Överläggning inför ordförandeskapets konsultationer med sverige den 31 maj 2007

Överläggning inför ordförandeskapets konsultationer med Sverige den 31 maj 2007

Tisdagen den 29 maj 2007 kl. 12.30 med statssekreteraren Nicola Clase

Ordföranden: Det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet är öppnat. Vi har en föredragningslista, men innan vi går in på den skulle jag vilja att vi tar beslut om att Bengt Ohlsson som är riksdagens man i Bryssel får närvara. Svaret är ja.

Vi kommer till punkt 1. Det är på sedvanligt sätt en överläggning, nu inför ordförandeskapets konsultationer med Sverige den 31 maj 2007. Det är Nicola Clase, Torbjörn Haak och Katarina Areskoug som vi nu är vana att se i denna position.

Statssekreterare Nicola Clase: Herr ordförande! Jag hoppas att ni inte blir trötta på att se våra ansikten så här ofta. Som vi tidigare har redogjort för här i utskottet är det tyska ordförandeskapets ambition att vid toppmötet i juni nå en uppgörelse om hur ett nytt fördragsverk för EU bör se ut. Ordförandeskapet vill få stöd för ett detaljerat mandat för en regeringskonferens som ska genomföra de förändringar som toppmötet nu i juni kan enas om.

Som bekant söker ordförandeskapet stöd för en fördragsmodell som för det första ska ta sig formen av ändringar i de nuvarande EU- och EG-fördragen, för det andra överföra till EU- respektive EG-fördraget de förhandlingslösningar som i sak nåddes inom ramen för det konstitutionella fördraget. Det sker i så stor utsträckning som möjligt samtidigt som tanken är att pelarstrukturen ska upplösas och en enhetlig rättslig personlighet skapas för EU. För det tredje tonas ett antal frågar ned som i det konstitutionella fördraget gavs profilerade symboliska drag. För det fjärde ersätts del 2, det vill säga stadgan om grundläggande rättigheter, med en rättsligt bindande referens till denna stadga. För det femte aktualiseras vissa tillägg. I vissa fall handlar det om att delar av innehållet i det konstitutionella fördraget skulle framhävas tydligare, till exempel kring klimatfrågan.

Regeringen har samrått med utskottet vid flera tillfällen under våren. Regeringen samrådde med utskottet om ordförandeskapets inriktning inför det bilaterala samtal som hölls den 3 maj. Inför detta möte förelåg ett frågeformulär från ordförandeskapet. Några ytterligare liknande dokument från ordförandeskapet har vi inte fått.

Från samtalet den 3 maj återrapporterade jag här i utskottet den 10 maj och redogjorde samtidigt för vad vi förväntade oss av det möte med företrädare för samtliga medlemsstater som hölls den 15 maj. I förra veckan rapporterade jag om innehållet i mötet den 15 maj.

Närmast fortsätter samtalen i kontakter mellan huvudstäderna och särskilt då med stats- och regeringscheferna personligen. I de kontakterna företräder regeringen den linje som vi föredragit och samrått med utskottet om. Statsministern träffar förbundskansler Merkel den 31 maj.

Jag vill understryka att vi befinner oss i intensiva förberedelser för det som kan bli ett svårt toppmöte i midsommarhelgen. Det är mycket som står på spel. Fördragsfrågan är av stort politiskt värde. Den är viktig för den fortsatta utvidgningen. I omvärldens ögon är en lösning på den här utdragna frågan lite av ett lackmustest på unionens förmåga att leva upp till de förväntningar som ställs på den. Men det är också en fråga om sakligt innehåll. Det handlar om att kunna effektivisera grunderna för unionens arbetssätt, att kunna bekräfta och bygga vidare på unionen som en avancerad form av internationellt samarbete, att stärka unionen som ansvarstagande global markör samt att skapa bättre förutsättningar för att bekämpa gränsöverskridande brottslighet.

Det är mycket som står på spel inför midsommarhelgens möte. Det finns, som vi har redogjort för tidigare här, delade meningar på vissa centrala punkter. Det handlar till exempel om hur man ska lösa frågan om fördragets struktur, om rättighetsstadgans ställning men också om ansatser att begränsa omfattningen av majoritetsomröstning. Även röstviktningen finns med som komponent.

