Riksdagens Skrifvelse N:o 119

Riksdagsskrivelse 1894:119

Riksdagens Skrifvelse N:o 119.

11

N:o 119.

% v

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 11 maj 1894.
Andra Kammaren den 11

Riksdagens skrifvelse till Konungen om utredning rörande bolags
förvärf af jordegendomar i vissa delar af landet m. m.

(Första kamarens tillf, utskotts (n:o 3) uti. n:o 7)
(Andra (n:o 3) n:o 17)

*

Till Konungen.

Uti en inom Riksdagen väckt motion har erinrats derom, att hos
senare årens Riksdagar vid flera tillfällen uttalats önskvärdheten af att
tillfälle underlättas för vårt lands arbetarebefolkning att förvärfva jordegendom.
Eu komité för afgifvande af utredning och förslag rörande
denna fråga hade äfven varit af Eders Kongl. Maj:t tillsatt. Hur berättigadt
och betydelsefullt detta önskningsmål än vore, ansåge motionären
dock en annan dermed nära förbunden fråga i ännu högre grad
vara förtjent af allvarlig uppmärksamhet, den nemligen att söka förekomma,
att icke den redan befintliga sjelfegande jordbrukarebefolkningeu
i en del af våra provinser allt mer undantränges för att ersättas af
osjelfständiga bolagsunderlydande. Alla de beaktansvärda skäl, som
talade för det förstämnda syftemålet, egdo i ännu högre grad betydelse
för det senare liksom det äfven osökt framginge af det förhållande,
hvari dessa frågor stode till hvarandra, att den senares lösning borde
föregå den förras.

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 119.

Icke blott skogbärande mark, utan äfven hela egendomar i landets
nordligare provinser inköptes i stor utsträckning åt de stora sågverksbolagen.
I följd häraf egde en fortgående förminskning åt de sjelfegande
jordbrukarnes antal rum, och det funnes ingen anledning att
förvänta, att dessa jordköp skulle upphöra, förr än i flera vidsträckta
delar af vårt land all jord öfvergått till bolagsegendom.

Det vore icke nödigt att närmare framhålla, af hvilken betydelse
för Vårt folk det skulle vara, om den nu sjelfegande allmogen i vidsträckta
delar af vårt land skulle nedsjunka till den osäkra och osjelfständiga
ställningen af bolagsunderlydande, ty det skadliga inflytandet
åt dylikt förhållande i sedligt, rättsligt, politiskt och ekonomiskt hänseende
läge i öppen dag. *

Visserligen vårdade numera åtminstone några större bolag sin
skog väl, men någon uppodling af de vidsträckta, härför tjenliga
marker, som norra Sveriges skogor omslöte, vore knappast förenlig
med bolagens intressen och kunde derför förväntas endast undantagsvis
komma till stånd.

Det vore vidare otvifvelaktigt, att genom bolagsinstitutionen
möjliggjorts en ekonomisk utveckling, som icke hos oss på annat sätt
kunnat komma till stånd. Men redan deraf, att dessa korporationer
egde en kraft, som vore ojemförligt större än de enskilda personernas,
framginge sjelfkärt, att de under vissa förhållanden gent emot dessa
kunde komma att verka förtryckande.

De sorgliga förhållanden för norra Sverige, som i följd af bolagens
obegränsade jordförvärf redan inträdt och för hvarje år mer
förvärrats och som så allvarsamt syntes hota dess framtida utveckling,
hade äfven beaktats af såväl Vest,erbottens läns landsting som af hushållningssällskapens
ombud vid deras möte under år 1893.

Det vore emellertid först sedan ett tillräckligt och tillförlitligt
statistiskt material blifvit insamladt och förelagdt Riksdagen, som den
kunde sättas i tillfälle att öfverskåda och till sin fulla betydelse uppskatta
den föreliggande frågan, liksom äfven att med full insigt bedöma
de åtgärder, som för dess lösning kunde finnas bäst afvägda.

För att gifva en bild af huru ofvan berörda förhållanden utvecklat
sig samt visa till hvad omfattning hemman öfvergått i bolagens ego,
anser Riksdagen sig böra hänvisa till de såväl vid 1892 års lagtima
riksdag som vid denna riksdag utarbetade sammandrag af vederbörande
Konungens befallningshafvandes femårsberättelse!'', i hvad de
angå förevarande ämne.

