Allmänpolitisk debatt

Fru talman! Jag vill börja med att tacka för att jag som nyvald socialdemokratisk skattepolitisk talesperson får möjligheten att börja denna allmänpolitiska debatt. Jag vill beskriva varför jag vill en ekonomisk politik som har som syfte att fördela resurser för ökad jämlikhet. Skälen är tre. De är enkla, och de bottnar i min människosyn. Det första är rättvisa. Vi är inte så olika, vi människor. Vi vill alla att våra barn ska ha den bästa skolan och att vi ska få den bästa sjukvården om vi råkar bli sjuka. Och vi har alla drömmar om hur vi vill forma just våra liv. Det finns två sätt att ge tillgång till välfärd. Det första är att var och en får köpa skola, vård och omsorg på en marknad. Då kan vissa köpa det bästa, men de flesta får nöja sig med att få lite sämre. Självfallet handlar det om att ha råd, men det handlar inte bara om det. Det privata barnsjukhuset Martina i Stockholm tecknar bara försäkringar för friska barn. Föräldrar med handikappade barn eller barn som har risk för ärftliga sjukdomar göre sig icke besvär. Barnsjukhuset Martinas vd jämför det med att man självfallet inte försäkrar en redan stulen båt. Detta rullar nu in över Sverige. Det andra sättet att få tillgång till välfärd är att vi betalar tillsammans för det som vi tillsammans har behov av. Bara genom en skattefinansierad välfärd kan alla få tillgång till bästa möjliga välfärd. Det andra skälet är effektivitet. Jag vill ta ett exempel. Om vi utgår ifrån att vi alla - de flesta av oss - blir ålderspensionärer behöver alla spara för att kunna ha pengar att leva av när vi når guldkantsåldern. Om var och en öppnar ett bankkonto och avsätter en liten summa varje månad blir pensionen inte bara orättvis; den blir också dyrare. I ett gemensamt pensionssystem har vi minimala administrationskostnader att jämföra med privat sparande. Det är smart att göra saker tillsammans, helt enkelt. Det tredje skälet är tillväxtdrivande. Skattefinansierade allomfattande välfärdsförsäkringar som håller måttet och generell välfärd ger social mobilitet. Om inte barnens rätt till förskola är bunden till föräldrarnas arbetsplats vågar man byta jobb. Om inte arbetslöshet betyder att du måste gå från hus och hem kan och orkar löntagarorganisationerna vara positivt drivande i strukturomvandlingar. Om inte högre utbildning har dyra terminskostnader kan undersköterskan mitt i livet gå vidare och utbilda sig till specialistsjuksköterska. Ojämlikhet slösar också bort resurser. Jag vägrar tro att det finns färre begåvningar i våra mer utsatta förortsområden bara för att det är färre ungar därifrån som tar sig in på högre utbildning. En enveten strävan för jämlikhet leder till att fler får frihet att förverkliga sina livsdrömmar och att nå sin fulla potential. Att hinder baserade på klass, kön och etnicitet bryts gör hela Sverige rikare. Sanningen är nu befäst; the American dream kan man bäst nå i Sverige. Trygga människor vågar. Social mobilitet och rörlighet på arbetsmarknaden skapar dynamik, och det driver tillväxt. Sammanfattningsvis: En ekonomisk politik som har som syfte att omfördela för ökad jämlikhet är rättvis. Vi bidrar efter förmåga och får del efter behov. Den är effektiv: Det är smartare att göra saker tillsammans. Den är tillväxtdrivande: Jämlikhet slarvar inte bort potential och ger dynamik på arbetsmarknaden. Precis här går en knivskarp skiljelinje i svensk politik. På den ena sidan står de som av ideologiska skäl alltid svarar "sänkt skatt" på varje samhällsproblem och på varje fråga. På den andra sidan står socialdemokratin, som vill driva en ekonomisk politik med syfte att öka jämlikheten. Det är en politik för rättvisa, effektivitet och tillväxt. Här går konflikten, här speglas människosynen och här - precis här - vill jag ta debatten om Sveriges framtid. (Applåder) I detta anförande instämde Maryam Yazdanfar (S).

Fru talman! Jag tackar Veronica Palm för inlägget och ser fram emot att debattera skattepolitik i skatteutskottet under mandatperioden. Det ska bli spännande. Det finns ju också partier som ser höjd skatt som svaret på varenda fråga. Veronica Palm är företrädare för just ett sådant parti. Socialdemokraternas skattepolitik är höggradigt intressant just dessa dagar. Ni presenterade en budgetmotion i förra veckan. Samma dag uppfattade jag det som att den finanspolitiska talesmannen, Thomas Östros, mer eller mindre bad om ursäkt för den socialdemokratiska skattepolitiken. Särskilt pekade han ut förmögenhetsskatten som ett problem för Socialdemokraterna i valrörelsen och som ett problem i den socialdemokratiska skattepolitiken. Min fråga till Veronica Palm är: Delar du det som jag uppfattar som Thomas Östros bedömning i Dagens Nyheter, nämligen att det var just förmögenhetsskatten som var det stora problemet i den socialdemokratiska skattepolitiken och inte de skattehöjningar som slår bredare och som drabbar vanligt folk - låg- och medelinkomsttagare?

Fru talman! Jag delar synen i beskrivningen av att det finns problem med skattepolitiken. Det gäller delvis den socialdemokratiska skattepolitiken. Vi har förlorat valet; så är det. Vi har sett detta. Vi har förstått väljarnas signal, och vi måste se över hela vår politik. Men huvudproblemet ligger i den av den moderatledda regeringen förda politiken där man både kraftigt sänker skatter, vilket gör att man inte har möjlighet att ha några ambitioner över huvud taget på välfärdsområdet, och styckar sönder ett sammanhållet skattesystem. Man plockar ut delar där man tillfälligt sänker skatten eller sänker den för vissa branscher. Man skapar gränsdragningsproblem, otrygghet och en misstro till skattesystemet. Det är ett av de största hoten mot en gemensamt finansierad välfärd.

Fru talman! Jag tackar för svaret, som var intressant. Jag uppfattar det som att Veronica Palm står bakom Thomas Östros bedömning att det huvudsakliga problemet var förmögenhetsskatten och inte de skatter som drabbar vanligt folk, låg- och medelinkomsttagare. Det är här konfliktlinjen kommer att gå mellan moderater och socialdemokrater. Det gäller just synen på detta. Socialdemokraterna söker återkommande svaret i höjd skatt för vanligt folk, för dem som har låga och medelhöga inkomster. Vi såg det i budgetmotionen förra veckan. Om fördelningspolitiken är så viktig för Socialdemokraterna - hur kan då förmögenhetsskatten vara det första som ni pekar på som problemet i er egen politik i er omprövning?

Fru talman! Jag vet inte om Henrik von Sydow lyssnade på mitt anförande. Ingenting är gratis. Och som socialdemokrat har jag ambitioner. Jag vill öka jämlikheten, jag vill öka välfärden och jag vill öka människors frihet att forma sina liv. Då krävs det att vi också har en bra välfärd. Där är mitt svar att saker som vi behöver gemensamt är det smartare, effektivare och mer rättvist att också betala gemensamt. Där omprövar vi inte den socialdemokratiska politiken.

Fru talman! Ifall jag uppfattade Veronica Palms inlägg korrekt är hon starkt emot ett samhälle som har lägre skatter än i dag. Hon påstår att ifall man sänker skatter kan man inte ha några som helst ambitioner vad gäller välfärden. Under större delen av Tage Erlanders tid som statsminister var skattetrycket ungefär hälften så högt som det är i dag, så min fråga är: På vilka punkter hade Tage Erlander inga som helst ambitioner för välfärden? Och på vilka punkter skilde sig hans människosyn så radikalt från Veronica Palms?

Fru talman! Först och främst vill jag betona att för en socialdemokrat är inte skatt ett självändamål, vare sig höjd eller sänkt skatt. Till skillnad mot Moderaterna är inte vi ett enfrågeparti där skatt är svar på varje fråga. Det handlar om ambitioner i välfärden och hur vi finansierar en gemensam välfärd. När det gäller frågan om tidigare socialdemokratiska ministrars ambitioner, Johnny Munkhammar, ser världen annorlunda ut. Världen utvecklas, och det socialdemokratiska partiet går hela tiden framåt, framåt för att utveckla en modern välfärdsstat. Därför är mina krav som socialdemokratisk politiker och väljarnas krav på en förbättrad välfärd större i dag än vad de var tidigare. Det är rimligt.

Herr talman! Faktum kvarstår att Tage Erlander höll skattetrycket på halva den nivå som vi har i dag, som Veronica Palm tycker är alldeles för låg. Frågan är fortfarande: På vilken punkt hade han så fel? På vilken punkt var hans välfärdsambitioner otillräckliga? Veronica Palm pratar också om förmögenhetsskatten och att ni ska lyssna mer på väljarna. Men om du lyssnar till dig själv, Veronica Palm, tycker du att vi ska ha en sådan straffbeskattning på kapital för småföretagare?

Herr talman! När det gäller beskrivningen av hur ett samhälle utvecklas har Johnny Munkhammar och jag väldigt olika syn. Jag tror på utveckling, på framtidsinriktning, på att vi behöver skapa ett modernt samhälle. Då går det inte att blicka tillbaka till 50-talet och drömma sig tillbaka till låga skatter och fattiga människor. Jag vill inte dit. Jag vill framåt. När det gäller förmögenhetsbeskattningen har vi socialdemokrater, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i riksdagens kammare lagt fram ett förslag där vi bett regeringen att återkomma till frågan om hur en modern beskattning på förmögenhet ska kunna se ut. Vi hoppas kunna få den här kammaren att fatta beslut om att utreda detta. (Applåder)

Herr talman! Jag får tacka för ordet eller mer korrekt kanske tacka väljarna för ordet. Att jag får fortsätta att föra deras talan i den här kammaren också den här mandatperioden är jag förstås glad och hedrad över. Jag är också glad över att Alliansen vann valet, att Alliansen ökade sitt stöd med 250 000 fler väljare i riksdagsvalet 2010. Alliansen tredubblade sitt avstånd till de tre rödgröna partierna. Och Moderaterna växte till starka 30 procent i stöd från väljarna. Nu är vi i all praktik lika stora som Socialdemokraterna. Vi hade också en valrörelse där Moderaterna visade på kopplingen mellan fler jobb, ökad välfärd, starka statsfinanser och en politik som också gör det lönsamt att arbeta. Moderaterna gick till val på att göra Sverige till ett skatteparadis för låg- och medelinkomsttagare. Och just skattefrågans plats i valrörelsen var höggradigt intressant. Här stod den centrala debatten. Vi startade också den här mandatperioden med en regeringsförklaring som aviserade fortsatta skattelättnader för vanligt folk i syfte att öka jobben, bryta utanförskapet och öka människors egenmakt och möjlighet att påverka sin egen vardag, fortsatta inkomstskattesänkningar när statsfinanserna och ekonomin tillåter det, en bred företagsskatteutredning, ambitioner att sänka tjänstemomsen och en utredning om inrättande av system med skattelättnader för företag i särskilt utsatta områden, så kallade nystartszoner. Mot detta, och när alternativen i svensk politik förra veckan presenterade sina budgetförslag, står det klart att socialdemokratin fortfarande verkligen insisterar på höjd skatt och breda skattehöjningar för vanligt folk. Det är fortfarande höjda inkomstskatter, det är höjda bensinskatter, det är höjd kilometerskatt, det är skatter som kommer att hämma Sveriges utveckling och slå mot jobben och mot människors möjligheter att skapa sig själva en bättre framtid. Jobbskatteavdraget ska urholkas och inkomstskatterna ska höjas. Alla som går upp på morgonen - undersköterskan, metallarbetaren, den nyanställda unga polisen som sätter sig i bilen och åker till jobbet - skulle träffas tungt av Socialdemokraternas skattehöjningar. Ungas arbete ska beskattas med så mycket som 9 miljarder bara nästa år. Därtill kommer kilometerskatt, därtill kommer höjd drivmedelsskatt. Det är de förslag som De rödgröna gick till val på. Riksdagsledamoten Veronica Palm, som ju är härinne fortfarande, var snabb med att på sin blogg försvara skattehöjningarna med att det är häftigt att betala skatt. Det var väl ett försvar för de häftiga skattehöjningar som Socialdemokraterna står bakom. Socialdemokraternas försvar för högre skatter verkar alltmer fungera som en ideologisk reflex där varje samhällsproblem ska lösas med ökade skatter för människor med normala inkomster. Skatterna för vanligt folk tycks ju alltid kunna höjas, och det finns alltid ett starkt motstånd från Socialdemokraterna att sänka skatterna, att lätta på skattebördan. Mot detta står Moderaternas idé om att göra Sverige till ett skatteparadis för låg- och medelinkomsttagare. Vi vet att de som gynnas av jobbskatteavdraget är breda grupper: offentliganställda, kvinnor, unga människor som fått sitt första jobb. Utgångspunkten måste vara att skatteuttaget ska ske på ett sådant sätt att det finansierar våra gemensamma åtaganden, öppnar för fler jobb och ökar tillväxten i Sverige. Alliansens svar på hur tillväxten ska tryggas är att göra det mer lönsamt att jobba och att det ska vara möjligt för våra företag att växa och nyanställa. Socialdemokraternas svar, oavsett vad frågan är, landar på höjd skatt, fortfarande höjda skatter brett och för alla, och allra främst för dem som jobbar. Herr talman! Jag tror att vi och väljarna ska vara glada över att den politiken så tydligt röstades bort i valet i september och att det i stället röstades för en politik för jobb och som gör det fortsatt lönsamt att arbeta.

Herr talman! Jag lyssnade på skatteutskottets nya ordförande med stort intresse och noterade att han uttryckte sig så här: Sverige ska bli ett skatteparadis för låg- och medelinkomsttagare. Om man jämför skattetabellen för 2006 med skattetabellen för 2010 har en person som tjänar 22 000 i månaden fått en total skattesänkning med 17 000. Du och jag, som tjänar 55 000 i månaden, har fått en skattesänkning med 37 000 per år. Om nu skatteparadiset Sverige för låg- och medelinkomsttagarna ska fortsätta i den riktningen känns det för mig som att det går åt fel håll. Då är min fråga: Varför har du och jag som tjänar så bra fått 20 000 mer i skattesänkningar?

Herr talman! Jag tackar så mycket för frågan och tycker att det är viktigt att slå fast att just jobbskatteavdraget mycket tydligt har en social dimension. Det finns en stark social dimension i skattepolitiken som drivs av alliansregeringen. Det är en skattepolitik som riktar sig främst till låg- och medelinkomsttagare. Av det reformutrymme på 70 miljarder som jobbskatteavdraget har kostat har över 50 av dem gått till just låg- och medelinkomsttagare. Och detta är den fortsatt tydliga prioriteringen, det viktigaste. Sveriges största strukturella problem är just att det fortfarande lönar sig för klent att arbeta. Vi måste göra det fortsatt mer lönsamt att arbeta, och då är just jobbskatteavdraget och skattesänkningar som främst riktar sig till låg- och medelinkomsttagare vägen framåt.

Herr talman! Faktum kvarstår. Vi högavlönade har fått 20 000 mer i skattesänkningar än låginkomsttagarna. Du säger en sak, Henrik von Sydow, men i praktiken gör du något annat. Henrik von Sydow nämnde förmögenhetsskatten. Den har varit avskaffad sedan 2007. Den avskaffades för att ett kapital om ca 500 miljarder skulle komma till Sverige i form av investeringar. Var är dessa pengar?

Herr talman! Socialdemokraterna vill ge sken av att stå för en politik som fungerar mer rättvist och inkomstfördelande. Det är dock svårt att hitta dessa förslag i den socialdemokratiska skattepolitiken. Tvärtom slår de skattehöjningar som Socialdemokraterna lägger fram mot unga människor, låginkomsttagare, kvinnor och anställda i offentlig sektor. Här har vi skiljelinjen. Det är svårt att påstå att Socialdemokraterna skulle stå för en starkare social dimension när era skattehöjningar slår just mot låg- och medelinkomsttagare.

Herr talman! Jag tackar Henrik von Sydow för denna lovsång till skattesänkningarna. Det föranleder tre frågor från mig. Har vi fått färre arbetslösa i landet sedan jobbskatteavdragen infördes? Ökar alltid friheten när skatterna sänks? Ser du någon gräns nedåt för skatternas andel av det samlade produktionsresultatet, Henrik von Sydow?

Herr talman! Tittar vi på konsekvenserna av den förda politiken ser vi hur Sverige av tre anledningar nästan är starkare efter finanskrisen än vi var när vi gick in i finanskrisen. För det första är det fler människor som arbetar nu än 2006; det finns ungefär 100 000 fler jobb. För det andra har alla som jobbar mer kvar i plånboken. För det tredje, vilket är viktigt att lyfta fram i sammanhanget, har vi betalat av på vår statskuld och minskat denna. I de tre konsekvenserna av den förda politiken ligger mycket av svaret på dina frågor, Peter Persson. Vi ska hantera detta i god ordning. Sverige har höga välfärdsambitioner, och det ska vi fortsätta ha. Det är helt centralt för oss att ha ordning på statens finanser. Det är viktigt att skattesänkningar med inriktning mot låg- och medelinkomsttagare genomförs när ekonomin så tillåter. Det tror jag är svaret på dina tre frågor, Peter Persson.

Herr talman! Jag konstaterar att Moderaternas skattepolitiska talesman inte ser någon gräns nedåt för skattetrycket. Det är intressant och illavarslande. Det är dessutom statistisk förfalskning att tala om att arbetslösheten har minskat. Den har ökat. Åk ut och se dig om i landet, Henrik von Sydow! Bara en blind man kan undgå att se att friheten ökar för många människor när vi gemensamt finansierar och fördelar.

Herr talman! Väljarna valde tydligt vilka de tyckte hade den bästa kontakten med verkligheten och vilka som såg hur Sverige utvecklas och förändras. Det är bra drag på den svenska arbetsmarknaden och jobben växer till. Det är 100 000 fler som har jobb nu än 2006. Det är ett mycket gott betyg på den förda politiken i allmänhet och på skattepolitiken. Institut efter institut, utvärdering efter utvärdering slår fast att det mest effektiva sättet att öka antalet jobb är ett jobbskatteavdrag som riktar sig till låg- och medelinkomsttagare.

Herr talman! Ska vi klara att minska klimatpåverkan så mycket som krävs enligt forskarna, rädda biologisk mångfald och försörjning och därtill bygga ett samhälle snarare än ett särhälle behöver vi ändra mål och prioriteringar och dela mer rättvist på arbete, pengar och makt. Då kan vi inte prioritera vinster i Lundin Petroleum och BP högre än miljö, fred och människors hälsa och lycka. Då kan vi inte sänka skatten för dem som redan har det gott ställt och sälja ut våra gemensamt ägda tillgångar. 40 timmars arbetsvecka för vissa och noll timmars för andra är ingen naturlag. Däremot sätter naturen gränser. En ekonomisk tillväxt som bygger på större resursuttag än vad ekosystemen förmår återskapa är en oekonomisk tillväxt. Fattigdom, miljöförstöring och maktlöshet kan hejdas. Det är inte resurser som saknas utan politisk vilja. Riksdagen har ett stort ansvar att ta itu med utmaningen att utveckla en mer demokratisk ekonomi inom naturens ramar. Vi måste fråga oss: Vad gör vi nu och hur? Det är stora livsviktiga frågor som kräver stort arbete att besvara. Det finns dock många goda exempel och idéer att inspireras av. Jag vill tala om några. Vi måste dela på makten. BP:s och Vattenfalls framfart har visat vad som kan hända när kortsiktig vinstmaximering går före allt annat. Alla som påverkas av såväl privata som offentliga storkoncerners verksamhet bör få reellt inflytande över dem. Även våra barns och barnbarns intressen måste tas till vara. Sådana lösningar i form av nya företagsformer finns redan i exempelvis USA. I Frankrike har en regeringskommission under ledning av ekonomipristagaren Joseph Stiglitz tagit fram förslag på bredare välfärdsmått än bnp för att bland annat mäta miljöpåverkan och livskvalitet. Myndigheter och kommissioner i Storbritannien, Österrike och Finland har publicerat rapporter om hur en i alla avseenden hållbar makroekonomi skulle kunna utformas. Sambandet mellan konsumtion, arbetstid och klimat är en nyckelfråga. En ekonomi byggd på ständigt ökad tillväxt som kräver ständigt ökat lönearbete och ständigt ökad konsumtion när vi redan förbrukar för mycket naturresurser är ohållbar. Ekonomisk utveckling måste av miljöskäl innebära mer fri tid snarare än ökad materiell konsumtion i redan rika länder. Det har såväl EU-parlamentets miljöutskott som FN:s miljöorgan Unep klart uttalat. Vi måste dela på jobben. En klokt utformad arbetstidsförkortning skulle förutom minskad miljöbelastning kunna ge såväl fler jobb som ökad livskvalitet. I Frankrike sänktes normalarbetstiden vid sekelskiftet från 39 till 35 timmar i veckan. Arbetslösheten sjönk med 3 procent i samband med 35-timmarsreformens införande, och 70 procent av löntagarna anser att den har gett bättre livskvalitet. Om hälften av produktivitetsökningarna i Sverige sedan 1980 tagits ut i kortare arbetstid hade vi nu haft 32-timmarsvecka. En jämnare arbetsfördelning kan bidra till minskade ekonomiska klyftor när fler får jobb, vilket är bra för alla. När man har jämfört 21 rika länder visar det sig att en lång rad sociala och medicinska problem drabbar både fattiga och rika i mer ojämlika länder. Stress och miljöskadlig konsumtionshets ökar ju mer ojämlikt ett samhälle är. Det är fantasilöst att klamra sig fast vid föreställningen att det krävs ständigt mer lönearbete och konsumtion att beskatta för att finansiera samhällsservice som utbildning och sjukvård. I stället bör vi överväga att utveckla andra hållbara former för finansiering. Det kan till exempel vara mer av inkomstbringande kommunalt företagande som i många amerikanska kommuner, skatt på finansiella transaktioner, skatt på energi- och miljöpåverkan och att de som utnyttjar gemensamma tillgångar betalar för sig. Man kan dela på pengarna. Ett intressant förslag att inspireras av är en motion till den amerikanska senaten av den demokratiska senatorn Maria Cantwell och den republikanska senatorn Susan Collins. De föreslår att utsläppsrätter för koldioxid auktioneras ut till företag. 25 procent av intäkterna ska användas till klimatinvesteringar och gröna jobb, och 75 procent ska delas ut till alla som bor i USA. Ett sådant system skulle såväl kunna reducera utsläppen av koldioxid som omfördela så att de ekonomiska klyftorna minskar. Därmed skulle de flesta människors makt över sina liv öka. En sann vinna-vinna-lösning. Detta var i all korthet några exempel på hur vi i riksdagen skulle kunna välja att arbeta vidare för en hållbar ekonomi. Det är hög tid om vi ska kunna hejda klimatförändringar och skapa ett bättre och mer rättvist socialt hållbart samhälle. Både människor och miljö har allt att vinna på en mer rättvis fördelning av arbete, pengar och makt. (Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att hälsa Annika Lillemets välkommen till Östgötabänken. Som fellow östgöte tycker jag att det är trevligt att ha fått en ny bänkkamrat. Efter de välkomnande orden vill jag vara lite tråkig: Vem ska betala? Annika Lillemets talar sig varm för arbetstidsförkortning. Det finns beräkningar som visar att även ganska måttliga arbetstidsförkortningar kostar tiotals eller hundratals miljarder. Ett förslag som drevs av De rödgröna i valrörelsen - en av Miljöpartiets hjärtefrågor, har jag förstått - är kilometerskatt på tung trafik. En kilometerskatt skulle kosta näringslivet mellan 4 och 6 miljarder kronor och ofelbart försämra konkurrenskraft och lönsamhet och därmed driva jobb ur Sverige. Det är jättefint att ha stora visioner, men vi måste bedriva politik här och nu. Vad tänker Annika Lillemets göra för att det ska bli bättre för företag att finnas i Sverige?

Herr talman! Tack, Andreas! Det är roligt att sitta på Östgötabänken. Du ställde två stora frågor. Den ena gällde hur vi ska finansiera sänkt arbetstid. I korthet kan jag säga att man i Frankrike tog ut produktivitetsökningar, man begärde inte lika hög lön och en något större del av vinsterna gick till lön i stället för till utdelningar i företagen. I allt väsentligt finansieras det med att man slipper kostnader för arbetslöshet. Företagen hölls skadeslösa genom en sänkning av arbetsgivaravgiften om man anställde för att täcka upp för den förlorade tiden. Som jag sade måste vi tillsammans arbeta med exakt hur vi ska göra. Det talades också om kilometerskatt. Det är väl självklart att förorenaren ska betala. Varför ska man inte betala för att släppa ut koldioxid när det ställer till med stora skador? Det fungerar i andra länder i Europa, till exempel Tyskland och Schweiz.

Herr talman! Jag är övertygad om att vi i Sverige behöver jobba mer, inte mindre, i framtiden. Vi har en åldrande befolkning. För att kunna klara välfärd och omsorg framöver måste vi ha ökad sysselsättning. Fler måste jobba och fler måste bidra till vårt gemensamma välstånd. Det går på tvärs mot en arbetstidsförkortning som innebär att man ska jobba mindre. Jag tror att det är helt fel väg för framtiden. Kilometerskatten slår ju mot alla tunga transporter, oavsett om man kör på miljöbränslen eller koldioxidalstrande bränslen. Det är inte någon särskilt miljövänlig åtgärder.

Herr talman! Vi kommer att ha mycket att diskutera under de kommande fyra åren. Ju mer arbete desto bättre är inte sant. Vi kan inte arbeta mer än vad jorden tål. Det är ni som kräver den ständigt ökande tillväxten och den ständigt ökande konsumtionen, när vi redan konsumerar så mycket att vi skulle behöva fler jordklot. Ni är svaret skyldiga på hur det ska fungera i framtiden. En jämnare arbetsfördelning är bra för alla, både för dem som arbetar för mycket och för dem som arbetar för lite.

Herr talman! När Annika pratar om arbetstidsförkortning låter det fint i retoriken, men det är en del vi måste komma ihåg. Sverigedemokraterna pratar om arbetsmarknaden som statisk. Deras lösning är att vi inte ska ha så stor invandring. När Annika och Miljöpartiet pratar handlar det snarare om att antalet jobb återigen är statiskt, och att befolkningen ska dela på timmarna. Min fråga till Annika är: Tror du att antalet jobb på arbetsmarknaden är statiskt och begränsat och att det här är enda lösningen?

Herr talman! Jag tror absolut inte att antalet jobb är statiskt. Det kan behövas fler som arbetar inom vissa branscher och färre inom andra. Det är inget problem att vi har en så effektiv produktion att allt färre kan producera alltmer. Då får vi en strukturarbetslöshet. Det behövs helt enkelt inte längre lika många för att producera det vi behöver. Det är inte ett problem. Det är något vi ska vara glada över och dela frukterna av mer rättvist. När det gäller finansieringen av välfärden måste vi se på andra lösningar än bara skatt på arbete och konsumtion. Det finns, som jag sade, många intressanta uppslag. Det är något som vi behöver jobba med tillsammans.

Herr talman! Konsumtion kan ju i viss del av retoriken låta som något negativt. Men kom ihåg att konsumtion också är sjukvård och satsningar på skolan. Mycket av den ökade tillväxt som har skett i vårt land och som fortsatt kommer att ske med den regering som medborgarna valt har skett tack vare ökad konsumtion. Jag skulle önska att man ägnade mer tid åt att prata om hur ekonomin ska växa och inte hur vi ska fördela en statisk kaka.

Herr talman! En ekonomisk tillväxt som bygger på större resursuttag än vad ekosystemen förmår återskapa är en oekonomisk tillväxt. Vi sågar av den gren vi sitter på. Det måste ni kunna bemöta, ni som säger att ökad tillväxt är bra oavsett innehåll. Det är bra att Edward lyfter fram offentlig konsumtion. Det är viktiga arbeten. Där behöver vi fler människor som jobbar. Då krävs det en omfördelning mellan privat konsumtion och offentlig konsumtion. Det ser jag fram emot att diskutera de närmaste fyra åren.

Herr talman! Jag vill börja med att önska herr talmannen välkommen. Jag har uppfattat att det här är herr talmannens första ordinarie sammanträde. Jag har noterat att i den här debatten är ingen företrädare för det nya partiet i riksdagen - Sverigedemokraterna - anmäld. Det är en smula anmärkningsvärt. Eftersom jag är den i kammaren som har suttit längst i skatteutskottet vill jag hälsa Henrik von Sydow välkommen som ordförande. Jag hälsar också Veronica Palm välkommen till utskottet. Ulf Berg och Hans Olsson sitter kvar sedan tidigare. Jacob Johnson, Christina Oskarsson och Peter Persson är också nya i skatteutskottet. Ni är varmt välkomna. Herr talman! Det finns, som bekant, bara två saker som är säkra - den ena är döden den andra är skatterna. Därför är det viktigt hur vi hanterar skatterna i Sverige. En vanlig familj med hyfsad inkomst har tre stora utgifter, nämligen bostaden, maten och - den som är störst för de allra flesta - skatterna. Det blir lite över till bil och semestrar. Det är viktigt hur vi utformar skattepolitiken. Skattepolitiken ska vara solidarisk och den ska vara rättvis. Vi kan ha olika meningar om vad det innebär. Den måste också vara utformad så att olika delar av landet kan leva. Jag sitter nu i Skatteutjämningskommittén och vet vilken betydelse det har. Vi måste samtidigt se på det totala skattetrycket i landet. Jag har suttit i skatteutskottet i nio år, och om det är något som har varit bra under de senaste åren är det att många människor har fått sänkt skatt. Det är oerhört värdefullt. Jag hoppas på en omprövning under den här mandatperioden särskilt från Socialdemokraterna när det gäller jobbskatteavdraget. Under den förra mandatperioden fanns det en majoritet för detta med 178 personer, men 171 var emot. Det var, såvitt jag kunde se, de enda i landet som var emot jobbskatteavdraget. Det är viktigt för att man ska veta att det lönar sig att arbeta. Därför var detta en viktig reform. Om man går tillbaka några år i tiden ser man att det finns en annan reform som har varit viktig. Den är inte bara ekonomisk, även om man kan beskriva den så. Den handlar om att man fick stopp för höjningarna när det gäller bostadsbeskattningen. Det var förödande för många människor att de inte visste om de skulle ha råd att bo kvar. På den punkten måste vi nu också se till, och jag hoppas på stora förändringar på den punkten också, att i och med att vi har lagt denna sak bakom oss har vi fått ordning och reda på bostadsbeskattningen. Den har lyfts ur kapitalbeskattningen. Det är det tekniska som har skett. Men vi får se till att den inte kommer tillbaka i detta skick. Jag tror att det är bra för många kommunalmän ute i landet att det nu kommer att löna sig att bygga både hyreslägenheter och bostadsrätter. Man kommer att få reveny av att man gör detta i stället för att staten tar allt. Men den viktigaste reformen på detta område när det gäller bostadsbeskattningen är att väldigt många människor som tidigare var oroliga över att de inte skulle ha råd att bo kvar inte längre hyser någon sådan oro. Därför var det bra att denna fråga kunde avgöras. Herr talman! Det är häftigt, som Mona Sahlin har sagt, att betala skatt. Men det finns en förutsättning för det, och det är att man ska veta att skattepengarna går till någonting bra och viktigt. Om man har känslan att skattepengar slösas bort, då tror jag inte att någon tycker att det är häftigt att betala skatt. Olof Palme sade en gång: Vem vill betala skatt till Riksheraldikerarkivets expenseranslag? Det kan man verkligen fråga sig. Är det någonting som vi skulle betala en enda krona till? Nu vet jag inte om den utgiftsposten finns kvar längre. Men många människor upplever att det är viktigt och riktigt att betala skatt om den går till någonting bra. Det tror jag är viktigt när vi diskuterar olika sorters skatter. En sak som är otroligt viktigt i detta sammanhang är att vi har ett skatteverk som åtnjuter stort förtroende, både när det gäller service och hög legitimitet i den bemärkelsen att man verkligen ser till att det är de skatter som ska tas in som också tas in. Vi har ett bra skatteverk, särskilt vid en internationell jämförelse. Herr talman! Samtidigt ska vi inte glömma bort att det är många människor som känner sig i underläge gentemot Skatteverket. När det kommer till tvister ställer Skatteverket upp med en otrolig mängd expertis, och den enskilde skattebetalaren kan ofta känna sig klämd. Det skatteutskott som jag satt i tidigare var i USA. Där hade man en mer konsumentinriktad avdelning inom sitt skatteverk som kunde driva just enskilda människors frågor för att det skulle bli mer jämvikt mellan vilka resurser man hade. Jag ser fram emot intressanta debatter i skatteutskottet och i denna kammare under denna mandatperiod på just detta område. Jag hoppas att vi ska få en ännu mer rättvis beskattning efter denna fyraåriga mandatperiod.

Herr talman! För mig som ny i utskottet är det intressant att höra en äldre ledamots exposé över området. Min första fråga till dig, Gunnar Andrén, är: Vet du hur många i Jönköpings län som faktiskt fick höjd fastighetsskatt i och med den reform som ni genomförde? Min andra fråga är: Är du beredd att medverka till ökade resurser för att bekämpa det skattefusk som beräknas uppgå till 133 miljarder? Det är gigantiska summor som kunde stärka välfärd och utveckla vårt land. Det är mina två frågor till en erfaren ledamot.

Herr talman! Min erfarenhet när det gäller skatter och så vidare är naturligtvis ganska ringa jämfört med den oerhört stora erfarenhet från landstinget och kommunen som Peter Persson från Jönköping representerar. Men jag skulle ändå vilja säga att jag inte gillar den andra frågan. Jag gillar inte att man ifrågasätter att Skatteverket drar in rätt skatter och så vidare och vad man använder för metoder. Jag kan tala om för Peter Persson att vi har haft många debatter i denna fråga. Men jag menar att det finns en överensstämmelse mellan alla partier i denna fråga. När det gäller bekämpning av skattefusk finns det ingen skillnad. Därför vill jag inte ha någon annan synpunkt i fråga om detta. När det gäller fastighetsbeskattningen finns det säkert inte så många som fick höjd fastighetsskatt. Men, Peter Persson, vi sänkte skatten för alla hyreslägenheter, och det gjorde inte ni. Jag säger inte att det var en stor och heroisk sak. Men det var många som fick sänkt fastighetsskatt i Jönköping. Det tycker jag var bra. Hade man fortsatt med er politik hade många fortsatt fått mycket höga fastighetsskatter i Jönköpings län. Det tycker jag inte hade varit bra.

Herr talman! Jag gläds åt Andréns uppfattning när det gäller skattefusk. Du kommer i höst att få chans att rösta på ett socialdemokratiskt förslag om mer resurser till Skatteverket för att åstadkomma ett effektivt arbete. Dessutom var det så att 90 procent i Jönköpings län fick höjd fastighetsskatt medan löftet var det motsatta.