Från statsministern besök i Warszawa i går kan jag bekräfta att den polska regeringen står fast vid sina tankar om att röstviktningen inte, enligt deras sätt att se på det, är en tillfredsställande lösning. Så det är inte någon självklarhet att vi kommer att kunna nå en lösning vid junitoppmötet. Vi kommer naturligtvis att bättre kunna bedöma förutsättningarna ju närmare toppmötet vi kommer.

Det är en speciell förhandlingssituation. Ordförandeskapets metod att ha informella samtal står i mycket stor utsträckning i överensstämmelse med den metod som dåvarande irländska ordförandeskapet utnyttjade våren 2004 för att nå enighet om det konstitutionella fördraget. Också då genomförde man omfattande bilaterala konsultationer innan ett förslag lades fram. Den gången lyckades man nå fram till en uppgörelse. Vi vet alla vad som hände sedan. Vi får se hur det nu går för det tyska ordförandeskapet, men vi tycker att det är viktigt att på bästa sätt stödja dem. Det har varit lite av en ledstjärna för vår statsminister som har talat med flera av de länder som kanske inte riktigt har varit så enkla i det här sammanhanget. Ja, det var ett understatement.

Såvitt vi nu kan bedöma avser ordförandeskapet att lägga fram två dokument inför toppmötet. Det handlar för det första om en rapport i ordförandeskapets eget namn som sannolikt ger en bakgrundsteckning och redogör för de uppfattningar som medlemsstaterna företräder. För det andra handlar det om ett utkast till toppmötesslutsatser som sannolikt inriktas på de konkreta steg som ordförandeskapet vill få stöd för. Vi förväntar oss att ordförandeskapets rapport läggs fram inför allmänna rådets möte den 18 juni, medan utkastet till toppmötesslutsatser kommer först i veckan därpå. Exakt när är oklart.

Regeringen samråder fortlöpande med riksdagen i förberedelserna för toppmötet och naturligtvis även under toppmötet i midsommarhelgen. Som jag har sagt tidigare i det här sammansatta utskottet är man i den här branschen optimist ena dagen, pessimist andra dagen. I slutändan är det bäst att vara realist. Efter besöket i Polen i går får man väl verkligen säga att man tvingas vara realist. Jag tycker ändå att det är väldigt viktigt att säga att vi måste sikta in oss på att det kan komma att bli en uppgörelse vid toppmötet i juni som i stort innebär att man löser de utestående frågorna. Men det är samtidigt långt ifrån säkert att det kommer att kunna ros i hamn. Det är mycket som står på spel. Men, som sagt, jag tycker ändå att vi bör inrikta oss på att det kan bli en uppgörelse. Det finns många krafter som drar åt det hållet. Men vi är inte där än.

Ordföranden: Det innebär att i de samtal som sker i övermorgon,  torsdag, kommer de positioner att framföras som står i det pm som har skickats ut i dag, och det överensstämmer med de positioner som tidigare har redovisats för det sammanskatta utskottet redan i samband med frågeformuläret.

Ingvar Svensson (kd): Jag har inga synpunkter på det här pappret utom en enda. Det är på s. 3 där det står mitt på sidan att det är viktigt att det nationella parlamentet får en stark roll i prövningen av närhetsprincipen. Jag förmodar att det är subsidiaritetsprincipen man avser. Men om man använder begreppet närhetsprincipen om subsidiaritetsprincipen visar man att man inte har förstått begreppets innehåll. Under ett antal år har jag försökt övertyga riksdagen om att vi ska sluta använda närhetsprincipen. Jag tror att jag i stort sett lyckades under föregående mandatperiod. Det kan vara både en fjärrprincip och en närhetsprincip. Det är en sak som nu återstår att lära Regeringskansliet.

Ordföranden: Att vara missionär är en outtömlig uppgift, Ingvar. Så är det. I den ändan bör man kanske också lägga till att det finns ett protokoll om subsidiaritetsprincipen. Det tycker jag faktiskt ska läggas med. Här har man i praktiken erinrat om protokoll om de nationella parlamentens roll, men man bör också erinra om protokollet om subsidiaritetsprincipen. Det behöver man sedan inte översätta. Det kan stå som det står.

