Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred

Skrivelse 2000/01:52

mg src="http://data.riksdagen.se/fil/GO0352/skr_200001__52_files/skr_200001__52-1.png" style="width:41pt;height:42pt;"/>

Regeringens skrivelse

2000/01:52

Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället Skr.
ifred 2000/01:52

Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.

Stockholm den 14 december 2000

Göran Persson

Björn von Sydow

(F örsvarsdepartementet)

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen lämnas den årliga redovisningen om beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred.

Underlaget för redovisningen är främst de pågående departementala
sektorsgenomgångar om svåra påfrestningar på samhället i fred som
regeringen beslutade om den 4 mars 1999. Enligt beslutet skall inom
Regeringskansliet departements vis utföras en genomgång av behov av
åtgärder och författningsreglering m.m. inom de områden som kan bli
berörda vid svåra påfrestningar på samhället i fred.

1 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 52

Innehållsförteckning

Skr. 2000/01:52

1    Inledning...........................................................................................5

1.1      Svåra påfrestningar på samhället i fred..............................5

1.2     Planeringen av beredskapen mot svåra påfrestningar på

samhället i fred...................................................................6

2   Kommunal räddningstjänst, hälso- och sjukvård samt

polisverksamhet..............................................................................11

2.1     Kommunal räddningstjänst (Försvarsdepartementet)......11

2.1.1      Ansvarsförhållanden.......................................11

2.1.2      Bedömning av läget för beredskapen.............12

2.1.3      Behov av åtgärder på författningsområdet.....13

2.1.4     Förmågan att klara störningar inom el,

tele och IT.......................................................14

2.2     Hälso- och sjukvård (Socialdepartementet)......................15

2.2.1      Ansvarsförhållanden.......................................15

2.2.2      Bedömning av läget för beredskapen.............15

2.2.3      Behov av åtgärder på författningsområdet.....17

2.2.4      Behov av övriga åtgärder...............................17

2.2.5      Förmågan att klara störningar inom el

och IT m.m.....................................................18

2.3      Polisverksamhet (Justitiedepartementet)..........................18

2.3.1      Ansvarsförhållanden.......................................18

2.3.2     Bedömning av läget för beredskapen.............19

2.3.3      Behov av åtgärder på författningsområdet.....19

2.3.4      Behov av övriga åtgärder...............................22

2.3.5      Förmågan att klara störningar inom el

och IT.............................................................23

2.3.6      Polisens hantering av information vid svåra

påfrestningar...................................................24

3   Stöd med totalförsvarsresurser........................................................25

3.1      Militärt försvar (Försvarsdepartementet)..........................25

3.2     Civilt försvar (Försvarsdepartementet och övriga

berörda departement)........................................................28

4   Informationsfrågor..........................................................................29

5    Redovisning av hittills prioriterade fall..........................................32

5.1      Terrorism (Justitiedepartementet).....................................32

5.1.1      Hotens och riskernas karaktär........................32

5.1.2      Ansvarsförhållanden.......................................33

5.1.3     Bedömning av läget för beredskapen.............35

5.1.4     Behov av åtgärder...........................................36

5.2     Elförsörjning (Näringsdepartementet)..............................36

5.2.1      Hotens och riskernas karaktär........................36

5.2.2     Ansvarsförhållanden.......................................37

5.2.3      Bedömning av läget för beredskapen.............38

5.2.4      Behov av åtgärder på författningsområdet.....38

5.2.5      Behov av övriga åtgärder...............................38

5.2.6      Förmågan att klara störningar inom el,

tele och IT.......................................................39

5.3     Telekommunikationer (Näringsdepartementet)................39  Skr. 2000/01:52

5.3.1      Hotens och riskernas karaktär........................40

5.3.2     Ansvarsförhållanden.......................................40

5.3.3      Bedömning av läget för beredskapen.............41

5.3.4      Behov av åtgärder på författningsområdet.....46

5.3.5      Behov av övriga åtgärder...............................47

5.4     Radio och TV (Kulturdepartementet)...............................48

5.4.1      Hotens och riskernas karaktär........................48

5.4.2     Ansvarsförhållanden.......................................48

5.4.3      Bedömning av läget för beredskapen.............51

5.4.4     Behov av åtgärder på författningsområdet.....52

5.4.5      Behov av övriga åtgärder...............................53

5.5     Försörjning med vatten (Jordbruksdepartementet)...........53

5.5.1      Hotens och riskernas karaktär........................53

5.5.2     Ansvarsförhållanden.......................................54

5.5.3      Bedömning av läget för beredskapen.............54

5.5.4     Behov av åtgärder på författningsområdet.....55

5.5.5      Behov av övriga åtgärder...............................55

5.5.6      Förmågan att klara störningar inom el

och IT.............................................................55

5.6     Massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige

(Utrikesdepartementet).....................................................55

5.6.1      Områdets karaktär..........................................56

5.6.2     Ansvarsförhållanden.......................................56

5.6.3      Bedömning av läget för beredskapen.............56

5.6.4     Behov av åtgärder...........................................57

5.7     Översvämningar och dammbrott (Näringsdeparte-

mentet, Miljödepartementet och Försvarsdeparte-
mentet)..............................................................................58

5.7.1      Hotens och riskernas karaktär........................58

5.7.2     Ansvarsförhållanden.......................................58

5.7.3     Bedömning av läget för beredskapen.............59

5.7.4     Behov av åtgärder...........................................59

5.7.5      Förmågan att klara störningar inom el

och IT.............................................................60

5.8     Allvarlig smitta (Socialdepartementet och

Jordbruksdepartementet)..................................................61

5.8.1      Hotens och riskernas karaktär........................61

5.8.2     Ansvarsförhållanden.......................................61

5.8.3      Bedömning av läget för beredskapen.............62

5.8.4     Behov av åtgärder på författningsområdet.....63

5.8.5      Behov av övriga åtgärder...............................64

5.8.6     Förmågan att klara störningar inom el

och IT.............................................................64

5.9     Nedfall av radioaktiva ämnen (Miljödepartementet,

Jordbruksdepartementet och Försvarsdepartementet)......65

5.9.1      Hotens och riskernas karaktär........................65

5.9.2     Ansvarsförhållanden.......................................65

5.9.3     Bedömning av läget för beredskapen.............66

5.9.4     Behov av åtgärder på författningsområdet.....68

5.9.5 Förmågan att klara störningar inom el
och IT.............................................................69

5.10 Kemikalieolyckor och större olyckor till sjöss med
allvarligare utsläpp som följd (Försvarsdepartementet)... 69

5.10.1     Hotens och riskernas karaktär........................69

5.10.2    Ansvarsförhållanden.......................................70

5.10.3    Bedömning av läget för beredskapen.............71

5.10.4    Behov av åtgärder på författningsområdet.....73

5.10.5    Behov av övriga åtgärder...............................74

6 Redovisning av fall utöver de hittills prioriterade..........................75

6.1      Oljeförsörjningen (Näringsdepartementet).......................75

6.1.1      Hot..................................................................75

6.1.2      Lagring och andra beredskapsåtgärder...........75

6.1.3      Ansvar............................................................75

6.1.4      Beredskapsläget, behov av åtgärder...............76

6.2     Kraftiga störningar på samhällsekonomin

(Finansdepartementet)......................................................76

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den

14 december 2000 ....... 78

Skr. 2000/01:52

Skr. 2000/01:52

1 Inledning

Riksdagen beslutade i maj 1997 om beredskapen mot svåra påfrestningar
på samhället i fred (prop. 1996/97:11, bet. 1996:FöU5, rskr.
1996/97:203). Enligt propositionen skall regeringen varje år lämna en
redovisning till riksdagen om läget när det gäller olika slag av
påfrestningar. Redovisningar har lämnats i skr. 1997/98:4 avsnitt 5, skr.
1998/99:33 och prop. 1999/2000:30 avsnitt 7.3.

1.1 Svåra påfrestningar på samhället i fred

Regeringen har i skr. 1998/99:33 om beredskapen mot svåra påfrest-
ningar på samhället i fred redovisat regeringens uppfattning om vad som
avses med svåra påfrestningar på samhället i fred.

I skrivelsen finns en redogörelse for övervägandena och förslagen i
rapporten (Ds 1998:32) Skyldigheter och befogenheter vid svåra påfrest-
ningar på samhället i fred. Enligt rapporten utgör en svår påfrestning inte
en enskild händelse i sig, exempelvis en olycka, ett sabotage osv. utan är
ett tillstånd som kan uppstå när en eller flera händelser utvecklar sig eller
trappas upp till att omfatta flera delar av samhället. Tillståndet är av en
sådan omfattning att det uppstår allvarliga störningar i viktiga samhälls-
funktioner eller att det hotar grundläggande värden av olika slag i
samhället och kräver att insatser från flera olika myndigheter och organ
samordnas för att kunna hantera situationer och därmed begränsa
konsekvenserna.

Svåra påfrestningar kan enligt rapporten sägas utgöra olika slag av
extrema situationer med låg sannolikhet som skiljer sig åt i sak. De
områden som anges i propositionen om beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred (prop. 1996/97:11) är exempel på
sådana situationer. Exemplifieringen är givetvis inte heltäckande men
tillsammans täcker situationerna ett brett spektrum av möjliga händelser.
Enligt rapporten är det inte möjligt eller ens önskvärt att, i generella
termer, dra en skarp gräns mellan vad som är en händelse som kan
innebära svåra påfrestningar på samhället i fred och vad som inte är det.
Eftersom samhället skall ha en beredskap och förmåga att hantera alla
typer av händelser i fred är det sålunda inte heller nödvändigt att
definiera en sådan generell gräns.

Regeringen angav i skrivelsen att regeringen i allt väsentligt inte hade
något att invända mot vad som redovisats i rapporten och att det i dag
inte finns något behov av en mer preciserad definition av begreppet svåra
påfrestningar på samhället i fred. Riksdagen hade ingen erinran mot
regeringens bedömning (bet. 1998/99:FöU3, rskr. 1998/99:161).

1.2 Planeringen av beredskapen mot svåra påfrestningar
på samhället i fred

Regeringen uttalade i prop. 1996/97:11 att en god beredskap mot svåra
påfrestningar på samhället i fred är en viktig del av vår säkerhetspolitik.

1 propositionen angavs vidare att man bör gå fram på två vägar för att
säkerställa en god beredskap när det gäller svåra påfrestningar.

Den ena vägen är att ange konkreta exempel på påfrestningar som det
bör finnas en särskilt hög ambition för att möta. I propositionen anges ett
tiotal områden inom vilka det bör finnas en särskilt god beredskap.
Dessa exempel är, efter ett par justeringar i skr. 1998/99:33 och prop.
1999/2000:30, radioaktivt nedfall, elförsörjning, telekommunikationer,
försörjning med vatten, radio och TV, översvämningar och dammbrott,
massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige, allvarlig smitta,
terrorism, kcmikalicolyckor och utsläpp av farliga ämnen till sjöss samt
övergripande informationssäkerhet. Regeringen betonade i propositionen
1996 att dessa exempel aldrig kan bli heltäckande men genom att välja ut
många olika tänkbara situationer kan en god grundberedskap fås även för
andra situationer. Urvalet av situationer kommer naturligtvis att
förändras över tiden. Vidare framhölls att beredskapen i allmänhet mot
svåra påfrestningar måste uppmärksammas mer än hittills.

Den andra vägen är att förbättra den generella beredskapen på områden
som har stor betydelse oavsett vilken svår påfrestning som inträffar. Som
exempel nämndes myndigheters krishanteringsförmåga och informa-
tionsberedskap.

Planering mot svåra påfrestningar har nu pågått under några år. De
erfarenheter som vunnits är enligt regeringen bl.a. följande.

•  Allvarliga fredstida risker och hot har fått betydligt ökad
uppmärksamhet. Vissa oklarheter i ansvarsförhållanden och svag-
heter i förmågan på uppenbart viktiga områden har uppdagats. En
omfattande övningsverksamhet som avser svåra påfrestningar
äger numera rum inom kommuner och hos centrala och regionala
myndigheter. Övningsverksamheten ger dessutom positiva
effekter för förmågan i krig.

•  Planeringen mot svåra påfrestningar skall vara en del av myndig-
heternas reguljära ansvarsområde och inte avse totalförsvars-
verksamhet, även om särskilt Försvarsmakten kan bidra med
betydande resurser då en svår påfrestning inträffat. Detta innebär
bl.a. att några särskilda ekonomiska resurser motsvarande den
ekonomiska planeringsramen för det civila försvaret inte finns
avsatta. Åtgärder som vidtas inom ramen för det civila försvarets
planering för höjd beredskap har emellertid, t.ex. på el- och
teleområdena, ofta stor betydelse för beredskapen mot svåra
fredstida påfrestningar.

•  Planeringen på området har i vissa fall upplevts som svår att skilja
från det civila försvarets planering.

Regeringen anser att det är värdefullt att det som en konsekvens av det
vidgade säkerhetsbegreppet och mot bakgrund av sårbarheten i samhället
nu finns en statsmaktsambition av mer generell natur för extrema
fredstida situationer. Det gäller en hotdimension som tidigare har varit
föga uppmärksammad på viktiga områden. Det bör framhållas att detta

Skr. 2000/01:52

slag av ambition inte är något som bara gäller Sverige utan har sin
motsvarighet i många andra europeiska länder. Planeringen befinner sig
ännu i en utvecklingsfas och det finns självfallet betydande utrymme att
utveckla den ytterligare. Detta gäller inte minst utbildning och övning.

Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (dir. 1999:63) har till uppgift att
analysera och lämna förslag till principer for att åstadkomma en
förbättrad helhetssyn när det gäller planeringen för civilt försvar och
beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred. Utredningen
skall redovisa sin rapport senast den 1 maj 2001. Utredningen skall enligt
sina direktiv bl.a. överväga hur planeringen för civilt försvar skall
utformas för att samhället skall få bästa möjliga beredskapsformåga,
vilken organisatorisk och strukturell indelning som bör finnas, hur
finansieringssystemet bör utformas samt behovet av samordning.

Beredskapen mot svåra påfrestningar är inte något eget politikområde
utan är ett verksamhetsområde som sträcker sig över flera politik-
områden. Ambitionen på detta område kan i likhet med civilt försvar,
som är en del av politikområdet Försvarspolitik, sägas utgöra ett
tvärperspektiv avseende beredskapen i samhället inför en viss nivå av hot
och som går igenom ett stort antal politikområden.

Departementala sektorsgenomgångar om svåra påfrestningar på
samhället i fred

Mot bakgrund av bl.a. det förslag som lämnades i rapporten (Ds 1998:32)
Skyldigheter och befogenheter vid svåra påfrestningar på samhället i fred
beslutade regeringen i mars 1999 att berörda departement skulle
genomföra en sektorsvis genomgång av behovet av åtgärder och en
översyn av författningsreglering m.m. inom de områden som kan bli
berörda vid svåra påfrestningar på samhället i fred.

Sektorsgenomgångama har enligt regeringsbeslutet till syfte att
klargöra om det författningsstöd som finns för olika tänkbara händelser
och påfrestningar är tillräckligt. De skall inte avgränsas till att granska
lagstiftning i snäv mening, utan även bl.a. inbegripa en genomgång av
ansvarsförhållanden mellan myndigheter, rutiner för beslutsfattande och
möjligheter till åtgärder vid olika typer av händelser. Genomgångarna
skall avse men inte begränsas till de ovan nämnda situationer som
särskilt framhållits som väsentliga av statsmakterna. Sektorsgenom-
gångama fokuserar på krishanteringsförmågan hos viktiga samhälls-
organ.

Det resultat som hittills framkommit i de departementala sektors-
genomgångama har utgjort en del av underlaget till denna skrivelse.

I rapporten (Ds 1998:32) Skyldigheter och befogenheter vid svåra
påfrestningar på samhället i fred behandlas särskilt frågan om
komplettering av respektive sektorslagstiftning med de särskilda
befogenheter och skyldigheter som kan erfordras vid svåra fredstida
påfrestningar. Denna fråga kommer att särskilt uppmärksammas i det
fortsatta arbetet.

Skr. 2000/01:52

Forskning om krishantering

Skr. 2000/01:52

Försvarets forskningsanstalt (Totalförsvarets forskningsinstitut fr.o.m.
den 1 januari 2001) bedriver på uppdrag av regeringen projektet
Strukturer för krishantering. Inom ramen för projektet har belysts ett
antal länsstyrelsers, centrala myndigheters och departements syn på
samhällets förmåga att hantera svåra påfrestningar på samhället i fred. I
studien prövas också i vad mån den syn på hanteringen av samhälls-
påfrestningar som förs fram i internationellt ledande krishanterings-
forskning återspeglas i det svenska synsättet och praktiska förberedelse-
arbetet. En relativt omfattande forskning kring krishantering bedrivs
också vid Försvarshögskolans Centrum för Krishanteringsstudier,
CRISMART.

En övergripande problematik berör den väsentliga insikten att
nationell, regional och lokal krishantering avser betydligt mer än akuta,
reaktiva-operativa insatser. Planering och förberedelser måste även
omfatta åtgärder i förebyggande syfte, kommunikation med olika berörda
målgrupper, efterarbete av många olika typer och uppföljning i syfte att
dra för framtiden berikande lärdomar från en enskild krishanterings-
insats.

En av de slutsatser som kan dras från detta forskningsprojekt är att
internationella kunskapsutblickar och komparativa studier behövs. För att
bygga upp en svensk krishanteringsförmåga fordras att man
uppmärksammar och kan ta tillvara internationell erfarenhet och
kompetensuppbyggnad på området. Kunskap behövs både om andra
länders krishanteringsstrukturer och om den reella förmågan att hantera
olika typer av kriser inom dessa nationella system.

Infrastruktur- och IT-system som har särskilt stor betydelse för
samhällets funktion

Funktionssäkerheten hos infrastrukturssystem, som t.ex. elförsörjning
och telekommunikationer, har avgörande betydelse för att samhället i
övrigt skall kunna upprätthålla verksamheten.

El, tele och IT har i tidigare redovisningar till riksdagen hänförts till
exempel på områden där det är särskilt viktigt att det finns en tillräcklig
beredskap.

Åtgärder måste kontinuerligt vidtas för att minska sårbarheten. Särskilt
i en situation där samhället är utsatt för något slag av sabotage eller
terrorism kan man emellertid inte räkna med en helt stömingsfri
funktion. Detta är ett förhållande som användarna av systemen måste
motverka genom att investera i reservförfaranden av olika slag.

I dag är såväl infrastruktursystem som företags, myndigheters och
andra organisationers dagliga verksamhet ofta beroende av IT-system.
IT-system utgör inget infrastruktursystem men kan i sig vara beroende av
fungerande elförsörjning och telekommunikationer.

Telekommunikationerna och elsystemen skiljer sig åt i olika
hänseenden.

Telekommunikationssystemets själva innebörd är att åstadkomma en
sammanknytning mellan olika punkter. Systemet består av ett nät som
numera är mycket förgrenat, flexibelt och stryktåligt. Nätet är givet och

enskilda användare har mycket begränsade möjligheter att på egen hand
kompensera ett bortfall i förbindelsen.

När det gäller elförsörjningen kan installation av reservkraft ha mycket
stor betydelse på många områden men det är inte möjligt att långsiktigt
ersätta bortfall av tillförsel av el.

Elförsörjning och telekommunikationer behandlas i avsnitt 5.2 resp.
5.3.

IT-systemen kan sägas utgöra en verksamhet där användarna i hög
grad har möjlighet att själva minska stömingskänsllgheten. Som
regeringen framhöll i propositionen Det nya försvaret
(prop. 1999/2000:30) måste härutöver informationssäkerhetsarbete också
ske hos de myndigheter, företag och organisationer som har det normala
verksamhetsansvaret. I det fortsatta arbetet med beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred och i de nu aktuella sektorsgenom-
gångama anser regeringen att frågan om beroende av IT-system och IT-
säkerhetsfrågor skall prioriteras och lyftas fram i redogörelserna och
därmed inte behandlas som ett enskilt område. Inom t.ex. telekom-
munikationsområdet är beroendet av fungerande IT-system starkt. Detta
belyses särskilt i avsnitt 5.3.4 om telekommunikationer.

Enligt regeringen utgör IT-säkerheten ett av de viktigaste områdena i
det civila sårbarhets- och säkerhetsarbetet vilket bl.a. motiverar vissa
övergripande åtgärder. Således skall Sårbarhets- och säkerhetsutred-
ningen enligt direktiven föreslå utformning av en tvärsektoriell
samordning för IT-säkerhet och skydd mot informationskrigföring.
Utredaren skall senast den 1 maj 2001 redovisa sina överväganden och
förslag. Vidare har regeringen i november 1999 uppdragit åt Post- och
telestyrelsen att utreda förutsättningarna för att inrätta en särskild
funktion för IT-incidenthantering. Uppdraget redovisades den 28
november 2000 och förslagen bereds för närvarande inom Regerings-
kansliet. En redovisning av regeringens politik på området återfinns i
propositionen Ett informationssamhälle för alla (prop. 1999/2000:86).

Aktörer inom geografiskt område

Den samhälleliga verksamheten kan något förenklat sägas bedrivas dels i
primär- och landstingskommuner, dels i sektorer. En krissituation
drabbar alltid en kommun eller flera men mer omfattande störningar i
samhällsfunktioner innebär per definition att också sektorer berörs.

En särskilt under senare år diskuterad fråga är relationen mellan
områdes- och sektorsvisa perspektiv i krishanteringen. Till den
områdesvisa samverkan och samordningen brukar då också hänföras
länsstyrelserna samt ytterst regeringen. Sådan samordning och
samverkan aktualiseras då flera myndigheter och samhällssektorer är
involverade.

I samband med de departementala sektorsgenomgångama övervägs i
vilken utsträckning som kommuners och länsstyrelsers uppgifter inför
och vid svåra fredstida påfrestningar behöver regleras. Då det gäller
kommuner har Svenska Kommunförbundet i en skrivelse till regeringen
hemställt att regeringen vidtar de lagändringar som erfordras för att
kommunernas kompetens och befogenhet vid extraordinära händelser
samt vid svåra påfrestningar på samhället skall klarläggas (dnr

Skr. 2000/01:52

1* Riksdagen 2000/01. 1 samt. Nr 52

Ju 1999/2929). Svenska Kommunförbundets hemställan bereds för Skr. 2000/01:52
närvarande inom Regeringskansliet.

Regeringen avser vidare att i förordningen (1997:1258) med
länsstyrelseinstruktion föra in en föreskrift om att vid svåra påfrestningar
på samhället i fred skall länsstyrelsen hålla sig underrättad om
händelseutvecklingen och verka för att nödvändig samverkan kan
åstadkommas.

Regeringskansliets krishanteringsförmåga

Regeringskansliet bör enligt regeringen förbättra sin förmåga att hantera
extrema fredstida situationer eller svåra påfrestningar på samhället i fred.

Därför bör varje departement analysera vilka krav som kan komma att
ställas i sådana situationer inom respektive ansvarsområde. Regelbunden
seminarie- och övningsverksamhet bör bedrivas i samverkan med
berörda myndigheter och andra departement. Det kan i sammanhanget
nämnas att frågan om krishantering på nationell och lokal nivå behandlas
av Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (Fö 1999:04).

Proposition våren 2002

Regeringen avser att våren 2002 lämna en proposition till riksdagen om
frågor rörande civilt försvar och beredskapen mot svåra påfrestningar på
samhället i fred. I propositionen kommer att behandlas resultatet av dels
Sårbarhets- och säkerhetsutredningen, dels de departementala sektors-
genomgångarna om svåra fredstida påfrestningar.

Propositionen kommer att behandla de viktigaste principiella frågorna
på det civila beredskapsområdet när det gäller fredstida extrema
situationer eller svåra påfrestningar på samhället i fred samt krig. Den
centrala frågan kommer att gälla hur en helhetssyn i beredskapsarbetet
skall kunna förverkligas.

Regeringen avser att till riksdagen hösten 2001 lämna en proposition
om den fortsatta utformningen av totalförsvaret. I försvarsbesluts-
propositionen 2001 kommer regeringen också att behandla vissa frågor
som specifikt rör det civila försvaret. Ambitionen är att vissa
övergripande principfrågor från den ovan nämnda utredningen kommer
att redovisas i denna proposition.

Innehållet i denna skrivelse

I skrivelsen redogörs for aktuellt läge för de hittills särskilt prioriterade
situationerna avseende svåra påfrestningar på samhället i fred. Det arbete
som bedrivs inom ramen för de departementala sektorsgenomgångama
om svåra påfrestningar på samhället i fred har härvid utgjort ett viktigt
underlag.

I skrivelsen redovisas särskilt förmågan inom olika områden att klara
störningar i fråga om elförsörjning, telekommunikationer och IT.

Kapaciteten hos räddningstjänsten, hälso- och sjukvården samt polisen
har avgörande betydelse vid så gott som alla påfrestningar på samhället i
fred och det är enligt regeringen av största vikt att det på dessa områden

10

finns en beredskap och förmåga att klara även extraordinära situationer.
Dessa frågor behandlas i avsnitt 2.

För var och en av de hittills prioriterade situationerna diskuteras i
skrivelsen bedömda hot och risker. Det är främst fråga om dels
katastrofartade olyckor, dels olika konsekvenser för bl.a. samhällsviktiga
infrastruktursystem till följd av sabotage och terrorism.

Avslutningsvis redogörs också för oljeförsörjningen och kraftiga
störningar på samhällsekonomin. Någon sådan tidigare redovisning har
inte lämnats i redogörelserna till riksdagen.

2 Kommunal räddningstjänst, hälso- och
sjukvård samt polisverksamhet

Räddningstjänst, hälso- och sjukvård samt polisverksamhet utgör
grundläggande verksamheter för att minska konsekvenserna för
samhället om en svår fredstida påfrestning skulle inträffa. Detta gäller
vid så gott som alla slag av svåra påfrestningar. Det är enligt regeringen
av största vikt att planeringen inom dessa verksamheter beaktar detta slag
av situationer.

2.1      Kommunal räddningstjänst (Försvarsdepartementet)

Med räddningstjänst avses de räddningsinsatser som staten eller
kommunerna skall svara för vid olyckshändelser och överhängande fara
för olyckshändelser för att hindra och begränsa skador på människor,
egendom eller i miljön. Det bör påpekas att det inte finns någon övre
gräns för hur stora olyckshändelser som omfattas av räddningstjänstens
ansvar. De ansvariga myndigheterna skall ha en beredskap för att snabbt
kunna ingripa med personal och materiel vid alla typer av händelser. Det
innebär vidare att de skall kunna leda verksamheten och att en
samordning skall kunna ske av de olika åtgärder som andra myndigheter
och ibland företag, organisationer eller enskilda vidtar. Både inom den
kommunala och statliga räddningstjänsten har en räddningsledare med
stöd av räddningstjänstlagen (1986:1102) befogenheter att begära bistånd
från myndigheter inom andra verksamhetsområden i samhället.

2.1.1     Ansvarsförhållanden

Räddningstjänsten är främst en kommunal angelägenhet. Kommunernas
ansvar inbegriper dock inte fjäll-, flyg- och sjöräddningstjänst,
efterforskning av försvunna personer, miljöräddningstjänst till sjöss eller
räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen. Staten har genom
polisen, Luftfartsverket, Sjöfartsverket, Kustbevakningen och läns-
styrelserna ansvaret för dessa slag av räddningstjänst. I kommunernas
ansvarsområden ingår även att vidta förebyggande åtgärder mot brand.
Kommunerna skall också främja annan olycks- och skadeförebyggande
verksamhet.

Skr. 2000/01:52

11

I varje kommun skall det finnas en eller flera nämnder för Skr. 2000/01:52
räddningstjänsten och en räddningskår. Nämnden skall se till att den
verksamhet som kommunen har ansvar för genomförs och kan i
egenskap av tillsynsmyndighet meddela förelägganden och förbud.

Räddningskåren utför de räddningsinsatser som kommunen ansvarar
för och räddningskåren består av en räddningschef och en eller flera
räddningsstyrkor. För varje kommun skall det finnas en räddnings-
tjänstplan som antas av kommunfullmäktige och som innehåller
uppgifter om bl.a. räddningskårens organisation, insatstider och om hur
allmänheten skall varnas och informeras vid allvarliga olyckshändelser.

