Riksdagens Skrifvelse, N:o 39

Riksdagsskrivelse 1884:39

Riksdagens Skrifvelse, N:o 39.

1

N:o 39.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 7 Maj 1884.
— — — — Andra Kammaren den 7 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, om framläggande af förslag till
vissa ändringar och tillägg i gällande lagstiftning angående
äkta makars inbördes egendomsförhållanden.

(Lag-Utskottets utlåtande N:o 49.)

Till Konungen.

Med anledning af särskilda hos Riksdagen gjorda framställningar
om ändrad lagstiftning angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden,
i syfte att bättre än hittills skett tillgodose den gifta qvinnans
rätt och bästa, har Riksdagen, efter sorgfällig pröfning af hit
hörande förhållanden, kommit till den åsigt, att nu gällande lagstiftning
i ämnet bör ändras i nedannämnda afseenden.

I. I den fasta egendom i stad, eller å stadens mark, som hustru före
eller under äktenskapet ärft, eller förut förvärft, må mannen ej ega giftorätt,
hvadan sådan rått icke heller hör tillkomma hustrun i mannens lika beskaffade

Bih. till Riksd. Prof 1884. 10 Sand. 1 Afd. 1 Band. 6 Häft. 1

2 Riksdagens Skrifvelse, N:o 39.

egendom, dock att all årlig ränta och afrad af dylik egendom varder under
lösören räknad.

En sådan bestämmelse upptogs så väl af Lagkomitén som af Lagberedningen
uti de af dem afgifna förslag till Giftermålsbalk (7 kap.);
och åberopar Riksdagen den motivering, som Lagkomitén lemnade för
sitt förslag härutinnan, och hvilken var så lydande:

»Ehuru lagen förordnat, att giftorätt icke skall ega rum i ärfd
jord å landet, eller i den, som endera maken före giftermålet der förvärfvat,
har den likväl medgifvit giftorätt i all både ärfd och förvärfd
fastighet i stad, utan åtskilnad om förvärfvandet skett före eller efter
giftermålet. Lagstiftaren bar utan tvifvel utgått från den synpunkt, att
hus och tomt i städerna icke i allmänhet utgjorde borgarens redbaraste
förmögenhet, men att deremot å landet, der näringssättet egentligen
bestode i jordbruk, fastigheten eller jorden vore brukarens förnämsta
egendom, som således åt honom eller hans slägt borde förvaras. I fråga
om giftorätt emellan makar har dock komitén, vid ämnets närmare
granskning, icke kunnat godkänna denna skilnad. När bolaget emellan
makarne uppkommer, är det icke egentligen sjelfva de ömsesidiga insatserna,
som böra sammanblandas, utan det är förkofringen eller hvad
under äktenskapet förvärfvas, som skall utgöra det samfälda boet. Man
skulle kunna lämpa detta förhållande äfven till penningar eller annan
!ös egendom, som hvardera sidan vid äktenskapets början medförde, om
det gåfves en möjlighet att med säkerhet urskilja beloppet deraf; men
hvad angår _ fast egendom, vare sig å landet eller i stad, så kan för
detta urskiljande ingen svårighet möta. Då man följaktligen måste
låta ankomma på de bestämda formaliteter, under hvilka förord ega
rum, huruvida hvad af hvardera maken enskildt i lös egendom införes
må kunna från samfälligheten afsöndras, är man deremot oförhindrad
att bibehålla det ursprungliga förhållandet makarne emellan i afseende
på fastighet. Genom det, att man undantager viss egendom från samfälligheten,
afskär man alla anspråk af ena makens skyldemän på sådan
egendom, tillhörig den andra. Utan att misskänna makarnes egen
böjelse att med hvarandra dela sin förmögenhet eller att gemensamt
bibehålla den åt sina barn, bör man likväl betänka, att de svårligen
med likgiltighet skulle kunna föreställa sig möjligheten, att deras egendom
kunde omedelbarligen frångå dem sjelfva, för att öfverflyttas till
personer i en annan slägt.

»Då de nu anförda skäl gälla lika för fast egendom i stad och
på landet, har komitén med afseende derå stadgat ett lika förhållande
samt ansett tillräckligt utrymme vara lemnadt åt makarnes inbördes

o

O

Riksdagens Skrifvelse, N:o 39.

välvilja, när dem blifvit tillåtet att, efter eget behag, medelst förord
eller testamente, gifva hvarannan del i all deras egendom, och att för
åtnjutande deraf sjelfve utstaka vilkoren».

