Budgetdebatt

Herr talman! Ärade ledamöter! I dag presenterar regeringen den ekonomiska vårpropositionen. Det är naturligtvis med glädje jag kan konstatera att det går bra för Sverige. Vi kan se att regeringens många åtgärder, i vissa fall tuffa, också kommer att ge fler jobb, lägre arbetslöshet och minskat utanförskap. Det handlar om en ökning av den reguljära sysselsättningen på 185 000 personer fram till 2010, det handlar om 100 000 färre i arbetslöshet fram till 2010 och det handlar om 160 000 färre som är beroende av olika sociala ersättningar. Att det är goda tider gör också att vi nu har ett gyllene tillfälle att börja reda ut Sveriges långsiktiga problem. Stora utmaningar kvarstår. Utanförskap och massarbetslöshet kommer att ta lång tid att sanera. Regeringen har inlett ett arbete, och låt oss glädjas åt att Sverige är på rätt väg. Tillväxten blir i år hela 3,7 procent. Det innebär att vi räknar med att den samlade produktionen växer något snabbare än vi antog i höstas. Även nästa år, då prognosen ligger på 3,3 procent, är tillväxten något starkare än vi tidigare trott. Exporten är mycket stark. Trots en avmattning i USA ser vi en stark tillväxt i Kina och övriga Asien som innebär att det finns en god efterfrågan på våra produkter. Det är särskilt glädjande att det är en stark utveckling och tilltagande optimism i Europa. Ett hårt arbete med viktiga strukturreformer, sanering av de offentliga finanserna och åtgärder för att göra arbetsmarknadens funktionssätt bättre börjar äntligen ge resultat också i euroländerna. I Sverige drivs investeringarna också av en god lönsamhet i industrin, högt kapacitetsutnyttjande, låga räntor och förbättringar av företagsklimatet. Det är också glädjande att produktionsförmågan i svensk ekonomi nu varaktigt höjs. Konjunkturinstitutet räknar med att sysselsättningen strukturellt ökar med ungefär 1 ½ procent till följd av regeringens politik i budgetpropositionen. OECD och andra bedömare hamnar i ungefär samma härad. Finansdepartementets analys ligger i linje med dessa bedömningar. Vi räknar med att den reguljära sysselsättningsgraden ökar med uppemot 2 procentenheter. Det betyder att ungefär 70 000 personer kommer i arbete som en följd av de åtgärder vi föreslår. Den arbetslöshet som är långsiktigt förenlig med stabila priser minskar med storleksordningen 1 procentenhet. Det betyder att det är 50 000 som varaktigt lämnar arbetslöshet. Det blir alltså 70 000 fler personer i arbete och 50 000 personer färre i arbetslöshet till följd av de åtgärder som vi har föreslagit i budgetpropositionen och som nu presenteras i vårpropositionen. Sysselsättningen och arbetslösheten utvecklas starkt. Den reguljära sysselsättningen ökar alltså med 185 000 personer fram till 2010. Den totala arbetslösheten minskar samtidigt med nästan 100 000 personer. Regeringens politik gör framsteg. 2006 stod 1 050 000 personer utanför arbetsmarknaden och var beroende av olika sociala ersättningar. Finansdepartementet räknar nu med att antalet reduceras till 890 000. Det innebär att utanförskapet minskar med i storleksordningen 160 000 personer. Med de åtgärder som den borgerliga regeringen presenterar i budgetpropositionen och vårpropositionen lyckas vi minska utanförskapet nästan dubbelt så mycket som de tidigare regeringarna lyckades med under tolv år. Det är här den här regeringens utgångspunkt och vision är som tydligast. Fler människor kommer att ha ett arbete att gå till. Fler människor kommer att ha arbetskamrater att luta sig mot och prata med. Fler människor kommer att ha möjlighet att växa i arbetslivet och utvecklas tillsammans med sina arbetskamrater. Fler människor får möjligheten att känna stoltheten att de kan leva på sin egen lön och att de kan försörja sig själva. Det är här den här regeringens utgångspunkt och visioner är som tydligast. När fler kommer i arbete och när arbetslösheten minskar, då minskar också skillnaderna i samhället. Vi bygger ett samhälle där full sysselsättning är det yttersta värnet för sammanhållningen. Därför bygger vi ett rättvist samhälle, därför att ett samhälle byggt på full sysselsättning är ett rättvist samhälle. Det är en viktig del av vår vision om ett framtida Sverige. (Applåder) Även i de offentliga finanserna återspeglas regeringens ansvarsfulla politik. Eurostat har beslutat att PPM-sparandet ska betraktas som en del av den privata sektorn. Vi föreslår därför att överskottsmålen ska formuleras i termer av att det