Riksdagens Skrifvelse N:o 90

Riksdagsskrivelse 1890:90

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

5:o 90.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 20 maj 1890.
Andra Kammaren den 20

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående ändring i grufvestadgan
i fråga om dispositionsrätten öfver mineralfyndigheter
å viss kronojord.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:o 13.)

Till Konungen.

Genom kungörelsen den 19 augusti 1889 har, med anledning af Riksdagens
i skrifvelse den 15 maj samma år gjorda framställning, förordnats,
dels att i matsedel, som utfärdas å fyndighet, belägen på kronojord, som
icke under ständig besittningsrätt innehafves eller är till boställe anslagen
eller blifvit för kronans räkning till brukning på viss tid åt annan upplåten,
tills vidare skall, om inmutningsansökningen gjorts efter förstnämnda dag,
intagas förbehåll om skyldighet för inmutaren att vara underkastad de förändrade
bestämmelser om rätt för kronan att deltaga i grufarbetet och den
deraf fallande vinsten, som genom ny lagstiftning kunna blifva gällande, dels
ock att för fyndighet, derå inmutning under sådant förbehåll erhållits, utmål
tills vidare icke må anvisas.

Uti en inom riksdagen väckt motion har framhållits lämpligheten af
sådan ändring i nu gällande grufvestadga, att malm och andra mineralfyndig -

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

3

heter, hvilka efter ändringens fastställande upptäckas på kronojord, som ej
är under ständig besittningsrätt upplåten, må på för staten gagneligaste sätt
kunna disponeras.

Till stöd härför har erinrats, bland annat, att de skäl, som under sist
förflutna års riksdag anfördes för ändring af grufvestadgan i den rigtning
att staten skulle tillförsäkras möjlighet att vid inmutning af malmfyndigheter
kunna komma i åtnjutande af med grufbrytningen förenade fördelar, fortfarande
egde giltighet och än mera vunnit i styrka bland annat af den
omständighet, att under år 1889 trettiotre utmål blifvit lagda och tvåhundrafyratiosju
mutsedlar blifvit utfärdade allenast inom Norrbottens län,
hvilka siffror oförtydbart bestyrkte, att intresset hos enskilde att söka komma
i besittning af den kända ymniga tillgången på dylika fyndigheter tilltagit
i samma mån utsigterna till lättade kommunikationer, ökad afsättning af
malmerna, förbättrade pris och större efterfrågan på jernmarknaden börjat
ljusna; att utredningen angående tillgångarna af jernmalm visat, att dessa
i de hittills kända grufvorna, hvarifrån köpmalm erhållits, på ett så betänkligt
sätt minskats, att de inom öfre Norrland befintliga rika malmfyndigheterna
snart måste blifva af största betydelse för fyllande af de större
jernproducerande ländernas behof af köpmalm; att de förhoppningar om
fäderneslandets framtida utveckling och välstånd, som väckts af dessa
landets stora naturrikedomar, hittills icke förverkligats, då det vore allmänt
kändt, att det bolag, som egt de mest betydande malmfälten i Norrbotten,
icke på senare tider begagnat dem till bergsbruksrörelse inom Sverige, utan
afstått brytningsrätten i grufvorna till ett utländskt jern vägsbolag, hvilket
dermed endast haft till mål att medelst malmexport söka betrygga sitt
jern vägsföretag; att den afgift af ungefär l7/8 öre per centner, som tillfallit
grufegaren, emellertid vore så obetydlig, att med fog kunde påstås, att dessa
landets naturrikedomar gått ur landet, utan att för detsamma medföra någon
som helst motsvarighet i ökadt välstånd och kapital; samt att en lagändring
syntes vara påkallad jemväl deraf, dels att staten för närvarande icke kunde
med trygghet förvärfva eller ega gruffält på egen mark, då dessa af hvem
som helst kunde inmutas och äter afhändas staten, dels ock att en del förut
värdelösa mineralier, som icke vore föremål för inmutning, numera blifvit
så värdefulla, att de för industrien egde större vigt än malmen.

