Riksdagens Skrifvelse, N:o 69

Riksdagsskrivelse 1884:69

Riksdagens Skrifvelse, N:o 69.

1

N:o 69.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 14 Maj 1884.
» » » » Andra Kammaren den 14 » »

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående stämmoböters utbytande
mot en viss indrifning saf gift.

(Sammansätta Stats- och Bevillnings-Utskottets utlåtande N:o 1.)

Till Konungen.

I underdånigt betänkande och förslag angående dels allmän tjensteoch
lönereglering för landsstaten och dels uppbörds- och redovisningsväsendet
för landet, hvilket betänkande och förslag afgifvits den 13
Oktober 1875 af särskilda komiterade, hafva komiterade i 14 § af förslag
till reglemente för debitering, uppbörd och redovisning af de allmänna
utskylder, hvilka vid kronouppbördsstämmorna skola erläggas,
föreslagit ett så lydande stadgande:

»Underlåter skattskyldig att sina utskylder i föreskrifven tid och
ordning inbetala, skall han till den person, som verkställer indrifningen,
utgifva ersättning derför beräknad efter tre öre för hvarje full krona af
debetsedelns slutsumma, dock med minst tio öre».

I motiveringen (se sid. 242 och 243 i det år 1875 tryckta betänkandet)
anföres rörande ifrågavarande föreslagna stadgande:

»För underlåtenhet att vid uppbördsstämman betala sina utskylder
är den skattskyldige för närvarande underkastad bötespåföljd. Efter att
från äldre tider hafva utgått med bestämdt belopp af tre mark smt
eller 12 sk. banko, utan afseende på debetsedelns summa, skola sådana
böter, jemlikt nådiga kungörelsen den 15 Juni 1841, numera beräknas
efter följande grunder:

Bih. till Rikscl. Proi. 1884. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 11 Häft.

1

2

Riksdagens Skrifvelse, N:o 69.

för belopp till och med 3 kronor med ............................................... 12 öre,

» » derutöfver till och med 6 kr. med .............................. 23 »

» » » » » » 18 kr. » 37 »

» » » » » » 37 kr. 50 öre med ................ 50 »

» » » » » »75 kr. med .................... 1 kr.

» » » » » » 150 kr. » 1 » 50 »

» » » » » » 300 kr. » 3 »

samt för utskylder, öfverstigande 300 kronor, med 4: 50; och tillfalla af
dessa s. k. stämmoböter en tredjedel uppbördsmannen och de två tredjedeiarne
socknens fattiga.

Vid mer än ett tillfälle har varit ifrågasatt, huru vida stämmoböterna
motsvara det med dem afsedda ändamål och under tiden från
och med år 1830 till och med år 1836 voro de, angående utgifvandet
af sådana böter, utfärdade författningar utan gällande kraft. Genom
nådiga brefvet till Statskontoret den 8 December 1836 återupplifvades
föreskrifterna derom i afsigt att dymedelst motverka betalningsförsummelser
å uppbördsstämmorna, hvilka försummelser ansågos komma att
tilltaga i följd af den i samma nådiga bref meddelade föreskriften, att
kronoutskylderna skulle från och med år 1837 erläggas vid endast en
uppbördsstämma i stället för, såsom förut egt rum, vid tvenne sådana.
Beloppet, 12 sk. banko, blef emellertid oförändradt, intill dess 1841
års kungörelse derutinnan gjorde ändring.

Att någon påföljd för försummelse i förevarande afseende bör finnas
bestämd, torde vara ostridigt; men att denna påföljd skall bestå i böter,
synes komiterade hvarken nödvändigt eller ens lämpligt. Den, som försummar
att å bestämd tid erlägga sina kronoutskylder, kan lika litet
anses hafva gjort sig skyldig till någon förbrytelse, som annan gäldenär,
hvilken underlåter att å förfallodagen betala sin skuld, och han bör således
icke heller åläggas böter derför; men enär dylika försummelser
vålla kostnader och besvär för dem, hvilka restantiernas indrifning åligger,
är det billigt, att den försumlige derför utgifver skälig ersättning.
Om denna ersättningsskyldighet tillika skall blifva ett verksamt medel
mot betalningsförsummelser, måste den bestämmas till viss procent af
debetsedelns belopp, och denna procent sättas så pass högt, att den
skattskyldige icke genom medlens ränteafkastning under tiden mellan
uppbördsstämrnan och indrifningen erhåller en premie för sin tredska.
Derest, såsom komiterade föreslå, lägsta beloppet af ersättningen sättes
till tio öre, men denna för öfrigt bestämmes till tre procent af debetsedelns
slutsumma, — motsvarande således, om uppskofvet beräknas till
omkring 2 månader, aderton procent efter helt år, — torde påföljden i