Herr talman! Det är en absolut felaktig beskrivning av detta. Om man hade fortsatt med den skattepolitik som ni förde, med nya taxeringshöjningar och så vidare, hade ännu fler fått höjd fastighetsskatt. Det skulle ha handlat om kanske 99 procent. Men det viktiga, Peter Persson, är någonting annat. Det är att vi satte stopp för denna beskattning av boendet, detta totala uttag. Det är klart att om ni vill fortsätta att driva detta är ni välkomna under fyra år till. Men jag vill varna er för det, för det är inte en politik som står i samklang med vad svenska folket vill ha. Svenska folket vill bo tryggt utan oro.

Herr talman! För Centerpartiet är det viktigt att skatterna är så utformade att det är gynnsamt att vara företagare, att företagen bidrar till att skapa fler jobb och att skatterna upplevs som rättvisa. Människor och företag måste ges goda möjligheter att växa och förverkliga sina idéer. Vi behöver resurser till vår gemensamma sektor i stat, kommuner och landsting. Jobb och företagande skapar dessa resurser men sätter också gränser för hur vår välfärd kan utvecklas. Skatterna är en viktig del i den ekonomiska politiken. Det är betydelsefullt på vilket sätt vi tar ut skatterna. Vi påverkar hur mycket folk vill jobba. Vi påverkar hur mycket folk vill och kan konsumera. Vi främjar eller skadar företagandet. Vi påverkar också om företagandet ur skattesynpunkt är seriöst eller oseriöst. Det är dyrt när vi som konsumenter vill ha hjälp med tjänster. ROT- och RUT-avdragen löser en del av dessa problem. Men vi behöver gå vidare för att fler tjänster ska kunna gå från den svarta till den vita sektorn när det gäller skatten. Restauranger och frisörsalonger är några områden där vi behöver gå vidare. Sänkt mervärdesskatt på deras tjänster, från 25 till 12 procent, är ett sätt där vi i Centerpartiet både vill stärka företagandet och göra tjänsterna billigare för konsumenterna. En lunch på en restaurang skulle bli ca 10 kronor billigare. En sådan sänkning gör att det blir lättare att vara en seriös företagare. Konkurrensen från de oseriösa företagen blir mindre om momsen sänks. Skatten är också en betydelsefull del i företagens beslutsfattande när det gäller forskning och utveckling, investeringar, anställningar och lokalisering av verksamhet i Sverige eller i ett annat land. Ska vi i Sverige ha en internationellt sett hög levnadsstandard måste vi vara framstående inom forskning och produktutveckling. Våra skolor, universitet och högskolor måste skapa en bra grund för detta, och företagens forskning behöver skattemässigt vara gynnad. Våra produkter och tjänster behöver ha ett stort kunskapsinnehåll och/eller ett nyhetsvärde. Ursprung, design och skicklig marknadsföring skapar också möjligheter för företagen både i Sverige och utomlands. Vi behöver utveckla den beslutade innovationsstrategin. Den måste tydligare omfatta även tjänstesektorn. Bland annat vårdsektorn behöver vara med. Vi behöver ha kommuner och regioner som välkomnar företag och deras investeringar. Det gläder mig mycket när jag ser att många centerledda kommuner av företagarna uppfattas som de som har det bästa företagsklimatet. Vi behöver fler jobb i Sverige - alldeles särskilt för ungdomar. Halveringen av arbetsgivaravgiften för ungdomar upp till 26 år gör det fördelaktigare att ha ungdomar anställda. Men vi behöver gå vidare så att reglerna på arbetsmarknaden inte slår mot ungdomar på det sätt som de gör nu. Ungdomar vill ha jobb, och de flesta tycker att jobbet är viktigare än en hög ingångslön. Vi behöver i Sverige vara konkurrenskraftiga mot andra länder. Skatterna är en viktig del i detta. Det handlar både om skatterna och avgifterna för dem som är anställda och för dem som är företagare. Centerpartiet vill, parallellt med sänkt skatt för pensionärer, ha ett femte steg med jobbskatteavdrag för låg- och medelinkomsttagare när ekonomin ger det utrymmet. De egna företagarna upplever naturligtvis skatterna som höga när de betalar mer i skatt och avgifter än det som är deras överskott i näringsverksamheten. Vi i Centerpartiet uppfattar att vårt uppdrag från väljarna är att fortsätta att driva på för att ge ännu bättre möjligheter för företag som skapar sysselsättning och för anställda som vill bidra till sin egen och till vår gemensamma välfärd.

Herr talman! Den europeiska unionens valutaunion befinner sig i djup kris, och det är en kris som omfattar flera av euroländerna. Denna kris har flera orsaker. En är självklart den globala finanskrisen med dess efterverkningar. I några fall handlar det dessutom om illa skötta statsfinanser och dåligt fungerande skattesystem. En annan bidragande orsak till krisen är EU:s valutaunion, euron, i sig. Krisen blir djupare när länder med helt olika ekonomiska förutsättningar påtvingas samma valutapolitik. När ekonomin gick bra kunde länder som behövde kyla ned en överhettad ekonomi och som behövde bekämpa orimlig spekulation i fastigheter med högre ränta inte göra det. Nu när krisen är djup behöver de länder som har drabbats hårdast en annan växelkurs och låga räntor. EU:s valutaunion har skadat ekonomier i såväl hög- som lågkonjunktur. De banker som nyss räddades av skattebetalarna tjänar nu stora pengar på att spekulera när euroländer i kris behöver låna. Den valutaunion som skulle skydda mot spekulanter har visat sig ge spekulanterna nya verktyg. Risken är nu uppenbar att eurokrisen övergår i katastrof om exempelvis Grekland tvingas ställa in sina betalningar. Det är dags att även den europeiska unionens politiker vågar ställa sig de frågor som många ekonomer ställer i dag. Kan EU:s valutaunion överleva som den ser ut? Vore det inte klokare om länder ges en möjlighet att lämna en valutaunion med så uppenbara brister? Sverige har klarat sig jämförelsevis bra just för att vi står fria från euron. Vi har haft lägre räntor och en växelkurs som har gynnat vår exportindustri. Vi har räddat tiotusentals svenska arbetstillfällen. Nu när svensk ekonomi växer stärks den svenska kronan. Anders Borg och regeringen borde tacka svenska folket för att de, tvärtemot vad han och andra moderater ansåg, var kloka nog att rösta nej till EU:s valutaunion i folkomröstningen 2003. Nejet till euron och De rödgrönas tidigare sanering av statsskulden är grunden för dagens ekonomiska utveckling i Sverige. Dess värre använde inte regeringen dessa goda förutsättningar till att bekämpa arbetslösheten och stärka välfärden. I stället för att hålla fast vid Sveriges frihet från euron gör regeringen nu allt för att binda oss hårdare till den misslyckade valutaunionen. Om euron ska överleva krävs mer av ekonomisk centralstyrning i den europeiska unionen. Europeiska rådet, som möttes i förra veckan, anser att EU ska granska medlemsländernas statsbudgetar och lägga sig i lönebildning och pensionssystem. Länder som har underskott ska straffas med miljardböter. Det handlar om länder som Grekland, Portugal och Irland, som redan går igenom ett stålbad av nedskärningar och massarbetslöshet. Dessutom får ett land som Irland betala hundratals miljarder kronor för att rädda de banker som har spekulerat hejdlöst och oansvarigt. Om irländarna inte skär ned sin egen välfärd tillräckligt hårt för att finansiera detta ska de dessutom straffas med miljardböter från den europeiska unionen. Om detta verkar EU:s makthavare vara överens. Det finns också en logik i att euron kanske inte överlever utan mer centralstyrning, men samtidigt vill vår regering att EU:s makt över den ekonomiska politiken ska stärkas även i icke-euroländer som Sverige. EU ska kunna lägga sig i vår finanspolitik. Det är den del av politiken som är ett avgörande verktyg för att styra ekonomisk politik och kunna skapa arbete och välfärd. Även vi ska kunna bötfällas med miljardböter, enligt den svenska regeringen. Det var just detta väljarna avvisade i folkomröstningen 2003. Vi röstade nej till en gemensam valuta som skulle ge EU makten att styra över vår ekonomiska politik. Nu sviker regeringen resultatet av folkomröstningen genom att ge oss euroreglerna i efterhand. Vänsterpartiet kräver i stället att Sverige ska undantas från EU:s centralstyrda ekonomiska politik och möjligheten att bötfälla länder som inte skär ned. Vi behöver inga förmyndare för den europeiska unionen för att bedriva en ansvarsfull ekonomisk politik. Det har Sverige redan bevisat. Vi behöver inte binda oss vid en misslyckad valutaunion. Det är dags att regeringen visar respekt för resultatet av den folkomröstning som hölls 2003. När den europeiska unionen nu ska ändra sitt fördrag för att öka centralstyret över den ekonomiska politiken bör Sverige i stället begära ett undantag från euron i EU-fördraget. Undantaget ska dessutom omfatta det nya centralstyret av den ekonomiska politiken i EU. Ett sådant undantag har redan Storbritannien. Sverige bör i samband med den kommande fördragsändringen i EU dessutom begära ett bindande undantag för arbetsrätten. Det behövs ett socialt protokoll i EU-fördraget som garanterar löntagarnas rättigheter när de arbetar i andra EU-länder. Svenska kollektivavtal ska gälla alla som arbetar i Sverige, annars diskriminerar vi löntagare från andra EU-länder. Till detta bör den kommande regeringskonferensen och översynen av EU:s fördrag användas.

Herr talman! Så talar en sann egoist. Vad ska vi göra för någonting? Jo, vi ska exportera vår arbetslöshet till grekerna. Det finns ingen solidaritet alls med grekerna. Vi ska begära undantag, vi ska bara ha fördelar. Det är den sanna vänsterpartiståndpunkten: bara fördelar. Nej, ingen solidaritet med Grekland, men hur ska vi göra med Finland om de råkar i svårigheter? Finland har också euro, och det har gått ganska bra där. Är det en så misslyckad valuta? Man kan över huvud taget inte beskriva detta enbart i svart och vitt. Min största kritik mot Jonas Sjöstedt och hans parti är dock att de inte ens kan stava till ordet solidaritet. Vi ska vara solidariska med grekiska arbetare och så vidare som har råkat illa ut. Det ska vi ta ansvar för. Jag vill fråga Jonas Sjöstedt en sak. Hur hade Greklands arbetare klarat sig om de inte hade varit med i euron utan bara haft sin gamla drachma?

Herr talman! Att kliva på Titanic är inget uttryck för solidaritet; det är ett uttryck för dumhet, skulle jag vilja säga. När det gäller Grekland är det så att EU i dag påtvingar Grekland monstruösa neddragningar och försämringar för de grekiska arbetarna. Det är det som är resultatet av europolitiken. Det som sker i dag genom överföringarna, både via Centralbanken och via de stödpaket som sker, är att skattebetalarna övertar risken från de privata banker som drar i väg med vinsterna. Det är som jag ser det inte en bra omfördelningspolitik. Nu stärks den svenska kronan i och med att euron är i så djup kris. Det du talar om är alltså egentligen det motsatta, nämligen att konkurrenskraften ökar för Grekland. Det är också rimligt, för det speglar olika ekonomiska förutsättningar i olika länder. Det är feltänkt att tro att länder som har diametralt olika makroekonomiska förutsättningar ska ha samma valutapolitik. Det har också bevisats i all praktik i den europeiska unionen och dess valutaunion.

Herr talman! Det man måste fråga Jonas Sjöstedt är ändå: Hur stort är ett optimalt valutaområde? Är det Sverige, eller är det Grekland eller kanske Tyskland, Finland, Lettland eller Litauen? Det är svårt att veta. Det finns inget absolut svar på detta. Min stora kritik kvarstår dock. Jonas Sjöstedt ska gå ut och säga till sina väljare uppe i Västerbotten: Vi vill inte vara solidariska med de greker som nu har det svårt, utan vi ska vara riktigt sanna svenska egoister.

Herr talman! Det finns en teoribildning om optimala valutaområden. Ju fler länder som går in i EU:s valutaunion med helt olika förutsättningar, desto sämre fungerar valutaunionen. Det ser vi nu. Valutaunionen är för stor. Om vi skulle gå med skulle vi göra valutaunionen ännu sämre. Det blir ingen glad av i slutändan. Det är ett feltänkande att tro att man kan förbättra den genom att flera ansluter sig. Dessutom är det bra för Sveriges omvärld om vi har en ekonomi som går hyggligt. Det ger en draghjälp när euroområdet är i så tung kris. Att vi ansluter oss till krisen är ingen lösning på problemet.

Herr talman! Till skillnad från Sveriges väljare, Internationella valutafonden, med flera menar Jonas Sjöstedt fortfarande att det är tack vare att vi inte har euron som vi har klarat oss bra genom krisen och inte tack vare alliansregeringen. Det kan vi ha olika uppfattningar om, och det tror jag att vi kommer att ha fortsatt. Finland och Storbritannien är två länder som har klarat sig väldigt olika. Om vi tittar ut över Europa kan vi konstatera att länder inom euroområdet också har klarat sig olika bra. Det är snarast så att sambandet är att de länder som har haft regeringar som har skött sina ekonomier har klarat sig väl och vice versa. Man kan fundera på om det verkligen är eurons fel. Jag har en fråga till Jonas Sjöstedt. Är det eurons fel att vissa länders regeringar har misskött sina ekonomier, eller kan det vara någonting annat? Herr talman! Låt mig bara påpeka att det är precis den politik som Vänsterpartiet står för, överbudspolitik som gör att man inte har ordning och reda på finanserna.

Herr talman! Edward Riedls inlägg är möjligen bra retorik, men det är dålig empiri. Mellan 1998 och 2006 när Vänsterpartiet hade direkt budgetansvar minskade statsskulden från 70 till 40 procent i runda slängar. Under de fyra åren med alliansregeringen minskade den med 5 procent till 35 procent. Ni har mycket litet att lära oss vad gäller budgetansvar. Det är mitt svar på den frågan. Som jag sade i mitt anförande finns det en rad olika orsaker till den ekonomiska krisen. Det är självklart finanskrisen och exempelvis misskötta statsfinanser i Grekland där man inte har låtit dem som har råd betala skatt. Men problemet är att euron förvärrar krisen. Euron låser länder i en ekonomisk politik som inte passar dem. Det är som att ha centralvärme i elementen över hela Europa men att ha en termostat satt i Frankfurt. Det blir kanske lite för kallt i Finland och lite för varmt i Grekland. Skulle Edward Riedls resonemang stämma skulle det inte ha spelat någon roll att vi i Sverige haft lägre ränta och en annan växelkurs under de senaste åren. Det kan väl verkligen inte vara Edward Riedls uppfattning.

Herr talman! Jag kan konstatera att Sverige passerar den djupa globala ekonomiska krisen som det land i Europa med de mest välskötta statsfinanserna. Vi hörde också statsministern tala tidigare i dag om hur tillväxttalen är bland den högsta i hela den utvecklade världen. Man kan då ställa frågan till Jonas: Varför svarar du inte på grundfrågan? Vissa länder har klarat sig väl, andra har klarat sig mindre väl. Det handlar om vilken skuldsättningsgrad länderna har. Du dribblar och använder själv god retorik, Jonas.

Herr talman! Jämför man exempelvis Grekland och Spanien, två av de länder som är mest illa ute, är det uppenbart att Grekland har misskötta statsfinanser. Spanien hade relativt goda statsfinanser till för ett år sedan. Däremot har man haft en hejdlös spekulationsbubbla med först en överhettning i ekonomin och sedan en dramatisk nedgång. Man hade helt enkelt behövt en annan valutapolitik än vad exempelvis Tyskland har haft. Det är riktigt att Sverige i rena tillväxttal har en god ekonomisk utveckling, och det är naturligtvis i grunden bra. Men den är väldigt ojämlikt fördelad. Frågan är om Moderaterna vill äventyra den genom att avskaffa vår egen valuta.

Herr talman! Oavsett euron är det centrala om man har ordning på statsfinanserna eller inte. Det är den centrala skillnaden mellan till exempel Sverige och Storbritannien, två länder som båda står utanför valutaunionen. Grekland drog vid eurointrädet nytta av de låga räntorna som följde av bland annat det tyska förtroendet på valutamarknaderna men lät bli att vidta åtgärder som gjorde att de i realiteten förtjänade den låga räntenivån. Med tanke på att det är ordningen på statsfinanserna som är det centrala är det intressant att notera att Vänsterpartiet under stort motstånd tvingades av Socialdemokraterna att acceptera det ekonomisk-politiska ramverket för att få ingå i det rödgröna samarbetet: utgiftstak, självständig riksbank, låg inflation och annat sådant. Den mest spännande frågan till Jonas Sjöstedt i dag är: Står Vänstern fast vid det ekonomisk-politiska ramverket, eller tänker man överge det och återgå till en ohämmad utgiftspolitik som man tydligen gärna skulle vilja?

Herr talman! Denna Vänsterpartiets ohämmade utgiftspolitik innebar att vi sänkte Sveriges statsskuld från 70 till 40 procent när vi gjorde upp om budgeten under åtta år i rad. Det är sanningen. Du har inte mycket fog för det påståendet. Vi är kritiska mot systemet med utgiftstak därför att det innebär att om intäkterna ökar kan inte dessa ökade intäkter till exempel användas till att bekämpa arbetslösheten. I en lågkonjunktur med en hög arbetslöshet är detta oklok politik. Självklart är vårt mål att i normala ekonomiska tider ska ekonomin och statsbudgeten gå med överskott och statsskulden ska amorteras. Det är Vänsterpartiets politik, och jag har bevisat den väl i verkligheten. Inledningen på ditt resonemang var en mycket god illustration på att det inte är en klok idé att ha en valutaunion i länder med helt olika ekonomiska förutsättningar. Du hade egentligen en väldigt fin argumentation mot den valutaunion som ditt eget parti vill att vi ska ansluta oss till. Jag gratulerar till den.

Herr talman! Att minska statsskulden i en glödande högkonjunktur är kanske en något mindre prestation än att göra det i en svår lågkonjunktur, vilket alliansregeringen har lyckats med. Sedan kan vi ha olika meningar om Vänsterpartiets ekonomiska ansvarstagande. Jag hade under förra mandatperioden flera debatter med Vänstern i civilutskottet om det faktum att man ville låna upp 100 miljarder kronor för att skapa en bostadsfond för att göra investeringar i bostadssektorn. Det är knappast tecken på en ansvarfull ekonomisk politik.

Herr talman! Man kan jämföra att Vänsterpartiet, som är sagt här, vill låna pengar för exempelvis lönsamma investeringar i kommunikationer, modern teknik och bostäder inom vissa ramar med att den här regeringen i praktiken lånade pengar för ofinansierade skattesänkningar för dem som tjänade bäst. Vad är ansvarsfull ekonomisk politik, är det att investera för att höja konkurrenskraft och produktivitet eller att enbart sänka skatten för dem som redan har ett ordentligt sparande?

Herr talman! Vi är från samma län, Jonas Sjöstedt. Jag vet att dina år i EU-parlamentet - är det tio det blev där borta? - kanske inte var de år du ville vara där. Ni har alltid motarbetat EU-samarbetet och inte sett poängen med att man har ett sådant samarbete. Under den här debatten tar du upp frågan om euron, driver den frågan och är emot den. Jag var också skeptisk till den i början. Jag såg också för- och nackdelar, och då vägde nackdelarna över för mig. Du gömmer nu din EU-skepticism via eurosamarbetet. Egentligen är det precis som flera andra har varit inne på. Grunden för att det ska fungera i länderna är att man har välskötta egna ekonomier. Det är inte först och främst euron som har stökat till det. Har man en välskött ekonomi klarar man de stora påfrestningar som oftast kommer i olika krissituationer. Sverige är beroende av att andra ekonomier är välskötta eftersom 50 procent av vår bnp består av export. Vi är beroende av det. Annars skapar vi arbetslöshet i vårt land och drabbas negativt ekonomiskt.

Herr talman! Du är välkommen att stanna på nejsidan i eurofrågan, Anders Sellström. Jag menar att man gör det väldigt enkelt för sig om man reducerar nationalekonomin enbart till statsfinanser. Statsfinanser är viktiga och avgörande i många situationer. Därför har vi bidragit till en politik som har förbättrat Sveriges statsfinansiella läge. Men det kan ibland hända saker i omvärlden som man inte riktigt rår på. Det kan vara länder som bryter samman ekonomiskt, handelsmönster som påverkas och till exempel vara skillnader i prissättning på råvaror som påverkar olika länder olika. Det kan vara att vi får en spekulativ finansbubbla, som vi har haft i Irland, Spanien och Portugal. Det man då behöver göra är att anpassa den ekonomiska politiken till sina nationella förutsättningar, exempelvis genom en räntehöjning. Det är någonting som borde ha skett i Irland långt innan den skedde. När inte det gjordes kommer sedan notan. Den får betalas av skattebetalarna enligt principen att vinsterna är privata medan förlusterna alltid tillhör oss alla.

Herr talman! Låt det inte råda något missförstånd om min syn på euron i dag. Jag tycker att den är bra trots en hel del nackdelar som finns, och det måste man ta med i detta. Grunden i allt samarbete i EU-området är att förhindra krig, att vi samarbetar och jobbar över gränserna. Sedan har det samarbetet hela tiden utvecklats. Du vill slå sönder hela det samarbetet. Vänsterpartiet är mot det här samarbetet över huvud taget. Nu använder du euron som en hävstång för att bedriva din tes vidare. Det tycker jag är osjyst. Säg vad du egentligen vill, Jonas Sjöstedt!

Herr talman! Det här argumentet att gemensam valuta förhindrar krig är svårt att leda i bevis eftersom flertalet väpnade konflikter är inom ett och samma valutaområde - om man nu ska ta det seriöst. Jag tycker att valutaunionen är något av det oklokaste som EU har gjort. EU-medlemskapet i sig är långt mer komplicerat. Det finns nackdelar och det finns fördelar med EU-medlemskapet, även om jag tycker att bristen på demokrati och ambitionen att bygga en superstat tillhör de nackdelar som avgör för mig. Jag är bekymrad över att man är beredd att äventyra Sveriges ekonomiska utveckling genom att ansluta sig till en valutaunion som står inför en avgrund.

Herr talman! En god samhällsekonomi är en grundläggande förutsättning för att bedriva en politik som slår vakt om allas möjligheter till frihet, trygghet och välfärd, en stabil privatekonomi, en god miljö, omsorg om svaga grupper och en skälig levnadsstandard. En god samhällsekonomi får samtidigt aldrig bli ett mål som överordnas allt annat. Ekonomisk utveckling får exempelvis inte uppnås genom att man gör avkall på grundläggande värden, såsom mänskliga fri- och rättigheter, eller genom att man kortsiktigt förbrukar ändliga naturresurser eller förstör miljö och klimat. Likväl måste grundläggande värden sättas främst, och det gäller även i den ekonomiska politiken - människans unika och okränkbara värde, att resurser används på ett hållbart sätt och att våra ekonomiska aktiviteter i dag inte urholkar livsbetingelserna för våra barn och barnbarn. Ekonomisk politik måste även bygga på en insikt om att människan är ofullkomlig och att enskilda personer, familjer och företag inte alltid fattar beslut enligt nationalekonomernas kalkyler. Människan är en social varelse med både ett behov och en stark inneboende vilja att verka i sammanhang med andra människor. Det är familjer, företag och föreningar som är de viktigaste gemenskaperna och hörnstenarna i ett samhälle som håller ihop. Herr talman! En god privatekonomi är viktig för trygga familjer och personer. Därför kommer vi kristdemokrater alltid att slåss för familjens och enskilda personers rätt till en stark ekonomisk grund, där möjligheten att leva på egna inkomster sätts före bidrag från staten och där arbete alltid lönar sig. Vi ser vikten av en politik som kan bidra till att familjerna får ihop sitt livspussel. Vi går alla igenom olika faser i livet där vi gör olika val och prioriteringar. Skatter eller pålagor ska inte underminera värdet av det vi sparat ihop, och ägandet ska vara tryggt. Beslut ska tas på den nivå och i den form som är den mest ändamålsenliga och som ger de bästa förutsättningar att upprätthålla de grundläggande värdena. Det som den enskilde och familjer klarar själva ska de också ges rätt att besluta om och ta ansvar för. Det en förening, en skola eller ett företag kan göra bäst ska de också ges möjlighet att göra. Den offentliga sektorn är en dålig huvudman för ekonomiska aktiviteter på den privata marknaden. Staten ska inte vara både spelare och domare. Vi måste därför vidga det civila samhället och renodla statens aktiva roll som aktör i ekonomin. Ekonomisk forskning har visat att en gemensam värdegrund, fasta institutioner och en stark känsla av etik är nyckelreceptet bakom flertalet framgångsrika ekonomier. För oss är detta inte en förvånande slutsats. Viljan att göra rätt, respekten för andra och tilliten mellan människor är grundläggande egenskaper för ett samhälle som stimulerar till ökat ekonomiskt utbyte, risktagande och tillväxt. En gemensam etik är också förutsättningen för ett fritt samhälle där statens ingrepp i vardagslivet hålls vid ett minimum. Riksdagens uppgift är att stifta de lagar som krävs för att utforma vår etik. Men i vardagen fattas även myriader av beslut baserade på de värderingar vi bär med oss. Om inte lagstiftningen ska fortsätta växa måste diskussionen om värdet av gemensam etik ständigt hållas levande och viljan att göra rätt omsättas i praktisk handling. Herr talman! Äganderätten är central när det gäller att föra samhället framåt. Ägandet är också den bästa metoden för att främja ett stort personligt ansvar. Vi behöver bli bättre på att slå vakt om allas möjligheter att äga olika tillgångar och ta ansvar för att utveckla och förvalta det man äger på bästa sätt. Statens ägande ska begränsas eftersom statens främsta roll är att sätta spelregler och vara domare på en i övrigt fri marknad. Den ekonomiska politiken har en självklar roll att upprätthålla en grundläggande trygghet och välfärd som kommer alla till del. Men politiken måste också sätta tydliga gränser när det gäller vilket ansvar som vilar på det offentliga och vad som förväntas av oss som enskilda personer och av familjer, föreningar och företag i ett samhälle där mer utrymme lämnas åt det civila samhället att växa och ta eget ansvar. Ekonomiska beslut ska fattas så nära dem som berörs av beslutet som möjligt. Så många beslut som möjligt ska fattas av dem som är direkt berörda, inte av politiker. De allra flesta vardagsbesluten ska med andra ord fattas direkt vid köksborden av familjer som tillåts leva sina liv på det sätt de själva tycker är bäst. Kommunerna ska i första hand upphandla service i konkurrens mellan olika aktörer och ställa krav på högsta möjliga kvalitet till lägsta möjliga kostnad. Där alternativ saknas ska kommuner erbjuda service i egen regi. För att slå vakt om skatternas legitimitet arbetar vi för att hävdvunna etiska och skatterättsliga principer så långt som möjligt ska efterlevas. Skatterna ska stå i proportion till den enskildes förmåga att betala skatt. Staten har inte rätt att göra anspråk på skatter från den som inte kan försörja sig själv och sina närmaste. En konsekvens av detta är att skattesystemet bör ha ett frikostigt grundavdrag så att den sist intjänade kronan ska beskattas högre än den först intjänade. Skatter ska tas ut på samma sätt över hela landet och så långt det är möjligt stå i överensstämmelse med beskattningen i vår omvärld. Skatter som leder till att ekonomiska aktiviteter otillbörligt missgynnas i vårt land eller flyttas utomlands ska motverkas. Herr talman! Den ekonomiska politiken ska bekämpa fattigdom, inte rikedom.

Herr talman! Jag blir förvånad över att Kristdemokraterna går väldigt långt tillbaka i historien. Det som Kristdemokraternas företrädare här drar upp låter nästan som en nattväktarstat. Han säger i sin inledning att vi ska ha minskade klyftor och att vi ska se till att människor kan ta egna beslut. Sedan fortsätter han med att tala om familjen och beslut vid köksborden där vi politiker inte ska lägga oss i. Men slutsatsen av det blir att det är kvinnor som blir ojämställda sina män, att kvinnor ska leva på sina män. Ni vill ha vårdnadsbidrag för invandrarkvinnorna för att de ska vara beroende av sina män och för att barnen inte ska komma till förskolan. Ni vill att man ska vara beroende och inte fatta egna beslut. Det är det som blir kontentan av den kristdemokratiska politiken.

Herr talman! För oss kristdemokrater är valfrihet rättvisa. Ju mer möjligheter att välja, ju mer möjligheter att fatta beslut hemma vid köksbordet för den enskilde och familjen eller i företaget eller föreningen, desto bättre fungerar vårt civila samhälle, desto mer rättvisa. Då anpassas nämligen behoven efter dem som har behoven. Det är i det mötet som det hela avgörs. Du, Monica Green, företräder en politik där vi hela tiden ska ta ut så mycket skatt som möjligt av människor, överföra makten från den enskilde till det offentliga. Du företräder en politik där du som politiker, det har många gånger bevisats, vet bättre än den enskilde. Du vet bättre än familjerna hur man ska välja olika saker i sitt liv och vilka val man ska göra. Men vi människor är unika. Vi är väldigt olika och har olika behov. Därför vill vi kristdemokrater föra en politik som mer och mer för tillbaka besluten hem till köksborden i den utsträckning att man kan träffa fler och fler val som passar den egna situationen.

Herr talman! Nej, jag vet definitivt inte bättre än gemene man. Var och en vet bäst själv hur man vill styra och välja sitt eget liv. Men jag vet bättre än den man som slår sin kvinna. Jag vet bättre än de som förgriper sig på små barn. Jag vet bättre än de som faktiskt våldför sig i hemmen i dag. I dag begås de flesta övergreppen i hemmen. Här står Kristdemokraternas talare och säger att vi ska bestämma vid köksbordet. Det finns faktiskt människor som behöver hjälp från oss andra. Det borde vi stå upp för.

Herr talman! Jag håller med dig, Monica Green, i stora delar av det du säger i repliken. Vi måste självfallet se till att det fungerar i hemmen och att man inte är oskyddad i hemmet. Det är en självklarhet. Men var är balansen i förhållande till alla andra som sköter sig, som kan fatta beslut och där det fungerar? Vi måste göra något åt den problematik du tar upp, och det jobbas på det på flera håll. Jag blir väldigt fundersam när du försöker klistra på andra epitet på någon annans politik, för det fungerar inte. Situationen är fortfarande sådan att ju flera beslut man kan fatta hemma vid köksborden, desto bättre anpassade blir de möjligheter man skapar sig utifrån de behov man har.

Herr talman! Frihet heter SSU:s tidning, och det har den hetat ända sedan SSU startade 1917. Frihet för den enskilda människan, frihet från förtrycket från överheten, frihet att kunna skapa sitt eget liv för sig och för sina närmaste har varit och är arbetarrörelsens ledstjärna. Arbete är grunden till välfärd. Därför sätter vi jobben, jobben och jobben först. Man ska arbeta efter förmåga. Det ger inkomster och intäkter som kan användas till välfärd och som kan användas till den som är sjuk. Vi kan ge detta till oss själva genom tiderna när vi är yngre och går i skolan och när vi blir äldre och skröpliga. Inkomsterna till välfärden kan också användas till vägar och järnvägar, till barnomsorg och äldreomsorg. Därför är det så viktigt att vi sätter jobben först. Ekonomiskt har Sverige klarat sig förhållandevis väl genom den ekonomiska kris som vi håller på att ta oss ur just nu, mycket tack vare den ordning och reda som vi byggde upp i Sverige under 90-talet under stor möda och stort besvär. Vi sänkte statsskulden. Vi såg till att vi hade utgiftstak. Vi såg till att vi lämnade över 100 miljarder i överskott 2006. Då hade vi en hög arbetslöshet. Det var massarbetslöshet, så betraktade i alla fall de borgerliga företrädarna det, och jag håller med. 6 procent är alldeles för högt. Sedan dess har vi haft en borgerlig regering, och sedan dess har arbetslösheten ökat. Dessutom har klyftorna ökat. Skillnaden mellan stad och land och mellan män och kvinnor har ökat. Även om Sverige har klarat sig bra ekonomiskt har det gått betydligt sämre med jobben. Vi har inte klarat det lika bra som andra länder. Tyskland och Norge har en helt annan arbetslöshetssituation. Vi har också ökat klyftorna. Barnfattigdomen har ökat därför att vi inte stöder de mest utsatta. Arbetslösheten är nu långt över 8 procent, och långtidsarbetslösheten biter sig fast. 70 000 fler har hamnat i utanförskap under den tid som den borgerliga regeringen hittills har styrt. Fler lever på det som borgarna föraktfullt kallar för bidrag och som vi kallar för försäkringar och skyddsnät. 30 000 jobb har försvunnit i välfärdssektorn. Jobbstoppet är ett bekymmer för Sverige. Nu lyckades de borgerliga partierna att vinna valet, och det högaktar jag er för. Det var bra gjort att kunna påstå att ni satte jobben först. Det var faktiskt väldigt bra gjort att försöka med det reptricket. Vi lyckades inte sticka hål på myten. Jag hoppas att vi kan göra svenska folket mer uppmärksamma under den här mandatperioden på att arbetslösheten har ökat. Vi har blivit fler. Ungdomskullarna är större. Fler personer har slutat skolan. Då kan man tricksa och säga att det har blivit fler jobb. Men det hjälper inte om sysselsättningen sjunker och arbetslösheten ökar. Det är fler personer nu som söker arbete. Man kan inte vara nöjd med över 8 procents arbetslöshet. Men den borgerliga regeringen är ju nöjd och säger: Titta, vad vi har gjort bra! Vi har sänkt skatterna för dem som jobbar, säger man. Det är det som skapar arbete. Det har vi inte sett någonting av. Det finns inga bedömare, inte ens ert eget finanspolitiska råd, som säger att bara för att man gör de sjuka och arbetslösa fattigare och ser till att de som jobbar får lite mer pengar i plånboken - mest till dem som tjänar mest - blir det fler arbeten. Någon har sagt att det kanske kan ge ett och annat arbete på lång sikt, men hittills har det inte gett något arbete i praktiken. Nu försöker den borgerliga regeringen och dess företrädare att påstå att det har kommit till fler arbeten och att om det bara inte hade varit så många ungdomar som slutat skolan nu hade vi säkert haft en lägre arbetslöshet. Jag skulle vilja se satsningar på investeringar i högskolan i hela landet och på klimatsmarta lösningar när det gäller vägar, järnvägar och ombyggnad av hus. Det ger jobb både när man bygger dem och när man sedan har blivit så duktig och har den kunskapen att man kan exportera den utåt sett. Dessutom skulle jag våga satsa mer på kommuner och landsting. Det är tragiskt att 30 000 jobb har försvunnit i välfärdssektorn. Så blir det när den borgerliga politiken får styra. Jag beklagar att ni vann valet. Jag högaktar er för att ni lyckades med det. Det var bra gjort att lyckas med tricket att påstå att ni har fixat jobb fast ni inte har gjort det. Jag hoppas att vi socialdemokrater ska bli betydligt bättre i retoriken för att kunna visa vad det är som håller på att ske i samhället. Det handlar om ökade klyftor, massarbetslöshet och mer till dem som har det allra bäst. (Applåder)

Herr talman! Jag tror att Monica Green lever i retorikens värld och fokuserar på retoriken, precis som hon avslutade sitt anförande med. Det verkar vara retoriken, plakatpolitiken, som är det centrala i Monica Greens tillvaro. Det finns inget jobbstopp. Titta hur jobben växer till i Sverige runt omkring dig! Det är 100 000 fler jobb nu än 2006. Alla som jobbar har dessutom mer pengar i plånboken. Under den perioden, från 2006, har regeringen dessutom betalat av och minskat den svenska statsskulden samtidigt som vi har haft en finanskris. Titta dig runt omkring! Se de tunga faktorerna! Då tror jag att du får skriva om ditt anförande i stor utsträckning. Du säger att 30 000 jobb skulle ha försvunnit från offentlig sektor. Det är ingen kris i Kommunsverige. Det finns tvärtom överskott. Att antalet jobb har minskat där beror på andra saker. Demografin förändras och elevunderlag minskar. Deltid blir till heltid, och då minskar möjligen antalet jobb i offentlig sektor. Men det är väl någonting positivt att det blir färre deltidsjobb och fler heltidsjobb. Stämmer inte det, Monica Green?

