. Utlandet
bör få veta att vår lagstiftning är
liberal, det skulle inte skada oss. Jag
tycker, att det med en liten påstötning
till våra utlandsrepresentanter borde
vara möjligt, att få ett sådant inte helt
oväsentligt svenskt intresse tillgodosett.

Därmed ber jag än en gång att få
tacka för interpellationssvaret.

överläggningen förklarades härmed
avslutad.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes andra
lagutskottets utlåtande nr 35, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om inlösen i vissa fall
av rätt till gruva m. m.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 394, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1949/50;

80 Nr 32. Fredagen den 9 december 1949.

Svar på interpellation ang. effektivisering av skyddet för icke patenterade yrkeshemligheter.

från bevillningsutskottet:
nr 395, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om särskilt anstånd med inbetalning av
kvarstående skatt på grund av 1949 års
taxering; samt

från första lagutskottet:
nr 392, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om ut -

skrivning från sinnessjukhus, dels ock
i ämnet väckta motioner.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.47 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Fredagen den 9 december.

Kl. 2 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
december.

§ 2.

Svar på interpellation ang. effektivisering
av skyddet för icke patenterade
yrkeshemligheter.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Edström frågat mig, om jag
är villig medverka till en effektivisering
av skyddet för icke patenterade
yrkeshemligheter och till att rättsreglerna
på området sammanföras till en
överskådlig lagstiftning.

Den svenska lagstiftningen upptager
sedan trettio år tillbaka vissa allmänna
bestämmelser i syfte att skydda yrkeshemligheter.
Den form av illojal kon -

kurrens, som består i obehörigt användande
eller yppande av yrkeshemligheter,
kriminaliserades sålunda genom
1919 års lag mot illojal konkurrens, och
de i denna lag givna stadgandena ha
sedan utan sakliga ändringar överflyttats
till den nu gällande lagstiftningen
i ämnet, vilken härrör från år 1931.
Visserligen kunna även en del andra
stadganden — i strafflagen eller annan
lagstiftning — i särskilda fall tillgripas
mot gärningar, som innefatta obehörigt
röjande av en yrkeshemlighet. Men dessa
stadganden äro icke utformade i speciellt
syfte att kriminalisera just sådana
gärningar, och det är därför huvudsakligen
med hänsyn till bestämmelserna
i 1931 års lag mot illojal konkurrens
man har att bedöma, om tillräckligt
straffskydd mot obehörigt användande
eller yppande av yrkeshemligheter kan
anses föreligga enligt gällande svensk
rätt.

Såsom interpellanten framhållit, ha
reglerna i denna lag en tämligen begränsad
räckvidd främst så till vida att reglerna,
i vad de avse att skydda yrkeshemligheter
över huvud taget, i första
hand taga sikte blott på sådana perso -

rredagen den 9 december 1949. Nr 32.

Svar på interpellation ang. effektivisering av skyddet för icke patenterade yrkes -

hemligheter.

ner, som äro anställda hos den som
innehar yrkeshemligheten, och dessutom
allenast kriminalisera gärningar
som begåtts under den tid tjänsteavtalet
gällde. Visserligen föreligger ett utvidgat
skydd med avseende å sådana yrkeshemligheter,
som utgöras av ritningar
eller andra tekniska förebilder,
men även här förutsättes i lagen en viss
relation mellan gärningsmannen och
den som innehar yrkeshemligheten, i
det att gärningsmannen skall ha fått sig
förebilden anförtrodd för utförande av
arbete eller eljest för affärsändamål.
Även helt utomstående personer kunna
dock straffas för att de obehörigen yppat
eller använt en yrkeshemlighet, men
endast under förutsättning att deras åtgärder
möjliggjorts genom en straffbar
handling av någon, som är anställd hos
eller eljest står i förut angiven relation
till innehavaren av yrkeshemligheten.
Det må framhållas, att man redan under
förarbetena till 1919 års lag övervägde
att utvidga skyddet dels genom
att kriminalisera gärningar, som begåtts
av arbetstagare under viss tid efter det
att deras anställning upphörde, och dels
genom ett mera generellt straffbud mot
otillbörliga förfaranden av andra än
arbetstagare. Lagstiftaren fann emellertid
till slut, att straffbestämmelserna allenast
borde avse de fall, för vilka jag
nyss redogjort.

Vad jag hittills sagt hänför sig huvudsakligen
till straffskyddet. Huruvida
ersättningsskyldighet enligt allmänna
skadeståndsregler kan tiinkas föreligga
även i sådana fall av obehörigt användande
eller yppande av yrkeshemlighet,
som ej äro straffbara, må lämnas därhän.
Så mycket är dock säkert, att ersättningsskyldighet
kan föreligga på
grund av särskilt avtal mellan den, som
innehar en yrkeshemlighet, och hans
arbetstagare eller affärsförbindelser. Sådana
avtal kunna speciellt taga sikte på
röjande av yrkeshemlighet men torde
oftast ha eu vidsträckt innebörd och

(i Andra kammarens protokoll 1!)M. A

t. ex. innefatta förbud för en arbetstagare
att taga anställning hos en konkurrent
eller själv börja konkurrerande
verksamhet. Jag vill emellertid i detta
sammanhang erinra om att dylika konkurrensklausuler,
vilka äro förhållandevis
vanliga, kunna ogiltigförklaras jämlikt
38 § avtalslagen, om de sträcka sig
längre än vad som är erforderligt eller
över hövan inskränka arbetstagaren i
hans frihet att utöva förvärvsverksamhet.

Mot bakgrunden av den nu lämnade
redogörelsen vill jag icke bestrida, att
gällande lagbestämmelser knappast kunna
anses erbjuda ett i alla avseenden
tillräckligt skydd mot obehörigt utnyttjande
av annans yrkeshemligheter. Man
rör sig emellertid här på ett mycket
komplicerat rättsområde, där det gäller
att mot varandra avväga å ena sidan behovet
av ett sådant skydd och å andra
sidan intresset av skälig rörelsefrihet
inom näringslivet. Det bör i detta sammanhang
ihågkommas, att till och med
det skydd för uppfinningar, som kan
vinnas genom patent, är tidsbegränsat
och att det icke ligger i samhällets intresse
att viktiga rön hemlighållas under
lång tid. Ett skydd för yrkeshemligheter
synes därför blott berättigat, när det
gäller mera påtagligt illojala förfaranden.
Ur .sociala synpunkter måste också
tillses, att arbetstagarnas möjligheter att
få ny anställning eller börja ny verksamhet
ej över hövan inskränkas.

Utan en närmare utredning kan jag
naturligtvis inte taga definitiv ställning
till denna fråga, men preliminärt vill
det förefalla mig, som om en avvägning
mellan dessa olika intressen skulle kunna
ge det resultatet, att rättsskyddet för
icke patenterade yrkeshemligheter bör
förstärkas. Ilur detta i så fall skall ske,
är dock icke så lätt att säga. Det är
möjligt att åtskilligt vore att vinna, om
man genom en s. k. generalklausul om
illojal konkurrens helt allmänt förbjöde
varje i konkurrenssyfte företagen band r

32.

82 Nr 32. Fredagen den 9 december 1949.

Svar på fråga ang. löneutredningen för biblioteksbiträdena.

ling, som står i strid mot god affärssed
eller eljest är otillbörlig. Lämpligheten
av en sådan allmän bestämmelse har tidigare
diskuterats vid olika tillfällen,
bland annat under förarbetena till 1931
års lag. Meningarna voro emellertid då
mycket delade på denna punkt, och
man stannade för att icke upptaga någon
generalklausul i lagen. På sista tiden
har denna fråga emellertid ånyo
aktualiserats. I direktiven för de i juni
1949 tillkallade sakkunniga, som ha att
revidera varumärkes- och firmalagstiftningen
samt vad därmed äger samband,
har jag nämligen framhållit, att de sakkunniga
borde till förnyat övervägande
upptaga frågan om en dylik generalklausul.
Jag anser, att man i första hand
bör avvakta resultatet av denna utredning,
innan man vidtager några åtgärder
med mera speciellt syfte att stärka rättsskyddet
för icke patenterade yrkeshemligheter.
Skulle det sedan visa sig, att
en sådan klausul fortfarande icke anses
böra inflyta i vår lagstiftning eller att
—• trots att så finnes böra ske — den
icke skulle vara tillräcklig, torde man
få överväga att upptaga spörsmålet om
ett effektivare skydd för yrkeshemligheter
till direkt behandling, eventuellt
i samband med en allmän översyn av
lagen mot illojal konkurrens.

Härpå anförde

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Då interpellanten tyvärr icke haft
tillfälle att komma hit i dag, anhåller
jag å hans vägnar att få framföra ett
tack till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet för svaret, vars
positiva karaktär jag mycket gärna vill
understryka.

Jag har bland annat fäst mig vid att
herr statsrådet icke anser sig kunna
bestrida, att gällande lagbestämmelser
knappast kunna anses lämna ett i alla
avseenden tillräckligt skydd för obehörigt
utnyttjande av annans yrkeshemligheter.
Herr statsrådet har också givit

uttryck åt den meningen, i varje fall
preliminärt, att en avvägning mellan de
olika intressen, som anmäla sig i detta
sammanhang, skulle kunna giva till resultat
att rättsskyddet för icke patenterade
yrkeshemligheter bör förstärkas.

Härtill vill jag endast säga ytterligare,
att därest man inom justitiedepartementet
vid fortsatt övervägande av denna
fråga eventuellt skulle önska ytterligare
material till belysning av frågan, är interpellanten
villig att ställa till förfogande
visst material, som han disponerar
rörande några aktuella fall som
beröra dessa problem.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på fråga ang. löneutredningen för
biblioteksbiträdena.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet ANDERSSON, som
yttrade: Herr talman! Fröken Vinge har
frågat mig, huruvida jag kunde meddela,
vid vilken tidpunkt 1947 års löneutredning
avseende visa biblioteksbiträden
kunde väntas avgiva sitt betänkande.

I anledning härav får jag meddela
följande. Vid upprättandet av 1949 års
riksdagsberättelse inhämtades från utredningsmännen
uppgift, att utredningsarbetet
var i huvudsak slutfört
och att utredningen i ämnet komme
att dagtecknas den 29 december 1948.
En härpå grundad uppgift intogs i riksdagsberättelsen.
Av olika skäl har emellertid
utredningsarbetet blivit avsevärt
fördröjt. Utredningsmännen ha anmält
att nya omständigheter tillkommit, som
föranlett behov av åtskilliga kompletterande
undersökningar. Dessa äro emellertid
nu avslutade, och utredningsmännen
beräknas avlämna betänkande i ämnet
under januari 1950.

Härefter anförde

Fredagen den 9 december 1949.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. undersökning av möjligheterna till svenskt-norskt sam arbete

beträffande vissa byggnadsfrågor vid Svinesunds-tullen.

Fröken VINGE: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr statsrådet för svaret.
Eftersom statsrådet själv berörde den
lilla fataliteten att det angavs i årets
riksdagsberättelse, att utredningen var
färdig och avgiven till departementschefen,
skall jag inte uppehålla mig
vid den saken i annan mån än att jag
måste konstatera, att om någon för ett
år sedan hade efterlyst utredningen hos
det statsråd, som då hade ansvar för
dessa ärenden, skulle svaret helt säkert
inte ha blivit mindre gynnsamt än det
svar som jag fick i dag. Frågan har
med andra ord vilat ett helt år utan att
föras närmare sin lösning!

Under tiden har det material, som
de sakkunniga ha samlat, blivit föråldrat
och måste förnyas, och det försenar
frågan ytterligare; jag förmodar det är
det statsrådet syftar på när han talar
om behovet av vissa kompletterande
undersökningar. Under tiden blir det
allt svårare för biblioteken att besätta
de lediga posterna med kompetent personal.
Saken kompliceras av att det
förekommer i viss utsträckning att
tjänster, som borde vara bibliotekarietjänster,
placeras i biträdesgrad. I hur
stor utsträckning detta förekommer hör
till det, som jag hoppas att utredningen
skall upplysa om. Jag syftar inte på
sådana fall då en person har sökt och
fått en befattning, som han är överkvalificerad
för, utan på sådana fall då det
gäller att självständigt behandla arbetsuppgifterna
och akademisk examen
jämte särskild biblioteksutbildning verkligen
behövs.

I den mån man inrättar sådana befattningar
i så låga lönegrader, att lönen
inte räcker till för att förränta och
amortera studickostnadcrna, i samma
män begår man en oförrätt inte bara
mot vederbörande befattningshavare
utan också mot dem, som ha håg och
fallenhet för yrket men som inte ha råd
att ägna sig åt det. Det blir alltså ett
privilegium för de viilsitucrade att få

ägna sig åt detta intressanta arbete. Om
det visar sig alt rekryteringen försvåras
genom lönesättningen — hur det är
med den saken skall väl utredningen
också upplysa om — vållas givetvis
stora svårigheter för biblioteken och
därigenom för forskningen.

På utredningsmännens intresse för
sin uppgift finns det säkerligen ingen
anledning att tvivla. Jag har därför
ibland undrat, om man i departementet
tvekar att lägga fram för offentligheten
ett material, som med all säkerhet visar
sig vara uppseendeväckande, och att
detta är orsaken till förseningen. Jag
hoppas att så inte skall visa sig vara
fallet utan vill gärna tro, att förseningen
beror på en ojämn arbetsbelastning
inom kanslihuset. Statsrådet säger
nu att utredningsmännen beräknas avlämna
betänkandet i januari. I förhoppning
att herr statsrådet begagnar sitt
inflytande för att se till att detta verkligen
sker ber jag, herr talman, att få
tacka herr statsrådet för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. undersökning
av möjligheterna till svenskt-norskt samarbete
beträffande vissa byggnadsfrågor
vid Svinesunds-tullen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! I en med
andra kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr Staxäng till mig
riktat följande frågor:

1) Är herr statsrådet villig att lämna
en redogörelse för eventuella rättsliga
eller andra hinder mot uppförandet av
gemensamma tullbyggnader vid landgränstullarna
i riket?

2) Är herr statsrådet beredd alt låta
undersöka möjligheterna till ytterligare
svenskt-norskt samarbete i vad gäller

Nr 32.

Fredagen den 9 december 1949.

Svar på interpellation ang. undersökning av möjligheterna till svenskt-norskt sam arbete

beträffande vissa byggnadsfrågor vid Svinesunds-tullen.

byggnadsfrågorna vid Svinesundstullen? I

anledning härav får jag anföra, att
jag under hand låtit infordra uppgifter
från generaltullstyrelsen rörande de av
interpellanten berörda frågorna. I detta
yttrande har styrelsen beträffande interpellantens
första fråga framhållit,
att ett system med gemensamma tullbyggnader
vid landgräns förutsätter internationella
överenskommelser i vissa
rättsliga frågor av ömtålig art beträffande
tullförrättningarnas utförande.
Avtal måste sålunda bl. a. slutas om
avgränsning av gemensamma tullzoner,
inom vilka både svenska och norska
stadganden i tull- och trafikhänseenden
skola gälla. Vidare blir det nödvändigt
att träffa överenskommelse om sådana
ändringar i de båda ländernas
lagstiftning i hithörande ämnen, att
svensk lag må kunna tillämpas på
norskt territorium jämsides med norsk
lag och norsk lag på svenskt territorium
jämsides med svensk lag.

I sitt yttrande har generaltullstyrelscn
även berört en del frågor av mera
praktisk natur, som enligt styrelsens
åsikt medförde, att frågan om gemensamma
tullbyggnader vid landgränstullarna
icke kunde anses aktuell. Styrelsen
bär bl. a. lämnat en redogörelse
för bostadsfrågorna och framhållit att
en flyttning av nuvarande expeditionslokaler
och bostäder skulle medföra betydande
kostnader för statsverket. Vidare
har styrelsen betonat, att gemensamma
tullbyggnader icke kunde beräknas
medföra några minskade personalkostnader.
Generaltullstyrelsen
tillägger, att man även på norsk sida
vid verkställda undersökningar kommit
till den slutsatsen, att tjänstemän i ettdera
landet icke kunna expediera trafiken
med tillämpning samtidigt av både
det egna och det andra landets författningsbestämmelser.

Generaltullstyrelsen har emellertid
också betonat, att ett ständigt samarbete

vid expedieringen av trafiken över
gränsen äger rum mellan tulltjänstcmännen
å ömse sidor om denna.

Vad beträffar frågan om svensktnorskt
samarbete för åstadkommande av
en gemensam tullbyggnad vid Svinesundsbron
framhåller generaltullstyrelsen,
att man redan kort tid efter tillkomsten
av nämnda bro diskuterade
lämpligheten av att på platsen uppföra
en gemensam tullbyggnad. Såväl svenska
som norska tullmyndigheter voro
dock skeptiska beträffande ändamålsenligheten
av en sådan anordning. Beslut
fattades sedermera om uppförande
av särskilda tullbyggnader i de båda
länderna. Arbetena med den norska expeditionsbyggnaden
ha numera fortskridit
så långt, att byggnaden beräknas
bliva färdig till våren. För den nya
tullstationsbyggnad på svenska sidan
om bron, vartill medel anvisats av riksdagen,
har tomt inköpts och ritningar
äro uppgjorda; uppförandet av byggnaden
är avsett att påbörjas, så snart
erforderliga tillstånd därtill erhållits.
Under sådana förhållanden skulle enligt
generaltullstyrelsen vidare undersökningar,
vilka komme att medföra
ytterligare dröjsmål med anskaffandet
av tillräckliga lokaler för expedieringen
av den alltjämt växande gränstrafiken
över Svinesund, icke kunna bliva av
något egentligt värde.

De av interpellanten framställda frågorna
torde härmed få anses besvarade.
Jag vill endast tillägga att spörsmålen
givetvis ha ett nära samband med de
pågående utredningarna rörande möjligheterna
att åstadkomma en nordisk
tullunion. Om framsteg kunna göras
på detta område komma de av interpellanten
berörda frågorna i ett helt nytt
läge, och de komma då att upptas till
förnyat övervägande.

Vidare anförde:

Herr STAXÄNG: Herr talman! Samtidigt
som jag vill uttrycka mitt tack

Fredagen den 9 december 1949.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. undersökning av möjligheterna till svenskt-norskt sam

arbete beträffande vissa byggnadsfrågor vid Svinesunds-tullen.

för herr statsrådets tillmötesgående att
så utförligt besvara den interpellation
jag med kammarens tillstånd väckt,
måste jag med beklagande konstatera
det rent negativa resultat utredningen
utmynnat i.

Statsrådet anför mot byggandet av
gemensamma tullbyggnader främst
tvenne skäl — dels juridiska, dels mera
praktiska. Vad gäller de rättsliga hindren
förklarar statsrådet att en omläggning
kräver »internationella överenskommelser
i vissa rättsliga frågor av
ömtålig art», såsom avgränsning av gemensamma
tullzoner in. in. .lag är inte
tillräckligt hemmastadd i internationella
rättsregler eller hur förhandlingar
om sådana gå till, men jag kan inte frigöra
mig från ett allmänt intryck av
att svårigheterna något övervärderats
— det gäller dock en förhandling mellan
två nordiska länder i en praktisk
detaljfråga. Svårigheterna ha i varje
fall icke tidigare varit större än att
gemensamma tullhus kunnat inrättas
litet varstans ute i världen, bl. a. vid
italiensk-schweiziska gränsen, till ökad
bekvämlighet icke minst för biltrafiken.

Vad gäller de rent praktiska hinder
som skulle tala mot ett system med gemensamma
tullbyggnader -— kostnader
för flyttning av bostäder in. in. —
kanske jag för tydlighetens skull bör
säga ifrån, att jag ingalunda tänkt mig,
att man omedelbart skulle sätta i gång
och riva ner alla våra nuvarande tullstationer
för att bygga gemensamma
byggnader. Fn annan sak är att den
synpunkten kunde beaktas vid behov
av nybyggnader i framtiden, och då blir
det en naturlig sak att tidigt ta kontakt
med grannländernas myndigheter.

Ett akuellt fall är just Svinesundstullen.
Vi ha av finansministern fått besked
att kontakt tidigare tagits med de
norska tullmyndigheterna men att såväl
svenska som norska myndigheter
varit skeptiska beträffande ändamålsenligheten
av en sådan anordning. Man

skulle gärna vilja efterlysa den närmare
bakgrunden till denna skepticism. För
den resande allmänheten förefaller ändamålsenligheten
av en rationaliserad
tullbehandling att ligga i nog så öppen
dag. Såväl turist- som motororganisationer,
som jag har haft kontakt med
i denna sak, ha uttalat sin varma sympati
för tanken på ett sammanförande
av tullvisitationerna till en gemensam
förvaltningslokal.