finansiella sparandet i genomsnitt ska uppgå till 1 procent av bnp. Detta är en teknisk justering. Regeringens och riksdagens mycket höga ambitioner om att upprätthålla långsiktigt uthålliga offentliga finanser ligger fast. Finansdepartementet räknar med ett sparande på 2,3 procent, 2,2 procent och 2,5 procent av bnp för 2007, 2008 och 2009. De offentliga finanserna har således stärkts med ungefär ½-1 procent per år sedan budgetpropositionen lades fram, även när jobbpaketet, ungdomspaketet, företagspaketet, integrationspaketet och alla andra reformer har inbegripits och finansierats. När alla reformer är betalda har sparandet sammantaget över åren förbättrats med uppemot 70 miljarder kronor sedan budgetpropositionen. Regeringens ekonomiska politik innebär att den offentliga sektorns samlade skuldsättning reduceras från över 40 procent av bruttonationalprodukten ned mot 27 procent av bruttonationalprodukten. Det är en mycket snabb reduktion av skuldsättningen. Det är viktigt att vi har god ordning på de offentliga finanserna. Genom att vi nu lägger undan i ladorna i goda tider minskar vi risken för att de offentliga finanserna eller välfärden kommer i kläm i nästa nedgång. Genom att vi nu lägger undan i ladorna säkrar vi välfärden också när befolkningen åldras, så att inte våra barn eller barnbarn får betala för våra skulder. Genom att vi nu är försiktiga minskar vi risken för att tillväxten blir alltför stark och att vi nu lägger grunden för obalanser som blir tunga att bära i nästa lågkonjunktur. För första gången på många år har Sverige en regering som höjer den varaktiga sysselsättningen, som genomför välfärdsreformer och som upprätthåller god ordning i de offentliga finanserna. Låt mig vara tydlig. Vi är inte nöjda. Vi tog över ett land som präglades av massarbetslöshet. Över en miljon människor var beroende av olika sociala ersättningar, och över en och en halv miljon människor stod utanför arbetsmarknaden eller arbetade mindre än de skulle önska. Ett samhälle där många står utanför är inte ett samhälle för alla. Det är ett samhälle där klyftorna växer, och i takt med att utanförskapet har vuxit har också klyftorna blivit djupare. När vi tog över ansvaret visste vi att vägen tillbaka till full sysselsättning skulle bli lång och svår. Göran Persson och Socialdemokraterna har tagit ett stort ansvar för statsfinanserna, och det ska de naturligtvis ha heder för, men de har misslyckats grundligt med sysselsättningen. Vi får ta hand om det arbetet. Vi ska bekämpa massarbetslösheten, och vi har börjat den långa vägen tillbaka till full sysselsättning. (Applåder) Regeringen tog de viktiga första stegen i budgeten i höstas. Det blir nu lönsammare att arbeta. Jobbavdraget ger stora skattesänkningar först och främst till låg- och medelinkomsttagare. Det blir enklare att anställa genom sänkta arbetsgivaravgifter för dem som står längst från arbetsmarknaden, flexiblare anställningsvillkor och en effektivare arbetsmarknadspolitik. Det blir mer attraktivt att driva företag. Förändrade 3:12-regler och andra villkor gör det lättare att vara företagare. Nu går vi vidare. I den ekonomiska vårpropositionen kan regeringen presentera en lång rad viktiga åtgärder som kommer att förstärka sysselsättningen. För det första presenterar vi ett paket för företagare. Det handlar om avskaffad förmögenhetsskatt, förbättrad förmånsrätt, reformerad konkurslagstiftning, senarelagd momsinbetalning, satsningar på industrinära miljöforskning och en tidigareläggning av de viktiga sänkningarna av arbetsgivaravgifterna för delar av servicesektorn. Därmed förbättras och förstärks företagarklimatet. Då förbättras förutsättningarna för entreprenörerna, de som lanserar nya produkter, hittar nya organisationsformer, introducerar ny teknik och öppnar nya marknader. Då blir jobben fler. I länder där antalet jobb exploderat - Holland, Irland, USA - har de nya snabbväxande företagen svarat för mellan 30 och 80 procent av sysselsättningstillväxten. Vårt företagspaket förbättrar förutsättningarna för entreprenörer och snabbväxare. Då blir det fler jobb, då ökar sysselsättningen och då blir arbetslösheten lägre. För det andra presenterar vi ett integrationspaket. Alltför många med utländsk bakgrund står utan jobb. Genom instegsjobb påskyndas ingången på arbetsmarknaden eftersom jobb och språkundervisning kan kombineras. Validering och yrkesprov gör att både praktiskt kunnande och akademiska kunskaper kan säkras. Vårt