Herr talman! Jo, det stämmer absolut. Det är bra om fler människor får heltid. Men tyvärr har jag fakta. I er egen finansplan skriver ni på s. 226 att det har minskat mätt både i antal jobb och i antal arbetade timmar. Det har ni själva skrivit i er egen budgetproposition. Det är möjligt att Henrik von Sydow inte litar på sina egna siffror utan tycker att det är roligare att säga något glättigare till svenska folket. Men faktum kvarstår, ni har själva hänvisat till detta att jobben har försvunnit. Sveriges Kommuner och Landsting signalerar nu att på grund av att det har blivit 3 000 färre lärare visar skolan sämre resultat. Är inte det något att vara oroad över? Hur kan Henrik von Sydow vara så himla nöjd när människor går på knäna, klyftorna har ökat och det finns barn som har blivit betydligt fattigare under de här fyra åren?

Herr talman! Man kan läsa mer i budgetpropositionen och i de referenser som görs till Konjunkturinstitutet, som slår fast just detta att det generellt sett är ett överskott i kommunsektorn. Det är ingen kris. Det är inga massuppsägningar. Det är inte verkligheten. Det är just i retoriken som det förekommer. Det finns överskott. Visst finns det kommuner som har problem, men generellt sett finns det överskott. Jag vet vad regeringen har gjort. Regeringen har i dessa tider, när andra länder runt omkring oss skär ned med dramatiska nedskärningar, kunnat satsa och öka stödet till kommunerna, just för att på det sättet värna välfärden. Den verklighet som du beskriver finns bara i din egen retorik. Människor känner inte igen sig i den. Ditt anförande är ett exempel på varför socialdemokratin just nu har svårt att finna stöd.

Herr talman! Om det nu inte är så att Henrik von Sydow vill lyssna på mitt tal och tycker att jag hittar på kan han ju läsa sin egen budgetproposition och titta på siffrorna om hur jobben har försvunnit i den offentliga sektorn. Han kan också ge sig ut bland kommunerna och åka och lyssna på vårdbiträdena, som får springa fortare och fortare. Han kan åka ned till Halland och titta på hur man nu försöker minska tiden för hur snabbt det ska gå att städa en toalett. Han skulle kunna besöka en av de skolor som nu säger att det har blivit sämre resultat. Verkligheten talar ett annat språk. (Applåder)

Herr talman! Jag är lite bekymrad över Monica Green i det avseendet att hon bara ser svart på Sverige. Min uppfattning är att det går ganska bra för Sverige, och jag tycker att man skulle glädjas över detta. Jag tycker att man ska vara glad för att vi inte har till exempel Spaniens arbetslöshet eller Greklands eller Irlands dåliga statsfinanser. Det ser inte så tokigt ut i Sverige. Ser man till kommunerna kan man konstatera, precis som Henrik von Sydow, att det är rekordöverskott i kommunerna, i landstingen och så vidare. I Göteborg är det 1,2 miljarder och allt vad det är. Jag har en sista fråga till Monica Green, eftersom hon är så emot att människor har gott om pengar eller i alla fall får pengar. Jag ställde den frågan några gånger under förra mandatperioden också men fick aldrig några svar. Hur många färre Volvobilar med pentamotorer från Skövde skulle ha sålts i det här landet om det inte hade blivit några jobbskatteavdrag? Man kan ställa frågan tvärtom: Hur många fler Volvobilar skulle ha sålts med er politik?

Herr talman! Jo, visst är jag stolt och glad över att bo i Sverige! Jag tycker att vi har möjligheternas land. Jag tycker att vi har fantastiska möjligheter att fortsätta den svenska modellen som vi en gång byggde upp, den modell som gör att vi tar hand om varandra, att vi arbetar och betalar till varandra, bygger upp en gemensam välfärd och ser till att kvinnors tidigare oavlönade arbete numera är betalt arbete så att kvinnor blir mer självständiga. Jag gillar Sverige, och jag tror verkligen på de möjligheter som Sverige kan ge. Jag är från Skövde, och där tillverkas motorerna - många av dem i alla fall; inte alla. Vi vet ju att det är väldigt lite i en Volvobil som är svenskt. Men jag är i alla fall stolt över att bo i Skövde, och jag vill att vi ska sälja många Volvobilar. Jag var glad över att riksdagen var enig om att anta ett 28-miljarderspaket för industrin, även om jag sedan var ledsen över att regeringen sedan inte använde pengarna.

Herr talman! Problemet är ju inte det. Det var bra att vi hade ett 28-miljarderspaket, men problemet är ju att om det inte är några enskilda människor som har råd att köpa Volvobilarna med motorerna från Penta i Skövde blir det ingen sysselsättning. Det är det som är själva finessen med detta: Vi måste se till att människor har köpkraft. Jag menar att Monica Green inte ska vara ledsen över det. Jag tycker att hon ska vara glad för att det är så många människor som har fått bättre köpkraft, till exempel sjuksköterskor, poliser och lärare.

Herr talman! Jag tar uppmaningen på största allvar. Jag har läst en bok som heter Jämlikhetsanden , som jag rekommenderar Gunnar Andrén, som visar hur bra det är för ett samhälle att alla får hänga med in i framtiden och att vi inte skapar ett tvåtredjedelssamhälle utan att vi ser till så att alla får möjligheter; att vi inte ökar klyftorna så att det är bara några få som har möjlighet att köpa de där Volvobilarna och att inte rika blir rikare och fattiga blir fattigare som det nu är i Sverige. Jämlikhetsanden , Gunnar Andrén, läs den!

Herr talman! En bekväm förklaring för den som förlorar valet är att väljarna inte förstod budskapet och att man inte kunde kommunicera sin politik. Därför säger också Monica Green att man nu ska bli bättre på retoriken. Det kan också vara så att den mer obekväma förklaringen är att väljarna faktiskt har förstått och att det är politiken som det är fel på. Kanske är det så att de såg att det handlade om en skattechock på arbete och företagande för att sedan ta de pengarna, inte till välfärdstjänsterna utan för att ge pengarna till en massa människor med höga inkomster som inte arbetar. Kanske såg de att det inte är en politik för arbete. En person som verkar ha insett detta, att det var politiken det var fel på, är Thomas Östros, som nu tillkännager att man på punkt efter punkt ska ompröva skattepolitiken. Instämmer Monica Green, som annars lät precis som före valet, i att det var politiken det var fel på och att till exempel förmögenhetsskatter och massiva skattehöjningar för vanliga människor kanske inte är ett framgångsrecept för jobben eller för ert parti?

Herr talman! Jag är väldigt glad om jag låter som en socialdemokrat både före och efter valet. Jag känner mig stolt över om jag lyckas med det. Vi måste alltid förnya och förbättra oss. Vi var antagligen inte tillräckligt bra politiskt sett, och vi var inte heller tillräckligt bra på att kommunicera. Vi förlorade valet. Vi vet det. Därför måste vi ompröva mycket, både mycket av vår politik och hur vi kommunicerade med väljarna. Jag instämmer, Johnny Munkhammar, i att vi har ett problem, men för den sakens skull tänker jag inte ge upp de socialdemokratiska värderingarna, nämligen att vi sätter jämlikheten, jobben och jämställdheten först. Vi vill hålla ihop samhället. Vi vill ge alla människor möjligheter. Vi ska se till att människor kommer med in i framtiden och att vi inte lämnar några bakom oss på perrongen därför att de inte hade föräldrar som var rika nog eller för att de inte hade möjlighet att ta sig fram i ett allt tuffare Sverige.

Herr talman! Ja, i retoriken sätter ni jobben först. Det har vi nu noterat vid ett antal tillfällen. I politiken sätter ni bidragen först - det har varit alldeles uppenbart. Före valet förespråkade ni en politik som handlade om att man massivt skulle höja skatterna på arbete och företagande och därmed få färre sysselsatta, och sedan ta nästan alla de pengarna och ge till människor, framför allt höginkomsttagare, som inte skulle arbeta. Är det din ståndpunkt inför er förnyelse att bibehålla den politiken?

Herr talman! Det är inte sant. Vi sätter jobben först både i teorin och i praktiken. Det är bara det att vi inte har styrt landet de här fyra åren, så vi har inte kunnat visa hur många fler jobb, utbildningsplatser och praktikplatser som vi faktiskt kunde ha satt i sjön när Sverige har en så hög arbetslöshet. Hade vi haft chansen hade vi kunnat visa i praktiken vad vår politik går ut på. Men vi har ju förlorat valet. Därför blir det teoretiskt, och därför måste vi vara duktiga på att förnya politiken men också duktiga på att berätta om politikens innehåll.

Herr talman! Monica Green säger att hon vill förnya politiken och låter ändå precis som hon gjorde i den här kammaren före valet. Det är en intressant förnyelse. Tony Blair lärde Labourpartiet läxan att man måste få med sig det arbetande folket för att kunna överta regeringsmakten. Socialdemokraterna fick 22 procent av det arbetande folkets röster, så kanske har han någonting att lära Socialdemokraterna i Sverige också. Monica Green går till skarp attack mot jobbskatteavdraget och säger att det minsann inte har gett några fler jobb. Riksrevisionen, en professor vid Göteborgs universitet och andra bedömare säger att sysselsättningen ökat i häradet 70 000-90 000 som en följd av jobbskatteavdraget därför att det blir mer lönsamt att arbeta. Jag skulle vilja ställa den här frågan till Monica Green: tror Monica Green att fler eller färre i Sverige skulle jobba om inkomstskatten vore 100 procent?

Herr talman! Nu förstod inte jag frågan. Man skulle alltså ge bort alla sina pengar? Det tycker jag är en ganska fånig fråga. Det är klart att människor ska kunna leva på sin lön. Det tycker vi är jätteviktigt, liksom att människor ska kunna ha en inkomst att leva på. Det är därför vi tycker att det är viktigt att vi har bättre löner för typiska kvinnoarbeten till exempel. Och det är givetvis så att vi ska betala efter förmåga - det är det som är det fiffiga med vår politik. Jag är socialdemokrat både före och efter valet. Jag är stolt över det. Det är klart att jag ska vara med i förnyelsearbetet - givetvis - men min ideologi tänker jag inte släppa. Vi står för att medlen ska fördelas mellan människor. Ni har minskat skatterna mest för dem som har det allra bäst. Den politiken har ju inte gett några fler jobb. Den politiken har bara lett till ökade klyftor, och den politiken har gjort att vi har fått fler fattiga barn i Sverige. Det vill jag motarbeta. (Applåder)

Herr talman! Monica Green säger att hon vill ha bättre löner för kvinnor. Då kan jag upplysa Monica Green om att jobbskatteavdraget under de här fyra åren har gett Sveriges kvinnor betydligt mer i plånboken än motsvarande avtalsrörelser under de här fyra åren. Monica Green förstod inte min fråga. Poängen med jobbskatteavdraget är att om det blir mer lönsamt att jobba kommer fler att jobba och söka sig ut på arbetsmarknaden. Då var min enkla fråga: Om man skulle ha inkomstskatter på 100 procent, tror Monica Green att fler eller färre än i dag skulle jobba?

Herr talman! Jag svarade på den frågan, även om jag inledningsvis sade att jag tyckte att det var en väldigt konstig fråga och att jag inte förstod den. Jag svarade i alla fall sedan och sade att människor faktiskt ska ha en lön att leva på och att vi ska se till att alla människor kommer i jobb och att vi ska ha fler människor i arbete. Men vad jag hänger upp mig på är er politik som ökar klyftorna. Ni har gett mest till dem som har det allra bäst. Vårdbiträdena har fått en liten slant i sin plånbok, men de stora skattelättnaderna har miljonärerna fått.

Herr talman! Låt oss ta de här siffrorna om sysselsättning och arbetslöshet! Sysselsättningen har ökat med 100 000, men andelen arbetslösa är högre i dag av den anledningen att vi har fler invånare i vårt land och att vi har färre sjukskrivna, fler ute på arbetsmarknaden. Och så är vi beroende av det som har hänt i vår omvärld. Det glömmer oftast Socialdemokraterna och Monica Green att ta upp i det här fallet. Du var inne på jobbskatteavdraget. Jag tror att det bidrog till det bästa som hände under den här lågkonjunkturen, nämligen att den inhemska konsumtionen i vårt land upprätthölls. Halva bnp är beroende av export, men tack vare jobbskatteavdraget höll vi uppe den inhemska konsumtionen. Där hade ni haft en tvärtompolitik som i stället hade saboterat det och ökat på arbetslösheten. Låt oss komma ihåg det! Sedan tycker jag att det här med inkomstspridning är ganska intressant. Under regeringsåren 1998-2006 med socialdemokratiskt styre ökade inkomstspridningen med 20 procent. Det är allvarligt när det sker i en högkonjunktur. Att vi får en sådan effekt i en lågkonjunktur vet alla. Men i en högkonjunktur under ert styre ökade inkomstspridningen med 20 procent. Hur förklarar du det, Monica Green?

Herr talman! Jag beklagar att vi inte alltid lyckades ta fajten mot kapitalismen, att det faktiskt är ett liv utanför politiken. Vi styr inte över allting, och det är naturligtvis bra. Det ska man inte göra heller. Men vi lyckades inte tillräckligt bra med att minska de klyftor som ökat. Det ger jag Anders Sellström helt rätt i. Men vi hade som mål att minska klyftorna. Vi jobbade hela tiden för det, att hålla ihop samhället och ge fler chansen. Ni har som mål att öka skillnaderna. Nu stod visserligen Reinfeldt här i dag och sade: Ja, det är så synd att vi har ökade klyftor. Men det brukar han inte säga. Han säger: Vi måste ha större skillnad mellan dem som jobbar och dem som inte jobbar. Vi måste ha större skillnad mellan dem som är sjuka och dem som är friska. Vi måste ha större skillnad. Hans retorik och också er retorik går ut på det. Ni vill ha större skillnader. Vi vill inte det. Ni hade en högkonjunktur under era två första år vid regeringsmakten. Det har bara varit två år av lågkonjunktur. Men ni har verkligen förvärrat klyftorna.

Herr talman! Jag upprepar: I en högkonjunktur har ni lyckats öka inkomstspridningen med 20 procent. Nu skyller du på att det nästan inte var ni som styrde under de här åren, då ni satt och styrde i regeringen, utan det var kapitalet. Det är någon annan som styr. Det är mycket anmärkningsvärt. Jag sitter själv fortfarande i Sveriges Kommuner och Landstings styrelse. När det gäller de avtalsrörelser som har varit under de fyra senaste åren, under Alliansens styre, kan jag säga att det aldrig har varit så mycket lönepåslag till grupperna i offentlig sektor, och speciellt till kvinnogrupperna, som när vi har styrt. Det talar väl för en ansvarsfull politik som riktar löneökningarna speciellt till kvinnogrupperna inom offentlig sektor.

Herr talman! Ja, det går att hitta på vad som helst när det gäller historien. Men vi ska ha en sak klar för oss. Vi hade inte högkonjunktur hela tiden när vi styrde. Vi hade bland annat jättetuffa år under tiden som vi styrde, men vi hade också högkonjunktur. Vi klarade av högkonjunktur då vi samlade i ladorna. Det använde vi sedan i lågkonjunktur. Det är vår politik att försöka jämna ut skillnaderna mellan hög- och lågkonjunktur. Ni hade högkonjunktur under era två första år vid regeringsmakten. Sedan kom krisen, och sedan kom jobbstoppet, och det har ni inte klarat ut när det gäller jobben.

Herr talman! Hur skapas nya jobb i en globaliserad värld? Det är den centrala fråga som vi har att ställa oss i Sveriges riksdag under den här mandatperioden och kommande mandatperioder. Det är jobben som är nyckeln till ett samhälle som håller ihop, ett samhälle där människor känner sig delaktiga och behövda, ett samhälle som har råd att ta hand om dem som behöver vård och omsorg, hjälp och stöd. För att kunna göra ett politiskt ställningstagande, till exempel till vilken jobbpolitik man ska bedriva, måste man först skapa sig en uppfattning om hur verkligheten ser ut och vilka mål man vill uppnå med politiken för att därefter formulera politiska åtgärder som är verksamma för att nå målen med utgångspunkt från hur verkligheten ser ut. När man talar om ekonomisk politik och jobbpolitik måste man därför först ta ställning till hur ekonomin fungerar i verkligheten och sedan driva en politik som är anpassad till det. En stor skillnad mellan Alliansen och De rödgröna i årets valrörelse var just att Alliansens jobbpolitik utgick från hur samhällsekonomin faktiskt fungerar och hur nya jobb faktiskt växer fram. En grundläggande förutsättning för en god ekonomisk utveckling är att statsfinanserna är i ordning och att inflationen hålls i schack. Om detta råder sedan i vart fall 1990-talet bred politisk enighet i Sverige. Av de sju tidigare riksdagspartierna är det bara Vänsterpartiet som inte frivilligt har ställt sig bakom det ekonomisk-politiska ramverk som har tjänat Sverige väl. Den andra grundläggande förutsättningen för en god ekonomisk utveckling tycks däremot i hög grad vara ifrågasatt av oppositionen, nämligen betydelsen av positiva drivkrafter. Det ska finnas drivkrafter för var och en att arbeta. Det ska finnas drivkrafter för alla med en företagsidé att starta företag. Det ska finnas drivkrafter för företagen att anställa, och det ska finnas drivkrafter för den som har kapital att investera i företag och utveckling. Om medborgarnas inkomstskatt vore 100 procent skulle mindre arbete utföras. Om bolagsskatten vore 100 procent skulle färre företag startas. Om det inte är tillräckligt lönsamt att anställa kommer färre att anställas, och om det inte lönar sig tillräckligt att investera i företag och utveckling i Sverige kommer färre investeringar att göras här. Att skapa dessa positiva drivkrafter har varit ett centralt inslag i Alliansens jobbpolitik. Vi har gjort det mer lönsamt att arbeta genom att minska skatten för alla som jobbar och mest för dem med låga och medelhöga inkomster. Det handlar om ungefär 18 000 per år för ett vårdbiträde, för att ta ett exempel. Vi har gjort det mer lönsamt att driva företag genom att minska bolagsskatten och göra fåmansbolagsbeskattningen mer förmånlig. Vi har gjort det billigare att anställa genom att sänka arbetsgivaravgifterna dels generellt, dels extra mycket för den som anställer unga, långtidsarbetslösa, långtidssjukskrivna och vissa invandrargrupper. Och vi har gjort det lönsammare att investera i Sverige genom att ta bort straffskatten på sparande och ägande, även kallad förmögenhetsskatten. Vill man använda nationalekonomiska etiketter skulle man också kunna säga att det här är en politik som i motsats till klassisk keynesianism inte huvudsakligen fokuserar på efterfrågesidan i ekonomin, även om det finns inslag i politiken som också stimulerar efterfrågan. I stället står utbudssidan i fokus, till exempel tillgången på arbetskraft och kapital. Forskning och beprövad erfarenhet har visat att det här är en politik som fungerar. Den hänger ihop, och den bygger på en insikt om hur ekonomin verkar. Även John F Kennedy, demokrat och därmed en vänsterman i amerikansk politik, delade den här insikten, i motsats till oppositionen i den här kammaren. Kennedy föreslog 1963 en betydande inkomstskattesänkning och motiverade den med en argumentation som är ganska lik den som Alliansen använder. Han sade i ett anförande så här: Bara full sysselsättning kan balansera budgeten, och skattelättnader kan lägga grunden för den sysselsättningen. Syftet med att sänka skatter nu är inte att skapa ett budgetunderskott utan att åstadkomma en mer välståndsbringande expanderande ekonomi som kan ge ett budgetöverskott. Han hade med en rad om sitt skattesänkningsförslag i det anförande han var på väg att hålla i Dallas den där ödesdigra novemberdagen för 47 år sedan. Förslaget antogs sedermera av kongressen 1964 och anses av många ekonomer ha bidragit till att ge USA hög tillväxt och därmed ökat välstånd under resten av 1960-talet. Positiva drivkrafter är således centralt, och de är viktiga på både kort och lång sikt. Reformer för ökade drivkrafter ger självklart effekt i det korta perspektivet men också långsiktigt. För att säkra tillväxt och välstånd även på lång sikt krävs naturligtvis ytterligare åtgärder, till exempel ett utbildningssystem som ger våra unga en god förberedelse för arbetslivet och forskningssatsningar som ger utrymme för nytänkande och utveckling. Herr talman! Sammanfattningsvis har nya jobb goda förutsättningar att växa fram i Sverige om vi dels håller fast vid en ansvarsfull politik för stabila statsfinanser och låg inflation, dels strävar efter att hela tiden förbättra förutsättningarna och drivkrafterna för arbete, företagande och investeringar. Det är Alliansens mål för den nya mandatperioden. (Applåder)

Herr talman! Andreas Norlén säger att man ska titta på hur verkligheten ser ut. Det skulle vara väldigt bra om Moderaterna gjorde det: att man tittade på barnfattigdomen, att man tittade på skillnaderna mellan män och kvinnor som har ökat och blivit värre under den här tiden, att man tittade på de sjuka som nu kastas utför en stupstock och att man tittade på den 30-procentiga ungdomsarbetslösheten. Det är det som är verkligheten. Sedan står Andreas Norlén här och hyllar USA, där många måste ha två jobb för att över huvud taget klara sig. Fattigdom är mycket vanligt. Brottsligheten ökar hela tiden i många delar av USA. Jag förstår inte hur Andreas Norlén kan tycka att vi ska ta efter en amerikansk modell. Det är ju där man bygger murar runt omkring sig för att skillnaderna är så stora. Jag tror nog att Kennedy var mer moderat än Andreas Norlén, så jag tror inte att vi ska betrakta USA som ett föregångsland i det här avseendet.

Herr talman! Monica Green debatterar ungefär som hon brukar. Hon sluggar vilt åt alla håll och tar upp alla tänkbara politikområden på en minut. Det är en bedrift i sig. Poängen med mitt anförande var just att lyfta fram betydelsen av drivkrafter i ekonomin - drivkrafter för arbete, drivkrafter för företagande och drivkrafter för investeringar. Det är ju just genom jobb, företagande och investeringar som vi skapar resurser för att hjälpa de barn som har det svårt och för att hjälpa de sjuka som behöver vårt stöd. När det gäller parallellen till USA var poängen inte att i alla delar hylla den amerikanska samhällsmodellen men däremot att visa på att det finns empiriska, erfarenhetsmässiga belägg för att sänkta inkomstskatter gör att fler arbetar. Det ger en högre ekonomisk tillväxt och därmed ökade resurser och ökat välstånd. Sedan är naturligtvis USA ett helt annat samhälle på många sätt än vad Sverige är. Vi har en välfärdsstat som man inte har i USA, och den har vi ett gemensamt, brett politiskt stöd för och ska slå vakt om. Men USA kan ändå ge den erfarenheten att man faktiskt tjänar på att göra det mer lönsamt att arbeta.

Herr talman! Vi har en välfärdsstat i Sverige som vi har byggt upp under en lång tid och som vi socialdemokrater är väldigt stolta över men som ni moderater hela tiden har varit emot. Vid varje reform som vi har genomfört har ni sagt nej, nej, nej. Vi ska inte ha den här reformen, för det är till för de många och hur ska det gå. Ni har varit motståndare hela tiden. Ni var även motståndare när vi skulle sätta ordning och reda i ekonomin under 90-talet. Nu slår ni er för bröstet och påstår i stort sett att det var ni som gjorde det. Jag lyckades med mycket i mitt anförande, men det var för att jag besvarade det som Andreas Norlén sade.

Herr talman! Det är intressant att det är så svårt för Monica Green att debattera det jag faktiskt tog upp, nämligen förutsättningarna för att skapa jobb och välstånd. Monica Green får gärna i sina anföranden ta upp sina hjärtefrågor, men här var frågan: Vad ska man driva för politik för att det faktiskt ska bli fler jobb och för att fler människor ska arbeta? Det verkar hon ha väldigt svårt att formulera några tankar och förslag omkring.

Herr talman! När det gäller att positiva drivkrafter som skapar tillväxt och jobb skapas via skattesänkningar har jag en liten fråga. Sverige och Danmark brukar tävla om vem som har det största skattetrycket i förhållande till bnp. Nu leder Danmark. Turkiet och Mexiko tävlar i botten om vilket land som har det lägsta skattetrycket i förhållande till bnp. Då är min fråga: Är det bättre företagsamhet och bättre möjlighet att skapa sysselsättning i Mexiko och Turkiet med den låga skatten än det är i Danmark och Sverige med det höga skattetrycket? (Applåder)

Herr talman! Den centrala poängen med mitt anförande var just att det är viktigt att skapa positiva drivkrafter för jobb, företagande och investeringar. Det är det centrala budskapet. För övrigt var det ett sakfel där. Det är faktiskt Sverige som leder skattetrycksligan nu när Danmark har sänkt sina inkomstskatter. Det är ju så att de här samhällena som tas upp är väldigt olika. De går därför inte att jämföra dem. Vi i Sverige är överens om att vi ska ha en välfärdsstat. Det kommer att göra att vi under all framtid har ett väsentligt högre skattetryck än de länder som väljer en helt annan samhälls- och välfärdsmodell. Men det förtar inte effekten av att lägre skatter och väl inriktade, smarta skattesänkningar faktiskt gör att fler kommer i jobb, att fler företag startas, att fler investeringar görs och att därmed tillväxten och vårt välstånd ökar och därmed ger ökade resurser för välfärdssatsningar.

Herr talman! Hur kan det komma sig att de nordiska länderna som har det största skattetrycket i förhållande till omvärlden samtidigt har den högsta sysselsättningsgraden av jämförbara länder? Det talar ju precis tvärtemot vad Andreas Norlén säger.

Herr talman! Jag tycker att det är lite märkligt att socialdemokrater har så svårt att ta till sig tanken om att drivkrafter faktiskt betyder någonting för människor. Om jag har 100 procent av min inkomst i skatt jobbar jag mindre än om jag har 50 procent av min inkomst i skatt eller 25 procent. Jag tycker att det är en argumentation som också visar att man inte vill ta till sig den forskning och erfarenhet som finns. Sysselsättningsgraden i ett samhälle påverkas till exempel av hur stor andel kvinnor som arbetar. Vi har många fler kvinnor som jobbar i Sverige än i många andra länder. Det finns alltså många förklaringar till detta.

Herr talman! Tack, Andreas Norlén! Jag tycker att Hans Olssons fråga är mycket relevant, och den saknar fortfarande svar. Man behöver inte jämföra med Mexiko; man kan jämföra med EU. Andreas Norlén talar om forskning, men vi talar om verklighet. Vi har den högsta sysselsättningsgraden och också det största skattetrycket. Motsäger inte detta det som du nyss har sagt? Jag ska också säga att jag tycker att ditt tal var en exposé över vad alliansregeringen gjorde under den förra mandatperioden, och gott så. Men här fanns inte ett enda konkret förslag som ger fler jobb i massarbetslöshetens Sverige. Här fanns inte en enda strimma av hopp till de hundratusentals unga som i dag inte kan försörja sig och flytta hemifrån. Det var bara en historiebeskrivning av vad som redan har skett. Om man redan har gjort det man tror på och det sedan inte leder någonstans är risken att massarbetslösheten biter sig fast om man inte är beredd att gå vidare. Sedan till min konkreta fråga som gäller en specifik del av regeringens politik. Hur passar vårdnadsbidraget rent konkret in i politiken för att öka incitamenten för att arbeta?

Herr talman! Jonas Sjöstedt kan vara alldeles lugn. Regeringen och Alliansen kommer självklart att fortsätta driva en aktiv politik för att göra det mer lönsamt att arbeta, driva företag och investera i Sverige. Det finns ju flera konkreta förslag i valmanifestet. Det handlar om ett femte jobbskatteavdrag, det handlar om sänkt restaurangmoms och en rad andra åtgärder. När det gäller sysselsättning och skattetryck började jag säga i min slutreplik i det förra replikskiftet att det ju finns en mängd sociala och samhälleliga faktorer som påverkar den totala sysselsättningen. Det handlar till exempel om att man i ett antal länder i Europa har väldigt låg sysselsättning bland kvinnor. Där har vi i Sverige en mycket högre förvärvsgrad, vilket vi ska vara glada för. Det ger oss tillväxt, och det gör att kvinnor har en möjlighet till ett självständigt liv som man inte har i ett antal andra länder. Det är klart att den ekonomiska politiken och skattepolitiken inte ensamma förklarar sysselsättningsgrad och annat, men de är viktiga för att skapa drivkrafter. Jag får ta vårdnadsbidraget i nästa replik.

Herr talman! Jag ser fram emot repliken om vårdnadsbidraget som sysselsättningsskapare och incitament. Det gör jag verkligen. Man lovar egentligen bara mer av den politik som faktiskt inte fungerar. Sverige är ett samhälle av massarbetslöshet, en massarbetslöshet som är på väg att bita sig fast trots att vi har rekordhög ekonomisk tillväxt. Ni säger bara att vi ska fortsätta att göra ungefär som tidigare. Det ska jämföras med en vänsterpolitik som bygger på att man ökar investeringarna i samhället, att man bygger sig ur krisen och att man också satsar på offentlig konsumtion. Nu vill jag gärna ha svar på frågan om vårdnadsbidraget.

Herr talman! Vi har en jobbpolitik som faktiskt fungerar. Det har blivit 100 000 fler jobb i Sverige nu än vad som fanns 2006. Vi ser de tydliga prognoserna som visar att arbetslösheten faller kraftigt i Sverige. Jag tycker att Jonas Sjöstedt ska se sig om i Sverige och se hur företagen nyanställer och se hur de nya jobben växer fram. Vårdnadsbidraget är en familjepolitisk rättvise- och valfrihetsreform som gör att människor får mer tid, valfrihet och större möjligheter att forma sin tillvaro efter eget val. Det är något som är gott i sig.

Herr talman! Har vi som sitter här blivit maktlösa? Finanskris, klimatkris, utfiskning, skogsskövling, ökenutbredning och artutrotning skulle kunna tolkas som att vi som är satta att förvalta människors förhoppningar om en rättvis och hållbar utveckling helt håller på att tappa kontrollen. I stället sätter ansiktslösa ekonomiska krafter den verkliga agendan i vår tid. Vid närmare betraktande finns det - tack och lov - inte fullt fog för påståenden om att demokratin avlövas och bara i bästa fall aningen förmår bromsa negativa skeenden och inte längre äger kraft att skapa ett bättre samhälle. Få saker tror jag i själva verket är viktigare än att motverka sådana känslor av vanmakt och uppgivenhet. Det handlar om att i såväl riksdagsdebatter som i det vidare offentliga samtalet lyfta fram de verktyg folkstyret faktiskt förfogar över. Jag tänker på till exempel vårt gemensamt förvaltade pensionskapital i AP-fonderna, vars ägardirektiv fastställs av riksdagen. Ägarmakten i dessa hundratals miljarder kronor skulle kunna bli till en hävstång för en rättvisare ekonomi som håller sig innanför naturens ramar och som satsar massivt i branscher som förnybar energi och energieffektivisering och i företag som prioriterar jämställdhet, medbestämmande och sjysta villkor för anställda också hos underleverantörer i andra länder. På många håll i omvärlden pågår en spännande utveckling på området. I exempelvis Kalifornien finns en pensionsfond för de offentliganställda som heter Calpers som förvaltar ca 200 miljarder dollar och är en av USA:s allra största pensionsfonder. De har investerat i något som man kallar för Green Wave Initiative, som innebär riktade satsningar mot gröna företag inom solenergi och andra framtidsbranscher. Man placerar också några procent av den årliga investeringsvolymen i regioner med hög arbetslöshet. Grundfilosofin är att pensionskapitalet bör vara investerande snarare än spekulerande och bidra till långsiktigt värdeskapande i företag som är medspelare och inte motspelare till ekosystemen. En liknande investeringsfilosofi finns också hos många kanadensiska pensionsfonder. Ett annat verktyg med stor potential är naturligtvis offentlig upphandling, som i flertalet industriländer uppgår till en femtedel av den totala ekonomin. Vi kan naturligtvis där ställa avsevärt tuffare sociala och miljömässiga krav än hittills och på så vis gynna företag som ligger i framkant på områdena. Ja, kanske kraven rent av också kan gynna framväxten av nya typer av företag, till exempel så kallade stakeholder companies, där utöver ägare och anställda även underleverantörer, kunder, ortsbor, miljöintressen och andra som berörs av företagets verksamhet också äger reellt inflytande. Det här är inte alls så verklighetsfrämmande som det kan låta. Lagstiftning om olika former av stakeholder companies har redan introducerats i Frankrike, Storbritannien och USA. Jag tror, herr talman, att intresset för politik och samhällsfrågor skulle öka om den politiska debatten lite oftare slog på helljuset och belyste frågor som ligger en bit bortom den omedelbara dagspolitiken. Att inrätta ett framtidsutskott, som man redan har gjort i Finlands riksdag, kunde vara en god början.

Herr talman! Det var inte utan att jag fick lite kalla kårar utmed ryggraden när jag hörde Valter Mutts anförande. Han tyckte att vi skulle använda AP-fondernas hundratals miljarder för en avancerad statlig industripolitik. Jag kan berätta för Valter Mutt att AP-fondernas ägardirektiv inte fastställs i Sveriges riksdag. Tvärtom var ambitionen när det nya pensionssystemet sjösattes att se till att varken regering eller riksdag hade något inflytande av betydelse över hur AP-fonderna placerar sina pengar. Det var mycket tydligt att AP-fondernas medel inte skulle få användas för att politiskt styra näringslivet. Löntagarfonderna - saliga i åminnelse, eller kanske inte - vore en västanfläkt jämfört med att använda AP-fondernas hundratals miljarder för att försöka styra näringslivets utveckling. Det är inget annat än socialism.