Helene Petersson i Stockaryd (s): Jag läste i dag i tidningen om statsministerns resor runt i Europa och som han uttrycker det: försöka att fara runt till bråkstakarna. Jag hade lite funderingar. Nu fick jag lite besked om det här. Men är det kopplat till några andra besök, eller är de här resorna avsedda för att ta diskussionerna om EU-fördraget? När jag läste det först kändes det lite som att här sitter vi och diskuterar vilka Sveriges positioner är och hur vi ska ställa oss i vissa sammanhang. Jag funderade på vilka signaler statsministern ger ute i Europa. Jag skulle gärna vilja ha lite mer bakgrund om det är ett uppdrag från Angela Merkel och om man har delat upp det.

Pernilla Zethraeus (v): Jag har ingen konkret fråga. Jag vill tacka för ännu en bra och saklig redogörelse. Jag tycker att det är bra att det den här gången också finns ett pm med förslag till sammanfattande skriftliga slutsatser inför det här mötet. Men det föranleder mig också att säga att jag känner behov av att markera i någon typ av reservation, särskilt yttrande, eller vad det nu ska vara. Jag hade velat se en helt annan inriktning på hela processen. Det är ingen idé att jag sitter och tjatar om det på punkt efter punkt, för vi kommer inte överens om det. Jag är kritisk till den gemensamma försvarspolitiken, vill ha en annan orientering mot ökad mellanstatlighet, mindre överstatlighet, vill se ett bindande undantag från svensk sida från EMU:s tredje steg i enlighet med folkomröstningsresultatet och så vidare på ett antal andra punkter som vi har resonerat om tidigare kring det här bordet. Jag skulle vilja flagga för ett behov av att utveckla det skriftligt i förhållande till det här dokumentet på något sätt.

Ordföranden: Vi noterar detta.

Kerstin Lundgren (c): Jag vill bara kolla av. När vi pratar om närhetsprincipen och de nationella parlamenten, är det detsamma som att proportionalitet inte är något som finns med i diskussionen längre? Jag skulle också vilja höra utifrån de samtal som har varit i bilaterala kontakter: Föranleder det Sverige att agera för att söka någon alternativ väg i förhållande till det som vi annars har sett skulle komma?

Berit Andnor (s): Jag vill tacka för en väldigt bra genomgång. Jag tycker också att pm:et var bra. Det blir klarare och tydligare för varje gång vi träffas och pratar om denna fråga. Det har alltid en positiv verkan. De ståndpunkter som här förs fram från regeringens sida är också något som vi ställer upp på från socialdemokratisk sida.

Jag vill bara nämna i det här sammanhanget, eftersom det ändå kan ha betydelse framöver, att vi har en punkt till på dagordningslistan i dag som handlar om utskottets fortsatta arbete. Vi tycker att det nog vore bra om vi i riksdagen fick möjlighet att debattera frågan om det konstitutionella fördraget. Det är, precis som statssekreteraren säger, naturligtvis oerhört viktigt och avgörande för vårt samarbete framöver. Därför kommer vårt förslag på den punkten att vara just att vi arbetar fram ett betänkande som inte behöver vara särskilt omfattande men som ändå lyfter upp de frågor som, väldigt många, finns att hitta i det pm som regeringen har tagit fram. Jag tror att det är viktigt att regeringen känner att man har stöd från riksdagen på de här punkterna men framför allt att vi bidrar på vårt sätt – eller hur Carl B – till att vi får en levande debatt om fördraget. Det kan ju vara vårt bidrag i det här sammanhanget.

Som jag sade så finns många av de frågor med som vi tycker är viktiga att regeringen känner att det finns ett stöd för och framför allt handlar det om det mandat som regeringen har för den förhandling som man kommer att genomföra.

Jag noterar att det inte har dykt upp någon ny fråga i förhållande till det som har sagts tidigare, om jag tolkar statssekreteraren rätt, inför Reinfeldts träff med Merkel på torsdag. Jag frågar för säkerhets skull: Är det korrekt?

Det är ytterligare ett par punkter som vi skulle vilja lyfta in i det är sammanhanget. Det gäller de omtalade passerellerna, möjligheten att skaffa sig nya områden att ta ansvar för och ta åt sig befogenheter som EU har och att det inte på något sätt är något som kan föras in i diskussionerna. Vi är från vår sida inte beredda att ge oss in i det.

Vi är inte heller i den diskussion som nu ligger framför oss beredda att gå vidare när det gäller ytterligare försvarssamarbete.