2.1.2 Bedömning av läget för beredskapen

Inom den kommunala räddningstjänsten finns stora resurser. Ca 4 100
brandmän är samtidigt i tjänst vid knappt 750 brandstationer. Personalen
går i skift. Vid omfattande räddningstjänstinsatser inom en kommun kan
resursförstärkning ske genom att personal från fria skift inkallas och
genom att bistånd begärs från andra kommuner. Detta har bl.a. skett i
samband med de översvämningar som ägt rum under sommaren och
hösten 2000.

Det finns möjlighet att förstärka räddningskåren med personer som
organiserats i räddningsväm eller andra frivilliga (uttagning kan ske med
tjänsteplikt enligt 44 § räddningstjänstlagen) samt med personer som
utbildats för räddningstjänst under höjd beredskap och med vilka avtal
slutits. Ytterligare en möjlighet är att efterfråga resurser från olika
myndigheter, främst Försvarsmakten.

Många kommuner har ännu inte säkerställt att kommuninnevånarna
regelbundet kan informeras om på vilket sätt de skall nås av varning och
information i samband med allvarliga olyckshändelser.

Räddningstjänstens resurser är en strategisk tillgång även vid andra fall
än rena räddningstjänstinsatser. Många kommuner har valt att utnyttja
räddningstjänstens ledningsorganisation för t.ex. den samordning som
kommunen kan behöva utöva när lokala kriser uppstår. Denna form av
samutnyttjande ger en god beredskap och stadga åt samhällets åtgärder
på den lokala nivån mot olika former av påfrestningar på samhället.

I det sammanhanget kan även nämnas att en arbetsgrupp med
representanter för Räddningsverket, Rikspolisstyrelsen och Social-
styrelsen arbetar med att söka förbättra de tre organisationernas
gemensamma förutsättningar vid insatser i samband med avsiktliga hot.
Under år 2000 har ett arbete i form av länsvisa seminarier bedrivits för
att utveckla det regionala och lokala samarbetet på detta område.
Målgruppen har varit räddningschefer, räddningsledare, polisinsats-
chefer, övriga operativa chefer, ledningsläkare, ambulansöverläkare,
ambulanschefer samt övrig berörd ledningspersonal, länsstyrclsepersonal
samt personal från SOS Alarm. Totalt har över 1 000 personer deltagit i
seminarierna. Syftet med seminarierna har varit att bedöma behovet av
effektivitetshöjande samverkansåtgärder inom länet. Seminarierna avses
följas upp med regionala och lokala övningar för att utveckla och
fördjupa samverkansformema i samband med insatser kopplade till
avsiktliga hot.

12

2.1.3 Behov av åtgärder på författningsområdet                 Skr. 2000/01:52

Räddningstjänstlagen (1986:1102) tillkom i mitten av 1980-talet som en
följd av ett omfattande utredningsarbete med syfte att effektivisera
räddningstjänsten och åstadkomma en sammanhållen lagstiftning for
samhällets räddningstjänst. Räddningstjänstlagen innehåller bestämmel-
ser om hur samhällets räddningstjänst skall organiseras och bedrivas med
både olycks- och skadeförebyggande åtgärder. Lagen innehåller också
bestämmelser som rör enskilda, bl.a. avseende tjänsteplikt. Vid en
räddningsinsats kan räddningsledaren bereda sig och medverkande
personal tillträde till andras fastigheter, använda egendom eller företa
andra ingrepp i annans rätt om det behövs för att hindra fara för liv, hälsa
eller egendom eller för skada i miljön. Sådana ingrepp får också företas
av den kommunala nämnden eller, i fråga om statlig räddningstjänst, av
den myndighet som svarar för räddningstjänsten. Därutöver reglerar
räddningstjänstlagen frågor rörande sanering efter radioaktiva utsläpp.

Räddningstjänstlagen reglerar även hur bistånd kan begäras från
respektive lämnas till utländska myndigheter. Det finns även bestämmel-
ser om ledning, ersättning till kommuner för medverkan i
räddningstjänst, tillsyn, ansvar, räddningstjänst under krig m.m.

Sedan räddningstjänstlagens tillkomst har lagen med tillhörande
förordning ändrats och kompletterats vid ett flertal tillfållen, men någon
övergripande översyn har inte genomförts. Regeringen har bl.a. mot
bakgrund av detta i november 1999 uppdragit åt en särskild utredare att
senast den 1 juni 2001 lämna förslag till en reformerad räddnings-
tjänstlagstiftning (dir. 1999:94). Utredaren skall bl.a. beakta
möjligheterna att minska detaljregleringen av den kommunala
räddningstjänsten och i övrigt modernisera bestämmelserna i lagstift-
ningen i syfte att skapa en effektiv räddningstjänst på såväl det
kommunala som statliga området. Exempel på områden som skall
utredas är kommunala räddningstjänstplaner och ledningen vid stora
olyckshändelser. Lagstiftningen måste även med minskad detaljreglering
tillgodose det behov av reglering som krävs för att stat och kommun skall
kunna utöva tillsyn m.m. på ett ändamålsenligt sätt.

Utredaren skall analysera om en reformerad räddningstjänstlagstiftning
med en minskad grad av detaljreglering aktualiserar behovet av
inledande bestämmelser med nationella mål för verksamheten.
Utredarens förslag skall precisera skyldigheterna inom räddnings-
tjänstområdet för olika statliga myndigheter, kommunerna och enskilda
men räddningstjänstbegreppet skall, med undantag för vad som sägs om
miljöräddningstjänst till sjöss, inte utvidgas jämfört med vad som följer
av nuvarande räddningstjänstlag. Ekonomiska konsekvenser av det
offentliga åtagandet för såväl stat som kommun skall övervägas och
redovisas.

Utredarens förslag skall vidare bl.a. omfatta de bestämmelser som
krävs för att kommunernas olycks- och skadeförebyggande verksamhet
skall kunna bedrivas på ett effektivt sätt.

13

2.1.4 Förmågan att klara störningar inom el, tele och IT

Räddningstjänstens förmåga att för den egna verksamheten klara
störningar inom elområdet är förhållandevis bra. Mer än hälften av
landets brandstationer har någon form av större reservelverk som kan
strömförsörja prioriterade system och anläggningsdelar. Vidare är
utalarmering och sambandsutrustning alltid försedda med batteri-back-up
med uthållighetstider på ca 4 - 10 timmar. I kommuner där nya
räddningscentraler byggs har dessutom sambandsnätens relästationer
försetts med avbrottsfri kraft och reservkraft med minst en veckas
kapacitet.

Räddningsverket har under 1999 bedrivit en försöksverksamhet vad
gäller reservkraft för brandstationer. Detta har skett mot bakgrund av att
det i olika räddningstjänstregioner kan finnas behov av att säkra
funktionen hos de brandstationer som ligger i kommuner som inte
omfattas av utbyggnaden av räddningscentraler för höjd beredskap.
Dessa brandstationer kan utgöra viktiga noder för samband inte bara för
räddningstjänsten utan även för kommunal ledning, då olika
centralutrustningar för intern och extern kommunikation finns placerade
där. I regel utgör brandstationen även kommunledningens reserv-
ledningsplats i händelse av höjd beredskap eller annan påfrestning i
samhället. Den genomförda försöksverksamheten har haft som syfte att
utarbeta riktlinjer för framtida åtgärder och statsbidrag. Tillämpningen
har varit att staten lämnat bidrag med upp till 50 procent av kostnaderna
för reservkraftåtgärder till brandstationer ingående i kommunernas
organisation för höjd beredskap.

Erfarenheterna från genomförd försöksverksamhet i Göteborg och
Jönköping är så goda att Räddningsverket beslutat att permanenta stödet.
Det har visat sig att det, vid sådana händelser och olyckor i samhället där
resursförstärkning erfordras från räddningstjänsten, är viktigt att
brandstationerna kan fungera och understödja såväl insatta som vilande
räddningsstyrkor för att på bästa sätt kunna stödja samhället med olika
lednings- och räddningsinsatser.

Alarmeringsfunktionen är av vital betydelse för räddningstjänsten och
ett antal andra funktioner i samhället. Alarmeringsfunktionen består av
tre viktiga delar; Teleoperatörerna, SOS Alarm AB och kommunernas
räddningstjänster. I samband med IT-omställningen inför skiftet till år
2000 ägnades alarmeringsfunktionen särskild uppmärksamhet.
Teleoperatörernas roll kommenteras inte vidare här då den behandlas
under avsnitt 5.3 Telekommunikationer. SOS Alarm AB har sedan 1994
ett avtal med staten som syftar till att säkerställa en effektiv SOS-tjänst.
Inför skiftet till år 2000 vidtog SOS Alarm AB en rad åtgärder i syfte att
säkerställa att IT-omställningen inför år 2000 inte skulle påverka
alarmeringsfunktionen. I samband med det genomfördes omfattande
genomgångar av hårdvara, operativsystem och applikationer. De tekniska
problem som därvid identifierades klarades ut. Genomgångarna har
inneburit att SOS Alarm AB:s förmåga att klara IT-stömingar förbättrats.

I den kommunala räddningstjänstens planering ingår att ta hänsyn till
förutsägbara komplikationer vid el-, tele- och datorbortfall. Som nämnts
ovan har kommunerna reservvägar för ingående och utgående alarmering
för att kunna hantera störningar i el- och teletrafiken.

Skr. 2000/01:52

14

1 räddningstjänstens planering ingår att ta hänsyn till förutsägbara Skr. 2000/01:52
komplikationer vid el-, tele- och datorbortfall så att verksamheten ändå
kan fungera. Däremot påverkas räddningstjänsten av allmänhetens
förmåga att larma räddningsljänsten eftersom allmänheten är beroende av
fungerande tele- och mobilnät för att snabbt kunna larma räddnings-
tjänsten om fara uppstår. Räddningstjänstens förmåga att i samband med
mer allvarliga olyckor i fred kunna nå ut med varning och information
till en bredare allmänhet är dessutom beroende av att TV, radio och andra
media fungerar.

2.2      Hälso- och sjukvård (Socialdepartementet)

2.2.1     Ansvarsförhållanden

Enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall landstingen
(motsvarande) erbjuda god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta
inom landstingskommunen. Om någon som vistas inom landstings-
kommunen utan att vara bosatt där behöver omedelbar hälso- och
sjukvård, skall landstingskommunen erbjuda sådan vård (§ 4).
Landstinget svarar också för att det finns en ändamålsenlig organisation
för sjuktransporter (§ 6). Landstingen baserar sin centrala katastrof-
planering på framför allt denna lag men också på anvisningar från
Socialstyrelsen och utförda hot- och riskanalyser.

Det övergripande ansvaret för psykiskt och socialt omhändertagande
vid svåra olyckor och katastrofer, s.k. POSOM-verksamhet, ligger inom
Socialstyrelsens ansvarsområde medan Räddningsverket svarar för vissa
utbildningsinsatser. Myndigheterna har ett nära samarbete inom området
genom en särskild samarbetsgrupp. Därutöver finns vid de flesta
akutsjukhusen särskilda krisgrupper med psykologisk-psykiatrisk
kompetens.

2.2.2     Bedömning av läget för beredskapen

Landstingens normala resurser räcker i dag för "vardagliga" olyckor i
mindre eller medelstor omfattning. De förändringar som hälso- och
sjukvården genomgått under de senaste åren har inneburit att
sjukvårdsstrukturen blivit alltmer heterogen. Den s.k. ÄDEL-reformen
innebar att kommunerna tog över en hel del av landstingens sjukvård.
Till detta har kommit den hälso- och sjukvård som nu bedrivs i form av
kooperativ, aktiebolag eller i annan privat regi. Vidare har man genom
rationaliseringar och andra åtgärder minskat marginalerna inom
akutsjukvården. Dessa förändringar har påverkat förutsättningarna för att
sjukvården skall kunna klara en ökad belastning vid en svår fredstida
påfrestning eller i krig.

Katastrofberedskapen för fred och i krig hör inte till de prioriterade och
”lönsamma” verksamheterna inom hälso- och sjukvården utan betraktas
snarare som samhällets försäkring för det oväntade. Regeringens nyligen
lagda proposition Sjukhus med vinstsyfte (prop. 2000/01:36) skall också
ses i detta sammanhang. Den fredstida katastrofberedskapens möjligheter

15

att möta mera omfattande påfrestningar måste ha en acceptabel grund att
stå på. Enligt regeringens bedömning har den svenska akutsjukvården
både betydande resurser och en hög grundberedskap att utgå ifrån. Med
minskade resurser inom hälso- och sjukvården ökar betydelsen av en
genomtänkt katastrofplanering. För att patienterna skall få en adekvat
vård i en katastrofsituation krävs planering både för behandling och vård
av ett kraftigt ökat antal patienter samt att också lokaler, utrustning och
bemanning säkerställs.

Socialstyrelsen ställde 1999 till samtliga sjukvårdshuvudmän
(landsting) frågan; "Med den fredstida katastrofberedskapen som grund -
hur klarar sjukvården svåra påfrestningar på samhället i fred". Svaren
visade att landstingen har en planering för sjukvårdens beredskap inför
större olyckor och katastrofer. Förutom centrala katastrofplaner har
majoriteten av landstingen epidemiberedskapsplaner, särskild planering
för radioaktivt nedfall och kemikalieolyekor, medan endast ett fåtal
landsting hade särskilda planer för en massflyktssituation. Samtliga
landsting hade särskilda ledningscentraler för en katastrofsituation både
för ledning på enskilt sjukhus och för central ledning av alla sjukhus
inom ett landsting. Landstingen hade i princip inte något reglerat
samarbete med andra landsting för att ta hand om patienter vid en
katastrof. Om det förekom, avsåg det oftast samarbete inom det egna
landstinget. Reglerat samarbete med andra verksamheter förekom främst
vad avsåg kommunernas s.k. POSOM-grupper och den kommunala
räddningstjänsten.

För att uppnå balans mellan behov och resurser vid akuta
sjukvårdsinsatser såväl vid stora olyckor och katastrofer som vid svåra
påfrestningar på samhället krävs en effektiv sjukvårdsledning som
optimalt kan utnyttja tillgängliga resurser inom ett landsting. För att detta
skall vara möjligt krävs ett väl fungerande ledningssystem med bl.a.
utbildad och övad personal och förberedda ledningsplatser både på lokal,
regional och central nivå. Till detta skall ett gemensamt tekniskt stöd
kunna anslutas/kopplas som kan presentera ett aktuellt beslutsunderlag
för ledningsfunktionen. För att åstadkomma detta utvecklar
Socialstyrelsen ett IT-baserat ledningssystem (SWEDE) för akuta
sjukvårdsinsatser. Systemet skall bl.a. omfatta information om
sjukvårdens disponibla kapacitet, sjuktransportdirigering, hänvisning av
drabbade till sjukvårdsinrättningar. Avsikten med detta ledningssystem
är att det skall innefatta samtliga ledningsnivåer inom ett landsting med
möjlighet att samverka med andra landsting samt övergripande
samordning mellan landsting på nationell nivå. Systemet skall kunna
användas både vid en svår påfrestning i fred och vid höjd beredskap.

Katastrofmedicinskt kunnande utgör grunden för den medicinska
beredskapen över hela hotskalan fred-katastrof-krig. Den förändrade
hotbilden kräver i större utsträckning än tidigare spetskompetens inom
relevanta områden. Det gäller bl.a. områdena strålningsmedicin,
mikrobiologi, katastroftoxikologi, internationell katastrofhälsovård samt
den allmänna nationella och internationella katastrofmedicinen.

För att nå detta mål krävs en satsning på kunskaps- och
forskningscentra inom redan befintliga organisationer. Ett sådant
kunskapscenter för strålningsmedicin har inrättats vid Cancercentrum,
Karolinska sjukhuset/institutet med uppgift att ge medicinskt underlag

Skr. 2000/01:52

16

för olyckor inom och utom landet och i samband med användning av Skr. 2000/01:52
kärnvapen. Ett kunskapscenter för mikrobiologisk beredskap har inrättats
vid Smittskyddsinstitutet. För att man inom sjukvården skall kunna ta
hand om personer exponerade för kemikalier på ett adekvat sätt har
särskild personlig skyddsutrustning för sjukvårdspersonal tagits fram.

Socialstyrelsen har köpt sådana dräkter för att användas vid höjd
beredskap men lånar dem till landstingen för att kunna användas även vid
fredstida händelser. Vidare har en speciell saneringsvagn för
personsanering tagits fram. Vid sjukvårdsinrättningar pågår en
uppbyggnad av saneringsanläggningar för personsanering. Studier pågår
för att klargöra saneringsanläggningamas säkerhet samt metoder för hur
personsanering skall utföras.

2.2.3     Behov av åtgärder på författningsområdet

Det är angeläget att vid extrema situationer kunna prioritera resurser
mellan olika landsting. I dag finns inte denna möjlighet i fredstid. Hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763), innehåller i 33 § en bestämmelse om att
regeringen bemyndigas att meddela särskilda föreskrifter om hälso- och
sjukvården i krig, vid krigsfara eller under sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser
eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara. Bestämmelsen tar
således inte sikte på svåra påfrestningar på samhället i fred.
Socialstyrelsen kan inte med stöd av denna bestämmelse meddela
bindande föreskrifter inom denna del av hälso- och sjukvården.

I dag saknas bestämmelser som ålägger landstingen att ha speciell
medicinsk katastrofberedskap. Samtidigt finns det redan i dag
bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen som säger att varje landsting
skall erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta inom
landstinget. Även de som inte är bosatta inom landstinget men som vistas
där skall erbjudas omedelbar hälso- och sjukvård om dessa behöver detta.
I detta ligger enligt regeringens uppfattning en skyldighet för landstingen
att ha sådana resurser eller sådan beredskap att dessa kan hantera svåra
påfrestningar.

Mot bakgrund av vad som ovan nämnts anser regeringen att det bör
prövas om det i hälso- och sjukvårdslagen finns behov av dels ett
uttryckligt stadgande som ålägger landstingen att ha en medicinsk
katastrofberedskap, dels ett bemyndigande för regeringen att meddela
föreskrifter för landstingens handlingsberedskap ur ett nationellt
katastrofmedicinskt perspektiv alternativt att överlåta detta på
Socialstyrelsen. Dessa frågor bereds inom ramen för de inledningsvis
redovisade departementala sektorsgenomgångama och behandlas även av
Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (dir. 1999:63).

2.2.4     Behov av övriga åtgärder

Regeringen avser att ge Socialstyrelsen i uppdrag att för hälso- och
sjukvårdens planering och dimensionering utveckla en riskanalysmodell
för olika händelser av svåra påfrestningar samt att med denna som grund
genomföra riskanalyser för t.ex. en brännskadekatastrof, en stor kemisk

17

olycka eller en svår smittspridning. Regeringen avser att ge detta uppdrag Skr. 2000/01:52
i Socialstyrelsens regleringsbrev för 2001.

2.2.5 Förmågan att klara störningar inom el och IT m.m.

Störningar i el- eller vattenförsörjningen innebär en väsentlig risk för
hälso- och sjukvården. Inom ramen för sitt funktionsansvar för hälso- och
sjukvården inom det civila försvaret lämnar Socialstyrelsen, sedan 1988,
bidrag till reservanordningar för sjukhusens tekniska försörjnings-
säkerhet. I princip samtliga akut- och närsjukhus har fått bidrag till
säkerhetshöjande åtgärder och därmed förbättrat sin tekniska säkerhet.
Det gäller såväl reservkraft som reservvatten- och reservvärme-
försörjning. Det finns dock sjukhus som har mindre god
reservförsörjning.

Vid den riskbedömning som gjordes vid övergången till 2000 bedömde
Socialstyrelsen att akutsjukhusen skulle klara anpassningen av sina IT-
beroende system så att patientsäkerheten inte skulle äventyras. Samma
bedömning gjordes för den kommunala hälso- och sjukvården.
Genomgångarna av systemen fick också till följd att säkerheten höjdes.

2.3 Polisverksamhet (Justitiedepartementet)

I Rikspolisstyrelsens allmänna råd för polismyndigheternas organisation,
ledning och planering av särskilda händelser (FAP 201-1) ges följande
definition av en särskild händelse. "Med en särskild händelse förstås en
befarad eller inträffad händelse, som innefattar brott eller annan störning
av den allmänna ordningen eller säkerheten, och som är så omfattande
eller allvarlig att polisen för att kunna lösa uppgiften måste organisera,
leda och använda sina resurser i särskild ordning."

En rad olika åtgärder kan bli aktuella för polisen vid en inträffad
särskild händelse. Till polisens uppgifter hör trafikreglering, larm,
avspärming/utrymning, bevakning, eftersökning/genomsökning,
registrering, identifiering m.m. En särskild händelse omfattar även de
situationer som benämns svåra påfrestningar på samhället i fred.

2.3.1 Ansvarsförhållanden

Den principorganisation som i huvudsak tillämpas för planering, ledning
och samordning av en särskild händelse är väl känd inom
polisorganisationen. Organisationen finns dokumenterad i Rikspolis-
styrelsens rapport 1996:7 "Polisledning. Bedömande och beslutsfattande.
Lednings- och fältstaber vid särskild händelse".

Polisen har totalt sett en god förmåga att leda och i övrigt hantera
särskilda händelser. Inom polisorganisationen har det under de senaste
åren skett stora organisatoriska förändringar. Dessa förändringar har skett
bl.a. i syfte att förstärka den organisatoriska ledningsstrukturen och
därmed skapa bättre förutsättningar för en operativ ledning vid särskilda
händelser. Polisens ledningsfunktioner har koncentrerats och gjorts mer
effektiva genom inrättandet av länsvisa staber. I många fall har staberna

18

samma besättning till vardags som vid inträffade särskilda händelser, Skr. 2000/01:52
medan andra polismyndigheter har myndighetsgemensamma enheter för
hantering av bl.a. särskilda händelser.

Av 10 § förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolis-
styrelsen följer att Rikspolisstyrelsen vid särskilda händelser på begäran
av en polismyndighet far besluta om polisförstärkning från ett eller flera
polisdistrikt till andra polisdistrikt.

Betydelsen av detta framgick i samband med polismorden i
Malexander. Av Rikspolisstyrelsens utredning om polisinsatserna med
anledning därav framgår att det vid en sådan händelse finns behov av att
kunna leda och samordna polisinsatserna inte bara över områden som
omfattar flera polisdistrikt utan också nationellt. Enligt utredningen
visade händelserna också på behovet av en förbättrad kapacitet hos
polisen att leda och samordna polisinsatserna över större geografiska
områden, liksom nödvändigheten av väl fungerande rutiner för snabba
personalförstärkningar.

2.3.2     Bedömning av läget för beredskapen

Läget för beredskapen bedöms generellt sett som god. Vad särskilt gäller
beredskapen med avseende på terrorism hänvisas till avsnitt 5.1.

2.3.3     Behov av åtgärder på författningsområdet

Inom ramen för arbetet med redovisningen har en genomgång gjorts av
den lagstiftning som bedöms vara relevant dels för polisens möjligheter
att förebygga uppkomsten av en sådan situation som är att betrakta som
en svår påfrestning i fred, dels för polisens möjligheter att ingripa på
olika sätt när en sådan situation uppkommit.

Vad gäller avgränsningen av genomgången i denna del bör framhållas
att det i det löpande lagstiftningsarbetet kontinuerligt görs avvägningar
mellan olika intressen, exempelvis när det gäller polisens möjligheter att
ingripa med tvång i olika situationer. Det är därför inte möjligt, och inte
heller önskvärt, att i ett sammanhang omvärdera grundläggande
ställningstaganden av detta slag. Genomgången i denna del har därför
särskilt inriktats på att identifiera uppenbara brister/luckor i
lagstiftningen i nu aktuellt avseende.

Följande författningar har gåtts igenom inom ramen för de
departementala sektorsgenomgångama:

•  Polislagen (1984:387)

•  Ordningslagen (1993:1617)

•  Polisregisterlagstiftningen (polisdatalagen (1998:622), lagen
(1998:621) om misstankeregister och lagen (1998:620) om
belastningsregister)

•  Lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning

•  Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål

•  Lagen (1980:578) om ordningsvakter

19

• Lagen (1932:242) om skyldighet i vissa fall att Skr. 2000/01:52
tillhandahålla förnödenheter m.m. för ordningsmaktens
behov.

Polislagen (1984:387)

Polislagen ger själva ramen för det polisiära arbetet. I lagen finns således
bestämmelser om polisverksamhetens ändamål, polisens uppgifter, dess
samverkan med andra myndigheter och polisorganisationen. Närmare
bestämmelser om polisens organisation och uppgifter finns i
polisförordningen (1998:1558.)

I polislagcn finns vidare bestämmelser om de allmänna principer som
gäller för polisingripanden och om vissa befogenheter för polismän,
såsom användning av våld, tillfälliga omhändertaganden, avlägsnanden,
kroppsvisitation, särskilda befogenheter till husrannsakan och liknande
åtgärder samt särskilda befogenheter i den skyddande och förebyggande
verksamheten.

Vad gäller de allmänna principer som gäller för polisingripanden bör
särskilt nämnas behovs- och proportionalitetsprincipema som kommer
till uttryck i 8 § polislagen. Bchovsprincipen innebär att ett polis-
ingripande får ske endast då det är nödvändigt för den aktuella farans
eller störningens avvärjande eller undanröjande. Proportional itets-
principen innebär att de skador och olägenheter som ingripandet kan
medföra för ett motstående intresse inte får stå i missförhållande till
syftet med ingripandet. Den enskilde polismannen har således att göra en
avvägning mellan dessa olika intressen i samband med varje typ av
ingripande.

Ordningslagen (1993:1617)

Ordningslagen innehåller särskilda föreskrifter om allmänna
sammankomster och offentliga tillställningar samt föreskrifter om allmän
ordning och säkerhet i övrigt vid sammankomster och tillställningar, på
offentliga platser, vid vissa anläggningar och verksamheter samt i viss
kollektiv persontrafik.

Vad särskilt gäller polisiära befogenheter finns i lagen bestämmelser
om rätt för polisen att under vissa omständigheter inställa och upplösa
samt förbjuda allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.

Polisregisterlagstiftningen

Polisdatalagen (1998:622), som gäller utöver personuppgiftslagen
(1998:204), reglerar polisens behandling av personuppgifter i polisens
verksamhet för att

•  förebygga brott och andra störningar av den allmänna
ordningen och säkerheten,

•  övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra
störningar därav samt ingripa när sådana har inträffat eller

•  bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under
allmänt åtal.

20

I lagen regleras följande register

•  Kriminalunderrättelseregister

•  DNA- och spårregister

•  Fingertrycks- och signalementsregister

•  SÄPO-registret.

SÄPO-registret har till ändamål att underlätta spaning i syfte att
förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet, underlätta spaning i syfte
att bekämpa terrorism och utgöra underlag för registerkontroll enligt
säkerhetsskyddslagen (1996:627).

Enligt polisdatalagen skall Rikspolisstyrelsen föra belastnings- och
misstankeregister. Dessa register regleras genom lagen (1998:621) om
misstankeregister respektive lagen (1998:620) om belastningsregister.

Polisregisterlagstiftningen är för närvarande föremål för översyn och
uppföljning av polisdatautredningen.

Hemlig kameraövervakning

Lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning, som är
tidsbegränsad, trädde i kraft den 1 februari 1996. I lagen regleras de
brottsutredande myndigheternas möjligheter att använda dolda
fjärrmanövrerade övervakningskameror vid förundersökning i brottmål.
Reglerna ansluter nära till bestämmelserna om hemlig teleavlyssning.
Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda TV-kameror, andra
optiskt-elektroniska instrument eller därmed jämförbara utrustningar
används för optisk personövervakning utan att upplysning om
övervakningen lämnas.

Hemlig kameraövervakning far förekomma endast när det gäller viss
allvarligare brottslighet. Vidare måste någon vara skäligen misstänkt för
brottet, åtgärden vara av synnerlig vikt för utredningen och skälen för
åtgärden uppväga det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för
den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Slutligen får
åtgärden avse endast sådan plats där den misstänkte kan komma att
uppehålla sig. Frågor om hemlig kameraövervakning prövas av rätten på
ansökan av åklagaren.