Även i Norge har saken väckt uppmärksamhet
i pressen och annorledes.
Jag kan nämna att med anledning av
denna interpellation ha i Smaalenenes
Amtstidende bl. a. framträdande tullmän
uttalat, att en reform på denna
punkt väsentligt skulle underlätta trafiken.

En av dessa tullmän uttalar att frågan
icke är tillräckligt utredd. Det har
ej gjorts någon större utredning, säger
han, på vare sig norsk eller svensk sida.
Den andre tullmannen framhåller att
han anser, att det vore lämpligt att få
till stånd ett samarbete. Beträffande
Svinesundstullen är han så generös, att
han anser att tullbyggnaden skulle kunna
vara förlagd på svensk sida, och han
säger bestämt, att det skulle vara en
stor fördel för trafiken om detta samarbete
kunde komma till stånd.

■lag vill till slut beröra denna sak
även ur en annan synpunkt. Jag har
en känsla av att vi i vår strävan att
vidga det nordiska samarbetet ofta
förlyfta oss. Det är ofta de stora vittomfattande
frågorna, som härutinnan
seglat fram och kanske tjusat en tillfällig
dagsstämning. Men ofta har det
stannat vid bara ord utan att man har
kunnat fullfölja saken i handling. Ofta
har det kanske varit så, att bakom uppslaget
ej stått eu tillräcklig folkmening.
Jag tror därför att det nordiska samarbetet
skulle vinna på att praktiska
frågor av icke alltför stor beskaffenhet
finge utgöra en början och liksom förtruppen
i ed dylikt samarbete.

Nr 32.

Fredagen den 9 december 1949.

Svar på interpellation ang. användning av intäkterna av den extra bensinskatten
för tillgodoseende av vägväsendets behov.

Jag tror att denna fråga, som jag här
berört i interpcllationen, är en fråga
av sådant art att ett samförstånd, icke
minst när det gäller Norge och oss,
borde komma till stånd. Här gäller det
en förenkling av trafiken, som å båda
sidor om gränsen anses nödvändig. Jag
har därför frågat mig om icke kontaktandet
i denna sak borde ha sträckt sig
något längre och haft en mera auktoritativ
form än en kontakt mellan de
båda ländernas tullstyrelser i ett speciellt
fall.

Jag vill sluta med att understryka
statsrådets mening, som han uttalade i
slutet av interpellationssvaret, att det
spörsmål som jag här har framfört givetvis
har ett nära samband med den
pågående utredningen om möjligheterna
att åstadkomma eu nordisk tullunion.
De framsteg som därvid kunna
göras komma givetvis att beröra även
de frågor, som här ha berörts, och
bringa dem i ett nytt läge. Då kanske
man kan ta upp dom till nytt övervägande.

Herr DICKSON: Herr talman! Denna
fråga förefaller vid första påseende
vara så till den grad praktisk, att det
nästan är självklart att den inte går att
lösa! Den ger, tycker jag, ett ganska
strålande bevis på hur i kultursamhällen,
sådana som det svenska och det
norska, bestämmelser och tillkrånglade
riktlinjer göra det omöjligt att ordna
saker och ting rent praktiskt.

Nu är det väl i detta särskilda fall
inte mycket att göra åt saken, och jag
har bara velat uppsända denna lilla
suck över detta sakernas tillstånd. Annars
tycker man ju att i sådana frågor
som denna skulle två vettiga karlar kunna
komma tillsammans, sätta sig ned
under ett par timmar och ordna saken,
om det nu är önskvärt att förslaget genomföres.

Emellertid finns det en del ljuspunk -

ter i den allmänna, mörka bilden. Vi
ha ett sådant exempel, jag tror uppe
i Jämtland, där en väg går genom
svenskt område men skötes av norrmännen
och där högertrafik råder. Detta
kanske chockerar dem som höra det
— ordentliga människor ha väl svårt
att finna sig i sådant. Men det är en
praktisk anordning, och det är att hoppas
att detta exempel må kunna sprida
sig.

I speciellt den föreliggande frågan
skulle jag bara vilja poängtera en sak.
Det är meningen att vi skola bygga ett
tullhus i Svinesund; där finns tomt och
det är klart att sätta i gång snart nog.
Om vi ha det perspektivet framför oss
att vi sträva efter något som skall likna
en tullunion, är det angeläget att inte
nu bygga något större palats utan att
ta det ganska enkelt och lättfärdigt och
inte lägga ned alltför mycket pengar
på något, som kanske om några få år
inte längre behöver användas.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. användning
av intäkterna av den extra bensinskatten
för tillgodoseende av vägväsendets behov.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade: Herr
talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Vigelsbo till mig riktat följande
frågor:

1) Har herr statsrådet sin uppmärksamhet
riktad på frågan om användningen
av intäkterna av den extra bensinskatten? 2)

Ämnar herr statsrådet av ifrågavarande
statsintäkter enligt riksdagens
beslut ställa till vägväsendets förfogande
de belopp, som med hänsyn till vägväsendets
behov och den förbättrade

Fredagen den 9 december 1949.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. användning

för tillgodoseende av vägväsendets behov.

arbetskraftstillgången kunna anses erforderliga? Soin

interpellanten framhållit har
enighet rått om att inkomsterna av den
extra bensinskatten skola tillgodoföras
vägväsendet. Beträffande detta spörsmål
vill jag endast framhålla att ingenting
har inträffat, som skulle ge anledning
till ett ändrat ståndpunktstagande.

Interpellanten frågar vidare om jag
är beredd att av de influtna intäkterna
av den extra bensinskatten ställa till
vägväsendets förfogande de belopp, som
med hänsyn till vägväsendets behov
och den förbättrade arbetskraftstillgången
kan anses erforderliga. Jag vill
då först understryka att såväl under
det senaste som under nu innevarande
budgetår förekommit en viss reservationsmedelsförbrukning
utöver de i
riksstaten upptagna väganslagen. Innebörden
härav är, att man redan tillåtit
att vägutgifterna tagit i anspråk större
belopp än som svarat mot intäkterna av
de ordinarie bilskatterna. Detta beror
på att anslagsförbrukningen reglerats
med utgångspunkt från tillgången på
material och arbetskraft på det sätt interpellanten
framfört önskemål om. Huruvida
med hänsyn till läget på arbetsmarknaden
en ytterligare ökning av
vägutgifterna kan äga rum kommer att
prövas i samband med budgetbehandlingen
för statsverkspropositionen till
nästa års riksdag. Jag är icke beredd
att för närvarande göra något uttalande
i denna fråga.

Slutligen vill jag framhålla att regeringen
givetvis icke har möjlighet att
utan riksdagens hörande anvisa medel
till vägväsendet utöver de av riksdagen
beslutade. Skulle det framdeles visa sig,
att av riksdagen anvisade medel icke
förslå för att finansiera de arbeten, som
tillgången på arbetskraft och material
skulle tillåta, och en ytterligare medelsanvisning
med anledning härav befinnes
önskvärd, måste anslagsfrågan sålunda
underställas riksdagen.

av intäkterna av den extra bensinskatten
Härefter anförde

Herr VIGELSBO: Herr talman! Jag
skall be att till herr statsrådet få framföra
mitt tack för svaret på min interpellation,
och jag ber också att få tacka
för den försäkran, som i detsamma lämnats
att ingenting inträffat, som ändrat
dispositionerna i fråga om de inflytande
bensinskattemedlens användning;
vissa uppgifter ha i vart fall varit i
omlopp, att detta skulle vara händelsen.
Jag noterar med tillfredsställelse, att
dessa uppfattningar och uppgifter varit
oriktiga.

Statsrådet upplyser senare i sitt svar,
att det redan tillåtits att vägutgifterna
fått ta i anspråk större belopp än som
svarat mot intäkterna av de ordinarie
bilskatterna. Detta innebär, att man
redan nu nödgas ta i anspråk viss del
av den extra bensinskatten. Enligt konsumtionsskatteberedningen
var meningen
den, när den extra skatten infördes,
att denna helt skulle tillföras vägväsendet
som ett tillägg utöver vad som
för ifrågavarande ändamål upptagits
på ordinarie stat. Denna uppfattning
delades helt säkert även av dåvarande
finansministern och godtogs även av
riksdagen.

Jag är fullt medveten om att bristen
på maskiner och arbetskraft lagt hinder
i vägen under de närmast gångna åren,
men det torde vara av värde att få klarlagt,
hur det kommer att ställa sig, när
normala förhållanden åter inträda. Att
det numera i mycket stor utsträckning
föreligger behov av medel till anskaffning
av både maskiner och arbetskraft
torde vara för alla ganska uppenbart.
Jag skall be att få anföra ett par exempel,
återgivna i pressen den senaste
veckan.

En tidningsnotis från Ljusdal lydde
så här: »Vid ett sammanträde på Ramsjö
pastorsexpedition på onsdagen fick
representanter för Västra Hälsinglands

Nr 32.

Fredagen den 9 december 1949.

Svar på interpellation ang. beredande av

man att friköpa sina fastigheter.

trafikorganisation tillfälle att framföra
sina önskemål och klagomål till chefen
för vägförvaltningens underhållsavdelning,
vägingenjör Birger Johnson, Gävle.

I förra veckan tog sig som bekant missnöjet
uttryck i en protestresolution till
regeringen, men efter överläggningarna
i Ramsjö ansåg man sig ha fått sådan
klarhet om vad som gjorts och vad som
med bristande anslag och relativt svag
maskinell utrustning står att göra för
vägarna i dagens läge, att man kunde
återkalla protestskrivelsen och hotet om
körstrejk.» Det var bristen på medel,
som gjorde att man ansåg det utsiktslöst.

I måndags hölls en stor vägdag i
Karlstad. Därvid uttalade bl. a. generaldirektör
Hjort i väg- och vattenbyggnadsstyrclsen,
som höll med om att situationen
var allvarlig, enligt ett tidningsreferat: »På

alla områden sker rationalisering
utom då det gäller vägväsendet. Vi har
nu kommit till gränsen för vad våra
vägar tål. Trafiken har ökat i snabbhet,
tyngd och omfattning. Det går inte
längre att vänta på att de nuvarande
vägarna skall ersättas med nya i framtiden.
Gamla vägar måste underhållas
och sättas i så bra skick som möjligt.

Anslagen är mycket för små. I våras
stod man t. ex. utan pengar till de svåra
tjälskadorna bl. a. i Värmland tills
myndigheterna gav med sig.

Av 430 miljoner i bilskattemedel har
vägväsendet i år fått 210 miljoner.
Nästa år begärs 314 miljoner. En normalbudget
skulle ta avsevärt större belopp
men det är ingen idé att begära
mera pengar. Man får öka på summan
i etapper. 100—200 miljoner skulle bl. a.
behövas för nya broar och 600—700
miljoner enbart för vägbeläggningar.
Stora summor behövs också för maskinanskaffning.
»

»Situationen har varit och är mycket
svår», slutade hr Hjort. »Vi måste emellertid
göra allt för att försöka förklara

tillfälle för innehavare av bruksåbohem för

statsmakterna hur illa det är ställt.
Alla vägmyndigheter arbetar för detta.»

Jag menar, att här ges utrymme för
de medel, som influtit genom den
extra bensinskatten och som vi anse
böra odelat komma vägväsendet till
godo.

Medan jag har ordet är det kanske
en sak, som ytterligare bör påpekas i
detta sammanhang och som bör med
det snaraste tillrättaläggas, nämligen ett
förhållande, som vi ha kvar sedan den
olyckliga arbetslöshetskommissionens
dagar, när man satte i gång arbeten på
vissa håll och bröt upp den gamla vägen
utan att sätta den nya i stånd, varför
praktiskt taget vägarna äro ofarbara
under vissa tider på året.

Det är oerhört mycken arbetskraft
som måste till för att sätta vårt vägväsende
i stånd, och vi utgå ifrån, att det
är nödvändigt att de bestämmelser, som
en gång ha beslutats för bensinskattemedlens
användning, också genomföras;
jag skall inte säga mera om detta.

Jag vill ännu en gång tacka för svaret
och uttalar en förhoppning om att
i nästa års statsverksproposition nödigt
utrymme lämnas för vägväsendets räkning
och att den extra bensinskattens
intäkter i sin helhet disponeras för sitt
tidigare beslutade ändamål.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Svar på interpellation ang. beredande av
tillfälle för innehavare av bruksåbohemman
att friköpa sina fastigheter.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade: Herr
talman! I en med andra kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr
Persson i Norrby frågat mig om man
kunde förvänta initiativ från regeringen
inom den närmaste tiden för att be -

Fredagen den 9 december 1949. Nr 32.

Svar på interpellation ang. användningen av extravinster, som uppkomma genom
devalveringen.

reda innehavarna av återstående bruksåbohemman
tillfälle att friköpa sina
fastigheter.

Med anledning härav får jag anföra
följande:

Såsom framgår av interpellationen
väcktes i särskilda motioner vid 1917
års riksdag förslag om skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran att Kungl.
Maj:t ville upptaga förhandlingar med
vederbörande bruksägare om förvärv
för kronans räkning av nu återstående
bruksåbohemman. Jordbruksutskottet
anförde i utlåtande över motionerna,
att utskottet funne skäl tala för att
åtgärder vidtogos från statsmakternas
sida för en avveckling till förmån för
åborna av brukens rättigheter till dessa
hemman. Enligt utskottets mening borde
i första hand övervägas att söka
åstadkomma en överenskommelse med
vederbörande bruksägare om en dylik
avveckling. Då ifrågavarande spörsmål
redan vore föremål för Kungl. Maj :ts
prövning, syntes något riksdagens initiativ
icke erforderligt; dock fann utskottet
det lämpligt, att vad utskottet
anfört bragtes till Kungl. Maj:ts kännedom.
Utskottets utlåtande godkändes av
riksdagen.

Inom finansdepartementet ha numera
igångsatts vissa förberedande undersökningar
rörande Norrbobyns bruksåbohemman
i Gävleborgs län. Innan
dessa undersökningar blivit slutförda
är jag icke beredd att taga närmare
ställning till frågan om avveckling av
nu återstående bruksåbohemman.

Härpå anförde

Herr PERSSON i Norrby: Herr talman!
Jag uttalar mitt tack till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret på min interpellation,
av vilket svar framgår, att utredning
mimera pågår i föreliggande spörsmål.

Jag hörde för mänga år sedan berät -

tas, att det bolag, som äger de gamla
järnbruk till vilka brukningsrätten till
åbohemmanen i norra Hälsingland äro
av kronan överlåtna, icke kunde nedlägga
bruksdriften därför att den gick
med förlust, enär brukningsrätten då
skulle återkallas av kronan. Under senare
år har driften vid ifrågavarande
järnbruk reducerats så att den nu är
helt obetydlig. Sålunda tillverkades år
1938 i 1 000-tal ton järn och stål: 8,5,
1939: 4,8, 1947: 2,8 och 1948: 2,3.

Vad åbohemmanet Njupa i Voxna
socken beträffar så är brukningsrätten
till detta av kronan tilldelad Woxna
bruk till stöd åt bruksrörelsen, en rörelse,
som för länge sedan helt nedlagts.
Nuvarande brukare, Ljusne-Woxna
Aktiebolag, har ej kunnat erhålla
lagfart på hemmanet.

När vi på vårt håll motionerade i
riksdagen 1947 i här berörda fråga, avsågo
vi att främja åboarnas intressen i
saken. Jag vill uttala den förhoppningen,
att den nu pågående utredningen
skall komma att göra det möjligt
för åboarna att på skäliga villkor
kunna friköpa sina åbohemman. Skulle
det stöd bolaget nu nyttjar från åbohemmanen
ligga till grund för värdering
för det ändamål, för vilket det
blivit av kronan tilldelat, nämligen
järnbruksrörelsen, torde löseskillingen
för åboarna bli överkomlig.

Överläggningen var härmed slutad,
ii 7.

Svar på interpellation ang. användningen
av extravinster, som uppkomma genom
devalveringen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Med

andra kammarens tillstånd har herr
Persson i I.andafors frågat mig om regeringen
övervägt särskilda förslag och
åtgärder, och i så fall vilka, för att ex -

Nr 32.

Fredagen den 9 december 1949.

Svar på interpellation ang. användningen av extravinster, som uppkomma genom

devalveringen.

travinsterna på devalveringen skola användas
till att motverka av devalveringen
föranledda stegringar i levnadskostnaderna,
eventuellt nedpressa
priserna, i enlighet med tidigare löften,
eller tillföras de berörda lågbetalda arbetarna
i exportindustrien och de
mindre skogsägarna.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Devalveringen av svenska kronan
medför å ena sidan förbättrade avsättningsförhållanden
för vår export, varigenom
ökade vinster för exportindustrien
kunna uppkomma, å andra sidan
stegrade kostnader för vissa delar av
vår import. Importfördyringen drabbar
såväl konsumtionsvaror som produktionsvaror.
Regeringen har framlagt
förslag om subventionering av vissa
konsumtionsvaror, vilka godkänts av
riksdagen. Beträffande produktionsvaror
kommer däremot någon subventionering
icke att äga rum, utan fördyringen
å dessa varor får bäras av produktionen.
Härigenom får även exportindustrien
vidkännas ökade kostnader.

Regeringen har beaktat att exportörerna,
i den mån de lyckas att hålla
exportpriserna i utländsk valuta oförändrade,
göra ökade vinster, även om
hänsyn tages till nämnda kostnadsökningar
på produktionsvaror, ökade vinster
uppkomma emellertid endast vid
export dels till sådana länder, som icke
devalverat eller gjort detta i mindre
utsträckning än Sverige, och dels därutöver
av ett begränsat antal varuslag.
Vidare böra beaktas rådande oklara avsättnings-
och prisförhållanden på de
utländska marknaderna, som göra det
i viss mån vanskligt att bedöma i vilken
omfattning valutavinsterna komma
exportföretagen till godo.

Vad gäller frågan om finansieringen
av de nyligen beslutade subventionerna
i anledning av devalveringen kan det
synas naturligt att kostnaderna härför

i första hand borde bäras av exportföretagen
genom ianspråktagande i en
eller annan form av deras ökade vinster.
Regeringen har emellertid vid
övervägandet av denna fråga ansett sig
böra taga hänsyn särskilt till angelägenheten
av att främja vår export på
hårdvalutamarknader och bär därför
icke velat förorda åtgärder, som syfta
till en särskild beskattning av dessa exportvinster,
enär dessa strävanden därigenom
skulle motverkas.

Regeringen har icke heller funnit anledning
föreligga till en allmän skärpning
av företagsbeskattningen, då denna
redan är ganska hög. Jag påminner om
att bolagsbeskattningen uppgår till cirka
50 procent av årsvinsten samt att
vinstutdelningen i sin tur underkastas
en snabbt progressiv beskattning. Ur
konjunkturpolitisk synpunkt bör vidare
beaktas dels skyldigheten att till
spärrkonto avsätta summan av 17 procent
av vinstutdelningen och 27 procent
av årsvinsten i den mån denna
överstiger vinstutdelningen, dels ock
gällande regler om utdelningsbegränsning.

Med hänsyn till det anförda har regeringen
icke ansett tillräckliga skäl föreligga
att vidtaga åtgärder i det av interpellanten
angivna syftet.

Vidare anförde:

Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
Jag ber att få tacka statsrådet och
chefen för finansdepartementet för svaret
på min interpellation.

Jag läste i tidningarna för någon vecka
sedan, att finansministern vid årets
Arosmässa uttalat, att devalveringen
skulle ge vårt land uppskattningsvis 400
—500 miljoner kronor i ökade inkomster
på exporten, medan importen skulle
bli cirka 700 miljoner kronor dyrare;
att dessa uppskattningar baserades på
oförändrade export- och importkvantiteter
tar jag för givet. Sedan dessa upp -

Fredagen den 9

Svar på interpellation ang. användningen

devalveringen.

gifter lämnades har frågeställningen i
den allmänna debatten varit denna: Vilka
är det som skola få de 400—500 miljonerna,
som exporten ger i merinkomst?
Den frågan har icke kommenterats
eller blivit klarlagd från regeringens
sida tidigare, och det är därför
som jag genom interpellationen önskat
få besked i saken.