Af dessa berättelser framgår tydligt, att bolags förvärf af jord -

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 119.

bruksfastigheter i stor omfattning egt och fortfarande eger rum åtminstone
i Kopparbergs län och de norrländska länen. Härvid skulle
visserligen kunna invändas, att dylikt förvärf icke vore af synnerlig
betydenhet, då taxeringsvärdet å samtliga i dessa provinser belägna,
bolag tillhöriga jordbruksegendomar år 1890 uppgick allenast till 19
procent af hela jordbrukstaxeringsvärdet. i Gestrikland och 14 procent
i de öfriga landskapen, men å andra sidan torde böra erinras om det
förhållande, att de hemman, som i nämnda orter öfvergått i bolags
eg o, i sjelfva verket icke ligga spridda öfver hela länen, utan äro belägna
hufvudsakligast, för att icke säga uteslutande, inom dessas
skogstrakter, hvadan det i viss mån blir vilseledande att jemföra
taxeringsvärdet å dessa hemman med taxeringsvärdet å länens samtliga
jordbruksfastigheter. En rigtigare uppfattning om jordegendomens
fördelning i dessa trakter torde erhållas genom en jemförelse mellan
det sammanlagda taxeringsvärdet och mantalet å alla inom nämnda
trakter belägna hemman å ena sidan samt, å andra sidan, enahanda
värde och skattetal för de af bolagen innehafda jordbruksfastigheter.

En dylik jemförelse lärer komma att visa ett långt mera oroande
resultat med hänsyn till den sjelfegande jordbrukareklassens aftagande
och tillväxten af arrendatorer eller bolagsunderlydande med ännu
osäkrare ställning, och i händelse detta skulle vid en statistisk utredning
befinnas vara det verkliga förhållandet, torde såsom en dess
innebörd böra framhållas, förutom de faror i socialt och politiskt hänseende,
hvarom ofvan nämnts, jemväl, att ganska stora delar af de
norrländska skogsbygderna, ehuru försedda med många tillfällen till
odling och ett åtminstone någorlunda lönande jordbruk, genom denna
fastigheternas fördelning allt framgent torde förblifva ouppodlade och
föga befolkade.

Enär förevarande fråga är af största betydelse ej blott för de
norra länen och särskildt för deras skogstrakter, utan ock för hela
vårt fädernesland, anser Riksdagen fullgiltiga skäl tala för åstadkommande
af eu utredning i det syfte, att Eders Kongl. Maj:t må
blifva i tillfälle att föreslå de åtgärder, som för bibehållande af en
sjelfegande jordbrukarebefolkning uti ifrågavarande trakter kunna anses
af förhållandena påkallade.

En ytterligare orsak att allvarligt behjerta de framstälda öuskningsmålen
har Riksdagen jemväl funnit deri, att flertalet af de ifrågavarande
länens representanter i Andra Kammaren undertecknat ofvanberörda
motion, hvarigenom densamma torde kunna anses innefatta
ett uttryck för dessa trakters önskningar och behof.

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 119.

Då emellertid de för frågans lösning bäst afvägda åtgärder med
full insigt kunna bedömas först sedan tillräckligt statistiskt material
insamlats, får Riksdagen anhålla, det Eders Kongl. Maj:t ville låta
infordra och för Riksdagen framlägga uppgift på den jordbruksfastighet,
som af bolag eges i de delar af vårt land, der skogsafverkning i
mer betydande utsträckning förekommer, äfvensom statistiska uppgifter,
utvisande tillväxten af denna bolagsegendom och den sjelfegande
jordbrukareklassens deraf orsakade förminskning; samt att
Eders Kongl. Maj:t ville, för så vidt de inhemtade upplysningarna
sådant föranleda, för Riksdagen föreslå de åtgärder, som för bibehållande
af en sjelfegande jordbrukarebefolkning i samma trakter
kunna anses af förhållandena påkallade.

Stockholm den 11 maj 1894.

Med undersåtlig vördnad.