Herr talman! Nej, det är ramekonomi. Jag hänsyftar till Bertil Ohlin, folkpartiledare under 23 år och tillika Nobelpristagare i ekonomi. Det här är något som också republikaner i Amerika står för. Det handlar inte om detaljstyrning utan det handlar om ramekonomi. I stället för att AP-fonderna i dag satsar över 90 procent på fossilt bränsle och kärnkraft skulle de satsa på förnybar energi. Det här är något som växer i många länder. Det handlar alls icke om detaljstyrning, men det handlar om att skapa nya jobb i framtidsbranscher. Det har man gjort i delstaten Quebec i Kanada sedan 1984 under en liberal delstatsregering. Det har skapat 120 000 nya jobb i Quebec. Liknande pensionsfonder har därför spritts till de övriga nio provinserna i Kanada.

Herr talman! Om man vill använda AP-fondernas hundratals miljarder kronor som ett aktivt politiskt verktyg för att styra utvecklingen i näringslivet är det socialism. Det finns ingen annan benämning för det. Då tar man in medborgarnas pengar, lägger dem i statligt kontrollerade fonder och låter dem agera på marknaden. Det är socialism. Jag vill dessutom påpeka att det innebär också ett rätt avsevärt risktagande med pensionsspararnas pengar om man ska investera i det som Valter Mutt kallar framtidsbranscher. Hur vet han att de inte kraschar?

Herr talman! Pensionskapitalet användes redan under det stora bostadsbyggnadsprogrammet på 60-talet, som den tidens borgerliga politiker också var för. Energisanering av miljonprogramsområdena skapar stora vinster. Om man satsar på sol och vind skapar det vinster. Om vi fortsätter som i dag med en spekulativ finanskapitalism skapar det helt ohållbara förluster.

Herr talman! Så har den nya mandatperioden rullat i gång. För min egen del innebär det att jag har bytt politikområden; från EU-nämnden och miljö- och jordbruksutskottet till skatteutskottet och finansutskottet. Det är från klimat, havsmiljö, EU:s jordbrukspolitik, biologisk mångfald med mera till pengar och särskilt hur samhället med hjälp av skatter ska finansiera välfärden, omfördela bördorna mellan rika och fattiga, främja klimatomställningen och utöva en restriktiv alkoholpolitik med mera. Många siffror lär det bli att ta ställning till de närmaste åren. Men bakom dessa siffror döljer sig människors och naturens väl. Det är en stor och spännande utmaning att ta sig an skattefrågorna. Hur ska man då se på skatter? Det finns en hel del kända citat man kan referera till. I en strof i Internationalen , som vi i och för sig inte brukar sjunga så ofta, sjungs: "Båd' stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner." Det är en text som inte känns så bekväm för oss i dag i dessa dagar av försvar för finansieringen av välfärdsstaten. Ett annat senare citat är den socialdemokratiska socialministern Gustav Möllers uttalande om att "varje förslösad skattekrona är en stöld från folket". Det uttalandet har fortfarande sin aktualitet i meningen att naturligtvis måste de skatteintäkter som stat och kommun tar in användas effektivt för avsedda ändamål. Ett tredje ännu mer samtida citat är Mona Sahlins uttalande att om man är socialdemokrat tycker man att det är häftigt att betala skatt. Även om jag själv inte skulle använda ordet häftigt delar naturligtvis jag och andra vänsterpartister andemeningen i Sahlins uttalande. Låt mig så här i mitt första skattepolitiska inlägg i kammaren få repetera syftet med vårt skattesystem. Enligt skattelagstiftningen är ett primärt syfte att täcka det allmännas utgifter, det vill säga att finansiera den offentliga sektorn och framför allt det vi i dagligt tal kallar välfärden: skolan, vården och omsorgen. Men skatter används också i fördelningspolitiskt syfte och för att styra beteenden, till exempel med avseende på klimat och miljö eller folkhälsan. Skatter kan också användas i stabiliseringspolitiskt syfte, det vill säga höjas under tider av högkonjunktur respektive sänkas under lågkonjunktur, för att hålla igen respektive stimulera efterfrågan. Dessutom finns ett antal principer för hur skatten bör tas ut: att det ska vara "skatt efter bärkraft", att det ska finnas en koppling mellan skatt och förmån, att skattesystemet ska vara rationellt, enkelt, kontrollerbart, legitimt, rättssäkert, likformigt med mera. Om såväl syftet med skattesystemet som principerna finns det nog en ganska bred enighet, även om vi lägger fokus på olika delar av detta skattesystem. Mer intressant och politiskt blir det, herr talman, om vi börjar gå in och tittar på skatteintäkternas storlek, fördelning och användning, inte minst eftersom det återspeglar olika partiers ambitioner inom välfärdspolitiken och klimatomställningen. Enligt budgetpropositionen för nästa år kommer skattekvoten under perioden 2011-2014 att ligga på knappt 45 procent, vilket är avsevärt lägre än till exempel i slutet på 1980-talet, då andelen var drygt 50 procent och då vi hade i stort sett full sysselsättning. Det var en skillnad på ca 5 procent av bnp, i dag motsvarande ca 165 miljarder kronor. Det motsvarar på ett ungefär de skattesänkningar som regeringen Reinfeldt har genomfört under föregående mandatperiod. Det är mot den bakgrunden intressant att läsa vad den socialdemokratiska statsvetaren och debattören Bo Rothstein häromdagen skrev i en debattartikel med rubriken "Därför har socialdemokratin havererat". Rothstein hänvisar i sin artikel till nobelpristagaren och ekonomhistorikern Douglass North, "som i sin senaste bok (Violence and Social Orders) går till kraftigt angrepp mot idén att en effektiv marknadsekonomi kräver en liten offentlig sektor och låga offentliga utgifter. Tvärtom säger North och hävdar att i länder vars BNP per capita överstiger 20 000 dollar om året är andelen offentliga utgifter i genomsnitt 53 procent av BNP", det vill säga ca 100 miljarder kronor mer. Mycket talar, herr talman, för att Rothstein och North har rätt. I utvecklade välfärdssamhällen där invånarna ställer berättigade krav på välfärd, kollektivtrafik och universitet i världsklass är det både nödvändigt och effektivt med en högre skattekvot än den Sverige har i dag. Det är därför en huvuduppgift för en vänster värd namnet att ta strid för en skattefinansiering efter förmåga som är tillräckligt hög för de politiska mål vi kämpar för. Men nog kan en vän av ordning fråga sig: Betyder detta att arbetarrörelsen måste börja sjunga den glömda versen i Internationalen igen, där det står att "vi under skatter digna ner"? Nej, herr talman, det finns pengar på andra ställen att ta av. Världens samlade finansiella tillgångar har mångdubblats under nyliberalismens och marknadsfundamentalismens guldålder. Det finns andra skattekällor. Nej, vi dignar inte ned under höga skatter - tvärtom. Om vi gemensamt betalar välfärden genom skatter och samtidigt lever upp till Möllers påminnelse blir det ett kostnadseffektivt sätt att betala och ta ansvar för den trygghet och frihet som en bra välfärd för alla innebär. Ja, då blir det just häftigt att betala skatt!

Herr talman! Det var ett intressant ideologiskt anförande som Jacob Johnson höll, tycker jag. Det var en lovsång för de höga skatternas inte bara försvar utan också höjande. Jag tycker det är viktigt att diskutera det, inte minst ur Vänsterpartiets synpunkt. Har vi en rimlig beskattning på arbete? Man kan beskatta kapital, insatsvaror och konsumtion. Men Jacob Johnson företräder uppenbarligen den kategori som tycker att arbete är något särskilt viktigt som ska beskattas särskilt hårt. Där går en viktig skiljelinje mellan den uppfattning som den här regeringen och de partier som står bakom den företräder och den linje som Jacob Johnson företräder. Jag tror för min del att människor uppskattar den ökade friheten att använda sina pengar till vad man själv helst vill, om man inte har så oerhört hög skatt på just arbete.

Herr talman! Gunnar Andrén hörde kanske inte riktigt slutet av mitt anförande, som blev lite komprimerat på grund av tidsbrist. Jag hänvisade till att världens samlade finansiella tillgångar från att vara ungefär lika stora som världens samlade bnp år 1980 har ökat till att vara ca 3,5 gånger större år 2007. Vi har alltså fått en enorm tillväxt av finanskapitalet. Det kanske ger en fingervisning om hur jag tycker att vi ska finansiera en större del av de ökade skatterna.

Herr talman! Det beror på vad man menar med kapital. Som jag framfört tidigare tycker jag att det är bra att vi har lyft ut bostäderna från kapitalbeskattningen. Jag tror inte att någon människa tycker att den egna bostaden ska beskattas över huvud taget. Men min fråga går ändå till Jacob Johnson: Anser Jacob Johnson och hans parti att den nuvarande beskattningen av arbete är optimal, eller ska man höja den ytterligare? Jag tycker att det har varit väldigt bra att vi har kunnat sänka skatten på just arbete, för det är liksom det mest centrala av allt. Sänkt skatt på arbete är bra.

Herr talman! Att dagens beskattning av inkomster är optimal tror jag varken Gunnar Andrén eller jag tycker. Den går naturligtvis alltid att förbättra. Jag vill ha en starkare fördelningspolitisk profil, till exempel att du och jag skulle kunna betala ett antal tusenlappar mer i månaden i skatt. Det tror jag att vi klarar av ganska lätt.

Herr talman! Jacob Johnson sade att en huvuduppgift är att verka för en skattepolitik värd namnet, om jag kommer ihåg hans uttalande rätt. Men snarare verkar han tycka att huvuduppgiften är att verka för höjda skatter med 100 miljarder, om man ska dra slutsatser av hans anförande. Alliansregeringen har under de fyra senaste åren lyckats med att både göra stora satsningar på välfärden i kommuner och landsting i form av höjda statsbidrag, kömiljard och mycket annat och ge människor rejält med pengar kvar i plånboken om man jobbar. Tycker Jacob Johnson att det är dåligt att både satsa på välfärden och sänka skatterna? Är han emot den typen av ekonomisk politik som både ger människor mer skatt och ger mer pengar till välfärden?

Herr talman! I slutet på 80-talet hade vi en högre skattekvot och också en mycket lägre arbetslöshet. Som jag sade tidigare finns det väldigt stora behov i samhället. Vi behöver bättre skolor, forskning och utbildning, och vi behöver satsa på infrastrukturen. Det är ungefär som Jonas Sjöstedt sade tidigare: Vi ska investera oss ur arbetslöshetskrisen efter de samhällsbehov som finns. Då kan staten och samhället gå före och vara ett lokomotiv i den satsningen och i stor utsträckning finansiera med skatter.

Herr talman! I mitt anförande talade jag om vikten av drivkrafter: drivkrafter för arbete, för företagande och för investeringar. Har Jacob Johnson någon förståelse för att människor faktiskt vill ha en morot för att satsa på företag eller för att satsa på att arbeta mer eller investera i Sverige - eller lever han i tron att om man chockhöjer skatterna i Sverige kommer vi ändå att ha gott om utländska investeringar, gott om människor som vill satsa på företagande, gott om människor som vill arbeta mer?

Herr talman! Den starkaste drivkraften tror jag är alla människors önskan att vara med och bidra, att kunna försörja sig själva, att få ett jobb. Det tror jag är den starkaste drivkraften. Då måste det också finnas jobb att få. Det kan man få genom att satsa på de eftersatta samhällsbehov som vi alla vet finns.

Herr talman! Syftet med skatteutjämningssystemet är att utjämna skillnader i skattekraft och strukturella kostnader mellan kommunerna. Det finns ett motsvarande system för landstingen. Jag ifrågasätter inte alls behovet av ett sådant system; det är stort och det kommer att fortsätta att vara stort. Men det skatteutjämningssystem som vi har i dag slår snett. Det har fått konsekvenser som ingen förmodligen hade räknat med men som är ganska svåra att hantera. Jag ska försöka belysa några av dem. För kommunerna omfattar skatteutjämningssystemet i dag strax under 50 miljarder kronor. Staten står för huvuddelen - drygt 45 miljarder. De resterande miljarderna betalades 2009 av tolv kommuner. Nio av dem ligger i Stockholms län. De tre som inte gör det är Oxelösunds kommun, Lomma kommun och Vellinge kommun. Motsvarande system för landstingen är ännu lättare att berätta om. Där finns det nämligen bara en nettobetalare, och det är Stockholms läns landsting. Alla andra landsting och regioner är nettomottagare i systemet. Problemen med systemet är många. För det första är det så komplicerat att de flesta som fattar beslut om det i kommuner och i landsting förmodligen inte vet eller kan förutse vilka konsekvenser besluten får. Det är i sig ett rätt stort bekymmer att vi har ett system som omfattar så mycket pengar men som är så snårigt att de som förvaltar det bara i undantagsfall begriper hur det fungerar. Jag betraktar mig själv som åtminstone rimligt normalbegåvad. Jag har sysslat med kommunalpolitik i många år, men jag ska villigt erkänna att det finns mycket i skatteutjämningssystemet som jag inte har en aning om hur det fungerar trots idogt studium. Men det allvarligaste är kanske inte de komplicerade reglerna; det finns väl antagligen någon någonstans som förstår allihopa. Det är i stället de konsekvenser som systemet har, som syns på flera plan och som har förstärkts med åren trots att vi har lappat och lagat systemet och försökt motverka de negativa konsekvenserna. En kommun som arbetar för att öka sin ekonomiska tillväxt, som arbetar för att attrahera nya företag och för att skapa en kommunal struktur som gynnar företagande och som gynnar investeringar straffas för det genom att kommunen får betala mer i utjämningsbidrag än vad man får in i form av ökade skatteintäkter. Det finns många delsystem i detta, och det är nämligen så att delsystemet för utjämning är så långtgående att det resulterar i praktiskt taget samma skattekraft efter utjämningen. Man frågar sig: Vilka är då incitamenten för att skapa ett gott näringslivsklimat? Vilka är då incitamenten för att bedriva en ansvarsfull ekonomisk politik, att sköta kommunens affärer och att förvalta skattebetalarnas pengar på ett gott sätt? Herr talman! Det är inte heller rimligt att i stort sett hela kommunernas kostnad i systemet bärs av kommunerna i Stockholms län. Skatteutjämningssystemet har utretts flera gånger. Just nu pågår ytterligare en översyn. Men det går inte att hålla på att lappa och laga hur mycket som helst i det existerande systemet. Det blir bara krångligare och mer svårgenomträngligt. De negativa effekterna får man inte bort. De som försvarar systemets utformning invänder här: Pengarna går ju till kommuner och landsting i glesbygden! Pengarna går ju till områden som brottas med problem och utmaningar som de faktiskt inte kan klara av på egen hand! Men så är det ju inte, eller åtminstone i ganska liten utsträckning. Visserligen får Norrlandskommunerna mest utjämningsbidrag per invånare - i snitt lite drygt 10 000 kronor. Men det är inte där de stora pengarna hamnar. Det är inte det som belastar systemet. De stora pengarna hamnar i stället i Malmö, Göteborg, Norrköping, Örebro, Helsingborg och Jönköping. För Malmös del är det drygt 3 miljarder och för Göteborgs del ungefär hälften så mycket. De stora vinnarna är alltså expansiva tillväxtområden i södra, västra och mellersta Sverige. När det gäller systemen för utjämning mellan landstingen finns det, som jag sade, bara en enda nettobetalare. Det är Stockholms läns landsting, som betalar ungefär 1,3 miljarder in i systemet. Alla andra landsting är nettomottagare. Mest pengar går inte alls till Norrland, utan mest pengar går till Region Skåne - 3,6 miljarder. Västra Götaland får 3,4 miljarder och på tredje plats kommer Östergötland med 1,2 miljarder. Från det landsting som har landets högsta landstingsskatt, nämligen Stockholms läns landsting, går alltså stora summor pengar ut till resten av Sverige. Så blir det eftersom dessa kommuner och landsting har lägre skattekraft än Stockholmskommunerna. Det handlar inte om att de strukturella kostnaderna är högre. Det är inte dyrare att bedriva offentlig verksamhet i Göteborg och Malmö än vad det är i Stockholm. Den praktiska konsekvensen är att Stockholmsregionen ekonomiskt stöttar de två andra storstadsregionerna - expansiva tillväxtregioner. Detta påverkar negativt dels Stockholmsregionens möjligheter att lösa sina egna problem, dels vår möjlighet att stödja dem som ju skulle stödjas när systemet infördes, nämligen glesbygdsområdena. På sikt utgör detta skatteutjämningssystem ett hot mot utvecklingen inte bara i Stockholms län utan i hela Sverige. Det motverkar de positiva effekterna av tillväxt och motverkar därmed ekonomisk utveckling. Herr talman! Vi behöver ett system för utjämning mellan kommuner och landsting. De offentligt finansierade välfärdstjänsterna måste kunna garanteras även i områden där skattekraften är låg och där förutsättningarna är besvärliga. Men dagens system fungerar inte. Det måste ändras. En lösning kan vara att staten tar det fulla finansieringsansvaret. Staten bär ju redan 95 procent av finansieringsansvaret. På det sättet bestraffas inte längre kommuner som arbetar för att förbättra sitt näringslivsklimat och sin skattekraft. Framför allt ställs inte kommuner och landsting mot varandra, vilket sker i dagens system.

Herr talman! Det vore dystert om det är Cecilia Brincks mening som förebådas i Moderaternas ställningstagande i den kommitté som nu har att överse inkomstutjämningen. Jag skulle vilja fråga dig, Cecilia Brinck: Tror du att benägenheten att utveckla en kommun är mindre för kommunalmän och kommunalkvinnor i Borgholm - för att ta en sydlig kommun - än i Täby, en Stockholmskommun? Tror du att benägenheten att arbeta för kommunens utveckling är mindre hos kommunpolitikerna i Borgholm än i Täby?

Herr talman! Jag tror att benägenheten hos kommunpolitiker att arbeta för att utveckla och förbättra situationen i sin kommun minskar när man tar ifrån dem incitamenten att göra det. Jag tror att benägenheten att bedriva ett aktivt förbättringsarbete minskar när man inte får behålla frukterna av det goda arbetet och när man faktiskt bestraffas när man ökar sin skattekraft genom att man arbetar för att dra nya företag och verksamheter till kommunen. Det tror jag minskar kommunalpolitikernas benägenhet att arbeta för att förbättra situationen.

Herr talman! Från Täby, med 160 procent av medelskattekraften, reser man som semesterfirande till Borgholm, med 70 procent av medelskattekraften. Och Cecilia Brinck orkar påstå att Borgholmsborna, och särskilt deras förtroendevalda, idkar slöhet och inte vill arbeta för att utveckla sin kommun. Men det går bra att åka dit och sola sig! (Applåder)

Herr talman! Nu slåss Peter Persson mot en motståndare som inte finns. Inget av det han nu angrep mig för ingick i det jag sade. Jag tror att kommunalpolitiker - de jag har träffat i olika sammanhang - arbetar så mycket som de känner att de kan för att förbättra situationen i sina kommuner. Men vad händer om de inte får behålla följderna och frukterna av det de gör? Om incitamenten för att sänka kommunalskatten och för att bedriva ett aktivt arbete i kommunen minskar gör man självfallet inte detta riktigt lika flitigt.

Herr talman! Så här i inledningen av en mandatperiod borde man ägna sig mer åt att tänka nytt än åt att gräva nya och gamla skyttegravar mellan partierna. Jag tänkte därför ta upp ett mer långsiktigt och internationellt perspektiv än vad som kanske annars är gängse i den här typen av debatter. Jag tänker ställa frågan: Finns det någon övergripande inriktning på den ekonomiska politiken som kan främja tillväxt, sysselsättning, fattigdomsbekämpning, sociala framsteg och upplevt välmående hos befolkningen? Svaret är ja. Det kan kallas ekonomisk frihet. Ekonomisk frihet är också ett samlingsbegrepp för ett antal olika företeelser som handlar om hur lätt det är att starta företag, hur mycket makt man har över den egna inkomsten, hur lätt det är att handla med utlandet, i hur många branscher man får bedriva företagsamhet och om hur lätt det är att konkurrera med andra företag. Det är ett antal företeelser som tillsammans anger hur stor den ekonomiska friheten i ett visst land är. Detta utvärderas av Heritage Foundation och Wall Street Journal varje år i Index of Economic Freedom . Det har gjorts i ett antal år, och det bygger på alla tillgängliga data från OECD, Världsbanken och andra, som är objektiva och som vi alla grundar våra analyser på. Där har man kommit fram till att under 25 år i stort sett har den ekonomiska friheten i världen ökat. Mellan länder - det kan kallas globalisering - och inom länder har den ekonomiska friheten ökat. Det har blivit lättare att handla, lättare att driva företag, lättare att investera. På massor av sätt har den ekonomiska friheten ökat runt om i världen. Och vad har det gett för effekter: Jo, det har gett en fördubbling av den genomsnittliga inkomsten per person i världen. Det har lett till den snabbaste minskningen av den extrema fattigdomen hittills i världen. Vi har sett hundratals miljoner människor i Kina och Indien framför allt men också på andra ställen som har lämnat den extrema fattigdomen och gått in i en mycket bättre levnadsstandard, tack vare den ekonomiska friheten. Tack vare chansen för de här människorna att bygga sig en bättre framtid har de byggt sig en bättre framtid, och fattigdomen har minskat och de sociala framstegen är stora. Tyvärr kunde man notera i den senaste upplagan av indexet att under finanskrisen minskade för första gången den ekonomiska friheten i hälften av alla världens länder. Då kan man fråga sig: Vad gjorde de? Jo, framför allt ägnade de sig åt att spendera enormt mycket pengar från skattebetalarna, skapa stora underskott och stora stimulansprogram. Då kan man fråga sig: Gick det bättre för de länderna i finanskrisen? Svaret är: Nej, de länder som drog på sig stora underskott och skulder genom stimulansprogrammen fick inte en bättre utveckling. Det är de som nu sitter mest fast, Spanien och Storbritannien, i underskott och inte har tillräcklig tillväxt. En annan poäng som är relevant i sammanhanget kommer från en ny studie och handlar om att en aspekt av den ekonomiska friheten är den fria rörligheten. Det är nämligen så, och det kanske kunde vara relevant att ha några representanter för det parti här i kammaren som inte gillar invandring, att det finns en studie som visar att ju mer invandring man har i ett land, desto mer stiger lönerna för dem som bor i landet. Det finns ibland en uppfattning att invandring skulle sänka löner. Så är det inte. Tvärtom ökar lönerna om man har stor invandring, och fri rörlighet är centralt för ekonomisk frihet. Man kan också se att ju friare arbetsmarknaden är i ett land desto mer ökar lönerna, tack vare invandringen, så det är inte så att vi behöver en massa regleringar på arbetsmarknaden och en massa avtal av olika slag för att se till att invandringen inte leder till lönedumpning. Tvärtom leder en fri arbetsmarknad och en fri invandring till höjda löner. Så kommer vi till Sverige. Under de 25 åren som den ekonomiska friheten har ökat i världen har den också ökat dramatiskt i Sverige, därför att vi har avreglerat marknader, sålt statligt ägande i företag, sänkt marginalskatter, gjort Riksbanken oberoende, fått låg inflation - massor av saker som har ökat den ekonomiska friheten och öppnat nya sektorer för företagande. Detta har också gett Sverige en mycket bättre ekonomisk utveckling. Det har skett under såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar. Socialdemokraterna kanske gjorde det delvis motvilligt, men de har också varit med på den resa som handlar om ökad ekonomisk frihet i Sverige. Faktum är att Sverige är ett av de länder i Europa som har ökat den ekonomiska friheten allra mest. Vi har därför klarat oss väldigt bra. Nu är då frågan: Ska vi fortsätta att öka den ekonomiska friheten i Sverige? Ska vi fortsätta att öppna nya branscher för företagande och avveckla offentliga monopol? Ska vi sälja statligt ägande i företag och ta ned skatterna, så att vi kan fortsätta på den framgångsväg som har varit Sveriges under mycket lång tid och som har varit en framgångsväg för alla de länder som har ökat sin ekonomiska frihet i 25 år? Mitt enkla svar är: Ja, vi ska fortsätta att öka den ekonomiska friheten, för det är framgångsvägen. Det visar inte minst 179 länder och det visar också Sverige. Vi ska inte ägna oss åt den vänstersväng som förutspåddes före valet med skattechocker och bidragshöjningar. Det sade också väljarna, klokt nog, nej till. Jag skulle snarare vilja förorda att vi sätter upp ett ambitiöst mål. Sverige är i dag på plats 21 av 179 - ett av världens ekonomiskt friaste länder. Det är klart att vi ska till topp tio.

Herr talman! Munkhammar talade tidigare i dag drömskt om det skattetryck som fanns på Erlanders tid. Tidigare generationer socialdemokrater har ju en benägenhet att upptas i Moderaternas famn, trots att det nog trotsar deras egen vilja. Nu vill jag fråga dig, Munkhammar: Vilken är din ideala skattenivå? Vilken skatteandel vill du ha av bnp i dag? Vilket är ditt mål? Den andra frågan är: När människors inkomster stiger, när skatterna minskar, när utrymmet i börsen blir större och om man vill ha en bättre standard på dagis och skola, ska man då kunna använda den egna plånboken och köpa en bättre standard i den verksamheten?

Herr talman! Svaret på frågorna om skattetrycket är att man inte på förhand kan säga exakt vilket skattetryck man ska landa i. Jag kan bara konstatera att vi har ett stort utrymme i Sverige och de flesta andra länder att fortsätta att sänka skatter för att göra så att människor får mer pengar kvar, att man kan leva på sin lön. Företag behöver behålla sina pengar för att kunna anställa och för att kunna göra investeringar. Så på massor av sätt behöver vi fortsätta att också på skatteområdet öka den ekonomiska friheten, så att människor har mycket mer pengar att röra sig med och så att vi kan investera och skapa nya jobb. Man kan ställa motfrågan: Vilket skattetryck vore det ideala om du skulle bestämma? Är det 50 procent, är det 60 procent? Det fanns en person i er tidigare rödgröna koalition här som talade om en dramatisk skattehöjning. Delar du den uppfattningen?

Herr talman! Svara på min fråga nästa gång, Munkhammar: Ska den egna plånboken kunna öppnas för att köpa det som dras undan när skatterna minskar? Mitt svar på din fråga är: Fixeringen hos socialdemokratin finns inte där utan i ett fungerande välfärdssamhälle. Skatterna är inte ett mål, de är ett medel.

Herr talman! Svaret på frågan om tillgången till välfärdstjänster är den att vi under den förra mandatperioden har sett till att både sänka skatter och satsa mer pengar på välfärdstjänsterna. Det har gjort att tillgången har blivit bättre. Till exempel har köerna till sjukvården minskat. Det är den politik som vi tänker fortsätta att förorda. Ifall människor känner ett behov av att köpa sig bättre tjänster är det ett misslyckande. Och det är ett misslyckande som tidigare har skett och som vi försöker komma förbi genom att öka tillgängligheten, för alla ska ha tillgång till den bästa utbildningen och till den bästa sjukvården.

Herr talman! Det som inte syns finns inte. Jorden är till 70 procent täckt av oceaner och hav, en blågrönskimrande yta. Vi ser fågelliv, vi ser båtar och vi ser en del fisk. Livet i världshaven är fortfarande till stor del outforskat. Det är ett myller av livsformer som vi aldrig har sett. Samtidigt är det en miljö som vi har utnyttjat hårt, något som delvis har fått pågå på grund av att vi inte ser vad som händer under ytan. För det vi inte ser har historiskt inte funnits. Skräp har man alltid kunnat tömma i det oändliga havet, avlopp i långa rör - allting som sprider sig, kemikalier som späds ut. Men vad värre är - när vi börjar förstå och när börjar se - är att ekosystemen strejkar och att det är obalans mellan topp-predatorer och deras byten, som torsken och skarpsillen. Vi ser algblomningar och upptäcker döda bottnar, fisken flyr och nya arter anpassar sig utan problem. Men de mänskliga verksamheterna fortsätter likafullt. Det är fruktansvärda katastrofer som utspelar sig ibland. För en tid sedan var det olja som pumpades rakt ut i Mexikanska golfen, vecka efter vecka, månad efter månad. En katastrof som inte ska hända och inte borde hända hände likväl. Förutom allt liv och människor som dog ligger prislappen på någonstans på 270 miljarder kronor i dag. Beroendet av oljan är gigantiskt och fortsätter att följa oss om vi inte driver på för en politik bort från ett alltmer ökat oljeberoende. Grön politik är sådan politik. Men det största pågående miljöproblemet är kanske inte oljekatastroferna. Det är snarare övergödning och miljögifter. Hoten och problemen är många fler. Det är bottenfärger, det är främmande arter och det är inte minst ett gigantiskt överfiske. Det kan tyckas som något av ett hopplöst arbete att hitta åtgärder och resultat, men det vi har ställt till får vi faktiskt ställa tillbaka. Flera olika samarbetsformer finns i dag. Vi har Östersjökonventionen som kallas för Helcom. Inom ramen för Helcom har vi tagit beslut om att vi ska åtgärda flera saker inom Baltic Sea Action Plan. Där finns bland annat ett åtagande från Sverige om att vi ska minska kvävet med 2 100 ton och fosforn med 290 ton inom en tidsram. Problemet med övergödningen härrör också från markanvändning, jordbruk, skogsbruk och reningsverksutsläpp med mera. Utifrån det perspektivet behöver man ha en helhetspolitik. Man kan inte se politiken i stuprör. Det här försöker vi inom de gröna göra, och vi är därför väldigt tydliga med att tala om att borttagandet av skatten på handelsgödsel var en nitlott för havet, för klimatet, för kretsloppstanken, för kvinnorna och inte minst för Östersjön. Regeringen har med inte minst Centerpartiets ledamöter i spetsen gång på gång talat om och prioriterat havsmiljön som en viktig fråga, men man har haft svårt att förklara hur man har prioriterat havsmiljön när man samtidigt avskaffat skatten på handelsgödsel, kväve och kadmium. De flesta remissinstanserna var också väldigt kritiska till detta. Anledningen är dessutom att kadmiumdelen kan bidra till att tusentals kvinnor i Sverige och i flera andra europeiska länder kan få en förhöjd kadmiumnivå i njurarna. Det här är inte bra. Jag skulle vilja säga att hur man förvaltar haven och fiskeresurserna hänger ihop med hur de ekologiska systemen klarar sig. Jag skulle också vilja påstå att Miljöpartiet har gjort en stor skillnad när det gäller fiskeripolitiken. Vi har gått före, vi har dragit ett tungt lass och i dag vet vi att vi har gjort en stor skillnad i den debatten och i den långsiktiga politiken. Jag har under de fyra år som jag har varit ledamot i riksdagen upplevt att det finns en viss förändring i vikten av vi i verkligheten väljer att följa den vetenskapliga rådgivningen i samband med fiskekvotsförhandlingar. Här påstår jag att vi, de gröna, både nationellt och via EU-parlamentet och fiskeriutskottet och vår ledamot där, Isabella Löwin, gör en insats som gör skillnad. Det finns flera viktiga åtgärder som behöver ske. Fler överenskommelser behöver antas. Därför är det väldigt viktigt att vi nu inom den gemensamma jordbruks- och fiskeripolitik som håller på att mejslas fram verkligen driver på de långsiktiga hållbarhetsfrågorna för att våra gemensamma hav ska vara långsiktigt hållbara i framtiden. En sak är skattesubventionerna som finns och som ger orättvisa spelregler och är en förmån för storskaliga långväga fiskefartyg med bränsleintensiva fiskemetoder. Att avskaffa detta kräver i praktiken en förändring av EU:s energibeskattningsdirektiv, och det här tycker jag att man behöver driva på i samband med fiskeriförhandlingarna. En annan sak är att driva på det som kallas för hållbarhetskriterier. När företag utnyttjar våra gemensamma fiskeresurser för kommersiell vinning kan man driva på det här när det gäller fiskerättigheter. I dag är det så att fiskerättigheter fördelas efter hur mycket man fiskat tidigare. Det finns också en vikt av att vi verkligen inrättar fler marina reservat och skyddade områden. Det är viktigt i dag och för framtiden, och det ger mer fisk för morgondagen. Avslutningsvis skulle jag vilja säga att kunskapen om havet och havets sårbarhet ökar. Kunskaperna leder ofta till bra och positiva åtgärder. Jag vill avsluta med att uttrycka det som Muminpappan uttrycker i Pappan och havet : Ni förstår, jag vill komma underfund med om havet har något system eller om det bär sig åt precis hur som helst. Det är viktigt.

Herr talman! Låt oss diskutera handelsgödsel, Tina Ehn! Sverige har världens mest miljöinriktade växtodlingsjordbruk med en kontrollerad användning av handelsgödsel. Inget annat land i världen har någon skatt på handelsgödsel. Problemet för Östersjön blir inte bättre om Sverige lägger ned sitt jordbruk och vi köper produkter från Polen, Tyskland och Danmark. Det blir mer läckage i Östersjön. Det stora problemet för svenskt jordbruk just nu är att livsmedelsproduktionen minskar. Den har minskat dramatiskt, med en tredjedel, på 20 år. Låt vara att den ekologiska produktionen som omfattar 5 procent av produktionen ökar. Det är bra, men de övriga 95 procenten har minskat med en tredjedel. Med Miljöpartiets förslag om ytterligare skatter på jordbruket sjunker lönsamheten, bönder lägger ned sina företag, och vi köper mat från Danmark och Tyskland där det läcker mycket mer till Östersjön. Är det bra för miljön, Tina Ehn?

Herr talman! Det är väldigt viktigt det som Staffan Danielsson säger: att vi producerar allt mindre livsmedel i Sverige i förhållande till det vi konsumerar. Det är naturligtvis ett problem, men det har knappast med handelsgödselskatten att göra. Handelsgödselskatten är ändå en skatt som vi vet är ett ekonomiskt styrmedel som har haft en effekt och som kommer att ha en effekt. Vi ska ju inte bara konkurrera med billiga livsmedel. Vi ska konkurrera med kvalitet, och det tror jag att även Staffan Danielsson och Centerpartiet tycker är viktigt. I det kvalitetsarbetet måste vi flytta fram positionerna, och vi måste ta ett stort ansvar. Vi måste ta ett ansvar för hur vi producerar, vad det bidrar till och vilka utsläpp det medför. Vi vet att en skatt på handelsgödsel också ökar intresset för alla de resurser som finns i samhället med näringsämnen som faktiskt tar fel vägar i dag. Det måste vi utveckla.

Herr talman! Sveriges bönder använder alltså handelsgödsel i kontrollerade former. Den har blivit mycket dyrare genom oljeprisets uppgång. Inget annat land har skatt på den här produktionsresursen. Om Sverige fördyrar kostnaderna för svenskt jordbruk med 300-400 miljoner, och produktion läggs ned eftersom lönsamheten är mycket pressad så ökar ju detta om ni ytterligare ökar skattebelastningen. Det är en väldigt konstig politik.