Frågan är nu enligt min mening högaktuell,
enär underhandlingar pågå
mellan skogsägarna å ena sidan och
sågverks- och massaindustrien å den
andra angående virkespriserna. Jämsides
med malmexporten är exporten av
sågade trävaror och pappersmassa vår
viktigaste. Det blir sålunda dessa artiklar,
som i hög grad komma att bidra
till den beräknade merinkomsten genom
devalveringen på en halv miljard
kronor. Bolagen ha hela hösten hårt
pressat skogsägarna för att få ner rotvärdepriserna.
Skogsägarna ha svarat
med att uppmana varandra, »att låta
skogarna ta igen sig och vila ett tag».

Det har nu meddelats, att uppgörelse
träffats för norra distriktet, området
norr om Ljungan. Där ha priserna å
sulfitveden, såvitt jag kunnat utröna,
pressats ner med hela 27 öre per kubikfot,
medan sänkningen i timmerpriset
är obetydlig. Efter Ljusnan lär priset
i vinter bli 25 öre lägre per kubikfot än
i fjol vinter, medan timmerpriserna
komma att ligga i närheten av fjolårets.
Det är sannolikt att handelsministern i
ett interpellationssvar häromdagen syftade
på dessa oförändrade timmerpriser,
då han ansåg alt utsikterna för vinterns
skogsavverkningar ljusnat, särskilt
då beträffande timret, på grund av
efterfrågan på sågade trävaror.

I fråga om skogsarbetaravtalen ha de
förda förhandlingarna resulterat i ett
förslag, som för närvarande är ute för
omröstning. Vad detta förslag innehåller
veta vi ännu icke; att det varit press
för att få ner även arbetspriserna kan
man ta för givet. Bolagen få på det sät -

december 1949. Nr 32.

av extravinster, som uppkomma genom

tet ner produktionskostnaderna med betydande
belopp jämsides med extrainkomsterna
genom devalveringen, som
finansministern beräknat till cirka en
halv miljard kronor.

På vilket sätt ordnas nu saken? Komma
dessa inkomster att helt gå till att
motverka de genom importen uppkommande
prisstegringarna och leveranskostnadsökningarna?
Jag har förutsatt,
att regeringen icke hade för avsikt att
tillföra en liten grupp enskilda kapitalister
en halv miljard kronor i extra
vinster genom devalveringen och samtidigt
begära väldiga subventionsbelopp
av skattemedel för att hindra de importerade
varornas ökade priser att omedelbart
höja levnadskostnadsindex; det
ansåg jag skulle vara alltför orimligt.

Nu har finansministern lämnat klart
besked i dessa frågor. Av interpellationssvaret
framgår, att regeringen icke
ämnar vidta några åtgärder för att låta
extravinsterna å exporten utjämna eller
minska prisfördyringarna å importen.
Begeringen har begärt och fått 190 miljoner
kronor för subventionering av
vissa konsumtionsvaror för att hålla
importfördyringen tillbaka. »Beträffande
produktionsvaror kommer däremot
någon subventionering icke att äga rum
ulan fördyringen av dessa varor får
bäras av produktionen. Härigenom får
öven exportindustrien vidkännas ökade
kostnader», sägs i finansministerns
svar. Ja, de ökade importpriserna på
produktionsvaror komma säkerligen industriens
företrädare att hålla sig skadeslösa
för genom högre priser på de
varor, som skola ut på marknaden.

Av svaret framgår vidare, att regeringen
anser att devalveringsvinsterna
på exporten icke böra tillmätas någon
betydelse då det gäller att ekonomiskt
möta importfördyringen. Det hänvisas
till »rådande oklara avsättnings- och
prisförhållandcn på de utländska marknaderna,
som göra det i viss män
vanskligt att bedöma i vilken omfatt -

Nr 32.

Fredagen den 9 december 1949.

Svar på interpellation ang. användningen av extravinster, som uppkomma genom

devalveringen.

ning valutavinsterna komma exportföretagen
till godo». Ja, men här röra vi
oss ju med det beräknade belopp, som
finansministern själv kommit fram till,
en halv miljard kronor. Tycker icke
finansministern, att det naturliga vore
att regeringen på något sätt samlade
upp dessa pengar och satte in dem på
subventionering av den allt dyrare importen
i stället för att ta ut så stora
subventionsbelopp av skattebetalarna?
»Det kan synas naturligt att kostnaderna
härför i första hand borde bäras av
exportföretagen genom ianspråktagande
i én eller annan form av deras ökade
vinster», säger finansministern. Och
vidare: »Regeringen har emellertid vid
övervägande av denna fråga ansett sig
böra taga hänsyn särskilt till angelägenheten
av att främja vår export på
hårdvalutamarknader och bär därför
icke velat förorda åtgärder, som syfta
till en särskild beskattning av dessa exportvinster,
enär dessa strävanden därigenom
skulle motverkas.» Därefter erinras
om den höga bolagsskatten, skyldigheten
för bolag att å spärrkonto insätta
viss del av årsvinsten och gällande
regler om utdelningsbegränsning.

Det återstår sålunda endast att konstatera,
att regeringen anser de ifrågavarande
exportvinsterna å devalveringen
böra helt tillkomma exportföretagen
för att stimulera exporten på hårdvalutaländerna.
Ja, nog komma exportföretagen
att stimuleras av denna utomordentliga
välvilja från regeringens sida,
en välvilja, som de väl knappast kunnat
drömma om. De komma säkerligen
att underkasta sig bolagsbeskattningen
på dessa vinster, sedan alla avdragen
blivit gjorda, och även att med nöje
sätta in den föreskrivna procenten av
vinsten på spärrkonto i riksbanken och
få 2 procents ränta på dessa pengar
för att få ut dem 1951. Debatten här i
riksdagen för ett par dagar sedan om
dispositionen av aktiebolags vinstmedel
visade, att dessa insättningar på spärr -

konto voro av »symbolisk karaktär»
och att denna anordning icke ens givit
halva det belopp regeringen räknade
med vid lagens antagande.

De olika arbetargrupperna inom exportindustrien
ha lönestopp för år 1950.
Pappersmassearbetarna få också lönestopp,
fastän nära nog två tredjedelar
av de röstande fordrat avtalsuppsägning.
Bönder, som äga skog, måste sälja
massaveden till betydligt lägre priser
än i fjol, bolagen få genom devalveringen
extravinster på hundratals miljoner
kronor, prisfördyringarna genom devalveringen
hållas tillbaka genom statliga
subventioner, och bolagen få behålla
extravinsterna för att exporten
må stimuleras. Ja, detta är sålunda innehållet
i det svar, som jag av finansministern
erhållit på min interpellation.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Herr
Persson i Landafors har ju nu gjort enparafras
över mitt svar. Parafraser
kunna ju vara mer eller mindre tillförlitliga.
Jag får ju säga, att den uttydning,
som herr Persson gjorde, utmärkte
sig i varje fall icke för något sammanhang.
Det berodde kanske på att
det icke fanns något sammanhang i mitt
svar. Jag vill i alla fall göra ett par små
randanmärkningar kring den centrala
frågan.

Jag börjar då med frågan om beräknandet
av exportvinsten och importfördyringen.
Herr Persson hänvisade
till en uppgift, som jag skulle ha lämnat
på Arosmässan. Jag ursäktar herr
Persson, ty han följer ju pressen; därför
blir ju uppgiften sådan den blir. På
Arosmässan förklarade jag, att det finns
ingen praktisk möjlighet att på förhand
räkna ut vare sig hur stor exportvinsten
eller hur stor importfördyringen

Fredagen den 9 december 1949. Nr 32.

Svar på interpellation ang. användningen

devalveringen.

blir. Jag bara berättade, att man på
rent teoretiska grunder försökt göra en
uppskattning av det ena och det andra.
Det var alltså en uppskattning av vissa
export- och importmängder och ett antagande
om vissa procentuella prisstegringar,
om vars tillförlitlighet ingen
människa kan ha någon som helst
aning. Jag vill därför icke på något
sätt stå för dessa sifferuppgifter, ty de
äro icke mera än ett teoretiskt exempel
på vad det kan bli fråga om.

Jag vill heller icke på något sätt försöka
att uppskatta den mervinst, som
vissa exportföretag kunna få av devalveringen.
Det vill jag icke gå in på, därför
att det är omöjligt. Men då framstår
det väl också som ganska besvärligt
att tänka sig, att man skulle på något
sätt kunna försöka att lokalisera
dessa vinster och säga, att ett visst företag
har på grund av devalveringen haft
en mervinst av den och den storleken
och ett annat företag en vinst av den
och den storleken. Det blir över huvud
taget oerhört svårt rent tekniskt att
göra en sådan särbeskattning. Den enda
möjligheten hade ju varit att lägga på
exportavgifter på vissa varor till vissa
länder. Men det skulle väl ändå te sig
ganska märkligt, om man skulle göra
detta samtidigt som man önskar att exporten
skall ökas just beträffande de
varorna och just på de länderna. Avsikten
med devalveringen är ju att man
skall få en högre export just till dessa.
Därför har jag måst säga mig, att av rent
praktiska skäl är det uteslutet att på
något extra sätt beskatta dessa extravinster.

Då uppkommer frågan: Skall man i
stället såsom ett surrogat göra en allmän
skattehöjning på företag, vilken
drabbar onda och goda om vartannat,
icke bara dem som vinna utan även
dem som förlora? Jag har tyckt, att detta
vore en ganska meningslös sak. Jag
har i stället måst resonera så, att om
det nu blir sådana extravinster komma

av extravinster, som uppkomma genom

de ju i toppen så att säga på företagsvinsten,
och denna topp måste ju under
alla förhållanden bli fullt ut beskattad.
Man kan resonera hur mycket man vill
om avdrag, avskrivningar och allt sådant,
men toppen måste under alla förhållanden
bli fullt ut beskattad. Då veta
vi, att av en sådan extravinst, som ligger
i toppen på ett företags hela samlade
vinst, går först 50 procent till stat
och kommun i skatt. Delar man sedan
ut från bolaget kan man beräkna, att
med hänsyn till aktieägarnas genomsnittliga
inkomst- och förmögenhetsställning
går minst hälften av utdelningen
till skatt. Man kommer alltså
faktiskt att till staten draga in större
delen av denna extravinst. Då menar
jag, att det kan väl icke sedan vara någon
anledning att försöka fundera ut
några invecklade, svåröverskådliga och
svårgenomförbara system för att införa
en särskild beskattning, när man ändå
ser, att man i praktiken får till samhället
indragen mer än hälften av vinsten.
Det blir ju i verkligheten på indirekt
sätt alltså så, att dessa ökade exportvinster
komma att användas till att
hjälpa oss att betala subventionerna.
Därför menar jag, att det ligger så litet
i hela det resonemang, som förts från
herr Perssons i Landafors sida, att det
ej kan vara någon praktisk mening i att
driva det.

Jag skall icke gå in på åtskilliga andra
ting, som här av herr Persson i Landafors
framförts. Det är ju icke så, att
vi från regeringens sida på något sätt
givit oss in på dessa förhandlingar om
skogspriserna. Jag skulle bara vilja
fästa uppmärksamheten på att det
knappast finns någon utsikt till att det
skall bli prisstegring på sågat virke. Att
skogsägarna gått med på en sänkning
av massavedpriserna hänger vid delvis
samman med att de förra priserna voro
beräknade på ett massapris, som ligger
väsentligt över det pris, som det t. o. in.
efter devalveringen är möjligt att taga

Nr 32.

Fredagen den 9 december 1949.

Svar på interpellation ang. användningen av extravinster, som uppkomma genom

devalveringen.

ut på massan. Man måste ju därför
lägga sin jämförelse efter verkligheten
och icke bara efter några föreställningar
om att här ger devalveringen extravinster
och följaktligen betyder det att
massapriset stiger. I verkligheten är
det så att massapriset fallit med 40 å 50
procent från toppen men efter devalveringen
kanske har gått tillbaka halva
vägen.

Med detta har jag icke velat säga, att
jag har någon mening om virkesprisets
höjd. Som jag nämnde ha vi från regeringens
sida icke haft någon anledning
att lägga oss i detta.

När man säger, att avsättningen till
spärrkonto är mest av symbolisk natur
och därför har det icke blivit så stora
insättningar, så vad visar detta? Det
visar bara, att utdelningen och fonderingen
i bolagen blivit mindre än vad
som beräknats, d. v. s. vinsten har blivit
lägre och vinstens disposition har
blivit sådan, att det ej blivit något så
stort inflöde till spärrkontot. Det innebär
i huvudsak att vinsterna icke blivit
så höga, att utdelningen icke blivit så
hög och att fonderingen i företagen icke
blivit så stor, som man hade beräknat.

Jag vet icke, om det ur herr Perssons
synpunkter är att beklaga, att det blivit
på det sättet.

Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
Det är icke minst betydelsefullt
att få fastställt, att de kalkylatoriska belopp,
som finansministern nämnde i sitt
föredrag i Västerås, icke bygga på vare
sig det ena eller det andra underlaget
enligt den förklaring vi här fått. Då bli
ju förhållandena helt andra än om man
verkligen skall räkna med finansministerns
ord bland industrimännen i Västerås,
att vi sannolikt hade att påräkna
en merinkomst i samband med exporten
på 500 miljoner kronor. Efter detta
kan man alltså icke tillmäta det någon
betydelse, när det gäller att mäta den

beräknade stora importmerkostnaden.
Om nu varken beloppet på 500 miljoner
kronor, när det gäller exporten, eller
de beräknade 700 miljonerna, när det
gäller importen, bygga på något sakligt
underlag utan dessa siffror fastmera
praktiskt taget kunna betraktas som
luft, då ha vi ju ingenting att hålla oss
till, absolut ingenting. Det förändrar saken
betydligt.

Att exportörerna för närvarande tjäna
pengar på devalveringen är väl ändå
obestridligt. Om det nu icke kan fastställas
hur stora belopp det är och vad
det slutligen och definitivt kan bli, så
förefaller det mig ändå såsom det naturligaste,
att regeringen åtminstone
borde ha försökt vidtaga några åtgärder
för att inför landets konsumenter
och skattebetalare kunna visa upp, att
den verkligen ville ta vara på de merinkomster
devalveringen skapat för att
möta den i varje fall enligt dessa mer
eller mindre tillförlitliga kalkyler beräknade
höga importmerkostnaden.

I fråga om det sista finansministern
talade om eller insättningarna på spärrkonto
av bolagsvinster har jag bara
konstaterat, att dessa närmast ha haft
symbolisk karaktär. Det var ju utskottets
ordförande, som fällde detta uttryck
under debatten i onsdags. Att vinsterna
blivit lägre än man beräknat, är den direkta
orsaken till att i stället för de
500 miljoner kronor, varmed man räknat
för två år, det endast blivit omkring
233 miljoner kronor säger finansministern.
Det beror säkerligen också
på att bolagen konsoliderat sin ställning
i större utsträckning än vad regeringen
kanske tidigare räknat med.

När man emellertid hänvisar till att
merinkomsten på exporten också skulle
drabbas av dessa insättningar på spärrkonto,
så vill jag bara för min del erinra
om att vi beslöto i onsdags att insättningstvånget
skulle gälla också för
1950. Men om man gör bokslutet senare
och icke betalar in pengarna under 1950

Fredagen den 9 december 1949.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. socialstyrelsens levnadskostnadsindex.

utan blir färdig först fram på 1951, behöver
man icke betala in detta, ty då
är man ju i färd med att återbetala tidigare
insatta pengar. Under sådana
förhållanden har det ganska liten betydelse,
om man räknar med att dessa
merinkomster komma att erhållas på exporten
under de närmaste månaderna in
på 1950.

Jag ber alltså till sist att få konstatera,
att de slutsatser jag dragit av svaret
och det resonemang som har förts
här giva mig fullt berättigande att fälla
de omdömen, som jag här har gjort.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8.

Svar på interpellation ang. socialstyrelsens
levnadskostnadsindex.

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade: Herr
talman! Med andra kammarens tillstånd
har herr Hagberg i Luleå frågat mig om
regeringen observerat den starkt ökande
misstron mot levnadskostnadsindex
och om den i så fall överväger några
åtgärder för att undanröja missnöjesanledningarna.

Jag är ense med interpellanten om
att det framstår som ett oeftergivligt
krav att levnadskostnadsindex verklighetstroget
speglar förändringar som inträffa
i levnadskostnaderna. Interpellanten
hävdar att det bland löntagarna
finns en utbredd misstro mot nuvarande
levnadskostnadsindex och anför tre
skäl för sitt påstående att levnadskostnadsindex
mera »dämpar» inträdda levnadskostnadsstegringar
än bringar dem
till uttryck. Jag vill i det följande upptaga
dessa skäl till granskning.

Interpellanten anför till en början att
det är ägnat att förvåna, att medan index
med direkta skatter och sociala förmåner
i september i år nådde 170, så

redovisades samma index utan skatter
och sociala förmåner samma månad
med 167. Förklaringen härtill är enkel.

I september 1949 låg index för skatteposten
vid 220. Då skatteindex sålunda
stigit mer än levnadskostnaderna i övrigt,
kommer självfallet det levnadskostnadsindex,
som inkluderar skatteposten,
att ligga högre än det index som icke
innefattar nämnda post. Under åren
1935—1941, då skattepostens förändringar
icke i större utsträckning avvek
från förändringarna av levnadskostnaderna
i övrigt, överensstämde index
med resp. utan skatter helt. Under åren
1942—1946 ökade skillnaden mellan de
bägge indexen successivt från 1 till 4
enheter. Under dessa år steg nämligen
skatteindex från 164 till 210 under det
att levnadskostnaderna i övrigt under
samma tid lågo praktiskt taget oförändrade
vid 150—151.

Jag vill erinra om att Kungl. Maj:t genom
kungörelse den 30 juni 1948 förordnat
att det s. k. pristalet skall grundas
på indexberäkningar, vid vilka hänsyn
icke skall tagas till direkta skatter
eller sociala förmåner. Beträffande den
närmare innebörden av detta beslut
ber jag få hänvisa till propositionen nr
250 till 1948 års riksdag angående grunderna
för beräkning av levnadskostnadsindex,
vilken av riksdagen lämnades
utan erinran. Jag vill här blott erinra
om följande.

Till och med 1947 hade vid de indexberäkningar,
som lågo till grund för bestämmandet
av pristalet, bland levnadskostnaderna
medtagits de direkta och
indirekta .skatter som beräknats träffa
en familj med den sammansättning, inkomst
och förbrukning som den s. k.
indexfamiljen representerar. I princip
hade å andra sidan medräknats även de
socialpolitiska förmåner som samma familj
antagits komma i åtnjutande av.
De teoretiska invändningar och praktiska
svårigheter som det angivna förfaringssättet
kan föranleda ha vid olika
tillfällen uppmärksammats. Dessa svå -

Nr 32.

Fredagen den 9 december 1949.

Svar på interpellation ang. socialstyrelsens levnadskostnadsindex.

righeter aktualiserades vid införandet
av källskatteuppbörden. Källskattens införande
inverkade på levnadskostnadsindex
för mars 1947 i höjande riktning
med över 5 enheter trots att skattesatsen
var oförändrad; höjningen betingades
av den inkomststegring som indexfamiljen
beräknades ha fått under de
sista två åren.

Genomförandet från och med år 1948
av ändringarna i inkomstbeskattningen
och av de allmänna barnbidragen har
lett till att det levnadskostnadsindex,
som inkluderar skatter och sociala förmåner,
utgör en sämre mätare på den
genomsnittliga levnadskostnadsutvecklingen
än index utan skatter och sociala
förmåner. Det visade sig vid indexberäkningen
i mars 1948 att generalindextalet
utan skatter och sociala förmåner
steg med 5 enheter, medan däremot
index med skatter och sociala förmåner
sjönk med 5 enheter. Sistnämnda
index minskade sålunda trots att åtskilliga
prishöjningar inträffat mellan december
1947 och mars 1948. Att index
med skatter och sociala förmåner numera
är en otillförlitlig mätare på
levnadskostnadsutvecklingen sammanhänger
med följande förhållande. Indexberäkningarna
ha till syfte att återspegla
levnadskostnadsutvecklingen för
familjer med genomsnittligt 2 barn. I
vanliga fall förändras levnadskostnaderna
på ungefär samma sätt för familjer
med olika antal barn. I den situation
som uppstått från och med 1948
är detta emellertid inte fallet. Familjer
utan barn liksom ensamstående ha uppenbarligen
icke någon fördel av barnbidragen,
medan däremot familjer med
flera än två barn ha större fördel av
barnbidragen än vad levnadskostnadsindex
utvisar.