3

Riksdagens Skrifvelse, N:o 69.

allmänhet blifva verksam i förenämnda syfte. Beräkningsgrunden för
de nuvarande stämmoböterna gör dessa deremot alldeles olämpliga,
enär i alla de fall, då skattebeloppet är så högt, att den skattskyldige
under tiden kan derå draga ränta till högre belopp, än 4 kronor 50
öre, dröjsmålet, böterna oaktadt, medför vinst. För öfrigt lärer den
beräkningsgrund för böter icke kunna anses rättvis, enligt hvilken böterna
utgöra en jemförelsevis hög procent å skattebelopp, som representera
små eller medelmåttiga tillgångar, men deremot en allt mindre
procent i den mån skatten antyder större förmögenhetsvilkor.

Ofvannämnda, af komiterade föreslagna ersättning skulle, under
benämning indrifningsafgift, odelad tillfalla den, som verkställer indrifningen,
och hvilken derigenom, att ersättningen utgmge med belopp,
som stundom under-, stundom öfverstege hans verkliga kostnader, skulle
efter medelberäkning blifva skäligen godtgjord för indrifningsbesväret.
Genom en sådan anordning vunnes derjemte den fördel, att ersättningen
icke behöfde, såsom stämmoböterna, ingå i kronoräkenskaperna».

Öfver detta betänkande, så vidt det afser uppbörds- och redovisningsväsendet
jemte dermed sammanhängande frågor, afgåfvo Kammarkollegium,
Statskontoret och Kammarrätten den 12 December 1878
gemensamt utlåtande, hvari rörande komiterades ofvan angifna förslag i
fråga om stämmoböterna anförts följande:

»Uti § 14 hafva komiterade, som i sammanhang med förslaget till
lönereglering hemstält om upphörande af all rättighet till sportelinkomster,
upptagit det stadgande, att skattskyldig, som underlåter att sina
utskylder i föreskrifven tid och ordning inbetala, skulle vara skyldig
att till den person, som verkställer indrifningen, utgifva ersättning derför,
beräknad efter tre öre för hvarje full krona af debetsedelns slutsumma,
dock med minst tio öre. I stället för de nu för dylik förseelse
stadgade stämmoböter hafva komiterade sålunda föreslagit en ny sportelinkomst,
hvilken, under benämningen af indrifningsafgift, odelad skulle
tillfalla den, som verkstälde indrifningen, och hvarom underrättelse skulle
å debetsedlarne meddelas, ehuru indrifningsafgiften icke borde, såsom
stämmoböterna, i kronoräkenskaperna ingå. I afseende å stämmoböternas
lämplighet såsom påföljd för uraktlåtenhet att i rätt tid erlägga utskylderna,
hafva komiterade hufvudsakligen anmärkt att den, som härvid
försummade sig, lika litet kunde anses hafva gjort sig skyldig till någon
förbrytelse som annan gäldenär, hvilken underläte att å förfallodagen
betala sin skuld, hvadan han ej heller derför borde åläggas böter, äfvensom
att beräkningsgrunden för stämmoböterna gjorde dem olämpliga i
alla de fall, då skattebeloppet vore så högt, att den skattskyldige derå

4 Riksdagens Skrifvelse, N:o 6,9.

under dröjsmålet kunde draga ränta till högre belopp än böterna utgjorde.