Efter den senast gjorda förlängningen gäller lagen till utgången av
2001.

Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål

Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den grund-
läggande regleringen i rättegångsbalken i fråga om straffprocessuella
tvångsmedel. Lagen, som är tidsbegränsad, gäller vid förundersökning
om dels allmänfarliga brott, t.ex. sabotage och mordbrand, dels vissa
högmålsbrott såsom uppror och olovlig kårverksamhet, dels vissa brott
mot rikets säkerhet, t.ex. spioneri. Lagen gäller också försök,
förberedelse och stämpling till sådana brott om sådan gärning är
straffbar. I förhållande till regleringen i rättegångsbalken innebär lagen
utvidgade möjligheter att använda tvångsmedlen häktning, beslag,
kvarhållande av postförsändelse m.m. samt hemlig teleavlyssning och

Skr. 2000/01:52

21

hemlig tcleövervakning. Den innehåller också bestämmelser som innebär
att hemlig kameraövervakning kan ske på mindre stränga villkor än vad
som följer av den särskilda lagen om sådan övervakning (se ovan). Efter
den senast gjorda förlängningen gäller 1952 års lag till utgången av 2001.

Bestämmelser om polisens möjligheter att tillgripa olika typer
tvångsmedel finns också i rättegångsbalken. Dessa bestämmelser berörs
dock inte närmare i detta sammanhang.

Polisens möjlighet att få bistånd av andra organ m.m.

Bistånd från Försvarsmakten; vid sidan av skyldigheten att delta i
räddningstjänst får Försvarsmakten enligt förordningen (1986:1111) om
militär medverkan i civil verksamhet dessutom åta sig uppgift som
främjar staten eller annat allmänt samhällsintresse. Såvitt avser åtagande
av uppgifter åt polismyndighet är Försvarsmakten skyldig att se till att
myndigheten inte kommer att delta - eller ens uppfattas delta i -
utövning av våld eller tvång mot den egna befolkningen eller andra
civila. Sådan myndighetsutövning är förbehållen polismyndighet.

Annat bistånd - lagen (1932:242) om skyldighet i vissa fall att
tillhandahålla förnödenheter m.m. för ordningsmaktens behov; enligt
lagen om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m.m. för
ordningsmaktens behov, får polismyndigheten, om det av särskilda skäl
behövs då polisstyrka dras samman för att upprätthålla ordningen,
förordna att ägare och innehavare av förnödenheter, transportmedel, rum
för personal och annat som är absolut nödvändigt för polisverksamheten,
skall vara skyldiga att på begäran tillhandahålla vad som begärs. En
förutsättning är att de aktuella resurserna inte går att skaffa fram
tillräckligt fort på annat sätt. Full ersättning skall betalas.

Bedömning; En preliminär bedömning ger vid handen att gällande
lagstiftning är väl avvägd vad gäller polisens möjligheter att förebygga
och ingripa mot olika typer av allvarliga händelser. Detta gäller såväl den
reglering som styr polisens dagliga arbete som de särskilda bestämmelser
som finns för mer extrema situationer, t.ex. dem i 1952 års
tvångsmedelslag. Något behov att i detta sammanhang föreslå
förändringar synes således inte föreligga.

Möjligheten att använda beredskapspoliser redovisas i avsnitt 2.3.4.

2.3.4 Behov av övriga åtgärder

Vid Rikspolisstyrelsen pågår för närvarande arbete med att utveckla
polisens operativa ledning i samband med särskilda händelser och svåra
påfrestningar på samhället i fred. I olika former och på skilda nivåer
pågår utbildning som är av betydelse för en effektiv ledning av
polisinsatser. Övningsverksamheten bedrivs med inriktning på att befästa
färdigheter och utveckla förmågan att hantera särskilda händelser.

En möjlig resurs som har tillkommit när det gäller beredskapen för
särskilda händelser är möjligheten att använda beredskapspoliser. Sedan
den 1 oktober 1999 kan beredskapspoliser som slutit avtal om detta med

Skr. 2000/01:52

22

Rikspolisstyrelsen, efter regeringens medgivande, kallas in till
tjänstgöring då samhället har utsatts for eller riskerar att utsättas för
särskilt svåra och påfrestande situationer från ordnings- och
säkerhetssynpunkt.

Rikspolisstyrelsen, Försvarsmakten, Kustbevakningen, Tullverket,
Länsstyrelsen i Gotlands län och Sjöfartsverket har gemensamt fatt i
uppdrag att belysa behovet av och möjligheterna till att samutnyttja sina
resurser vid hantering av allvarliga olyckor och särskilda samhälleliga
kristillstånd på Gotland. Uppdraget skall redovisas senast den 31 mars
2001.

Av stor betydelse för samarbetet vid särskilda händelser är
möjligheterna till ett bra radiosamband mellan inblandade myndigheter.
Regeringen har därför gett Statskontoret i uppdrag att upphandla ett
gemensamt radiokommunikationssystem för all samhällsviktig
verksamhet, baserat på s.k. Tetra-standard. Uppdraget skall vara slutfört
senast den 1 februari 2002.

2.3.5 Förmågan att klara störningar inom el och IT

Under de senaste åren har Säkerhetspolisen riktat växande
uppmärksamhet mot de risker som följer med informationsteknologins
genombrott. Utnyttjandet av teknisk sårbarhet för kriminella eller
säkerhetshotande syften är inte förbundet med en särskild kategori av
hotaktörer. Snarare har tekniken en utjämnande effekt, så att även en
ensam individ eller en liten grupp teoretiskt sett kan åstadkomma skador
av en omfattning som förut var förbehållen en främmande stat.

Informationstekniken och datanäten kan i dag sägas utgöra samhällets
nervsystem. Praktiskt taget all samhällsviktig infrastruktur bygger på
tillförlitligt IT-stöd. Det gäller telenät, datanät, elförsörjning, vatten-
försörjning m.m. Att skydda de samhällsviktiga systemen från tekniska
störningar och externa angrepp framstår i dag som en fundamental
uppgift för säkerhetsskyddet, i samverkan med andra berörda
myndigheter och aktörer.

En ansenlig del av Säkerhetspolisens verksamhet - både förebyggande
säkerhetsskydd och kontraspionage - handlar om informationssäkerhet i
vid bemärkelse. I dag innebär detta i praktiken ofta IT-säkerhet, eftersom
merparten av all sekretessbelagd eller på annat sätt känslig information
framställs, lagras och distribueras på elektronisk väg. Det säger sig självt
att inte bara tonåriga ”script-kids”, utan också främmande
underrättelsetjänster och konkurrerande utländska företag, är intresserade
av vad som finns i svenska myndigheters och företags datasystem.

Polisväsendet har en relativt hög förmåga att fullfölja sin verksamhet i
händelse av allvarliga händelser. Inom ramen för sitt funktionsansvar när
det gäller planering inför höjd beredskap har Rikspolisstyrelsen och
övriga polismyndigheter bedrivit ett aktivt arbete med att höja förmågan.
I den slutrapport till regeringen i februari 1999 som gjordes vid
övergången till år 2000 bedömde Rikspolisstyrelsen att polisväsendet
skulle klara sina IT-beroende system så att verksamheten inte skulle
äventyras. Detta gällde även sådana funktioner såsom el och tele.
Rikspolisstyrelsen arbetade med en bred samverkan från landets samtliga

Skr. 2000/01:52

23

polismyndigheter. I detta arbete har vägts in att ordningsstömingar kan fä Skr. 2000/01:52
en påtagligt större omfattning med en samtidig störning i någon viktig
samhällsfunktion. Rikspolisstyrelsen har avseende utrustning, gått
igenom bl.a. följande.

•  Tillgång till reservkraft och uthålligheten i utrustning

•  Tillgång till alternativa ledningsplatser

•  Tillgång till alternativa drivmedelspumpar

•  Alternativa kommunikationsmöjligheter

•  Fastigheter och till dem hörande utrustning

•  IT-miljön inom polisen.

I Rikspolisstyrelsens rapport drogs den försiktiga slutsatsen gällande
polisen att den har förmåga att klara sina uppgifter under ett kortare
stömingsförlopp. Denna bedömning gäller fortfarande.

Rikspolisstyrelsen kommer även fortsättningsvis att arbeta för att hålla
en hög förmåga som motsvarar de krav som ställs på verksamheten och
dc särskilda krav som ställs på cn beredskapsmyndighet.

2.3.6 Polisens hantering av information vid svåra påfrestningar

Vid särskilda händelser går polisorganisationen på ett i förhand bestämt
sätt upp i en stab där olika funktioner är definierade och där det finns en
särskild funktion för informationsverksamhet. Utformningen av
informationsverksamheten följer de råd och rekommendationer som
Styrelsen för psykologiskt försvar arbetat fram.

Vid sidan av den allmänna informationen kommer polismyndigheterna
att ha konkreta informationsuppgifter avseende

•  utrymning,

•  kommunikationsläget, i första hand vad gäller vägtransporter,

•  ordningsläget, och

•  säkerhetshotande verksamhet.

Målsättningen för polisens informationsverksamhet är att upprätthålla
förtroendet för polisens och övriga myndigheters verksamhet,
vidmakthålla lugn och ordning i samhället samt att öka kunskaperna om
och vaksamheten mot säkerhetshotande verksamhet.

Informationsinsatserna skall så långt som möjligt vara samordnade
med övriga berörda myndigheter. Informationen skall vara så snabb,
korrekt och fullständig som omständigheterna och kraven på sekretess
medger.

Tyngdpunkten i polisens arbete kommer också under krisartade
situationer att ligga på lokal nivå. När det bedöms som lämpligt kommer
dock Rikspolisstyrelsen att samordna informationsinsatserna inom
polisväsendet.

24

Stöd med totalförsvarsresurser

Totalförsvarsresurser skall enligt 2 § lagen (1992:1403) om totalförsvar
och höjd beredskap bl.a. utformas så att de även kan stärka samhällets
förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället i
fred.

3.1 Militärt forsvar (Försvarsdepartementet)

Regeringen redovisade frågor om Försvarsmaktens stöd vid svåra
påfrestningar på samhället i fred och vid andra situationer i skrivelsen
Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred hösten 1998
(skr. 1998/99:33). I avsnittet om militärt försvar redogjorde regeringen
för det planeringsarbete som Förvarsmakten tillsammans med bl.a.
Överstyrelsen för civil beredskap hade genomfört, liksom för den
planering Försvarsmakten genomfört för egna möjliga insatser vid svåra
påfrestningar på samhället i fred. Försvarsmaktens resurser kan vid svåra
påfrestningar komma att utnyttjas för bl.a. ledning, samband, stöd till
polisen, transporter, förläggning, sjukvård, el- och vattenförsörjning,
räddning och röjning samt infrastrukturarbete som väg- och brobyggen.
Regeringen ansåg att Försvarsmaktens redovisning i väsentliga delar
kunde ligga till grund för myndighetens fortsatta planering och arbete. I
skrivelsen framhölls att stödet till samhället vid olika slag av olyckor och
andra allvarliga händelser bör ses i ett sammanhang. I de årliga
regleringsbreven har regeringen givit Försvarsmakten i uppdrag att
vidareutveckla sin förmåga i dessa avseenden.

Hösten 1999 behandlade regeringen Försvarsmaktens uppgift att stärka
samhället vid svåra påfrestningar i fred i propositionen Det nya försvaret
(prop. 1999/2000:30). Sammanfattningsvis anförde regeringen att
Försvarsmakten skall ha förmåga att samverka med civila myndigheter
och ha förmåga att ställa resurser till förfogande. Kraven på förmåga att
stärka samhället vid svåra påfrestningar i fred skall inte utgöra
utgångspunkt för Försvarsmaktens utformning och omfattning, men
beaktas i den operativa och territoriella planeringen. Kraven skall också
beaktas vid planeringen av övningsverksamhet och när det gäller
tillgänglighet till vissa materielslag och förnödenheter. Samtidigt som
regeringen framhöll att ett effektivt samutnyttjande av resurser med
andra myndigheter är viktigt, betonades att samverkansmöjligheter m.m.
ställer krav inte bara på Försvarsmakten utan även på de andra
myndigheterna.

I propositionen pekade regeringen också på de typfall för händelser
som skulle kunna utvecklas till en svår påfrestning på samhället i fred, se
prop. 1996/97:11, bet. 1996/97:FöU5, rskr. 1996/97:203. Regeringen
anförde att Försvarsmakten tillsammans med de myndigheter som är
huvudansvariga om sådana händelser skulle inträffa, bör utveckla
förmågan att lämna stöd. Detta borde, enligt regeringen, kunna ske
genom i första hand en gemensam planering för de identifierade
typfallen. I propositionen redovisade regeringen också de ökade
möjligheterna för polisen, Tullverket och Kustbevakningen att utnyttja
Försvarsmaktens resurser, till följd av en kommande ändring av

Skr. 2000/01:52

25

1 ** Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 52

förordningen (1986:1111) om militär medverkan i civil verksamhet.
Ändringen innebär att Försvarsmaktens materiel och personal skall
kunna användas även för uppgifter av transportkaraktär som är
nödvändiga för att de tre myndigheterna skall kunna utföra sina
uppgifter. Riksdagen godkände regeringens förslag till operativ förmåga
för Försvarsmakten när det gäller att stärka det svenska samhället vid
svåra påfrestningar i fred (prop. 1999/2000:30, bet. 1999/2000:FöU2,
rskr. 1999/2000:168).

I budgetpropositionen för 2001 fullföljde regeringen inriktningen från
prop. 1999/2000:30 och angav att Försvarsmakten vid sidan om
skyldigheten att medverka i räddningstjänst enligt räddningstjänstlagen
(1986:1102), skall bidra till att stärka det svenska samhället vid svåra
påfrestningar på samhället i fred och därvid kunna samverka med andra
myndigheter och ställa resurser till förfogande (prop. 2000/01:1).
Regeringen angav vidare att Försvarsmakten tillsammans med de berörda
myndigheterna bör fördjupa planeringen för militära stödinsatser vid det
tiotal exempel på svåra påfrestningar som prioriterats av statsmakterna.

Regeringen har i skilda sammanhang understrukit vikten av ett
effektivt utnyttjande av statliga resurser och ett militärt-civilt samarbete
så att militära resurser kan användas också för angelägna civila ändamål.
Det är därför viktigt att Försvarsmakten med sina personella och
materiella resurser kan stödja samhället vid svåra påfrestningar på
samhället i fred och vid andra allvarliga olyckor och händelser. Försvars-
makten har redan utvecklat en väsentlig förmåga i dessa avseenden och
myndighetens insatser vid t.ex. större räddningstjänstinsatser är ofta av
stor betydelse för hur samhället sammantaget skall bemästra händelsen.
Regeringen anser emellertid att denna förmåga bör utvecklas vidare på
det sätt som angivits i budgetpropositionen. Detta utvecklingsarbete bör
bedrivas i nära samverkan mellan Försvarsmakten och den myndighet
som är huvudansvarig om en händelse, som kan utvecklas till en svår
påfrestning, inträffar. Regeringen vill framhålla att den huvudansvariga
myndigheten har ett stort ansvar att initiera ett sådant samarbete.

Regeringen noterar att ett aktivt samarbete har inletts mellan
Försvarsmakten och andra myndigheter när det gäller stöd vid allvarliga
händelser. I september 1999 träffade Försvarsmakten och Statens
strålskyddsinstitut en överenskommelse som innebär att institutet i
händelse av en kämenergiolycka med spridning av radioaktiva ämnen
kan begära hjälp från Försvarsmakten med flygplan, helikoptrar och en
organisation för viss provtagning. I augusti 2000 träffade Försvarsmakten
och Affärsverket svenska kraftnät en överenskommelse för att på den
centrala nivån förbereda stöd från Försvarsmakten till elbranschen vid
störningar på elsystemet i fred. Svenska kraftnät skall stödja det avropade
företaget/samverkansgruppen bl.a. genom att upprätta kontaktvägar på
central nivå och kunna förmedla resurslistor och information. Försvars-
maktens stöd skall kunna avse bl.a. flyg- och landtransporter av personal
och materiel, plogningsresurscr samt reservkraftsaggregat.

Skr. 2000/01:52

26

Mot denna bakgrund avser regeringen att i regleringsbrevet för
Försvarsmakten för 2001 lämna fortsatta uppdrag om myndighetens stöd
till samhället vid svåra påfrestningar på samhället i fred och vid andra
händelser. Huvudinriktning skall därvid vara följande.

•  Försvarsmakten skall kunna bidra till att stärka det svenska
samhället vid svåra påfrestningar på samhället i fred och därvid
kunna samverka med civila myndigheter och ställa resurser till
förfogande.

•  Uppgiften att stödja samhället vid svåra påfrestningar i fred
skall beaktas vid den närmare utformningen av försvars-
resursema. Vid militärt och ekonomiskt likvärdiga alternativ
skall den lösning väljas där Försvarsmakten bäst kan stödja
samhället vid angelägna uppgifter.

•  Försvarsmakten och berörda andra myndigheter skall
tillsammans fördjupa planeringen för militära stödinsatser vid
det tiotal exempel på svåra påfrestningar på samhället i fred
som prioriteras av statsmakterna.

•  Försvarsmakten skall fortsätta att utveckla sin förmåga att
samverka med civila myndigheter och att kunna lämna stöd till
samhället inom skilda områden i enlighet med räddnings-
tjänstlagen (1986:1102) och förordningen (1986:1111) om
militär medverkan i civil verksamhet. Särskild vikt skall därvid
läggas vid stöd till räddningstjänsten, sjukvården och polisen.
Arbetet skall bedrivas tillsammans med berörda myndigheter.

•  Försvarsmakten skall med helikopter upprätthålla beredskap för
flyg- och sjöräddning samt regionala och centrala behov enligt
särskilda överenskommelser med civila myndigheter.

Försvarsmaktens arbete med att utveckla en förmåga att stärka
samhället vid svåra påfrestningar på samhället i fred har pågått ett par år.
För att regeringen skall fa underlag för den fortsatta styrningen av
Försvarsmaktens åtgärder m.m. bör det göras en lägesavstämning där
genomfört arbete, problemområden m.m. belyses i ett samlat samman-
hang. Regeringen avser därför att uppdra åt Försvarsmakten att i
budgetunderlaget för 2002 redovisa i huvudsak följande om stöd vid
svåra påfrestningar på samhället i fred,

•  en lägesredovisning avseende genomfört och pågående arbete,

•  inriktningen avseende myndighetens fortsatta arbete och

•  identifiering av problemområden med myndigheternas förslag
till lösningar.

Försvarsmakten skall härvid beakta Sårbarhets- och säkerhetsutred-
ningens (Fö 1999:04) arbete.

Regeringen informerade riksdagen i prop. 1999/2000:30 om rege-
ringens inriktning för hur fömödenhetsavveckl ingen inom Försvars-
makten bör genomföras och om regeringens avsikt att se över gällande
regler på området och lägga fast en inriktning för det förestående
awecklingsarbetet. Utskottet delade i allt väsentligt regeringens
överväganden (bet. 1999/2000:FöU2). Ett av de fyra områden inom
vilket regeringen ansåg att överskottsfömödenheter i första hand borde
utnyttjas var för att stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i
fred. Regeringen har därefter beslutat förordningen (2000:278) om gåvor

Skr. 2000/01:52

27

och överföringar av överskottsmateriel hos Försvarsmakten genom
vilken bl.a. andra svenska myndigheter kan fa materiellt tillskott. Som ett
led i avvecklingsarbetet har Statens räddningsverk dessutom på
regeringens uppdrag utrett möjligheten att ansvara för bandvagnar från
Försvarsmakten som skall kunna användas i samband med räddnings-
tjänstinsatser. Uppdraget har redovisats den 31 oktober 2000.

Regeringen vill avslutningsvis erinra om att regeringen den
30 november 2000 beslutat om direktiv (dir. 2000:87) för en utredning
om översyn av Försvarsmaktens stöd till andra myndigheter. Utredningen
skall sc över bestämmelserna för Försvarsmaktens stöd till samhället i
övrigt i fred. I uppdraget ingår bl.a. att föreslå hur lagstiftningen kan
ändras så att reglerna bättre stämmer överens med den helhetssyn som
regeringen och riksdagen har gett uttryck för samt hur de blir enklare och
mer entydiga. Inriktningen skall vara att öka Försvarsmaktens
möjligheter att bistå.

3.2 Civilt försvar (Försvarsdepartementet och övriga
berörda departement)

Totalförsvar är enligt lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd
beredskap den verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig.
Totalförsvaret består av militär verksamhet (militärt försvar) och av civil
verksamhet (civilt försvar). Civilt försvar är således inte en organisation
utan en verksamhet som flera aktörer genomför. Förmågan inom det
civila försvaret grundas främst på samhällets inneboende stabilitet och
flexibilitet inför skilda slag av störningar. Denna basförmåga
kompletteras genom planeringen för det civila försvaret med de särskilda
beredskapsåtgärder som vidtas med utgångspunkt i krav som ställs vid i
första hand ett väpnat angrepp.

De åtgärder som vidtas i syfte att förbättra beredskapen i händelse av
krig har i flera fall stor effekt även på beredskapen mot fredstida
störningar. Oavsett händelse är det ofta samma typ av åtgärd som krävs.
Detta gäller framför allt insatser på energisidan men även inom IT- och
teleområdet. Genom att nämnda områden i mycket stor utsträckning
utgör en form av grundförmåga för att samhället skall fungera brukar det
ofta anges att de är gränssättande faktorer för övrig verksamhet inom
civilt försvar. Regeringen har mot bakgrund av detta under senare år
pekat på vikten av att åtgärder vidtas för att förbättra förmågan inom
dessa områden. Genom att det inte är möjligt att fa en helt stömingsfri
elförsörjning har regeringen bl.a. betonat att det är angeläget att
funktionsansvariga myndigheter inom det civila försvaret vidtar åtgärder
för att minska konsekvenserna vid elbortfall (prop. 1998/99:1). Detta
sker bl.a. genom att reservkraft anskaffas. I budgetpropositionen för 2001
betonar regeringen att funktionsansvariga myndigheter bör intensifiera
arbetet med att förbättra IT-säkerhetsarbetet så att den verksamhet
myndigheterna är ålagda kan genomföras utan störningar
(prop. 2000/01:1). De nämnda åtgärderna, som i grunden riktas mot att
förbättra förmågan i händelse av krig och finansieras med riktade medel
för detta, kommer även att förbättra förmågan i händelse av en extrem
situation i fred.

Skr. 2000/01:52

28

Bidrag till den kommunala beredskapen

Sedan 1988 har Överstyrelsen for civil beredskap lämnat bidrag till
reservanordningar för kommunalteknisk försörjning. Hittills har bidrag
lämnats till omkring 220 kommuner med ca 270 miljoner kronor. Totalt
har, inklusive kommunernas egna andelar, mer än 600 miljoner kronor
investerats.

Bidrag beviljas normalt med 50 procent av investeringskostnaderna. I
vissa fall, då ”fredsnyttan” ansetts dominera, har bidragsandelen
reducerats. Totalt har närmare 400 ansökningar beviljats bidrag
omfattande sammanlagt ca 465 olika åtgärder. Cirka 70 procent av dessa
åtgärder har avsett anskaffning av reservkraft.

Drygt 40 procent av beviljade bidrag har avsett åtgärder för att trygga
vattenförsörjningen, ca 5 procent värmeförsörjningen, knappt 25 procent
försörjningen för prioriterade fastigheter och ca 30 procent har avsett
blandade projekt.

Blandade projekt utgörs av åtgärder där flera olika områden berörs.
Det kan handla om mobila reservkraftaggregat som förberett för
inkoppling på flera ställen, vattenverk, prioriterade fastigheter m.m.

Med prioriterade fastigheter avses servicehus för äldre, barnstugor,
skolor och tidigare även kommunalhus. För kommunal ledning utgår
numera bidrag i särskild ordning. För de prioriterade fastigheterna har
inkoppling av mobil reservkraft och sektionering av husets elnät
förberetts för att kunna hålla igång värmeförsörjning, matlagnings-
möjligheter, belysning m.m. vid ett längre elavbrott. I några fall har fast
reservkraft installerats. Några fastigheter har också förberetts för
inkoppling av mobila vattentankar.

Bidragsgivningen har medfört att säkerheten i kommunernas tekniska
försörjning, främst VA-försörjningen, avsevärt förbättrats. Under 1999
lämnades bidrag till ett femtiotal kommuner som till större delen avsåg
VA-försörjningen.

4 Informationsfrågor

Regeringen tog upp frågan om informationsberedskap inför svåra
påfrestningar på samhället i fred i propositionen Förändrad omvärld -
omdanat försvar (prop. 1998/99:74). Regeringen framhöll där att en god
informationsberedskap innebär att de verksamheter som omfattas av
beredskapskrav har sådana planer, sådana personalresurser - inte minst i
form av erfaren, utbildad och övad personal - och sådana tekniska
hjälpmedel att informationsverksamheten vid extrema situationer snabbt
kan påbörjas och sedan fortgå under lång tid och med hög belastning.

Att kunna hantera kriskommunikation blir avgörande för möjligheterna
att vidmakthålla ett allmänt förtroende och förmedla information till
berörda medborgare, myndigheter och inte minst medierna.

Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) har som generell uppgift att
samordna berörda myndigheters krigsplanläggning av informations-
beredskapen och därvid ge råd och rekommendationer. Sedan 1997 har
SPF enligt sin instruktion också i uppgift att bistå andra myndigheter i

Skr. 2000/01:52

29

deras arbete med att utforma och sprida information om svåra Skr. 2000/01:52
påfrestningar på samhället i fred genom att utarbeta råd och rekom-
mendationer för informationsverksamheten även under dessa
förhållanden. Sådana råd och rekommendationer finns sedan 1999 i en
särskild publikation från SPF (Handbok Informationsberedskap) som
getts stor spridning och bl.a. låg till grund för utbildnings- och
informationsinsatser från myndighetens sida inför skiftet till 2000. SPF
medverkar därutöver med stöd vid utbildning och övningar på såväl
lokal, regional som central nivå vad avser förberedelser för
informationsverksamhet vid svåra påfrestningar på samhället i fred.

Om en svår påfrestning skulle inträffa skall SPF, enligt sin instruktion,
på begäran av en myndighet också ge stöd och hjälp i
informationsarbetet. SPF har kontinuerligt viss beredskap med de
resurser som normalt finns vid myndigheten för att kunna ge avsett stöd
och hjälp. Behov av starkt ökade personella resurser med denna
kompetens, utöver dem som normalt disponeras, förutsätter dock att
myndigheten kan utnyttja personal genom särskilda avtal eller snabb
projektanställning.

För att i en akut situation nå berörda människor med information har
Statens räddningsverk överenskommelser med Sveriges Radio AB,
Sveriges Television AB samt Nordisk Television AB. Överens-
kommelserna behandlar utsändning av myndighetsmeddelande för
varning av allmänheten vid olyckshändelser och överhängande fara för
olyckshändelser for att hindra och begränsa skador på människor,
egendom eller miljö. De är vägledande även under höjd beredskap och
krig samt vid svåra påfrestningar på samhället i fred. Då det gäller
myndighetsmeddelande är det av yttersta vikt att medborgarna nås av
denna information - även då det gäller människor som har dåliga
kunskaper i det svenska språket - och att medborgarna har tillgång till de
medier som sänder ut meddelandena.

Under senare år har antalet radio- och TV-kanaler ökat och därmed har
mönstren for hur människor tar del av mediernas utbud förändrats. De
kommersiella lokalradiokanalema har många lyssnare. Enligt
lokalradiolagcn (1993:120) skall lokalradion kostnadsfritt sända
vamingsmcddelanden om en myndighet begär det. För att göra det
möjligt för lokalradiokanalema att sända dessa meddelanden driver
Styrelsen för psykologiskt försvar tillsammans med Radioutgivare-
föreningen (RU) ett projekt for att underlätta för lokalradiokanalema att
sända ett vamingsmeddelande.