Interpellanten framhåller vidare att
den omständigheten att socialstyrelsens
konsumtionsprisindex i september i år
uppnått 176, medan däremot levnadskostnadsindex
med resp. utan skatter
och sociala förmåner endast ligger vid

170 resp. 167, har föranlett att det i
vida kretsar anses att det manipuleras
med levnadskostnadsindex för att »indextaket»
168, 38 ej skall uppnås.

Antagandet att det manipuleras med
levnadskostnadsindex för att förhindra
att det s. k. indextaket uppnås är grundlöst.
Interpellanten synes vilja göra
gällande att den stegring som inträtt i
socialstyrelsens (förutvarande riksbankens)
konsumtionsprisindex skulle vara
av den omfattning att den, applicerad
på levnadskostnadsindex, skulle ha
betytt indextakets uppnående. Detta är
icke överensstämmande med faktiska
förhållandet. Proposition om den uppgörelse
som träffats med statstjänstemännen
om fastställande av indextaket
framlades för riksdagen i maj 1948. T
juni 1948 låg levnadskostnadsindex vid
164,14. I september i år hade det stigit
till 166,54 eller med 1,5 procent. Socialstyrelsens
(riksbankens) konsumtionsprisindex
utgjorde vid samma tidpunkter
172,6 resp. 176,2. Höjningen utgör
2,0 procent. Konsumtionsprisindex har
således sedan tiden för stabiliseringsöverenskommelsen
med statstjänstemännen
stigit en halv procent mera än levnadskostnadsindex.
Men en ökning av
levnadskostnadsindex med ytterligare
en halv procent hade inte varit tillräcklig
för att bringa levnadskostnadsindex
upp till indextalet 168,3S.

Den skillnad som föreligger mellan
levnadskostnadsindex och konsumtionsprisindex
i fråga om prisstegringens
storlek betingas av vissa olikheter med
avseende på prismaterial och viktsystem.
Levnadskostnadsindex avser nämligen
att mäta levnadskostnadsförändringarna
för en viss genomsnittlig familjetyp,
den s. k. indexfamiljen, medan
däremot den allmänna konsumtionsprisindex
avser att mäta prisförändringarna
i den totala konsumtionen.
Vad prismaterialet beträffar vill jag
framhålla att i september 1949 låg prisindex
för livsmedel något högre i levnadskostnadsindex
än i konsumtions -

Fredagen den 9 december 1949.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. socialstyrelsens levnadskostnadsindex.

prisindex, nämligen vid 183 jämfört
med 178,5, medan däremot för bostad
samt bränsle och lyse indextalen voro
exakt desamma i bägge indexen, nämligen
107 resp. 196. I fråga om beklädnadsposten
visade konsumtionsprisindex
ett indextal på 200 jämfört med 188
i levnadskostnadsindex. Den något större
stegringen i konsumtionsprisindex
förklaras av att i konsumtionsprisindex
noteras vissa mera lyxbetonade artiklar
såsom beställd lierrkostym och dampäls,
vilka stigit i pris mer än genomsnittet
för beklädnadsposten.

Vad vidare beträffar viktsystemet bör
beaktas att bostadsposten väger tyngre
i levnadskostnadsindex (12,3 %) än i
konsumtionsprisindex (8,5 %), vilket
bidrar till att det förra indexet kommer
att ligga något lägre än det senare.
Levnadskostnadsindex avser ju att mäta
förhållandena för familjer i städer
och stadsliknande samhällen, för vilka
bostadsposten spelar större roll bland
utgifterna än vad som är fallet för befolkningen
i dess helhet. Å andra sidan
väger beklädnadsposten tyngre i den totala
konsumtionen (18,0 %) än i indexfamiljens
konsumtion (14,2 %). Då
prisstegringen för beklädnad vidare är
något större i konsumtionsprisindex,
följer härav att denna index ligger något
högre än levnadskostnadsindex. I
samma riktning verkar det förhållandet
att inom gruppen »övriga utgifter» vin,
sprit och tobak, vilka stigit i pris mera
än den genomsnittliga prisstegringen,
väger tyngre i konsumtionsprisindex än
i levnadskostnadsindex.

Interpellanten uppmärksammar slutligen
den bristande överensstämmelse
som föreligger mellan levnadskostnadsindex
och kommerskollegii partiprisindex.
Den stora skillnaden mellan dessa
index ökar enligt interpellantens mening
misstanken att levnadskostnadsindex
ger en grovt missvisande bild av
inträdda levnadskostnadsstegringar. På
denna punkt vill jag blott framhålla att
det icke finns någonting som kan be -

rättiga till den slutsats interpellanten
drager. Den skillnad som nu föreligger
mellan stegringen i levnadskostnader
och i partipriser, är på intet sätt anmärkningsvärd.
Partipriserna stiga och
sjunka alltid starkare än detaljpriserna.
Levnadskostnaderna innehålla en råd
trögrörliga element som inverka bromsande
på den genomsnittliga kostnadsutvecklingen
vid såväl uppåtgående
som nedåtgående prisrörelser.

Till sist vill jag erinra om att det
prismaterial, varpå socialstyrelsens indexberäkningar
bygga, avser faktiska
inköpspriser på marknaden och att
viktsystemet i index årligen revideras
med hänsyn till konsumtionens aktuella
sammansättning. Indexberäkningarna
stå vidare under kontroll av ett särskilt
organ, indexnämnden, bestående av sex
ledamöter, därav fyra som representanter
för löntagarna (tre för statstjänstemännen
och en för landsorganisationen),
en för arbetsgivarna och en för
det allmänna. Genom tillskapandet av
denna nämnd ha representanter för löntagarna
beretts tillfälle att utöva en fortlöpande
granskning av indexberäkningarna
och att tillse att beräkningarna utföras
så att de verkligen återspegla de
förändringar som inträffa i levnadskostnaderna.

Interpellantens påstående att skäl föreligga
för misstro mot nuvarande levnadskostnadsindex
vill jag med det anförda
tillbakavisa såsom oberättigat.
Jag vill emellertid samtidigt framhålla
att för den händelse man från löntagarnas
sida verkligen skulle hysa misstro
mot indexberäkningarna och med hänsyn
därtill skulle vara intresserad av
att taga upp en diskussion om slopande
av indexreglering av lönerna är regeringen
för sin del beredd att diskutera
denna fråga.

Härefter anförde:

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag ber att få tacka finansministern för
lians svar på min interpellation.

7-—Andra kammarens protokoll 19!t9. Nr ,‘J2.

Nr 32.

Fredagen den 9 december 1949.

Svar på interpellation ang. socialstyrelsens levnadskostnadsindex.

Att det redan är en utbredd misstro
mot levnadskostnadsindex finner jag
bestyrkt bland annat av det uttalande,
som för några veckor sedan gjordes av
Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbunds
kongress och i vilket det heter:
»Situationen klarlägger, att levnadskostnadsindex
nu måste anses ha
förlorat varje värde som mätare på levnadskostnadsutvecklingen.
» I Landsorganisationens
tidning Aftontidningen,
som ju också står regeringen nära, påpekades
den 22 oktober en annan egendomlighet,
nämligen att medan utgifterna
för den privata konsumtionen
drygt fördubblats sedan 1938 har konsumtionsprisindex
stigit med bara 66
procent. Det hävdas i samma artikel,
att de faktiska levnadskostnaderna sannolikt
äro högre än de officiellt angivna.
Det tillägges, att tidningen inte betvivlar,
att indexserierna icke återspegla
verkligheten på samma sätt som tidigare.
Jag skulle kunna åberopa åtskilliga
andra uttalanden ur fackförbundsp
essen som gå i samma riktning och
som alla vittna om en utbredd och därtill
snabbt ökande misstro till levnadskostnadsindex.

Finansministern säger, att han är ense
med mig om att det är ett oeftergivligt
krav att levnadskostnadsindex verkligen
troget speglar förändringar som
inträffa i levnadskostnaderna. Detta säger
han samtidigt som han försvarar det
nuvarande levnadskostnadsindex och
säger, att det inte finns grundad anledning
till misstro mot dess tillförlitlighet.
Jag vil! erinra kammaren om att
den nuvarande finansministerns företa
idare, herr Wigforss, i den åberopade
propositionen nr 250 i fjol uttalade
den åsikten, att det orensade index är
tillförlitligare än det nu använda.

Frågan är emellertid, om index har
den uppgift som finansminister Sköld
antyder. I Tiden nr 9 recenseras en bok
som heter Index och levnadskostnader
av Erland von Hofsten. Tiden skriver
där följande: »Många tro att man med

levnadskostnadsindex vill mäta de faktiska
levnadskostnaderna såsom de utvecklas
till följd av förändringar i priser,
inkomster osv. Det är felaktigt.»
Författaren anger varför denna uppfattning
är felaktig när han skriver:
»Meningen med levnadskostnadsindex
är att få fram prisförändringarnas roll
till skillnad från inkomstförändringars
och andra faktorers inflytande.» Enligt
vad jag kan förstå tillhör finansministern
dem, mot vilka tidskriften Tiden
polemiserar och som tro, att levnadskostnadsindex
mäter de faktiska levnadskostnaderna.

Enligt min mening har det faktiskt
gradvis skett en förändring av index i
detta avseende. Det förhåller sig för övrigt
så som tjänstemannarörelsens tidskrift
framhåller i en anmälan av samma
bok, att »de stora kvalitetsmanipulationerna
med varorna under krigsåren
och efter kriget inte återspeglas i
index». Tidskriften fortsätter: »Man

står här inför en av de största svårigheterna
vid beräkning av index. Ingen
av de metoder som socialstyrelsen använder
sig av för att komma till rätta
med dessa svårigheter synes helt godtagbar.
»

På tal om dessa metoder skulle jag
vilja erinra om den utredning av indexfrågan
som gjordes 1942. Enligt min
uppfattning äro en del beräkningar där
nästan utopiska. När det gäller levnadskostnadsindex
opererade man med en
arbetarfamilj med två barn och 3 469
kronor i årsinkomst. Det visade sig, att
denna familj klarade månadshyran med
46 kronor, maten med 90 kronor, bränsle,
kläder och skatter med 75 kronor
och att den följaktligen fick SO kronor
per månad över för andra utgifter. Naturligtvis
finns det familjer som ha så
låg hyra, men de äro inte representativa
för tätorterna, och i all synnerhet
äro de infe representativa för folk som
bo i de nyare bostäderna. Vid försöket
att ta ut representativa varor uppskattades
vidare en indexfamiljs behov av

Fredagen den 9 december 1949.

Nr 32.

Svar på interpellation ang. socialstyrelsens levnadskostnadsindex.

damstrumpor till omkring 16 kronor
per år. För en tid sedan publicerade en
tidning en enquéte bland kontorsflickor
i Stockholm, vilka gjorde gällande, att
deras strumpkonton vissa månader kunde
närma sig 100 kronor. Även om där
finns prutmån är ju steget alldeles för
långt från den antagligen mycket sällsynta
sparsamma indexfruns strumpkonto
på 1:33 kronor i månaden till
nämnda kontorsflickors stora konton.

Finansministern säger nu i sitt svar,
att det orensade index med skatter och
sociala förmåner utgör en sämre mätare
än det rensade index som nu tillämpas.
Jag liar redan erinrat om att dåvarande
finansministern i proposition nr
250 förra året uttryckte en annan mening.
Han sade, att den gamla indexberäkningen,
trots vissa förändringar som
inträtt i samband med barnbidragen,
som ju också finansminister Sköld nyss
berörde, skulle ha varit förmånligare
för berörda löntagare. Han säger i en
kommentar till en tabell på sidan 8:
»Av tabellen framgår att procenttalet
skulle ha utgjort, vid tillämpning av det
hittillsvarande beräkningssättet 12 under
tredje kvartalet 1947 och 15 därefter,
vid tillämpning av de beräkningsgrunder,
som innefattas i den hittills
publicerade rensade indexen, 9 under
tredje kvartalet 1947 och 12 därefter,
allt för tiden till och med första kvartalet
1948. Det kan alltså konstateras
att, såvitt angår denna tid, det hittillsvarande
beräkningssättet skulle ha varit
förmånligast för tjänstemännen.»

Därmed vill jag naturligtvis inte försvara
det gamla levnadskostnadsindex.
Såvitt jag kan förstå måste det vara ett
grovt godtycke att blanda ihop skatter
och sociala utgifter. Skatterna äro ju
påtagligen en mycket klar utgift i familjens
budget, medan däremot barnbidragen
äro en lika påtaglig inkomst.
Jag skulle dock möjligen ha kunnat
hålla med finansministern om att det
nuvarande index är att föredra framför
det tidigare, om jag skulle ställa

mig på den ståndpunkten, att det är
riktigt att blanda ihop skatter och sociala
utgifter. Det anser jag emellertid
inte. Man kommer ju inte heller ifrån,
att det orensade index redan i juni
månad detta år skulle ha varit uppe i
170, medan det rensade index fortfarande
ligger på 1G7.

Finansministern menar, att det inte
finns skäl till misstro mot det nuvarande
levnadskostnadsindex. Jag tror dock
han har mycket svårt att förklara, hur
detta index kunde minska med 5 enheter
i mars 1948 medan levnadskostnaderna
samtidigt stego med 5 enheter i
det orensade index. Han har förklarat
det tekniskt, och jag vill inte bestrida
logiken i det resonemanget, men det är
uppenbart att om det finns en misstro
mot levnadskostnadsindex, vilket det
finns, så måste denna misstro stärkas
av att själva index visar en tydlig minskning
samtidigt som levnadskostnaderna
stiga så där mycket.

Finansministern söker förklara dessa
konstigheter med att barnbidragen ha
tillkommit, men jag tycker för min del
att det bara illustrerar metodens otillförlitlighet.
Barnbidragen utgöra ju en
inkomstökning, som med största sannolikhet
resulterar i en utgiftsökning
för familjen, och det borde följaktligen
inte såsom för närvarande sker kunna
registreras i levnadskostnadsindex såsom
en minskning i levnadskostnaderna.

Jag vill dessutom erinra om att borttagandet
av skatten ur levnadskostnadsindex
i hög grad har bidragit till att
ge en skev bild av levnadskostnaderna.
Skatterna ha nämligen stigit med 120
procent, medan det levnadskostnadsindex
som nu användes visar eu stegring
med bara 67 procent. Man kan ju inte
komma ifrån att skatterna ha en avsevärt
större tyngd än som för närvarande
framkommer. Delta skulle visa sig
om skatterna togos med och i all synnerhet
om de inte reducerades med sociala
förmåner.

Finansministern vill inte godkänna

100 Nr 32.

Fredagen den 9 december 1949.

Svar på interpellation ang. socialstyrelsens levnadskostnadsindex.

att det manipuleras med index. Jagskall
inte diskutera om själva ordet, men jag
vill erinra om en sak som redan tidigare
har påtalats. Trots de beslutade
subventionerna för vissa importvaror i
anledning av devalveringen beräknas
det ju att levnadskostnadsindex skulle
komma att stiga med åtminstone ett
par enheter och därigenom slå sönder
det så kallade indextaket. Det skulle innebära,
att såväl stats- som kommunalanställda,
i den mån de ha samma bestämmelser,
omedelbart skulle få 8 procents
löneförbättring för ungefär en procents
levnadskostnadsökning, och i den
mån andra arbetargruppers avtal låsas
efter samma principer, vilket det förefaller
som om man vore inställd på att
göra, bleve det lika även för dem. För
att motverka detta har regeringen med
riksdagens välsignelse skaffat sig fullmakt
att subventionsvägen nedbringa
priserna på vissa inhemska varor, så
att de berörda grupperna inte skola erhålla
dessa 8 procents löneförbättring.
Man kan ju kalla detta vad man vill,
men jag tycker att manipulation inte är
ett så dåligt uttryck.

Jag menar således, herr talman, att
principen borde vara den, att levnadskostnadsindex
skall spegla faktiska utgifter
utan hänsyn till indirekta inkomstkällor
för vederbörande familjer. Vidare
anser jag, att subventioner med skatter
inte böra få påverka index i ett sådant
syfte som att beröva folk deras
utlovade inkomster.

Denna fråga, som väl kanske många
ha sett mera som en fråga för experterna,
börjar numera ganska intimt beröra
gemene man. Det har ju visat sig i samband
med dyrortsgrupperingen, att det
finns ett stigande intresse för densamma,
men det gäller naturligtvis i all
synnerhet när utvecklingen börjar bli
sådan, att praktiskt taget alla löntagares
löner skola regleras på grundval av
ett officiellt levnadskostnadsindex.

Nu säger herr finansministern, att regeringen
för sitt vidkommande är be -

redd att diskutera ett frikopplande av
lönerna från levnadskostnadsindex. I
den frågan vill jag inte yttra mig. Den
är ju mycket komplicerad, och jag anser
för min del att den egentligen inte
har samband med den fråga som här
behandlas. Alldeles oberoende av om
lönerna skulle frikopplas från levnadskostnadsindex
är det ett allmänt intresse
att levnadskostnadsindex verkligen
blir en tillförlitlig mätare av familjernas
faktiska levnadskostnader.

Herr finansministerns svar har varit
upplysande på många punkter, och det
vill jag tacka honom för. Svaret har
dock enligt vad jag kan förstå inte
minskat anledningen att verkligen underkasta
frågan om principerna för levnadskostnadsindex’
uppgörande en ny
prövning. Jag tänker för min del komma
tillbaka till riksdagen med denna
fråga, och jag tror, att svaret på min
interpellation kommer att göra det lättare
att ge en både saklig och kritisk
belysning av det nuvarande levnadskostnadsindex.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Den
sista upplysningen, som herr Hagberg
gav oss, att han tänker komma igen och
begära vissa undersökningar och att
han kan ha nytta vid denna framstöt av
de upplysningar, som jag nu lämnat,
föranleder mig att försöka hjälpa honom
ytterligare litet på traven med denna
motion.

Jag vill fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på, att vad jag har försökt
göra i interpellationssvaret är att
belysa de skäl, som herr Hagberg har
anfört för att levnadskostnadsindex mera
dämpar inträdda levnadskostnadsstegringar
än bringar dem till uttryck.
Vad jag försökt att visa är, att det är
oriktigt att påstå att levnadskostnadsindex
dämpar ändringarna mera än
bringar dem till uttryck. Det tror jag
att jag har visat. Vad gör nu herr Hag -

Fredagen den 9 december 1949.

Nr 32. 101

Svar på interpellation ang. socialstyrelsens levnadskostnadsindex.

berg, när han skall bemöta detta? Jo,
han går över till ett annat kapitel, som
alltid kan diskuteras, nämligen frågan
om grunderna för levnadskostnadsindex.

Det är klart att man kan diskutera,
huruvida den indexfamilj, som här har
valts, är på rätt sätt representativ. Det
kan diskuteras, huruvida det sätt, på
vilket den familjens konsumtionsvanor
utredas, är det riktiga. Det kan diskuteras,
huruvida socialstyrelsens insamling
av materialet för att belysa prisläget
är den riktiga, och jag skulle kunna
fortsätta att vidare utföra detta. Men
i dessa avseenden har ju icke skett någon
förändring, som kan föranleda att
man nu skulle säga att levnadskostnadsindex
nu är något annat än vad det
varit.

Jag vill naturligtvis gärna medgiva,
att visst har det inträffat något där
också, nämligen att denna indexfamilj
på grund av inkomstutvecklingen nu
har åtminstone en i kronor räknat högre
inkomst än förr och kanske också i
verkligheten en högre levnadsstandard
än förr, vilket är sannolikt. Detta påverkar
givetvis konsumtionen, och man
kan alltid fråga: Har en sådan konstitutiv
förändring kunnat tillräckligt vinna
uttryck i själva metoden? Allt detta
menar jag visst kan diskuteras, men det
är ingenting i detta som berättigar till
det påståendet, att index mera dämpar
än bringar levnadskostnadsstegringar
till uttryck. I det avseendet har jag försökt
visa, att det icke har skett någonting
nu, som icke skulle ha funnits hela
tiden, även under den tid, när det icke
varit, som här sagts, någon misstro mot
index.