integrationspaket sänker trösklarna till arbetsmarknaden och öppnar nya dörrar. Då blir det fler som jobbar, då ökar sysselsättningen och då blir arbetslösheten lägre. För det tredje presenterar regeringen ett ungdomspaket. Genom lägre arbetsgivaravgifter för alla mellan 18 och 24 år blir det billigare att anställa. Genom att a-kassan blir något stramare och genom att en jobbgaranti gäller efter tre månader kommer fler unga att aktivt söka arbete och få värdefulla arbetslivserfarenheter från praktikjobb på den vanliga arbetsmarknaden. Genom en ny lärlingsutbildning förbättrar vi förutsättningarna för fler, också för dem som vill arbeta i praktiska yrken. Vårt ungdomspaket sänker trösklarna för företagen att anställa unga människor, vilket gör att fler unga aktivt söker arbete. Därmed breddas utbildningsvägarna in på arbetsmarknaden. Då blir det fler som jobbar, då ökar sysselsättningen och då minskar arbetslösheten. För det fjärde presenterar regeringen i dag också ett jobbpaket. Genom att vi sänker tröskeleffekterna i bostadstillägget för förtidspensionärer blir det mer lönsamt att arbeta. För den som går från förtidspension till halvtid stiger inkomsten med 2 400 kronor per månad. Genom att vi slopar den särskilda löneskatten för alla som i dag är äldre än 70 år ökar företagens vilja att anställa och behålla äldre arbetskraft. Genom jobb- och utvecklingsgarantin öppnar vi en ny väg tillbaka för långtidsarbetslösa och socialbidragstagare. Genom att man förstärker både stödet och kraven samt genom aktiva åtgärder vidgas vägen tillbaka till arbete. Vårt jobbpaket gör det lönsammare att jobba och enklare att bli anställd. Då blir det fler jobb, då ökar sysselsättningen och då minskar arbetslösheten. Tillväxten är god, sysselsättningen ökar och vi har stora överskott i de offentliga finanserna. De kommande åren kommer vi, i takt med att ekonomin tillåter och finansiering kan säkras, att kunna fortsätta reformpolitiken. Det handlar om miljön. Vi sätter klimatfrågan i centrum. EU-målen skärps, vårt internationella arbete ökar och här hemma kommer miljöbilen. Det handlar också om havsmiljön. Vi satsar mer resurser än någon annan regeringen satsat, vilket innebär minskade utsläpp. Vi börjar även restaurera haven. När det gäller miljöjobben satsar vi på industrinära miljöforskning. Det kan handla om bilar, motorer och bränslen. I skolan handlar det om att sätta kunskaperna främst. Det handlar om bättre uppföljning, om trygghet och arbetsro, om lärarnas status och om att stoppa utslagningen i gymnasiet. Det handlar om en bred satsning på kvalitet, tillgänglighet och valfrihet i välfärden - kvalitet i barnomsorgen, tillgänglighet i sjukvården, valfrihet i äldreomsorgen. Barnomsorgsgaranti, fritt val, värdighetsgaranti och vårdguider är bara några av de förslag som kommer att presenteras för riksdagen. I rättsväsendet blir det fler poliser som arbetar med rätt saker. Det blir fler poliser i hela Sverige och fler poliser som är synliga. Det handlar om samverkan i hela rättsväsendet. Det handlar om smartare straff: mer behandling, bättre yrkesutbildningar och längre straff vid grova brott. Tillsammans bygger vi därmed på område efter område ett tryggare Sverige. (Applåder) Sverige står starkt. Många av de obalanser som präglat vår ekonomi de senaste decennierna lyser nu med sin frånvaro. Inflationen är låg. Som det nu ser ut kommer vi att klara mandatperioden med en tillväxt på i genomsnitt 3 procent och samtidigt ha en underliggande inflation på 1,7 procent. De offentliga finanserna uppvisar stora överskott. I genomsnitt ligger överskotten i det finansiella sparandet på motsvarande 2,5 procent av bruttonationalprodukten. Mot slutet av mandatperioden ligger överskottet på över 3 procent av bnp. Det är det största överskottet på ett decennium. Vår handel med omvärlden uppvisar stora överskott, och bytesbalansöverskottet ligger nära 8 procent av bnp. Räntorna är låga och kronan stabil. Räntorna, både korta och långa, ligger till och med lägre än i andra länder. Att läget nu ter sig starkt och stabilt ger oss en gyllene möjlighet att möta framtida utmaningar. Utanförskapet är stort, och då är det naturligtvis bekymmersamt att det i många branscher nu börjar synas tendenser till brist på arbetskraft. Det är svårt att värja sig från intrycket att arbetsmarknaden fungerar något sämre än väntat. Trots att över en miljon människor står utanför arbetsmarknaden föreligger synliga tendenser till