Myndigheters skyldighet att informera inom det egna verksam-
hetsområdet regleras bl.a. i förvaltningslagen (1986:223) och
verksförordningen (1995:1322). I förvaltningslagen föreskrivs att varje
myndighet skall lämna upplysningar, vägledning och råd till enskilda i
frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Frågor från enskilda
skall besvaras så snart som möjligt. Myndigheterna skall ta emot besök
och telefonsamtal från enskilda. Varje myndighet skall dessutom lämna
andra myndigheter hjälp inom ramen for den egna verksamheten.

Av verksförordningen framgår att myndighetschefen skall se till att
allmänhetens och andras kontakter med myndigheten underlättas genom
en god service och tillgänglighet, genom information och genom ett klart
och begripligt språk i myndighetens skrivelser och beslut. Myndighcts-

30

chefen skall verka för att myndigheten genom samarbete med andra Skr. 2000/01:52
myndigheter och på annat sätt tar till vara de fördelar som kan vinnas för
staten som helhet.

Vikten av informationsutbyte mellan myndigheter skall inte
underskattas. I vissa fall kan även en samordning av information behövas
mellan myndigheter. Ett exempel på detta är det nära samarbetet om
information och informationsgivning som finns mellan Statens
strålskyddsinstitut och Statens kämkraftinspektion.

Informationsgivning till allmänheten och samarbete med andra
myndigheter tillhör alltså myndigheters normala verksamhet och
myndigheterna skall även informera regeringen.

Vid några speciella händelser har regeringen beslutat om ett utökande
eller ett förtydligande av myndighetens informationsinhämtning och
informationsspridning. I oktober 1996 gav regeringen i uppdrag åt
Styrelsen för psykologiskt försvar att vara statens kontaktorgan till
anhöriga till dem som omkom vid M/S Estonias förlisning. I uppdraget
ingår att ge de drabbade information och ta emot deras synpunkter i
frågor som har anknytning till katastrofen. I november 1998 gav
regeringen i uppdrag åt Länsstyrelsen i Västra Götalands län att
samordna information till anhöriga till omkomna och skadade samt andra
drabbade i samband med branden i Göteborg samt skapa ett forum för
diskussion mellan dessa och myndigheter. Vidare skulle länsstyrelsen
som regeringens företrädare i länet på ett samlat sätt förse regeringen
med nödvändig information.

För att kunna lämna information till medierna vid en svår påfrestning
krävs väl inarbetade rutiner. Det har visat sig vid en mängd svårare
händelser som inträffat i Sverige på senare tid att trycket från medierna
blir enormt. Det är av stor vikt att ha resurser och uthållighet för att
kunna lämna information till de medborgare som hör av sig per telefon.

Internet har på senare år lämnat ytterligare förutsättningar för att kunna
informera de människor som berörs. Internet ger också möjlighet att
snabbt kunna uppdatera den information som krävs, inte bara för
myndigheter och organisationer, utan även mediernas nyhetsspridning.

I samband med kriser ökar kravet på en sammanhållen, enhetlig och
strukturerad kommunikation. Informationsbehovet ökar markant. Hos
olika aktörer bör det därför finnas planer för kriskommunikation med
tydlig strategi för informationshantering när en kris inträffar. För att klara
det ökade informationsbehovet bör planen innehålla anvisningar bl.a. för
resurs- och ansvarsfördelning, informationskanaler och medierelationer.

Regeringskansliet har satsat ökade resurser på informationsberedskap.
Detta har skett genom att en för Regeringskansliet gemensam
informationsenhet, Information Rosenbad, har byggts upp. Dessutom har
numera samtliga departement egna informatörer.

31

5 Redovisning av hittills prioriterade fall

Skr. 2000/01:52

5.1 Terrorism (Justitiedepartementet)

Sammanfattning: Regeringen bedömer att Sverige står i stort sett väl
rustat i kampen mot terrorism. Genom Säkerhetspolisens arbete finns
det en god överblick över olika terroristorganisationers verksamhet.
Hotbilden när det gäller internationell terrorism riktad mot Sverige
bedöms för närvarande som låg.

Polisväsendet har både på lokal och nationell nivå planer för
polisinsatser vid särskilda händelser, t.ex. terroristangrepp

Den nationella insatsstyrkan kan sedan den 1 december 1999
användas även vid annan polisverksamhet än terrorism, om det kan
ske med hänsyn till huvuduppgiften att bekämpa terroraktioner i
Sverige. Insatsstyrkan är för närvarande föremål för översyn av
Rikspolisstyrelsen.

Vissa svagheter har identifierats när det gäller beredskapen för en
terroristattack med nukleära, biologiska eller kemiska vapen. En
arbetsgrupp har bildats inom Regeringskansliet där representanter för
berörda myndigheter, bl.a. Rikspolisstyrelsen, i samarbete med
Försvarsmakten ser över vad som behöver göras för att förstärka
beredskapen för sådana attacker.

5.1.1 Hotens och riskernas karaktär

Med begreppet terrorism brukar avses våld, hot eller tvång för politiska
syften. Kännetecknande för terroristbrott är att brottet utgör ett angrepp
på de demokratiska spelreglerna och således hotar grundläggande värden
i samhället. Terroristdåd kan leda till svåra påfrestningar på samhället.

Några terrordåd har inte utförts i Sverige eller i vår närmaste
omgivning under senare tid. Hotbilden när det gäller internationell
terrorism riktad mot Sverige bedöms av Säkerhetspolisen som låg.
Sverige kan däremot komma att beröras av den internationella
terrorismen, exempelvis genom att ett av terrorister kapat flygplan flygs
hit eller att utländska intressen i Sverige, exempelvis en ambassad,
angrips.

Det finns också risk för att beslut och åtgärder av svenska myndigheter
med anledning av terroristangrepp mot icke-svenska intressen kan leda
till direkta angrepp mot Sverige och svenska intressen. Utländska
terrorister kan också tänkas använda Sverige som bas för angrepp mot
mål i andra länder.

Säkerhetspolisen konstaterar att nittonhundratalets sista år gick i
våldets tecken om man ser till antalet terrorrelaterade våldshandlingar
världen över. Huvuddelen av terrordåden utfördes dock inom själva
konfliktområdena. Antalet internationella dåd av terroristkaraktär, dvs.
attacker mot mål utanför det område som berörs av den konflikt som
föranledde angreppet, minskade däremot. Samtidigt har de internationella
dåd som utförts under senare år kommit att kännetecknas av fler döda per
attentat.

32

En terrorist- eller sabotageaktivitet eller endast hot därom kan fa stora
konsekvenser. Som framgår av det följande är bl.a. el- och
vattenförsörjningen känsliga för terrorism och sabotage.

5.1.2 Ansvarsförhållanden

Följden av en terroristattack kan utgöra en svår påfrestning på samhället i
fred. Vilken påfrestning det är fråga om beror på vilken del av samhället
som attacken riktar sig mot. Samhällets beredskap för att återställa
ordningen och lindra konsekvenserna av en sådan attack beskrivs därför
bäst för var och en av de olika samhällsviktiga funktioner som kan
drabbas. Den redovisning som lämnas här avser polisens arbete med att
förebygga terroristhandlingar och vilka polisiära åtgärder som blir
aktuella i händelse av en terroristattack.

I 4 § i Rikspolisstyrelsens instruktion anges att Säkerhetspolisen leder
polisverksamhet i fråga om terrorismbekämpning.

Terrorismbekämpningen har till uppgift att i Sverige bekämpa yttringar
av internationell terrorism. Eftersom den internationella terrorismen är
gränsöverskridande måste Säkerhetspolisen i detta arbete i stor
utsträckning lita till internationell samverkan för att få tillgång till de
informationer som behövs. Sverige deltar därför i internationellt
samarbete på detta område. I det sammanhanget har Sverige också åtagit
sig att bidra till att motverka att terrordåd kan utföras i andra länder. Det
ankommer därför på Säkerhetspolisen att bistå andra länders
säkerhetstjänster i kampen mot den internationella eller den nationella
terrorismen.

Ett terroristangrepp kan ske i olika former och vilka åtgärder som
måste vidtas är beroende av angreppets karaktär. Om ett terroristangrepp
inträffar ligger ansvaret för att vidta åtgärder i första hand på
länspolismästaren inom vars myndighet angreppet utförts. Regeringen
kan dock enligt 7 § polislagen (1984:387) uppdra åt Rikspolisstyrelsen
att i särskilda fall leda viss polisverksamhet, t.ex. vid ett terroristangrepp.
Vid Säkerhetspolisen finns en beredskapsfunktion som vid särskilda
händelser kan bistå den ansvariga polismyndigheten med underlag,
bedömningar och liknande.

Varje polismyndighet skall upprätta planer för polisinsatser för
särskilda händelser, t.ex. terroristangrepp. Rikspolisstyrelsen har
upprättat en principorganisation för polisinsatser vid sådana händelser (se
vidare under avsnitt 2.3 Polisverksamhet). Polismyndigheten skall
omgående underrätta Rikspolisstyrelsen om en särskild händelse som
bedöms vara en riksangelägenhet eller annars bör föranleda underrättelse
till regeringen. Exempel på detta är då hotet riktar sig mot rikets säkerhet
eller andra väsentliga samhällsintressen, då händelsen innefattar en
gisslansituation med politiska motiv, om gärningsmannen begär kontakt
med eller beslut av regeringen eller av viss regeringsmedlem eller då i
annat fall flera människoliv, ekonomiska värden eller omfattande
miljövärden står på spel.

Inom verksamhetsgrenen kontraterrorism vid Säkerhetspolisen bedrivs
verksamhet för att bygga upp kunskap om terrorismens grunder, idéer
och organisation i syfte att förebygga terrorism. Inom ramen för det

Skr. 2000/01:52

33

internationella samarbete mot terrorism som Sverige deltar i skall
våldsdåd med utländska politiska motiv förebyggas, oavsett om dessa
avses att utföras i Sverige eller utomlands. En viktig uppgift är således att
se till att Sverige inte blir en bas för politiskt motiverat våld i andra
länder. 1 Säkerhetspolisens arbete ingår också att motverka
flyktingspionage eller annan förföljelse i Sverige från regimer eller
organisationer i andra länder som förknippas med terrorism.

Ett viktigt fortlöpande arbete på terrorismbekämpningens område är att
göra analyser av hot mot framför allt enskilda personer. Säkerhetspolisen
har ett brett internationellt samarbete, bl.a. med utländska underrättelse-
och säkerhetstjänster. Den öppna polisverksamheten och andra myndig-
heter, t.ex. Migrationsverket, Tullverket, Försvarsmakten,
Kustbevakningen, Försvarets forskningsanstalt och Försvarets
radioanstalt är andra viktiga källor, liksom press, nyhetsmedia och
litteratur. De analyser som informationsinhämtningen leder till utgör
grunden inte bara för Säkerhetspolisens utan också för andra
polismyndigheters skyddsinsatser. Den verksamheten är omfattande och
har i ett antal fall lett till skärpt bevakning och andra förebyggande
åtgärder. Enligt Säkerhetspolisens bedömning är underrättelseläget
mycket gott.

Varje år sammanställer Säkerhetspolisen ett övergripande
hotbildsdokument avseende vilka hot av terroristkaraktär som föreligger,
vilket delges myndigheter och departement. Säkerhetspolisen gör också
fortlöpande bedömningar av faktorer i närtid som kan påverka hotbilden
på en mer konkret nivå.

I arbetet för att förebygga terrorism ingår också att verka för att
utländska medborgare, som kan befaras begå eller medverka i brottslig
gärning som innefattar våld, hot eller tvång för politiska syften skall
hindras från att bedriva sådana aktiviteter i Sverige. Säkerhetspolisen
följer därför kontinuerligt förekomsten inom landet av medlemmar eller
sympatisörer till organisationer, som ägnar sig åt politiskt motiverat våld.

Säkerhetspolisen yttrar sig över asylansökningar, i ärenden rörande
medborgarskap och i ärenden om uppehållstillstånd.

Säkerhetsskyddslagen (1996:627) innehåller bestämmelser som gör det
möjligt att göra registerkontroll, dvs. hämta uppgifter från polisregister,
om det behövs för skyddet mot terrorism. Vid sådan rcgisterkontroll får
utlämnandet av uppgifter omfatta uppgifter som hämtas från ett register
som omfattas av lagen (1998:620) om belastningsregister, lagen
(1998:621) om misstankeregister eller som hämtas från Säpo-registret.
Med registerkontroll avses också att sådana personuppgifter hämtas som
Säkerhetspolisen behandlar utan att det ingår i ett sådant register. Sådan
registerkontroll får göras vid säkerhetskontroll avseende vissa
anställningar eller liknande deltagande i vissa verksamheter.

Om det finns anledning att misstänka att ett terroristdåd kan komma att
genomföras informeras polismyndigheter och andra berörda organ, vilket
leder till skärpt bevakning och andra förebyggande åtgärder. Det kan
även finnas anledning att varna utsatta personer eller ge dem
personskydd.

Skr. 2000/01:52

34

Nationella insatsstyrkan

Skr. 2000/01:52

1992 bildades beredskapsstyrkan mot terrorism, numera benämnd
nationella insatsstyrkan. Styrkan regleras i 17 § polisförordningen
(1998:1558). Därav framgår att det vid polismyndigheten i Stockholms
län skall finnas en nationell insatsstyrka med huvuduppgift att bekämpa
terroraktioner i landet. Efter en ändring av förordningen, som trädde i
kraft den 1 december 1999, får styrkan användas även i annan
polisverksamhet, om det kan ske med hänsyn till huvuduppgiften.

Styrkan består av ett femtiotal polismän. Styrkans utbildning och
kompetensutveckling är främst inriktad på insatser mot terrorister, bl.a.
förhandlingar i krissituationer, sjukvård, vatten- och röjdykning, insatser
mot barrikaderade personer och fritagning av gisslan. Styrkan är tränad
för insatser mot olika objekt och förfogar över vapen och teknisk
utrustning av hög kvalitet. Styrkan har befälhavare i tjänst dygnet runt,
året runt. Dessa är beredda att bege sig till annan plats i Sverige kort tid
efter larm.

Någon formell begränsning av styrkans verksamhetsområde finns inte.
Styrkan kan sättas in i sådana fall där en polisoperativ bedömning visar
att det är lämpligt på grund av de särskilda kunskaper som styrkans
personal har. Prövningen av om styrkan skall sättas in görs av
Polismyndigheten i Stockholm.

En inspektionsgrupp från Rikspolisstyrelsens inspekterade
insatsstyrkan under maj 2000. Inspektionsgruppen uttryckte en viss oro
avseende styrkans numerär och om att delar av styrkans utrustning blivit
föråldrade och slitna, vilket riskerar att leda till att insatsstyrkans
förmåga att bekämpa terroraktioner kan försämras.

Med anledning av inspektionsrapporten har Rikspolisstyrelsen beslutat
bl.a. att frågan om lokalisering av insatsstyrkan till Polishögskolan i
Sörentorp skall utredas, att Polismyndigheten i Stockholms län för vart
och ett av åren 2001, 2002 och 2003 skall tillföras två miljoner kronor
för att säkerställa styrkans numerär och utrustning samt att
polismyndigheten senast den 1 mars 2001 till Rikspolisstyrelsen skall
redovisa hur de tillskjutna medlen avses bli använda. Rikspolisstyrelsen
har vidare uttalat sin avsikt att nära följa den fortsatta utvecklingen i de
avseende som aktualiserats genom inspektionen.

5.1.3 Bedömning av läget för beredskapen

Enligt regeringens bedömning står Sverige i stort sett väl rustat i kampen
mot terrorism. Genom det arbete som bedrivs nationellt inom
Säkerhetspolisen och internationellt genom olika samarbetsorgan har
ansvariga myndigheter en god överblick över olika terrorist-
organisationers verksamhet. Om en terroristattack ändå skulle äga rum
har polismyndigheterna möjlighet att organisera sig och agera i enlighet
med de redan upprättade planerna för polisinsatser vid särskilda
händelser.

35

5.1.4 Behov av åtgärder

En särskild fråga är hur beredskapen vid en terroristattack med nukleära,
biologiska eller kemiska vapen (N- B- och C-vapen) fungerar. En sådan
attack ställer särskilda krav på polisen och en rad andra myndigheter.
Regeringen gav i maj 1998 en särskild utredare i uppdrag att göra en
översyn av Sveriges förmåga när det gäller skydd mot N-, B- och C-
vapen. Den särskilde utredaren redovisade sitt uppdrag i mars 1999
(Ds 1999:13). Han konstaterade att polisverksamheten fyller en viktig
roll i detta sammanhang. Av rapporten framgår dessutom att det finns
vissa svagheter i beredskapen och att förmågan på NBC-områdct behöver
förstärkas. En arbetsgrupp har bildats inom Regeringskansliet där
representanter för berörda myndigheter bl.a., Rikspolisstyrelsen, ser över
vad som behöver göras för att förstärka beredskapen mot NBC-
situationer.

Skr. 2000/01:52

5.2 Elförsörjning (Näringsdepartementet)

Sammanfattning: Vitala funktioner i samhället är beroende av
tillgång till el för att kunna upprätthållas. Det allvarligaste hotet mot
elförsörjningen i fredstid är sabotage mot vitala delar av elsystemet.
Sådana angrepp kan leda till stora konsekvenser i samhället genom
omfattande och långvariga elavbrott. Under normal fredstida drift är
elförsörjningen mycket robust och säker. Den höga elsäkerheten kan
dock inte garantera hundraprocentigt oavbrutna elleveranser. Det
finns anläggningar och elledningar som inte är möjliga att skydda till
rimliga kostnader. Ett antal åtgärder övervägs för närvarande för att
minska sårbarheten inom elförsörjningen. Regeringen avser bl.a. att
uppdra åt Affärsverket svenska kraftnät att i samråd med Post- och
telestyrelsen analysera de ömsesidiga beroendeförhållandena som
finns mellan elförsörjningen och telekommunikationerna vid
elavbrott.

5.2.1 Hotens och riskernas karaktär

Det svenska elsystemet består av produktionsanläggningar och ett
rikstäckande överförings- och distributionssystem. Det senare består av
stamnät, ett mindre antal regionnät och ett stort antal lokalnät. Under
normal fredstida drift är elförsörjningen mycket robust och säker. Det
allvarligaste hotet mot elförsörjningen i fredstid är sabotage mot vitala
delar av elsystemet. Sådana angrepp kan leda till stora konsekvenser i
samhället genom omfattande och långvariga elavbrott.

Fredstida störningar i elförsörjningen, som drabbar elkunder i form av
elbortfall sammanhänger oftast med fel i elnäten på landsbygden på
grund av storm eller snöoväder. Det finns emellertid en beredskap att
hantera sådana störningar. Störningar i stam- och regionnät förekommer,
men de medför sällan elbortfall för elkunder. Dessa störningar åtgärdas
inom ramen för den normala driftberedskapen.

36

Det är inte möjligt att säkerställa en helt stömingsfri elförsörjning. Skr. 2000/01:52
Samhällets elberoende ökar kontinuerligt, bl.a. till följd av ökat beroende
av fungerande telekommunikationer och IT-system. Samhällsviktiga
verksamheter som oundgängligen måste fungera, måste därför
tillförsäkras tillgång till el för situationer då den ordinarie elförsörjningen
inte fungerar.

5.2.2 Ansvarsförhållanden

Ansvarsfördelningen är sådan att det är en uppgift för företagen inom
elförsörjningen att vidta de åtgärder som krävs i elsystemet för att hålla
en god leveranssäkerhet i fredstid. Den som är ansvarig för
elförsörjningen inom ett visst område är skyldig att mot ersättning och
inom rimliga gränser tillgodose kundernas önskemål om
leveranssäkerhet. Ansvaret innefattar åtgärder för att förebygga och
förhindra störningar och åtgärder för att snabbt återställa elförsörjningen
vid störningar.

Statens energimyndighet (Energimyndigheten) är bl.a. nätmyndighet
enligt ellagen (1997:857). I uppgiften ingår att utöva tillsyn över
ellagens efterlevnad utom i fråga om driftsäkerhet och elsäkerhet. Det
innefattar bl.a. tillsyn av nätverksamhet och leveranskoncessioner.
Myndigheten prövar också koncessionsärenden enligt ellagen utom i
fråga om nätkoncessioner för utlandsförbindelser.

Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät) driver och förvaltar
det svenska stamnätet och de statligt ägda utlandsförbindelserna. Svenska
kraftnät skall enligt riksdagens riktlinjer ansvara för driften av stamnätet,
den löpande momentana elbalansen och det svenska kraftsystemets
övergripande driftsäkerhet. Svenska kraftnät är enligt förordningen
(1994:1806) om systemansvaret för elektrisk ström sedan den 1 januari
1995 systemansvarig myndighet enligt ellagen. I detta ingår att bl.a.
utfärda föreskrifter om och utöva tillsyn över driftsäkerheten i elektriska
anläggningar.

De åtgärder som på statsmakternas initiativ vidtas för att
elförsörjningen skall kunna upprätthållas och återupprättas vid höjd
beredskap har positiv effekt även på den fredstida beredskapen, särskilt
när det gäller skydd mot sabotage. Energimyndigheten är
fnnktionsansvarig myndighet för funktionen Energiförsörjning och
ansvarig för delfunktionen Bränsle- och drivmedelsförsöijning. Svenska
kraftnät är beredskapsmyndighet enligt beredskapsförordningen
(1993:242) och skall enligt förordningen (1991:2013) med instruktion för
Affärsverket svenska kraftnät i krig eller när regeringen annars
bestämmer planera, leda och samordna elförsörjningens resurser.
Svenska kraftnät ansvarar för delfunktionen Elförsörjning inom
funktionen Energiförsörjning inom den civila delen av totalförsvaret.
Svenska kraftnät är sedan den 1 juli 1997 elberedskapsmyndighet enligt
elberedskapslagen (1997:288) och har som sådan att utfärda erforderliga
föreskrifter för elberedskapslagens tillämpning.

37

5.2.3 Bedömning av läget för beredskapen

När det gäller normala förhållanden har Sverige ett av världens säkraste
elsystem. Den höga elsäkerheten kan dock inte ens då garantera
hundraprocentigt oavbrutna elleveranser. Det finns anläggningar och
elledningar som inte är möjliga att skydda till rimliga kostnader. Den
pågående och planenliga uppbyggnaden av verksamheten har medfört
förbättringar av förmågan under störda förhållanden. Det informations-
och erfarenhetsutbyte som skett mellan aktörer inom energisektorn har
förbättrat förmågan till samordning. I samband med förberedelserna som
genomfördes inom energiförsörjningen inför skiftet till år 2000 kartlades,
analyserades och åtgärdades ett stort antal system inom energisektorn.
Informationsinsatser genomfördes och till nyårsnatten vidtogs
erforderliga ledningsförbercdclser.

5.2.4     Behov av åtgärder på författningsområdet

Den 1 juli 1997 trädde el beredskapslagen (1997:288) i kraft. Lagen
reglerar ansvaret för den planering och de åtgärder som behövs för att
kunna tillgodose elförsörjningen vid höjd beredskap. Huvudprincipen är
att elföretagen är skyldig att vidta åtgärder som beslutas med stöd av
lagen för att tillgodose elförsörjningen. Beslut om åtgärder kan avse
såväl anläggningar som verksamhet. En beredskapsåtgärd är i princip
varje åtgärd som beslutas i enlighet med lagens syfte att tillgodose
elförsörjningen i landet. Lagen tar bl.a. sikte på beredskapsåtgärder i
anläggningar av väsentlig betydelse för elförsörjningen inom landet eller
inom en ort eller ett område. Det kan exempelvis gälla viktiga
produktions-, överförings- eller driftledningsanläggningar. Ett stort antal
olika slag av beredskapsåtgärder kan aktualiseras för att därigenom
åstadkomma en hög funktions- och systemsäkerhet. De åtgärder som
vidtas för att elförsörjningen skall kunna upprätthållas och återupprättas
vid höjd beredskap har positiv effekt även på den fredstida beredskapen.
Då lagen infördes gjorde regeringen bedömningen att det inte var
påkallat att införa regler om leveranssäkerhet i fredstid. Den 1 januari
1998 trädde en ny cllag (1997:857) i kraft. Enligt ellagen är den som
bedriver nätverksamhet skyldig att på skäliga villkor ansluta den som så
begär till elnäten och att överföra el. Bestämmelser om handel m.m. med
förnödenheter som är av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen
återfinns vidare i ransoneringslagen (1978:268).

Överväganden görs huruvida ett stort elavbrott motiverar att
regeringen ges särskilda befogenheter.

5.2.5     Behov av övriga åtgärder

Vad gäller beredskapsverksamhetens inriktning avser regeringen bl.a. att
tillse att en helhetssyn utvecklas som omfattar beredskapsåtgärder såväl
på den eloperativa sidan som på användarsidan och att åtgärder skall
vägas emot varandra vad gäller kostnader och effekt. Vidare kommer de
ömsesidiga beroendeförhållandena som finns mellan elförsörjningen och
telekommunikationerna vid elavbrott att analyseras närmare.

Skr. 2000/01:52

38

Möjligheterna för investeringar i teknisk utrustning bör undersökas i Skr. 2000/01:52
syfte att kunna förbättra att i en krissituation styra knappa eltillgångar till
prioriterade användare. Utvecklingen på gasturbinsidan bör följas som en
del av bevakningen av tillgång till reservkraft i syfte att skapa bättre
förutsättningar för drift av elsystemet i separata delsystem (s.k. ö-drift) i
en krissituation. Möjligheterna att bergförlägga eller på annat sätt
effektivt skydda strategisk och svårreparerad utrustning i stam- och
regionnäten bör studeras.

5.2.6 Förmågan att klara störningar inom el, tele och IT

Elförsörjningens beroende av tele- och radiokommunikationer är
gränssättande. Både vid reparationer och återstart av elsystemet finns det
ett beroende av de publika telenäten. Särskilt vid återstart av elsystemet
efter ett avbrott bedöms en fungerande kommunikation vara nödvändig.
Den stora uppmärksamheten kring övergången till år 2000 medförde bl.a.
att alla datorrelaterade system fick en grundlig genomlysning, något som
har stärkt beredskapen.

Regeringen avser att uppdra åt Affärsverket svenska kraftnät att i
samråd med Post- och telestyrelsen analysera de ömsesidiga beroende-
förhållandena som finns mellan elförsörjningen och telekommunika-
tionerna vid långvariga och omfattande elavbrott.

5.3 Telekommunikationer (Näringsdepartementet)

Sammanfattning: Med nuvarande ekonomiska förutsättningar
bedömer regeringen att telekommunikationernas beredskap inför svåra
påfrestningar i fred kommer att vara godtagbar inom några år.
Bedömningen är dock osäker eftersom teknikutvecklingen inom
området går mycket fort och nya tjänster kan medföra ökad sårbarhet.
Samhällets ökade beroende av väl fungerande telekommunikationer
minskar toleransen för avbrott och störningar. Det innebär att behovet
av insatser för att förebygga funktionsbortfall ökar.

En stark kommersiell utveckling ger tillgång till nya
kommunikationsmöjligheter främst genom Internet och den pågående
utbyggnaden av optokabel samt utvecklingen av bredbandig mobil
access. En mångfald av fysiska och logiska nät växer fram såväl inom
de fasta som de mobila telenäten. Sammantaget ger denna utveckling
en rad möjligheter att öka telekommunikationernas robusthet under
förutsättning att de positiva effekterna tillvaratas på ett framsynt sätt.

Den översyn av ansvarsförhållanden och behov av åtgärder på
författningsområdet som genomförts inför denna skrivelse har pekat ut
områden inom vilka en översyn av lagstiftningen är nödvändig.
Regeringen avser dels att närmare utreda frågan om det är nödvändigt
att i lag föreskriva om befogenhet för regeringen att göra prioriteringar
i telefunktionen i en katastrofsituation, dels att utreda behovet av att
med lagstöd föreskriva om teleoperatörers insatser vid nationella
katastrofer.