Som statssekreteraren säger finns det naturligtvis stora osäkerheter om det över huvud taget finns någon möjlighet att komma fram till en gemensam ståndpunkt på junimötet mot bakgrund av vissa länders invändningar. Sett i det perspektivet är det viktigt att nämna de två ytterligare frågorna. Jag tycker att det är viktigt att regeringen har klart för sig var riksdagen står i de frågorna. Det konstitutionella fördraget, som det ser ut, har ju en bred uppslutning i riksdagen.

Jag vill lyfta in dessa frågor så att det inte blir något som lyfts in från ordförandeskapets sida för att lösa upp förhandlingen.

Morgan Johansson (s): Jag delar Berits uppfattning att processen känns bra och nyttig. Vi ställer också upp på de ställningstaganden som regeringen har gjort och som framgår av promemorian.

När vi kommer längre fram i processen blir det ju också allt skarpare lägen när det gäller förhandlingssituationen. Till slut kommer man till ett läge där man måste ställa sig frågan: Vad är det vi inte kan gå med på?

Några länder driver sina frågor väldigt hårt. Polen vill naturligtvis ha mer makt åt sig själva. Därför vill de in i röstviktningsfrågan för att vikta upp sina egna röster. Britterna vill inte se majoritetsbeslut i rätts- och inrikesfrågor. Därför vill de ha opt out-klausuler. När det gäller fransmännen vet vi inte riktigt hur aggressivt den nya presidenten kommer att driva Turkietfrågan. Att han inte vill släppa in Turkiet i EU är väl alldeles solklart. Frågan är om han kommer att försöka använda den här processen för att lägga hinder i vägen. Det vet vi inte ännu.

Min fråga är: Kan Sverige, i en förhandlingssituation, komma att gå med på något av detta, det vill säga utvidga Polens maktbefogenheter, ge britterna opt out-klausuler eller låta fransmännen med olika skrivningar lägga hinder i vägen för Turkiet? Finns det en väldigt klar bindning i de här frågorna från regeringens sida om att man aldrig kan tänka sig att gå med på detta?

I det vilande förslaget finns det en del substansförändringar när det gäller överföring av kompetens till EU. Det ligger i sig i att pelarstrukturen upphävs. Kan Sverige, substansmässigt, gå med på någon form av överföring av ytterligare makt till EU i förhållande till vad det vilande förslaget säger? Har vi bundit oss så tydligt vid masten också där att vi aldrig kan släppa in ytterligare överföring av makt till EU i den här processen?

Carl B Hamilton (fp): Vi återkommer ju under senare punkter till formfrågorna om hur riksdagen fattar beslut i själva förhandlingsläget.

Jag ska börja med en annan formfråga. Under punkt ett står det: Överläggning för ordförandeskapets konsultationer.

Jag uppfattar det här sammanträdet som att vi nu har samråd och att ordföranden avser att sammanfatta diskussionen efteråt med att det finns eller inte finns stöd för regeringens här redovisade upplägg. – Ordföranden nickar instämmande till detta. – Då får man väl uppfatta detta pm som en beskrivning av regeringens position.

Polackerna har infört begreppet energisäkerhet. Att tala om klimat och energi är tämligen harmlöst. De har tydligen fört in begreppet energisäkerhet. Jag antar att det har udd österut. Finns det en slamkrypare här? Kan det komma att ställa till problem?

Min andra fråga är densamma som tidigare restes av Morgan Johansson, nämligen den brittiska önskan om en opt out på inrikes justice and home affairs. Vad är innebörden? Kan man beskriva det närmare?

Man kan ta detta som en positionsbeskrivning. På sista sidan, tredje stycket, står det om Köpenhamnskriterierna att man riskerar att skicka ambivalenta signaler om den fortsatta utvidgningen. Jag tycker att man kanske skulle ha skrivit negativa signaler om den fortsatta utvidgningen. Om man vill föra in dessa kriterier kan jag inte uppfatta att det har något annat syfte än att vara negativt till utvidgningen.

Man kan möjligen vara något mer utförlig beträffande begreppet illegal invandring. Vi är ju emot det. Det finns inte olika meningar runt bordet om det. Man kanske skulle säga något om att begreppet är väldigt oklart. Det kan slå emot asylrätten. Det är ett viktigt skäl till att vi är så negativa till att diskutera den här företeelsen. Jag ska inte försöka definiera den. Begreppet illegal invandring är något som vi ogillar.