Riksdagen vill endast härtill lägga, att, om det redan i och för
sig måste vara önskligt, att all fastighet, vare sig å landet eller i stad,
i civilrättsligt hänseende, varder likstäld, det nu torde vara desto mera
påkalladt att låta den enda i nämnda hänseende ännu qvarstående
skilnad falla, som inga skäl längre torde kunna anföras för dess bibehållande.

II. Gift qvinna bör berättigas att sjelf'' förvalta clen egendom, som är
henne enskildt tillhörig, utan att behöfva genom, äktenskapsförord förbehålla sig
sådan rätt.

Denna fordran synes Riksdagen verkligen vara af billighet påkallad.
Enligt 8 kap. 1 § i 1734 års lag kunde förord endast göras
om makarnes giftorätt; så var ock fallet enligt förordningen den 13
Juli 1818, och först genom förordningen den 11 December 1874 utsträcktes
förord att kunna omfatta äfven »förvaltningen af hustruns enskilda
egendom». Härigenom uppstår emellertid det oegentliga förhållande,
att, ehuru qvinna icke genom ingående af äktenskap försättes i
omyndighetstillstånd, utan snarare, derest hon icke redan då uppnått myndighetsåldern,
blir myndig, den mannen tillagda förvaltning likväl utsträckes
så långt, att, der hustrun har egendom, hvari mannen icke
enligt lag njuter giftorätt, eller hvilken genom förord är förklarad för
hustruns enskilda, eller som genom gåfva eller testamente är henne
gifven med vilkor, att den henne enskildt tillhöra skall, hustrun icke
eger att öfver den egendom och afkomsten deraf råda, der icke sådant
är uttryckligen vare sig i förordet aftaladt eller af gifvaren eller testator
föreskrifvet. Riksdagen finner som sagdt detta innebära en oegentlighet.
Anser man hustrun öfver hufvud kunna få råda öfver egendom, så synes
det naturligaste vara, att hon utan särskildt aftal eller föreskrift om
hennes befogenhet i ifrågavarande afseende får förvalta den egendom,
som är henne enskildt tillhörig.

III. Mannen må icke hafva makt att utan hustruns samtycke bortskifta,
förpanta etter sälja boets fasta egendom å landet eller jord och hus i
staden.

En sådan föreskrift skulle, i-Riksdagens tanke, vara egnad att i
många fall förekomma lättsinniga köpe-, förpantning^- eller bytesaftal
om fast egendom, som samfäldt tillhörde båda makarne, och dymedelst
åt boet och barnen rädda sådan egendom. Då derjemte makarne, åtminstone
i allmänhet, hafva lika lott i fast egendom, hvari giftorätt

4

Riksdagens Skrifvelse, N:o 39.

eger rum, synes det ock vara af billighet och rättvisa mot hustrun påkalladt,
det äfven hon får hafva sitt ord med vid sådana aftal om samfäld
fast egendom, som här ofvan nämnts. I allmänhet lärer ej heller
vid ingåendet af dylika aftal någon svårighet möta att inhemta hustruns
samtycke, och åtminstone torde en sådan svårighet ytterst sällan vara
oöfvervinnelig.

IY. Hustrun lör ej vara skyldig att med sin enskilda egendom svara
för gäld, som mannen under äktenskapet åsamkat boet, derest hon icke sig dertill
uttryckligen förbundit.

En dylik föreskrift återfinnes i Lagkomiténs förslag till Giftermålsbalk
10 kap. 3 §, likasom i motsvarande § af Lagberedningens förslag;
och motiverar Lagkomitén förslaget sålunda:

»Att mannen, som under äktenskapet råder öfver boets samfällighet,
kan utan inskränkning belasta den med gäld, har man ansett otvifvelaktigt.
När lian är oförhindrad att alldeles förstöra hela samfälligheten,
så länge hans målsmanskap icke är honom fråntaget, måste han
ock kunna med samfälligheten betala den skuld, han gör under denna
sin egenskap af boets representant. Om det bevisas, att han dertill är
oskicklig, och om han af sådant skäl ställes under annans förmynderskap,
då först upphör hans rätt att råda öfver samfälligheten; men dessförinnan
vore det för allmänna förtroendet af mycken våda, om en borgenärs
betalningsrätt skulle bedömas efter den större eller mindre fördel,
ett bo kunde hafva haft af den försträckning han till målsmannen
gifvit.