39

5.3.1

Hotens och riskernas karaktär

Skr. 2000/01:52

Teknikutvecklingen inom telekommunikationsområdet går i dag mycket
snabbt. Nya tjänster kan medföra nya sårbarheter. Det blir allt viktigare
att kunna skydda infrastrukturen inte bara mot fysiska angrepp utan även
mot allt mera sofistikerade elektroniska eller s.k. logiska angrepp mot
vitala IT-system. Samhällets ökade beroende av väl fungerande
telekommunikationer minskar toleransen för avbrott och störningar. Det
innebär att behovet av insatser för att förebygga funktionsbortfall ökar.

Naturkatastrofer som översvämningar och stormar, sabotage och
terroristhandlingar mot telesystem och samhällets elförsörjning samt
intrång via telenät i teleoperatörernas styr- och övervakningsnät med
stödsystem bedöms vara tänkbara hot som i fredstid kan leda till svåra
påfrestningar på samhället. Sabotage mot elförsörjningen kan leda till
långa elavbrott som kan medföra att telekommunikationer slutar att
fungera inom mindre eller större områden. Svåra snöoväder kan medföra
elavbrott i flera dygn.

Högeffekt pulsad mikrovågsstrålning (HPM, High Power Microwave)
är en typ av elektromagnetiskt vapen som är under utveckling. Det kan
avge mikrovågspulser med mycket hög effekt via antennsystem med hög
förstärkning vilket kan åstadkomma störningar på elektroniska system.

Intrång och manipulation av informationssystem är ett hot som kan
växa. Utvecklingen av Internet har gjort att dess standard för
datakommunikation är helt världsdominerande. Det medför en ökad risk
för att obehöriga kan ta sig in i dåligt skyddade IT-system. Frågor kring
informationssäkerheten i telekommunikationerna behandlas i ett särskilt
avsnitt.

De kommersiella drivkrafterna och konkurrensen leder till ökad
centralisering och koncentrering av nyckelfunktioner inom driftledning,
övervakning och styrning av näten. Vital kompetens samlas till ett fåtal
personer. Det är nödvändigt att dessa nyckelpersoner är tränade att
hantera även situationer som är svårare än de som kan tänkas uppträda
under normala förhållanden.

En stark kommersiell utveckling ger tillgång till nya
kommunikationsmöjligheter främst genom Internet och den pågående
utbyggnaden av optokabel samt utvecklingen av mobil bredbandsacccss.
En mångfald av fysiska och logiska nät växer fram såväl inom de fasta
som de mobila telenäten. Sammantaget ger denna utveckling en rad
möjligheter att öka telekommunikationernas robusthet under förutsätt-
ning att de positiva effekterna tillvaratas på ett framsynt sätt.

5.3.2 Ansvarsförhållanden

Telemarknaden består av ett flertal operatörer som bedriver verksamhet
på marknadsmässiga grunder. Den hårda konkurrensen på den svenska
telemarknaden är en stark och effektiv drivkraft för att operatörerna skall
upprätthålla en tillräckligt god beredskap för att kunna åtgärda oväntade
störningar oeh fel. Teleoperatörerna upprätthåller alltid en dygnetrunt-
övervakning och hög beredskap. De har även rutiner för att förstärka sin
ledning vid t.ex. större tekniska fel eller långvariga elavbrott.

40

Teleoperatörerna är bundna av sina affarskontrakt och kommer att Skr. 2000/01:52
prioritera eventuella åtgärder med hänsyn till dessa.

Post- och telestyrelsen utövar tillsyn över teleoperatörerna och kan
som sådan begära in skriftliga underlag från operatörerna, besöka på
plats och avge muntliga påpekanden m.m.

Vid en allvarlig störning av telekommunikationerna vidtas omedelbart
åtgärder for att dessa så snart som möjligt skall kunna återupptas i
normal omfattning. Post- och telestyrelsen samordnar under tiden
teleoperatörernas åtgärder i katastrofområdet med de resurser som kan
sättas in med stöd av avtal mellan PTS och teleoperatörerna, f.n. mobila
GSM-basstationer och reservelverk för mindre teleanläggningar. Post-
och telestyrelsen samverkar med räddningsledaren för att fa hjälp till
teleoperatörerna med t.ex. transport av drivmedel till reservelverk.

5.3.3 Bedömning av läget för beredskapen

Skador i nät

Vid snöoväder, översvämningar eller omfattande sabotage kan telenät
skadas eller bli överbelastade inom ett större eller mindre område. I
sådana lägen behöver samhällsviktiga funktioner ha prioritet både i det
fasta och i de mobila telefoninäten. Behov av förstärkning av
telesambandet kan också uppstå inom ett katastrofområde.

Post- och telestyrelsen har årligen genomfört ett antal övningar. De
utgör en viktig del i förberedelserna för att vidmakthålla en
krishanteringsförmåga inom telesektom. Teleoperatörernas och PTS
personal måste tränas att hantera svåra skador på telenäten. Operatörerna
har normalt dygnetruntberedskap och hög förmåga att hantera störningar
och skador i sina telenät. Övningsverksamheten kommer att fortsätta.

Post- och telestyrelsen har under 1996 och 1997 anskaffat och
finansierat tio mobila basstationer vardera till de tre GSM-operatörema.
Operatörerna svarar för drift och underhåll. Basstationerna får placeras ut
och vara i drift i näten men de skall kunna flyttas vid behov. I avtal med
operatörerna regleras hur basstationerna skall fördelas över landet. Post-
och telestyrelsen kan vid behov avgöra hur och var de skall användas.
Förmågan att flytta basstationerna för att förstärka ett område har övats
med två av GSM-operatörema i Norrbotten 1997 och på Gotland 1998.
En övning genomfördes i september 2000 med syfte att planera ett samlat
utnyttjande av de tre operatörernas mobila basstationer vid några
tänkbara större katastrofer inom landet.

Post- och telestyrelsen planerar att införa ett prioritetssystem i fasta
och mobila telefoninät för samhällsviktiga grupper. Utredningar har
genomförts 1998 av Ericsson Telecom AB och under 1999-2000 av de
operatörer som är aktuella. Ett försöksvis införande av prioritetssystemet
kan påbörjas under 2001. Ett par begränsade användargrupper kommer
att utnyttjas under de inledande försöken.

41

Centralisering av nätfunktioner

En konsekvens av att nätfunktioner och tjänster centraliseras och att
näten fjärrövervakas och fjärrstyrs är en ökad risk for att delar av landet
kan bli telcmässigt avskurna vid stora skador i transmissionsnäten.
Risken är särskilt stor for Norrland och Gotland. Den kommersiella
utvecklingen för dessa områden har inte givit tillräcklig säkerhet jämfört
med resten av landet.

Post- och telestyrelsen har initierat viss utbyggnad av optokabel för att
genom ökad mångfald åstadkomma säker transmission i Norrland. Den
pågående stora bredbandssatsningen med utbyggnad av optokabel
kommer att ge möjligheter att ytterligare förbättra säkerheten.

Post- och telestyrelsen arbetar för att säkerställa att flera
transmissionsnät kan utnyttjas vid stora skador genom att bygga
hopkopplingspunkter mellan optokabelnäten.

Elektromagnetiska vapen

Utvecklingen av HPM-vapen bedöms innebära särskild risk för att dessa
används för sabotage mot telekommunikationer.

Post- och telestyrelsen har initierat provmätningar mot flera olika typer
av teleanläggningar. Mätningarna visar att ett fordonsburet vapen i en
skåpbil eller lastbil endast bedöms kunna störa (inte förstöra)
teleutrustning inom några tiotal meter. Tjocka betongväggar, hus av plåt
och teleutrustning placerad i stativ med stängda plåtluckor ger gott
skydd. Lokaler kan skärmas mot en hotad riktning med plåt i väggar eller
av gardiner med invävd metalltråd. De bergskyddade teleanläggningama
har gott skydd mot elektromagnetiska vapen. Post- och telestyrelsen
kommer att genomföra ytterligare mätningar. För närvarande utreds
GSM-basstationers tålighet mot HPM. Hotets utveckling måste följas och
analyseras. Vidare bör skyddet mot HPM beaktas vid nybyggnad av
teleanläggningar.

Elavbrott

Ett allvarligt hot mot telekommunikationerna är långvariga avbrott i
landets elförsörjning orsakade av svåra väderförhållanden eller
omfattande sabotage- och terroristangrepp. Telekommunikationerna kan
inte helt förlita sig på samhällets elförsörjning utan måste ha egen
reservkraft. Större telestationer har i dag fast installerade
dieselgencratorer med drivmedel för cirka tre dygn vid svåra avbrott på
eltillförseln i fredstid. Mindre teleanläggningar nära abonnenterna
(utflyttade abonnentsteg för fast telefoni och basstationer för mobil
telefoni) har endast en batterireserv för i allmänhet 3-4 timmars elavbrott
vilket i regel täcker tiden för normala och mest frekventa elavbrott i
fredstid.

För att hålla tclefunktionen igång under veckolånga elavbrott erfordras
reservkraftaggregat i tillräcklig mängd. Post- och telestyrelsen har under
1998, 1999 och 2000 anskaffat och finansierat drygt 1600 mindre elverk
till Telia, Tele2, Europolitan, Telenordia och Banverket telenät. De är
utplacerade både på serviceställen och ute i näten. Genom avtal mellan

Skr. 2000/01:52

42

PTS och respektive operatör åtar sig operatörerna kostnaderna för drift
och underhåll av aggregaten. Antalet motsvarar teleoperatörernas behov
av aggregat vid ett svårt men sällan förekommande snöoväder som kan
drabba del av landet. Post- och telestyrelsen kan enligt avtalet vid behov
avgöra hur aggregaten skall utnyttjas vid t.ex. en större naturkatastrof. En
utvärdering av teleoperatörernas erfarenheter gjordes i juni 2000. En
funktionsövning genomfördes i november 2000 för att klargöra hur
aggregaten skall kunna hanteras och utnyttjas på bästa sätt vid
omfattande elavbrott. Ytterligare anskaffning är planerad.

Informationssäkerheten i telekommunikationerna

I telenäten förmedlas tal, text, bild och data. Telekommunikationerna är
mycket beroende av datorer och annan digital utrustning av följande skäl.

•  Televäxlar, abonnentväxlar och annan utrustning i telenäten är i
stor utsträckning digital.

•  Merparten stödsystem, bland annat för debitering och
abonnentinformation, är IT-system.

•  Allt mer trafik förmedlas i form av datakommunikation, och i
ökande omfattning som IP-trafik. Den utrustning som används i
dessa nät är i stor utsträckning standardprodukter för datanät.

Utrustningar för transmission och nätövervakning m.m. styrs från ett
fatal platser i landet. Styrningen görs ibland via särskilda styr- och
övervakningsnät, men kan också göras i kommunikationsnätet.

Utvecklingen går mot en högre andel standardprodukter för
datakommunikation inom samtliga delar av telekommunikationsområdet.
Fungerande telekommunikationer är därför beroende av att det finns
tillgång till IT-system med hög säkerhet.

Risker i beroendet av IT-system

De IT-system som utnyttjas för övervakning, styrning och administration
av telekommunikationerna utnyttjar samma kommunikationsprotokoll
som Internet (IP). Många produkter är standardprodukter som används
även i andra sammanhang. Därmed riskerar telenät och operatörer att
utsättas för samma hot (t.ex. virus, dataintrång) som i dag förekommer på
Internet.

Många datanät hos teleoperatörerna är anslutna till Internet, bland
annat för att ge tillgång till e-post och andra Intemettjänster. Det
förekommer också att man utnyttjar Internet för enkel åtkomst för
underhåll och service m.m. Intemetanslutningama ökar risken för
dataintrång och virus m.m., och ökar möjligheterna att störa tele-
kommunikationerna genom dataintrång eller riktade informations-
operationer.

Hotbilden avseende informationssäkerhet i telekommunikationerna

Det nya och i framtiden allvarligaste hotet mot telekommunikationer är
en följd av Intemetutvecklingen och att IP (Internet Protocol) är
världsstandard för datatrafik med stora möjligheter till samtrafik. Därmed
öppnas också angreppsmöjligheter mot dåligt skyddade IT-system och

Skr. 2000/01:52

43

nät. Det är angeläget att dels klarlägga möjligheterna att utifrån göra Skr. 2000/01:52
intrång och manipulera i dessa IT-system och nät, dels följa upp hur hotet
utvecklas i Sverige.

Nivån på hotet mot telekommunikationerna i Sverige kan för
närvarande bedömas som lågt i förhållande till hotet mot t.ex. USA. Det
finns dock anledning att tro att sårbarheten i telekommunikationer ökar
efter hand som utnyttjandet av IP ökar.

Teleoperatörerna har hittills inte drabbats av något allvarligt IT-
angrepp eller någon allvarlig IT-incident. Hotet bedöms f.n. komma från
hackare. Skulle hotbilden förändras bedöms det farligaste IT-relaterade
hotet vara fientliga intrång i teleoperatörernas nät för att sätta dem ur
funktion.

Enskilda och mindre organisationer kommer att bli mer exponerade för
IT-angrepp när de kan vara ständigt uppkopplade mot Internet med
bredband i fasta nät och i tredje generationens mobiltelefoninät (UMTS).

Ansvarsförhållanden avseende informationssäkerhet

Enskilda, företag, myndigheter och organisationer är ansvariga för
säkerheten i sina egna IT-system. Teleoperatörerna är ansvariga för att
informationssäkerheten i telekommunikationerna motsvarar kundernas
krav. Kraven kan, särskilt vad gäller företagskunder, vara specificerade i
avtal. De kan också föreligga i form av en praxis eller underförstådd
kvalitetsnivå, framdriven av konkurrensen i branschen.

Teleoperatörerna är också ansvariga inför sina ägare i vad gäller att
informationssäkerheten är tillräckligt mot de hot som kan drabba
bolagens kommersiella verksamhet.

Post- och telestyrelsen ansvarar för att informationssäkerheten blir
tillräcklig även mot fientliga IT-angrepp mot telekommunikationerna.
Sådana angrepp skulle kunna allvarligt störa viktiga samhällsfunktioner
och försvåra ledningen. Långvariga angrepp skulle kunna medföra svåra
störningar i samhället.

Informationssäkerhet och lagstiftningen

Informationssäkerhet (datakommunikation) särbehandlas inte i den
lagstiftning som reglerar skydd och säkerhet i telekommunikationerna.

Förebyggande åtgärder avseende informationssäkerhet

Förebyggande skyddsåtgärder ger det mest effektiva skyddet mot
störningar och incidenter i de IT-system som utnyttjas inom
telekommunikationsområdet. Det grundläggande förebyggande skyddet
uppnås genom tydligt styrt IT-säkerhetsarbete.

Till de åtgärder som vidtas för att ytterligare öka det förebyggande
skyddet hör förbättringar inom områdena

•  Nät- och systemdesign - bland annat att separera olika
datamiljöer och kundernas datatrafik

•  Konfiguration av servrar och växlar - säkerhetshål täpps till.

•  Brandväggar - bättre konfigurering, fler införs mellan olika
datamiljöer

44

•  System som larmar vid intrångsförsök s.k. Intrusion Detection Skr. 2000/01:52
Systems (IDS)

•  Användning av kryptosystem för såväl styr- och
övervakningssystem som abonnent- och kundsystem - bland
annat PKI (Public Key Inffastructure) och aktiva kort

•  Incidentrapportering och incidenthantering.

Sedan i mars 2000 följer PTS hotutvecklingen i ett försöksprojekt.
Stiftelsen för Kunskaps- och kompetensutveckling (KK-stiftelsen) och
PTS finansierar ett projekt som syftar till att utveckla en CERT-liknande
(CERT, Computer Emergency Response Team) funktion för de svenska
teleoperatörerna. Funktionen kallas NSIC (NetWork Security Information
Center) och har Svenska Stöldskyddsföreningen som huvudman. Syftet
är att under cirka två år ta emot rapporter om IT-incidenter från
teleoperatörerna, analysera dem och informera de parter som ingår i
projektet om hur angreppsmetoder förändras och på vilket sätt skydd och
motåtgärder kan åstadkommas.

Post- och telestyrelsen har initierat intrångsanalyser (aktiv IT-kontroll)
hos teleoperatörerna. Teleoperatören upphandlar därvid ett projekt med
kvalificerade hackare och PTS delfinansierar projektet. Uppgiften är bl.a.
att pröva om det, utifrån via telenät, går att ta sig in i teleoperatörens
styr- och övervakningsnät. Syftet är bl.a. att se om intrånget upptäcks och
om dataväxlar, telefoniväxlar och transmissionsutrustningar kan
manipuleras och sättas ur funktion. Vidare kartläggs nätens struktur och
deras svagheter. Analysen ger underlag för de åtgärder som bör vidtas för
att försvåra intrång. I nuläget har intrångsanalyscma genomförts hos tre
teleoperatörer. Metoden har en fördel framför säkerhetsrevisioner genom
att den på ett mer påtagligt sätt pekar på behovet att vidta åtgärder för
teleoperatörens ansvariga. Analyser bör kontinuerligt genomföras för att
vidmakthålla en tillräcklig IT-säkerhet och förmåga hos operatörerna att
upptäcka och ingripa mot dataintrång.

Konsekvensbegränsande åtgärder avseende informationssäkerhet

De viktigaste konsekvensbegränsande åtgärderna är teleoperatörernas
egna åtgärder för robusthet, funktionssäkerhet och stabilitet i nät och
stödsystem. Åtgärderna vidtas i första hand för att möta kundernas krav.

För att kunna avbryta och motverka IT-incidenter har eller utvecklar
teleoperatörerna IRT-grupper (Incident Response Team) och interna
organisationer för att kanalisera incidentlarm och varningar genom IRT-
gruppen. Den CERT-liknande funktionen NSIC skall kunna analysera
och förmedla varningar och åtgärdsförslag till teleoperatörerna.

Post- och telestyrelsen har i utredningen om ”Drift av Internet i
Sverige oberoende av funktioner utomlands” föreslagit ett antal åtgärder
för att säkerställa att Internet i Sverige kan fungera oberoende av
funktioner placerade utomlands. Dessa åtgärder behövs för att minska
konsekvenserna för användare av det publika Internet i fall av allvarliga
störningar i viktiga funktioner i Internet placerade utanför Sverige.

45

Bedömning av skyddet mot IT-angrepp

Informationssäkerheten bedöms i många fall vara otillräcklig vid IT-
angrepp eller informationsoperationer riktade mot vitala system

Fortsatt arbete

Post- och telestyrelsen anger att myndigheten kommer att följa upp
teleoperatörernas informationssäkerhet med bl.a. intrångsanalyser.
Vidare kommer PTS att följa hotbildsutvecklingen och föreslå de
åtgärder som föranleds av hotbildsutvecklingen. Post- och telestyrelsen
avser att säkerställa att åtgärder som föranleds av eventuella hot om
fientliga IT-angrepp mot telekommunikationerna genomförs. På
regeringens uppdrag har PTS utrett förutsättningarna för att inrätta en
särskild funktion för IT-incidenthantcring. Uppdraget redovisades den
28 november 2000 och förslagen bereds för närvarande inom
Regeringskansliet.

Sammanfattning och bedömning av läget vad gäller området
telekommunikationer

Nedan redovisas regeringens bedömning av motståndsförmåga avseende
vitala funktioner inom telekommunikationsområdet. Regeringen
bedömer att telefunktioncns förmåga att motstå svåra påfrestningar på
samhället i fred är delvis godtagbar.

Skydd av driftledningar
Elförsörjning

Skydd mot IT-angrepp

Internet, infrastruktur

Prioritet av telefoni

Hopkopplingsmöjligheter mellan nät
Transmission, nationell infrastruktur

Godtagbar

Ej godtagbar
Ej godtagbar
Ej godtagbar
Ej godtagbar
Godtagbar
Godtagbar

Med den planering som PTS har för de närmaste åren bedömer
regeringen att telekommunikationernas sårbarhet och beredskap kommer
att vara godtagbar inom några år. Bedömningen är dock osäker eftersom
utvecklingen inom området går mycket fort och skyddet kan behöva
anpassas därefter.

5.3.4 Behov av åtgärder på författningsområdet

Enligt 18 § telelagen (1993:597) skall den som inom ett allmänt
tillgängligt telenät tillhandahåller teletjänster eller nätkapacitet se till att
verksamheten uppfyller rimliga krav på god funktion och teknisk
säkerhet. Enligt 22 § far regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, tillsynsmyndigheten meddela föreskrifter i detta
hänseende

Post- och telestyrelsens rättsliga möjligheter att åstadkomma planering
för funktion och säkerhet hos operatörerna och att långsiktigt vidta

Skr. 2000/01:52

46

förebyggande åtgärder i övrigt är tillfredställande. Post- och telestyrelsen
har med stöd av 17 § teleförordningen (1997:399) utfärdat en föreskrift
som innehåller bestämmelser om den fredstida planeringen och
organiseringen för att tillgodose totalförsvarets behov av
telekommunikationer. Denna gäller endast vid höjd beredskap och är
inget stöd för en katastrofsituation i fred.

Post- och telestyrelsen kan vid behov i svåra situationer, med stöd av
träffade avtal med operatörerna, besluta om och upphandla förstärkning
av telekommunikationerna i ett katastrofområde med de av
beredskapsskäl anskaffade 30 mobila GSM-basstationema och de 1 600
reservkraftaggregaten. Detta är en bra modell men det kan uppstå
oklarheter om prioriteringar och ersättningskrav t.ex. för uteblivna
intäkter i andra delar av landet som följd av framförallt de personella
insatserna som kan komma att krävas av operatörerna.

Post- och telestyrelsen saknar vidare medel såväl att förordna om som
att genomdriva åtgärder för att - i en akut situation - bedöma och besluta
om tvång eller om att prioritera mellan olika samhällsintressen och
regionala områden. Inget lagstöd finns i dag för att kunna prioritera inom
telefunktionen i en katastrofsituation i fredstid.

Regeringen avser dels att närmare utreda frågan om det är nödvändigt
att i lag föreskriva om befogenhet för regeringen att göra prioriteringar
inom telefunktionen i en katastrofsituation, dels att utreda behovet av att
med lagstöd föreskriva om teleoperatörers insatser vid nationella
katastrofer.

Skr. 2000/01:52

5.3.5 Behov av övriga åtgärder

En fortsatt analys av de olika hoten bör fortsättningsvis bedrivas. Bedöm-
ningen av sabotage- och terroristhotet mot telekommunikationerna bör
säkerhetspolisen göra. Inte bara en bedömning av hotet mot
telefunktionen är viktig utan även en bedömning av hotet mot landets
elförsörjning med hänsyn till telekommunikationernas elberoende är av
största vikt. Även riskerna för naturkatastrofer och översvämningar vid
dammbrott bör fortsatt analyseras av berörda myndigheter. HPM-hotet
mot telefunktionen kommer att verifieras genom ytterligare mätningar
genom Post- och telestyrelsens försorg.

Post- och telestyrelsen arbetar för att klarlägga de IT-relaterade hoten
(dataintrång, informationsoperationer). Det nystartade projektet för
uppföljning och analys av IT-incidenter i telenät och Internet bör kunna
lämna konkret underlag. Även PTS redovisning av förutsättningarna för
att inrätta en särskild funktion för IT-incidenthantering har givit underlag
för att bedöma nivån på hotet.

Post- och telestyrelsen genomför regelbundet övningar för att
säkerställa förmågan inom PTS och operatörerna. Två övningar har
genomförts detta år. I september 2000 genomfördes en övning avseende
ett samordnat utnyttjande av de tre GSM-operatöremas mobila
basstationer vid dammkatastrofer i Dalälven och Luleälven samt
sprängattentat mot telestationer i Malmö. I november genomfördes en
övning som avsåg ett samlat utnyttjande av reservelverk vid långvariga
elavbrott inom större områden i landet.

47

Under våren 2001 kommer ytterligare någon övning att hållas för att
belysa t.ex. samordnade åtgärder och prioriteringar vid omfattande
skadegörelse i transmissionsnät.

5.4 Radio och TV (Kulturdepartementet)

Sammanfattning: Riksdagens beslut med anledning av regeringens
proposition Radio och TV under höjd beredskap och vid svåra
påfrestningar på samhället i fred (prop. 1996/97:158, bet. 1996/97: KU3,
rskr. 1996/97:18) innebär att regeringens beredskapskrav på Sveriges
Television AB, Sveriges Radio AB, Sveriges Utbildningsradio AB och
Teracom AB har förtydligats samt att Styrelsen för psykologiskt försvar
har fått i uppgift att vara samrådsorgan i frågor om beredskap på
medieområdet. Regeringen har i en tidigare skrivelse till riksdagen
(skr. 1998/99:33) redogjort för beredskapen vad gäller bl.a. radio och TV.
För närvarande arbetar regeringen med att ta fram de villkor som skall
gälla för de tre public service-företagen under nästa tillståndsperiod som
inleds den 1 januari 2002. Beredskapsfrågorna kommer att uppmärk-
sammas i arbetet med de nya sändningstillstånden.

Skr. 2000/01:52

5.4.1 Hotens och riskernas karaktär

Radio och TV har betydelse i beredskapshänseende ur två aspekter. Dels
handlar det om att radion och TV:n skall nå ut till sina lyssnare och
tittare i alla situationer, dels har radio och TV en viktig funktion att fylla
när det gäller att nå ut till allmänheten med information vid särskilda
händelser.

Distributionssystemen för radio och TV kan hotas av handlingar som
sabotage, terroristaktioner och infiltration. Störningar kan även orsakas
av faktorer såsom bristande underhåll, konstruktionsfel och den
mänskliga faktorn, större skadehändelser orsakade av rena tekniska fel
inom eller utom systemet samt olika typer av naturkatastrofer.

Distributionen av TV är också känsligt för elbortfall. Enligt Styrelsen
för psykologiskt försvar (SPF) innebär digital-TV-tekniken till viss del
en ny typ av sårbarhet. Styrelsen för psykologiskt försvar menar att den
ökande mjukvarubascradc tekniken medför nya informationsrelaterade
hot. Systemet kan drabbas av problem som förekommer också inom
andra sektorer som är känsliga för IT-relaterade hot, dvs. virus och
haverier orsakade av tekniska fel. Enligt SPF är dock försörjningen av el
den svagaste länken i kedjan.

5.4.2 Ansvarsförhållanden

Utgångspunkten för ett säkert och uthålligt distributionssystem för radio
och TV är de krav som regeringen ställer på enskilda programföretag om
den tekniska säkerheten och kvaliteten på sändningarna.

Inom radio- och TV-området är det de företag som har sändnings-
tillstånd beslutade av regeringen om villkor för sändning som främst

48

berörs vid en sektorsgenomgång. Dessa är dels de tre public service-
företagen Sveriges Radio AB (SR), Sveriges Television AB (SVT) och
Sveriges Utbildningsradio AB (UR), dels TV4, de kommersiella
lokalradiostationerna och distributionsföretaget Teracom AB.

Radio och TV-sändningar omfattas främst av regleringar i
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och radio och TV-lagen (1996:844).
Enligt 3 kap. 1 § YGL har varje svensk medborgare och svensk juridisk
person rätt att sända radioprogram (i denna term inbegrips även
television) genom tråd (kabel). Trådsändningar till allmänheten, d.v.s.
sändning av meddelanden med hjälp av elektromagnetiska vågor som är
bundna till en ledare (tråd, kabel), kan alltså bedrivas fritt och omfatta
hela landet.

Rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd får, enligt 3
kap. 2 § YGL, regleras genom lag som innehåller föreskrifter om
tillstånd och villkor för att sända. Sådana regler finns i huvudsak i radio-
och TV-lagen som ger föreskrifter om sändningar av ljudradio- och TV-
program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med
tekniska hjälpmedel. Av 2 kap. 1 § radio- och TV-lagen följer att det
krävs tillstånd för att sända ljudradio- eller TV-program med hjälp av
radiovågor på frekvens under 3 gigaherz. Tillståndskravet gäller endast
trådlösa marksändningar. Sändningar i tråd eller över satellit är
tillståndsfria.

Tillstånd att sända TV-program och tillstånd att till hela landet eller till
utlandet sända ljudradioprogram meddelas av regeringen. Tillstånd att
sända närradio och lokalradio meddelas av Radio- och TV-verket.
Villkor som rör tillståndets innehåll, innebörd och bestånd framgår
huvudsakligen direkt av radio- och TV-lagen medan övriga villkor tas in
i de enskilda sändningstillstånden.