Max Andersson (mp): I likhet med Pernilla känner jag behov av att anmäla avvikande mening vad gäller avsaknaden av krav på ett juridiskt grundat undantag från EMU. Man nämner inte någonting om att det nuvarande förslaget till konstitutionellt fördrag innehåller ett principbeslut om ett gemensamt försvar. Det vill vi från Miljöpartiet ha bort.

Samma sak gäller principen att medlemsstaterna förbinder sig att stärka sina militära resurser. Även det borde, enligt vår mening, tas bort från förslaget.

Vi motsätter oss också att tredje pelaren görs överstatlig. Och vi motsätter oss naturligtvis passerellerna.

Jag vill samtidigt välkomna att regeringen har ändrat sig vad gäller paragrafen om unionsrättens företräde. Det är välkommet att ni numera inte vill ha med det.

Jag har en fråga som gäller parlamentens roll i subsidiaritetskontrollen. Jag tycker att regeringens linje är lite oklar. Ibland låter det som om ni är för, ibland låter det som om ni är emot eftersom man inte ska öppna diskussionen.

Från Miljöpartiets sida är vi för en starkare makt åt parlamenten vad gäller subsidiaritetskontrollen. Jag skulle vilja få tydliggjort vad regeringens linje är.

Kerstin Lundgren (c): Jag har en kompletterande fråga med anledning av diskussionen om unionsrätten. Hur tolkas eventuella justeringar? Vi har hört att en sådan förändring skulle kunna innebära en ändring av rättsläget. Genom att man från staterna tar bort något som har funnits som förslag i ett fördrag och som man har skrivit under skulle man kunna ändra rättsläget. Jag vill ha en kommentar om det.

Ordföranden: Jag har en fråga om det protokoll som heter Protokoll om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna ska anses ingå i det institutionella paketet. Det är två protokoll. Det är bara de nationella parlamentens roll som nämns.

Statssekreterare Nicola Clase: Jag noterar Ingvar Svenssons kommentar om närhetsprincipen och att vi borde tala om subsidiaritetsprincipen. Jag tror att man använder närhetsprincipen som en översättning av subsidiaritetsprincipen. Det är inte något problem att skriva subsidiaritetsprincipen.

Helen Petersson frågade om statsministerns resor. Man kan ju göra det enkelt för sig i livet genom att bara prata med dem som tycker likadant. Då får man en bild av hur förhandlingsläget ser ut. Jag tror att statsministern har känt att han vill prata med dem som han känner har avvikande mening. Holland, till exempel, är det land som starkast driver frågan om Köpenhamnskriterier. Det är då bra att sätta sig ned med den holländske statsministern och säga att man tycker att det är ett dåligt förslag och föra resonemang med honom så att han förstår att det finns motstånd.

I fallet med polackerna tror jag att det var nyttigt. Det var en intressant psykologisk faktor i det samtalet. Vi ser att flera medlemsstater, både Polen och Tjeckien, är frustrerade över att de kom in i unionen samtidigt som man slutförhandlade under våren 2004. De känner att de inte var med riktigt, även om de satt med i förhandlingarna. När vår statsminister förklarar hur det var när vi kom med i unionen och vilka erfarenheter vi har ser vi att de lyssnar.

 – – –

Berit Andnor frågade om passereller och försvarssamarbete.

Frågan om försvarssamarbete har inte varit uppe vid något tillfälle under våren. Den finns inte i det frågeformulär som jag har fått, eller i diskussionerna över huvud taget. Därmed inte sagt att inte saker kan dyka upp i förhandlingarna. Vi är naturligtvis vaksamma, men jag har inte hört något om detta.

Passerellerna som också togs upp av Max Andersson ska jag låta Torbjörn Haak tala lite mer ingående om.

Departementsrådet Torbjörn Haak: Jag vill bara klargöra innebörden av det vackra franska ordet passerelle, eller ”gångväg” som man kanske skulle kunna säga, mindre poetiskt, på svenska. Vad vi menar med en passerell är, med vedertaget språkbruk, en ändring av beslutsordningen för en uppgift som redan är lämnad till gemenskapen eller unionen. Det är en sak. En annan sak är vilken uppgift som unionen eller gemenskapen har. Den uppgiften, vad unionen får, och därmed underförstått inte får, göra bestäms genom fördraget och den förhandling som vi nu för. Passereller syftar inte till att ändra uppgiften för unionen eller gemenskapen, däremot kanske till att öppna en möjlighet att ändra formen för beslutfattandet, vilket då är en annan sak.