Då, i olikhet med hvad som gäller för de slags böter, komiterade
torde hafva tagit till jemförelse, stämmoböterna icke, vid bristande tillgång
hos den bötfälde, undergå förvandling, torde i sjelfva verket all
giltig anledning saknas till förvexling med straff, ålagdt för verklig förbrytelse.
Mot förändringen af benämningen är emellertid föga att invända,
derest en sådan finnes af någon anledning påkallad, men förslaget
innefattar icke blott en i de flesta fall ganska betydlig förhöjning af de
särskilda kostnader, uraktlåten skattbetalning nu förorsakar den försumlige,
och dermed jemväl motsvarande tillökning af landsstatstjenstemännens
inkomster för indrifning af rester, utan ock derutöfver, att den
andel, två tredjedelar af hela stämmobötesbeloppet, som nu tillfaller de
fattiga, framdeles skulle tillkomma kronobetjeningen eller den, som,
enligt kronobetjeningens uppdrag, besörjde indrifningen. Kollegierna
kunna i afseende å denna hufvudsakliga förändring icke undertrycka
den farhågan, att den sålunda mera än tredubblade inkomsten vid resters
indrifvande skulle hos uppbördsmannen framkalla ett intresse, som vore
alldeles stridande mot det allmännas fördel och motverkade det syftemål,
som med stämmoböternas och indrifningsafgiftens förhöjande vore afsedt.
I öfrigt må ock erinras, att, fastän stämmoböterna för högre skattebelopp
äro relativt lägre än för de mindre — ett förhållande, som jemväl
inträffar med den föreslagna indrifningsafgiften — uraktlåtenheten att i
behörig tid erlägga utskylderna för den högre beskattades anseende och
kredit medför så stort men, att derigenom i allmänhet torde förebyggas
all benägenhet att för en ringa räntevinst uppskjuta med erläggandet af
sina utskylder i hvarje fall, då sådant icke är af verklig oförmåga föranledt.
Enär det vidare, tvärt emot hvad komiterade förmenat, måste
anses fördelaktigt, att redovisningen för stämmoböterna intages i kronoräkenskaperna,
hvarigenom säker kännedom kan vinnas, icke allenast om
det belopp, hvartill dessa böter på det hela uppgå, utan äfven om de
inkomster, som derigenom tillskyndas kronobetjeningen och de fattiga,
få kollegierna, med åberopande af det vid senaste riksdag fattade beslutet,
att andelar i böter för försummelse att i behörig tid erlägga påförda
utskylder fortfarande böra till landsstatstjensteinännen utgå, underdånigst
afstyrka nådigt bifall till nu gjorda ändringsförslag».

Det Riksdagens beslut, som i slutet af kollegiernas utlåtande åsyftas,
återfinnes i Riksdagens skrifvelse den 22 Maj 1878, N:o 35, punkten ll:o,
angående lönereglering för vissa tjensteman och betjente vid landsstaten.

Komiterades förslag rörande stämmoböternas afskaffande har, så vidt

5

Riksdagens Skrifvelse, N:o 69.

Riksdagen har sig bekant, icke blifvit af Eders Kongl. Maj:t pröfvadt,
men hos Riksdagen har ärendet förut en gång förevarit. Vid 1882 års
riksdag väcktes nemligen i Andra Kammaren en motion (N:o 93), hvari
yrkades, att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse till Eders Kongl.
Maj:t anhålla, att förbemälde komiterades förslag om stämmoböternas
utbytande mot lämplig indrifningsafgift måtte i allt väsentligt af Eders
Kongl. Maj:t, godkännas.

Bemälde motionär, som funnit de af kollegierna mot förslaget anförda
skälen lida af någon inre svaghet, har till vederläggning af berörda
skäl åberopat hufvudsakligen, att vådan af den nya sportelinkomstens tillskapande
icke borde vara synnerligen afskräckande, då den äldre sportelinkomsten
af stämmoböterna derigenom skulle upphöra; att det nya namnet
indrifningsafgift icke kunde vara någon farlig nyhet; och att denna afgifts
belopp skulle i de flesta fall och alltid, då fråga blefve om afgiftens
uttagande hos mindre bemedlade restskyldige, blifva lägre än de nu
varande stämmoböterna, hvilka såsom straffpåföljd för uteblifven skattebetalning
utmärkte sig för att vara väl mycket »progressiva nedåt».

För att ådagalägga, huru vida den föreslagna reformen skulle medföra
någon större tunga för den restskyldige åberopades följande jemförande
tabell:

De nuvararande stämmoböterna.