Radio och TV i allmänhetens tjänst

Av 3 kap. 2 § 18 p radio- och TV-lagen följer att villkor för
sändningstillstånd får avse skyldighet att utarbeta en beredskapsplan för
verksamheten under höjd beredskap och vid svåra påfrestningar på
samhället i fred samt lämna planen till den myndighet som regeringen
bestämmer. Som en följd av riksdagens beslut om radio och TV under
höjd beredskap och vid svåra påfrestningar på samhället i fred (prop.
1996/97:158, bet. 1996/97:KU3, rskr. 1996/97:18) upprättades 1997 ett
tillägg till de gällande sändningstillstånden. Av detta tillägg framgår i
huvudsak följande.

De tre public service-bolagen skall, efter samråd med Teracom AB,
SPF och andra berörda myndigheter, utarbeta erforderliga
beredskapsplaner för verksamheten under höjd beredskap och vid svåra
påfrestningar på samhället i fred. Beredskapsplanerna skall lämnas till
regeringen (Kulturdepartementet) och till SPF. De bestämmelser om
public service-bolagens verksamhet som intagits i tillståndsvillkor och
anslagsvillkor för bolagen skall vara vägledande också för den
verksamhet som bedrivs under höjd beredskap och vid svåra
påfrestningar på samhället i fred. Public service-bolagen skall på sina
leverantörer av tjänster för utsändning och programinsamling ställa de
krav som är nödvändiga för att uppfylla de säkerhets- och

Skr. 2000/01:52

49

beredskapskrav som företaget åläggs av regeringen. En hög säkerhet och
uthållighet i distributionen av radio och TV skall eftersträvas.

Myndighetsmeddelanden

Vid allvarliga störningar eller händelser i samhället har radio och TV en
viktig roll att fylla genom nyhetsrapportering, men även när det gäller att
snabbt informera allmänheten, t.ex. genom vamingsmeddelanden.

Av 3 kap. 2 § 15 p radio- och TV-lagen följer att villkor för sändnings-
tillstånd får avse skyldighet att kostnadsfritt sända meddelanden som är
av vikt för allmänheten om en myndighet begär det. I sändnings-
tillstånden för SVT, SR och UR föreskrivs en sådan skyldighet att sända
meddelanden medan för TV4 gäller att meddelanden endast behöver
sändas kostnadsfritt i nödsituationer. Enligt 23 § lokalradiolagen
(1993:120) har alla myndigheter rätt att begära sändning av vamings-
meddelanden i den kommersiella lokalradion. Myndigheterna står för
innehållet i meddelandet och det är programföretaget som skall utforma
det så att det passar in i sändningen. Bestämmelserna gäller alla
myndigheter.

SR och SVT har sedan 1993 därutöver haft överenskommelser med
Statens räddningsverk (SRV) om tillämpning av informationssystemet
”Viktigt meddelande till allmänheten” (VMA). Detta kom till för att så
snabbt som möjligt kunna få ut information och varningar till
allmänheten i allvarliga situationer. Överenskommelserna förnyades
under 1995, när även TV4 träffande en motsvarande överenskommelse
med SRV. Sedan den 1 oktober 1996 har SRV även en överenskommelse
med Radioutgivareföreningen om den lokala kommersiella radions
medverkan i VMA-systemet.

När det gäller de digitala marksändningarna följer av 7 § 8 p förord-
ningen (1997:894) om marksänd digital TV att det av en ansökan särskilt
skall framgå om den sökande kan godta att sändningstillståndet förenas
med villkor som får ställas enligt 3 kap. 1, 2 och 4 §§ radio- och TV-
lagen och som avser skyldighet att kostnadsfritt sända meddelanden som
är av vikt för allmänheten om en myndighet begär det.

Teracom AB

Mellan staten och Teracom AB finns ett avtal från 1992 som förnyades
den 1 januari 1998 med anledning av riksdagens beslut (prop.
1996/97:158, bet. 1996/97:KU3, rskr. 1996/97:18). Av avtalet framgår
bl.a. följande. Teracom AB skall ha en beredskap för verksamheten
under höjd beredskap och vid svåra påfrestningar på samhället i fred.
Teracom AB skall, i samråd med vederbörande statliga myndigheter,
utarbeta erforderliga beredskapsplaner för verksamheten under höjd
beredskap och vid svåra påfrestningar på samhället i fred. Samråd skall
också ske med SPF. Teracom skall vid beredskapsplaneringen särskilt
samråda med de programbolag som av regeringen åläggs särskilda
beredskapskrav (SR, SVT och UR).

Skr. 2000/01:52

50

Styrelsen för psykologiskt försvar

Styrelsen för psykologiskt försvar har till uppgift att i samråd med
statliga myndigheter och samhällsviktiga företag inom press, radio och
TV följa och analysera utvecklingen av beredskapen på
massmedieområdet. Vidare skall SPF i samarbete med berörda företag
utarbeta underlag för statsmakternas beslut om beredskapen för området.
I uppgiften ingår att bedöma mediernas förmåga att fungera vid såväl
svåra påfrestningar på samhället i fredstid som vid höjd beredskap. Till
sin hjälp har styrelsen ett särskilt rådgivande organ, Etermedierådet, för
samråd mellan berörda parter. Styrelsen för psykologiskt försvar skall
även följa utvecklingen när det gäller den successiva övergången till
digital distributionsteknik samt annan distributionsteknik än den
markbundna och dess konsekvenser för beredskapsplaneringen på radio-
och TV-området.

5.4.3 Bedömning av läget för beredskapen

Styrelsen för psykologiskt försvars etermedieråd har initierat en studie av
sårbarheten i digitala radio- och TV-sändningar, Digital radio och TV -
en sårbarhetsstudie. Då digital radio och TV är i en uppbyggnadsfas är
det enligt studien mycket svårt att blicka ens några få år framåt. Studien
behandlar därför i första hand dagens teknik. Distributionsstrukturen är i
stort likartad för analoga och digitala sändningar, den avgörande
skillnaden ligger i den överförda signalens uppbyggnad. I studien lämnas
vissa rekommendationer vad gäller åtgärder som bör vidtas för att
minska sårbarheten. Där anges både administrativa och tekniska åtgärder
som kan vidtas för att skydda systemet. När det gäller de administrativa
åtgärderna handlar det bl.a. om att angripare inte far tillgång till systemen
samt att se till att det finns fungerande rutiner. Vad gäller tekniska
åtgärder ställs bl.a. krav på att förbindelserna mellan näten skall vara
säkra. Vidare måste den interna datasäkerhetsmiljön byggas upp kring
både förebyggande och reaktiva åtgärder.

Sedan länge finns en planering för att hantera katastrofer i fredstid och
andra händelser som kan orsaka störningar i såväl produktion som
överföring och utsändning. Såväl Teracom AB som public service-
företagen har redovisat sin beredskap till regeringen i sina
beredskapsplaner. Styrelsen för psykologiskt försvar bedömer årligen
beredskapen samlat över hela massmedieområdet och rapporterar till
regeringen. Detta görs i årsredovisningen som lämnas till
Försvarsdepartementet. Bedömningarna görs i en tregradig skala för dels
höjd beredskap, dels särskild påfrestning. Styrelsen för psykologiskt
försvar gör en personalbedömning, en teknikbedömning samt en
övningsbedömning och väger sedan samman dessa till en total
bedömning.

Sveriges Television AB anger i sin beredskapsplan att förberedelserna
för skiftet till år 2000 som påbörjades under 1997 kan jämföras med
förberedelser att hantera svåra påfrestningar på samhället i fred. Det
innebar i dessa avseenden en beredskapshöjning som trängde djupt ned i
organisationen.

Skr. 2000/01:52

51

Sveriges Radio AB:s sändningsledning har det operativa ansvaret för Skr. 2000/01:52
VMA. Vamingsmeddelanden och informationsmeddelanden begärs av
räddningsledning eller annan behörig och förmedlas till SR via SOS-
centralema. Sveriges Radio förmedlar i sin tur informationen till SVT,
TV4 samt vissa kommersiella radiokanaler. Vid varje SR-kanal finns en
speciell plan framtagen för säkerhet och beredskap. Både SR och SVT
finansierar sin beredskapsplanering inom ramen för företagens ordinarie
medelstilldelning via rundradiokontot.

De regionala kanalerna i Sveriges Radio spelar en viktig roll i
beredskapshänseende. De kan snabbt förse allmänheten i en drabbad
region med information och de kan också förse de centrala redaktionerna
med information. Systemets uppbyggnad innebär att varje regional kanal
kan fungera autonomt vilket ger systemet en säkerhet.

Teracom AB svarar för distribution och sändning av SVT:s och SR:s
alla program samt sändningarna i det analoga och digitala marknätet.
Teracom AB har således en mycket viktig och i jämförelse med
programbolagen en något annorlunda funktion att fylla i
beredskapshänseende. Teracom AB har planer för verksamheten under
höjd beredskap, försvarsberedskapsplaner enligt beredskapsförordningen
och planer för verksamheten vid svåra påfrestningar i samhället under
fred. Samtliga större FM/TV- och radiolänkstationer är skyddsobjekt.
Funktionerna i nätet har en rad reservfunktioner och Teracom AB har
även transportabla reservutrustningar. Teracom AB samverkar med
public service-företagen. Teracom AB:s beredskapsåtgärder finansieras
huvudsakligen via de avgifter som tas ut av de programföretag som
använder sig av Teracom AB:s distributionstjänster.

I sändningstillstånden för SR, SVT och UR anges att företagen skall
ställa nödvändiga krav på sina leverantörer av tjänster för utsändning och
programinsamling för att uppfylla de säkerhets- och beredskapskrav som
är nödvändiga för att uppfylla de säkerhets- och beredskapskrav som
företagets åläggs av regeringen. En hög säkerhet och uthållighet i
distributionen av radio och TV skall eftersträvas.

Av budgetpropositionen för år 2001 (prop. 2000/01:1 utg.omr. 6,
sid 81) framgår att SPF driver ett projekt med RDS-varningar via
lokalradiostationer. Regeringen anför där att man anser att SPF bör
fortsätta med detta projekt.

Regeringen bedömer att beredskapen inom de aktuella områdena är
god. Regeringen anser att radions och televisionens stora betydelse för
samhället motiverar en fortsatt hög beredskap.

5.4.4 Behov av åtgärder på författningsområdet

Den befintliga författningsregleringen bedöms vara tillräcklig. Vid
utformningen av de nya sändningstillstånden till SR, SVT och UR
kommer dock beredskapsfrågorna att uppmärksammas.

52

5.4.5

Behov av övriga åtgärder

De nu gällande sändningstillstånden till det tre programbolagen (SR,
SVT och UR) upphör att gälla den 31 december 2001. Representanter för
programbolagen och SPF har framfört synpunkter på formuleringarna
vad gäller frågorna om de tre programbolagens verksamhet under höjd
beredskap och vid svåra påfrestningar på samhället i fred i de nu gällande
sändningstillstånden. Arbetet med att utforma de nya
sändningstillstånden har påbörjats inom Regeringskansliet. Regeringen
kommer att uppmärksamma beredskapsfrågorna i arbetet med de nya
sändningstillstånden.

5.5 Försörjning med vatten (Jordbruksdepartementet)

Sammanfattning: Förmågan att upprätthålla försörjningen med
dricksvatten under ostörda förhållanden är godtagbar i hela landet.
Dricksvattenförsörjningen är dock känslig för störningar både
beträffande kvalitén och beträffande distributionen.

Det finns i dag ingen som har det centrala ansvaret för
vattenförsörjningen. Inom Regeringskansliet pågår en översyn av hur
den framtida förvaltningen av vattenanknutna miljö- och resursfrågor
skall administreras. EU:s ramdirektiv för vatten ligger till grund för
den pågående översynen. Ett avgörande i denna fråga är av betydelse
för framtida förberedelser i syfte att öka beredskapen inom området.

Regeringen anser att förmågan att upprätthålla försörjningen med
dricksvatten ytterligare kan stärkas genom en översyn av beredskapen
hos laboratorier som genomför vattenanalyser. Vidare bör andelen
kommuner med reservelkraft till sina största vattenverk ökas.

5.5.1 Hotens och riskernas karaktär

Försörjningen med vatten karaktäriseras av två sårbarheter. Det gäller
dels kvalitén på vattnet, dels distributionen av vattnet. Det är en realitet
att det behövs mycket små insatser för att skada vattenförsörjningen så
att leveranserna bryts eller vattnet förorenas. Denna sårbarhet gör
försörjningen med vatten känsligt för terrorism och sabotage. Vidare är
fungerande elförsörjning, teleförbindelser, transporter och personal med
kompetens av avgörande betydelse för dricksvattenförsörjningens
säkerhet.

De fyra viktigaste föroreningarna som kan skada vattenkvaliteten är
avloppsvatten, oljeprodukter, kemikalier och radioaktivt nedfall.
Försurning, saltinträngning och liknande processer är ett hot mot
vattenkvaliteten på lång sikt. Avloppsvatten är den dominerande orsaken
till utbrott av vattenburna sjukdomar. Orenat avloppsvatten innehåller
bakterier, parasiter, virus och skadliga ämnen. Då avloppsvatten kommer
in i distributionsnät och reservoarer kan det snabbt orsaka utbrott av
vattenburen sjukdom. De funktioner som framför allt sätts ur drift vid ett
elavbrott är utpumpningen, distributionen av dricksvattnet och reningen
av avloppsvatten. Anläggningar med högvattenreservoarer kan hålla
trycket ungefär en dag, därefter slås vattendistributionen ut helt.

Skr. 2000/01:52

53

Avloppsvattnet kan bräddas till sjöar och vattendrag vilket bland annat Skr. 2000/01:52
ökar riskerna för förorenat dricksvatten.

5.5.2     Ansvarsförhållanden

Ansvaret för vattenförsörjningen är uppdelat på olika nivåer.
Livsmedelsverket har enligt livsmedelsförfattningama ansvar för frågor
om dricksvattnets kvalitet, beredning och hantering. Kommunen ansvarar
enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
för den allmänna vattenförsörjningen, dvs. för att det skall finnas vatten
av godkänd kvalitet. Staten har alltså inget produktionsansvar men ställer
krav på kommunerna att det finns tillgång till vatten från allmänna
vattenanläggningar och att vattnet har en god kvalitet. För specifikt
humana fall skall Smittskyddsinstitutet ge Socialstyrelsen och andra
berörda information om det epidemiologiska läget och föreslå åtgärder
som de kan föranleda. Länsstyrelsen har en samordnande, stödjande och
uppföljande roll i kommunernas beredskapsplanering.

Naturvårdsverket har förebyggande uppgifter. Med tillämpning av
miljöbalkens regler utövar Naturvårdsverket central tillsyn över
hushållningen med naturresurser för bland annat vattenförsörjningen
samt miljöfarlig verksamhet som kan förorena t.ex. vattentäkter.

Som en följd av EU:s ramdirektiv för vatten kommer en utredning att
tillsättas inom Regeringskansliet. Utredningens syfte blir bland annat att
se över förvaltningen av avrinningsdistrikt.

Kustbevakningen ansvarar för räddningstjänsten när olja eller annat
som är skadligt kommit ut i havet eller i Vänern, Vättern och Mälaren.
Kommunerna har motsvarande ansvar för övriga vattenområden.

5.5.3     Bedömning av läget för beredskapen

Förmågan att upprätthålla försörjningen med dricksvatten under ostörda
förhållanden är godtagbar i hela landet. Förmågan att förhindra eller i tid
upptäcka sabotage med B-stridsmedel bedöms dock inte som godtagbar.

Som nämnts ovan finns i dag inte någon central tillsynsmyndighet för
vattenförsörjningen och därmed ingen som har det centrala ansvaret för
försörjningen av vatten vid en svår påfrestning på samhället i fred - se
avsnitt 5.5.2.

Som tidigare nämnts är elkraften en central faktor som kan begränsa
vattenförsörjningen. Tillgången till reservelkraftkraft är inte säkrad vid
alla större vattenverk. Vidare råder det en brist i vattentäkternas säkerhet
mot stora uttag samt mycket stora läckor.

Under de senaste åren har en rad laboratorier lagts ned eller flyttats
utomlands. Det har resulterat i att tillgången av laboratorier i Sverige i
dag är knapp. Utbildad personal på vattenverken är viktig för
vattenförsörjningen. Vidare är genomsnittsåldern på personal vid
vattenverken hög vilket kan leda till en framtida brist på kompetent
personal.

Regeringen har i regleringsbrevet för Jordbruksverket för budgetåret
2000 uppdragit åt verket att tillsammans med Livsmedelsverket och
Naturvårdsverket utvärdera om målsättningarna för reservvatten-

54

försörjningen och täktskydd kan anses vara uppfyllda enligt vad som Skr. 2000/01:52
uttalas i skr. 1998/99:33 Beredskapen mot svåra påfrestningar på
samhället i fred. Uppdraget redovisades den 7 december 2000.

Slutsatserna från uppdraget kommer att redovisas vid senare tillfälle.

5.5.4     Behov av åtgärder på författningsområdet

Regeringen avser att utreda hur tillsynsansvaret för beredskapsåtgärder
rörande vattenförsörjning skall regleras. Bl.a. pågår en översyn av hur
den framtida förvaltningen av vattenanknutna miljö- och resursfrågor
skall administreras. EU:s ramdirektiv för vatten ligger till grund för
arbetet. Resultatet av detta arbete kommer troligtvis att leda till åtgärder
inom författningsområdet.

5.5.5     Behov av övriga åtgärder

Bevakning av vattentäkter vid ett hot eller risk för ett sabotage eller
terrorist attack bör ses över. Regeringen avser att ge berörda myndigheter
i uppdrag att se över laboratoriernas beredskap för att klara en svår
påfrestning.

5.5.6     Förmågan att klara störningar inom el och IT

Kommunerna har till uppgift att se till att vattenförsörjningen fungerar
även vid ett elavbrott. Med statlig delfinansiering har flera kommuner
fatt tillgång till reservelkraftkraft. Ca två tredjedelar av kommuner har i
dag reservelkraftkraft till de största vattenverken.

Larmanordningar vid vattenverken är i stor utsträckning beroende av
teleförbindelse. Ett avbrott i förbindelsen kan därför fa stora
konsekvenser. Vidare fjärrövervakas och drivs flera av de mindre vatten-
verken via telekabel därför är även fungerande telekommunikationer
nödvändiga.

5.6      Massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige
(Utrikesdepartementet)

Området Massflykt av asyl- och hjälpsökande avser en beredskap för en
plötslig och extraordinär tillströmning till vårt land av ett mycket stort
antal utlänningar som söker skydd eller hjälp här. Samhällets beredskap,
främst lokalt och regionalt, där oftast flera olika sektorsområden blir
involverade, har främst till syfte att kunna skapa förutsättningar för ett
bra mottagande som så långt möjligt skall kunna tillgodose dessa
utlänningars behov. Till skillnad från andra områden av svåra
påfrestningar på samhället i fred, vilka mer direkt drabbar det svenska
samhället, handlar det här om att på olika sätt kunna möta och bistå
människor som av olika skäl kommit till Sverige undan en extrem
situation i ett annat land.

55

Sammanfattning: Regeringen bedömer att Migrationsverket har en
god kapacitet och flexibilitet för mottagande av
asylsökande/skyddsbehövande. Utgångspunkten för verkets förmåga
är den nivå som anges i den av riksdagen varje år fastställda
statsbudgeten. Migrationsverkcts förmåga att klara det första
mottagandet kan dock under vissa omständigheter vara otillräcklig.
Det kan exempelvis vara fråga om ett mycket stort antal utlänningar
som under en kort tid kommer till Sverige eller att dessa anländer till
orter där Migrationsverkets resurser är begränsade. Regeringen avser
därför lämna förslag till riksdagen som innebär att en kommun
inledningsvis skall kunna svara för att den enskilde utlänningen
erhåller det stöd som bedöms skäligt i avvaktan på att
Migrationsverket så snart som möjligt tar över ansvaret för
mottagandet.

5.6.1 Områdets karaktär

Med massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige avses en mycket
omfattande och plötslig inströmning av utlänningar till landet. När en
sådan situation inträffar ställer den plötsliga krav på myndigheter och
andra berörda organ om mottagandet skall kunna ske på ett bra sätt.

Under de senaste decennierna har migrationsströmmar som orsakas av
krig, politiskt förtryck, oroligheter, ekonomisk utarmning eller
naturkatastrofer blivit allt större i världen. Samtidigt har det blivit allt
vanligare med inbördeskrig med etniska förtecken. I Europa har de
senaste årens krig i f.d. Jugoslavien, skapat flera miljoner nya flyktingar.

5.6.2 Ansvarsförhållanden

Migrationsverket ansvarar för att flyktingar och asylsökande skall kunna
tas emot såväl i krig som fred. Vid krigsfara eller krig har regeringen
möjlighet att med stöd av bestämmelser i utlänningslagen (1989:529)
utförda särskilda föreskrifter bl.a. om utlänningars inresa och vistelse i
samt avlägsnande från landet.

5.6.3 Bedömning av läget för beredskapen

Regeringen bedömer att Migrationsverket har en organisation med god
kapacitet och flexibilitet för mottagande av asylsökande eller
skyddsbehövande. Verket visade under år 1999 prov på en stor förmåga
att ställa om till en väsentligt högre nivå i mottagandet av skyddssökande
i samband med uttagning och överföring av 3 865 medborgare i
Förbundsrepubliken Jugoslavien som fördrivits från provinsen Kosovo.
Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1997 (jfr. prop.
1996/97:25 s. 125 ff) kan regeringen med stöd av 2 kap. 4 a §
utlänningslagen meddela föreskrifter om tidsbegränsade
uppehållstillstånd i en situation med massflykt. Bestämmelsen
tillämpades för första gången när regeringen den 15 april 1999 utfärdade
förordningen (1999:209) om tidsbegränsade uppehållstillstånd i vissa

Skr. 2000/01:52

56

utlänningsärenden. Enligt förordningen skulle medborgare i Skr. 2000/01:52
Förbundsrepubliken Jugoslavien som kommer från provinsen Koso vo
och som inte kunde återvända dit på grund av förhållandena där anses ha
behov av tillfälligt skydd. Förordningen trädde i kraft den 29 april 1999.

Därmed behövde Migrationsverket inte göra någon fullständig
asylprövning i samtliga fall i samband med de skyddsbehövandes inresa i
landet, varvid handläggningstidema avsevärt kunde förkortas.

Migrationsverket skall normalt vara huvudman för mottagandet av
utlänningar i en massflyktsituation. Utgångspunkten för verkets
mottagandeförmåga är den nivå som anges i den av riksdagen varje år
fastställda statsbudgeten. Migrationsverkets förmåga att klara det första
mottagandet i en massflyktsituation kan dock under vissa omständigheter
vara otillräcklig. Det kan exempelvis vara fråga om ett mycket stort antal
utlänningar som under en kort tid kommer till Sverige eller att dessa
anländer till orter där Migrationsverkets resurser är begränsade. Det kan
även vara fråga om bristande transportresurser till verkets anläggningar
varvid utlänningarna under en begränsad tid får stanna kvar i den
kommun som de först anlände till. I situationer där Migrationsverkets
förmåga bedöms vara otillräcklig bör därför övervägas om en kommun
inledningsvis skall kunna svara för att den enskilde utlänningen erhåller
det stöd som bedöms skäligt i avvaktan på att Migrationsverket så snart
som möjligt tar över ansvaret för mottagandet. Här kan också nämnas att
om det behövs med hänsyn till uppkomna begränsningar i Sveriges
möjligheter att ta emot utlänningar far regeringen med stöd av 3 kap. 8 §
UtlL meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd inte far beviljas för
skyddsbehövande enligt 3 §, första stycket 2 samma lag.

Genom att elva utlandsmyndigheter har fatt eller under år 2000
kommer att få funktioner för migrationstjänstemän ökar möjligheterna
för framförhållning och tidig planering för nödvändiga insatser vid en
massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige.

5.6.4 Behov av åtgärder

Mottagandet av asylsökande regleras i lagen (1994:137) om mottagande
av asylsökande m.fl. Inom Regeringskansliet bereds ett förslag som
innebär att lagen om mottagande av asylsökande m.fl. (LMA) bör ändras
så att en kommun i en massflyktsituation inledningsvis skall kunna svara
för att den enskilde får det stöd som bedöms skäligt till dess att
Migrationsverket skyndsamt tar över ansvaret.

Inom EU lämnade Europeiska kommissionen i maj 2000 ett förslag till
direktiv om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv
inströmning av fördrivna personer till EU. Förslaget innehåller även
åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att
ta emot dessa personer och bära följderna därav.

57

5.7

Översvämningar och dammbrott (Näringsdeparte-
mentet, Miljödepartementet och Försvarsdeparte-
mentet)

Sammanfattning: Svåra översvämningar och höga flöden har genom
åren drabbat områden längs flera älvsystem och andra vattendrag i
Sverige. Målet är att dammhaverier och därmed sammanhängande
översvämningar som orsakar personskador och omfattande
cgcndomsskador inte skall inträffa. Förberedelser skall vidtas för att
förebygga och begränsa skador av översvämningar och höga flöden
till följd av skeenden i naturen. Flera slags åtgärder vidtas
kontinuerligt i syfte att minska riskerna för dammbrott och
översvämningar.

5.7.1 Hotens och riskernas karaktär

Det finns i Sverige enligt myndigheternas bedömningar ca 10 000
dammar av varierande storlek och ålder. Av dessa är ca 140 stycken s.k.
höga dammar med en höjd överstigande 15 meter. Dessa är
huvudsakligen kraftverks- och regleringsdammar. Det finns dessutom ett
stort antal små och äldre dammar. Svåra översvämningar och höga flöden
har genom åren drabbat områden längs flera älvsystem och andra
vattendrag i landet. Översvämningar kan vara en följd av antingen
dammbrott eller skeenden i naturen, exempelvis stark vårflod eller
mycket nederbörd. Vattenkraftutbyggnad i en älv medför i regel att
flöden dämpas men den utgör ingen garanti mot höga flöden och
översvämningar. Dammbrotten har hittills varit fa. Målet är att
dammhaverier och därmed sammanhängande översvämningar som
orsakar personskador eller mer omfattande egendomsskador inte skall
inträffa. Beträffande översvämningar och höga flöden till följd av
skeenden i naturen skall förberedelser vidtas för att förebygga och
begränsa skador på människor och egendom.

5.7.2 Ansvarsförhållanden

Den viktigaste regleringen för den förebyggande säkerheten i
dammanläggningar finns i miljöbalken. I samband med
tillståndsprövning enligt balken meddelas de bestämmelser som behövs
beträffande bl.a. dammsäkerheten. Det gäller exempelvis dammens
konstruktion och hållfasthet. Dammägaren har det formella och praktiska
ansvaret för dammens drift, underhåll och tillförlitlighet. Den som är
skyldig att underhålla en dammanläggning, dvs. dammägaren, är
ansvarig för skador som orsakas vid ett dammhaveri. Uppförande av en
damm liksom ändring och lagning av en damm är tillståndspliktig
vattenverksamhet. En ansökan om tillstånd prövas av miljödomstolen.

Länsstyrelsen utövar tillsyn över dammanläggningar och vattenföretag.
Enligt förordningen (1997:1258) med länsstyrelseinstruktion skall
länsstyrelsen främja länets utveckling och noga följa länets tillstånd samt
underrätta regeringen om vad som är särskilt viktigt för regeringen att få

Skr. 2000/01:52

58

veta om länet och händelser som inträffat där. Räddningsinsatser i Skr. 2000/01:52
samband med dammolyckor och höga flöden omfattas av
räddningstjänstlagen (1986:1102). Den kommunala räddningstjänsten
ansvarar för att räddningsinsatser förbereds för att begränsa
konsekvenserna av dammbrott. Vid omfattande insatser kan
länsstyrelsen svara för räddningstjänsten i de kommuner som berörs av
insatserna.

Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät) har enligt sin
instruktion (1991:2013) till uppgift att bl.a. följa utvecklingen vad avser
dammsäkerheten i landet och att verka för att höga flöden som kan
orsaka skador begränsas vid driften av dammar. Vid Svenska kraftnät
finns ett Dammsäkerhetsråd, som skall biträda i arbetet med
dammsäkerhetsfrågor.

På central nivå har vidare följande myndigheter ansvar. Statens
räddningsverk är central förvaltningsmyndighet för bl.a. frågor om
olycks- och skadeförebyggande åtgärder enligt räddningstjänstlagen
(1986:1102) och om räddningstjänst. Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut (SMHI) sammanställer och ger ut information om
vattenstånd och flöden samt utarbetar översiktliga riskzonkartor på
uppdrag av Statens räddningsverk. Boverket har en allmän uppsikt över
hushållningen med mark och vatten samt utarbetar allmänna principer för
planering av mark- och vattenområden.

5.7.3 Bedömning av läget för beredskapen

Konsekvenserna av senare års höga sommar- och höstflöden visar att det
finns behov av ökade insatser från samhällets sida för att förebygga
skador av höga flöden. I första hand bör staten fortsätta och intensifiera
sina insatser för en övergripande kunskaps- och nätverksuppbyggnad
som är en viktig förutsättning för en positiv utveckling av samhällets
beredskap. Exempel på sådana insatser kan vara vidareutveckling av
älvgrupperna under länsstyrelsernas ledning, stöd till utveckling av
älvsimulatorer för de stora älvarna, fullföljande av den översiktliga
översvämningskarteringen, utvecklingen av SMHI:s prognos- och
vamingsverksamhet samt stöd till forskning. Det krävs också insatser på
lokal nivå. Det kan vara fråga om konkreta åtgärder, såsom utförande av
invallningar, rensningar, förstärkningar av gamla dammar, ändrade
vattenhushållningsbestämmelser i befintliga regleringsmagasin,
anläggande av nya regleringsmagasin och inrättande av evakuerings-
pumpar. Det finns också behov av planering och utredningar, särskilt
fullföljande på kommunal nivå av den översiktliga
översvämningskarteringen.

5.7.4 Behov av åtgärder

Frågor om tillstånd för att bygga i vatten och annan vattenreglering
prövas av miljödomstolama. Den prövning domstolarna skall göra
innebär en avvägning mellan många olika faktorer, bland annat risken för
översvämningar. Med anledning av översvämningarna sommaren 2000 i
södra Norrland har regeringen den 26 oktober 2000 beslutat om uppdrag

59

till Boverket och Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut
(SMH1). Boverket skall i samarbete med Statens räddningsverk och
SMIII undersöka i vilken omfattning risken för översvämningar
behandlas i kommunernas översiktsplaner och om det planeringsunderlag
kommunerna har tillgång till är tillräckligt för att risken skall kunna
redovisas i översiktsplanen och beaktas vid efterföljande beslut om
användningen av mark- och vattenområden. Boverket skall vidare i
samarbete med berörda länsstyrelser och kommuner undersöka i vilken
omfattning byggnader med bygglov som är yngre än tio år skadats av
översvämningarna i södra Norrland sommaren 2000. Uppdraget skall
redovisas senast den 1 september 2001. SMHI skall göra en
sammanställning av erfarenheterna av sommarens kraftiga regn och
översvämningar och göra en bedömning av träffsäkerheten och kvaliteten
på prognoser och varningar under den berörda perioden. SMHI skall
också redovisa hur informationen spridits till dem som berörts.
Uppdraget skall redovisas senast den 1 december 2000.

Med anledning av översvämningarna under sommaren och hösten
2000 har även frågan om vattendomama och deras betydelse för de höga
vattenflödena diskuterats liksom frågan om möjligheter att inom ramen
för befintlig lagstiftning ompröva domarna. Inom Miljödepartementet
övervägs därför för närvarande tilläggsdirektiv till Miljöbalkskommittén
(M 1999:03) med inriktning på att kommittén på grundval av relevanta
vattendomar skall utreda behovet av ändringar i miljöbalken

Vad beträffar dammolyckan vid gruvan i Aitik utreds den för
närvarande av länsstyrelsen i Norrbottens län. När utredningen är klar får
ställning tas till om ytterligare åtgärder behöver vidtas från regeringens
sida.

Flera slags åtgärder vidtas kontinuerligt i syfte att minska riskerna för
dammbrott och översvämningar. Ägarna till dammar eller översväm-
ningshotade markområden skall identifiera och värdera riskerna samt
vidta åtgärder som eliminerar eller begränsar dessa. Samhället
kontrollerar genom myndigheterna att riskägare fullgör sina skyldigheter.

Det pågår sedan mitten av 1980-talet ett långsiktigt arbete inom
kraftindustrin med syfte att förbättra dammsäkerheten med hänsyn till
risken för höga flöden. Kraftindustrin har gemensamt tagit fram riktlinjer
för dammsäkerhet, RIDAS, i vilka bl.a. ingår anvisningar för beredskap
att kunna hantera situationer som skulle kunna leda till dammbrott med
risk för allvarliga skador på människor, egendom och miljö.

5.7.5 Förmågan att klara störningar inom el och IT

En grundläggande princip är att det i en dammanläggning finns lokala
funktioner som medför att man normalt inte är beroende av störningar i
ordinarie system.

Skr. 2000/01:52

60

5.8

Allvarlig smitta (Socialdepartementet och
Jordbruksdepartementet)

Skr. 2000/01:52

Sammanfattning: Det finns en bra beredskap i landet for att klara av
vanliga epidemiologiska situationer men också tillfälliga toppbelast-
ningar av smittsamma sjukdomar. Genom tillkomsten hösten 2000 av
ett säkerhetslaboratorium på högsta nivå vid Smittskyddsinstitutet har
möjlighet skapats att säkerställa en komplett diagnostisk beredskap för
alla typer av farliga smittämnen.

För att ytterligare stärka beredskapen för att hantera en allvarlig
smitta på djur avser regeringen att vid senare tillfälle ge berörda
myndigheter i uppdrag att genomföra en översyn av verksamheten på
förbränningsanläggningar och på laboratorier.

5.8.1     Hotens och riskernas karaktär

Med allvarlig smitta kan avses både allvarliga sjukdomar på människan
men också på djur. Allvarlig smitta kan i fredstid sammanhänga med
såväl naturliga epidemier som sabotage- eller terroristhandlingar. I
samband med massflykt kan smittsamma sjukdomar medföras, varför
även denna situation måste kunna hanteras.

Epizootiska djursjukdomar är benämningen på djursjukdomar som kan
spridas mellan djur. En allvarlig smitta kan även överföras mellan
människa och djur, så kallade zoonotiska djursjukdomar.

5.8.2     Ansvarsförhållanden

Det övergripande ansvaret för att behövliga smittskyddsåtgärder vidtas
inom det individinriktade smittskyddet åvilar enligt smittskyddslagen
(1988:1472) landstingen och den smittskydds läkare som skall finnas
inom varje landsting. Inom det objektinriktade smittskyddet svarar
däremot kommunen för att smittskyddsåtgärder vidtas mot djur,
livsmedel, vattentäkter, avloppsledningar och andra objekt som sprider
eller misstänks sprida smittsamma sjukdomar (bestämmelser om
åliganden för kommunen som har till syfte att förebygga och förhindra
bl.a. uppkomst och spridning av smitta återfinns förutom i
smittskyddslagen även t.ex. i miljöbalken och livsmedelslagstiftningen).

Socialstyrelsen har föreskrifts- och tillsynsansvar inom det humana
smittskyddet i landet, medan Smittskyddsinstitutet (SMI) har till uppgift
att bl.a. följa och analysera det epidemiologiska läget, bedriva forskning
och metodutveckling inom smittskyddsområdet samt stå för kvalitetsstöd
till landets mikrobiologiska diagnostik. I förordningen (1996:609) med
instruktion för Smittskyddsinstitutet anges att institutet särskilt skall ta
initiativ bl.a. till åtgärder som medför ett gott skydd i landet mot
smittsamma sjukdomar, även i kris och i krig.

Länsstyrelserna samverkar med landstingen och smittskyddsläkama
via bl.a. länsveterinärer och länshälsovårdskonsulenter. Länsstyrelsen
svarar också för tillsynen över primärkommunemas hälsoskyddsarbete.

61

Jordbruksverket och Livsmedelsverket har till uppgift att inom sina
ansvarsområden vidta förebyggande åtgärder så att en allvarlig smitta
inte sprids. De har även i uppgift att minska konsekvenserna av en
allvarlig smitta. Livsmedelsverket skall enligt livsmedelsförfattningama
leda och samordna livsmedelskontrollen. Jordbruksverket skall enligt
epizootilagstiftningen leda och samordna åtgärder tor att bekämpa och
förhindra spridning av smittsamma djursjukdomar. Den regionala
tillsynen utövas av länsstyrelserna. Statens veterinärmedicinska anstalt
lämnar expertunderlag till Jordbruksverket och till Livsmedelsverket
samt utför diagnostik. Statens veterinärmedicinska anstalt har avtal med
utländska laboratorier och ansvarar för att vacciner kan införas till
Sverige och att de används på ett korrekt sätt.

5.8.3 Bedömning av läget för beredskapen

Som skydd för befolkningen finns det en tämligen väl avvägd
organisation där en smittskyddsläkare har det totala ansvaret vid varje
landsting for att klara av vanliga epidemiologiska situationer men också
tillfälliga toppbelastningar av smittsamma sjukdomar. Smittskyddet i
Sverige har visat sig vara väl rustat för att hantera epidemier av den
storleksordning som skett under de senaste årtiondena. Kunskapen inom
hälso- och sjukvården om potentiella B-stridsmcdcl är dock inte
tillräcklig. Ambitionen är att det skall finnas en fullgod beredskap for
alla typer av särskilt farliga smittämnen. Genom tillkomsten av ett
säkerhetslaboratorium på högsta nivå, P4, (även benämnt BSI.4) vid
Smittskyddsinstitutet, som tagits i bruk under oktober 2000, har ökad
möjlighet skapats att säkerställa en komplett diagnostisk beredskap för
alla typer av särskilt farliga smittämnen. Den högsta nivån krävs för
arbete med smittämnen som kan resultera i hög dödlighet. Dessa ämnen
har hög smittsamhet och leder till sjukdomar för vilka det saknas
behandlingsmöjligheter.

Under senare tid har risken för terroristangrepp med biologiska
smittämnen ("bioterrorism") uppmärksammats i ökad utsträckning.
Initialt kommer verksamheten vid säkerhetslaboratoriet att inriktas på
uppsättning av serologiska och andra metoder som avser skyddsklassade
virus som orsakar hemorrhagiska febrar, encefaliter, smittkoppor m.fl.
allvarliga sjukdomar. Detta är angeläget för att snabbt förbättra
beredskapsläget avseende dessa sjukdomar i landet. I.aboratoriet får
också en nyckelroll inom vaccinforskningsområdet.

Smittskyddsinstitutet har med laboratoriet fått en god förmåga att
snabbt kunna diagnosticera sjukdomar som förs in i landet genom
resande eller om svensk personal, som tjänstgör vid en internationell
insats, drabbas av allvarlig smitta. Laboratoriet skall också användas
gemensamt av forskare vid bl.a. Smittskyddsinstitutet och Försvarets
forskningsanstalt och vara en grund för den diagnostiska beredskap som
erfordras.

Sedan något år pågår vid Smittskyddsinstitutet med stöd av Försvarets
forskningsanstalt och Socialstyrelsen uppbyggnad av en specialutrustad
"beredskapsstyrka" avsedd för att i höggradigt kontaminerad miljö kunna
göra provtagningar och utföra transport av smittade patienter. Denna

Skr. 2000/01:52

62

beredskapsstyrka har utvecklats för att kunna omhänderta och Skr. 2000/01:52
diagnosticera okända eller speciellt farliga smittoämnen. Till dessa hör
Ebola- och Lassa-virus som är orsak till blödarfeber med mycket hög
dödlighet. Vid Linköpings universitetssjukhus finns en specialstyrka med
utrustning och kunskap att vårda patienter med höggradigt smittsamma
sjukdomar. Vidare utvecklar man där beredskap för transport av
höggradigt smittsamma patienter såväl inom landet som till Sverige från
utlandet. De snabba förändringarna av vissa virus gör att
Smittskyddsinstitutet deltar i det internationella nätverk som övervakar
och diagnostiserar nya varianter av influensa som ger underlag för
vaccinrekommendationer men också för tidig upptäckt och åtgärd av
särskilt farliga virusinfektioner.

Vid svåra påfrestningar på samhället i fred har miljö-, hälso- och
smittskyddet stor betydelse för att minska riskerna för smittspridning och
annan ohälsa. Socialstyrelsen har utarbetat en handbok
("Beredskapshandbok - Hälsoskydd och objektinriktad smittskydd,
1999") avsedd för myndigheter som har till uppgift att se till att
hygieniska grundkrav upprätthålls för befolkningens hälsoskydd. Den är
som är tänkt som en uppslagsbok för olika händelser och tar bl.a. upp
beredskapen för att klara påfrestningar vid elavbrott, översvämningar och
epidemier.

I Sverige är beredskapen för att hantera en allvarlig smitta på djur väl
förberedd. Samtidigt bör det påpekas att det kan finns vissa sårbarheter i
beredskapen. För det första har Statens veterinärmedicinska anstalt en
"slimmad" organisation vilket ger en försvagad uthållighet då en extra
ordinär händelse inträffar. För det andra sker det en utarmning av
laboratorieresurser i Sverige. Statens veterinärmedicinska anstalt har
dock avtal med utländska laboratorier och är delägare i en internationell
vaccinbank. För det tredje är förmågan att ta emot högriskavfall
begränsat. Det finns bara en förbränningsanläggning för högriskavfall i
Sverige. Vidare är samarbetet med myndigheter som ansvarar för den
humana sidan av smittskyddet inte tillräckligt utvecklat. Ett flertal
djursjukdomar är, som tidigare nämnts överförbara från djur till
människa.

5.8.4 Behov av åtgärder på författningsområdet

Smittskyddslagen (1988:1472) delar in smittsamma sjukdomar i
samhällsfarliga sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar. De
samhällsfarliga sjukdomarna anges i en bilaga till lagen. Om riksdagens
beslut om ändring i bilagan inte kan avvaktas, far regeringen föreskriva
att bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar skall tillämpas från
den tidpunkt som regeringen bestämmer på en viss smittsam sjukdom
som uppträder eller inom kort kan uppträda här i landet, om sjukdomen
bedöms dels ha hög smittsamhet eller kunna få explosiv utbredning, dels
medföra hög dödlighet eller bestående skador bland de smittade. En
sådan föreskrift far meddelas endast om nämnda verkningar av
sjukdomen inte var kända vid tillkomsten av bilagan och skall snarast
underställas riksdagens prövning.

63

I betänkandet Smittskydd, samhälle och individ (SOU 1999:51) Skr. 2000/01:52
föreslås en delvis annan uppdelning av de smittsamma sjukdomarna. De
allvarligaste smittsamma sjukdomarna benämns i stället allmänfarliga
smittsamma sjukdomar. Enligt förslaget i betänkandet skall, för att öka
lagstiftningens flexibilitet, preciseringen av dessa sjukdomar ske av
regeringen i en förordning. Vidare föreslås en utvidgning av regeringens
befogenhet att utfärda särskilda föreskrifter om smittskyddet också i
fredstid, om riksdagens beslut inte kan avvaktas och epidemi av allvarlig
smittsam sjukdom utbrutit eller hotar att utbryta i landet. Meningen med
förslaget är att regeringen vid svåra påfrestningar på samhället i fred vid
vilka akuta smittskyddsåtgärder är nödvändiga skall kunna besluta om
samordnade nationella åtgärder och andra särskilda insatser inom
smittskyddet. Smittskyddskommitténs förslag och överväganden kommer
att tas upp i en proposition under våren 2001.

Ur en rent författningsteknisk synvinkel förefaller det pågående
reformarbetet kunna komma att ge ännu bättre förutsättningar för ett
tillfredsställande smittskydd även vid svåra påfrestningar i fred. Det som
särskilt måste uppmärksammas är i stället informationen till allmänheten
vid inträffade samhällsfarliga sjukdomar eller allmänfarliga smittsamma
sjukdomar, dvs. hur och av vem information skall spridas till
allmänheten om hur den skall förhålla sig och bete sig.

Allvarlig smitta på djur regleras med epizootilagen och zoonoslagen.
Det finns inget behov av ytterligare författningsreglering beträffande
dessa lagar.

5.8.5 Behov av övriga åtgärder

Genom tillkomsten av kunskapscentret för mikrobiologisk beredskap vid
Smittskyddsinstitutet har ytterligare en väsentlig komponent skapats för
ett förbättrat B-skydd vid katastrofer. Det behov av ytterligare åtgärder
som kan föreligga är att se över vaccinberedskapen för sådana sjukdomar
som bl.a. smittkoppor och att se över behovet av lagring av antibiotika.

Beredskapen mot allvarliga djursjukdomar kan ytterligare stärkas.
Verksamheterna på förbränningsanläggningar och på laboratorierna bör
ses över avseende begränsande faktorer så som kapacitet, nyckel-
personal, el, tele och IT. Regeringen avser att vid senare tillfälle ge
berörda myndigheter i uppdrag att genomföra ovanstående översyn.
Vidare bör ett förbättrat samarbete med humana sidan utformas.

5.8.6 Förmågan att klara störningar inom el och IT

Även den verksamhet som bedrivs vid olika laboratorier blir allt mer
beroende av digital teknik och är därför beroende av att cl, tele och IT
fungerar. Vid ett totalstopp för Smittskyddsinstitutets IT-rutiner kan
institutet under en kortare tid fortsätta sitt laboratoriearbete med vissa
manuella rutiner. Längre avbrott kommer dock att orsaka betydande
problem. Det gäller också för andra laboratorier.

Avseende allvarlig smitta på djur skall en översyn av förmågan att
klara el-, tele- och IT-stömingar genomföras under kommande
regleringsår.

64

5.9

Nedfall av radioaktiva ämnen (Miljödepartementet, Skr. 2000/01:52

Jordbruksdepartementet och Försvarsdepartementet)

Sammanfattning: Regeringen bedömer att beredskapen i landet mot
olyckor i svenska och utländska kärntekniska anläggningar är god.
Ansvariga myndigheter har ett gott samarbete som kontinuerligt
utvecklats och förbättrats. Samarbetet med länderna i vår närhet har
också förbättrat beredskapen och inte minst minskat risken för
olyckor.

5.9.1     Hotens och riskernas karaktär

Radioaktiva ämnen kan transporteras långa sträckor. Det visar
erfarenheterna från Tjemobylolyckan 1986. Risken för nedfall av
radioaktiva ämnen kommer i första hand från kärnkraftverk i och utanför
Sverige. I Sverige finns i dag 11 kämkraftsreaktorer i drift. I Sveriges
närhet finns ytterligare 19 reaktorer, varav fyra i Finland, åtta i
nordvästra Ryssland (fyra på Kolahalvön och fyra vid S:t Petersburg), två
i Litauen samt fem reaktorer i norra Tyskland. Kärnkraftverken i forna
Sovjetunionen har inte samma höga säkerhetsnivå som de
västeuropeiska. Förutom kärnkraftverk finns där även andra kärntekniska
verksamheter såsom atomdrivna ubåtar och satelliter som kan medföra
hot för Sverige.

Radioaktivt nedfall över Sverige skulle med största sannolikhet tå
konsekvenser för jordbruket och därmed även för livsmedelsindustrin.
Erfarenheterna från Tjemobylolyckan visar att jordbruksmark och foder
till djur kan påverkas av nedfall. Även om grundvattnet är relativt väl
skyddat kan ytvattentäkter och filterbassänger utomhus påverkas.
Slutligen kan vattenförsörjningen också påverkas av att stora mängder
vatten kan behövas för att spola rent gator, byggnader, fordon etc.

5.9.2     Ansvarsförhållanden

Följande myndigheter har uppgifter när det gäller beredskapen mot
nedfall av radioaktiva ämnen.

Statens strålskyddsinstitut (SSI) är central förvaltningsmyndighet för
frågor om skydd av människor, djur och miljö mot skadlig verkan av
strålning. När det gäller beredskapen mot kärntekniska olyckor såväl i
som utanför Sverige skall SSI svara för rådgivning till myndigheter som
är ansvariga för befolkningsskyddet och räddningstjänsten i frågor som
rör strålskydd och sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen. SSI
samordnar mätexpertis och mätresurser inom den nationella
strålskyddsberedskapen.

Statens kämkraftinspektion (SKI) är central förvaltningsmyndighet
med uppgift att övervaka säkerheten vid kärntekniska anläggningar.
Detta innebär att SKI har ett ansvar såväl för reaktorsäkerhet som skydd
mot tillgrepp av fisilt material och skydd mot sabotage m.m. SKI skall
speciellt svara för teknisk rådgivning till myndigheter ansvariga för

65

befolkningsskyddet vid kärntekniska olyckor både inom och utanför
Sverige.

Statens räddningsverk är central förvaltningsmyndighet med ansvar för
bl.a. olycks- och skadeförebyggande åtgärder enligt räddningstjänstlagen
och sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska
anläggningar, i den mån detta inte är en uppgift för någon annan
myndighet. Enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) skall länsstyrelserna
svara för räddningstjänsten vid utsläpp av radioaktiva ämnen.
Länsstyrelserna skall också svara för saneringen efter sådana utsläpp och
upprätta en plan för detta efter hörande av andra berörda myndigheter,
kommuner och landsting. I kämkraftlänen skall länsstyrelsen dessutom
organisera en personalberedskap för arbetet.

Vid nedfall av radioaktiva ämnen har även Statens jordbruksverk och
Statens livsmedelsverk ansvar för att minska konsekvenserna för
samhället. Jordbruksverket kan med stöd av miljöbalken och
förordningen (1998:915) om miljöhänsyn i jordbruket i viss utsträckning
meddela föreskrifter om skötsel av jordbruksmark. Enligt livsmedels-
lagen (1971:511) och livsmedelsförordningen (1971:807) har
Livsmedelsverket rätt att meddela föreskrifter för hantering av livsmedel.
Verket har vidare ansvaret för tillsynen enligt livsmedelslagen samt
ledningen och samordningen av livsmedelskontrollen. Företrädare från
Sveriges lantbruksuniversitet, Jordbruksverket och Livsmedelsverket
deltar i en nationell grupp för sanering. Jordbruksverket och
Livsmedelsverket skall också ge råd om genomförandet av en sanering.
Vid ett radioaktivt nedfall skall Jordbruksverket, på uppdrag av
regeringen, lämna ett situationsanpassat underlag angående ersättning till
enskilda.

Statens meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) som har
ständig jour är internationell kontaktpunkt för beredskap mot utländska
olyckor och skall informera SSI om något inträffar. SMHI skall bistå SSI
med underlag som väderprognoser och spridningsberäkningar.

5.9.3 Bedömning av läget för beredskapen

Målet och ambitionerna för samhällets åtgärder är att utsläpp av
radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar inte skall ske. Detta
gäller såväl kärntekniska anläggningar i Sverige som anläggningar inom
områden på sådant avstånd från Sverige att en olycka kan leda till nedfall
även inom Sverige.

Om en olycka skulle inträffa är målet att begränsa effekterna för
människor, miljö och egendom i samband med nedfall. Möjligheter skall
finnas att ta hand om människor som utsätts för strålning och att i övrigt
begränsa skadorna. De långsiktiga effekterna av nedfallet skall kunna
bedömas och saneringsåtgärder skall kunna vidtas så att mark i så stor
utsträckning som möjligt åter kan användas för sina ändamål. Åtgärderna
skall kunna vidtas vare sig utsläppen härrör från inhemska eller utländska
kärntekniska anläggningar.

1 regeringens skrivelse Beredskapen mot svåra påfrestningar på
samhället i fred (skr. 1998/99:33) gjordes en bedömning av
beredskapsläget mot nedfall av radioaktiva ämnen.

Skr. 2000/01:52

66

I skrivelsen refererade regeringen till propositionen Beredskapen mot Skr. 2000/01:52
svåra påfrestningar på samhället i fred (prop. 1996/97:11) där slutsatsen
var att beredskapen mot olyckor var tillfredsställande i svenska och
utländska kärntekniska anläggningar. I skrivelsen gjorde regeringen inte
någon annan bedömning men ansåg att ytterligare åtgärder kunde behöva
vidtas på framför allt följande områden:

•  Mätning av luftbuma radioaktiva ämnen

•  Rådgivning för sanering

•  Beredskapen i Central- och Östeuropa

Mätning av luftbuma radioaktiva ämnen m.m.

Statens strålskyddsinstitut har, på uppdrag av regeringen, formaliserat
och samordnat planläggningen av nödvändiga mätinsatser i Sverige i
händelse av att en kärnteknisk olycka skulle inträffa och där radioaktiva
ämnen kan komma att spridas över Sverige. Planläggningen omfattar
avtal med ett antal kontraktslaboratorier såsom universitetens
radiofysikinstitutioner, Försvarets forskningsanstalt (FOA), Sveriges
geologiska undersökning (SGU), SMHI, Studsvik Nuclear AB och Malå
Geoscience. Dessa laboratorier skall enligt avtal med SSI hålla en
basberedskap och ställa resurser till förfogande om en olycka inträffar.

Sedan regeringens skrivelse Beredskapen mot svåra påfrestningar på
samhället i fred (skr. 1998/99:33) har SSI ingått ett avtal med
Försvarsmakten om att ställa flygplan, helikoptrar och personal till
förfogande för mätuppdrag och provtagning. Detta sker med hänvisning
till Försvarsmaktens uppgift att ge stöd till samhället vid svåra
påfrestningar. Med anledning av avtalet med Försvarsmakten kommer
SSI att starta en försöksutbildning av instruktörer inom försvaret.

FOA har tidigare för övervakning av kärnvapenprov drivit åtta
luftfilterstationer avsedda för luftbuma radioaktiva ämnen. Dessa
mätstationer har även utnyttjats för beredskapsändamål, men på grund av
den förändring som skett i det säkerhetspolitiska läget har behovet av
övervakning av kärnvapenprov minskat.

Strålskyddsinstitutet fick i regleringsbrevet för budgetåret 1998 i
uppdrag att tillsammans med FOA redovisa en lämplig ambitionsnivå för
övervakning av luftbuma radioaktiva ämnen i händelse av en olycka i en
kärnteknisk anläggning. I SSI:s redovisning föreslås att fem av åtta
luftfilterstationer bör drivas vidare och att övriga tre stationer läggs ned.

Hösten 1999 beslutade regeringen att ge SSI ansvaret att driva fem
mätstationer vidare och anslog medel för ändamålet för 2000. I
budgetpropositionen för 2001 föreslår regeringen att SSI tillförs extra
medel för den fortsatta driften.

För att SSI skall kunna finansiera större beredskapsinsatser i avvaktan
på beslut av regeringen har SSI i sitt regleringsbrev för budgetåret 2000
fatt en räntekontokredit på högst 10 miljoner kronor.

I budgetpropositionen för 2001 föreslår regeringen att Räddningsverket
skall få ett bemyndigande att beställa RDS-mottagare för
inomhusvaming för de hushåll kring Barsebäck med gamla telefonväxlar
som i dag har varning via telefon. Vid byte till s.k. AXE-växlar förloras
den nuvarande vamingsfunktionen.

67

Rådgivning för sanering

Skr. 2000/01:52

På regeringens uppdrag har SSI i samråd med Räddningsverket upprättat
en nationell expertgrupp för saneringsfrågor i samband med radioaktivt
nedfall. Denna grupp har till uppgift att ge råd om saneringsmetoder
m.m.

Beredskapen i Central- och Östeuropa

Det är viktigt att säkerheten vid kärnkraftverken i Sveriges närhet har en
så hög säkerhet som möjligt. Regeringen bedömer att det behövs fortsatta
insatser för att minska risken för olyckor i kärnkraftverken i Central- och
Östeuropa. Sverige bidrar både bilateralt och genom internationella
organisationer till att höja säkerheten vid kärntekniska anläggningar i
Sveriges närhet. Detta sker genom bidrag till bl.a. Kämsäkerhetsfonden
(NSA) som administreras av Europeiska utvecklingsbanken EBRD. De
bilaterala insatserna sker framför allt genom SKI och SSI.