Jag vill också påpeka, att när herr
Hagberg här försöker att skapa en meningskiljaktighet
mellan mig och förre
finansministern Wigforss, så är det väl
frågan om, huruvida hans metod där är
riktigt tillåtlig. Jag har sagt i detta interpellationssvar,
afl index med skatter
och sociala förmåner numera är en
otillförlitlig mätare på levnadskostna -

dernas utveckling. Då svarar herr Hagberg
med att säga, att herr Wigforss har
sagt att en index med skatter och sociala
förmåner sannolikt är mera fördelaktig
för indexfamiljen. Det var ju
inte den saken jag yttrade mig om! Jag
yttrade mig om, vilkendera metod som
var den mest tillförlitliga mätaren av
prisutvecklingen.

Till sist skulle jag bara vilja säga, att
när herr Hagberg kom fram till frågan
om manipulationer, så var det de av
riksdagen beslutade subventionerna som
han menade. Jag har aldrig — det vill
jag gärna säga — trott att en sak, som
handlägges offentligt och genomdiskuteras
så att alla se vad det är fråga om,
kan kallas för manipulationer. Det är
väl inte någon manipulation, utan man
gör här en sak som man fritt och öppet
redovisar för alla, som folk får godtaga
eller låta bli att godtaga. I ordet manipulation
ligger något av att man spelar
under täcke, att man inte öppet redovisar
de handlingar man utför.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Den
fråga, som vi nu diskutera, är en synnerligen
viktig fråga. Det har nämligen
visat sig, såsom någon yttrade under
remissdebatten vid denna höstsessions
början, att index har blivit den maktfaktor
som styr och ställer här i landet
över både regeringen, LO och allting.

Det är inte tu tal om att såsom index
har utvecklats har det blivit en kolossal
makt i det ekonomiska livet här i
vårt land. Att det har uppstått misstro
mot detta index vill jag vara den förste
att ge vittnesbörd om. Jag har länge
studerat socialstyrelsens uppgifter i Sociala
Meddelanden varje gång den utkommer
och sett luir index har utvecklats
med hänsyn till prisläget på den
eller den varan. Jag har alltid förvånat
mig över att så fort det har blivit en
liten ökning t. ex. på sytråd eller sill,
har det genast blivit utslag i index i
höjande riktning, men om det har bli -

102 Nr 32.

Fredagen den 9 december 1949.

Svar på interpellation ang. socialstyrelsens levnadskostnadsindex.

vit en sänkning till och med så mycket
som med 75 öre per kg på t. ex. fårkött,
har det inte tagit sig något som
helst uttryck i prisindex, utan det har
blivit detsamma. Detta har gjort, att för
alla små ändringar uppåt stiger index,
men när det blivit betydande prissänkningar
på det som gäller för livets nödtorft,
har det inte givit utslag.

Jag vill därför nu ställa en fråga till
statsrådet. Hur kan man förklara, att
enligt sista numret av Sociala Meddelanden
kommerskollegii prisindex för
september 1948 har sjunkit med två enheter
men socialstyrelsens index, beräknat
på 1935 års indexserie, har stigit
med 1,9 enheter? Alltså, alla varor
enligt kommerskollegii uppgifter ha
sjunkit med två enheter, men index har
trots detta stigit med 1,9. Jag skall be
att få en upplysning om hur det kan
vara möjligt. Jag förstår mycket väl
efter att ha studerat utvecklingen tid
efter annan i Sociala Meddelanden, att
det är den tendens, som jag nyss nämnde,
nämligen att småsaker, som stigit
litet, ge utslag i index, men betydande
sänkningar ge icke utslag.

När herr Hagberg tycktes vilja göra
gällande, att indexutvecklingen har varit
till nackdel för löntagarna, så har
jag rakt motsatt uppfattning. Den har
givit alltför gynnsamt utslag i stället
mot vad den bort göra.

I fråga om indexnämnden, som statsrådet
omnämnde, tycker jag att det är
för galet att tjänstemän och löntagare
skola vara så kraftigt representerade i
denna. Med det kolossala inflytande på
det ekonomiska livet i vårt land, som
indexberäkningen har, borde statens representanter
vara flera. Man bör inte
låta de andra bestämma, utan staten bör
ha mera att säga till om, ty det spelar
en mycket stor roll hur index beräknas
från tid till annan.

Statsrådet var inne på frågan att frikoppla
lönerna från index. Vill statsrådet
komma med förslag härom, gör
han en kolossalt stor gärning, som han

kommer att få mycket beröm för i framtiden,
även om nutiden kommer att
klandra honom. Detta är ett så trassligt
område, sådant det nu är, att skulle statsrådet
göra detta, skall jag prisa honom
mer än jag gjort tidigare.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag tror att finansministern och jag
inte ha riktigt samma utgångspunkt,
när vi resonera om detta levnadskostnadsindex,
att döma av hans sista replik.
Man skall ju inte vara ohövlig,
men nog måste jag säga att det bidrag
till att belysa frågan, som han gav, var
verkligen mycket svårförståeligt. .Tåg
fick snarast det intrycket, att syftet var,
vilket väl anses vällovligt ibland i diskussioner,
att röra till frågorna så att
det inte skall bli klart vad som är vad.

Man bör hålla fast vid att levnadskostnadsindex
borde spegla de faktiska
levnadskostnaderna. Jag tycker det är
så ovedersägligt naturligt, att det borde
vara på det sättet. Jag tror inte att
finansministern vill förneka, att så bör
det vara -— det har han för övrigt sagt.
Man kan diskutera, huruvida det är riktigt
att man vid levnadskostnadsindex''
beräkning såsom nu sker ställer utgifter
och inkomster såsom fullt jämförliga
ting, när det gäller att mäta levnadskostnaderna.
Utgifterna — skatterna,
inkomsterna — barnbidrag och
andra sociala förmåner. I ena fallet är
det ju en klar utgift, i andra en klar
inkomst. Kan det ge riktigt utslag på
levnadskostnaderna, när man bär sig
åt på det viset vid beräkningen?

Numera gör man inte på det sättet,
ty nu har man rensat bort sociala reformer
och skatter. Men är det riktigt
att ta bort en sådan post som skatterna?
Jag tycker det är riktigt att man tar
bort en inkomstpost från familjen,
barnbidrag och sådant, ty det är ju inte
levnadskostnader utan en inkomst, som
närmast ökar levnadskostnaderna. T
vart fall ökas familjens möjligheter till

Fredagen den 9 december 1949.

Nr 32. 103

Svar på interpellation ang. socialstyrelsens levnadskostnadsindex.

utgifter. Men skatten är ju en påtaglig,
klar utgift för familjen. Att ta bort den
ur index kan väl inte försvaras med att
man säger att levnadskostnadsindex i
alla fall ger ett riktigt utslag, i all synnerhet
som skatteposten är så pass
tung och siffran där avspeglas med en
ökning på 120 procent medan index
bara ökat med 07. Därmed anser jag
också att problemet, huruvida levnadskostnadsindex
ger en dämpad bild av
levnadskostnaderna, är klarlagt, ty om
man tar bort en så tungt vägande post
som skatterna ur levnadskostnadsindex,
leder ju detta till att levnadskostnadsindex
visar en lägre siffra än vad som
är de faktiska levnadskostnaderna. Det
tror jag inte finansministern kan komma
ifrån.

Beträffande frågan, huruvida det kan
vara skillnad mellan herr Skölds uppfattning
och förre finansministern Wigforss’
rörande levnadskostnadsindex, så
vill jag erinra om att herr Wigforss’
uttalande gjordes i en proposition om
statstjänarnas löner föregående år. Då
sade han, att för vederbörande — och
det måste haft avseende på vederbörande
arbetarkategorier och tjänstemän -—
är det bättre med det gamla index,
som har skatter och sociala reformer
med, än det nya s. k. rensade index,
som användes nu för tiden. Men han
säger, att han för sin del har böjt sig
för vederbörande organisationers uppfattning.
De önskade ha det rensade index
i motsats till vad han själv ansåg
vara det riktiga.

•lag har inte möjlighet att nu rusa
efter propositionen, men jag antar att
finansministern inte bestrider, att det
förhöll sig på detta sätt. Det finns alltså
en nyans därvidlag mellan den nuvarande
och den förutvarande finansministerns
uppfattning om det rensade
i ndex.

Statsrådet nämnde, att manipulation
är något som försiggår i hemlighet. Jag
måste ju säga, att det stora flertalet av
berörda kategorier i detta land har inte

förstått, vad som varit meningen med
subventioneringen av de svenska varorna.
Man förstod inte att meningen
var att pressa ned levnadskostnadsindex
med drygt en procent. Finansministern
har fullständigt rätt när han
säger, att det var i alla fall inte hemligt,
ty vem som helst hade möjlighet
att ta reda på det. Jag tror att de voro
mycket lätt räknade, som togo reda på
detta, om man undantar dem som sitta
i riksdagen och som kommit i direkt
kontakt med saken. Tidningarna behandlade
det viserligen, men få tidningar
gjorde det på ett sådant sätt att
det stod klart för vederbörande, att här
försöker man sänka levnadskostnadsindex
med en procent för att hindra att
dessa stora kategorier skola få 8 procent
i löneförbättring.

Herr Rubbestad har en alldeles motsatt
uppfattning mot mig. Han anser
att levnadskostnadsindex ger alldeles
för gynnsamt utslag för berörda familjer.
Det är närmast en intressesynpunkt,
som kommer fram där från herr Ruhbestads
sida. Jag har nämligen sett att
både han och bondeförbundet i övrigt
så snart det varit fråga om kalkylerna
för jordbruksuppgörelsen ha lagt ned
mycken energi på att visa, att dessa ge
ett för lågt och för bönderna ofördelaktigt
utslag. Man skall ju inte skämta
om herr Rubbestads beryktade femma,
men jag kan inte, när jag tänker på vad
som ligger bakom hans resonemang,
låta bli att erinra om att så sent som
vid fjolårets riksdag försökte han faktiskt
övertyga en partikamrat till mig
om att det går att klara sig på fem
kronor om dagen. Det är ju respektabelt
att vara mycket sparsam, men det är
inte respektabelt, om man försöker beröva
en stor löntagargrupp vad den enligt
riksdagens beslut rätteligen skall
ha, genom att försvara ett index, mot
vilket man kan resa så pass starka invändningar
som jag gjort och som herr
Rubbestad från andra synpunkter också
har gjort.

104 Nr 32.

Fredagen den 9 december 1949.

Svar på interpellation ang. socialstyrelsens levnadskostnadsindex.

Från dessa till synes motsatta utgångspunkter
kan man ändå komma
fram till att både ur herr Rubbestads,
mina och jag antar också ur finansministerns
synpunkter är det ett önskemål
att levnadskostnadsindex skall bli en
verkligt pålitlig mätare av levnadskostnaderna.
I finansministerns sista resonemang
gavs ett medgivande åt att man
alltid kan diskutera grunder och metoder.
Jag hoppas att han inte skall vända
sig emot att det görs en sådan prövning
i syfte att få fram ett index, som troget
speglar levnadskostnaderna.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Det
kommer aldrig att bli möjligt att åstadkomma
ett system, som troget speglar
levnadskostnaderna. Förhållandena i
vårt land äro nämligen så olika i fråga
om löneläge, levnadsförhållanden, familjernas
storlek och allt möjligt sådant.
Index kan därför kanske på ett
ställe och för en familj vara riktigt
men slå alldeles fel på ett annat ställe
och för en annan familj, vilka grunder
och beräkningsmetoder man än väljer
för bestämmande av index. Vi kunna
därför inte tänka oss att få en klar bild
av levnadskostnadernas höjd genom att
ha ett index, utan index blir bara någonting,
som kan insöva vissa personer
i tron, att levnadskostnaderna ha stigit
så och så mycket, medan det kan vara
någonting helt annat för andra grupper
och för andra personer. Det komma
vi aldrig ifrån.

Med anledning av att herr Hagberg i
Luleå gjorde anmärkning mot mig, för
att jag när det gäller jordbrukskalkylen
ändå är ivrig att den skall återspegla
förhållandena på rätt sätt, vill
jag säga, att det därvidlag är fråga om
ett helt annat index. Det är inte alls
levnadskostnadsindex som förekommer
i jordbrukskalkylen, utan där är det
endast fråga om utvecklingen av det
samlade jordbrukets inkomster och
kostnader från basåret 1938/39. Det är

bara det som återspeglas i jordbrukskalkylen,
under det att levnadskostnadsindex
är något helt annat, som har
ett helt annat syfte än jordbrukskalkylen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9.

Föredrogs, men bordlädes åter andra
lagutskottets utlåtande nr 35.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
memorial nr 187, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
angående samförläggning av Södra
skånska infanteriregementet jämte i
ämnet väckta motioner.

§ 11.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från första lagutskottet:
nr 398, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den
23 april 1948 (nr 175) med särskilda
bestämmelser om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel;
från andra lagutskottet:
nr 397, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 12 maj
1917 (nr 189) om expropriation, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt
från sammansatta stats- och första
lagutskottet:

nr 399, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående nya grunder
för avlöningen av präster m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.18 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 10 december 1949.

Nr 32. 105

Lördagen den 10 december.

Kl. 11 fm.

§ I Föredrogs

statsutskottets memorial nr
187, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående samförläggning''
av Södra skånska infanteriregementet
jämte i ämnet väckta motioner.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter endast en
bordläggning.

Kammaren biföll utskottets berörda
hemställan och beslöt därefter lägga
memorialet till handlingarna.

§ 2.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om inlösen i vissa fall av rätt till gruva
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Svar på interpellation ang. redogörelse
för omfattningen av den statliga kredit,
som lämnats AB Svenska reservoirpennfabriken,
m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER, som anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
herr Sven Wedén till mig framställt följande
frågor:

1) Är herr statsrådet i tillfälle alt
lämna kammaren en redogörelse för
omfattningen av den statliga kredit,
som hittills i olika former lämnats AB
Svenska reservoirpennfabriken?

2) Anser herr statsrådet det alltjämt
berättigat att till AB Svenska reservoir -

pennfabriken utlämna ytterligare bidrag
av statsmedel?

Statsmakterna ha sedan många år tillbaka
på olika sätt givit stöd åt småföretagsverksamheten.
Sålunda har bl. a.
understöd utgått till de i Norrland,
Värmland samt Göteborgs och Bohus
län verksamma företagarföreningarna
ävensom under senare år till en på Gotland
nybildad förening. Riksdagen har
årligen anvisat medel härför de senaste
åren under rubriken kostnader för
främjande av företagsverksamheten
m. in. Fördelningen av medel mellan
företagarföreningarna sker på socialdepartementets
föredragning.

Föreningarna ha till uppgift att befordra
möjligheterna till lönande småföretagsverksamhet
i syfte att åstadkomma
en större differentiering av näringslivet
inom föreningarnas verksamhetsområden.
Verksamheten omfattar
långivning på fördelaktigare villkor än
dem, som i regel kunna erhållas i fråga
om vanliga banklån, samt i vissa fall
subvention. Genom hos föreningarna
anställda konsulenter bedrives en omfattande
teknisk och kommersiell upplysning
och rådgivning i hithörande
frågor.

Föreningarna ha vanligtvis startats
på initiativ av länsmyndigheterna. I
samtliga föreningar är landshövdingen
ordförande. Medlemmarna utgöras huvudsakligen
av för föreningarnas syften
intresserade enskilda personer, bolag
och föreningar liksom även landsting
och hushållningssällskap samt i vissa
fall kommuner och andra samfälligheter.
Medlemskapet grundar sig på andelar.
Medlemsantalet har på grund av
föreningarnas struktur och uppgifter
varit relativt begränsat. Föreningarna
äro alla konstruerade som ekonomiska
föreningar u. p. a.

Intill den 1 juli 1949 ha föreningarna

106 Nr 32.

Lördagen den 10 december 1949.

Svar på interpellation ang. redogörelse för omfattningen av den statliga kredit, som

lämnats AB Svenska reservoirpennfabriken, m. m.

av staten erhållit understöd med sammanlagt
11 150 200 kronor, därav såsom
lån 8 749 000 kronor och såsom subvention
2 401 200 kronor. Sedan verksamhetens
början till och med år 1948 ha
föreningarna utlämnat lån till olika
företag till i runt tal 11 miljoner kronor.
Förlusten är ringa eller inte fullt
1 procent av utlånade medel.

Av dessa som lån utlämnade 11 miljoner
kronor belöpa 1,7 miljoner på
företagarföreningen i Göteborgs och
Bohus län, genom vars medverkan Aktiebolaget
Svenska reservoirpennfabriken
i Strömstad tillkommit.

Företagarföreningen i Göteborgs och
Bohus län började sin verksamhet 1939.
Verksamheten har huvudsakligen inriktats
på att åstadkomma ett mångsidigare
näringsliv i de trakter av Bohuslän,
som dominerats av stenindustrien
och där risken för arbetslöshet
varit stor. Enligt uppgifter, som inhämtats
från föreningen, har denna sedan
verksamhetens början utlämnat lån till
128 industri- och hantverksföretag, av
vilka 75 nyctablerats genom föreningens
medverkan. Vid dessa 128 företag
sysselsättas f. n. permanent cirka 950
personer. Genom föreningens konsultationsverksamliet
ha utan att ekonomiskt
stöd lämnats ett flertal nya företag tillkommit,
varjämte ett antal äldre företag
utökats eller rationaliserats.

Som ett led i denna verksamhet att
inplantera nya industrier tillkom Aktiebolaget
Svenska reservoirpennfabriken
i Strömstad. Av företagarföreningen
lämnade uppgifter utvisa, att bolaget
bildades år 1942. Av aktiekapitalet, som
ursprungligen bestämdes till 20 000
kronor men sedermera ökades till
85 000 kronor i samband med att företaget
flyttade in i en ny fabriksbyggnad,
tecknade företagarföreningen 5 000
kronor. Under åren 1942—43 utlämnade
föreningen därjämte till bolaget
flera lån. Av dessa lån återstod oguldet
i juni 1949, då bolaget trädde i lik -

vidation, cirka 59 000 kronor. Säkerheten
utgöres av förlagsinteckningar
inom 65 000 kronor jämte hyreskontrakt
å en maskin för cirka 9 000 kronor.
Förutom denna maskin äger föreningen
maskiner i bolaget till ett värde
av cirka 47 000 kronor. Bolagets
egna maskiner ha av likvidatorcrna
värderats till omkring 50 000 kronor.
Vidare har företagarföreningen fakturafordringar
på bolaget till cirka 38 000
kronor. Beträffande dessa fakturafordringar
ävensom föreningens nyssnämnda
maskininnehav å 47 000 kronor har
föreningens styrelse uppgivit, att ifrågavarande
transaktioner vidtagits utan
styrelsens hörande av föreningens direktör.
Denne har med styrelsens medgivande
samtidigt varit verkställande
direktör i bolaget och har därjämte på
senare tid företrätt aktiemajoriteten
i detta. Direktören har numera entledigats
från sin befattning hos företagarföreningen.
Frågan om hans ansvar
är för närvarande föremål för
prövning.

Det kommunala intresset för tillkomsten
av den nya industrien tog sig bl. a.
uttryck däri att Strömstads stad erbjöd
sig uppföra och till pennfabriken uthyra
en fabriksbyggnad. Till uppförandet
av den nya fabriksbyggnaden, som
alltså tillhör staden, har statsbidrag utgått.
Sålunda beviljade Kungl. Maj:t
1946 på framställning av staden denna
bidrag med 49 000 kronor motsvarande
28 procent av de beräknade byggnadskostnaderna.
Under år 1947 tillsköt därjämte
företagarföreningen av egna medel
ytterligare 7 000 kronor i anledning
av ökade byggnadskostnader.

Jag anser mig härmed, herr talman,
ha lämnat svar på interpellantens första
fråga.

Vad angår interpellantens andra fråga
har, sedan denna framställdes, företagarföreningen
i skrivelse den 3 november
1949 anhållit om Kungl. Maj:ts
medgivande att under vissa villkor ga -

Lördagen den 10 december 1949.

Nr 32. 107

Svar på interpellation ang. redogörelse för omfattningen av den statliga kredit, som

lämnats AB Svenska reservoirpennfabriken, m. m.

rantera bolaget ett förlagslån intill
60 000 kronor för färdigställande av bolagets
befintliga halvfabrikat av pennor
i enlighet med en av bolagets likvidatorer
uppgjord plan för export till
Norge av färdiga pennor mot import
av vissa varor därifrån.