Uppbörds mannens andelar.

De fattigas
andelar.

Summa.

För restbelopp till och med

öfverstigande

Vidare meddelades i samma motion för att visa, huru den nu gällande
stämmobötesbestämmelsen verkar, följande från ett medelstort fögderi
för år 1880 hemtade exempel, hvilket ansågs icke sakna väsentlig
allmängiltighet.

6

Riksdagens Skrifvelse, N:o 69.

*

Stämmoböter påfördes:

186 restskyldige ä 12 öre med tillhopa kronor 22: 32

20 » » 25 » » » » 5: —

19 » » 37 » » » » 7; 03

16 » » 50 » » » » 8: —

5 » »1 kr. » » ........... » 5; —

4 » »1 » 50 » » » » 6: —

2 » » 3 » » » ............ » 6: —

1 restskyldig med .......................................................... » 4: 50

Sgr 253 restskyldige, påförde sammanlagdt....................... kronor 63: 85

Af denna summa inflöto 56 kronor 49 öre, hvaraf 29 kommuner
såsom de fattigas andelar fått 37 kronor 66 öre och uppbördsmannen
18 kronor 83 öre.

Härefter anfördes i motionen åtskilliga siffror, med hvilka åsyftades
att visa, dels att det hufvudsakligen vore de mindre bemedlade skattskyldige,
som finge betala stämmoböterna, och dels — enär den föreslagna
indrifningsafgiften för de mindre restbeloppen skulle blifva lägre
än de nuvarande stämmoböterna — att kollegiernas utlåtande i förevarande
detalj råkat komma i strid med verkliga förhållandet, då berörda
utlåtande ville göra troligt, att förslaget skulle verka till »en i de
flesta fall ganska betydlig förhöjning af de särskilda kostnader, uraktlåten
skattebetalning nu förorsakar den försumlige». Väl skulle — enligt
hvad motionären härom anmärkt — beträffande de högre och jemförelsevis
mycket sällsynta restbeloppen, en sådan tillökning kunna påvisas,
men då enahanda indrifningsprocent, 3 för 100, af regering och Riksdag
ansetts lämplig och skälig för de i allmänhet till högre belopp utgående
kommunalutskylderna, och då denna i ett fåtal fall ökade indrifningsafgift
jemväl finge anses såsom vedergällning för de ofta inträffade fallen,
då resor och undersökningar utan någon ersättning måste göras, för att
om möjligt utbekomma skatten hos den restskyldige, som vid undersökningen
befunnes sakna utmätningsbara tillgångar, så syntes den tillökning
i indrifningsafgiften, som skulle drabba den mera bemedlade restskyldige,
icke- heller vara något särdeles talande skäl för kollegiernas mening.
Den sportelinkomst, som uppbördsmannen för närvarande åtnjöte,
oberoende af den omständigheten, huru vida han sjelf ombesörjde resternas
indrifning eller lemnade detta åt underordnade, vore ock en af dem,
som borde upphöra, och om indrifningsafgiften blefve tillförsäkrad den,
som omedelbart hos den restskyldige uttoge restbeloppet, så skulle denna
indrifningsafgift blifva en synnerligen väl behöflig inkomst för fjerdingsmannen,
hvars bestyr med restindrifning blifvit tillökadt och mera an -

7

Riksdagens Skrifvelse, N:o 69.