Arbetet med kärnkraftverket Ignalina i Litauen har varit framgångsrikt
och säkerheten där har sedan landet blev självständigt ökat avsevärt.
Litauen har beslutat att stänga den första av landets två reaktorer före
2005. En fond för avvecklingen har bildats till vilken Sverige, G7-
ländema, EU m.fl. bidragit.

En internationell arbetsgrupp kallad Contact Expert Group (CEG)
arbetar med att kartlägga behov av och prioritera insatser för att
omhänderta använt kärnbränsle och radioaktivt avfall i nordvästra
Ryssland. Arbetet i Ryssland går dock trögt bl.a. på grund av att
förhandlingar om ett multilateralt avtal om samarbete på det kärntekniska
området inte har kunnat slutföras. Detta avtal skall bl.a. reglera
leverantörernas ansvar. I förhandlingar deltar Sverige tillsammans Norge,
USA, EU-kommissionen m.fl.

Genom Östersjöstatemas råd, CBSS, finns en arbetsgrupp kallad
Working Group on Nuclear and Radiation Safety (WGNRS) som bl.a.
hanterar beredskapsfrågor. Denna grupp har utarbetat ett avtal om utbyte
av mätdata av strålnivåer för beredskap mellan Östersjöstatema. Arbetet
beräknas bli klart inom kort.

Med utgångspunkt från konventionen om tidig varning bedriver IAEA
ett projekt i Central- och Östeuropa med målsättning att effektivisera
vamingsrutinema i dessa länder. Sverige deltar som observatör i
arbetsgruppen för de ”norra” länderna. Arbetet går bl.a. ut på att ”korta”
larmvägama så att larmning skall kunna ske snabbare t.ex. direkt mellan
lokala myndigheter i olika länder eller t.o.m. direkt från kärnkraftverket i
fråga.

5.9.4 Behov av åtgärder på författningsområdet

Området är väl reglerat och med tydliga ansvarsförhållanden. Det finns
därför inget behov av stora författningsändringar.

68

5.9.5 Förmågan att klara störningar inom el och IT

Kärnkraftverken har krav på tillgänglighet av reservkraft i form av
dieselaggregat vilket är väl tillgodosett. Störningar inom IT har
analyserats i samband med IT-omställningen inför millennieskiftet.
Analyserna har resulterat i bedömningen att säkerheten vid reaktorerna
inte är beroende av IT-funktionema.

Vid beredskapsmyndighetema SKI och SSI är läget delvis olika. SSI
har tillgång till reservkraft vilket däremot SKI inte har. SKI kan dock vid
en svår påfrestning samgruppera sin beredskapsorganisation med SSI.
Vad gäller störningar på IT-området påverkar det framför allt
prognosverksamheten för spridning av radioaktiva ämnen, men här finns
även manuella system i reserv. För de manuella systemen blir dock
noggrannheten och snabbheten lidande.

5.10 Kemikalieolyckor och större olyckor till sjöss med
allvarligare utsläpp som följd (Försvarsdeparte-
mentet)

Sammanfattning: Regeringen bedömer att beredskapen är god mot
olyckor vid transport av farligt gods och kemikalieolyckor i stationära
anläggningar liksom olyckor till sjöss som kräver sjöräddnings- och
eller miljöräddningsinsatser. Reglerna inom respektive område är till
stora delar internationella och utarbetade inom FN och EU. Ett
kontinuerligt utvecklingsarbete pågår.

Samhällets grundberedskap mot olyckor med farligt gods och
olyckor med kemikaliehantering vid stationära anläggningar har
förstärkts genom att sju regionala resursbaser för kemikalieolyckor
färdigställts. De senare åren har också möjligheterna att förebygga
olyckor stärkts genom flera EG-direktiv.

När det gäller förebyggande av olyckor till sjöss så pågår ett
omfattande arbete såväl nationellt som internationellt för att
åstadkomma en säkrare och mer miljövänlig sjöfart.

5.10.1 Hotens och riskernas karaktär

Kemikalieolyckor och utsläpp av farliga ämnen kan förstöra både mark
och vatten. De ekonomiska konsekvenserna kan bli stora för samhället
och för enskilda. Det behövs bara en liten mängd olja för att förstöra en
vattentäkt med lukt och smak av olja. Oljeprodukter såsom fotogen och
dieselolja är särskilt besvärliga. De rör sig lätt i marken och avdunstar
långsamt. Oljetankar och transportolyckor är påtagliga risker. Utsläpp
från fabriker och andra anläggningar som hanterar kemikalier kan orsaka
skada på yt- och grundvattnet.

Sjötrafiken längs den svenska kusten och i Östersjön som helhet har
ökat under 90-talet. Fartygsanlöpen till svenska hamnar, transporter av
farligt gods till sjöss och andra tyngre sjötransporter har stadigt ökat.
Motsvarande gäller framför allt för sydöstra Östersjön där de baltiska
ländernas utveckling innebär ökad maritim verksamhet.

Skr. 2000/01:52

69

Med hänsyn till antalet transporter och de stora volymer av såväl Skr, 2000/01:52
passagerare som gods som transporteras har få olyckor inträffat. Antalet
rapporterade fartygsolyckor längs den svenska kusten och i Östersjön
som helhet har under den senaste 1 O-årsperioden legat mellan 110-170
per år, bortsett från tillbud i samband med byggandet av Öresundsbron.
Den klart allvarligaste olyckan var förlisningen av m/s Estonia hösten
1994. Det senaste allvarliga olyckan med ett allvarligt utsläpp som följd
inträffade 1990 utanför Blekinges kust då den ryska tankern Volgoneft
kolliderade med ett annat fartyg. Ett antal incidenter med betydande
riskpotential har därutöver inträffat.

I vissa fall skulle en olycka till sjöss med utsläpp som följd kunna
påverka flera samhällssektorer på ett mer omfattande sätt. Ett exempel är
en kollision mellan en oljetanker och ett större passagerarfartyg som
medför att fartygen springer läck och att brand uppstår ombord med ett
stort antal döda eller skadade personer som följd. Beroende på utsläppets
storlek, väderförhållanden och oljans egenskaper kan stor risk finnas att
utsläppet i sin helhet inte kan tas om hand till sjöss utan förorenar en
större kuststräcka med känsliga natur- och kulturområden.

5.10.2 Ansvarsförhållanden

Olyckor vid transport av farligt gods samt kemikalieolyckor i stationära
anläggningar

Arbetet med att öka säkerheten vid transporter av farligt gods utgör en
del av det samlade arbetet för att förebygga kemikalieolyckor.
Inriktningen i arbetet är att eliminera den extra säkerhetsrisk som det
farliga godset utgör under transporten. Reglerna för transport av farligt
gods är i mycket hög grad internationella och utarbetas bl.a. inom olika
organ i FN och EU. Sverige deltar aktivt i regelutvecklingsarbetet.
Ansvarig myndighet för landtransporter är Statens räddningsverk, för
lufttransporter Luftfartsverket och för sjötransporter Sjöfartsverket.

Statens räddningsverk är central myndighet för frågor om olycks- och
skadeförebyggande arbete enligt räddningstjänstlagen (1986:1102), är
transportmyndighet för transporter av farligt gods enligt lagen
(1982:821) om transport av farligt gods och samordnar övriga ansvariga
myndigheter inom detta område samt ansvarar i vissa fall för frågor om
sanering av radiakutsläpp m.m. Räddningsverket har även tillsynsansvar
enligt lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa
följderna av allvarliga kemikalieolyckor (Sevesolagstiftningcn).

Länsstyrelserna beslutar om inskränkningar för vägtransport av farligt
gods genom lokala trafikföreskrifter och anger rekommenderade
färdvägar för transporterna. För de verksamheter som omfattas av kraven
på säkerhetsrapport enligt rådets direktiv 96/82/EG av den 9 december
1996 om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga
olyckshändelser där farliga ämnen ingår (det s.k. Seveso Il-direktivet)
sker en fördjupad säkerhetsprövning i samband med länsstyrelsens
tillståndsprövning enligt miljöbalken.

70

Större olyckor till sjöss med allvarligare utsläpp som följd

Sjöfartsverket är ansvarig myndighet för sjöräddningstjänsten.
Kustbevakningen ansvarar for miljöräddningstjänsten till sjöss och har
dessutom en hög beredskap for sjöräddning. Om ett utsläpp når land
övergår ansvaret för denna del av saneringen till kommunen. Statens
räddningsverk har viss specialistkompetens samt fem regionala
miljöskyddsförråd vilka kan ställas till förfogande vid en
saneringsoperation. Länsstyrelsen har enligt räddningstjänstlagen
ansvaret för samordning mellan flera drabbade kommuner och utövar
dessutom tillsammans med Naturvårdsverket tillsyn. Det åligger
framförallt Sjöfartsverket och Kustbevakningen att inom respektive
ansvarsområde vidta åtgärder för att förebygga, begränsa konsekvenserna
av och återställa efter en olycka till sjöss enligt följande:

• Förebygga

- Internationellt och nationellt regelarbete

- Internationell samverkan

- Tillsyn och kontroll av säkerheten på fartyg

- Sjötrafik- och miljöövervakningskapacitet

• Begränsa konsekvenserna

- Förmåga till snabb insats liksom effektiv bekämpning och sanering

- Brandbekämpningsförmåga

- Tillgång till nödbogsering

• Återställa

- Förmåga att sanera skadade djur- och naturvärden

- Möjlighet till ekonomisk ersättning

Härutöver skall det finnas en förmåga att informationsmässigt hantera
situationer av katastrofkaraktär

Den svenska räddningstjänsten till sjöss omfattar räddning av
människoliv och miljö. Däremot omfattas inte att begränsa skador på
egendom. Egendomsskydd, i form av t.ex. brandsläckning, kan dock ske
som ett led i räddningstjänstarbetet för att rädda liv eller skydda miljö
eller som ett bärgningsuppdrag om fartygsbefälhavaren så begär.

5.10.3 Bedömning av läget för beredskapen

Olyckor vid transport av farligt gods samt kemikalieolyckor i stationära
anläggningar

Med hänsyn taget till antalet transporter och de stora volymer som
transporteras är olyckor med farligt gods relativt fa. I Sverige har det
under senare år inträffat olyckor med kemikalietransporter i Kävlinge år
1997, i Kälame år 1997 och i Borlänge våren 2000. Erfarenheterna av
dessa olyckor pekar på att samhället har en god förmåga att agera snabbt
och målmedvetet. Genom samordnad information, avspänningar och
evakueringar samt genom ett agerande i övrigt har det hindrats att
olyckorna lett till personskador eller mer omfattande skador på egendom
eller miljö.

I Sverige har det inte inträffat några allvarliga kemikalieolyckor i
stationära anläggningar. Det finns ändå ett behov att förstärka samhällets

Skr. 2000/01:52

71

grundberedskap mot kemikalieolyckor såväl vid olyckor med transport
av farligt gods som vid olyckor med kemikaliehantering i stationära
verksamheter. Regeringen fattade mot denna bakgrund i juni 1998 beslut
om att Räddningsverket skall inrätta sju regionala resursbaser mot
kemikalieolyckor samt att Räddningsverket skall svara för att ansvarig
personal utbildas.

Dessa förråd innehåller i dag skyddsutrustning, indikeringsinstrument,
utrustning för bildöverföring, kemikalielänsor, och utrustning för
omhändertagande av kemikalier. Utrustningen skall komplettera
kommunernas egna resurser. Med lärdom från gasololyckoma i Borlänge
och Lilleström i Norge har inriktningen vad gäller den planerade
kompletteringen av materiel fått en delvis ändrad karaktär.

För att förebygga de risker som är förenade med transport av farligt
gods antog EU 1996 rådets direktiv 96/3 5/EG om utnämning av och
kompetens hos säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods på väg,
järnväg eller inre vattenvägar. Direktivet innebär att det för varje
verksamhet som utför transporter av farligt gods samt för verksamheter
som lastar och lossar sådana transporter, skall utses en
säkerhetsrådgivare. Direktivet ledde till ändringar i lagen (1982:821) och
förordningen (1982:923) om transport av farligt gods. Kravet på
säkerhetsrådgivare gäller från den 1 januari 2000. Med den nya
lagstiftningen sätts fokus på aktivt förebyggande åtgärder. Verksamheter
som berörs skall lägga tyngden vid sådana åtgärder som säkerhetsmässigt
avhjälper allvarliga risker och därmed medverkar till att
transportsäkerheten ökar.

Större olyckor till sjöss med allvarligare utsläpp som följd

Förutsättningarna för att operativt kunna hantera olyckor till sjöss är
allmänt sett goda i Sverige. Det operativa räddningsarbetet leds när det
gäller sjöräddningsinsatser från sjöräddningscentralen i Göteborg, och
när det gäller miljöräddningsoperationer till sjöss från Kustbevakningens
ledningscentral vid respektive regionledning. Vidare finns
specialutbildade kommunala insatsstyrkor, s.k. RITS-styrkor
(Räddningsinsatser Till Sjöss), för bl.a. brandbekämpning ombord i
fartyg. Staten har tecknat avtal med Stockholm, Göteborg, Helsingborg,
Hämösand/Kramfors, Gotland och Karlskrona, som åtagit sig att, dygnet
runt, hålla beredskap med varsin styrka.

Regeringen bedömer att det finns en hög beredskap och en god
förmåga att hantera allvarligare olyckor till sjöss, såväl avseende sjö-
som miljöräddning. Sårbarheten finns i Östersjön framför allt i
avsaknaden av resurser för sjögående brandbekämpning och
nödbogsering av fartyg. Dessa åtgärder kan vara effektiva metoder att
förhindra svårare olyckor och utsläpp. I dagsläget kan metoderna dock
bara användas i mycket begränsad omfattning eftersom de fysiska
förutsättningarna i form av utrustning och fartyg saknas.

Det är svårare att bedöma förmågan till effektiv sanering på land
eftersom Sverige varit förskonat från större oljekatastrofer.
Saneringsarbetet leds i första hand av räddningsledaren i respektive
kommun. För att öka sin insatsförmåga har de kommunala
räddningstjänsterna i allt högre utsträckning samordnat sin verksamhet i

Skr. 2000/01:52

72

räddningstjänstkommuner (kommunalförbund) samt genom olika typer Skr. 2000/01:52
av samverkansavtal. Så gott som samtliga räddningstjänstkommuner har
slutit avtal om s.k. gränslös samverkan, dvs. att det är den närmaste
räddningsstyrkan som larmas vid en olycka oavsett kommungräns.

Vidare har, som tidigare nämnts, Räddningsverket på regeringens
uppdrag färdigställt utrustningen av sju regionala resursbaser för
kemikalieolyckor. Syftet är att förstärka samhällets grundberedskap mot
olyckor med farligt gods och olyckor med kemikaliehantering vid
stationära anläggningar. Dessa resursbaser bör kunna användas av den
kommunala räddningstjänsten vid utsläpp i t.ex. hamn.

5.10.4 Behov av åtgärder på författningsområdet

Större olyckor till sjöss med allvarligare utsläpp som följd

Det förebyggande arbetet på området avser såväl säkrare framfart till
sjöss som fartygskonstruktion, kontroll och tillsyn samt möjlighet att
vidta konsekvensreducerande åtgärder. Huvuddelen av dessa
bestämmelser måste arbetas fram och antas inom ramen för FN:s
sjöfartsorgan (International Maritime Organization, IMO). Skälet till
detta är främst att den stadfästa rätten till det fria havet gör det svårt att få
acceptans för regionala och lokala bestämmelser som inskränker rätten
till fri passage. Dessutom blir efterlevnaden av sådana regler svåra att
kontrollera.

Vad avser det pågående förändringsarbetet för en säkrare och mer
miljövänlig sjöfart bör bl.a. följande nämnas.

•  Regeringen överlämnade den 25 maj 2000 propositionen
Genomförande av Östersjöstrategin (prop. 1999/2000:133) till
riksdagen. Propositionen innehåller lagförslag som gör det möjligt
att genomföra Östersjöstrategin för mottagningsanordningar för
fartygsgenererat avfall och tillhörande frågor (Östersjöstrategin),
som har arbetats fram inom ramen för Helsingforskonventionen.
Syftet med strategin är att skydda miljön i Östersjöområdet från
skadliga utsläpp från fartyg.

•  Mot bakgrund av framför allt olyckan med tankern Erika utanför
Bretagne i Frankrike i december 1999 pågår ett arbete inom EU i
syfte att se över åtgärder för att öka säkerheten vid oljetransporter
till sjöss, det s.k. Erikapaketet. Förslaget omfattar bl.a. utökad
kontroll av undermåliga fartyg i europeiska farvatten och har
påskyndat införande av bestämmelser om dubbelskrov eller
likvärdig konstruktion för oljetankfartyg med enkelskrov. I slutet
av 2000 avser kommissionen även att lägga ett kompletterande
förslag (Erikapaket II). De tre huvudförslagen man hittills har
talat om rör tillskapandet av en europeisk byrå för sjösäkerhet, en
förbättring av övervakningen av sjöfarten samt en förstärkning av
systemet för oljeskadeersättning.

•  Ett tilläggsprotokoll till den internationella konventionen om
beredskap för, insatser vid och samarbete vid föroreningar genom
olja, 1990 (OPRC) har under 2000 slutförhandlats och
undertecknats. Protokollet utvidgar konventionen så att den även

73

kommer att omfatta andra skadliga ämnen än olja. Sverige har för
avsikt att ratificera protokollet.

•  Inom ramen för EU:s rådgivande kommitté för insatser mot
utsläpp av olja och andra skadliga ämnen till sjöss (ACPH) har
under 1999 och 2000 tagits fram ett nytt regelverk, en
gemenskapsram för samarbete om oavsiktlig eller avsiktlig
förorening av havet.

•  Utredningen om översyn av räddningstjänstlagen (Fö 1999:03)
skall även se över vissa frågor som hör samman med
miljöräddningstjänst till sjöss, bl.a. befogenheterna för att så tidigt
som möjligt kunna sätta i gång miljöräddningsoperationer till
sjöss samt fördelningen av ansvaret mellan statliga och
kommunala myndigheter då fartyg i samband med en
räddningstjänstinsats bogseras till hamn. Utredaren skall redovisa
sitt resultat senast den 1 juni 2001.

•  Oljeutsläppsutredningens betänkande Att komma åt oljeutsläpp
(SOU 1998:158) överlämnades i januari 1999. Utredningen
innehåller bl.a. förslag på åtgärder för att effektivisera det rättsliga
förfarandet för att beivra oljeutsläpp till sjöss, lämna förslag till
förändringar i myndigheternas verksamhet samt i regelsystemet
som kan leda till effektivare ingripanden. Förslagen bereds för
närvarande inom Regeringskansliet. En proposition är aviserad till
våren 2001.

Skr. 2000/01:52

5.10.5 Behov av övriga åtgärder

Större olyckor till sjöss med allvarligare utsläpp som följd

Inom ramen för Helsingforskommissonens (HELCOM:s) arbete pågår en
kartläggning av vilka resurser som faktiskt finns tillgängliga i Östersjön
för bl.a. brandbekämpning och nödbogsering av fartyg, såväl nationellt
som mellanstatligt. Erfarenheter från olyckor samt det preliminära
resultatet överensstämmer dock med vad som tidigare sagts om
beredskapsläget. Slutsatsen påtalades även i betänkandet Säkrare
kemikaliehantering (SOU 1998:13) där man konstaterade att skälet till
den bristande kapaciteten främst var avsaknaden av ekonomiska resurser.

74

Redovisning av fall utöver de hittills
prioriterade

Skr. 2000/01:52

6.1      Oljeförsörjningen (Näringsdepartementet)

6.1.1      Hot

Sverige är helt hänvisat till import för sin försörjning av
petroleumbaserade bränslen, antingen i form av råolja till de svenska
raffinaderierna eller i form av färdiga produkter som bensin, diesel och
eldningsolja. Särskilt inom transportsektorn är oljeberoendet mycket
stort. De ffedstida hotbilderna såvitt avser oljeförsötjningen hänger
främst samman med riskerna för minskad tillförsel av råolja till den
västeuropeiska marknaden. Tänkbara orsaker skulle kunna vara krig eller
kriser i produktionsområdena (1999 kom 43 procent av EU:s
oljeleveranser från OPEC-ländema) eller mycket svåra olyckor som
drabbar produktions- eller transportkapaciteten.

6.1.2     Lagring och andra beredskapsåtgärder

För att minska risken för allvarliga störningar i bränsle- och
drivmedelsförsörjningen som kan uppstå i fredstid hålls sedan mitten av
1970-talet särskilda s.k. ffedskrislager av råolja och oljeprodukter.
Sverige har tillsammans med flertalet OECD-länder anslutit sig till
avtalet om ett Internationellt energiprogram, IEP. Avtalet innehåller
bestämmelser om bl.a. samordnade åtgärder för att möta
oljcförsörjningskriser. Genom IEP-avtalet har de anslutna länderna också
åtagit sig att hålla beredskapslager av olja motsvarande 90 dagars
nettoimport. Vid en kris skall länderna vidta åtgärder för att begränsa
oljekonsumtionen och medverka i ett system för fördelning av tillgänglig
olja. Samtliga EU-länder är anslutna till IEP-avtalet, men EU har också
interna bestämmelser om lagring och krishantering. Inom EU baseras
lagringen på konsumtion i stället för import, vilket gör att även
nettoexportörer som Storbritannien och Danmark måste hålla
beredskapslager. För svenskt vidkommande är åtagandena enligt IEP-
avtalet och EU:s regelverk likvärdiga.

6.1.3     Ansvar

Statens energimyndighet har enligt sin instruktion och genom uppdrag i
särskilda förordningar ansvar för beredskapsfrågorna inom bränsle- och
drivmedelsförsörjningen. Lagringen av olja sker hos näringslivet och på
dess bekostnad enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja
och kol. Genom den lagen, men även genom några andra författningar,
främst oljekrislagen (1975:197), finns det författningsmässiga stöd som
krävs för att Sverige skall kunna infria sina förpliktelser enligt IEP-
avtalet och EU:s lagstiftning.

75

Skyldiga att hålla oljelager är bl.a. alla importörer, raffinaderiföretag
och större oljehandelsföretag. Deras lagringsskyldighet grundas på en
viss, för alla lagringsskyldiga lika stor andel av föregående års
försäljning eller förbrukning av lagringsbränslen. Regeringen fastställer
varje år denna andel, det s.k. lagringsprocenttalet, genom en särskild
förordning. Andelen är f.n. ca 25 procent för ett antal viktiga
oljeprodukter som ingår i lagren. En viss del av lagren får hållas i annat
EU-land, med vilket Sverige har ingått särskilda avtal härom.
Ömsesidiga lagringsavtal har ingåtts med Danmark, Finland och
Storbritannien. Förhandlingar pågår med Irland och Nederländerna.

6.1.4 Beredskapsläget, behov av åtgärder

Beredskapsläget för fredstida oljekriser är gott. Något omedelbart behov
av större åtgärder finns därför inte. I fråga om lagringen av bränsle och
drivmedel uppfyller Sverige väl sina internationella förpliktelser och
deltar aktivt i samarbetet i dessa frågor inom EU och IEA (den
organisation som administrerar IEP-avtalet). När det gäller
beredskapsåtgärdema i övrigt sker en löpande anpassning till
marknadsutvecklingen och till de åtgärder som överenskommes inom
ramen för IEP-avtalet och EU-samarbetet. Inom EU diskuteras för
närvarande mellan kommissionen och medlemsländerna en utökad
samordning for att kriser skall kunna mötas på effektivast möjliga sätt.
Bl.a. diskuteras användningen av beredskapslagren och hur
konsumtionsdämpande åtgärder skall kunna sättas in samordnat med
tanke på den inre marknadens funktionssätt. Det kan därför inte uteslutas
att på några års sikt den svenska lagstiftningen i denna del kan behöva
anpassas till nya EU-regler. Dessutom har Statens energimyndighet
nyligen föreslagit vissa författningsändringar för att underlätta en
rationell och kostnadseffektiv lagerhantering.

6.2 Kraftiga störningar på samhällsekonomin
(Finansdepartementet)

Sedan mitten av 1997 finns inom Regeringskansliet
(Finansdepartementet) en beredskapsdelegation för ekonomisk politik.
Delegationen genomför förberedelsearbete på det ekonomisk-politiska
området infor kriser och krig så att olika instansers åtgärder skall bli
konsistenta och rimligt balanserade. Arbetsområdet för delegationen är
åtgärder inom främst finanspolitiken, penningpolitiken och
utrikeshandeln som syftar till att i krissituationer främja viktiga mål på
den ekonomiska politikens och försörjningens områden. Initiativ skall
även tas till översyn av lagstiftningen på området.

En inledande uppgift for delegationen var att granska de traditionella
regleringsinstrument som sedan andra världskriget ingått i svenska
myndigheters åtgärdsarsenal. I propositionen Förändrad omvärld -
omdanat försvar (prop. 1998/99:74) presenterade regeringen sin
bedömning med anledning av delegationens analys av förutsättningarna
att använda regleringar i den ekonomiska politiken i krissituationer.

Skr. 2000/01:52

76

Regeringens - och även delegationens - bedömning var att planeringen Skr. 2000/01:52
av den ekonomiska politiken infor krissituationer bör utgå från att det
övervägande ansvaret for att målen för den ekonomiska politiken skall
kunna uppnås vilar på generella ekonomisk-politiska åtgärder. Detta
innebär att eventuella reglerande åtgärder av mer omfattande slag
förutsätts inte behöva sättas i kraft förrän i ett sent skede i en
krissituation. Riksdagen har inte haft något att erinra mot detta.

För att söka klarlägga vilka påfrestningar som den svenska
samhällsekonomin och de offentliga finanserna kan utsättas för i olika
krissituationer har delegationen genomfört enkla spel av olika
händelseförlopp. Spelen har gällt allvarliga ekonomiska kriser i Sverige
till följd av en kraftig externt initierad ekonomisk störning, en
kämkraftsolycka i ett grannland och ett begränsat militärt angrepp
förenat med angrepp i form av informationsoperationer mot bl.a.
finansiella informationssystem. Syftet med spelen har varit att skapa
fördjupad förståelse för arten av olika störningar och möjligheterna att
med olika instrument motverka störningarnas effekter på
samhällsekonomin och de offentliga finanserna.

Erfarenheter som vunnits från bl.a. delegationens arbete har föranlett
initiativ som syftar till att förbättra förutsättningarna att möta störningar i
det finansiella systemet. Sålunda har det löpande informationsutbytet,
diskussionerna och samrådet i dessa frågor mellan chefer i
Finansdepartementet, Finansinspektionen och Sveriges riksbank
utvecklats.

Delegationen har vidare kunnat konstatera att beredskapslagstifitningen
på det ekonomisk-politiska området blivit delvis föråldrad. Detta kan
gälla t.ex. lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering, lagen
(1957:684) om betalningsväsendet under krigsförhållanden, kungörelsen
(1964:18) med vissa föreskrifter angående tillämpningen av lagen den 20
december 1957 (nr 684) om betalningsväsendet under krigsförhållanden
och lagen (1940:300) om förordnande om anstånd med betalning av gäld
m.m. (moratorielag). En översiktlig analys och bedömning av bl.a. dessa
författningar kommer inom kort att inledas i Finansdepartementet.

Härutöver har bl.a. Finansinspektionen, Riksskatteverket och
Ekonomistymingsverket analyserat innebörden av den förändrade
hotbilden med allvarliga fredstida påfrestningar på samhället. Till en del
har därvid erfarenheter från förberedelser inför millennieskiftet kunnat
användas.

77

Försvarsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 december 2000

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Thalén,
Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros,
Messing, Rosengren, Larsson, Wämersson, Lövdén, Ringholm,
Bodström

Föredragande: statsrådet von Sydow

Skr. 2000/01:52

Regeringen beslutar skrivelse 2000/01:52 Beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred

78