»Man har derföre antagit, att den gäld, som af mannen under
äktenskapet göres, skall betalas af samfäld egendom, utan att någon
utredning må komma i fråga, huruvida boet deraf haft nytta eller icke.
Men i samma mån mannens makt i allmänhet att råda öfver boet är
inskränkt, måste äfven rättigheten att använda boets egendom till skulds
betalning vara det. Hvad som enskildt tillhörer hustrun, bör ej kunna,
för de skulder mannen gjort, tagas i mät. Det synes innebära en icke
fullkomlig öfverensstämmelse i lagen, att sedan 1 § i 11 kap. Giftermålsbalken
ovilkorligen förbudit mannen att, utan hustruns formliga
samtycke, sälja eller förpanta hennes jord, 3 § i samma kapitel likväl
stadgar, att äfven denna jord skall häfta för en del af den gäld, mannen
gjort. Han eger icke att godvilligt bortlåta sådan egendom, ehvad
det sker till boets nytta eller icke; men han kan, genom åsamkande
af skulder, bringa den under en tvungen försäljning.

Man har trott sig böra, med hvad förslaget till 9 kap. 3 § innehåller,
på det sätt sammanbinda det stadgande, som i förevarande ka -

0

Riksdagens Skrifvelse, JSt:o 39.

pitel skulle införas, att man utstakat, det hustruns enskilda egendom,
hvarken hel och hållen, eller till någon del, kunde för gäld tillgripas,
der hon ej sjelf till ansvarighet sig bundit.»

V. Derest under äktenskapet mannen i andra fall. än det i 11 kap. 5
§ Giftermålsbalken omförmälda, till nytta ensamt för sig sjelf användt makarnes
gemensamma egendom i boet, skall jemväl sådant vid. delning eller arfskifte å
hans lott räknas; börande motsvarande lagbestämmelse gälla för hustru, som under
äktenskapet med dylik egendom quldit sin enskilda gäld eller eljest obehörigen
beredt sig enskild fördel.

Detta synes vara af all rättvisa påkalladt, på det att icke endera
maken — i de flesta fall antagligen mannen — må kunna genom sina
åtgärder på ett eller annat sätt på andra makans bekostnad förbättra
sin ställning i boet. Mångfaldiga sätt, å hvilka sådant kan ske, skulle
kunna uppgifvas. Någon synnerlig svårighet vid stadgandets tillämpning
synes icke böra uppstå, då det naturligtvis blir dens sak, som på
omförmälda grund yrkar afdrag å andra makans lott, att lagligen styrka
det till stöd för yrkandet andragna förhållande. Det må nu visserligen
vara sant, att sådan bevisning i många fall, särskildt efter lång tids
förlopp, blifver icke lätt, stundom omöjlig att förebringa, men häraf
synes icke kunna eller böra följa, att i de fall, der förhållandet erkännes
eller tillräcklig bevisning derom är tillgänglig, den af rättvisa påkallade
afräkningen vid bodelningen eller arfskiftet icke bör eg a rum.

Riksdagen är öfvertygad, att, derest i förevarande del af vår lagstiftning
bestämmelser i nu afgifna syften infördes, åt den svenska gifta
q vinn an vore i afseende å hennes egendomsförhållanden inrymd en
sjelfständighet, befogenhet och trygghet, som på en gång vore större
än den hon för närvarande eger, och ändock läte sig väl förena med
svensk sed, svensk rättsåskådning och en i dylika fall särdeles önskvärd,
att icke säga nödvändig historisk utveckling.

Enär emellertid de lagbestämmelser, hvilka för uppnående af ofvan
angifna syften kunna finnas erforderliga, bäst torde utarbetas genom
åtgärd från Eders Kong! Maj:ts sida, får Riksdagen, på grund af det
anförda, hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Eders Kongl. Maj:t
låta utarbeta samt för Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar
och tillägg i den angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden
gällande lagstiftning, som Riksdagen här ofvan förklarat sig för
sin del anse böra tillvägabringas i syfte att bättre än i samma lagstiftning
skett tillgose gift qvinnas rätt och bästa.

Med undersåtlig vördnad:

Stockholm den 7 Maj 1884.