svai’sfullt, sedan han numera erhållit laglig befogenhet att för utskylders
uttagande förrätta utmätning å lös egendom, hvarvid det emellertid
ålåge fjerdingsmannen att medhafva ett vittne, hvars besvär ingen annan
än han vore lagligen förbunden att ersätta. — Vid flera tillfällen
tillförene hade regering och Riksdag erkänt billigheten och lämpligheten
deraf, att fjerdingsmannen, som inom kommunen hade att utan
särskild ersättning fullgöra åtskilliga bestyr jemväl i statsförvaltningens
ärenden, bereddes någon ersättning för bestyret med indrifvandet af
statens skatterester. Genom gällande stadga af den 1 Juni 1850 vore
fjerdingsmannen ock, då han om restindrifning anlitades, uttryckligen
tillförsäkrad hälften af uppbördsmannens andel i stämmoböterna, ehuru
detta stadgande nu mera näppeligen kunde anses fylla sin bestämmelse.
Alåge det nemligen fjerdingsmannen att bekosta besvär och tidspillan
för ett vittne, som vid restindrifningen vore honom följaktigt, så gälde
det, om fjerdingsmannen kunde få ens något öfver för sitt besvär, men
om det vore för statsförvaltningen af någon vigt, att de uppdrag, som
vore åt fjerdingsmannen anförtrodda, ordentligt och pligttroget utfördes,
så borde hans billiga anspråk på att derför verkligen komma i åtnjutande
af någon ersättning icke lemnas opåaktade. — Hvad derefter anginge
den förlust, som »de fattige» genom den ifrågastälda förändringen
skulle komma att lida, så ansågs detta lidande i verkligheten vara endast
nominelt, så vida det icke finge antagas, hvartill dock anledning
saknades, att kommunerna, som ju vore pligtiga att taga vård om sina
fattiga, skulle knappa in på de erforderliga fattigunderstöden, om kommunernas
för närvarande mycket obetydliga inkomster af stämmoböterna
skulle komma att i sin nuvarande form upphöra.

Beträffande kollegiernas uttalade farhåga, att den sålunda mer än
tredubblade inkomsten vid resters indrifvande skulle hos uppbördsmannen
framkalla ett intresse, som vore alldeles stridande mot det allmännas
fördel och motverkade det syftemål, som i stämmoböternas eller indrifningsafgiftens
förhöjande vore afsedt, så har motionären vid 1882 års
riksdag erinrat, att af hvad redan blifvit anfördt, om huru med denna
förhöjning rätteligen förhölle sig, framginge, att denna farhåga saknade
erforderligt stöd i verkligheten. Åf skälen för kollegiernas afstyrkande
skulle således endast återstå att det, tvärt emot hvad komiterade anfört,
måste anses fördelaktigt, att redovisningen för stämmoböterna intoges i
kronoräkenskaperna, hvarigenom säker kännedom kunde vinnas icke
allenast om det belopp, hvartill dessa böter på det hela uppginge, utan
äfven om de inkomster, som derigenom tillskyndades kronobetjeningen
och de fattiga. Utan att söka bestrida eller förringa det intresse, som

8

Riksdagens Skrifvelse, N:o 69.

denna redovisnings intagande i kronoräkenskapen kunde anses tillföra
densamma, anmärkte härvid 1882 års motionär i ämnet, att kronoräkenskapens
uppställning i öfverensstämmelse med gällande formulär ganska
ofullständigt främjade det syftemål, som kollegierna velat ernå. Väl
finge man säker kännedom om det debiterade stämmobötesbeloppet, men
räkenskapen särskilde icke hvad som tillskyndades kronobetjeningen och
de fattiga i stämmoböter från andra dem tillfallande bötesandelar. Genom
en revision kunde man visserligen leta sig till en sådan kännedom,
men icke utan rätt mycket besvär, som ingen utan ett alldeles sällspordt
intresse sannolikt ville underkasta sig, och den af kollegierna
framhållna fördelen med denna redovisningens inrymmande i kronoräkenskapen
skulle sålunda mycket sällan blifva beaktad. Vidare anfördes,
att om det emellertid ansågs välbetänkt att med en sådan redovisning
öka räkenskapens “volym, så borde likväl andra sportelinkomster, som
vore af vida större betydelse än stämmoböterna — exempelvis expeditionslösen
— med mera skäl der redovisas. Räkenskapen kunde då få ett ännu
mer ökadt intresse, men näppeligen kunde man på den vägen ernå det
vid flera tillfällen framhållna, länge eftersträfvade önskningsmålet, att
kronoräkenskapen måtte förenklas — ett mål, för hvars ernående flera
komitéer varit nedsatta. Ifrågasättas kunde ock, om icke den enkelhet
och lättare öfverskådlighet, som skulle kunna beredas genom att från
räkenskapen aflägsna redovisningar, hvilka i likhet med den öfver stämmoböterna
utan någon afsaknad borde kunna derifrån uteslutas, vore långt
mera värda än det ökade intresse deras bibehållande kunde anses medföra,
synnerligen om man på annat sätt kunde vinna den kännedom,
som vore redovisningens ändamål.