Herr talman! Det som är bra för miljön ska vara billigt, och det ska vara enkelt att göra rätt. Det som förorenar och förstör ska kosta. Det är vår grundpolitik. I detta kan man säga att handelsgödseln faktiskt också är en av de stora klimatpåverkande delarna inom jordbruket, och det vill vi ju alla komma till rätta med. Vi ser att vi inte ska öka det totala trycket av kväve och binda in det i systemet när vi har kväve som läcker ut i havet och som ligger på andra ställen i samhället. Vi måste gynna det som är bra och som går tillbaka till kretsloppet. Skatten på handelsgödsel har varit ett ekonomiskt styrmedel som vi andra säger att vi vill använda.

Herr talman! Som medlem av ett annat grönt parti har jag stor respekt för det engagemang som Tina Ehn representerar. Som medlem av Centerpartiet tycker jag att den havsmiljösatsning som vi har gjort under den förra mandatperioden, ett nytt anslag som inte fanns när Miljöpartiet hade samarbete med den socialdemokratiska regeringen, är viktig. Då är frågan: Var inte havsmiljön viktig då, eller varför fanns det inget sådant anslag? Tina Ehn lyfter också upp EU:s fiskeripolitik. Jag kan hålla med om att det är ett sorgebarn, men det gäller också att våga vara med och påverka. Det första Eskil Erlandsson gjorde för fyra år sedan som ansvarig fiskeriminister från Sverige var att åka till Bryssel, sitta vid förhandlingsbordet och vara med och förhandla ned fiskekvoter. Det hade aldrig hänt tidigare. Orsaken till det var att Miljöpartiet inte hade gett den socialdemokratiska ministern tillåtelse att sitta kvar vid bordet annat än för att säga torskfiskestopp och sedan inte vara med och förhandla. Nu satt Eskil Erlandsson kvar och förhandlade ned fiskekvoterna.

Herr talman! Det är jättebra att man vill satsa på havsmiljön. Det vill även Miljöpartiet. Men det ni gjorde var att plocka ut pengar från ett annat budgetanslag och skriva havsmiljö på det. Ni tog också pengar från biologisk mångfald och satsade på havsmiljön. Det kan vara riktigt, men det var inte mer pengar totalt. När det gäller fiskeriförhandlingar och det som jordbruksministern gjorde när han började som fiskeriminister i regeringen var det att åka och förhandla. Han kom tillbaka och sade att han hade lyckats med mycket mer än någon annan hade gjort innan. Men när man tittade på det biologiska underlaget i förhållande till de kvoter man satte var det inte en bättre politik än den som hade varit innan. Vi var med och drev på för att man verkligen skulle ta upp frågan om bestånden. Vi var tuffa. Det blev mycket skriverier. Det blev bakslag för många. Men det här banade väg för att man i dag kan vara mycket tuffare i förhandlingarna. Det är jag stolt över.

Herr talman! Det är helt rätt att man ska utgå från de vetenskapliga underlagen och det biologiska underlaget. Men hur många torskar räddade Miljöpartiet och den tidigare socialdemokratiska regeringen genom sitt agerande? Det går inte att hårdnackat tala om torskfiskestopp och sedan tvingas lämna förhandlingsbordet. När Eskil talade om torskfiskestopp men sedan hade en andrahandsposition var han faktiskt med och förhandlade ned fiskekvoterna. Ja, det var otillräckligt, men det var första gången fiskekvoterna förhandlades ned. Frågan är hur många torskar Miljöpartiets strategi räddade.

Herr talman! Jag tror att vi räddade många. Jag tror inte att vi hade varit där vi är i dag med en tillväxt i bestånden av torsk, speciellt i det östra beståndet som har varit så hotat. Jag är väldigt glad att vi var så tuffa den gången så att den här regeringen har kunnat glida vidare på den politiken. Jag är övertygad om att man måste vara tuff. Det var tufft för oss då. Vi får fortfarande lida för att vi vågade ta upp frågan om torskfiskestopp en gång i tiden. Vi lärde oss något. Många andra lärde sig något. Det blev en opinion som gjorde att vi i dag har en större förståelse för vad det handlar om och en politik som vågar ta större ansvar.

Herr talman! Sverige och världen står inför stora utmaningar på miljöområdet. Jag är glad och stolt över att Centerpartiet och alliansregeringen har fått ett förnyat förtroende att jobba vidare med de utmaningarna, precis som också med den övriga politiken. Den fråga som dominerat miljödebatten de senaste åren är klimatfrågan. En viktig orsak till att klimatfrågan blev så uppmärksammad inte bara bland oss som är miljöengagerade och klev in i politiken på grund av miljöfrågan utan generellt brett bland beslutsfattare och allmänhet var Sternrapporten. Världsbankens tidigare chefsekonom Nicholas Stern slog tydligt fast i rapporten att det skulle kosta mer att låta den globala temperaturhöjningen fortgå än att sätta in motåtgärder. Just att koppla ihop miljö, klimatresultat, effekter och ekonomi är oerhört viktigt. Jag brinner extra för detta som ekologisk ekonom, och jag har jobbat och utbildat mig i frågan om att få ihop miljö och ekonomi. FN:s klimatmöte i Köpenhamn för knappt ett år sedan blev ett misslyckande. Jag är den förste att vara besviken över det. Det är ändå ett faktum, misslyckandet till trots, att det finns en bred enighet om att klimatfrågan tillhör vår tids stora globala utmaningar såväl mänskligt som ekonomiskt. Ett av mänsklighetens största miljöproblem förutom klimatfrågan är förlusten av biologisk mångfald. Den biologiska mångfaldens motsvarighet till Sternrapporten heter TEEB, The Economics of Ecosystems and Biodiversity. För några veckor sedan avslutades ett möte i Nagoya i Japan där en studie presenterades. Ett initiativ togs av Tyskland och EU-kommissionen 2007, och nu har en studie presenterats. Genom att ta med ekosystemtjänsternas värden i beslutsfattandet har vi möjlighet att fatta bättre beslut i framtiden. I regeringens budget som presenterades för kammaren för några veckor sedan framgår att en utredning ska tillsättas som ska ha som uppdrag att utveckla en strategi med verktyg såsom ekonomiska styrmedel i syfte att synliggöra värdet av ekosystemtjänsterna och deras relevans för olika sektorer och näringar. I förra replikskiftet pratade vi om en sådan ekosystemtjänst, nämligen våra fiskebestånd som är viktiga att förvalta. Men att sätta ett värde är ett viktigt komplement till den typen av administrativa regleringar som torskfiskekvoter eller fiskekvoter i allmänhet utgör. Det är också viktigt att understryka att man måste våga byta strategi. En sådan strategi som regeringen bytte handlade om skyddet av skyddsvärda skogar. När vi trädde in i Regeringskansliet för fyra år sedan fanns det ett mål som skulle uppnås till 2010. Bedömningen var att målet skulle uppnås först 2020. Genom att byta strategi, genom att inte bara socialisera och köpa upp små skogsägares skyddsvärda mark, utan i första hand skydda den statligt ägda marken, i andra hand använda statligt ägd mark för att byta till sig skyddsvärd mark från skogsägare, uppnår vi målet i år 2010. Vi uppnår målet om att skydda 400 000 hektar skog långsiktigt och formellt. Det här är viktigt. Jag har haft många diskussioner med miljöpartister om detta i ekonomiska debatter. De tittar mycket på anslaget för biologisk mångfald. Ja, vi har dragit ned på det anslaget. Vi har använt en viss del till att skapa ett nytt anslag för havsmiljön, men vi har uppnått målet. Vad är det viktiga? Är det miljonerna, i det här fallet också miljarder för havsmiljö, som vi kan använda på ett bättre sätt och minska anslaget till biologisk mångfald, eller att uppnå resultatet som var tio år bort men som vi har nått nu på ett annat sätt? Det är den tydliga skillnaden mellan kammarens två gröna partier, Centerpartiet och Miljöpartiet. Vi levererar resultatet. Miljöpartiet har miljö i sitt prefix i namnet, men det är mycket prat. Låt mig koppla det här till det förra replikskiftet. Hur många torskar räddades? Det handlar också om biologisk mångfald. Där var det en strategi där man framförde ett torskfiskestopp, och sedan fick man inte sitta kvar vid förhandlingsbordet. Man påverkade ingenting. Man hade rena händer, men rena händerna får inte så mycket gjort. Det viktiga är resultaten. Det viktiga är att fortsätta ett långsiktigt arbete för att skydda biologisk mångfald. Det finns otroligt stora värden. Man måste vara krass och våga byta strategi. Man måste våga se nytt. TEEB-rapportens bidrag är att vi får in dessa värden i beslutsfattandet på ett tydligare sätt.

Herr talman! Tack, Roger Tiefensee, för ett insiktsfullt inlägg! Jag vill ställa två frågor till Centerpartiet. Den ena frågan gäller hur Centerpartiet ställer sig avseende en 30-procentig minskning av växthusgaserna inom EU. Anser Centerpartiet att det är regeringens plikt att följa den inriktning som jag som riksdagsledamot ändå upplever att Sveriges riksdag står bakom? Den andra frågan handlar om varför Centerpartiet inte agerade mer kraftfullt och följde Ices rekommendationer om en minskning av laxfisket. Det som landade på 15 procent var enligt Ices 25 procent. Herr talman! Jag skulle uppskatta ett svar från Roger Tiefensee i de frågorna.

Herr talman! Den första frågan gällde EU:s minskning. Det finns en bred överenskommelse om ett mål om 20 procent. Om det blir ett internationellt avtal ska EU växla upp till 30 procent. Centerpartiet är tydligt, och Pyry Niemi skulle se det om han läste vårt valmanifest. Vi tycker att EU ensidigt ska gå upp till 30 procent. När det gäller frågan om fiskekvoten för laxfiske ber jag att få passa. Jag har inget svar på frågan. Jag kan återkomma. Jag har varit ekonomisk talesman, och jag är nu ny talesman i miljöfrågor. Jag har inte svar på din fråga.

Herr talman! Då tolkar jag Roger Tiefensees svar som att Centerpartiet avser att driva frågan om en 30-procentig reducering av växthusgaserna inom EU och ta ett ordentligt samtal med regeringen om detta så att man ansluter sig till ambitionsnivån och gör det till en ordentlig politisk fråga även inom Europeiska rådet.

Herr talman! Det är helt rätt tolkat. Jag upplever inte att det finns några motsättningar inom regeringen. Vad det handlar om är att vi också vill få ut något. Vi kan säga 30 procent i ett svenskt perspektiv, men vi vill använda det som en påtryckning för att också få upp EU till målet 30 procent.

Herr talman! Angående den sista frågan: Miljöministern, som är från samma parti som den aktuella talaren, redogjorde här i plenisalen redan för några veckor sedan för att man inte företräder 30 procent utan 20 procent som EU-mål. En viss oenighet mellan regeringspartierna om det är så att Centerpartiet utanför regeringen driver målet 30 procent måste det ändå vara. Det får vi nog återkomma till. Det var mer intressant att den nya miljöpolitiska talespersonen för Centerpartiet här i riksdagen väljer att prata om ekosystemtjänster. Det är ett ämne som Miljöpartiet har lyft upp ett antal gånger. Det är bra om vi är flera här i kammaren som talar om detta. Det är en ansats och ett synsätt på miljöpolitiken som jag tror är oerhört viktig för framtiden. Det är lite tråkigt, när man tolkar det till svensk politik, och du tog upp exemplet skogspolitiken och vurmade lite för att det var en ekonomisk ansats i fråga om de statliga skogarna. Det ifrågasätter vi verkligen starkt.

Herr talman! Ansatsen när det gäller skydd av skog är att skydda skog. När vi trädde in i Regeringskansliet för fyra år sedan skulle målet nås 2010, men prognosen var att det skulle nås 2020. Det fattades mångmiljardbelopp som inte fanns i budgeten utan behövde läggas till där. Då såg vi att vi måste byta strategi och tänka om. Vi började med att skydda de statligt ägda skogarna. Staten äger genom Statens fastighetsverk och Sveaskog stora skogsområden. Vi började med att skydda dem, och sedan har vi också använt statligt ägd skog som bytesskog. Vi uppnår målet, och det är det viktiga. Det är den biologiska mångfalden och inte miljarderna i anslaget som är det viktiga.

Herr talman! Målet är levande skogar. Du vet nog lika väl som vi att det handlar om kvaliteten på den skyddade skogen. Det är jättebra att man tar större ansvar för de statliga skogarna och att de bevaras. Det ansvaret trodde vi nog att man skulle ta ändå, med det ägande som man hade. En smidig ekonomisk lösning på en budgetproblematik som du själv pekade på, där ni inte lyckades förhandla gentemot Finansdepartementet, kan man slå sig för bröstet för, och man kan tycka att man är ett grönt parti. Men det är inget som står sig i det långa loppet, när vi ska nå upp till det riktiga målet, det vill säga levande skogar. Då är det nog upp till bevis om byteshandeln kommer att resultera i ökad biologisk mångfald i svenskt skogsbruk.

Herr talman! Jag undrar om jag tolkar Åsa Romson rätt i fråga om den skog som nu skyddas. Miljömålsberedningen och andra är tydliga om att vi uppnår tre av fyra delmål. Vi uppnår målet om att skydda 400 000 hektar skyddsvärd skog. Åsa Romson pratar om kvaliteten på den skyddade skogen. Insinuerar Åsa Romson att det inte är tillräckligt hög kvalitet på den skog som nu skyddas? Det är inte Miljödepartementet som sitter och bedömer vilken skog som är skyddsvärd och därmed ska skyddas, utan det finns myndigheter som Naturvårdsverket som jobbar med detta. Jag är trygg i förvissningen om att vi når målet. Det viktiga är resultatet biologisk mångfald - inte budgetposten.

Herr talman! Det är trevligt att vara tillbaka igen. Vi debatterar jordbruk, miljö, skogsbruk och fiske, och jag tänker hålla mig till en del av detta. Jag börjar med ett globalt perspektiv. Jordbruks-, landsbygds- och miljöpolitik hänger samman även på det globala planet. Vi har ett antal utmaningar, bland annat att vi år 2050 kommer att vara nio miljarder människor. Samtidigt har vi en klimatförändring på väg som påverkar produktionen. Vi får stor variation i skördarna, och i vissa områden får vi ökad hungersnöd. Enligt FAO uppgår i dag antalet hungrande människor till en miljard, och antalet kommer att öka om vi inte gör något. Samtidigt vill vi kristdemokrater se en långsiktig förvaltning av de ändliga resurserna, se sambandet mellan jordbruket, landsbygden och miljön. Förvaltarskapstanken är en bärande idé för oss kristdemokrater. Det är viktigt att vi brukar - inte förbrukar - de resurser som finns. Det ska ske på ett ansvarsfullt sätt. Vi ska kunna lämna det vidare till nästa generation i det skick som vi tog emot det. Det är grundinställningar för oss kristdemokrater, och jag vet att många här i kammaren delar de uppfattningarna. I dag kan vi notera att EU är både den största importören och den största exportören av livsmedel från de fattiga länderna. Genom handel skapas det välfärd. Det är en viktig komponent, men den är inte den enda. Det behövs annat, som demokratiutveckling, uppbyggda av lokala marknader, organisationer och lantbrukskooperativ, och framför allt stärkande av äganderätten. Detta tillsammans skapar ett välstånd i de fattiga länderna. Jag vill påpeka, precis som Staffan Danielsson sade tidigare i kammaren, att just stödet till jordbruket är viktigt. I mitten av 80-talet gav OECD-länderna ungefär 11,5 procent av sitt bistånd i jordbruksstöd. Nu, ungefär 20 år senare, är det bara 3,4 procent. Men jordbruksstödet är det effektivaste sättet att få i gång en fungerande demokrati, fungerande marknader och en självförsörjningsgrad i de fattiga länderna. Därför bör vi aktivt verka för det. Vi har framför oss på jordbrukssidan ett antal beslut att fatta, som en ny jordbrukspolitik från år 2013. Det innebär stora utmaningar. Det vill bland annat till att hantera livsmedelssäkerheten på en global nivå. EU har ett ansvar, när vi ser vilka behov som finns i världen med både klimatförändringar och ökande befolkning. På samma sätt måste vi se till att ha ett konkurrenskraftigt jordbruk i hela Europa, från Norrland till Kalabrien i söder. Det är också viktigt att jordbrukspolitiken i framtiden kommer att förverkliga Lissabonstrategin om smart, hållbar och sammanhållen tillväxt. Sverige måste ta en aktiv del i de diskussionerna, för om vi inte är med i debatten kring den gemensamma jordbrukspolitiken blir vi akterseglade och kan över huvud taget inte påverka den. Det har hänt förr, och det vill vi inte vara med om igen. Samtidigt har vi också en situation i Sverige som involveras. Vi är oroade över den minskade produktionen, speciellt i de känsliga bygderna. Det vill till att hitta system och möjligheter inom den gemensamma jordbrukspolitiken för att få en lönsamhet i de bygderna och även se till att vi har en aktiv produktion framför allt på animaliesidan men också på spannmålssidan. Vi kommer också att vara delaktiga i den gemensamma globala expansionen, för att kunna se till att föda världen framåt. Vi har ett antal fördelar i Sverige som vi vill understryka. Vi har en enastående djurhälsa. Den ska vi vidareutveckla och sprida vidare i världen. Vi har också att skydda den värdefulla resurs som heter jordbruksmark. Det är frågan om vi inte borde göra detta till ett riksintresse. Avslutningsvis, herr talman: Modernäringen lantbruket är navet för lantbrukspolitiken och för att hålla en långsiktig förvaltning av våra miljöresurser.

Herr talman! Det är med skräckblandad förtjusning som jag för första gången äntrar denna talarstol i Sveriges riksdag. När jag nu får chansen att tala om det mitt hjärta brinner för har jag valt en fråga som vi alla berörs av, nämligen klimatet på det enda klot vi har. Ingen kan väl ha undgått att reflektera över vädret - det alltmer extrema vädret med mer torka, mer nederbörd och fler och fler stormar. Jag tror att det räcker att nämna länder som Ryssland, Pakistan, Kina, Haiti eller Saharas randstater eller för den delen smältande isar. Ingen kan bevisa att varje enskild katastrof har med växthuseffekten att göra. Men mönstret, herr talman, blir allt tydligare. Aldrig tidigare har koldioxidhalten varit så hög som nu. Det är ett faktum som knappast den mest inbitne klimatförnekare kan bestrida. Klimatfrågan är för oss miljöpartister den kanske allra viktigaste frågan, för den handlar om allas vår överlevnad. Den handlar också om centrala begrepp såsom solidaritet med utsatta människor, solidaritet med kommande generationer och solidaritet med djur och natur. Herr talman! Låt mig få ställa ett par frågor. Det är frågor som jag egentligen inte förväntar mig att någon ska besvara men som reser en moralisk dimension åt klimatfrågan. Med vilken rätt gör dagens generation slut på jordens ändliga resurser - med vilken rätt? Med vilken rätt roffar vi i den rika världen åt oss av jordens ändliga resurser - med vilken rätt? Betänk att när vi i dag gör slut på den fossila energin är det de fattigaste på jorden som får betala det högsta priset genom vädrens obarmhärtiga våldsamhet! När jag nämner Bangladesh och dess låglänta tättbefolkade deltaland förstår alla vad jag menar. Klimatet handlar också om vår livsstil - vår självpåtagna rätt att förbruka jordens ändliga resurser. I bästa fall är vi omedvetna om sambandet mellan klimat och livsstil. Vi tycks tro att det är en mänsklig rättighet att flyga till Thailand eller någon annan soldränkt kust minst en gång om året - för att inte tala om en liten tripp till London, Paris eller Rom! Vi har också vårt upplevda beroende av bilen. Fossilberoendet i den svenska bilparken är massivt. Samhället satsar på bilismen och dess ständiga hunger efter nya vägar. I stället borde satsningarna gå till miljövänliga, kollektiva trafiklösningar. Herr talman! Hur många av oss är det inte som retar sig på alla dessa långtradare som fyller våra vägar? Men tänk då på att de inte åker för sitt nöjes skull. De är fulla av varor för att stilla vår konsumtionshunger. Apropå hunger, herr talman, är vår matkonsumtion, och då i synnerhet av kött, ytterligare en orsak till vårt förändrade klimat. Men nu tänker jag inte kräva någon köttskatt, åtminstone inte här och nu, om nu någon hade trott det. Dagens konventionella jordbruk bidrar med sin användning av handelsgödsel och handelsgödselkväve till betydande utsläpp av koldioxid och lustgas inte bara i tillverkningsprocessen utan även vid användandet. Lustgas är som bekant en mycket potent växthusgas med stor påverkan på ozonlagret. Dessutom medverkar mer kväve i omlopp till läckage till vatten och luft, som om till exempel inte Östersjön har nog med bekymmer. Det är inte utan att jag kan konstatera att vi lever som om vi vore den sista generationen. I augusti i år tittade jag en söndag på SVT:s Aktuellt . Då fick jag se ett inslag med Tjeckiens förre president, tillika författare och poet, Vaclav Havel. Han säger: Det värsta med dagens politik är att den inte är långsiktig. Det är som om ingen bryr sig om vad som händer om 50 eller 100 år. Herr talman! Jag håller med. Det räcker inte med att säga att vi i Sverige tar vårt klimatansvar, för jag tycker inte att vi gör det. Jag tänker under mina kommande fyra år i Sveriges riksdag kämpa för ett bättre klimat. Jag engagerade mig politiskt för att jag ville rädda världen. Och det vill jag fortfarande; jag lovar!

Herr talman! Det är intressant att höra på Kew. Det synsätt som han framhåller är inte något speciellt optimistiskt synsätt; det kan man nog konstatera. Detta förvånar mig lite grann när det gäller de satsningar som vi ändå gör på området. Vi håller på med miljöbilar. Vi har snabbtåg. Det utvecklas alternativa bränslen etcetera. Är det inte en början på räddningen av jorden?

Herr talman! Det är bra satsningar, Otto, men de är otillräckliga och de kommer för sent. Jag kan inte förstå varför vi har en regering som inte satsar på snabbtåg utan i stället drar det i långbänk. Man gör ju satsningar på vägar och bilismen. Miljöbilsatsningen är långt ifrån tillräcklig. Dessutom kommer det inte att räcka. Även om alla bilar vore miljöbilar har vi problem med strategiska metaller etcetera. Det handlar om vår livsstil, och det handlar om att tänka i andra banor.

Herr talman! Snabbtåget är en speciell sak. Det är först och främst väldigt dyrt. Det är någonting man tittar på och som kanske kan fungera på vissa sträckor där det är tättbebyggt. Vi kommer aldrig att komma ifrån bilismen. Det är uppenbart att den är här för att stanna. Därför får man försöka hitta de bästa exempel som finns. Här är vi på god väg i Sverige, tycker jag nog. Detta borde man också uppmuntra så att vi får en bättre användning av miljöbilar.

Herr talman! Om det är någonstans bilen behövs så är det på landsbygden. Det kan vi nog vara överens om. Jag tycker att vi i städerna ska uppmuntra kollektiva lösningar och inte en massbilism.

Herr talman! Jag tackar Kew Nordqvist för ett bra inlägg. Även jag vill förändra världen; då är vi två. Det var ett sympatiskt anslag i inlägget. Men jag vill ta upp en del till diskussion. Som jag ser det har vi två bra miljöalternativ när vi köper mat i Sverige. Det första är det ekologiska svenska jordbruket. Det är ett bra miljöalternativ. Det andra är det vanliga miljövänliga jordbruket med modern teknik. Det är också ett bra miljöalternativ. Det vi inte ska göra är att köpa importerad mat från länder där djuromsorgen och miljön oftast är sämre. Kew nämnde att det vanliga jordbruket ofta har bekymmer med handelsgödsel. Man tillför växtnäring i kontrollerade former. Det som är allvarligt är att den svenska jordbruksproduktionen har minskat med en tredjedel på 20 år. Importen har ökat från 20 till 45 procent. Ser Kew några bekymmer med detta? Eko har ökat till 5 procent, men 95 procent är det vanliga miljövänliga jordbruket i Sverige. Måste vi inte tillsammans vända utvecklingen och stötta det så att det kan ta tillbaka marknadsandelar från importen?

Herr talman! Jo, jag tycker att det är allvarligt att vi tappar självförsörjningsgrad. Detta fyller vi med skuggarealer utomlands - arealer som andra behöver odla för sin egen skull. I så måtto är vi överens. När det gäller handelsgödsel har man i tidigare replikskiften här belyst frågan med att säga att man ökar omsättningen av kväve i omlopp. Det handlar också om tillverkningen av handelsgödsel, som är energikrävande. Ett kilo handelsgödselkväve motsvarar en till en och en halv liter olja. Vi sprider 80 kilo per hektar och år i Sverige. Vi har 2 ½ miljoner hektar. Multiplicera det så har vi en supertanker som vi lägger på våra åkrar varje år! Det är inte ett hållbart jordbruk, Staffan.

Herr talman! Det är riktigt att handelsgödsel kräver olja i tillverkningen, men de 80 kilo som används i konventionellt jordbruk producerar man mat med. Om man använder det ekologiska jordbrukets principer, utan modern teknik, får man köra väldigt mycket mer traktor, vilket också drar olja, Kew, så verkligheten är svår. Min uppfattning är att vi har två bra miljöalternativ i svenskt jordbruk, det ekologiska som jag har all respekt för - det är lite fyrkantigt men ett bra miljöalternativ - och det vanliga miljövänliga svenska jordbruket med modern teknik, bäst i världen.

Herr talman! Vi är inte framme där. Det ekologiska lantbruket som det ser ut i dag är inte tillfyllest. Vi är precis lika beroende av olja och insatsmedel där när det gäller våra traktorer. Våra säger jag därför att jag varit ekobonde i 20 år. Det är lite frustrerande att luften till nästan 80 procent består av kväve, och vi har biologisk fixering som kan få ned kväve i marken utan tillförsel av olja.

Herr talman! Jag vill kasta in en brandfackla i den svenska jordbruksdebatten. Vad är då lämpligare än att göra det i riksdagens allmänpolitiska debatt? Är den svenska jordbruksmodellen en succé eller är den närmare ett fiasko? Vi står alla brett i Sverige bakom den här modellen, även jag, verkligen. Och vi diskuterar sällan om den blivit för byråkratiskt reglerande, utan debatten handlar främst om ytterligare regelverk, förbud, kontroller och klimatcertifiering utöver annan certifiering. Certifiering för svinproducenter, grisproducenter, ska komma, GMO-förbud diskuteras och ytterligare regelverk är på gång, och den tidigare rödgröna oppositionen vill införa en skatt på handelsgödsel, införa en ny djurombudsman och så vidare. Visst ska vi i Sverige ligga i täten för en miljöinriktad livsmedelsproduktion med god djuromsorg. Men ska vi verkligen ligga före täten om vi samtidigt kraftigt minskar vår livsmedelsproduktion och lika kraftigt ökar importen av mat? Hur kan det gagna en bra miljö- och djuromsorg i världen? Eller med andra ord: Nu producerar vi en livsmedlens Rolls Royce med stora mervärden. Och vi diskuterar sedan 20 år hur konsumenterna i Sverige och utomlands ska förmås att slanta upp för dessa mervärden. Tyvärr köper allt fler av dem i stället en importerad Skoda. Och matimporten har på 20 år ökat från ca 20 till 45 procent av den svenska konsumtionen. Vore det verkligen sämre att nöja sig med att ligga i täten och i stället producera en Volvo? Hur har det då gått för den svenska livsmedelsexporten? Jo, den ökar, och det är bra. Men mycket av ökningen består av vodka, fisk och kaffe. Allt tal vid EU-inträdet om att om Sverige skulle knapra åt sig någon procent av EU:s matkonsumtion skulle produktionen behöva fördubblas har inte besannats. I stället har vår livsmedelsproduktion rasat med en tredjedel på 20 år. Är rätt benämning på detta succé eller är det närmare ett fiasko? Det tål att tänka på. Vi måste se verkligheten i vitögat. Huvuddelen av den svenska livsmedelsdebatten handlar om hur den ekologiska produktionen ska kunna öka. Och, visst, den har på 20 år mångdubblats från nästan ingenting till 5 procent av dagens produktion i Sverige. Riksdagen har satt upp precisa mål att ekoarealen ska omfatta 20 procent, och den offentliga sektorn ska inhandla 25 procent av sin mat ekologiskt. Jag har all respekt för ekomaten, och visst ska den ha stöd efter sina miljöfördelar. Den är ett bra miljöalternativ liksom den vanliga svenska miljövänliga produktionen med modern teknik är det. Det är den importerade maten som står för sämre miljöinriktning och en betydligt sämre djuromsorg. Därför är det rent tragiskt - jag hittar inget annat ord - att världens bästa miljövänliga mat, framtagen med modern teknik, den svenska, under 20 år har minskat med en tredjedel. Och här finns minsann inga politiska mål uppsatta. Svenska Naturskyddsföreningen och Miljöpartiet vill så väl, men deras ensidiga fokus på ekomatsnischen samtidigt som de obekymrat ser matimporten välla in över Sverige på det vanliga miljövänliga jordbrukets bekostnad kan betecknas som ett livsmedelshyckleri. Det här måste nu förändras. Fokus i debatten och de politiska målen måste riktas mot hur Sverige ska kunna stoppa raset för den svenska livsmedelsproduktionen och vända den till en ökning. Fokus måste flyttas till den vanliga miljövänliga matproduktionen, enligt min uppfattning främst i världen. Hur ska dess kräftgång bromsas och vändas till en ökning? Herr talman! Jag ska använda den sista minuten till att ge ett recept för detta. Det behövs en kraftsamling och gemensamma tag från näringen, staten, handeln, myndigheter och så vidare, för vi är överens i Sverige om att vi ska producera mat med god djuromsorg och miljö, och vi ska göra det i Sverige. Detta missar vi ju. Här behövs en livsmedelsstrategi. Här har vi en satsning på Matlandet Sverige som innefattar detta. Det är utmärkt. Det jobb som regeringen under Eskil Erlandsson har påbörjat är på rätt väg men måste ges ytterligare kraft. Här måste enligt min uppfattning de svenska miljö- och djurskyddsregelverken ses över så att Sverige alltjämt ligger i världstäten medan kostnaderna kan minskas genom förenklingar och avbyråkratiseringar där så är möjligt. De svenska skatterna måste anpassas till de i vår omvärld så att jordbruket ges likvärdiga konkurrensförutsättningar. Att höja dem, som de rödgröna vill, skulle enbart flytta ut ytterligare livsmedelsproduktion från Sverige. Den offentliga sektorn - vi alla i kommuner, landsting och så vidare - måste ställa samma kvalitetskrav vad gäller miljö- och djuromsorg vid sina matinköp som Sverige kräver av sitt eget lantbruk när maten produceras. Allt annat är ju hyckleri. Detsamma borde faktiskt företag, organisationer och vi konsumenter göra. Upp till kamp för att vända den svenska livsmedelsproduktionens dramatiska minskning under 20 år till en ökning, och det tror jag att vi är överens om.

Herr talman! Jag vill tacka dig, Staffan Danielsson, för ett mycket insiktsfullt inlägg, måste jag säga. Jag blev imponerad av att du talade precis som vi socialdemokrater och rödgröna gör. Jag har förstått, herr talman, att Staffan har suttit i riksdagen tidigare och också som centerpartist har haft förmånen och möjligheten att förhoppningsvis påverka regeringens politik. Min fråga, herr talman, till Staffan Danielsson är som följer: Är du beredd att verka för att vi gör en gemensam livsmedelsstrategi i riksdagen med en bred politisk enighet? Vi upplever nämligen inte att regeringen har haft en insikt om det under den här tiden. Statsrådet Erlandssons viktigaste ambition har varit att premiera Matlandet Sverige, som förvisso har en trevlig och pittoresk inramning och som har fått ett antal företag att agera på ett bra sätt. Men det har inte gett de resultat som Staffan Danielsson nu efterfrågar i regeringens politik.

Herr talman! På försvarets område, i säkerhetspolitiken, tror jag på breda lösningar. Det är nationellt viktiga frågor. Och svensk matproduktion är ett område av samma dignitet, som jag ser det, vad gäller hållbarhet, maten, kretsloppet och så vidare. LRF har föreslagit en livsmedelsstrategi. Jag tycker att det är ett utmärkt förslag. Eskil Erlandsson driver Matlandet Sverige, fem områden där en viktig punkt är produktionen av livsmedel och som syftar till samma typ av strategi. Jordbruksministern har också sagt att en strategi är han positiv till. Sedan får vi se om Matlandet är rätt benämning eller vad det utvecklas till. Men jag är glad över en så gemensam strategi som möjligt mellan politiska partier i riksdagen, handel och konsumenter för att titta på detta. Den verklighet som jag lyfter fram nu är inte allmänt känd. Väldigt många tror att det inte är någon ko på isen, att det ekologiska jordbruket och svensk livsmedelsexport ökar. Att det har minskat med en tredjedel och att minskningen fortsätter är inte känt, och det bör vi gemensamt göra något åt.

Herr talman! Kan jag tolka Staffans inlägg som att Centerpartiet är redo att skapa en gemensam livsmedelsstrategi i Sveriges riksdag som är kopplad till Matlandet Sverige, som ser till de säkerhetspolitiska arrangemangen - det är viktigt att vi har en självförsörjning i kristider - och som vilar på en bra kontakt och dialog med LRF, livsmedelsföretagarna och konsumenterna så att det blir en samsyn som bär långt in i framtiden och inte bara handlar om att stötta enskilda landsbygdsföretagare?

Herr talman! Politik kan lätt bli bara ord. Det viktiga är innehållet. Jag är för gemensamma tag för att visa på verkligheten, för att hitta åtgärder som är verkningsfulla och för att så många som möjligt omfattas av detta. Jag är öppen för och glad över ju fler som tittar på det problem vi diskuterar och utveckla insatser för att vända utvecklingen, för det har varken ni eller vi lyckats med. Det här får vi alltså jobba vidare med.

Herr talman! Vi är alla fast i olika system. Jordbrukssystemet är ett mycket övergripande system, och det har haft en utveckling som inte alltid varit så lycklig. Om man inte vill ha detta system och vill något annat ska man driva en sådan politik och inte försvara systemet. Vi i Miljöpartiet har en klar politik. Vi vill att det ska finnas en mångfald av husdjursarter. Vi vill att det ska finnas en mångfald av utsäde. Vi vill inte att allt ska bli monokulturer och serva det GMO-inriktade jordbruket. Vi vill att man samarbetar mer mellan djurgårdar och spannmålsgårdar för att få en bättre balans. Vi vill att biogasen ska utvecklas så att de ekologiska bönder som kanske måste radhacka lite mer kan köra sina traktorer på biogas. Dessa visioner vill vi styra in i politiken, och det ekologiska jordbruket är en nyckel i detta. Jag upplever dock att Staffan alltid slår på det.