Det finns flera sådana här passereller. Den som man ofta tänker på i det konstitutionella fördraget är den man hittar i den fjärde avdelningen, artikeln 444. Men det finns också andra i fördraget som också innebär en möjlighet att ändra beslutsförfarandet. Det finns sådana i fördraget redan i dag, men de tar  alltså inte sikte på innehållet i fördraget.

Sedan finns det, vad gäller innehållet i fördraget, ett förenklat sätt att ändra unionens uppgift också i de här slutbestämmelserna, men då ska man ha i minnet att en sådan ändring är förenad med en möjlighet för nationella parlament att hindra den. Det motsvarar ett traditionellt förfarande för nationellt godkännande. Den distinktionen tror jag är rätt viktig att bära med sig i minnet.

Statssekreterare Nicola Clase: Jag skulle också med anledning av Berit Andnors kommentarer vilja säga: Tack så mycket för stöd. Det är mycket värdefullt.

Kerstin Lundgren frågade om proportionalitet, om det finns kvar, och om alternativa vägar fram. Där kan man väl säga att det blir mycket avgörande att hitta ett sätt som gör att man kan formulera detta ändringsfördrag på ett sätt som gör att man får med sig i första hand Storbritannien och Holland. De två stora frågorna där är unionen som enhetlig juridisk person samt att upplösa pelarstrukturen. Det anser ju både Holland och Storbritannien att man inte vill. Det är inte bara de som inte tycker att man ska upplösa pelarstrukturen. Det finns fler länder. Bland annat tycker Polen att man ska behålla pelarstrukturen.

När man skapar en grund för den här typen av förhandlingar måste man ändå ha landat i den frågan för att sedan komma vidare i det andra, så det menar jag blir mycket centralt. Det utgår jag från kommer att vara riktigt viktiga frågor för ordförandeskapet att hantera i närtid. Vid den Coreperlunch som vi rapporterade om hade ägt rum i förra veckan markerade ju Tyskland att man fortfarande anser att det är enhetlig juridisk person som gäller och att man ska upplösa pelarstrukturen. Vi får se hur det går med detta.

Morgan Johansson pekade på ett antal knepiga frågor. Om jag börjar med Frankrike och Turkiet gör vi nog ändå bedömningen att vi inte tror att fransmännen vill landa i en position nu, så tidigt, där frågan om Turkiet ställs på sin spets. Vi hoppas ju att de tar det lugnt i denna fråga. Det är många fler än vi som tycker att det vore mycket olyckligt om man agerade på ett sätt som gör att turkarna lämnar förhandlingsbordet. – – –

Vad gäller balansen är det alltid så i de här sammanhangen att det är svårt att ta just en enskild fråga. Man måste väga samman de olika saker som läggs fram så att det blir balans. Det är ju det man ofta känner i den här situationen, nämligen att den balans man upprättade i det konstitutionella fördraget verkligen var finkalibrerad. Därför kommer alla saker som ändras att kräva enormt mycket eftertanke. Det är det vi kommer att hålla fast vid.

Om vi ytterligare talar om överföring av kompetens så betonar ju det tyska ordförandeskapet just samma tema, att man inte vill göra för stora förändringar. Är det så att det kommer så kallade add-ons, vare sig det gäller klimat eller energi, blir det snarare skrivningar än reell kompetensöverföring, för det blir för svårt att hantera. Inte minst fransmännen är, i ljuset av deras känsla av behovet av en folkomröstning, väldigt tydliga på den punkten. Men det är flera andra länder, inklusive vi själva, som varnar just för att gå i väg och lägga till nya saker.

Carl B Hamilton tog upp det polska förslaget om energisäkerhet, som ibland beskrivs som ”energisolidaritet”. Där skulle man ju kunna hävda att detta egentligen redan i dag är täckt i det konstitutionella fördraget, så det är lite svårt att se vad de skulle kunna kräva ytterligare. Jag noterade att det inte var en fråga som de framhöll i diskussionerna i går. Nu ska man inte göra för stora tolkningar av det. Det var mycket fokus på röstviktningen. Det återkom ständigt i resonemangen, men inte just energifrågan. Vi vet dock att den är stor för polackerna.