Den nu berörda motionen blef icke af Riksdagen bifallen, som det
synes dock icke på grund af några svårare betänkligheter mot sjelfva
saken.

Vid innevarande riksdag har i en inom Andra Kammaren väckt motion
(N:o 71) föreslagits:

att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t
anhålla, att de såsom straffpåföljd för uteblifven skattebetalning till
staten nu stadgade stämmoböterna måtte utbytas mot en indrifningsafgift
af tre procent å restbelopp, som icke öfverstiga 15 kronor, och
af en och en half procent å större belopp; och

att denna indrifningsafgift, som icke borde i kronoräkenskaperna
bokföras, måtte oafkortad anvisas till den, som hos den skattskyldige
verkställer indrifningen.

9

Riksdagens Skrifvelse, N:o 69.

Denna motion har Riksdagen icke funnit sig böra bifalla, men Riksdagen
har dock icke dermed velat afvisa den tanke, som ligger till grund
för motionärens förslag. Tvärt om har densamma synts förtjena allt afseende.
Af hvad ofvan uppgifvits framgår nemligen, att stämmoböterna,
så vidt de drabba de för högre skattebelopp restskyldiga personerna,
icke kunna anses fullt motsvara det ändamål, som med stämmoböterna
skall främjas, hvaremot dessa böter synas med en onödig hårdhet drabba
de för smärre skattebelopp restskyldige, hos hvilka det kan antagas, att
som oftast tillfällig eller stadigvarande oförmåga att betala ligger till
grund för försummelsen. Redan ur den nu berörda synpunkten skulle
en förändring i det af motionären angifna syftet af stadgandena om
stämmoböterna vara önskvärd, men de mest talande skälen för dylik
förändring torde emellertid vara att hemta från sättet, hvarpå stämmoböterna
redovisas och fördelas.

Hvad dervid först angår redovisningen, så angifver redan en flygtig
blick på t. ex. de omfattande verifikationerna till fögderiernas specialräkningar,
hvilket mödosamt och tidsödande arbete, som måste nedläggas
för åstadkommande af den nu erforderliga stämmobötesförteckningen.
De specialräkningar (för år 1882), som under behandlingen af
förevarande fråga varit tillgängliga, visa, att det ojemförligt största antalet
af de restskyldige utgjorts af sådana personer, hvilka blifvit påförda
de två lägsta beloppen i stämmoböter, eller 12 och 25 öre. Ätt.
i dessa förteckningar, hvilkas volym i de flesta fall är högst betydlig,
påträffa bötesbelopp af 37 och 50 öre är temligen sällsynt, och högre
stämmobötessummor äro i allmänhet endast enstaka företeelser. Vid
sådant förhållande, och då, på sätt motionären vid 1882 års riksdag anfört,
det intresse, som kan vara förenadt med stämmobötesförteckningarnes
bibehållande i kronans räkenskaper, måste anses vara ganska
ringa, om ens något, då redovisningen i allt fall icke är i alla afseenden
fullt upplysande, synes det kunna ifrågasättas, om icke borttagandet
af den nuvarande redovisningsskyldigheten för stämmoböterna skulle vara
ändamålsenligt. Visserligen kan erinras, att, då naturligtvis i samband
härmed den tjensteman vid landsstaten nu tillkommande sportelinkomsten
af andel i böter för försummelse att i behörig tid erlägga påförda utskylder,
hvilken — i sjelfva verket helt obetydliga — sportelinkomst
blifvit vissa af dessa tjensteman tillförsäkrad vid den af 1878 års Riksdag
beslutade löneregleringen för vissa tjensteman och betjente vid landsstaten
(se Riksdagens ofvanberörda skrifvelse den 22 Maj 1878, N:o 35),
skulle komma att i sin nuvarande form upphöra, en rubbning skulle
ske i grunderna för samma lönereglering, men i betraktande af den lätt jBih.

till Rikscl. Prof. 1884. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 11 Häft. 2

10

Riksdagens Skrifvelse, N:o 69.

nåd i göromål, som den åsyftade förändringen skulle medföra, anser
Riksdagen, att denna erinran bör förfalla, helst uppbördsman fortfarande
skulle kunna genom att sjelf företaga indrifning af restbelopp bereda
sig ersättning för dermed förenadt besvär.