De av föreningen uppställda villkoren
innebära bl. a., att slutgiltig uppgörelse
om försäljning av pennorna
träffats och godkänts av vederbörande
myndigheter i Sverige och Norge, att
föreningen erhåller förmånsrätt för
detta lån före bolagets alla andra borgenärer
samt att lånet skall amorteras,
allteftersom likvid för försäljning av
pennor inflyter.

Sedan bekräftelse vunnits att försäljnings-
respektive köpeavtal träffats i
enlighet med den av likvidatorerna
uppgjorda planen och att erforderliga
licenser utställts av vederbörande
svenska och norska myndigheter, har
Kungl. Maj:t den 11 november 1949
lämnat företagarföreningen det begärda
medgivandet. Genom det nu inledda
likvidationsförfarandet beräkna likvidatorerna,
att alla bolagets prioriterade
fordringsägare skola erhålla full täckning
för sina fordringar, medan de
oprioriterade fordringsägarna skulle
kunna påräkna en utdelning av cirka
40 procent.

Härmed anser jag mig ha besvarat
även interpellantens andra fråga. Jag
vill endast tillägga att det felbedömande,
som visat sig ha skett beträffande
pennfabrikens möjligheter, icke kan
undanskymma att företagarföreningens
verksamhet på det hela taget varit
framgångsrik och till gagn för den
landsända, som den betjänar, varför
föreningen borde vara vård beröm i
stället för klander.

Vidare yttrade:

Herr WEDÉN: Herr talman! Jag tackar
socialminister Möller för svaret på mina
frågor.

Statsrådet inleder sitt svar med en
redogörelse för de statliga åtgärder till
stöd åt småföretagsverksamheten, som
lämnats och lämnas genom företagarföreningarna.

Denna verksamhet har, särskilt i områden,
där på grund av förändringar i
näringslivets struktur svårigheter i form
av en mera permanent arbetslöshet och
därmed sammanhängande följdfenomen
inträtt, naturligtvis varit av en viss betydelse
och nytta. Den positiva principiella
inställning till småföretagsamhetens
problem, som tydligen ligger till
grund för statsrådets svar i dessa stycken,
äro socialministern och jag helt
överens om. Eftersom statsrådet i detta
avseende givit sitt svar en så pass vid
ram, vill jag emellertid med anledning
av hans framställning i största korthet
säga, att naturligtvis även en statlig
stödverksamhet av det slag, som förekommit
via företagarföreningarna,
måste utövas med stort omdöme och
under rimligt hänsynstagande till vad
som är affärsmässigt förnuftigt. Det har
nog knappast skett i det fall som min
interpellation gäller, och därför tror
jag, att man kan ha en del att lära av
detta fall, när man så småningom skall
gripa sig an med att ge det statliga stödet
åt småföretagsverksamheten en
mera definitiv utformning.

Rent allmänt vill jag också säga, att
statsrådets meddelande, att företagarföreningarnas
långivning i regel sker
på fördelaktigare villkor än som kunna
erhållas genom vanliga banklån, enligt
min mening icke bör bli normgivande
för den fortsatta verksamheten av detta
slag. Vad det här gäller är ju att skaffa
fram ett i särskilt hög grad riskbärande
kapital. Om staten gör detta på ett
eller annat sätt, finns det under normala
förhållanden, synes det mig, knappast
någon anledning att också t. ex.
utpräglat räntesubventionera dem, som
utnyttja detta kapital. Det skulle ju innebära,
att man sätter annan småföre -

108 Nr 32.

Lördagen den 10 december 1949.

Svar på interpellation ang. redogörelse för omfattningen av den statliga kredit, som

lämnats AB Svenska reservoirpennfabriken, m. m.

tagsamhet, som själv klarar sina finansieringsproblem,
i en dålig position.
Över huvud taget måste man naturligtvis
både nu och i framtiden se till att
man icke använder de statliga åtgärderna
till småföretagsamhetens främjande
så, att man skapar svårigheter för redan
existerande sådan företagsamhet, t. ex.
genom att underlätta tillkomsten av
konkurrerande verksamheter, som arbeta
under konstlat gynnsamma förutsättningar.

Det var ju emellertid icke detta mera
allmänna problem om småföretagsamheten
som min interpellation berörde,
utan det konkreta fall, som pennfabriken
i Strömstad utgör. Att här det affärsmässiga
förnuftet varit i stor utsträckning
frånvarande, tycker jag, att
statsrådets svar ger belägg för.

Jag skulle vilja tillåta mig att ställa
de uppgifter statsrådet lämnar i det
sammanhang, vari de enligt min mening
förtjäna ses. Statsrådet meddelar att
bolaget bildades 1942 och att företagarföreningen
tecknade en fjärdedel av
aktiekapitalet. Inom parentes vill jag
säga, att det synes mig föga lämpligt,
att företagarföreningarna som sådana
uppträda som företagare. Föreningens
direktör blev också verkställande direktör
i reservoirpennfabriken. Under
de båda första åren av sin verksamhet
fick bolaget flera statslån, varav nu ett
belopp av 59 000 kronor återstår obetalt.
Så vitt jag känner till, gäller regeln,
att när dylika företagarföreningslån
överstiga 40 000 kronor erfordras
tillsyningsmyndighetens, d. v. s. socialdepartementets,
godkännande. Socialdepartementet
har alltså lämnat sådant
godkännande.

Jag skulle här vilja komplettera statsrådets
svar med några ord om bolagets
utveckling under de första verksamhetsåren.
Den var ingalunda tillfredsställande.
Det skedde en stark ansvällning
av bolagets skulder, men dess försäljning
gick mycket trögt. Den svenska

marknaden uppskattade endast i ringa
utsträckning bolagets reservoirpennor,
som tydligen betingade ett alltför högt
pris i förhållande till sin kvalitet. I en
framställning, som handelsministern
nyligen mottagit från föreningen Sveriges
importörer av skriv-, kontors- och
skolmateriel och vari Svenska pappershandlareföreningen
instämt, säges t. ex.
att rapporterna från återförsäljare utvisa,
att de svenska pennorna blivit
synnerligen svårsålda. Jag har själv
sökt sätta mig in i denna sak en del,
och min personliga uppfattning som
industriman är, att bolagets ledning
alldeles felbedömde möjligheterna att
med relativt enkla tekniska hjälpmedel
och maskiner framställa en konkurrensduglig
produkt och att ledningen icke
ägde teknisk kapacitet att upptaga tävlan
med de högrationaliserade utländska
företagen på detta område.

Det var under dessa förutsättningar,
med en rörelse som redan gått ganska
dåligt, som uppvisat otillfredsställande
försäljningsresultat, som hade en ansträngd
likviditet och betydande skulder,
som beslut om företagets ytterligare
expansion fattades. Man hade då
kommit fram till skedet 1946—47, och
man hade alla skäl att vänta en starkt
stegrad utländsk konkurrens, som också
inställde sig. Det var under detta skede
som den ökning av aktiekapitalet, som
socialministern omtalar, inträffade. De
nytecknade aktierna förskaffade företagarföreningens
verkställande direktör
kontrollen och bestämmanderätten över
företaget. Det var också under dessa
förutsättningar Kungl. Maj:t beviljade
ytterligare 49 000 kronor och företagarföreningen
ytterligare 7 000 kronor som
bidrag till en ny fabriksbyggnad för
företaget. Resten av den nya fabriken,
som kostade en del över 200 000 kronor,
finansierades av Strömstads stad.
Att staden var intresserad av att knyta
lätt industri i lämplig utsträckning till
sig är icke märkligt i betraktande av de

Lördagen den 10 december 1949.

Nr 32. 109

Svar på interpellation ang. redogörelse för omfattningen av den statliga kredit, som

lämnats AB Svenska reservoirpennfabriken, m. m.

lokala omständigheterna. I företagarföreningens
och Kungl. Maj :ts engagemang
i reservoirpennfabriken såg den väl —
om än något sangviniskt — en garanti
för företagets stabilitet och existensmöjligheter.

Här är det likväl två andra omständigheter,
som te sig mera anmärkningsvärda.
Den första är, att företagarföreningens
direktör, även sedan han själv
och hans familj blivit huvudintressenter
i pennfabriken, fortfarande ansågs
kunna förena verkställande direktörstjänsten
i denna med posten som företagarföreningens
förtroendeman. Redan
förut var detta förhållande kanske icke
alldeles invändningsfritt, men i synnerhet
sedan den person, som var föreningens
föredragande och förtroendeman,
när det gällde fördelningen och
användningen av till förfogande ställda
statsmedel, blivit huvudintressent i ett
av de företag, vari föreningen hade ett
av sina mest betydande engagemang,
borde, tycker man, det olämpliga i en
sådan dubbelställning ha klart framstått.
Av statsrådets svar framgår också,
hur detta förhållande utnyttjades av
vederbörande. Företagarföreningen utnyttjades
helt enkelt av pennfabriken
som inköpsorgan för maskiner och
andra förnödenheter, som föreningen
fick betala. Detta skedde utan dess styrelses
hörande och av allt att döma
utan styrelsens kännedom. Jag tycker,
att det är mycket otillfredsställande att
pennfabriken på detta sätt kunnat utnyttja
närmare 100 000 kronor av till
företagarföreningens förfogande ställda
medel utan att vare sig föreningens styrelse
eller tillsyningsmyndigheten, d. v. s.
socialdepartementet, hade tillfälle att
kontrollera saken. Så omfattande har
likviil föreningens verksamhet icke varit,
att detaljer av denna storleksordning
så alldeles lätt bort kunna försvinna.
Detta tyder på en viss löslighet
i den praktiska utformningen och tilllämpningen
av denna stödverksamhet.

Den andra omständighet, som jag i
detta sammanhang vill beröra, är frågan
om företagarföreningen eller Kungl.
Maj:t, innan de engagerade sig för den
ytterligare expansionen av detta företag
med den nya fabriksbyggnaden

o. s. v., gjorde någon mera grundlig
undersökning hos de branschsakkunniga
männen inom de handelsföretag,
som skulle sälja den utvidgade fabrikens
produkter, om några utsikter till
framgång i detta hänseende över huvud
taget förelågo med de tillverkningskostnader
fabriken hade och med de priser
den med sina relativt ofullgångna
tillverkningsmetoder måste betinga sig.
Jag måste säga, att jag fått det intrycket,
att någon mera grundlig sådan
marknadsundersökning aldrig gjordes
och att den, om den gjorts, skulle givit
ett negativt resultat.

Till de båda omständigheter jag nu
talat om vill jag anknyta en reflexion.
Den är — och här återkommer jag till
statsrådets mera allmänna resonemang
— att det inträffade är, synes det mig,
en av de omständigheter, som tala för
olämpligheten av att företagarföreningarna
fungera som självständiga kreditinstitut
och direkt långivande organ
och likaledes för olämpligheten av att
de driva egen affärsrörelse. Skola företagarföreningarna
ha sådana uppgifter,
måste de utrustas med en utökad kvalificerad
tjänstemannastab, och då blir
nog organisationen i förhållande till
verksamhetens omfattning alltför voluminös.
Det vore nog bättre att ersätta
den nuvarande ordningen dels med att
bankerna finge vidgade möjligheter att
lämna lån till småföretagsverksamheten,
dels även med att företagarföreningarna
eller motsvarande organ finge möjligheter
att medverka i ett system av
statliga kreditgarantier, som kunde
ställa det erforderliga extra riskbärande
kapitalet till förfogande. Detta skulle
också leda till att de olika objekten och
med dem förbundna risker och kalky -

Ilo Nr 32.

Lördagen den 10 december 1949.

Svar på interpellation ang. redogörelse för omfattningen av den statliga kredit, som

lämnats AB Svenska reservoirpennfabriken, m. m.

ler bleve underkastade en fackmässig
granskning av de kreditinstitut, som
äro rustade härför, varigenom de
uppenbart omöjliga projekten sållades
bort. Vad jag erfarit om den förberedande
promemoria, som i detta avseende
utarbetats på uppdrag av statsrådet
Kock, tyder också på att man är
inne på denna linje beträffande uppläggningen
för framtiden, och jag tror
att detta är riktigt.

Jag återvänder till pennfabriken,
som i slutet av 1948 efter en mycket
omskriven invigningsmiddag med statsrådstal
flyttade in i sina nya lokaler,
som voro alldeles för stora och knappast
någonsin utnyttjades till mer än
50 procent. De yttre konjunkturerna
hade vid denna tidpunkt förändrats en
del till det bättre för företaget. Den
återinförda importregleringen nedbringade
den konkurrerande importen
till ett minimum. I den skrivelse från
Föreningen Sveriges importörer av
skriv-, kontors- och skolmateriel, jag
förut nämnt, säges, att de svenska myndigheterna
gentemot föreningens importanspråk
åberopade förefintligheten
av en svensk tillverkning. Då denna
svenska tillverkning icke var i stånd
att hävda sig vid fri konkurrens, vilar
ju över användningen av ett sådant argument,
som här säges ha anförts, en
helt annan anda än den som talade ur
handelsministerns besked till kammaren
häromdagen, då han yttrade, att
importregleringen icke vore motiverad
av protektionistiska syften.

Trots det gynnsamma läget med en
starkt krympande import och så småningom
uttunnade lager hos handeln
blev ju läget för pennfabriken i Strömstad
endast en kort tid efter invigningsfesten
ohållbart. Jag tror att man
kan säga, utan att offra åt efterklokhet,
att detta tydligt visar på vilken
ytterligt bräcklig grund de högt uppskruvade
förhoppningarna vilade.

Jag kommer därmed fram till den

aktion i syfte att få till stånd ett drägligare
resultat av likvidationen, som
socialministern beskriver i svaret på
min andra fråga. Det svar, som här
lämnats, måste innebära, att de norska
varor, som vi skola taga emot som
kompensation för till Norge sålda pennor,
nu ha funnit köpare i Sverige i
full utsträckning. Annars skulle hela
affären hänga i luften. Det som för ett
par månader sedan framstod som mycket
problematiskt i denna räddningsplan,
var naturligtvis möjligheterna att
åter efter driftstoppet få i gång en ordnad
och effektiv produktion, i all synnerhet
som driften vid fabriken knappast
tidigare varit tillfredsställande i
dessa avseenden. När nu socialdepartementet
lämnat sitt medgivande till ett
nytt lån på 60 000 kronor, har också
departementet iklätt sig ansvar för att
fabriken på rimlig tid och till rimliga
produktionskostnader skall kunna förvandla
sina halvfabrikat till en godtagbar
och funktionsduglig produkt. Jag
har tidigare tillåtit mig att för en av
likvidatorerna framhålla nödvändigheten
av att tillse att den tekniskt-praktiska
ledningen av verksamheten nu
blir tillfredsställande, och jag vill här
ytterligare understryka denna synpunkt.
Blir den inte tillgodosedd på
rätt sätt, kan den sista villan i detta
fall bli värre än de föregående.

Av ortspressen i Strömstad har jag
sett, hurusom företagarföreningens och
pennfabrikens direktör avslutade invigningsmiddagen
vid den nya fabriksbyggnadens
tillkomst med att utbringa
ett leve för statsrådet Möller, som gjort
så mycket för att hjälpa fram företaget.
Det kan väl sägas, att direktören i fråga
kanske överskattade socialministerns
insatser i detta avseende, men knappast
någon, som haft att göra med den statliga
hjälpen och omsorgen beträffande
detta företag, har väl i dag anledning
att sentera några hurrarop.

Om emellertid nu socialdepartemen -

Lördagen den 10 december 1949.

Nr 32. 111

Svar på interpellation ang. redogörelse för omfattningen av den statliga kredit, som

lämnats AB Svenska reservoirpennfabriken, m. m.

tet kan åstadkomma, att de kalkyler
som uppställts för avvecklingsaffären
verkligen hålla — och detta fordrar
nog en del omsorg, då jag icke kan
undgå intrycket att de i vissa avseenden
äro uppgjorda med tydlig optimism
— så finns det kanske i alla fall
anledning för de fordringsägare, vilkas
förluster på detta företag, varöver
statsrådens sol en gång lyst, därigenom
åtminstone begränsas en de!, att höja
ett litet leve för socialministern.

Med anledning av socialministerns
sista ord i svaret till mig vill jag sluta
med att säga, att jag icke riktat något
klander mot det principiella syftet med
företagarföreningarnas verksamhet. Men
om socialministern menar, att det förhållandet,
att detta syfte blivit i stort
sett tillfredsställande tillgodosett, skulle
vara ägnat att onödiggöra kritik mot de
svagheter som blottats i denna speciella
affär, så kan jag inte följa med honom.
Tvärtom tror jag, som jag förut sagt,
att man av en sådan kritisk uppmärksamhet
kan få vägledning, när det gäller
att ge det framtida stödet åt småföretagsverksamheten
en riktig och välavvägd
utformning.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
vet inte hur pass mycket jag ytterligare
skall fördjupa mig i det här ämnet. Jag
vill för min del närmast säga, att jag
inte särskilt avundas herr Wedén den
mycket stora klokskap, som han i dag
kunde ådagalägga, när han kritiserar
den här affären. Det tillhör väl de enklare
uppgifterna här i livet, att när en
affär verkligen har misslyckats redogöra
för vilka felbedömningar som
eventuellt kunna ha legat till grund för
ett sådant misslyckande.

För min del har jag utformat mitt
svar som jag har gjort därför, att jag
betraktar det såsom ganska illvilligt,
om man med ett enda exempel ifrån en

företagarförenings nu snart elvaåriga
verksamhet på ett, det medger jag
gärna, allvarligt misslyckande utformar
kritiken så, att det skall uppstå en allmän
misstro till det praktiska resultatet
av dessa föreningars verksamhet.
Herr Wedén säger i slutet av sitt anförande,
att han icke riktat något klander
mot företagarföreningarnas syfte i princip.
Nej, det fattades bara, att han
skulle ha gjort det. Men det kan ju inte
hindra, att hela denna kampanj, i vilken
jag måste betrakta interpellationen
bara som ett led, hela denna kampanj,
som från vissa håll har förts kring detta
misslyckande av reservoirpennfabriken,
måste ge folk det intrycket, att här
försiggår en nästan brottsligt lättsinnig
understödsverksamhet från statens
sida och ifrån företagarföreningarnas
sida på nystartandets och nyetablerandets
fält. Det är för att om möjligt motverka
dessa föreställningar som de,
som ha lett kampanjen, ingalunda ha
gjort någonting för att motverka, i
varje fall inte på allvar, som jag har
tagit till orda på det sätt som jag gjort
i denna sak.

Jag måste för min del säga, att om
en företagarförening bakom sin verksamhet
till och med år 1948 bär icke
mindre än 128 företag, av vilka mig
veterligt andra icke ha misslyckats, och
man så har fått ett enda exempel på ett
misslyckande, så skall man åtminstone
vara mycket försiktig i utformandet av
sin kritik, särskilt när den sker efteråt.
Om kritiken hade satts in på de! stadium,
när företaget startades eller när
man hade utvidgningsplaner för företaget,
skulle jag för min del icke ha ett
ord alt anmärka mot en sådan kritik.
Men jag måste säga, att eu kritik i det
nuvarande läget mera vittnar om beskäftighet
än om något verkligt intresse
för de uppgifter, som företagarföreningarna
ha.

Jag skall nu tillåta mig att komma
med en liten historik, mycket kortfat -

112 Nr 32.

Lördagen den 10 december 1949.

Svar på interpellation ang. redogörelse för omfattningen av den statliga kredit, som

lämnats AB Svenska reservoirpennfabriken, m. m.

tad. Vi hade under krisåren på 30-talet
— fr. o. m. 1933 och åtskilliga år framåt
— något som kallades för sociallån.
Det var den mest omstridda delen av hela
den arbetslöshets- eller rättare sysselsättningspolitik,
som den dåvarande
regeringen bedrev. Jag skall inte gå in
på någon närmare skildring av denna
sociallåneverksamhet. Det enda jag vill
konstatera är, att staten praktiskt taget
har kommit ifrån denna låneverksamhet
utan förluster, att ett mycket stort
antal företag, som skulle ha gått i konkurs,
om de inte fått stödet av sociallånen,
inte bara ha klarat sig utan numera
äro tämligen blomstrande företag.
Det är klart, att det bland de företag,
som då hjälptes med sociallånen, fanns
många som sedan ha gått omkull, men
jag anser ändå att vad som skett var
fullkomligt försvarligt med hänsyn till
de många positiva resultat, som genom
denna verksamhet uppnåddes.