Herr talman! Jag vill absolut inte slå på det. Det är utmärkt miljöalternativ. Det är lite fyrkantigt ibland med sina förbud, men det är ett miljöalternativ. Jag kan dock vända på frågan. Jag tycker att Miljöpartiet slår lite på det vanliga miljövänliga svenska jordbruket med modern teknik som är bäst i världen. Det förtjänar att lyftas upp att det är ett alldeles utmärkt jordbruk som också är ett miljöalternativ. Det kanske vi kan diskutera. Miljöpartiet vill så väl. Ni vill ha mångfald, ni vill ha mer ekoproduktion och ni vill att konsumenterna ska betala för varorna. Vi har kört denna affärsidé, som vi är överens om, i 20-30 år. Men min fråga är: Har det blivit en succé? Produktionen i Sverige har minskat med en tredjedel. Gårdar läggs ned, och vi köper mat från Polen, Tyskland, Argentina och Brasilien. Det är inte bra för miljön. Vi har alltså misslyckats. Nu måste vi visa på detta misslyckande och sätta in insatser för att vända utvecklingen. Det är det jag är ute efter.

Herr talman! Jag håller med. Det vanliga miljövänliga jordbruket går över hela spektrat. Det är dock fortfarande beroende av import, till exempel av soja. Sojaimporten är enormt stor i Europa och Sverige. Sådant här måste man ta med när man tittar på vilket jordbruk man vill ha. Vi tycker att man ska vara mer självförsörjande på proteingrödor både i Sverige och inom EU. Vi vill ha en politik som styr mot det. Vi har mycket stöd inom jordbruket. Jag förstår inte varför man ska klanka på stödet till det ekologiska jordbruket. Det finns stöd till miljöskyddsåtgärder, anläggning av våtmarker, företag och tusen miljoner andra stöd. Stödet till det ekologiska jordbruket är bra för att nå målen för ett bättre och hållbarare system.

Herr talman! Vi är överens om att det ekologiska jordbruket ska ha stöd efter sina miljöfördelar och att det konventionella ska ha stöd efter sina miljöförtjänster. Det ska vi diskutera i vetenskaplig ordning. När det gäller import av soja är jag för att vi producerar så mycket proteinfoder som möjligt. Det är dock värre att importera mat än att importera soja. Importerar man mat har man inga betande kossor och inga grisar som inte är fixerade. När man importerar mat köper man hela konceptet. Den utvecklingen kan vi inte gilla. Vi måste vända utvecklingen. Det räcker inte att fokusera på den ekologiska nischen, utan vi måste utveckla det vanliga miljövänliga jordbruket.

Herr talman! Jag tackar Staffan för ett ypperligt och viktigt inlägg. Det tål att understrykas att fallande lönsamhet och minskad produktion är ett stort problem för många lantbrukare ute i landet. Låt mig göra en reflexion. Det är inte många om ens någon lantbrukare som kör Ferrari. Däremot kör ett antal Icahandlare Ferrari. Har du några synpunkter på det, Staffan? Jag vet att man i EU-kommissionen har börjat titta på vinstfördelningen i hela livsmedelskedjan.

Herr talman! Det är en stor fråga som är viktig att diskutera. Jag tackar för Ottos inlägg. Vi har en marknadsekonomi, och vi tror alla på det. Jag tror på marknadskrafter och privat företagsamhet även när det gäller den offentliga sektorn, men det är en annan debatt. Att jordbruket har minskat dramatiskt i Sverige beror på pressad lönsamhet. Marginalerna är för små. Att då som innehåll i en jordbruksstrategi lägga på ökade skatter är fel väg att gå. Det skulle driva ut jordbruket ytterligare. Lönsamheten måste upp, och vi måste diskutera hur vi ska lyckas med detta. Vi måste titta på skatter, konkurrenskraft, pålagor, regelverk, kostnader och upphandling i den offentliga sektorn. Handeln går lysande och betalar mycket på insatt kapital. Där är konkurrensen för dålig. Människor klagar dock inte så mycket på dyr mat. Svensk mat är mycket prisvärd.

Herr talman! Jag tackar för svaret. En annan viktig fråga är hur exporten fungerar i Sverige. Talar man med handelsministern diskuteras matexport över huvud taget inte. För att vi ska kunna komma ut på marknaden och ha den spetskompetens som behövs är exporten en viktig bit. Jag var på ett seminarium i går om just soja. Det går att hantera. Vi kan ersätta mycket grovfoder och soja med inhemsk produktion.

Herr talman! Jag är glad över alla som köper svensk miljövänlig mat producerad med världens bästa miljö- och djuromsorg. Jag tycker att vi i första hand ska njuta av den själva, men den får även gärna gå på export. Det är dock tufft med export. Det gäller att få upp volymer och att hitta marknader som vill betala för mervärdena. Nummer ett är nog att få svenskarna att välja den fina svenska maten. Det gäller även våra skolor, vår äldreomsorg och våra myndigheter. Jag tror att vi måste börja där för att vända utvecklingen, för det är förfärande att den bästa maten i världen minskar i produktion.

Herr talman! Det är första gången jag står i denna talarstol, och jag måste erkänna att det känns lite annorlunda mot att stå i fullmäktige hemma i Kil och tala. Jag ska passa på att tala om en av mina hjärtefrågor. Det är en fråga som blir alltmer aktuell allteftersom virkespriserna stiger. Jag tänker tala om hotet mot våra skogar och om vad vi måste göra för att dagens skogsbruk ska bli ett skogsbruk för framtiden. Herr talman! Vi står vid ett vägskäl. Vart vill vi gå? Vad vill vi lämna efter oss? Är det tysta virkesåkrar, gödslade och besprutade monokulturer? Är det sönderkörda hyggen där spåren och såren aldrig läker? Eller är det levande skogar fyllda med fågelsång där skogsbruket går hand i hand med andra skogsnäringar och friluftslivet? För 30 år sedan kom jag till Boda, en socken mitt emellan Karlstad och Arvika. Det var en förälskelse som tog mig dit, och väl där blev jag förälskad på nytt. Det var traktens skogar som blev föremål för min förälskelse. Den har hållit i sig även om skogarna de senaste åren har varit utsatta för stora övergrepp och även om de i dag inte alls ser ut som för 30 år sedan. De stora skogsbolagen ringer runt och lovar guld för våra gröna skogar. Den gamla bondskogen försvinner i rasande takt. Allt försvinner, ingenting lämnas kvar. Till och med rötterna slits upp ur marken. I Värmland har vi också den nya tidens skogspatroner som har kommit hitresande och köper upp fastigheter, styckar från husen och säljer till högstbjudande. Sedan avverkar de ekosystemet och säljer de värdelösa kalhyggena så snabbt det går. Det har skrivits mycket i Värmlandstidningarna det senaste året om hänsynslösa avverkningar. Jag vet att det här inte bara händer i mina hemtrakter utan i hela Sverige i dag. Det finns också många skogsägare som vill ha ett annat skogsbruk. Det finns skogsbolag som vill ändra kurs, som vill använda hyggesfria metoder när de avverkar och som menar att det inte räcker att skydda våra urskogar och gammelskogar. De menar att vi måste restaurera och göra nya skogar av kalhyggen och virkesåkrar. Herr talman! Det är de skogsägarna och skogsbolagen som behöver uppmuntras. Hur kan vi som riksdagsledamöter bidra till det? Det är flera saker som behöver göras. Jag ska nämna tre. För det första måste vi ändra skogsvårdslagen så att produktionsmålet underordnas en långsiktigt ekologisk hållbar utveckling av skogen. För det andra måste vi främja hyggesfria metoder genom att anslå medel till utbildning, rådgivning, ekonomiskt stöd och ytterligare forskning. För det tredje - det är egentligen så självklart att det är hemskt att det behöver sägas - måste vi se till att skogsvårdslagens regler för miljö- och kulturhänsyn efterlevs. Det ska inte vara okej att låta bli att lämna högstubbar. Det ska inte vara okej att köra sönder skogsvägar, stigar och fornlämningar. Det ska inte vara okej att låta bli att lämna träd vid vattendrag. Det ska inte vara okej att vänta med att åtgärda skador tills någon eventuellt gör en anmälan till Skogsstyrelsen som eventuellt hör av sig med ett påpekande. Detta och mycket annat måste vi göra för att våra barn och barnbarn ska få uppleva levande skogar. Detta måste vi göra för att säkra den biologiska mångfalden, för att säkra framtiden för andra skogsnäringar och för rekreationsvärdena. Detta måste vi också göra av ekonomiska skäl. Dagens skogsbruk ger måhända ägaren snabba pengar i fickan, men i ett längre perspektiv är det med andra brukningsmetoder vi får ut mer av skogens värden. Levande skogar är namnet på en motion som jag har varit med och skrivit under den allmänna motionstiden. Den handlar bland annat om det som jag har pratat om här. Jag hoppas att den tas emot positivt. (Applåder) I detta anförande instämde Tina Ehn (MP).

Herr talman! När vi brukar jorden utarmas den sakta på mineraler och näringsinnehåll. För att behålla bördiga åkrar och kunna fortsätta att odla livsmedel behöver ämnen som vi tar från jorden också föras åter. Fosfor är ett av dessa ämnen. Det är ett livsnödvändigt grundämne. Det har fler funktioner i djur och människor än något annat ämne och är också ett nyckelelement i fotosyntesen. Fosfor är ett av de kvantitativt mest betydelsefulla näringsämnena i vårt jordbruk. Därför är det viktigt att vi ser till att det råder balans mellan uttaget och tillförseln av fosfor på vår åkermark. I arbetet med de nationella miljömålen samlades riksdagen kring målet att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta och kring fem grundläggande värden. Några av dem är att vi ska främja människors hälsa och värna den biologiska mångfalden. Vi ska bevara ekosystemets långsiktiga produktionsförmåga och trygga en god hushållning med naturresurserna. Utifrån dessa värden har man sedan arbetat med att bryta ned det övergripande målet och, med varierande framgång, uppnå målet. En del av detta arbete har gått ut på att vidta åtgärder för att fosforn från avfall och avlopp ska kunna ingå i ett kretslopp och kunna återföras till jordbruksmark utan risk för hälsa och miljö. Herr talman! Kunskapen om de ämnen som finns i slammet - det är slammet jag talar om - är bristfällig. Effekterna är inte tillräckligt undersökta. Att värna jordbruksmarken och återföra näringsämnena via slam är tveksamt. Det är viktigt att värna jordbruksmarken för dagens och kommande generationer. Det är ett viktigt mål för hela samhället. Regeringen har gett Naturvårdsverket i uppdrag att uppdatera en aktionsplan från 2002 för återföring av fosfor från avlopp. Den reviderade aktionsplanen har nu varit utsänd på remiss. Det nya förslaget utgår från samma mål som tidigare. Näringen i avloppet ska återföras till mark där näringen behövs, utan risk för hälsa eller miljö. Naturvårdsverket har kommit till slutsatsen att detta kan ske genom slamspridning ur både kort och långt perspektiv. Jag och flera med mig delar inte den uppfattningen. Naturvårdsverkets förslag ställer högre krav på slammets innehåll. Det är bra. Det utgör en drivkraft för ett fortsatt arbete med att minska utsläppen av föroreningar redan vid källan. Jag menar att det trots de ökade kraven finns skäl att inte tillåta denna spridning av slam på jordbruksmark. Slam från våra reningsverk är ett avfall. Det är en produkt av allt vi spolat ned i våra avloppssystem. Det kan vara läckor från dagvattensystem och kemikalier som används i reningsverkens egna reningsprocesser. Slammet innehåller miljögifter, riskabla tungmetaller, läkemedelsrester, hormoner och ett stort antal oidentifierade kemiska substanser. I arbetet med aktionsplanen pekar Naturvårdsverket på att det saknas underlag och på att man inte har all kunskap. Ändå kommer man till slutsatsen att det är förenligt med försiktighetsprincipen att återföra slammet till jordbruksmarken. Herr talman! Att tillåta slamspridning går emot miljömålet Giftfri miljö. Naturvårdsverket pekar i sin rapport på att man ökar mängden kadmium som vi vet är skadligt redan på de nivåer som i dag finns i åkermark och en del livsmedel. Det finns andra sätt att sluta kretsloppen för fosfor. Med den föreslagna aktionsplanen legitimeras slamspridning, och incitamenten att vidareutveckla och realisera andra alternativ undergrävs. Naturvårdsverkets förslag till aktionsplan visar inte vägen till en hållbar utveckling. Återföringen av fosfor från slam måste därför ske på andra sätt än via spridning av slam. Detta har vi i Miljöpartiet motionerat om under den allmänna motionstiden. Jag hoppas att vi får en bred diskussion om den motionen och att vi når en annan utveckling än den som vi hittills har slagit in på. (Applåder) I detta anförande instämde Tina Ehn (MP).

Herr talman! Det är ett mycket brännande problem som Jonas Eriksson tar upp här. Att kunna återföra fosforn och kunna använda den är synnerligen viktigt. Det skulle vara intressant att föra den debatten. Hur har ni tänkt er att kunna återföra den till åkermarken? Det är min fråga.

Herr talman! I arbetet kring denna aktionsplan har flera olika remissinstanser yttrat sig. I aktionsplanen pekas det på att det finns flera olika alternativ. Man kan till exempel bränna slammet och ur den aska som bildas utvinna fosforn. Det har en del nackdelar, men det innebär också att en del av de föroreningar som jag nämnde i mitt anförande försvinner eller mer deponeras i askan och inte hamnar i jordbruket. Det kan också handla om att använda den fosfor som finns ute i jordbruket i dag men som inte används utan koncentreras kring våra djurgårdar på ett mer effektivt sätt. Vi har fosfor också i matrester och kadaver som går att ta till vara. Detta är inte tillräckligt utrett och blir det inte heller om vi nu ger grönt ljus för en fortsatt spridning av slam.

Herr talman! Det är lovvärt att titta på alternativa metoder. Men inom slamspridningen finns det möjligheter att separera slam från olika typer av reningsverk. Det är stora kostnader för samhället. Har ni gjort någon analys av vad det skulle innebära att till exempel dela upp avloppssystemet?

Herr talman! Den analysen har inte Miljöpartiet gjort. Men det finns andra som har titta på detta. De alternativa sätten att ta till vara på fosfor, till exempel förbränning, har man gjort studier på och även fullskaliga försök i andra länder. Det visar på en kostnadsökning på 2-5 procent. Vi vill gärna bygga om samhällets struktur så att man kan separera näringsämnena redan vid källan. Men det är en lång förändring, och det kräver också ett engagemang från oss och att vi inte öppnar vägen för slamspridning. Då försvinner incitamentet för andra lösningar.

Herr talman! Jag vill tacka Jonas Eriksson för ett intressant anförande som jag i många delar kan instämma i. Fosfor är ett viktigt växtnäringsämne. Vi äter mat, och sedan ska fosforen självfallet återgå till kretsloppet. Vi har ett stort bekymmer i dag. Bekymret är vårt vattentoalettsystem. Att hitta andra system i stället för det är svårt. Men det vore det bästa. Man jobbar hårt med det svenska slammet. Man renar det och minskar tillförseln. Det är sannolikt det renaste slammet i världen. Det jordbruk som främst skulle behöva denna fosfor är det ekologiska jordbruket som inte vill köpa in vissa typer av handelsgödsel. Vi har alltså ett stort bekymmer. Denna fosfor används inte. De lösningar som du talar om, Jonas Eriksson, är på lång sikt. Hur klarar vi fosfortillgången till jordbruket? De förslag som du hade fanns det inga volymer i. Vi har ett bekymmer. Jag har inte lösningen. Det är en viktig fråga att diskutera, och jag uppskattar ditt inlägg.

Herr talman! Jag sitter inte själv inne med någon fullständig lösning på denna problematik. Men som jag var inne på i det tidigare replikskiftet finns det redan i dag en koncentration av fosfor, en outnyttjad mängd fosfor, just på grund av strukturen i vårt jordbruk där vi skiljer djurgårdar från grödproduktion, alltså växtproduktion, som utarmas på fosfor, medan andra i stället på grund av en koncentration av gödsel hamnar på annan plats. Detta är en strukturell förändring som man kanske inte löser över ett år. Men man måste ange en inriktning för att komma dithän.

Herr talman! Nu är det stora bekymret att Sveriges djurgårdar minskar kraftigt. Animalieproduktionen minskar, och vi köper importmat. Det har vi varit inne på tidigare. Det sättet att sprida ut fosfor lite jämnare handlar om en liten tillförsel. Vi har ett bekymmer för att vi utarmar jordarna. Inte minst har det ekologiska jordbruket ett bekymmer här eftersom man har tuffare gränser för vad man får använda. Är slammet tillräckligt rent tror jag att man inte ska utesluta att det möjligen ska kunna användas. Men jag håller med om att det är en grannlaga diskussion. Men det är lätt att säga nej till allt. Visst är det det.

Herr talman! Jag delar uppfattningen att ambitionen måste vara att vi får en sådan ren restprodukt att vi kan återföra den till jordbruket. De krav som man ställer i denna aktionsplan innebär bland annat vad gäller kadmium att vi kommer att öka tillförseln av kadmium fram till 2025. Då vet vi redan i dag att den nivån i vår jordbruksmark och i en del livsmedel redan är för hög. Då känns det oerhört svårt att säga ja till att fortsätta öka den mängden.

Herr talman! Kostnaderna för Regeringskansliet har ökat med en och en halv miljard kronor på fyra år. Nu kostar Regeringskansliet närmare 7 miljarder. Antalet personer som är knutna till Regeringskansliet har aldrig varit så stort som nu. Det handlar om 3 322 personer, och om man räknar in UD:s personal är det över 4 000. Dessutom kommer uppgifter om att konsulter anlitas i ökad utsträckning. Den nya regering som tillträdde i oktober i år har utökats och omfattar nu 24 statsråd. Två nya ministerposter har inrättats, civil- och bostadsministern och IT- och regionministern. Det är den största regering som Sverige någonsin har haft. Men europeiska mått mätt är detta en rekordstor församling. Läget efter valet är att fyra ministrar har fått avgå och ersatts med fyra nya. Två extra ministerposter har inrättats, och en ny statssekreterare för pr-frågor har inrättats. Därutöver kommer de nya politiska staberna. Detta ger en kostnadsökning på i storleksordningen 50 miljoner för hela mandatperioden. Statsministern själv, Fredrik Reinfeldt, säger att regeringen är för stor. Han säger i en tidningsintervju: Men jag får inte bestämma själv. Men Reinfeldt fick bestämma själv när det gällde inrättandet av en tjänst som statssekreterare för kommunikation. Den gick till den förre moderate partisekreteraren Schlingmann som fick ett jobb som spinndoktor i Regeringskansliet med statssekreterares status. Posten är ett hjärtslag från en ministerpost. Det är en post som aldrig har funnits förut. I medierna har man kallat posten för en propagandaminister. De anmärkningsvärda medieuppgifterna har gjort att vi socialdemokrater har begärt extra information om tjänsten i anslutning till KU:s granskning av regeringens sammansättning och regeringsarbetets organisation. Vi ser nu hur Regeringskansliet sväller. Sedan ska verk och myndigheter rationaliseras. Man slår samman Vägverket och Banverket till det nya Trafikverket. Det ska ge rationaliseringsvinster. Vi har inte sett resultatet än. Vi kan konstatera att statliga jobb försvinner runt om i landet. Bara i Sollefteå har man tagit bort 150 jobb under den senaste fyraårsperioden. Signalen som går ut från Rosenbad tycks vara att alla ska spara, utom Regeringskansliet. Frågan är dessutom: Kan de nya ministerposterna motiveras med hänvisning till de ansvarsområden som har presenterats? Anna-Karin Hatt har ansvar för IT och regional tillväxt. Vilka är de propositioner som planeras på detta område? Vad är det som motiverar en särskild ministerpost för just detta när man dessutom kan se på regeringens hemsida att Maud Olofsson också ansvarar för regional tillväxt? Plötsligt är det två ministrar som har samma ansvar. Sedan dyker Eskil Erlandsson upp i sammanhanget och ansvarar för landsbygdsutveckling. Det är alltså en tredje minister som tangerar de områden som Hatt och Olofsson ansvarar för. Nu är vi alltså uppe i tre ministrar med samma ansvarsområde. Jag tycker att det är intressant och originellt. Jag skulle vilja veta vilka propositioner som planeras på dessa områden som motiverar denna typ av oklar organisation. Man kanske också ska ställa sig frågan: Hur smal får en ministerportfölj bli för att den ska kunna motiveras över huvud taget? Situationen blir inte bättre om man tittar på integrationsminister Erik Ullenhags ansvar. På regeringens hemsida framgår inte formellt vilket ansvar han har, men i ett pressmeddelande från den 19 oktober står det att han har ansvar för samordning och utveckling av frågor om de mänskliga rättigheterna på nationell nivå. Vad betyder detta i praktiken, och vilka propositioner planeras som motiverar en ministerpost av den typ Erik Ullenhag innehar? Det är dessutom väldigt delikat eftersom Nyamko Sabuni samtidigt presenteras som chef för integrations- och jämställdhetsdepartementet. Hon framställs som huvudminister på integrationsområdet, och Erik Ullenhag finns inte med i departementets ledning. Han lyder i stället under arbetsmarknadsdepartementet, som leds av Hillevi Engström. Vilken roll har Ullenhag i praktiken? Varför har Sverige två integrationsministrar, och vem har i praktiken ansvar för frågorna - Sabuni eller Ullenhag? Om vi sedan ska komplicera detta ett snäpp till kan vi se att Sabuni också är biträdande utbildningsminister med ansvar för förskolor. Hon är underställd utbildningsminister Jan Björklund. Vem har sista ordet när det gäller integration i förskolan? Är det Sabuni, som är chef för integrations- och jämställdhetsdepartementet? Är det Engström, som är chef över integrationsminister Ullenhag? Är det Björklund, som är chef över Sabuni? Detta är lite komplicerat. En källa i Regeringskansliet säger dock: Ingen förlorar ministrar; vi är nöjda. För att hålla ihop regeringen till nästa val, inte väcka ont blod och få lugn i regeringsjobbet ska alltså skattebetalarna stå för extra pengar till ministrar vars arbetsuppgifter är oklara. Man ska ha 50 miljoner kronor i extra utgift här. Det är intressant, och mot bakgrund av detta ska det bli intressant att som ledamot i KU ta del av svaren på de frågor utskottet ställt i samband med granskningen av regeringens sammansättning och regeringsarbetets organisation. Beroende av svar och motiveringar från regeringens sida när det gäller detta får vi ta ställning till vilka initiativ som ska tas i frågan. I detta anförande instämde Helene Petersson i Stockaryd (S).

Herr talman! Peter Hultqvist låter som en framtida regeringsbildare med ett stort intresse för just alliansregeringen. Vi får väl se. Regeringskansliets kostnader i Sverige har ökat sedan Gustav Vasas tid - linjärt och ständigt. De ökade kraftigt under 1900-talet under de mångåriga socialdemokratiska regeringarna. Det är dyrare med koalitionsregeringar, av lätt insedda skäl. Fyra partier ska samordna sin politik. Det skulle, Peter Hultqvist, vara billigare med bara ett parti i regeringen och riksdagen. Det vore väldigt billigt, men det vore inte bra för demokratin. Demokrati måste ibland få kosta lite. Jag kan dock vara överens om att statsförvaltningen ska skötas effektivt, att regeringen ska organisera och sköta sitt arbete på ett bra sätt och att de ska granskas i vanlig ordning. Det får alltså KU och så vidare diskutera. Jag är trygg i att vi har en effektiv och bra borgerlig regering som har organiserat sitt arbete på ett bra sätt.

Herr talman! År 2006 var det 2 829 på Regeringskansliet. Med UD blev det 3 608. Sedan gick det upp till 3 322, och om man räknar in UD blir det 4 068. Sedan har man från allianssidan fört en diskussion om att det är viktigt att skära ned efter exempelvis ett ordförandeskap i EU, vilket man kritiserade Göran Perssons regering för att inte ha gjort. Nu har vi sett en oerhörd expansion efter att Reinfeldt har varit ordförande i EU. Man säger alltså en sak och gör en annan. Ska det bli trovärdigt i statsförvaltningen, och för att ha trovärdighet hos de statliga verken och myndigheterna när de ska rationalisera, måste man skära uppifrån. 1 ½ miljards ökning är mycket pengar. Det kan knappast motiveras.

Herr talman! Jag tycker att detta är en relevant diskussion. Självklart ska riksdagen kunna diskutera statsförvaltningen och regeringen. Jag ville dock med mitt inlägg visa att frågan är mångfasetterad. Regeringen ska vara effektiv, och den ska leda landet. En koalitionsregering kräver en del resurser, och jag känner att vi har en bra regering som organiserar sig. När det var mångåriga socialdemokratiska regeringar togs denna fråga upp även från den dåvarande oppositionen. Det är oppositionens uppgift att titta på det hela. Det ska vi alltså göra, och jag önskar Peter Hultqvist och KU lycka till i sitt viktiga granskningsarbete.

Herr talman! Tre stycken ministrar är inblandade i regional tillväxt med oklara inbördes förhållanden, och tre stycken är inblandade i integrationsfrågor med oklara förhållanden. Det är knappast rationellt. Det är knappast klokt. Det är knappast ordentligt genomtänkt. Detta visar att det inte finns ett riktigt bra grepp i regeringsarbetet. När det enda statsministern har som förklaring är att säga att regeringen är för stor men att han inte får bestämma själv kan man fråga sig hur detta styrs. Vad finns det för sakliga motiv till det ena eller andra? Den fråga som KU har ställt ska alltså bli mycket intressant att fortsätta jobba med.

Herr talman! Peter Hultqvist, du ställer en massa frågor i ditt anförande. Det hade möjligen varit lämpligt för en interpellation. Då hade du säkert fått svar på flera av dessa frågor, men jag anar en viss önskan om att bara ställa dem retoriskt. Statsförvaltningen ska givetvis inte vara större än nödvändigt; om det tror jag att alla är överens. Kostnaderna ska inte vara större än de behöver vara. Alliansregeringen har dock haft ett högt reformtempo under de fyra år som har gått, och det är givetvis en del av förklaringen till kostnaderna. I övrigt tror jag att det skulle vara klokt att prata med dina kamrater i det egna partiet, för svaret på frågorna du ställer är nog i stort detsamma som det Göran Persson och tidigare socialdemokratiska regeringar har sagt till kritikerna när statsförvaltningen har svällt under era år. Där tror jag alltså att du hittar svaren på många av de frågor du ställer.

Herr talman! Det är mycket möjligt att detta kommer att bli både interpellationsdebatter och andra typer av debatter i riksdagen och här i kammaren. Det är dock inte ett särskilt bra och konstruktivt försvar att säga: Titta på Göran Persson! I så fall kan man också titta på vad den dåvarande oppositionen sade. Det var att det skulle rationaliseras i Regeringskansliet, att resurserna skulle minska och att det skulle effektiviseras. Det var framför allt att det skulle dras ned på pengarna efter ordförandeskapet i EU. Nu ser vi att Reinfeldt inte har gjort någonting, utan detta har bara expanderat i rätt rejäl takt. Man har i en statsförvaltning där man ställer hårda krav på rationaliseringar i statliga verk och myndigheter inte förmåga att föregå med gott exempel själv, utan man inrättar till och med nya statssekreterartjänster som i medierna beskrivs som propagandaministerposter.

Herr talman! Jag kan säga kort att det var mer en omtanke om att du skulle få svar på de frågor du ställer, Peter Hultqvist. Precis som jag sade till dig tidigare är nog svaren i mångt och mycket desamma, det vill säga att det krävs människor för att klara av att sköta statens angelägenheter. Det är ungefär de svar Göran Persson och tidigare socialdemokratiska regeringar också har framfört. Det krävs alltså människor för att klara av detta arbete, och det tror jag också är en stor del av svaret på de frågor du ställer. Sedan ska statsförvaltningen givetvis skötas effektivt och inte kosta mer än nödvändigt.

Herr talman! Det är svårt att kräva resultat av andra i olika andra delar av en stor organisation om man inte på något sätt föregår med gott exempel själv. Det vet jag av egen, djup erfarenhet i andra politiska sammanhang. Ska en kommun skära ned kan man inte expandera kommunstyrelsens kansli, utan trappan måste städas uppifrån. Man inrättar framför allt inte en ny, svällande politisk byråkrati och ministerposter som har mycket oklara motiv och förhållanden och som bara bär kompromissens prägel i sig.

Herr talman! En av den värmländska berättelsens mest älskade röster tillhörde Göran Tunström. I sin roman Tjuven säger han bland annat - jag ska inte citera hela romanen: Det högsta är att skåda Gud. Det näst högsta är att stå på Tossebergsklätten och se ut över världen. Lite grann så känner jag det också nu när jag för första gången äntrar talarstolen i Sveriges riksdag. Framför mig har jag inte den vackra Fryksdalen men en vackert blåskimrande riksdagssal. Jag har ägnat i stort sett hela mitt vuxna liv åt ordbruk och bokstavsskötsel, så jag tänkte ta mig friheten att reflektera lite grann över kultur som drivkraft i våra liv och i samhället i stort. Jag kommer från en provins där kulturen alltid har stått högt i kurs. Värmland, som ingår i det inre stödområdet, har bidragit till landets välstånd och utveckling genom malmen från gruvorna, träd från skogarna, kraften från forsarna och arbetskraften från folket. Men det är inte bara dessa produktiva näringar som har räknats och räknas, utan också kulturen. Och i vår moderna tid vet vi alla hur viktig besöksnäringen är för det övriga Sverige. Herr talman! Kulturens själva väsen är i någon mening icke mätbar. Författaren Agneta Pleijel har uttryckt det på detta sätt: Vetenskapen ger oss ny kunskap. Informationsflödet är enormt. Sämre ligger det till när det gäller kunskapen om vårt inre, våra hemliga fantasier och våra drömmar. Konsten är en av de unika vägarna, ibland den enda vägen, till denna kunskap. Den är en del av ett folks medvetande om sig självt. Det handlar om identitet, och kulturen är inte bara en spegel av dig själv som en unik individ utan också en spegel av oss alla, tillsammans, som delaktiga i den stora humanistiska gemenskapen. Vi behöver kulturen för att ta reda på vilka vi är men också för att förstå och förändra det samhälle som vi lever och verkar i. Herr talman! Vänsterpartiet har sammanställt en mycket konkret och konstruktiv kulturskrift, ett program, som vi har kallat för Kulturkompassen. Där står det bland annat: Kulturen är en avgörande del av demokratin. Den värnar om människans unika värde, rätten att vara olika, skilda gruppers och religioners och länders särpräglade traditioner. Alla medborgare ska ha tillgång till kultur i olika former, liksom var och en ska erbjudas möjlighet till ett eget kulturellt skapande på en professionell nivå eller under andra och mer lekfulla former. Vi menar också att det måste finnas ett övergripande nationellt ansvar för kulturen i hela landet, även när det gäller kulturens verkställighet och när den decentraliseras till olika regionala nivåer. Det gäller att hävda både konstnärlig kvalitet och en regional likvärdighet. Det gäller att värna, som ordföranden i kulturutskottet brukar säga, den kulturella allemansrätten. Herr talman! Kulturen gäller för alla i samhället, inte minst för barnen, barnen som äger allt, utom det man tar ifrån dem, barnen som föds lika runt om i hela världen men som snart ska märka hur olika deras liv blir beroende på i vilken del av världen de växer upp, vilka föräldrar de har och vilka de olika sociala omständigheterna är. Den franske författaren, som fick Nobelpriset 2008, Le Clézio, sade vid sin Nobelföreläsning bland annat: Det är omöjligt att tala om jämställdhet och respekt för andra om man inte ser till att varje barn får tillgång till skriftspråket och till böckernas värld. Jag vill avsluta med en liten bild från en flygplats någonstans i världen. En pojke står där med sin mamma och tittar. Flygplanet, som nyss fyllts, lyfter och försvinner som en liten punkt på himlen. Då säger barnet: Hur får de plats nu? Det tycker jag är en fråga som vi ska ta till oss, vi som arbetar med kultur: Hur får alla plats i en så liten punkt som försvinner i fjärran. (Applåder) I detta anförande instämde Siv Holma (V).