Hvad derefter angår de nu gällande bestämmelserna rörande stämmoböternas
fördelning, så synas de brister, som af motionärerne så väl vid
1882 som innevarande års riksdagar blifvit påpekade, böra föranleda
dessa böters afskaffande och utbytande mot indrifningsafgift, tillfallande
den, som verkställer indrifningen. Enligt hvad det uppgifvits, besörjes
denna i allmänhet, hvad landet beträffar, af den på kommunernas bekostnad
aflönade fjerdingsmannen. Med afseende derpå, att de utskylder,
hvarom nu är fråga, skola gäldas till staten, kan det icke vara en
obillig fordran, att den, som verkställer berörda indrifning, derför erhåller
ersättning i främsta rummet för de med indrifningen förenade
kostnaderna samt derjemte äfven någon godtgörelse för besväret. Huru
dermed för närvarande är stäldt, framgår af hvad ofvan blifvit meddeladt.
Deraf och af uppgifter, som under hand erhållits, visar sig, att
kommunerna mångenstädes måste genom höjd aflöning hålla fjerdingsmannen
skadeslös för den tidsuppoffring samt det besvär och de kostnader,
som förorsakas honom genom skyldigheten att indrifva statens
skatterester. I vidsträckta län, sådana som de flesta norrländska och
åtskilliga andra, der i allmänhet jemväl fögderierna och socknarne äro
stora, måste indrifningen vara förenad med högst betydliga kostnader,
och vid sådant förhållande synes det vara ännu obilligare än eljest, att
fjerdingsmannen eller annan, som faktiskt verkställer indrifningen, skall
behöfva till vederbörande afstå någon del af den ringa inkomst, som
stämmoböterna, d. v. s. den del af dem, som verkligen inflyter, kunna
bereda; och om, med hänsyn till den i de flesta fall otillräckliga ersättning,
som indrifningsförrättaren nu erhåller genom rättigheten att af
stämmoböterna utfå allenast 1/6, till äfventyrs en viss likgiltighet i fråga
om indrifningen af statens skatterester skulle läggas i dagen, så vore
visserligen en dylik likgiltighet, om icke ursäktlig, så åtminstone förklarlig.
Riksdagen känner icke huru kontrollen å indrifningsförrättaren
är ordnad, och icke heller, om någon anledning till fara i det nu berörda
hänseendet förefinnes, men Riksdagen har trott sig kunna lemna en
antydan i ämnet i motsats till den af Kammarkollegium, Statskontoret
och Kammarrätten i utlåtandet af den 12 December 1878 uttryckta farhågan,
att den enligt landsstatskomiterades förslag mer än tredubblade
inkomsten vid resters indrifvande skulle hos uppbördsmannen framkalla
ett intresse, som vore alldeles stridande mot det allmännas fördel.

11

Riksdagens Skrifvelse, N:o 69.

I fråga om betänkligheter om stämmoböternas utbytande mot en
indrifningsförrättaren ensam tillkommande indrifningsafgift, hvilka af bemälda
kollegier framstälts, med anförande af den grunden, att kommunerna
skulle mista en inkomst, så lärer denna senare i allmänhet
vara af den ringa betydelse, att den helt och hållet kan lemnas ur räkningen
och sannolikt mångenstädes komme att motvägas genom sänkta
utgifter för fjerdingsmannens aflönande.

Under åberopande af hvad här ofvan blifvit anfördt till stöd för de
framstälda förslagen om införande af den af landsstatskomiterade ifrågasatta
indrifningsafgiften, får Riksdagen anhålla, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes efter den ytterligare utredning af ämnet, som Eders Kongl. Maj:t
kan finna erforderlig, taga under öfvervägande, om och huruledes nu
stadgade stämmoböter må kunna utbytas mot viss indrifningsafgift i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med det förslag derutinnan, som af komiterade
för uppgörande af dels allmän tjenste- och lönereglering för landsstaten
och dels uppbörds- och redovisningsväsendet för landet i afgifvet
betänkande den 13 Oktober 1875 blifvit framstäldt.

Med undersåtlig vördnad:

Stockholm den 14 Maj 1884.