Ansvar för 20 000 bortglömda
Skriftlig fråga 2018/19:413 av Hans Hoff (S)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2019-03-15
- Överlämnad
- 2019-03-18
- Anmäld
- 2019-03-26
- Svarsdatum
- 2019-03-27
- Sista svarsdatum
- 2019-03-27
- Besvarad
- 2019-03-27
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
till Statsrådet Annika Strandhäll (S)
Det finns en stor grupp människor i samhället som "hamnar mellan stolarna" i gränslandet mellan sjukskrivning och arbete. Det handlar om de människor som inte uppnår 25 procent av sitt arbetsutbud, vilket är en nedre gräns för att komma in och få aktivt stöd av Arbetsförmedlingen. Enligt en uppskattning rör det sig om 20 000 personer i Sverige som inte bedöms vara redo för arbetslivsinriktad rehabilitering, men som samtidigt genom aktivering i en lägre omfattning bedöms kunna förbättra sin hälsa och närma sig arbete eller studier på sikt (SKL menar att siffran är för lågt räknad). En majoritet av dessa är kvinnor.
Varken Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan ser dem som sitt ansvar eller uppdrag. Landstingen anser sig endast arbeta med medicinsk rehabilitering. De får därmed inte det stöd till förberedande arbetslivsinriktad rehabilitering de behöver och klarar av att ta emot, av någon part.
Under åren 2016 till 2018 finansierade Samordningsförbundet i Halland en insats för personer som står långt ifrån arbetsmarknaden och som behöver en komma-igång-aktivitet. Insatsen kallades Växa och omfattade runt 180 personer. Under en period av tre till sex månader deltog de i ett aktiverande, socialt sammanhang. Över hälften av dem hade sin inkomst från Försäkringskassan och flertalet övriga hade försörjningsstöd från kommunerna. Innan projektet sjösattes befann sig dessa människor i passivitet och fick inget stöd i form av arbetsförberedande rehabilitering för att närma sig arbetsmarknaden.
Resultaten efter försöksperioden var slående. En stor andel – närmare 70 procent – gjorde tydliga stegförflyttningar mot arbetsmarknaden. Många gick från passiv sjukskrivning till en aktiv arbetslivsinriktad rehabilitering. 12 procent gick dessutom direkt ut i arbete! Trots det goda resultatet blev det svårt att implementera Växa. Försäkringskassan har inga medel för aktiva rehabiliteringsinsatser, och Arbetsförmedlingen har krav på att man ska uppnå 25 procent av sitt arbetsutbud. Region Halland jobbar endast med medicinsk rehabilitering och kommunerna vill ha betalt om de skulle utöka sina arbetsmarknadsenheter för att också kunna omfatta personer med ersättning från Försäkringskassan.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Annika Strandhäll:
Vad avser regeringen att göra för att tydliggöra ansvaret för denna grupp människor?
Svar på skriftlig fråga 2018/19:413 besvarad av Statsrådet Annika Strandhäll (S)
S2019/
01286/SF
Till riksdagen
Svar på fråga 2018/19:413 av Hans Hoff (S)
Ansvar för 20 000 bortglömda
Hans Hoff har frågat mig vad regeringen avser att göra för att tydliggöra ansvaret för den grupp människor i samhället som ”hamnar mellan stolarna” i gränslandet mellan sjukskrivning och arbete.
Hans Hoffs hänvisar i sin fråga till att 20 000 personer i Sverige bedöms att inte vara redo för arbetslivsinriktad rehabilitering, men samtidigt genom aktivering i lägre omfattning bedöms kunna förbättra sin hälsa och närma sig arbete eller studier på sikt. Hans Hoff beskriver hur Samordningsförbundet i Halland under 2018 finansierade insatser för personer som står långt från arbetsmarknaden och som behöver en komma-igång-aktivitet, men att det trots goda resultat blev svårt att implementera som en permanent insats.
Samordningsförbunden är en arena där Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, kommuner och landsting kan mötas och arbeta tillsammans för att individer ska få det stöd och den rehabilitering som ger dem möjlighet att försörja sig själva. Målgruppen består av individer med medicinska, psykiska, sociala och arbetsmarknadsrelaterade problem som behöver stöd från flera aktörer. Förbunden bedriver ingen egen rehabiliteringsverksamhet utan finansierar insatser som parterna ansvarar för. Förbunden stödjer också aktiviteter som syftar till att få samarbetet mellan parterna att fungera mer effektivt. Idag finns det 83 samordningsförbund där 260 av Sveriges 290 kommuner ingår i något förbund.
Det är angeläget att rusta människor som står utanför arbetsmarknaden och har behov av samordnade insatser för att förbättra eller återfå arbetsförmåga. Samordningsförbunden har en unik möjlighet att främja sådana insatser. Regeringen har ökat de statliga medlen till samordningsförbunden för att förstärka stödet till långtidssjukskrivna, unga med funktionsnedsättning och unga med aktivitetsersättning.
Regeringen har gett Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) i uppdrag att utvärdera samordningsförbundens verksamhet. Uppdraget genomförs i tre delar och den första delen, samordningsförbundens organisering och verksamhet, har nyligen redovisats. I rapporten pekar ISF på att det kan vara svårt att få medlemmarna i ett förbund att ta över insatser när förbundets finansiering upphör. Det bedöms framförallt gälla insatser som befinner sig i gränslandet mellan parternas ordinarie uppdrag. Om inte förbundet fortsätter att finansiera dessa projekt finns, enligt ISF, en risk att de läggs ner och att investeringar i metodutveckling och individinsatser inte tas tillvara. ISF anser därför att det är viktigt att säkerställa att det finns en långsiktig finansiering av framgångsrika insatser och att berörda parter behöver behandla frågan om vilka möjliga vägar som finns för att uppnå en långsiktig finansiering.
Jag delar ISF:s bedömning vad gäller vikten av att berörda samverkansparter arbetar för att uppnå en långsiktig lösning för framgångsrika insatser.
Stockholm den 27 mars 2019
Annika Strandhäll
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.