Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 93

Riksdagsskrivelse 1874:92

32

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 93.

t tf -

N:o 92.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 20 Maj 1874.
— — — — Andra Kammaren den 20 — —

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, angående ändring i allmänna lagens
stadganden om skogsåverkan.

(Särskilda Utskottets Utlåtanden N:is 2 och 7.)

S. A. K.

Hos Riksdagen har genom särskilda motioner blifvit vackt förslag
om sådan lagförändring, att olofligt tillgrepp af växande skog må anses och
straffas som tjufnad.

Att ur teoretisk synpunkt olofligt tillgrepp af skogsalster — äfven
om dessa först genom sjelfva tillgreppet skiljas från den fasta egendomen —
dock bör betraktas såsom tjufnadsbrott, det lärer af den nyare rättsvetenskapens
målsmän anses ostridigt.

Riksdagen antager ock, att det svenska folkets rättskänsla ej blott
kan fördraga, utan fast hellre med alltmera mognad öfvertygelse påkallar en
lagförändring, hvarigenom skogsåverkan, då den är af svårare art, men icke
eljest, förklaras vara tjufnad.

En sådan lagförändring påkallas i synerhet af allmänna meningen i
de nordligare delarne af vårt land, der, efter hvad den officiela statistiken
gifver vid handen, skogsåverkningarne under senare tider alltjemt tilltagit,
och der de bedrifvas såsom en vinstgifvande affär och föröfvas med allt

större

33

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 92.

större oförsynthet. Detta förhållande förutsätter ingalunda att eernin och deras medbrottslige sakna begrepp om handlingens obestridd
tjufnadskarakter, utan ber snarare tillsknfvas den omständighet, att lagen °ei

ÄdÄ6t T 1 rt8 &rUg mldlnkÄ

sig gällande. lgt h°S dcm hnnes »beboende och eljest skulle gorå

f „ ''^om eu betänklighet emot den ifrågavarande lagförandringen har
f hållits svårigheten att i åverkansmål åstadkomma så fullständig bevismng
att den tilltala^ pa grund deraf, utan föreläggande af edgång kan

sakfallas, och att den ifrågasätta förändringen i brottets karakter skulle försvara
bevisningen emot den tilltalade, enär, om brottet komme att anses
och straffas som stöld, domaren skulle, enligt utbildad praxis, merendels
anse sig förhindrad att ålägga värjemålsed.

... Mfen ,den anmiirkta svårigheten i afseende på bevisningen torde icke

alb f 11 rrek°niw '' i , a åga är 0m de stf rre skogsåverkare. Och i
allt tall lärer det kunna antagas, att blotta möjligheten att varda straffad

för handel med stulet gods skall förmå i väsendtlig man afhålla från sådana

vidt omfattande Vp af obotligen åtkommet virke, utan hvilka skogsåverk upplått.

® S g6n 1CkC SkuUe f(rekomma 1 den störa utsträckning! de nu

I betraktande af dessa omständigheter anser Riksdagen det höra så ^es

låsomreftfld a h ° gt tillgl''epP af tn''d eller något deraf skall

anses^ såsom stöld eller snatteri, men att derifrån skola undantagas de fåll

da någon antingen tillgriper torrt vindfälle eller annat, som ej kfn hänföras
r,Lt C !• e !er. delar deraf’ eller ock af den växande skogen tager
skott af"Vstbegiu. " ^ ^ ^ tU1^eppet Svår%e“ ka“ hafva

Att till eu och samma kategori hänföra tillgrepp såväl af det växande
trädet som af vind Vidt, men ej torrt träd, bär Riksdagen funnit lämpligt
dels till Stol re skydd mot tillgrepp af kullblåsta, friska träd, helst egaren
ofta frist efter någon tid kan vara i tillfälle att låta dem till bruk °upphugga
eller bereda, dels ock af det skäl att — med undantag af de mera

möt? a!t ^f rrkaT gniPCS På bar gerning - största svårighet torde

S kullblåst%t?H 1™;]UVldavirke’ som ''len brottslige innehafves är taget

hvaremot i de fleUa f 11 ? sadant, som vid tillgreppet var på rot stående,
hvar emot i de flesta tall utan svårighet, genom undersökning af virket lärer

kunna utrönas, huruvida tillgreppet skott af frisk eller af torr skog. ''

1 sammanhang med förändringen i åverkansbrottets karakter anser
RlkSlage" d? ^ra stadgas, att den, som färdas å annans skog och "r
Bih. till RiJcsd. Prof. 1874. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Haft. 5

34

Riksdagens nnäerd. Skrifvelse, N:o 92.

skada å resetyg eller af annat ofall, nödgas taga något af växande skog
eller annat, hvars tillgripande hittills ansetts såsom åverkan, skall vara från
sträft’ fri. Äfven har det funnits nödigt att vidtaga åtskilliga förändringar i
straffbestämmelserna fir de förbrytelser, som fortfarande skulle komma att
hänföras till åverkan.