Herr talman! Det är första gången också för mig som talare i denna plenisal. Jag ser fram emot arbetet i Sveriges riksdag. Det ska bli väldigt spännande och roligt. Ett samhälle med ett rikt föreningsliv där det finns ett ideellt och socialt engagemang och ett samhälle där vi har civilkurage och värme oss människor emellan är det samhälle som jag tror på och som jag vill arbeta för som ledamot av Sveriges riksdag. Ett starkt civilt samhälle är grunden för en stark demokrati. Vårt samhälles grund bygger på relationer och på tillit. I det civila samhället samlas alla naturliga gemenskaper, familjer, byalag, kyrkor och samfund, kooperativ, idrottsföreningar, stiftelser, fackföreningar, kulturföreningar, ekonomiska föreningar - ja, listan är lång och kan göras ännu längre. För mig är begreppet samhället oändligt mycket större än just den offentliga sektorn. Ett vanligt tankefel är annars att begreppet samhället är detsamma som det offentliga, det vill säga stat, kommun och landsting. När man talar om tre sektorer nämns ofta den offentliga först, sedan den privata och till sist den ideella, den civila, sektorn. Jag tror att det är dags att vända på begreppen, att utgå från det civila samhället och att det offentliga sedan ska vara stöttande, inte styrande. Uppgiften måste vara att underlätta och uppmuntra. Det går inte att överskatta vad ett starkt civilt samhälle betyder. De frivilliga insatserna, omsatta i heltids- och helårsarbetstillfällen, är 400 000. Drygt 85 procent av befolkningen är medlemmar i någon förening. Herr talman! Det offentliga får inte försvåra för den ideella sektorn genom lagstiftning, beskattning eller andra åtgärder. Det är också viktigt med en dialog mellan olika sektorer. I regeringens proposition Tid för kultur gjordes bedömningen att dialogen mellan det civila samhället, kommuner, landsting och stat behöver utvecklas inom kulturområdet. Kristdemokraterna vill stärka det civila samhällets möjligheter att göra människor mer engagerade i samhällsutvecklingen. Vi har en lång tradition av att organisera oss i allt från arbetarrörelsen till nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen och idrottsrörelsen. När många av dessa rörelser växte fram under 1850-talet hade Sverige inte lika och allmän rösträtt. Utan dessa rörelser hade Sverige sett väldigt annorlunda ut jämfört med i dag. Den civila sektorns betydelse för samhällsutvecklingen är omätbar. En oro jag möter, bland annat hos många idrottsföreningar, rör den senaste tidens diskussion om den så kallade EU-momsen. Det är en kritik från EU-kommissionen som beror på att ideella föreningar och religiösa samfund inte behöver betala moms på välgörenhetshandel. EU-kommissionen anser att det då råder illojal konkurrens mellan företag och ideella organisationer. Vi kan alla tänka ut vad ett 25-procentigt momspåslag på dessa verksamheter skulle innebära för de ideella organisationerna. Jag ser positivt på det uttalande finansminister Anders Borg gjorde den 31 maj i år om att den ideella sektorn ska värnas. Han klargjorde även att den ideella sektorn inte ska förlora ekonomiskt på ändrade momsregler. Den frågan kommer jag att bevaka aktivt. En välkommen reform som regeringen presenterar i budgetpropositionen är avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer. Det är en reform som uppmuntrar och stöder människor som vill ge och vara generösa. Jag vill se ett snabbt införande och en fortsatt utveckling av en sådan reform. Sverige är vid sidan av Slovenien det enda land i Europa som inte har något system för skatteavdrag för gåvor. Det är dags för oss i Sveriges riksdag att ändra på det. En utredning som tillsattes under den förra mandatperioden kom fram till att om ett system med avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer skulle införas skulle det öka gåvorna med 800 miljoner kronor. I den utredningen bedömdes statens kostnad för detta till 650 miljoner kronor. De samhällsekonomiska effekterna skulle alltså vara större än statens kostnad. Uppgifter från Norge visar att ett liknande system som införts där har ökat gåvogivandet med 30 procent. Det är dags att inse att samhället är större än den offentliga sektorn, större än staten. Vi måste verka för ett starkt civilt samhälle. Man kan i detta sammanhang fråga sig om oppositionen vill hålla fast vid ett föråldrat system där Sverige är det enda land, bortsett från Slovenien, i Europa som inte har avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer. Låt oss inte köra fast i gamla hjulspår. Släpp loss alla de goda initiativ som finns i det civila samhället, som finns i den ideella sektorn! (Applåder)

Herr talman! Jag ska prata lite grann om infrastrukturen i Malmfälten. Malmfälten är ett område i Sverige som har en väldigt stor betydelse för det svenska folkhushållet. I det här området bryts i stort sett all järnmalm som tas fram i Sverige. En mycket stor del av koppar, silver och guld kommer också från det här området. Området omfattar för närvarande Kiruna och Gällivare kommuner men kommer inom kort även att omfatta Pajala kommun när järnmalmsgruvan i Pajala kommer i gång. En betydande del av den svenska exporten har sitt ursprung i detta område. En del förädlas vidare i Sverige, en del skickas vidare som råvara. Till detta ska läggas besöksnäringen, som växer så det knakar. Orter som Riksgränsen, Björkliden och Abisko är vida kända både i vårt land och utomlands. Ishotellet i Jukkasjärvi, Dundrets fjällanläggning och Stora Sjöfallets anläggning i Laponia är bara tre exempel på framgångsrika anläggningar som har många av sina gäster från helt andra ställen än norra Sverige. Det säger sig självt att allt detta ställer mycket stora krav på en fungerande infrastruktur. Herr talman! Hur ser situationen ut i Malmfälten i dag? Fungerar den infrastruktur som står till buds? De viktigaste vägarna i det här området är Europaväg 10 och Europaväg 45. De här är i långa stycken undermåliga och klarar inte den ökade trafik som alstras. Under vintertid - det är som ni alla vet en betydande del av året där uppe - blir vägarna närmast att liknas vid diken med snövallar på närmare två meter och en mycket smal väg i mitten. Det här är naturligtvis en fråga om trafiksäkerhet. Med tanke på transittrafiken från norra Norge ned till Osloområdet efter de här vägarna i form av långtradare med fisk och annat ombord är det inte så lätt att komma med en personbil från andra hållet och mötas av ett snömoln och en långtradare. Naturligtvis måste man se över detta. Mycket av våra transporter till och från Malmfälten måste gå på väg, det finns inga andra alternativ. Dessutom planerar de företag som ska bryta järnmalmen i Pajala att transportera denna på väg till Svappavaara för att sedan frakta den vidare på järnväg till Narvik. Väg 395 skulle då bli mycket tungt belastad, något som vägen med nuvarande vägstandard på många ställen inte klarar i längden. Vägtrafikens betydelse för besöksnäringen kan inte understrykas nog. Att ta sig till de anläggningar som inte ligger i direkt anslutning till järnvägen finns det inga andra alternativ. Hur ser då järnvägen ut? Ja, Malmbanan mellan Narvik och Luleå är i många stycken en bra järnväg, så är det. Men den har sina brister. Framför allt är det delen mellan Kiruna och Narvik som skulle behöva längre och fler mötesplatser. Dessutom visades sårbarheten i somras när åskan slog ned i Torne Hamns ställverk med efterföljande brand. Helt plötsligt var banan inte brukbar. Det fanns nämligen ingen reservkraft som kunde tas till. LKAB och därmed det svenska folkhushållet gick miste om många sköna miljoner i exportintäkter. Till detta ska läggas ständiga hot om laviner och andra störningar på grund av den stora mängd snö som faller i det här området. Nu har dessutom Rikstrafiken lagt en sten på bördan och vill dra in ett av de två nattåg som går till övre Norrland och därmed även till Malmfälten. Skulle detta bli verklighet drabbas besöksnäringen på ett förödande sätt. Den frågan ska jag inte ta upp mer tid med här, utan det finns en interpellation till infrastrukturministern i den frågan. Herr talman! Problemet i Pajala är också värt att uppmärksammas. Det är naturligtvis inte en hållbar lösning att frakta under de kanske 40-50 år den järnmalm som nu är känd beräknas räcka i området på lastbil 15 mil enkel väg. Det måste komma till stånd andra lösningar. Det jag närmast tänker på är naturligtvis en järnväg. Men varje lösning som innebär mer frakt på Malmbanan måste också innebära mötesplatser och att elförsörjningen säkras, som jag tidigare tagit upp här. Sedan har vi flygtrafiken. Man kan lugnt konstatera att det som upphandlas av Rikstrafiken, det vill säga flyget till Gällivare, har brottats med en del problem, för att ta till i underkant. De bolag som har fått uppgiften har i många fall inte klarat den. Många gånger har man haft för små plan. Man har haft piloter som inte klarat att landa i snö och kyla, för de är hämtade från något annat land. Bolagen har gått i konkurs. Ja, listan kan göras nästan hur lång som helst, mycket lång. Den gemensamma nämnaren är för lite pengar. Det finns för lite pengar för Rikstrafiken att upphandla det hela. Det finns för låg kompetens vid upphandlingen, och när dessutom flygbolaget Norwegian slutar flyga till Kiruna blir det klara kapacitetsbrister även för flyget. Vad ska då göras? Ja, för att denna del av Sverige ska kunna bidra med det den kan bidra med måste infrastrukturen i området ses över och rustas upp. Det är inte rätt att den del av Sverige som kanske bidrar mest till exportinkomster och folkhushåll inte ska få utnyttja sin fulla potential bara därför att infrastrukturen inte fungerar. Vi måste i stället satsa pengar på infrastrukturen där det bäst betalar sig tillbaka. Då är Malmfälten ett utmärkt område att satsa på. (Applåder) I detta anförande instämde Isak From (S) och Siv Holma (V).

Herr talman! Jag vill hellre ge upp en njure än min mobiltelefon, sade en 16-årig tjej, Philippa Grogan, till the Guardian, en tidning i Storbritannien. Informations- och kommunikationstekniken genomsyrar våra liv på många olika sätt både i arbetslivet och på fritiden. Många av oss använder dagligen en dator uppkopplad till hela världen. Dessutom vill vi vara uppkopplade var som helst och när som helst. Och vi vill kommunicera. Hälften av alla svenskar är med i något socialt nätverk enligt den senaste rapporten från World Internet Institute, Svenskarna och Internet 2010 . Mobiltelefonen har blivit en självklar del av vår vardag. Det räcker med att man själv funderar på om man har varit längre bort från sin mobil än några meter under det senaste dygnet. Under den senaste tiden har vi hört mycket om kapade mobiltelefoner. Med ökad användning ökar även sårbarheten, speciellt när personliga och känsliga uppgifter i våra datorer och mobiltelefoner kan röjas. Om ett konto på ett socialt nätverk kapas är det inte bara fråga om ett tekniskt fel, utan det kan få allvarliga konsekvenser i form av brutna nära relationer eller till och med ett förlorat jobb. Samordnade och omfattande cyberattacker kan faktiskt hota hela samhället. Skolan ska förbereda ungdomar inför deras framtida arbetsliv. Med största sannolikhet kommer de flesta yrken i framtiden att kräva viss datakunskap. Men enligt Skolverket är det i kommunala grundskolor i genomsnitt sex elever som köar till en dator. Hur går det ihop? En Internetuppkopplad dator är för de flesta ungdomar en viktig del av vardagen. Det är där man träffar sina kompisar efter skolan. Herr talman! När jag kom till Sverige var det inte lätt att förstå myndighetsstrukturen. Vem ska man kontakta när man blir sjuk? Vem ska man kontakta om man vill starta företag? Dessutom är myndigheternas webbsidor alldeles för ofta ordnade efter intern verksamhetsstruktur, vilket är förvirrande för vanliga människor som bara söker viss information eller vill utföra sina ärenden och inte studera myndighetens organisationsskiss. Vad är då lösningen på de mångfasetterade frågeställningarna? Det finns ingen enkel lösning, utan vi måste se helheten. Vi måste sluta se IT som en dator eller kabel. IT genomsyrar våra liv på många sätt och bör även genomsyra politiken på många olika områden. Vi behöver en horisontell lagstiftning. Vi behöver en sammantagen vision för IT-Sverige. Vi behöver en digital agenda för Sverige liknande den digitala agendan för Europa. Herr talman! IT ska underlätta vardagen för människor och företag. En grundförutsättning för digital delaktighet är säker och tillgänglig infrastruktur för elektronisk kommunikation som man kan lita på. Med bredbandsstrategin har vi satt upp mål för IT-infrastrukturen, och vi arbetar även för tydligare, mer teknikneutrala och mer konkurrensfrämjande regelsystem, inte bara för trådbundna nät utan även för trådlösa. Vi måste ständigt arbeta för ökad informationssäkerhet. Här gäller ansvarsprincipen. Alla ansvarar för att skydda sina data. IT måste vara en naturlig del i undervisningen. Tillgång till datorer är en förutsättning, men det räcker inte. Lärarna behöver känna sig trygga med att använda IT och veta hur man använder IT i undervisningen av olika ämnen. Etik på nätet, källkritik och säkerhetstänkande måste läras ut. Därför bör vi införa en nationell IT-strategi för skolan. E-förvaltning måste utgå från människan. Det måste vara enkelt och smidigt. Det måste vara så enkelt som möjligt för så många som möjligt att använda offentliga e-tjänster. Vi har redan många bra e-tjänster. Vi har en handlingsplan för e-förvaltning, och vi har även en e-delegation. Jag gillar också deras förslag om att ha en förvaltningsgemensam webbsida för privatpersoner så att man kan få en översikt över alla sina ärenden och lätt hitta olika tjänster. Vi ser och vill använda IT:s potential för att öppna för framtidens jobb och företagande i Sverige och också för att förbättra vår skola, sjukvård och miljö. Samtidigt måste vi också bejaka andra frågor som till exempel personlig integritet på nätet och e-demokrati. Herr talman! Det finns ingen enkel lösning. Vi måste se helheten och satsa mer på samarbete och samverkan mellan olika aktörer, både offentliga och privata, eldsjälar och ideella organisationer. Det viktigaste, tycker jag, är att se IT som en integrerad del inom alla samhällsområden och inte som en separat del. Och vi måste alltid ha människan i centrum. Den 16-åriga tjejen som jag berättade om i början behövde förresten inte ge upp vare sig sin njure eller sin mobiltelefon. I detta anförande instämde Edward Riedl och Sten Bergheden (båda M).

Herr talman! Jag blev riktigt nyfiken när vi fick en ny IT-minister. Hon uttryckte att det skulle bli mycket lättare att kunna läsa journaler när man kommer till en vårdcentral. Jag tror att alla vi som har sysslat med IT-frågor känner igen detta, och jag har en minnesbild av när en tidigare socialdemokratisk infrastrukturminister någon gång i mitten av 90-talet tillträdde på sin position och sade exakt samma sak. Jag har också hört socialministrar av olika färger uttrycka samma sak i olika sammanhang: Det här måste lösas. Jag tror att vi alla är överens om att det nästan är löjligt att vi inte har löst det. Men frågan är hur, för i det landsting där du och jag bor har vi ju till exempel fått veta att man mellan de olika sjukhusen helt enkelt inte får göra det. Vilka konkreta åtgärder anser Eliza Roszkowska Öberg att man ska göra för att kunna genomföra just detta?

Herr talman! Först måste jag säga att jag är väldigt glad över att så många olika personer och ministrar tar upp frågan om IT i vården. Där finns ju en väldigt stor potential, inte minst för att effektivisera vården men även för att göra själva tjänsten för patienterna mycket bättre, till exempel genom att man får tillgång till sina patientdata. Det jag vill understryka här är att vi inte löser det här över en natt. Det behövs samarbete mellan väldigt många olika aktörer, inte minst landstingen, och jag tycker att det ska vara självklart att man ska kunna plocka upp patienternas journaler elektroniskt, först inom landstingen och senare mellan landstingen. Här skulle jag också vilja ta upp en viktig fråga som gäller patientdatasäkerhet. Det är nämligen också en viktig fråga som man måste ha med sig redan från början så att man inte gör fel. Fel i sådana fall kan ju vara en fråga om liv och död.

Herr talman! I det sista instämmer jag gärna. Det är alldeles utmärkt. Jag tar gärna på mig den skuld som vi har, men jag tror att även den nuvarande regeringen måste ta på sig skulden för varför man inte har tillsatt en utredning kring detta. Vi kan jämföra med vad man var tvungen att göra på läkemedelssidan. Där fattade vi ju ett beslut i denna kammare och sade att det är så viktigt att vi får ett gemensamt läkemedelsregister så vi fattar ett beslut här. Då är frågan: När kan vi förvänta oss en utredning om det här som så många socialministrar, EU-kommissionärer och IT-ministrar har tyckt varit en prioriterad fråga?

Herr talman! Vissa beslut har vi redan tagit här i kammaren under tidigare mandatperiod, och det kommer mycket mer. Vår IT-minister Anna-Karin Hatt har aviserat att hon redan under nästa år kommer att ta upp frågorna om IT i vården på regeringens agenda och att vi just behöver ha den här bredare synen. Vi ska inte se IT bara som en dator och kabel utan se vilken potential IT har, inte minst inom vården.

Herr talman, ärade ledamöter, tv-tittare och lyssnare! Transporterna står för en stor del av miljö- och klimatbelastningen i samhället. Fler transporter, inte minst när det gäller gods, behöver styras om från väg till järnväg. Det kräver betydande upprustningar och förbättringar av järnvägsnätet. Därför vill Miljöpartiet tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet satsa 100 miljarder mer på järnväg än regeringen under de kommande elva åren. Vi vill satsa på höghastighetsbanor och förstärkt järnvägskapacitet i hela landet. Vi vill också satsa på mer underhåll så att våra befintliga banor funkar som de ska. Till skillnad från regeringen vågar vi prioritera järnväg framför väg. Det är att investera i framtiden, och det är att investera i minskade klimatutsläpp och klimatsmarta val för människors vardag. Alla som läser om olika länders ekonomiska historia inser snabbt hur centralt byggande av infrastruktur är för ett lands utveckling och välfärd. Järnvägen är en viktig del av infrastrukturen. Järnvägens betydelse för vårt avlånga lands utveckling går inte att överskatta. Norrbotniabanan mellan Umeå och Luleå är en av de satsningar som vi vill prioritera. I augusti i år invigdes Norrbotniabanan mellan Kramfors och Umeå. Det är välkommet, inte minst för alla som pendlar längs med Norrlandskusten. Men det räcker inte. Nu är det dags att bygga nästa etapp så att också de som bor mellan Umeå och Luleå får chansen att ta sig till jobbet på ett klimatsmart och bekvämt sätt. Tyvärr finns Norrbotniabanan inte med i regeringens nationella plan. Regeringen har inte reserverat en enda krona i sin budget för byggande av Norrbotniabanan. Regeringen envisas med att näringslivet och regionerna måste ta del av kostnaderna. Med den logiken, det vill säga logiken att näringslivet måste vara med när vi gör stora investeringar, skulle Sverige aldrig ha utvecklats till det land som det är i dag. Vi anser att det bästa för miljön, medborgarna, företagen och regionerna i Väster- och Norrbotten är att Norrbotniabanans byggande påbörjas under nuvarande mandatperiod. Norrbotniabanan behövs av flera skäl. Klimatet är vår tids ödesfråga. Vi måste arbeta på alla fronter för att tackla denna utmaning. Norrbotniabanan gör det möjligt att transportera personer och gods mellan Umeå och Luleå på tåg i stället för bil, buss eller lastbil. På så sätt kan vi minska de skadliga utsläppen som belastar klimatet och miljön. Enligt Banverket skulle Norrbotniabanan minska koldioxidutsläppen med 100 000 ton per år. I dag är pendlare mellan kuststäderna hänvisade till att köra bil eller åka buss. Det tar mycket tid eftersom sträckorna är långa och vägarna är dåliga. Med banan skulle det bli bättre och snabbare att pendla till jobbet eller till studierna. Som ett exempel skulle alla kuststäder i Norrland ha ett universitet inom 45 minuters avstånd. På så vis skulle också Norrbotniabanan göra arbetsmarknaden i våra regioner mer differentierad och dynamisk. För arbetsgivarna innebär det att utbudet av rätt kompetens kommer att öka. För den enskilde innebär det ökad valfrihet och mer utvecklingsmöjligheter. Med banan blir det också lättare och billigare för industrin att transportera sina produkter. Enligt Norrbotniagruppen kommer företagens transportkostnader att sänkas med 30 procent. Det ger företagen konkurrenskraft. Herr talman! Jag har nu redogjort för flera tungt vägande skäl att satsa på järnvägsinvesteringar och att bygga Norrbotniabanan. Jag hoppas att regeringen tar sitt förnuft till fånga och omprövar sina infrastruktursatsningar. Jag hoppas att regeringen kan påbörja byggandet av Norrbotniabanan under mandatperioden. I detta anförande instämde Isak From och Roza Güclü Hedin (båda S) samt Siv Holma (V).

Herr talman! Jag instämmer i vikten av en norrbotniabana. Vad jag undrar över och inte riktigt kan få ihop är att ni har gått med på 90 procent av alla skattesänkningar men samtidigt bjuder ni över alliansregeringen inom alla politikområden. Ändå säger Jabar Amin att ni har 100 miljarder till ytterligare infrastruktursatsningar som går över regeringens satsningar. Hur förklarar du det?

Herr talman! Den borgerliga regeringen väljer att sänka skatten framför investeringar för framtiden. Denna väg vill vi inte gå. Vi vill satsa på järnväg, utveckling och välfärd. Det är det som skiljer det borgerliga blocket från De rödgröna.

Herr talman! Jabar Amin svarar inte på min fråga. Du säger å ena sidan att ni inte vill ha skattesänkningar utan att ni vill satsa på järnvägar. Men å andra sidan, Jabar Amin, har ni gått med på 90 procent av skattesänkningarna. Däri låg min fråga. Hur förklarar du det?

Herr talman! Vi har inte gått med på alla skattesänkningar. Vi har andra skatter, till exempel kilometerskatt och bensinskatt. Vi gör olika omprioriteringar från väg till järnväg. Det är det som skiljer oss åt. Vi satsar på järnväg. Ni vill satsa på väg.

Herr talman! Mona Sahlin sade i en av lokaltidningarna i Västerbotten före valet att även De rödgröna ville ha regional medfinansiering för att bygga Norrbotniabanan. Det kan vara väl värt att komma ihåg när Jabar pratar i talarstolen. Det låter inte riktigt så. Jabar säger att De rödgröna har satt av pengar till att bygga Norrbotniabanan. Det är i två bemärkelser fel. Det ena är att ni har tänkt att låna pengarna rakt in i Riksgälden. Ni har inte avsatt pengar utan ni har tänkt att låna. Det andra är att ni dessutom bara har tänkt att låna till halva banan. Ska ni bygga halva rälsen eller bygga bara ena delen av spåret? Det kan vara väl värt att komma ihåg när man ser på hur ni har räknat på det hela. Vikten av Norrbotniabanan är något vi är överens om i regionen och i Sverige. Jag tror inte att Norrbotniabanan kommer att byggas av personer som hellre hamnar i tidningen med negativa rubriker om detta utan av dem som vill vara med och bygga konstruktiva lösningar. Trafikverket har dessutom ett uppdrag att hitta en finansieringslösning.

Herr talman! För den borgerliga regeringen verkar det legitimt och rätt att låna 22 miljarder till Förbifart Stockholm. Det är vad ni gör. Ni lånar 22 miljarder till Förbifart Stockholm, men ni kan inte låna till investeringar i Norrland. Under de 120-130 år där Sverige har investerat i järnväg har det oftast varit så att vi har lånat pengar för att göra investeringarna. Investeringarna har bidragit till landets utveckling, och man har fått tillbaka pengarna. Jag förstår inte logiken. Varför är det legitimt att lägga 22 miljarder på Förbifart Stockholm - och låna till dem men inte betala tillbaka dem på 30 år - men inte legitimt att låna pengar från Riksgälden för att göra investeringar i Norrland? I detta anförande instämde Siv Holma (V).

Herr talman! Som jag sade tidigare, Jabar: Trafikverket har i uppdrag att hitta en finansieringslösning. Det pågår ett kreativt arbete i vår del av Sverige. Där har jag inte sett dig än. Du och Jonas Sjöstedt har mer engagerat er i att få smaskiga rubriker i stället för att delta i det konstruktiva arbetet. Det är min kritik mot dig. Jag tycker att ni borde ägna tid, energi och kraft åt att få banan byggd och inte hamna i tidningen med de här smaskiga rubrikerna.

Att kräva att Botniabanan ska byggas betraktas här av Moderaterna som smaskigt arbete! Att kräva att vi gör en investering för Norrland, för norrbottningar och västerbottningar, beskrivs här av Moderaterna som smaskigt arbete! Vad är det ni håller på med, ni moderater? Det handlar om investeringar för Norrland, och det är ett legitimt krav från norrlänningarna.

Herr talman! Jag vill tala om en annan viktig infrastrukturfråga ur lite olika perspektiv. Det handlar om cykling. Är cykling viktigt, nyttigt och ett nöje? Det finns säkert många olika uppfattningar om det. Cykling är ju mångfacetterat. För att börja med cykling som sport och nöje: Många av oss gillar att se cykling både på tv och live. Tour de France, varje år i juli månad, är en av årets höjdpunkter. Det är tre veckor av härlig cykling, långa etapper med ofta makalös spänning och spurt i mål. Bergsetapperna väcker beundran och längtan. Så visst är cykling ett stort nöje på många sätt. Men det är också en fråga om pendling, en fråga om träning och för andra en fråga om motionslopp. Motionsloppet Vätternrundan hade i år 17 611 som startade i det 300 kilometer långa motionsloppet. Cykling är också ett viktigt transportmedel, inte minst för arbetspendling. Cykling är en klimatsmart form av transport och ett sätt att förbättra folkhälsan. Men Sverige kan bli bättre på att utveckla cyklingen. Varje cyklist skapar plats för andra resenärer i kollektivtrafiken eller innebär i bästa fall färre som tar bilen. Det finns många länder att lära av. Danmark, Holland och Tyskland är några bra exempel. Cykelturismen växer runt om i världen. Exempelvis Spanien, Italien och Frankrike satsar på att locka cykelturister. Turister kan njuta av allt från stillsam cykling mellan gårdar, byar och städer till avancerade turer för vältränade landsvägscyklister. En del cyklister drömmer om att cykla någon av bergsetapperna i Tour de France, som öppnas för besökare vid vissa tidpunkter. Mont Ventoux har blivit ett mycket populärt berg att cykla på och är ett av de tuffaste bergen att gör en sådan klättring på. Det är 22 kilometer med 1 610 meters höjdskillnad - det är väldigt mycket. Sverige har inte sådana bergsetapper men väl fantastiska vyer och miljöer. Vi har bra klimat för cykling på sommaren. När det är för varmt i många andra länder är det alldeles utmärkt att cykla i Sverige. Motionslopp som Vätternrundan lockar många utländska besökare. Cykling är en viktig del av besöksnäringen. Det handlar om miljardbelopp i inkomster i Europa från cykelturismen. I Sverige skulle det kanske kunna handla om 1,5 miljarder från cykelturismen. Men för att utveckla besöksnäringen i Sverige kopplad till cykling behövs det några åtgärder: bra information, lättillgängligt kartmaterial, skyltning av nationella cykelleder, upprustning av cykelstråk, ökad säkerhet på vägar med blandad trafik som saknar cykelbanor och vägunderhåll som tar hänsyn till cyklisternas framkomlighet. Utvecklingen påverkas av nationellt, regionalt och lokalt arbete. I Stockholms län, där vi befinner oss just nu, sker det infrastruktursatsningar, och cyklingen har ökat. Men totalt sett i landet har det skett en liten minskning av cyklingen. I vissa kommuner sker det infrastruktursatsningar på cykling, medan det i andra kommuner går väldigt långsamt. Vad gör cyklisten när cykelvägen plötsligt tar slut? Så ser det ut ibland. Regionala strategier behövs. Det handlar om att utveckla cykelinfrastrukturen regionalt. Kommunala cykelplaner är viktiga. Men min erfarenhet är att om man väntar på en cykelplan är det många andra åtgärder som kanske inte blir gjorda just när planeringen pågår. Jag vill också framhålla att cyklister är olika. Separata cykelbanor samt höghastighetsbanor för snabbpendlare är en del av modern infrastrukturplanering. Vi är olika. En del vill cykla långsamt, och andra kör snabbare. Cykelparkeringar och cykelförvaring behövs. Säkerheten är en viktig fråga. Men det handlar också om att skydda gångtrafikanterna. Singelolyckorna är de som dominerar skadefallen. De står för 72 procent. Olyckor mellan cyklister och motorfordon står för ungefär 17 procent, olyckor mellan cyklister ungefär 8 procent. Det finns också trafikregler hämmar cyklingen. Men säkerhet, effektivitet och tillgänglighet är viktiga frågor för ökad cykling. Samverkan mellan verk och myndigheter är också viktigt. Detta är nationella frågor. I regeringens proposition Framtidens resor och transporter - infrastruktur för hållbar tillväxt beskrevs cyklingen som en viktig framtidsfråga. Det behövs fortsatt arbete för att öka cyklingen, inte minst bland våra barn och ungdomar. Herr talman! Det är av stor vikt att även fortsättningsvis beakta cyklingens positiva effekter på turismen, miljön, folkhälsan och transporterna. Uttrycket "nu är du ute och cyklar" har ett svar: Ja, jag är ute och cyklar! Cykling är både viktigt, nyttigt och ett stort nöje!

Herr talman! Egentligen skulle jag kunna instämma i Nina Lundströms anförande, för det var en hyllning till cyklingen, och jag tror att vi ska vara tacksamma för det. Men anförandet väcker ändå två små frågor. Väldigt mycket av cyklingen sker på ett område som vi från den här salen, från lagstiftarens sida, vi som riksdag inte kan göra något åt, nämligen det kommunala vägnätet. Då är min fråga till Nina Lundström: Vilka åtgärder kan man vidta - egentligen du som folkpartist och jag som socialdemokrat, för det är väl så vi kan påverka? Min andra fråga gäller vilka åtgärder på nationell nivå man bör vidta. Regeringen har skrivit om cyklingen på ungefär samma sätt som man har skrivit om cyklingen i varje infrastrukturproposition de senaste tio åren. Man höjer den till skyarna, men sedan finns det inte så många konkreta förslag. Det är mina två konkreta frågor till Nina Lundström.

Herr talman! Jag skulle vilja framhålla ett väldigt bra betänkande som hanterar en del av de frågeställningar som Börje Vestlund tar upp och som behandlades i riksdagen i våras. Jag instämmer i väldigt mycket av det som sades där. Jag tror delvis också att debatten i sig är viktig att föra. Det är några olika områden som kan påverkas av riksdagen. Det ena är uppdragen till de statliga verken som ska samordna också insatser för att förbättra cyklingen generellt sett. Det andra är de infrastruktursatsningar som görs rent finansiellt. Det finns medel avsatta för cykling. Det tredje är bland annat de trafikföreskrifter som finns, där det finns ett antal hämmande regelverk som torde behöva ses över för att förbättra för cyklister. Det handlar också om säkerhet. Men i övrigt håller jag fullständigt med om att många av frågor är lokala och regionala. Jag tog också upp i mitt anförande att det gäller att samverka mellan alla nivåer för att vi ska få en bättre utveckling för cyklingen.

Herr talman! Vi tycks vara överens om att vi måste göra något mer och kanske mer utanför den här lokalen än vad vi gör inne i den här lokalen för att se till att våra partikamrater runt om i landet tar cyklingen på allvar och ser den som ett riktigt alternativ. Men det jag då fastnar för är infrastruktursatsningarna. På vilket sätt har regeringen och Alliansen satsat? Det finns trots allt vissa nationella cykelbanor, fast de kallas något annat, som jag just nu inte kommer ihåg vad de kallas. Hur mycket har man satsat på detta i den infrastrukturplan som just nu gäller?

Herr talman! Den föregående infrastrukturministern Åsa Torstensson tog upp de finansiella frågorna i ett antal debatter. I december 2009 anförde hon att det fanns något mindre än en miljard avsatt rent finansiellt för att underlätta för infrastruktursatsningar för cykling. Det handlar också om uppdragen till verken. När man bygger upp två-plus-ett-vägar ska man i projekten också lägga in förbättringar för cyklingen. Det handlar också om kommunal medfinansiering för dessa insatser och om att lösa de frågor som Börje Vestlund tar upp. Vissa vägnät har ju statlig väghållare. Det finns finansiella åtgärder som är möjliga att göra, och jag tror att det även här handlar om samarbete.

Herr talman! Det är kul att det är så många här och lyssnar. Hela Sverige ska växa. Det är Centerpartiets och Alliansens twist på den gamla devisen om att hela Sverige ska leva. Jag tycker att det är ett bra sätt att visa vad vi fokuserar på och vad som är vårt mål - tillväxt och livskraft i hela landet. Som ett led i detta har vi i Centerpartiet drivit på för lägre skatter och enklare regler för Sveriges företag. Någon måste ju skapa de jobb som en arbetslinje kräver. Vi i Centerpartiet tror att de nya jobben kommer i små, växande företag. Vi tar initiativ till visioner som Matlandet Sverige, reformer som Landsbygdsprogrammet och investeringar som det stora infrastrukturpaket som nu genomförs. Hellre förr än senare skulle jag personligen vilja se att vi går fler steg ovanpå detta, men givetvis i den takt som ekonomin tillåter. Herr talman! Jag kan uppleva att IT-infrastrukturen får stå tillbaka lite i debatten om man jämför med väg och järnväg. Lika viktigt som det är att människor och gods färdas inom och utom landet är det att kommunikation och idéer kan färdas. Om jag åker bil mellan Örnsköldsvik och Sollefteå - en resa på tio mil i norra Ångermanland - kan jag inte räkna antalet gånger som mobilsamtalet bryts. Om jag åker bil från Ånge i Medelpad västerut mot Jämtlands län, passerar byn Överturingen och vill mms:a om de fina vyer jag ser är det inte alltid möjligt på grund av att det inte finns någon täckning. Jag har en god vän som är företagare i Myckelgensjö sju mil väster om Örnsköldsvik. Han får mer eller mindre stå på ladugårdstaket för att ha mobiltäckning och kunna ta emot ett sms. Ett godtagbart bredband är långt ifrån en självklarhet i 2010 års Sverige, allra minst i Norrland. Ingen kommer på marknadsmässiga villkor att bygga upp den mobilmast som krävs för att min vän företagaren i Myckelgensjö ska kunna klättra ned från ladugårdstaket. Här finns ett samhällsansvar och ett statligt ansvar. Herr talman! Det är i ärlighetens namn inte helt lätt att kombinera värnandet av en liberal marknadsekonomi - den liberala marknadsekonomi som gjorde Sverige rikt och alltjämt fortsätter att hålla oss rika - med värnandet av hela Sveriges möjlighet till utveckling, jobb och tillväxt. Vissa partier i denna kammare värnar det senare så mycket att man helt glömmer vad svenskt välstånd bygger på. Då hamnar man i lösningar som ersättningsjobb och bidragspolitik. Det är en politik som snarare cementerar vissa delar av landet i utanförskap och underläge än skapar förutsättningar för tillväxt och framgång - det som politiken i alla fall i retoriken syftar till. En godtagbar IT-infrastruktur liksom annan infrastruktur i hela landet är bra exempel på en modern och gynnsam politik för att hela Sverige ska växa. Det handlar om likvärdiga spelregler i hela landet. Det är ett ansvar som staten måste ta. Utveckling kan aldrig, som vissa här kanske tror, orkestreras av staten eller framtvingas uppifrån. Det politiken måste syfta till är att ge folk och företagare de redskap och förutsättningar de behöver för att bli sin egen lyckas smed. Det har Alliansen börjat med, men det vill Centerpartiet och jag gå betydligt längre med.

Herr talman! Jag tror att vi alla i den här salen håller med Emil Källström om den bild du målar av hur IT-infrastrukturen har byggts upp. En gång i tiden trodde bland andra vi socialdemokrater på att detta var en så attraktiv marknad att marknaden skulle klara det själv. Det visade sig att vi hade fel. Ingången när alliansregeringen tillträdde var att nu skulle alla satsningar som man hade gjort tidigare dras tillbaka. Då är min fråga: Vad är det man har för avsikt att åtgärda detta med? Jag vet också hur det är när man kommer efter Ånge; då har man ingen mobiltäckning. Detta är en intressant och viktig fråga. Det är kanske en av de viktigaste regionalpolitiska frågor vi har att hantera i framtiden. Därför är min fråga: Vad har regeringen och ditt parti för idéer om att detta ska kunna göras?

Herr talman! Jag tror att det blir en uppvisning i samhörighet och enighet i denna fråga. Precis som jag säger är detta en viktig fråga för mig och Centerpartiet. Jag kan också uppleva att i den här liksom i andra frågor som vi har diskuterat tidigare under detta segment går inte den givna skiljelinjen över blockgränsen, utan det finns andra aspekter som är viktiga. För Centerpartiet är detta alltså en viktig fråga. Jag driver personligen linjen att ingen på marknadsmässiga villkor kommer att sätta upp den mobilmast som måste till för att fixa detta i Myckelgensjö. Det är någonting vi driver, men jag kan givetvis inte svara för hela Alliansen eller för när detta blir regeringens politik.