Vi gjorde emellertid därvid en särskild
upptäckt, nämligen att vissa delar
av landet voro utsatta för mycket större
risker vid uppkomsten av ekonomiska
kriser än andra delar av landet.
De voro synnerligen konjunkturkänsliga.
Det var sådana områden, som helt
och hållet dominerades av exportindustrien.
Det betydde, att Norrland
över huvud taget var mycket mera konjunkturkänsligt
än mellersta och södra
Sverige och att Bohuslän, inte i sin helhet
men i rätt hög grad, tillhörde de
starkt konjunkturkänsliga områdena.
Vi sade oss då, när vi höllo på att överlägga
om sådana här ting i socialdepartementet,
att skall man kunna gagna
dessa landsdelar för framtiden, ‘4
måste man se till, att själva näringslivet
blir mångsidigare. Emellertid kunde
självfallet en sådan verksamhet, framför
allt när det gällde att starta nya
småföretag för att göra näringslivet
mångsidigare i dessa härvidlag eljest
ytterst ensidigt utrustade delar av landet,
inte skötas centralt, bland annat

därför att det måste krävas en ingående
kännedom om kvalifikationerna
hos de personer, till vilka man skulle
vara villig att över huvud taget lämna
något stöd. Det var från denna utgångspunkt
som företagarföreningarna
startades.

Nu kan jag inte på rak arm säga ■—
jag har verkligen inte brytt mig om att
ta reda på all den statistik, som finns i
ämnet — hur många hundra företag som
i detta sammanhang blevo nystartade.
Men jag skulle tro, att det är mellan
800 och 900 företag i hela landet som
på detta sätt ha kommit till stånd. Bland
dessa skulle man säkert kunna leta reda
på flera exempel på misslyckanden,
ehuru de icke väckt någon särskild
uppmärksamhet som fallet är med reservoirpennfabriken
i Strömstad. Men
i det stora hela har denna verksamhet
varit mycket framgångsrik. Och jag vill
beträffande företagarföreningen i Bohuslän
alldeles särskilt betona, att vi
hade all anledning att visa förtroende
för omdömet inom denna förening och
inte minst för dess ledare herr Lunden,
ty det hade visat sig, att de åtgärder,
som hade vidtagits av Bohusläns
företagarförening, åtminstone i regel
hade varit mycket lyckosamma. Under
sådana omständigheter och inte minst
med hänsyn till styrelsens mycket
mångsidiga sammansättning, med sakkunskap
från olika håll och med landshövdingen
i spetsen, ansågo vi oss icke
böra motsätta oss ens lånet till detta företag.
Det underställdes Kungl. Maj:ts
prövning, ehuru det denna gång — det
var 1942 — icke förelåg någon skyldighet
härtill, vilket senare blev regel. Så
skedde emellertid. Och för min del anser
jag, som i detta fail bär ansvaret för
statens åtgärder — ingalunda herrar
Mossberg och Thunborg, som vissa tidningar
velat göra gällande — att föreningen
i Bohuslän kring sin verksamhet
hade skapat en sådan goodwill, att
jag inför dess mycket bestämda påstå -

Lördagen den 10 december 1949. Nr 32. 113

Svar på interpellation ang. redogörelse för omfattningen av den statliga kredit, som
lämnats AB Svenska reservoirpennfabriken, m. m.

enden, att också detta skulle bli en framgångsrik
verksamhet, icke ville hindra
den från att kunna starta även med
hjälp av statens pengar.

Nu hoppas jag att man inte försöker
att göra vad jag kommer att säga till
något särskilt försvar för herr Lundéns
verksamhet beträffande reservoirpennfabriken.
Men jag vill understryka, att
han personligen ju måste ha haft ett
mycket starkt förtroende för fabriken.
Att han tecknade aktiemajoriteten i företaget
kan visserligen tolkas på två
sätt. Men om man inte är illvillig, måste
man väl säga, att han riskerade sina egna
och sin familjs pengar genom att göra
en mycket betydande insats i detta företag.
Om man vill ha en illvillig tolkning,
kan man säga, att han föreställde sig att
han som direktör i företagarföreningen
alltid kunde räkna med att kunna hjälpa
till för att klara företaget, om det komme
i några svårigheter. Det kunde han
nu inte, och det är väl otvivelaktigt, att
han är en av de personer, som komma
att bli mest lidande ur ekonomisk synpunkt
och måhända också ur andra synpunkter,
när hela den här saken har
blivit klar.

Detta är några reflexioner, som jag
har velat knyta till denna angelägenhet,
närmast därför att jag betraktar det såsom
ganska elakt, att man skjuter fram
ett enda misslyckande, när sammanlagt
128 företag ha fått denna företagarförenings
stöd. Jag vågar stå för det påståendet,
att denna företagarförening i det
stora hela — med sina misstag; sådana
förekomma alltid — har skött sig väl.

Jag får vidare säga, att om nu staten
engagerar sig i en sådan här verksamhet,
skulle det ju vara rätt besynnerligt,
om staten inte skulle våga taga några
risker utan känna sig, jag höll på att
säga bunden av banklagens föreskrifter
om de säkerheter, som skola finnas för
att stäten över huvud taget skall kunna
stödja sådana företag, som den genom
dessa företagarföreningar har stött. Jag

8-—Andra kammarens protokoll 1949.

vill alltså ha gjort klart, att detta misslyckande
icke i och för sig skall kasta
någon skugga på eller kunna väcka någon
allvarlig misstro mot företagarföreningarnas
verksamhet i allmänhet.

Herr ANDERSSON i Mölndal: Herr
talman! Man hade väl knappast väntat
sig, att man i denna debatt skulle få
höra samma smaklöshet som den vilken
har kommit till synes i vissa tidningsorgan
i Göteborg, vilka ha framfört i
denna diskussion, hurusom man vid invigningen
av denna pennfabrik utbringade
ett leve för statsrådet Möller. Nu
är det säkerligen på det sättet, att anledningen
till att detta leve kom till
stånd i Strömstad icke bara var, att
pennfabriken hade blivit en verklighet,
utan också, att statsrådet Möller under
hela den tid, som svåra kriser ha härjat
i Bohuslän, har visat ett mycket stort
intresse för att lämna hjälp till denna
hygd.

Det är givetvis med beklagande vi i
Bohuslän nu ha konstaterat den för
denna pennfabrik ogynnsamma utvecklingen.
Man hade från början ställt stora
förhoppningar på detta företags verksamhet,
och man kan nog utan att göra
sig skyldig till någon överdrift säga, att
enligt då till buds stående uppgifter
förutsättningarna för fabrikens framtida
verksamhet voro goda. Det var då helt
naturligt, att man inom landsdelen visade
en mycket stor optimism för förelagets
framtid. Sedan har tillkommit
ett flertal ogynnsamma faktorer med
för oss numera känt resultat. En av
dessa faktorer är den nästan hejdlösa
import av reservoirpennor från bland
annat Amerika, som kommit till stånd.
Men man kan nog också säga — även
interpellanten framhöll detta — att
pennfabrikens i Strömstad produkter
betinga elt alltför högt pris i förhållande
till kvaliteten. Härtill har också
kommit, att det under den första tiden

Nr 39.

114 Nr 32.

Lördagen den 10 december 1949.

Svar på interpellation ang. redogörelse för omfattningen av den statliga kredit, som

lämnats AB Svenska reservoirpennfabriken, m. m.

var vissa svårigheter att få för tillverkningen
erforderligt material.

Även om företaget gått en ogynnsam
utveckling till mötes, kunna vi i detta
sammanhang inte bortse från de orsaker,
som ligga till grund för statens
medverkan i detta fall. Det välgrundade
syftet med statens insatser har varit —
och denna faktor har varit den för oss
värdefullaste — att om möjligt medverka
till att åt denna bygd, vars näringsliv
varit utsatt för hårda påfrestningar,
på detta sätt skulle kunna ges
ett stöd för skapandet av nya och mera
tillförlitliga arbetstillfällen. Den svåra
kris, som sedan slutet av 1920-talet varit
rådande i Bohuslän och som satt så
djupa spår efter sig, måste anses vara
ett tillräckligt starkt motiv för att göra
insatser härutinnan, även om de i någon
mån skulle komma att misslyckas.
Alldeles särskilt gjorde sig denna kris
gällande i den norra länsdelen, där arbetslösheten,
främst inom stenindustrien,
saknade motsvarighet i landet.
Denna kris har ännu inte kunnat avvecklas,
utan den sätter fortfarande en
viss prägel på länsdelen.

Det kanske kan vara till nytta för interpellanten
att få kännedom om att
dessa krisverkningar ännu inte upphört
i Bohuslän. Där får man fortfarande sysselsätta
arbetare i tillfälliga beredskapsarbeten
eller hjälpa dem på annat sätt.
Man kanske säger, att det ju finns möjligheter
till arbetstillfällen inom andra
delar av landet och att man således
kunde överflytta denna arbetskraft. Ja,
det låter sig sägas, men i praktiken är
det på ett helt annat sätt. Varför går
inte detta? Jo, alla som äro kvar i den
norra delen av länet och sysslolösa där,
äro äldre arbetare, och de kunna inte
flyttas över till andra landsdelar, eftersom
den enskilda företagsamheten där
inte eftertraktar arbetare, som uppnått
hög ålder. Om man emellertid kunde få
ett rikare näringsliv i den norra delen
av vårt län, så skulle man därigenom

skapa möjligheter till ökade arbetstillfällen
även för dessa män.

Krisen i norra Bohuslän, som nu kan
räknas i decennier, har verkat på ett
sätt som kan betecknas som förlamande.
Det enskilda näringslivet har under den
gångna tiden inte visat något större intresse
för att skapa arbetstillfällen inom
länet, varför arbetslösheten fortsatt, och
som följd därav har en omfattande utflyttning
ägt rum. Jag skall med ett enda
exempel visa, hur denna utflyttning har
kommit att utforma sig.

Den norra delen av länet, Strömstads
stad och Vette härad, hade år 1928 ett
invånarantal av 15 500. Den 1 januari
1949 uppgick befolkningen till 11 259
personer. Minskningen var alltså under
dessa år inte mindre än 4 241 personer.
Cirka 7 procent av befolkningen hade
flyttat från sin gamla hemort. Med dessa
förhållanden för ögonen måste man få
klart för sig, att man inte stillatigande
kan se på en sådan utveckling, utan det
måste vidtagas åtgärder för att vrida
utvecklingen i rätt riktning.

Man har kanske anledning att säga,
att man från de olika myndigheternas
och från företagarföreningens sida inte
har försuttit något tillfälle att öka arbetstillfällena
inom landet. Som statsrådet
nämnt har på dessa tio år länet tillförts
ett icke oväsentligt antal företag.
Även om de flesta av dessa äro mindre,
har det dock varit av mycket stor betydelse.
Att detta kunnat ske är givetvis
inte bara beroende på de olika myndigheterna
och företagarföreningen i länet,
utan det beror också i hög grad på det
stora intresse som visats från statsmakternas
sida. Genom att staten ställt medel
till förfogande har det öppnats möjligheter
för sådan verksamhet, och vi
som representera denna länsdel ha anledning
att i detta sammanhang uttala
ett tack till dem, som medverkat till
denna utveckling. Denna utveckling önska
vi en fortsättning av inom vårt landskap,
för att det därigenom också skall

Lördagen den 10 december 1949. Nr 32. 115

Svar på interpellation ang. utredningarna om ett effektivare uppbördssystem, m. m.

skapas bättre möjligheter i framtiden
för den bohuslänska befolkningen.

Herr WEDÉN: Herr talman! Både
statsrådet Möller och den siste ärade
talaren uppehöllo sig i stor utsträckning
vid förhållanden, som vi äro helt och
hållet ense om. Det gäller allt det, som
sammanhänger med att få till stånd ny
företagsamhet i de landsdelar, t. ex.
norra Bohuslän, som varit utsatta för
särskilda svårigheter på grund av att
tidigare näringar mer eller mindre brutit
samman. När socialministern därför
vill göra min interpellation till ett led
i vad han tydligen närmast ville karakterisera
som en kampanj mot företagarföreningarna,
så är detta alldeles oriktigt.
Här har dock under flera år diskuterats
hur man skall gå vidare på den
väg, som man i och med företagarföreningarna
slagit in på, hur man skall
vidga ramen och få en mera fast uppläggning
till stånd. Jag tror också det
är nödvändigt, att man får en mera fast
uppläggning till stånd, tv det är alldeles
otvivelaktigt att de exempel, jag i interpellationen
påvisat, ganska tydligt
karakterisera att det här finns svagheter
och risker, som man inte bör ha
kvar, när man skall fortsätta.

Jag har inte vänt mig emot att man
från början försökte hjälpa ett företag
av detta slag en bit på väg. Vad jag särskilt
betonade och kritiserade var att
man, när verksamheten varit i gång under
tre eller fyra år och resultatet konstaterades
vara mycket svagt, engagerade
sig ytterligare för ett ännu större företag
med ännu större risker. Även med
fara att verka efterklok. — socialministern
avundades mig ingenting i det fallet
— måste jag säga, att jag beklagar
socialministern, att han vid denna tidpunkt
— alltså 1946—1947 — inte ägnade
detta fall en mera kritisk granskning.
Det kan ändå inte anses ogrannlaga
av en ledamot i andra kammaren,
om han intresserar sig något för att ett

par hundra tusen kronor av statsmedel
engageras under så pass svaga förutsättningar,
som här ha förelegat.

Till slut vill jag, herr talman, endast
tillägga, att den vidare utveckling, när
det gäller stöd åt småföretagsamheten i
landet, som vi ha att vänta, av mig kommer
att följas med det allra största och
mest positiva intresse.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. utredningarna
om ett effektivare uppbördssystem, m. m.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! I en
med andra kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr Nilsson i
Svalöv till mig riktat följande frågor:

1. Beräknar herr statsrådet att 1949
års uppbördssakkunnigas utredningar
skola föreligga i så god tid, att förslag
om ett effektivare uppbördssystem kan
föreläggas 1950 års riksdag?

2. Vill herr statsrådet överväga att
för arbetsgivarnas del föreslå ersättning
för det arbete dessa utföra i statens
tjänst?

I anledning härav får jag anföra följande.

Det nya uppbördssystemet tillkom
närmast för att underlätta skattebetalningen
för de skattskyldiga genom att
skatten för inkomsten under ett år
skulle i så stor utsträckning som möjligt
uttagas redan under samma år. I
detta avseende lider systemet ännu av
brister, i det alt eftersläpning av skatt
fortfarande i icke obetydlig utsträckning
förekommer. Enligt en stickprovsundersökning,
som utförts av 1949 års
uppbördssakkunniga, utgör sålunda
kvarskatten på grund av innevarande
års taxering för jordbrukarna 55 procent,
för rörelseidkarna 43 procent och
för löntagarna 18 procent. Den översyn
av uppbördssystemet, varmed för när -

116 Nr 32. Lördagen den 10 december 1949.

Svar på interpellation ang. utredningarna om ett effektivare uppbördssystem, m. m.

varande 1949 års uppbördssakkunniga
äro sysselsatta, avser bl. a. att söka vinna
närmare överensstämmelse mellan
preliminär och slutlig skatt och sålunda
komma ifrån kvarskatt så långt nu
detta är möjligt med gällande skatteregler.
Enligt vad jag inhämtat av de
sakkunniga ha de beräknat att i början
av år 1950 framlägga ett särskilt förslag
angående bl. a. skatteavdrag å inkomst
av korttidsanställningar och bisysslor
m. m. I övrigt beräkna de sakkunniga att
slutföra sitt arbete senare under år 1950.
Vid sådant förhållande är det i första
hand min avsikt att hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte förelägga 1950 års riksdag
förslag rörande sådana ändringar i uppbördssystemet,
som kunna föranledas
av de sakkunnigas förslag i det första
betänkandet. Det senare betänkandet
kommer att innehålla förslag till vissa
andra ändringar i uppbördsförfarandet,
vilka efter de första årens erfarenheter
visat sig erforderliga. Dessa ändringar,
som icke äro av samma väsentliga betydelse
som de förut nämnda, angå debitering,
jämkning, inbetalning av skatt
m. m. Sedan det senare betänkandet
avlämnats, torde Kungl. Maj:t komma
att för 1951 års riksdag framlägga det
förslag, som kan föranledas av vad de
sakkunniga förordat i detta betänkande.

Vad angår frågan om ersättning åt
arbetsgivarna för deras arbete med
skatteavdrag å de anställdas löner, synes
mig detta arbete för de arbetsgivare,
som endast ha en eller ett par arbetstagare,
icke vara särskilt betungande.
Har arbetsgivaren flera anställda,
är det givet att merarbete och ökade
kostnader uppkomma för arbetsgivaren.
Jag vill emellertid erinra om att
arbetsgivarna tidigare vid införsel för
skatt hade att utan ersättning innehålla
skatt vid utbetalning av de anställdas
löner. Likaså hade arbetsgivarna att
utan ersättning göra avdrag för belopp,
som till skatteförmedlingskassa ansluten
arbetstagare hade att inbetala till
kassan. Dylik införsel, vilken på sina

håll förekom i stor utsträckning, kommer
enligt det nya uppbördssystemet
att i huvudsak försvinna. Skatteförmedlingskassorna
och skyldigheten att göra
avdrag för belopp, som skulle inbetalas
till dessa, ha upphört.

Frågan om ersättning åt arbetsgivarna
för deras medverkan vid uppbördsförfarandet
var föremål för behandling
vid 1945 års riksdag vid dess höstsession.
I den proposition med förslag till
införande av det nya uppbördssystemet,
som då förelädes riksdagen, ansåg
sig departementschefen icke kunna förorda
att, i huvudsak av skäl som nyss
anförts, särskild ersättning — utöver
den ränta, som arbetsgivare kunde erhålla
å avdragna skattemedel under
den tid de innestode hos honom — utginge
till arbetsgivare för hans medverkan
vid uppbördsförfarandet. Riksdagen
hade icke något att erinra häremot.
Någon anledning att nu intaga en annan
ståndpunkt i denna fråga torde
icke föreligga.

Härefter yttrade:

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framföra
mitt tack för svaret på interpellationen.
Denna omfattade två frågor. För
det första gällde det, om herr statsrådet
beräknade, att 1949 års uppbördssakkunnigas
utredningar skulle kunna
föreligga färdiga i sådan tid, att förslag
om ett effektivare uppbördssystem
skulle kunna föreläggas 1950 års riksdag.

På denna min första fråga har jag
fått ett svar, som synes mig tillfredsställande.
Finansministern säger sig
nämligen förvänta ett delförslag från de
sakkunniga i början av år 1950, och
detta tänker finansministern lägga till
grund för ett förslag till 1950 års riksdag
rörande bl. a. skatteavdrag å inkomst
av korttidsanställningar, bisysslor
m. m.

Lördagen den 10 december 1919. Nr 32. 117

Svar på interpellation ang. utredningarna om ett effektivare uppbördssystem, m. m.

Av såväl finansministerns svar som
en del uppgifter under de senaste veckorna
i tidningspressen framgår, att vår
uppbördsförordning på ett eller annat
sätt är behäftad med vissa fel. Att
jordbrukarna skola ha 55 procent kvarskatt,
rörelseidkarna 43 procent och
löntagarna 18 procent vittnar om att
sådana fel måste föreligga. Jag är klart
medveten om svårigheterna att i vissa
fall få preliminärskatten och den slutliga
skatten att sammanfalla, men det
kan ifrågasättas, om icke uppbördsförordningens
genomförande blev något
av ett hastverk. överarbetning av den
i vissa stycken redan från början hade
kanske varit till fördel. Hade den
fungerat bättre från början, hade säkerligen
folket fått ett större förtroende
för dem som bära ansvaret för densamma,
nämligen regering och riksdag.
Stora massor av människor äro
nämligen av den uppfattningen att i
och med att preliminärskatt uttagits, så
är deras skattskyldighet fullgjord. Att
man sedan får en kvarskatt verkar på
många egendomligt, och de tro inte på
riktigheten av denna kvarskatt och
tycka, att vårt skattesystem i mångt
och mycket är märkvärdigt.