Sedan gällde det den brittiska önskan om opt-out. Britterna har ju under hela våren varit ganska tydliga med en lång rad frågor som är centrala för dem. Detta med RIF-området och majoritetsomröstning är en fråga som är väldigt svår för dem. Det kan mycket väl komma att bli en diskussion om opt-out, och det pågår säkert nu. Vi har inte tagit del av diskussionen men vi vet ju att det här är en mycket svår fråga för dem. Det har de nämnt för oss, men inte just i koppling till opt-out.

Köpenhamnskriterierna: Att skriva negativa signaler är inga problem. Vi har ju tydligt från dag 1 när vi hörde att Köpenhamnskriterierna var på tal konstaterat att det är olyckligt och att det främsta argumentet mot Köpenhamnskriterierna är att vi inte vill ha en ny utvidgningsdebatt. Det var, som vi nämnde i förra veckan, något som flertalet länder ändå verkar acceptera. Sedan får man ändå vara på sin vakt, för vi såg ju att den holländske premiärministern höll tal i Europaparlamentet och då tog upp det här med Köpenhamnskriterierna. Han betonade hur viktigt det var från holländsk synpunkt. Så det är klart att vi har ögonen på detta.

Jag noterade att Carl B Hamilton också tog upp illegal invandring. Det är alltid olyckligt om man får in den typen av skrivningar eftersom det så att säga mer går på temat repressiva åtgärder, som är något som man borde undvika.

När det gäller Max Anderssons kommentar om de nationella parlamentens roll är nog det enda som har varit aktuellt i den här diskussionen att det i så fall skulle vara en starkare roll för de nationella parlamenten. När man talar om rött kort, gult kort och förstärkt gult kort får man nog säga att det då snarast skulle vara förstärkt gult kort. Jag har svårt att se att det från svenskt håll skulle vara stora problem om man skulle, så att säga, gå i den riktningen. Däremot rött kort, det tror jag inte. Det finns inte heller stöd från andra medlemsstater. Det tycker vi vore mycket olyckligt.

Jag noterar Göran Lennmarkers kommentarer om subsidiaritetsprotokoll och proportionalitet. Sedan var det Kerstin Lundgrens fråga om unionsrättens företräde och om det skulle innebära någon ändring av praxis. Vår bedömning är att det inte är så, men det finns jurister i Bryssel som gör ordentliga analyser av detta även om man på förhand har sagt att vi inte kan se att så är fallet. För säkerhets skull kommer vi ändå att göra en grundlig rättslig analys av detta för att vara helt säkra på vår sak. En sådan pågår bland annat inom kommissionen.

Max Andersson (mp): Jag undrar om de nationella parlamentens roll i prövningen av subsidiaritetsprincipen. Å ena sidan säger ni att det internationella paketet inte ska öppnas. Och så säger ni att den här frågan är en del av det internationella paketet, vilket man kan tolka som att ni helst inte vill förstärka de nationella parlamentens roll. Å andra sidan verkar en del annat ni säger gå i den riktningen. Ni vill inte att det ska vara rött kort, vilket för tydlighets skull innebär att om en tredjedel av ländernas parlament säger nej ska fördraget dras tillbaka. I stället vill ni gå i den riktningen men inte ända fram. Ska det vara någon form av orange kort?

Om det skulle vara någon form av orange kort, eller gul-orange kort eller vad det nu är för färg man ska ge för det här, vad är det då ni tänker er? Jag tycker att den svenska regeringens position i den här frågan kan förtydligas.

Ordföranden: Det finns något jag vill säga om Berit Andnors fråga om de här passerellerna. Det finns ju passereller i det fördrag som är undertecknat av den förra regeringen. Innebär det att ni har en ändring i den delen?

Berit Andnor (s): Ytterligare passereller är ju vad det handlar om, formerna för det hela. Här har ju funnits andra förslag i förhandlingarna tidigare. Det var mer det. Det var inte fråga om själva konstruktionerna utan det var fråga om att gå vidare. Det är naturligtvis så att i en sådan här förhandling dyker gamla ståndpunkter upp som nya igen. Det är den erfarenheten och de situationerna som vi är väl medvetna om. Då är det naturligtvis väldigt viktigt att vi har detta klart för oss runt det här bordet. Det är väl det som är själva syftet med det här samrådet, och med ett eventuellt betänkande som vi kommer att få lite längre fram, att vi där också slår fast att när det gäller vissa saker är vi inte beredda att gå in och rucka på ståndpunkterna. Vi har ju några sådana ståndpunkter.