Herr talman! Bekymret finns ju där. Man skulle bryta detta när man uppfattade att vi gav statligt stöd till att bygga upp en mobiltäckning som skulle täcka 90 procent av Sverige. Det ville man avskaffa. Det sade man stopp och nej till, och marknaden skulle sedan klara detta. Vi gjorde misstaget under tidigt 90-tal. Vi fick erfara att detta inte fungerade. Regeringen har gjort det nu. Men jag är mer nyfiken på vad det är som är på gång nu och som har förändrat denna syn. Man har ju åkt på en smäll - både den dåvarande socialdemokratiska regeringen och den nuvarande alliansregeringen. Vad har man för tankar då?

Herr talman! Det har tidigare kommit fram kritik mot att vi har en IT-minister. Men den kritiken håller jag verkligen inte med om. Om man lyssnar på vad hon säger och om man läser den nya budgeten ser man att det händer en hel del på området. Bland annat blir den minsta garanterade hastigheten på bredband 1 megabit. Det är en ganska avsevärd ökning. Så det händer faktiskt saker!

Herr talman! Jag ska i mitt anförande ta upp behoven av fungerande hållbara malmtransporter. Norrbotten kommer under överskådlig tid att vara ett framgångsrikt län för gruv- och stålindustrin. Länets malmtillgångar finns till största delen i malmfälten, men nya stora fyndigheter finns även i östra Norrbotten. I dag sker stora investeringar i Kiruna, Malmberget och Aitik av LKAB respektive Boliden, men också i Kaunisvaara genom Northland Resources. En rad offentliga investeringar krävs nu för att man ska kunna utveckla gruv- och stålindustrin. Här måste staten ta sitt ansvar för att investera i en hållbar infrastruktur i regionen. Mer och fler transporter på järnväg medför minskad miljöpåverkan samtidigt som gods ges ökad möjlighet till miljöriktiga malmtransporter. Det är därför viktigt att staten investerar i nya banor såsom Norrbotniabanan och en järnväg för malmtransporter från Kaunisvaara. Det behövs också ökade satsningar på bärighet, och man behöver höja kapaciteten på redan befintliga banor såsom Norra stambanan och Malmbanan för att möta den ökande malmproduktionen. Gruvföretagen befinner sig i en tid som i det närmaste kan betecknas som all time high, det vill säga att LKAB och Boliden gör rekordvinster. Den nya gruvan i Kaunisvaara spås gå en liknande framtid till mötes. I Kaunisvaara i Pajala kommun kan en av Europas största järnmalmsgruvor komma att öppnas under den närmaste tiden. Gruvan har en potential att skapa flera hundra arbetstillfällen och de i sin tur kommer att innebära ett uppsving för hela regionen under många år framöver. Driften vid gruvan kommer att generera ett extremt stort behov av malmtransporter. För att dessa ska ske på ett hållbart sätt krävs investeringar i nya järnvägar. Herr talman! I september i år kunde vi i medierna läsa att Northland Resources planerade för att transportera malmen på väg. 37 meter långa lastbilar skulle forsla järnkoncentrat mellan gruvan i Kaunisvaara till Svappavaara. Tidigare hade man talat om järnväg via Kolari på finska sidan och där ansluta till befintlig järnväg och därefter skeppa malmen sjövägen. Nu ville gruvbolaget få dispens från Trafikverket för att transportera malmen på väg till Svappavaara. Kan ni tänka er följande scenario, att 200 långtradare per dygn lastade med malm passerar på den 15 mil långa vägen mellan Kaunisvaara och Svappavaara? Jag har vid ett flertal tillfällen kört på denna väg och kan konstatera att vägen inte är byggd för att 200 extralånga långtradare varje dygn ska belasta den. Den har helt enkelt inte den kapaciteten. Och mycket riktigt sade också Trafikverket i ett förhandsbesked att det skulle vara omöjligt att ge dispens för dessa gigantiska malmtransporter. Det är naturligtvis inte ett hållbart sätt att transportera malm. Det saknas en grundläggande förutsättning för att ge gruvan i Kaunisvaara chansen att utveckla sin potential för fungerande och hållbara malmtransporter. Vi kan tyvärr konstatera att alliansregeringen inte har insett att om man menar allvar med arbetslinjen måste man satsa på fungerande malmtransporter på järnväg från gruvan i Kaunisvaara. Vi i Vänsterpartiet har därför lämnat in en motion där vi vill att regeringen återkommer till riksdagen med förslag på vad järnvägsalternativen på finska respektive svenska sidan kostar att bygga för att just kunna transportera malmen från gruvan i Kaunisvaara. Vänsterpartiet har insikten och vill förstärka den positiva utvecklingen av gruvbrytningen genom att bygga nya järnvägar. Vi ser två ytterligare komponenter i framgångsreceptet, och det är att Norrbotniabanan byggs och att kapaciteten på stambanan och Malmbanan höjs. Vi har också lämnat in en motion om start av Norrbotniabanan. Banan kommer att vara av särskilt stor betydelse för basindustrin. Sårbarheten med stambanan genom övre Norrland minskar med utbyggnaden av Norrbotniabanan. När den är byggd kommer basindustrin att få bättre transporter, och dess kostnader beräknas minska med 30 procent. När det gäller att höja kapaciteten på Malmbanan har LKAB redan nu deklarerat att kapacitetsgränsen är nådd. Man har själv gjort tilläggsinvesteringar därför att de egna transporterna kommer att öka med 40 procent om fem år. Man har investerat i Malmbanan för att långa tåg ska kunna klättra upp till Riksgränsen på 400 meters höjd. LKAB har också investerat i mötesplatser på Malmbanan. Herr talman! Avslutningsvis: Det finns en hel del att göra för regeringen när det gäller att investera för att ta till vara den stora tillväxtpotential som finns i norra Sverige. Det är dags att rikta alla statens investeringsströmmar mot norra delen av landet och inte bara till Stockholm.

Herr talman! Jag vill i mitt anförande lyfta fram vikten av en bra och konkurrenskraftig sjöfartspolitik i Sverige. Sverige är med sin långa kust och sitt geografiska läge långt uppe i norr starkt beroende av sjöfarten. I ett transportperspektiv är Sverige att betrakta som en ö, och mer än 90 procent av vår handel kommer sjövägen. I internationella sammanhang har Sverige ett gott renommé som en miljömedveten, ansvarstagande sjöfartsnation. I förhållande till landets storlek har Sverige haft ett stort inflytande i den internationella sjöfartsnationen IMO, som är en FN-organisation med ansvar för sjösäkerhet och miljö inom sjöfarten. Vår framskjutna position hänger samman med att Sverige har haft en stor svenskregistrerad flotta, något som jag tyvärr med oro nu ser håller på att förändras. Allt fler svenskregistrerade fartyg håller på att flagga ut, det vill säga att de registrerar sig utomlands. Det är med sorg jag konstaterar att ansedda tankrederier som Donsörederierna, Tärntank och Furutank har flaggat ut till Danmark och Färöarna. Under 2009 flaggades 30 fartyg ut från Sverige, och under detta år, 2010, är drygt 50 fartyg under utflaggning. Nästan alla är lastfartyg inom handelsflottan. Kvar i Sverige har vi ca 40 färjor och 155 lastfartyg. EU-kommissionen presenterade i januari 2009 centrala strategiska mål för Europas sjötransporter fram till 2018. Där anför kommissionen bland annat vikten av att EU har stabila och förutsägbara globala konkurrensvillkor för sjöfarten och poängterar betydelsen av tydliga och konkurrenskraftiga EU-ramar för tonnagebeskattning, inkomstbeskattning och statligt stöd. Kommissionen betonar att EU:s flaggstater står inför en skarp konkurrens från andra flaggstater utanför EU. Tyvärr utmärker sig Sverige gentemot andra sjöfartsnationer inom EU genom att inte ge sjöfartsnäringen möjlighet att betala tonnageskatt som alternativ till vanlig bolagsskatt. Inte minst ur konkurrenssynpunkt är införandet av en tonnageskatt nödvändig för rederinäringens utveckling i Sverige. För att undvika ytterligare utflaggning av fartyg på grund av brist på besked i tonnageskattefrågan är det av största vikt att denna reform införs snarast. Tonnageskatt är en beskattningsmetod där inkomsten för ett rederi bestäms schablonmässigt utifrån fartygets vikt. Enligt Svensk Sjöfarts Tidning är för närvarande 85 procent av världshandelsflottan registrerad i länder med tonnageskatt eller liknande system. Ett enigt skatteutskott har i riksdagen under förra mandatperioden tillkännagivit för regeringen att den snarast ska införa tonnageskatt. Herr talman! I förra veckan lämnade utredaren Jonas Bjelfvenstam sin utredning till regeringen som heter Svensk sjöfarts konkurrensförutsättningar . Den är redan ute på en bred remiss, och det ska bli spännande att ta del av remissvaren. Utredaren understryker betydelsen av att vi har en stor inhemsk handelsflotta av skäl som att vi ska ha kvar sjöfartskompetensen i Sverige, att vi ska kunna påverka arbetet inom IMO och att vi ska bidra till att uppfylla de strategiska målen för EU:s sjöfartspolitik. Inte minst detta att ha kvar sjöfartskompetensen tycker jag är viktigt. Den svenska sjöfartsnäringen är i kluster där ungefär 200 000 är anställda, och många ungdomar söker sig till detta kluster. Några av de förslag som utredaren angett för att få slut på utflaggningen är bland annat att andelen TAP-anställda, det vill säga tillfälligt anställd personal, ska få öka. Vidare säger han att fler kategorier av fartyg än i dag ska få fartygsstöd. Det skulle innebära att ett fartyg som håller på med mätteknik, till exempel inom rederiet Marin mätteknik, skulle få sjöfartsstöd och inte som i dag komma att flagga ut. Utredaren berör även införande av ett svenskt internationellt register men anger att ett införande av ett sådant register skulle kräva lagändringar i svensk arbetsrätt. Det ska bli intressant att se vad remissinstanserna säger om detta förslag. Det finns flera skäl till att Sverige bör behålla en livskraftig handelsflotta. Det handlar om att ha säkra transportvägar till och från Sverige i händelse av kris. Det handlar också om att Sverige kan vara pådrivande internationellt för en säkrare och miljövänligare sjöfart med bättre arbetsvillkor, och det handlar inte minst om att behålla jobben i Sverige. Allt detta förutsätter att vi har fartyg och en näring kvar i Sverige. Med detta anförande, herr talman, vill jag markera att vi behöver en ny sjöfartspolitik i Sverige, en ny sjöfartspolitik som innebär att vår handelsflotta flaggar in igen och att arbetstillfällen inte går förlorade, utan att Alliansens arbetslinje kan hållas och att vi åter blir den stolta sjöfartsnation som vi en gång var och ska fortsätta att vara.

Herr talman! Även jag är debutant. Jag ber om ursäkt om jag råkar kalla herr talmannen herr fullmäktigeordförande eller ännu värre partivän i denna del. Jag ska tala om Ostlänken, och vad är det? Jo, det är en höghastighetsbana mellan Stockholm och Linköping. Det är en satsning som många med mig i Östergötland, Sörmland och andra angränsande län förespråkar. Östergötland är ganska hårt drabbat av konjunkturen när det gäller arbetsmarknaden. Vi har en hög ungdomsarbetslöshet, delvis beroende på konjunkturen men också på grund av struktur och annat. Vi ser det som angeläget att man ger besked från den borgerliga regeringen om att påbörja byggnationen av Ostlänken och inte begrava det i ytterligare utredningar av höghastighetsbanor och oklara besked. I dag har vi ett bekymmersamt läge på Södra stambanan som försörjer Östergötland och till stor del Sörmland med trafik i form av pendeltåg och regiontåg. Vi har hamnat i en så dålig sits i Östergötland att vi har kapacitetsbrist när det gäller vår regionala pendeltågstrafik. Det har gjort att Trafikverket har varit tvungna att lågprioritera pendeltågstrafiken. Det får i sin tur stora följder för vårt övriga kollektivtrafiknät i länet. Vi rödgröna och framför allt vi socialdemokrater saknar ett tydligt ett besked från regeringen. Vad vill man med höghastighetsbanorna? Vad vill man med Ostlänken? Det finns inga pengar avsatta i budgetpropositionen som lades fram för några veckor sedan. Det finns heller inga pengar avsatta i Trafikverkets åtgärdsplan. Anders Borg och Fredrik Reinfeldt var i Norrköping i samband med valrörelsen. På en direkt fråga från medierna svarade Anders Borg att höghastighetsbanor inte är något som prioriteras i den borgerliga budgeten. Mina frågor till de borgerliga är tydliga. Vad är skälet till att man inte tror på höghastighetsbanor? Vad är skälet till att man inte vill lösa kapacitetsbristen på Södra stambanan med en satsning på en höghastighetsbana mellan Stockholm och Linköping? Det är behövligt inte bara för Östergötland utan även för stora delar av östra Götaland.

Herr talman! Mitt anförande kommer att handla om trafiksäkerhet. Det är ett ämnesområde som ständigt är aktuellt. Varje insats från samhällets sida som kan reducera olycksfall i trafiken är inte bara viktig utan nödvändig. Ett moment i framförandet av ett fordon som kan framkalla en farlig situation i trafiken är att tala i mobiltelefon utan handsfreeutrustning. Vi har inte bara sett andra göra detta i trafiken, utan många av oss gör det eller har gjort det. Det är inte en fråga om att hitta trafiksäkerhetssyndare utan att synliggöra ett problem och åtgärda detta. Det finns ett antal forskningsrapporter och utredningar som har studerat vilken påverkan på koncentrationsförmågan som ett samtal i mobiltelefonen har under bilkörning hos den som kör. En av utredningarna beställdes av Näringsdepartementet som lät Vägverket, nuvarande Trafikverket, utreda säkerhetsproblem med mobilsamtal i trafiken. Resultatet presenterades redan 2002 och visar på att körförmågan försämras vid användning av mobiltelefon när denna hålls i handen. Inte bara den kroppsliga finmotoriken som krävs för användning av mobiltelefon inverkar på körförmågan utan även samtalet i sig. Enligt utredningen påverkas graden av uppmärksamhet och manövreringsförmågan av samtalet, i synnerhet av mer krävande sådana. En slutsats av utredningen är att handsfreeutrustning i samband med samtal under bilkörningen ger större flexibilitet i hanteringen av fordonet. Hur ser det ut i vår omvärld? Generellt har alla länder EU utom Sverige någon form av lagstadgad användning av handsfreeutrustning vid mobilsamtal under bilkörning. Kraven kan dock skilja sig åt. Det kan exempelvis vara formulerat så att föraren ska ha båda sina händer på ratten. Detta omöjliggör att handhållen mobiltelefon används. Ett annat exempel kan vara att mobilen ska sitta i en monterad ställning. Om inte beteendet att prata i mobiltelefon utan handsfreeutrustning förändras och incidenter inträffar måste vi beslutsfattare agera. I slutändan kan detta vara, och det bär mig emot att säga det, att stifta en lag om det. Herr talman! Jag har tagit upp detta med anledning av en motion som jag har skrivit i denna fråga. Framtiden får utvisa om det blir ett positivt gensvar.

Herr talman! Jag ska tala om Norrbotniabanan som några andra har talat om tidigare. Till den som inte riktigt vet vad Norrbotniabanan är kan jag säga att det är den bit som återstår innan den Botniska korridoren är färdigställd. I dag är den byggd fram till Umeå, och den bit som fattas är 26 mil från Umeå till Luleå. Det finns stora värden att hämta genom att den byggs, och jag ska förklara varför. Ungefär 20 procent av Sveriges skogsproduktion finns i övre Norrland, i Norr- och Västerbotten. Ungefär 90 procent av den järnmalm som utvinns i hela EU kommer från Norrbotten. 10 av Sveriges 15 gruvor finns i dessa två län. Mycket av dessa produkter vidareförädlas i andra delar av Sverige. I dag har vi en stambana med låg kapacitet med tanke på att alltmer tungt gods ska fraktas på järnväg. Då blir det inte kostnadseffektivt, och därför används lastbilstransporter i hög grad. Det är viktigt att tala om norra Sverige ur ett tillväxtperspektiv, ur ett internationellt perspektiv och ur ett nationellt perspektiv där denna del av landet tillför resten av Sverige stora värden. Det jag många gånger tycker är tråkigt hos mina rödgröna kolleger - och jag menar inte Sven-Erik Bucht - är att man ser Norrland i ett tycka-synd-om-perspektiv och menar att Stockholm får allt och vi inget. I stället borde man lyfta fram de enorma tillgångar och värden som vi har i denna del av landet. Då skapar man också en större förståelse för de satsningar man vill genomföra, däribland Norrbotniabanan. I norra Sverige finns som sagt råvaror som är av stort internationellt intresse. Då är det viktigt att sätta Sverige i ett större sammanhang. Därför har Centerpartiet och alliansregeringen lyft fram detta för kommissionen. Man vill att Norrbotniabanan och E12:an ska få TEN-status, det vill säga tillhöra ett transeuropeiskt transportnät. Godkänner kommissionen detta innebär det en 30-procentig medfinansiering av projektering. Det är också en del av finansieringsmöjligheten som vi absolut ska ta till vara. Dessutom har regeringen med Åsa Torstensson i spetsen varit initiativtagare till Haparandadeklarationen. I juni i år samlades representanter från Kina och Barentsregionen i Haparanda för att diskutera nödvändigheten av en sammanhållen öst-västlig järnvägskorridor. 90 procent av EU:s totala produktion av skogsrelaterade produkter kommer just från Barentsregionen. Det har naturligtvis en avgörande betydelse för tillväxten i hela Europa. En sammanhållen botnisk korridor fyller en viktig funktion. Några har nämnt alla miljövinster man kan göra. Utvidgade arbetsmarknadsregioner har också nämnts liksom vilken betydelse en sådan här sammanhållen bana kan få för turistsatsningen i norr. Jag vill återigen peka på att Nordens tyngsta godsflöden på tåg fraktas just längs Botniska korridoren. Den binder samman det naturresursrika Europa och marknaderna inom EU med Sverige och Norden och även med Kina och Ryssland. Jag hoppas att vi med gemensamma krafter över politikgränserna kan bidra till att skapa en bättre opinion än hittills. Jag ser ingen från Västerbottensbänken här. Jag tycker att det är tråkigt att man lämnade kammaren så tidigt när vi hade en så angelägen fråga som det är så viktigt att sprida information om. Jag har gjort det förut, och jag gör det igen: Jag bjuder in till en överläggning om hur vi gemensamt skulle kunna jobba inåt i våra partier. Jag gjorde det under valrörelsen, men ingen har hört av sig. Chansen finns fortfarande. (Applåder)

Herr talman! Tappra kamrater, ni som orkar vara kvar! Jag vill tala om något som är otroligt viktigt för mig och för hela Dalarna. Min vision är att resa mellan Stockholm och Falun på mindre än två timmar, att tågen kommer fram i tid och att pendlare väljer tåget framför bilen. Det kräver satsningar på Dalabanan. För oss som bor i Dalarna är Dalabanan otroligt central. Den sammanför oss med övriga Sverige. Dalabanan sträcker sig från Mora i norr till Stockholm i söder. För några av oss finns kanske ett minne eller en första tanke som slår oss när vi tänker på Dalarna. Det kan vara midsommar i Leksand, Vasaloppet eller skidspelen i Falun. Det kan vara Tällberg eller Dalhalla. Det är viktigt att lyfta fram den centrala roll som Dalarna har i Sverige. Dalarna är ett av Sveriges största och viktigaste turistlän med en enorm tillströmning av turister och resenärer, framför allt under vintersäsongen. Länet har en klart positiv utveckling och har klarat sig bra trots konjunkturen. De planerade investeringarna inom turistnäringen uppgår till närmare 10 miljarder kronor under de närmaste 10-15 åren. Det skapar ytterligare ca 2 000 arbetstillfällen i Dalarna. Mer kan det bli med de satsningar som görs på Dalabanan och längs Dalabanan. Det är också viktigt att påtala att Dalarna är Sveriges fjärde största exportlän. Dalabanan är en viktig godsbana för näringslivet i regionen. Den norra delen mellan Borlänge och Mora har en hög andel transporterat gods, 20-30 godståg. Mer kan transporteras, förutsatt att kapaciteten byggs ut. Dalabanan Borlänge-Avesta-Sala är viktig för näringslivet som en förbindelselänk mellan godsstråken i Bergslagen, men även för intransport av råvaror och transport av färdiga produkter. Dalarna är, som jag sade, Sveriges fjärde största exportlän med flera stora exportindustrier som är direkt beroende av järnvägen för sin överlevnad. Varje dag pendlar 50 000 människor längs stråket Mora-Stockholm, varav 5 000 med tåg. Det är siffror som väntas stiga. Dalabanan är, förutom för oss i Dalarna, viktig för Västmanlands och Uppsala län. Trafikeringen på banan utgörs i dag av mellan 30 och 75 tåg per dygn beroende på delsträcka. Banan bidrar i allra högsta grad till regionförstoring som bland annat innebär att arbets- och bostadsmarknaden kan vidgas och att kommunikationsmöjligheterna till och från orter med högre utbildning förbättras. Förutsättningarna för arbets- och fritidsresenärer förbättras. Trots att det på den aktuella sträckan har skett en ökning av antalet resenärer och transport av gods har endast få och smärre förbättringar gjorts på banan. Det räcker inte. Herr talman! Det finns en intresseförening som omfattar banans hela sträckning med alla kommuner i Dalarna, Västmanland och Uppsala. Den jobbar för en uppgradering av banan och har därför arbetat fram en långsiktig vision för hur en samhällsekonomiskt lönsam upprustning av banan med bättre trafik skulle kunna bidra till regionens utveckling. För åren fram till 2019 föreslår man en samlad investering i storleksordningen 4 miljarder kronor, vilket förutom en rejäl upprustning av den nuvarande banan också skulle täcka kostnaden för en ny sträckning mellan Falun och Borlänge - en satsning med stor betydelse för godstrafiken. I ett första skede handlar det om satsningar som skulle kunna bidra till en upprustning och förbättring som ger bland annat minskad restid, bättre komfort, bättre tidtabellspunktlighet, trafik varje timme och tätare turer vid högtrafik. För detta finns ett avtal mellan regionerna och Trafikverket om en satsning på 810 miljoner fram till 2017. Som det är i dag har restiden mellan Dalarna och Stockholm i stället ökat. Punktligheten har minskat och bankapaciteten visar på stora brister när person- och godstrafik ställs mot varandra. Det är oerhört negativt och olyckligt. Från socialdemokratiskt håll har vi därför väckt en motion just med anledning av den här mycket viktiga frågan. Där påtalar vi att satsningar på banan har en direkt effekt på näringslivets utveckling och den turism vi har, framför allt i Dalafjällen och i Siljansområdet. Herr talman! Goda kommunikationer och en bra infrastruktur är en grundläggande förutsättning för att hela Sverige ska fungera bra för boende, för arbete, för utbildning och för utveckling av näringslivet. Större regioner, särskilt större arbetsmarknadsregioner, har en avgörande betydelse för tillväxten. Det är också viktigt att lyfta fram de miljömässiga aspekterna i denna satsning. En förhoppning är att tågpendlarna på sträckan Mora-Stockholm ska öka från dagens 5 000. Vi vill därför se en tydlig prioritering från regeringen och från Trafikverket. I detta anförande instämde Peter Hultqvist (S).

Herr talman! Norra delen av vårt land är av stor betydelse för våra naturresurser. De resurserna har under mycket lång tid haft stor betydelse för vårt land när det gäller infrastruktur och nya välfärdsreformer för hela Sverige. Många miljarder har årligen levererats till statskassan, bland annat genom de statliga bolagen LKAB, Vattenfall och Sveaskog. En förutsättning för att de har kunnat göra det har givetvis varit att vi har haft en väl utbyggd infrastruktur. Våra järnvägar - stambanan som byggdes i slutet av 1800-talet och Malmbanan som byggdes i början av 1900-talet - har spelat en stor roll. Infrastrukturen har varit en grundförutsättning för att vi har kunnat nyttiggöra våra naturresurser och omvandla dem till välstånd till gagn för hela Sverige. Jag tror, herr talman, att vi alla kan vara överens om den historiebeskrivningen. Värdet av våra naturresurser tenderar att få allt större betydelse. Här har nämnts vår järnmalmsproduktion som svarar för 90 procent av Europas totala produktion. LKAB som har en prognos på 15 miljarder i resultat detta år har oerhört expansiva planer från knappt 30 miljoner ton till 40 miljoner ton inom den närmaste tiden. Efterfrågan på den här typen av råvaror ökar dramatiskt, inte för att Europa eller USA har fått större konsumtionsförmåga utan för att framför allt Asien och Kina och deras befolkning har fått köpkraft. Vi flyttar nu hela städer - Kiruna och Malmberget - för att komma åt mer järnmalm. Vi öppnar nya gruvor i malmfälten och i Pajala. För att kunna nyttiggöra de naturresurserna måste vi ändra vår infrastruktur. Norrbotniabanan är därför inte bara ett viktigt järnvägsprojekt. Det är ett avgörande järnvägsprojekt för att vi ska lyckas. Det är inte bara en nationell angelägenhet. Det är även en europeisk angelägenhet. Norrbotniabanan är en del av ett stort trafiksystem uppe i Barentsområdet. Den öppnar nya möjligheter i både nord-sydlig och i öst-västlig riktning. En av världens största naturrikedomar finns lokaliserade i Barentsområdet. Det är den norska gasen, oljan, fisken och vattenkraften. Det är den svenska skogen, malmen och vattenkraften. Det är vår natur och våra vilda bär, liksom i Finland. För att inte tala om nordvästra Ryssland som har 40-50 gånger så mycket gas och olja som Snövitfältet i Norge. Det är alla tänkbara mineraler och skogstillgångar. Vi får inte missa detta. Dessutom har vi faktiskt en järnväg i dag från Sverige, från Haparanda ända till Shanghai i Kina. Den finns där. Den behöver inte byggas. Det har faktiskt körts provtransporter. Det tar 15-16 dagar med massor av byråkrati. Där kan man också hitta helt nya perspektiv. Den nya Haparandabanan som invigs 2012 är också viktig för att vi ska komma åt kommunikationerna i öst-västlig riktning. Men det behövs också en länk ned till Sverige. Det räcker inte med Stambanan. Vi kan inte lämna Sverige utanför detta. Herr talman! Även Malmbanan som har diskuterats tidigare i kväll är en del i detta infrastruktursystem, precis som Norrbotniabanan är en del i ett internationellt infrastruktursystem. Vi vet att LKAB vid branden i somras förlorade närmare 200 miljoner i intäkter. Det är inte bra att det är på det sättet. Vi måste se betydelsen av en god infrastruktur för att kunna få utdelning. Det var precis så som riksdagen och dess ledamöter i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet tog beslut om att bygga Stambanan och bygga Malmbanan. Det var modiga män. På den tiden förstår jag att det var bara män. På den tiden var det nog också så att det var, precis som vi har i riksdagen i dag, en kraftig borgerlig majoritet som vågade. Jag hoppas att denna borgerliga majoritet nu också börjar våga ta dessa steg in i framtiden. Man ska inte tycka synd om oss norrbottningar. Jag är en stolt norrbottning, Helena Lindahl. Vid interpellationsdebatten häromveckan kände jag att till och med infrastrukturministern är på G. Nu går tåget. Jag hoppas verkligen att vi törs ta dessa steg. Norrbotniabanan behövs. I detta anförande instämde i Peter Hultqvist (S).

Herr talman! Här har det sagts många kloka saker, inte minst om Norrbottens otroliga kapacitet. När man lyssnar till hela debatten måste man dock säga att det inte finns någon prioritering av olika saker. Det handlar om Ostlänken, Västlänken och allt möjligt. För fyra år sedan när vi hade motsvarande debatt gick man till hårt angrepp mot regeringen för att den inte hade fixat till Haparandabanan. Nu hör jag till min glädje att Sven-Erik Bucht säger att det är en viktig länk - jag har varit uppe och tittat på den ett par gånger - som kommer från Kina och går ändå bort till Narvik och kanske till Göteborg också. Men jag håller med om att vi måste satsa på att också få i gång Norrbotniabanan. Nu är det inte på det sätt som ni beskriver det. Det pågår tre järnvägsplansplaneringar. Man kan inte sätta i gång att bygga en järnväg utan denna plan. En av dem är färdig, och det pågår ytterligare två. Vi får avvakta dem. Sedan måste man skilja på lån och finansiering också. Men det är en annan fråga.

Herr talman! Jag trodde inte att det var så lätt att påverka i riksdagen. Jag är ju ny. Men varenda gång jag går upp och pratar om Norrbotten blir jag bara gladare. Fler och fler borgerliga ledamöter ställer upp för detta. Det är jättebra. Detta handlar inte om att flytta hjärnor. När jag är nere i Stockholm ser jag tåg som flyttar hjärnor. Detta handlar om att flytta järn, att flytta råvaror.

Herr talman! Jag uppträder inte ens som borgerlig. Jag uppträder i första hand som svensk. Då ser jag den otroliga kapacitet och möjlighet som Norrbotten har. Men jag ser också trafiken framför allt österifrån. Det har jag skrivit om i flera tidningar uppe i Norrbotten. Det handlar om den trafik som alstras mellan Finland och Sverige, med en spårväxlare där, och ned mot Göteborg. Då behövs Norrbotniabanan också. Men man kan inte, som några säger här, att bygga denna järnväg utan att man har ordentliga järnvägsutredningar. Det vill jag också säga. Det gjorde man i Haparanda innan man byggde banan.

Herr talman! Självklart ska det finnas järnvägsutredningar kring detta projekt. Man kan inte bygga utan det. Men det är viktigt att vi törs ta dessa steg precis som de tordes i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Det var modiga män. Låt oss vara modiga män och kvinnor också i denna kammare.

Herr talman! Målet för den nationella transportpolitiken är att transportsystemet ska främja en positiv regional utveckling i hela landet. Bra kommunikationer är en nödvändig tillväxtfaktor. Europaväg 22, E22:an, har en nyckelroll för tillväxt och utveckling i södra Sverige och är av mycket strategisk betydelse. Den spelar en viktig roll i utvecklingen av näringslivet, vilket i sig skapar fler företag och nya jobb. E22:an är också viktig för den offentliga verksamheten. Om detta råder en samsyn bland aktörerna längs hela vägsträckan, vilket bland annat har manifesterats i det bolag, E22 AB, som har bildats av Sydsvenska Industri- och Handelskammaren, Regionförbundet Östsam, Regionförbundet i Kalmar län, Region Skåne och Region Blekinge. Det finns alltså ett stort regionalt och lokalt engagemang. Viktiga satsningar har gjorts. Det vill jag gärna betona. Men en rad olika studier visar att sydöstra Sveriges transportsystem i flera avseenden fungerar som en flaskhals för regionens ekonomiska tillväxt. Om inte infrastrukturen svarar upp mot de nya krav som ställs finns en betydande risk att de geografiska fördelar som regionen erbjuder inte tas till vara. Företagen i regionen är direkt eller indirekt beroende av en modern och välanpassad transportled. I södra och sydöstra Sverige har tillkomsten av Öresundsbron och ökad hamntrafik medfört en alltmer intensiv handel, en rörligare arbetsmarknad, ökad turism och därmed ökat tryck på infrastrukturen. Tio hamnar i landet är prioriterade och av statligt intresse. Fem av dem ligger längs E22:an - Malmö, Trelleborg, Norrköping, Karlskrona och Karlshamn. I mitt hemlän Blekinge sker stora satsningar i båda hamnarna i Karlshamn och Karlskrona där såväl privata som offentliga aktörer medverkar. Sett i ljuset av detta är det av än större betydelse att en långsiktig och hållbar kvalitetsuppgradering av E22:an genomförs. Herr talman! Alliansregeringen har i sin infrastrukturproposition gjort betydande och efterlängtade framtidssatsningar på bland annat E22:an omfattande 2,2 miljarder. Ytterligare satsningar på 3 miljarder är planerade. Trots dessa investeringar kommer E22:an att bestå av vägsträckor av varierande kvalitet, vilket medför negativa konsekvenser för både person- och godstransporter. Vissa sträckor håller en mycket bra standard, medan andra har övergångsställen, rödljus, rondeller och till och med hastighetsbegränsningar på 30 kilometer i timmen. En sådan viktig transportled som E22:an, som fungerar som ett nav i ett mycket handelsintensivt område och förbinder Sverige med Europa, ska inte ha denna ojämna kvalitet. Det är olämpligt ur såväl miljö-, tillväxt- som trafiksäkerhetshänseende. Ambitionen måste vara att säkerställa att kommande vägarbeten som genomförs i anknytning till E22 kännetecknas av ett helhetsgrepp. Det blir betydligt mer kostnadseffektivt att genomföra och samordna utbyggnader i längre stråk. Genom de stordriftsfördelar som uppkommer då vägar byggs enligt denna princip används resurserna bättre. Vi får ett helhetstänkande som sammantaget ger effektivitetsvinster. Motsatsen som innebär att arbetet genomförs med kortare etapper är däremot mycket resurskrävande. Ytterligare satsningar på E22:an måste ske så att vi fullt ut får en Europaväg värd namnet, och kommande utbyggnad måste ske i längre sammanhängande stråk. Herr talman! I västra delen av Blekinge tillsammans med de intilliggande kommunerna i Skåne och Småland finns den mest industriintensiva regionen i södra Sverige med välkända industrier som Volvo Personvagnar, Ikea, Stora Enso och Karlshamns AB. Alla kännetecknas av stora och tunga transportflöden, och samtliga har en vision om att kunna expandera i Europa, inte minst i de östra delarna. En utbyggnad av den så kallade Sydostlänken skulle koppla samman järnvägarna Södra stambanan och Blekinge kustbana. Företagen är också intresserade av detta och satsar på en förstudie för att man ska kunna komma i gång med detta projekt. En utbyggnad av Sydostlänken är kostnadsmässigt en relativt liten satsning men en satsning som skulle få mycket positiva effekter på såväl regionen som resten av landet. Volvos transporter skulle exempelvis kunna öka både mot Belgien och mot Göteborg. Mer av godstransporter inom landet skulle kunna gå på järnväg om Sydostlänken byggdes ut. Sydostlänken är i dagsläget en felande länk mellan Södra stambanan och Blekinge kustbana, och detta måste åtgärdas. Jag tycker också att det är viktigt att vi matchar de insatser som sker på andra sidan Östersjön, bland annat det stora motorvägsbygget från Gdynia i Polen via Östersjökusten och söderut mot Medelhavsområdet. Det finns i dag nätverk som arbetar för att vi ska knyta samman en transportkorridor mellan Gdynia, Karlskrona och Göteborg. Det är således viktigt för det svenska näringslivet att vi också kopplar samman våra svenska godståg med de europeiska. Herr talman! Sedan alliansregeringen tillträdde har infrastrukturen prioriterats på flera olika sätt, till exempel genom ökade anslag till vägar och järnvägar och mer pengar till underhåll, som varit eftersatt. Vi måste fortsätta att satsa på de transportlösningar och investeringar som är kostnadseffektiva, tillväxtfrämjande och hållbara. Transport och infrastruktur är ryggraden i ett modernt samhälle.