Många fråga sig säkerligen, varför
just jordbrukarna ha så stora kvarskatter.
Antagligen är väl orsaken härtill
att finna i själva sättet för att beräkna
jordbrukarnas skattepliktiga inkomst.
Så länge detta sker efter den s. k. kontantprincipen,
kommer jordbrukarnas
taxerade inkomst att i hög grad variera
mellan de olika orterna, och detta leder
till skillnader mellan preliminär skatt
och slutlig skatt. Att detta nu skett
i ensidig riktning, så att vi fått dessa
stora kvarskatter för jordbrukarna, tyder
på en stor kontantinkomst. Dennas
fastställande är emellertid i sin tur säkerligen
i flera fall just beroende av sättet
för beräknandet av jordbrukarnas
skattepliktiga intäkter. Alla de kostnader,
som under de senaste åren lagts
ned på rationalisering, äro nämligen

enligt nuvarande bestämmelser i regel
inga avdragsgilla kostnader, och inte
heller får ur beskattningssynpunkt någon
avskrivning på dessa investeringar
företagas av jordbrukarna. Hade detta
fått ske, skulle säkerligen jordbrukarnas
deklarationer bättre överensstämma
med de verkliga driftsresultaten
från jordbruket, och kvarskatten hade
då nog också blivit mindre. Jag vill
också i detta sammanhang påpeka de
svårigheter, som föreligga för en jordbrukare
att upprätta och avlämna preliminär
deklaration för att därigenom
få sin preliminärskatt och slutliga skatt
att bättre sammanfalla. Jordbrukarnas
taxerade inkomst är nämligen i första
hand beroende av skördeutfallet och
intäkterna från skörden. I de flesta fall
äro de icke kända förrän det år, varunder
preliminärskatten erlägges, är så
gott som slut. Preliminär deklaration
kan alltså inte upprättas, och jämkning
kan inte heller begäras.

Rörande arbetstagarnas kvarskatt vill
jag säga, att den till stor del torde bero
på att ingen preliminärskatt uttages på
inkomster av korttidsanställningar o. d.
Det förslag till ändring härvidlag, som
jag tror mig kunna utläsa ur finansministerns
svar, är tacknämligt.

Av tidningsuppgifter synes det emellertid
förhålla sig så, att stora restskatter
också finnas i sådana fall, där
både man och hustru ha förvärvsarbete.
Då det gäller dessa kategorier av arbetstagare,
synes det mig att förändringar
i skattetabellen för preliminärskatt
borde göras. Det kan rent av ifrågasättas,
om icke särskilda skattetabeller
för gift kvinna borde utarbetas, där
man också tog hänsyn till mannens periodiska
inkomst. Denna är ju till stor
del beroende av den slutliga skatt, som
kommer att utgå. Det är ju just för arbetstagarna
som vårt nya uppbördssystem
skulle vara så bra, och därför
bör också allt göras för att det just för
denna grupp av skattebetalare fungerar
så bra som möjligt.

118 Nr 32. Lördagen den 10 december 1949.

Svar på interpellation ang. utredningarna om ett effektivare uppbördssystem, m. m.

Rörande min andra fråga, nämligen
huruvida herr statsrådet överväger att
föreslå ersättning för det arbete, som
arbetsgivarna utföra i statens tjänst
som skatteuppbördsmän, har jag fått
ett negativt svar. Finansministern grundar
sitt svar på att arbetet för de
mindre arbetsgivarna icke är särskilt
betungande. Ja, något överväldigande
arbete kan man kanske inte säga att
det är, men jag undrar om inte finansministerns
uppfattning om arbetets
storlek till viss del är en felbedömning.
Arbetet ligger nämligen inte bara i att
utföra en subtraktion då löner utbetalas,
utan den redovisningsskyldighet
och det ansvar, som åvila arbetsgivaren,
ha medfört ett stort bokföringsarbete
med avräkningssystem och kassabokföring.
Därtill kommer att tid går
förlorad för arbetsgivarna ute på landsbygden,
då inbetalningar av skatt skola
ske. Detta får nämligen många gånger
ske å andra tider än när arbetsgivarnas
egna skatter skola inbetalas. Jag syftar
därvid på alla de insättningar, som
göras på postgiro 300. Jag går gärna
med på att arbetet för de arbetsgivare,
som ha en eller två anställda, inte är
så omfattande. När jag emellertid i min
interpellation använde uttrycket »mindre
arbetsgivare», tänkte jag framför allt
på sådana som ha låt oss säga 5 å 15
anställda, d. v. s. sådana arbetsgivare,
som inte ha så stora företag, att de direkt
ha kunnat anställa särskilda personer
för att sköta skatteinbetalningen.
För dessa arbetsgivare — jag kanske
skall använda uttrycket »medelstora arbetsgivare»
— har det inte bara blivit
kostnader utan många gånger också ett
problem om när de skola få arbetet
utfört. Detta leder till övertidsarbete
och till utökning av arbetstiden för
företagarna själva, vilket jag också påpekade
i interpellationen.

För de större arbetsgivarna finnas,
medger finansministern, vissa kostnader,
men tillägger, att dessa arbetsgi -

vare redan innan det nya uppbördssystemet
infördes hade vissa motsvarande
kostnader för införsel in. m.''
Detta är riktigt — men kan det vara en
motivering för att de i all framtid icke
skola ha sina kostnader täckta? Arbetet
i detta avseende är väl dessutom
bra mycket större nu; dels gäller det att
göra avdrag för alla anställda, dels
måste man för många göra avdrag för
införsel. De flesta större arbetsgivare
fingo utöka sin kontorspersonal i och
med uppbördsförordningens genomförande.

Finansministern säger också, att då
uppbördsförordningen behandlades vid
1945 års riksdag, ansågs det inte behövligt
med denna ersättning åt arbetsgivarna.
Jag deltog icke då i riksdagsarbetet
men har bl. a. i den proposition,
som ligger till grund för beslutet,
sett, att det från flera håll framfördes,
att det vore skäligt med en ersättning
för uppdraget som uppbördsman. Detta
framfördes icke bara av arbetsgivarorganisationer
utan också av andra, såsom
kammarrätten och vissa hushållningssällskaps
förvaltningsutskott. Det
kan också ifrågasättas, om icke arbetsgivarnas
arbete blivit större än vad som
väntat var. Icke minst kvarskatterna
och restskatterna ha bidragit härtill.
Under 1950, och även i fortsättningen,
kan det bli icke mindre än tre skatteavdrag
att göra i vissa fall, nämligen
av preliminär skatt för 1950, kvarskatt
enligt 1949 års taxering och restskatt
för tidigare års taxeringar. Därtill kommer
att andra införselavgifter än sådana,
som röra restskatter, kunna förekomma.

Ja, herr talman, med hänvisning till
vad jag nu till sist anfört får jag framhålla,
att jag nog — trots att jag inte
själv är arbetsgivare — är av den uppfattningen
att mycket, icke minst rättviseskäl,
talar för att arbetsgivaren på
ett eller annat sätt erhåller ersättning
för sitt arbete som skatteuppbördsmän.

Lördagen den 10 december 1949.

Nr 32. 119

Svar på interpellation ang. utredningarna

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skulle vilja göra ett par små anmärkningar
till vad herr Nilsson i Svalöv
här yttrat. Han säger, att de procentsiffror
vi nu ha rörande skattesystemets
effektivitet visa bristerna i skattesystemet.
Ja, när det för löntagarna
blir 18 procent kvarskatt, kan man
säga, att det är ett klart uttryck för
bristen och ett otillfredsställande tillstånd.
Däremot kan jag inte gå med på
att de siffror, som föreligga för jordbrukarna
och andra näringsidkare, endast
äro uttryck för brister i systemet.
Visserligen försökte herr Nilsson göra
gällande, att jordbrukarna hade vissa
svårigheter på grund av sitt redovisningssystem,
och det kanske ligger något
i det. Det vill jag inte bestrida.
Men siffran 43 procent för näringsidkarna,
vilka ju inte ha detta system för
redovisning, visar ju att det inte kan
vara på den punkten det avgörande
ligger. Det är väl i stället fråga om den
enskilde näringsidkarens intresse av
att få betala sin skatt på detta sätt.

Enligt min uppfattning går det nog
att komma fram till ett uppbördssystem,
där den preliminära skatten för
löntagare i allt väsentligt kommer att
bli tillfredsställande. Detta blir möjligt
dels genom de ändringar i uppbördsförfarandet,
som jag här antytt äro i
vardande, dels genom vissa jämkningar
i skattesystemet. Däremot tror jag inte,
att man på dessa vägar kan nå fram till
samma resultat när det gäller näringsidkare
och jordbrukare. Där får man
nog från .statens sida närmare överväga
hur man vill ha det. Vill man ha det
så att även näringsidkare skola till
bortåt hundra procent betala hela sin
skattesumma som preliminär skatt, då
får man se till att det blir en fördel att
betala preliminär skatt och en nackdel
att få restskatt. Då kanske systemet
ändras även där. Jag tar ingen ståndpunkt
till detta nu. Jag bara säger, att
vi här ha att göra med en annan avväg -

om ett effektivare uppbördssystem, m. in.

ningsfråga, som vi naturligtvis kunna
få ta ståndpunkt till längre fram.

Beträffande frågan om arbetsgivarna
och deras besvär har det egentligen
icke förekommit något annat i herr
Nilssons i Svalöv anförande än hans
påpekande att besvären bli större på
grund av att restskatterna blivit större
än man räknat med. Jag kan inte förneka,
att det kan ligga någonting i
detta. Vi få väl dock hoppas, att det
är en övergående företeelse. Eftersom
denna anmärkning endast hänför sig
till löntagarnas restskatter, skola vi väl
ha utsikter att uppnå de förutsättningar,
vilka man räknade med vid
uppbördssystemets startande.

För övrigt vill jag säga, att man nog
ganska mycket överdriver, när man
talar om besväret för de mindre arbetsgivarna.
Uttrycket »de mindre arbetsgivarna»
rättades av herr Nilsson till
»de medelstora arbetsgivarna». Jag kan
säga herr Nilsson, att jag själv ibland
är arbetsgivare och har att betala in
preliminärskatt för anställda. Jag har
till och med haft att betala restskatt
för dessa. I mitt fall rör det sig om
en till tre arbetare, och jag får säga,
att det åtminstone för mig är ett rätt
lindrigt besvär med denna inbetalning.
Om man sedan transformerar detta på
den som har 10 arbetare, så tror jag
inte man kan säga, att det för denne
medför någon särskilt kännbar tunga.
Det medför naturligtvis ett ansvar, som
jag inte skall förneka, men själva arbetet
är inte så betungande.

Herr JANSSON i Aspeboda: Herr talman!
För den som i någon män följt
med dessa saker är det av stort intresse
att se hur källskattesystemet slagit ut.
På grund av att jag deltager i taxeringsarbetet
i mitt taxeringsdistrikt
hade jag i vintras tillfälle att få se rätt
egendomliga verkningar av detsamma.
Fn del människor hade mycket stora
kvarskatter, en del återigen fingo rätt

120 Nr 32.

Lördagen den 10 december 1949.

Svar på interpellation ang. utredningarna

stora belopp tillbaka. När jag påvisade
detta för några, som besökte mig med
sina debetsedlar, så sade de helt enkelt,
att de hade så litet intresse av att vårda
sig om dessa saker. De hade ju möjligheter
att inom ramen för den lag vi
ha jämka till det för sig, så att de fingo
det någorlunda rätta källskattebeloppet.
Man bryr sig emellertid inte om det.

Jag får lov att instämma med finansministern
när han säger, att så länge
man här kan räkna med eu större eller
mindre vinst, kan det ligga nära till
hands att finna det fördelaktigt att betala
restskatt. Under det löpande budgetåret
gör man t. ex. betydande inkomster
på de stora skogsaffärer, som
under den senaste tiden blivit gjorda.
Med kronans värde av i dag rör det sig
här om stora vinstbelopp. Vi få kanske
här en förklaring till alt man inte har
något större intresse av att under
löpande budgetår anmäla sina intäkter
av skog. Dessa föra ju med sig en stor
kvarskatt, och man blir nog inte särdeles
överraskad av den.

Det är som finansminister Wigforss
sade i fjol, när vi här i kammaren
hade debatt om kvarskatten, att de
enda som tjäna på denna skatt, äro just
de som få erlägga den, ty de ha fått
draga en smula ränta på pengarna eller
ha använt dem på annat sätt.

När vi i Kopparbergs län i år fingo
en redogörelse från häradsskrivarna om
hur skatterna utfallit, fingo vi se, att
det var en oerhört hög kvarskatt inom
något eller några häradsskrivarområden.
Häradsskrivarna tilläde, att så vitt
de kunde förstå var det just skogen
som i mycket hög grad rubbat cirklarna.
När vi nämna procenttalet 55 för
jordbruket tänka vi kanske i allmänhet
endast på det egentliga jordbruket, men
även skogen hör dit. Jag tycker att vi
särskilt böra komma i håg de förhållanden,
som rått på skogsbrukets område
och kanske komma att fortsätta
ännu någon tid. Det är goda intäkter
på skogsbruket, och dessa locka till

om ett effektivare uppbördssystem, m. m.

stora försäljningar. Vi få säkert vara
beredda på att procentsiffran blir mycket
hög just på denna punkt.

Beträffande personer med inkomst av
arbete o. d. får man däremot en god
balans i detta avseende; det är ju en
sak, som vederbörande lätt kan ordna
själv, om det finns litet god vilja. Jag
kan nämna att arbetare här i stockholmstrakten
— jag känner ett flertal
— i anledning av de höga kvarskatterna
i fjol själva begärt att få sina skatteavdrag
höjda, så att de skulle slippa
ifrån denna obehagliga kvarskatt, när
den slutliga debetsedeln kommer.

Det torde ligga utanför möjligheternas
gräns för jordbrukarna att bestämma,
hur stora inkomster de få, varför
det blir mycket svårt att utbetala en
någorlunda riktig skatt under det löpande
året. Här har ju tidigare nämnts,
att skördeutfallet kan bli så högst olika.
Under krigsåren ha vi ju haft så kolossalt
olika skördeutfall i olika delar av
landet. Det ena året har det varit mycket
god skörd, och det andra året har
det blivit så gott som missväxt. Följden
av det senare bär varit, att man
fått sälja skog och köpa foder för att
kunna föda kreaturen och på så sätt
få det att gå ihop någorlunda det året.
Just skördeutfallet spelar alltså en stor
roll när det för lantbrukarna gäller att
få den preliminära självdeklarationen
att stämma med de verkliga inkomsterna.
Det kan vara mycket svårt.

Vidare ha många frågat mig hur de
skola göra, när de ha att upprätta preliminär
självdeklaration. De veta ännu
inte om de skola sälja skog under den
följande vinterns lopp, under det löpande
budgetåret alltså. Hur skola de
då förfara? Jag har inte kunnat svara
på annat sätt än att det inte behandlas
som något brott, om de i sådana fall
draga på sig en stor kvarskatt.

Tyvärr vill jag skylla siffran 55 på
de konjunkturer, som varit rådande på
skogens område. Hur man skall ordna
för att få till stånd ett mera allmänt

Lördagen den 10 december 1949.

Nr 32. 121

Svar på interpellation ang. utredningarna om ett effektivare uppbördssystem, m. m.

intresse för att härvidlag komma till
ett rimligare procenttal sammanhänger
just med vad finansministern nyss sade,
ty det ligger en viss favör i att själv
få förvalta sina pengar till dess kvarskatten
skall betalas.

Den frågan står ju öppen, huruvida
de stora balanserna komma att fortsätta,
när vi så småningom blivit mera
uppmärksamgjorda på och få mera
vana vid att inte draga oss för besväret
att under löpande budgetår till vederbörande
häradsskrivare skicka in en
anhållan om att få betala högre eller
lägre skatt. Just dessa förhållanden,
som vi fästa största avseende vid, skola
vi finna lösningar för med stöd av erfarenheterna
från de två år vi nu tilllämpat
källskatten. Jag hoppas att det
skall gå att finna lösningar, som komma
att bli tillfredsställande för såväl
enskilda som samhället.

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
När man talar om en effektivisering av
uppbördsförordningen gäller detta naturligtvis
även jordbrukarna och rörelseidkarna.
Här har jag redan berört vad
som delvis skulle kunna göras när det
gäller jordbrukarna, nämligen en omändring
av redovisningssättet då det
gäller deklarationen. Även finansminis -

tern sade, att detta skulle leda åtminstone
en bit på väg till en lösning. För
rörelseidkarna är naturligtvis en omändring
i den riktning, finansministern
var inne på, nämligen ett sätt som gör
det lämpligast för dem att betala tillräcklig
preliminärskatt, en väg att komma
fram på.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 393, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående samförläggning
av Södra skånska infanteriregementet;
samt

från andra lagutskottet:

nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om inlösen
i vissa fall av rätt till gruva m. m.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.31 em.

In fidem
Gunnar Britth.

9—Andra kaitimarens protokoll 1949. Nr 32.

122 Nr 32.

Tisdagen den 13 december 1949.

Tisdagen den 13 december.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 6 och
den 7 innevarande december.

§ 2.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags
beslut å riksdagens vår- och höstsessioner
år 1949.

§ 3.

Justerades ett protokollsutdrag,

§ 4.

Herr TALMANNEN anförde: Under
vårriksdagen avlämnades 214 propositioner
och 748 motioner. Arbetsbördan
var således tillräcklig för en vanlig riksdagstid.
Men i år upphörde riksdagsarbetet
den 1 juni. Enligt de nya arbetsformerna
bordlädes några ärenden till
höstsessionen, däribland propositionerna
angående prästlönerna och expropriationslagen.

Under årets riksdag ha, förutom 24
enkla frågor, framställts 161 interpellationer,
därav icke mindre än 42 vid
höstsessionen. Detta stora antal interpellationer,
som skall besvaras, ökar arbetet
i departementen högst betydligt.
Åtskilliga interpellationer skulle säkerligen
på enklare sätt kunna besvaras, om
det infördes en s. k. frågetimme, på
samma sätt som det praktiseras i engelska
parlamentet och i Norges storting.

Kammarens förutvarande förste vice
talman Oscar Carlström avsade sig som
bekant, innan höstriksdagen började,
ledamotskapet i kammaren. Carlström
har under sin långa riksdagstid, 36 riksdagar,
med stort intresse deltagit i ar -

betet i såväl utskott som hammare sand
i presidiet. Carlström var en stridbar
kämpe utan fruktan.

Även Axel Pehrsson-Bramstorp lämnade
vid samma tid riksdagen. Det är
känt av oss alla att han under en tid
av sjukdom var hindrad att deltaga i
riksdagsarbetet. Som ledare för bondeförbundet
har Pehrsson-Bramstorp rönt
ett starkt erkännande för sitt sätt att
sköta denna uppgift, grundad på klokhet
och rik erfarenhet.

Vi bringa våra avgående ledamöter
vårt tack för förtjänstfullt arbete och
gott kamratskap.

Till kammarens samtliga ledamöter
vill jag framföra mitt tack för visad
vänskap och förtroende och tillönskar
Eder alla god jul.

§ 5.

Herr FAST erhöll på begäran ordet och
yttrade: Herr talman! Jag ber att å andra
kammarens vägnar till vårt presidium
få framföra kammarledamöternas hjärtliga
tack och först och sist till vår högt
värderade talman. Vi tacka för utomordentligt
skicklig och opartisk ledning av
kammarens förhandlingar. Vi tacka också
för gott gemyt och utomordentligt
gott kamratskap. Jag uttalar å kammarledamöternas
vägnar den förhoppningen,
att det skall bli talmannen förunnat
att få några dagars vila under en fridfull
helg, så att vi nästkommande riksdag
ånyo få se vår högt värderade talman
i talmansstolen. Vi tacka hjärtligt

Herr talmannen förklarade höstsessionen
vid innevarande års riksdag avslutad,
varefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 11.07 fm.

In fidem
Gunnar B ritt h.

''Måndagen ilen 19 december 1949.

Nr 32.

123

Måndagen den 19 december.

Kl. 1 em.

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit
vederbörligen utfärdat därom, att justering
av de kammarens protokoll, vilka
vid höstsessionens slut återstode ojusterade,
komme att denna dag kl. 1 em.
försiggå i kammarens justeringsrum;
•och tillstädeskommo därvid följande ledamöter: -

herr Hall,

» Dickson, och
» Nilson i Spånstad.

Protokollen för den 8, den 9, den 10
och den 13 innevarande december upplästes
för justering och blevo av kammarens
tillstädesvarande ledamöter godkända.

In fidem
•Gunnar Brilth.