På grund af hvad sålunda anfördt blifvit, har Riksdagen för sin del
beslutat en författning, så lydande:

“Härigenom förordnas, att 1, 2 och 16 §§ i %0 kapitlet samt 2, 3,
4, 5, 6 och 7 §§ i 24 kapitlet strafflagen skola erhålla följande förändrade
lydelse:

20 Kap.

1 §■

Hvar, som stjäl gods eller penningar öfver femton riksdaler, dimes,
för stöld, till straffarbete i högst sex månader, der ej annorledes bär nedan
stadgadt är.

Går värdet ej öfver femton riksdaler, och är gerningen ej utmärkt
med sådan omständighet, att den ändock, efter ty -i 7, 10 eller 12 § sägs,
för stöld anses skall; då kallas den snatteri; och vare straffet derå böter,
högst ett hundra riksdaler, eller fängelse i högst sex månader.

2 §•

Om någon å skog eller mark, deri han ej eger del, och den han ej
innehafver, eller eger rätt att nyttja, olofligen, i uppsåt att det sig eller annan
tillegna, fäller eller annorledes tillgriper träd eller något deraf; det skall
såsom stild eller snatteri anses; dock ej i de fall, som i 24 kap. 4 och 5
§§ omtalas.

16 §.

Den som, med vetskap om den olofliga åtkomsten, emottagit, dolt, köpt
eller för yttrat något af hvad stulet är, eller bes irjt omarbetning eller förändring
deraf, skall, med afseende å virdet af det, hvarmed han dylik
brottslig befattning tagit, straffas för st ild eller snatteri efter 1 §; vare ock
lag som i 10 eller 11 § sägs, der han firnt stöld, snatteri, inbrott, rån eller
försik dertill begått.

Riksdagens underä. Skrifvelse, N:o 92.

35

24 K ap.

2 §•

Den, som å annans skog eller mark olofligen svedjar eller verkstiller
torf eller ljungbränning, böte minst femtio, högst ett tusen riksdaler, eller
straffes med fängelse.

3 §.

Hvar, som olofligen syrer, bläcker eller annorledes uppsåtligen skadar
eller förstörer träd å annans skog eller mark, straffes med böter, högst
ett tusen riksdaler, eller fängelse, der ej gerningen, efter 19 kap., bör strängare
straffas.

4 §-L

Den, som å annans skog eller mark olofligen tillgriper växande, eller
vindfäldt men ej torrt träd, eller tager gren eller annan del af sådant träd,
värde, der ej värdet går öfver en riksdaler, straffad med böter, eller fängelse
i högst sex månader.

Lag samma vare, om man å annans skog eller mark olofligen tager
vidflille, gren, ris eller annat sådant, som torrt och ej till bruk upphugget
eller beredt är, eller ollon, nötter, växande gräs, torf eller dylikt, ändå
att värdet stiger högre än här ofvan sägs.

5 §.

Färdas man å annans skog eller mark och varder, för skada å resetyg
eller af annat ofall, nödgad taga något af växande träd eller annat, som
i 4 § omtalas; gifve ersättning och vare från straff fri.

6 §•

Delegare i samfäld skog eller mark, som derå olofligen svedjar eller
verkställer torf- eller ljungbränning, straffes efter ty i 2 § sägs. Säljer eller
bortför lian derifrån olofligen träd eller annat, som i 4 § nämndt är, eller
missbrukar han eljest sin rätt i samfälligheten, straffes med böter, högst ett
tusen riksdaler, eller fängelse.

36

Riksdagens wnderd. Skrifvelse, N:o 92,

7 §•

Svedjar brukare eller verkställer torf- eller ljungbränning olofligen å
legd jord, vare lag som i 2 § sägs. Gör han derå annan åverkan, eller
säljer eller bortför derifrån olofligen träd eller annat, som i 4 § omtalas,
eller öfverträder eljest sin nyttjanderätt; straffes med böter, högst ett tusen
riksdaler, eller fängelse.

Lag samma vare för boställes innehafvare, kronohemmans eller nybygges
åbo och den, som eljest innehafver, eller eger rätt att nyttja annans
skog eller mark, så ock för den, som eger jord med inskränkt rätt till skogens
nyttjande. “

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 20 Maj 1874.

Stockholm, Bergström & Lindroth 1874.