Jag tycker att det papper som har kommit fram från regeringens sida är väldigt bra. Det var i det sammanhanget jag också vill lyfta fram ytterligare två punkter och att vi inte är beredda att gå in i den typen av förändringar av tidigare positioner. Det var det jag vill understryka.

Morgan Johansson (s): Jag har en synpunkt på samma tema. Min fråga gällde hur pass fasta vi är i våra ställningstaganden. Var går gränsen? Som jag förstår statssekreterarens svar kommer den faktiska förhandlingssituationen att utvecklas på så sätt att britterna biter sig fast vid bordet om opt out-frågorna. Polackerna biter sig fast när det gäller röstviktningen. Holländarna biter väl sig fast när det gäller Köpenhamnskriterierna. Då måste det finnas länder på andra sidan bordet som också biter sig fast vid sina ståndpunkter, som är starka där.

Det var det jag ville känna på när det gäller de här frågeställningarna, och vad jag förstår av svaret är ni tydliga när det gäller röstviktningen. Där viker sig Sverige inte, när det gäller Polen, röstviktningen och Köpenhamnskriterierna. När det gäller Köpenhamnskriterierna viker sig Sverige inte. Däremot fanns det en glidning, och det finns det ju också i texten här, när det gäller opt in, opt out för britterna. Där finns det så att säga en halv dörr på glänt.

Min frågeställning gällde just det. Hur pass fasta är vi inför de här förhandlingarna, som ju blir skarpare och skarpare? Vi närmar oss ett sådant läge nu. Har jag uppfattat det rätt? I fråga om Köpenhamnskriterierna, röstviktningen och annat säger vi att vi har väldigt tydliga uppfattningar. Där kommer regeringens hållning att vara solid vid förhandlingsbordet.

Statssekreterare Nicola Clase: När det gäller Max Anderssons fråga om de nationella parlamentens roll ska man läsa den svenska positionen som att vi inte kommer att verka för detta proaktivt eftersom vi menar att det hör till den institutionella delen, och vi vill inte rubba balansen. Om vi sedan får en situation där det här ställs på sin spets måste vi vara beredda att hantera det hela. Då får man väl konstatera att ett rött kort har vi svårt att acceptera. Jag tror inte heller att det finns öppningar för det inom unionen. Det vore att gå för långt. Det tror jag är det bästa sättet att sammanfatta det på.

När det gäller Morgan Johanssons fråga om Köpenhamnskriterierna är det korrekt att vi har varit mycket tydliga i den frågan och argumenterat för att man här bör tänka sig noggrant för. Det finns stora risker med att göra den här typen av tillägg. Det är lite så, som jag tror att jag har sagt i utskottet förut, att om man vidtar en aktion får det konsekvenser. Man måste tänka igenom: Hade man vidtagit aktionen om man hade vetat konsekvenserna?

Röstviktningen, ja, jag önskar att det vore så enkelt som att det var upp till oss att så att säga berätta för polackerna att det här är en olycklig väg att vandra. Jag tror att vi får se det som att vi är ett av flera länder som säger till polackerna att det är mycket olyckligt om vi får en ohanterlig situation kring röstviktningen som också gör att man bryter upp del ett och riskerar att hamna på ruta ett. Den frågan är nog inte riktigt i våra händer. Men att vi talar om för polackerna vad vi tycker om det hela och riskerna med att gå in i den frågan är helt klart.

Ordföranden: Jag vill erinra om att vi nu faktiskt har ett samråd inför statsministerns samtal med förbundskansler Merkel. Ännu är vi inte framme vid förhandlingar med andra utan det handlar om att framföra svenska ståndpunkter. Vi noterar att det finns ett stöd bakom regeringens position i diskussionen med förbundskansler Merkel.

Jag noterar också att ”ambivalenta” nog bör bytas mot ”negativa” och att vi får med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna i protokollet. Det är också en del av det institutionella paketet.

Jag ska också anmäla att ståndpunkten inte delas av Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Med detta avslutar vi punkt 1.