Utom den i ofvannämnda skrifvelse af den 15 maj 1889 ifrågasatta
ändringen i grufvestadgan angående rätt för kronan att till hälften med
inmutaren deltaga i grufarbetet och den deraf fallande vinsten, ansåg näst
föregående Riksdag nödigt, att stadgan ändrades äfven i annat hänseende,
särskildt rörande rättsförhållandet mellan staten såsom jordegare och inmutare
af apatitförande jernmalm.

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 90,

Nuvarande stadganden synas jemväl föranleda dertill, att vissa icke
inmutningsbara mineralier, hvilka genom vetenskapens och teknikens framsteg
på sista tiden blifvit värdefulla, icke kunna blifva åtkomliga, vare sig
för inmutaren eller jordegaren, i det fall att de förekomma inom utmål
utan sammanhang med malmfyndigheten - en orimlighet af den påtagliga
beskaffenhet, att densamma obestridligen påkallar snar rättelse.

Då flera dylika icke inmutningsbara mineralier ega ett sådant handelsvärde,
att de kunna blifva föremål för lönande grufdrift, synes det äfven
ligga i det allmännas intresse att i grufvestadgan införa sådana bestämmelser
för nämnda fyndigheters bearbetande, äfven om de förekomma enbart och
utan sammanhang med malmfyndighet, att deras eftersökande och upptäckande
derigenom uppmuntras.

En i vissa fäll känbar olägenhet, som bör undanrödjas, torde onekligen
ligga i det ofvan anmärkta förhållandet, att staten icke enligt grufvestadgan
kan, utan särskildt undantagsstadgande, med trygghet mot förnyad
inmutning besitta en förvärfvad eller sonad malmfyndighet, som för det allmänna
af särskild anledning möjligen kunde vara af vigt och värde.

Till undvikande af de betänkliga förvecklingar, som för ett litet land
kunna uppstå i följd af konflikter mellan stora, af utländska män drifna
affärsföretag samt statens intressen och lagar, anser Riksdagen väl nödigt
att utländska undersåtar i regel äro förbjudna att inom vårt land besitta
grufvor och idka grufdrift, men på samma gång är Riksdagen förvissad
derom, att ett absolut förbud för utländing att inom landet ega grufvor och
drifva grufverörelse, ingalunda vore enligt med statens och bergsbrukets
sanna intressen. Många och talande bevis härför kunna anföras ur den
svenska bergshandteringens historia, hvilken på ett lysande sätt ådagalägger,
att denna närings lyftning i vissa fall på ett kraftigt sätt befrämjats af
utländske mäns energi och kapital. Dä således möjligheten till ett dylikt
välbehöfligt understöd åt det svenska bergsbruket icke heller för framtiden
synes böra alldeles afskäras, samt grufvestadgans 68 § redan innehåller
förbud för utländing att utan Konungens tillstånd bedrifva grufdrift, lära
endast mindre ändringar i detta fall vara erforderliga i syfte, dels att ökad
arbetsskyldighet eller förbud mot hvilostånd må hädanefter föreskrifvas för
utländing, hvilken icke bör till förfång för andra spekulanter vara berättigad
att länge försvara utmål utan verklig grufdrift, dels att närmare tillsyn och
kontroll öfver utländings grufdrift må anordnas, så att densamma må komma
att oafbrutet bedrifvas på det för statens intressen mest gagnande sätt,
äfven der dylik grufdrift utöfvas under formen af svenskt bolag.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Riksdagen anhålla,

Riksdagens Skrifvelse N:o 90. 5

att Eders Kong! Maj:t täcktes låta utarbeta och för nästkommande Riksdag
framlägga förslag om sådan ändring i nu gällande grufvestadga, att
malm och andra mineralfyndigheter, hvilka efter ändringens fastställande
upptäckas ä kronojord, som ej är under ständig besittningsrätt upplåten, må
på för staten gagneligaste sätt kunna disponeras.

Stockholm den 20 maj 1890.

Med undersåtlig vördnad.