arbetskraftbrist. Trots att sysselsättningstillväxten satte rejäl fart först 2006 ser vi nu ett stigande resursutnyttjande, en något högre löneökningstakt och rekryteringsproblem. Det är viktigt att konstatera att många av de förslag regeringen presenterar bidrar till att öka arbetsutbudet, förbättra lönebildningen och förstärka företagens produktionsförmåga. Många av dessa förslag har trätt i kraft vid årsskiftet, andra kommer att träda i kraft den 1 juli i år eller vid nästa årsskifte. Det är således svårt att bedöma hur stora effekterna blir. Det är också en erfarenhet från andra länder att samlade reformprogram, som stimulerar både utbudet och efterfrågan, tenderar att ha större effekter på ekonomin än vad varje enskild åtgärd skulle ha var för sig. Vi är emellertid också på det klara med att vi inte slutfört vårt arbete. Vi kan inte på sex månader lösa alla de strukturproblem som präglat Sverige de senaste trettio åren och som tidigare regeringar spenderat de senaste tio åren på att försöka dölja. Vi är inte nöjda. Vi måste, som konstateras i finansplanen, återkomma i höstens budgetproposition med ytterligare åtgärder för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. Det behövs fler åtgärder som gör det mer lönsamt att arbeta eftersom det ökar arbetsutbudet och minskar risken för brist på arbetskraft. Vägarna tillbaka till arbetsmarknaden för långtidssjukskrivna och förtidspensionerade måste breddas. Det är också viktigt att förbättra matchningen mellan arbetssökande och lediga platser. Regeringens åtgärder utgör ett viktigt steg på vägen tillbaka till full sysselsättning, men uppdraget är inte slutfört. Vi måste gå vidare och göra det som krävs för att säkra en stark sysselsättningstillväxt också framöver. I regeringens ekonomiska politik är arbete grunden. Arbetet för att återupprätta full sysselsättning är vår viktigaste prioritering. Vi har lagt en god grund för jobbpolitiken i budgetpropositionen. Vi har börjat. Vi går vidare. Vi ska bekämpa massarbetslösheten. Vi har inlett den långa vägen tillbaka till full sysselsättning. (Applåder)

Herr talman! Under de gångna veckorna, inte minst sedan i går, har mycket av den politiska debatten i Sverige handlat om hur det kan komma sig att en regering på så kort tid kan förlora så mycket i opinionen. Statsvetare och borgerliga ledarskribenter kliar sig i håret och ställer frågan: Hur kan det komma sig att det gått så illa på så kort tid? Enligt den senaste opinionsundersökningen är vi socialdemokrater ensamma större än de fyra borgerliga partierna tillsammans i den så kallade alliansen. De finns olika förklaringar som singlar runt i debatten, allt från att statsministern inte syns tillräckligt till att Folkpartiet står inför skranket i rättegången om dataintrånget. Förklaringarna, den ena efter den andra, avlöser varandra när det gäller att försöka förklara fenomenet med en regering som på så kort tid kan förlora så mycket i opinionen. Jag kan berätta vad det stämningsläget beror på. Det kan sammanfattas i ett enda ord. Ordet är orättvisa. Det finns en stark och djup känsla hos svenska folket att den politik som bedrivs i vårt land ska bygga på principen om rättvisa. Allt fler människor uppfattar att den nuvarande regeringens politik inte baseras på det. Den är orättvis. Följdriktigt sjunker stödet för den regering som i dag har ansvaret för Sverige. Den borgerliga regeringen verkar tro att man måste offra rättvisan för att få ekonomin att gå på högvarv, att man måste offra rättvisan på ekonomins altare. Men det behöver man inte göra. Vi kan nu göra bokslut över det sista socialdemokratiska regeringsåret då vi hade ansvar för Sveriges ekonomi, nämligen fjolåret. Då hade vi en rekordhög tillväxt i vårt land - 4,4 procent. Man får gå tillbaka till 1970 för att se en så kraftig tillväxt i den svenska ekonomin som i fjol, och den var alltså betydligt högre än de 3,7 procent som regeringen förutspår i år. En ekonomisk tillväxt på 4,4 procent utan att vi behövde försämra villkoren för dem som redan har det allra sämst i vårt samhälle, de arbetslösa. Sysselsättningen ökade i fjol med 78 000 personer utan att vi socialdemokrater behövde göra det dyrare att vara med i facket. Arbetslösheten sjönk för både kvinnor och män utan att vi behövde försämra villkoren för dem som är sjuka. Räntorna var låga, inflationen var låg och köpkraften steg utan att skatterna behövde sänkas i den omfattning som den nuvarande regeringen sänker skatterna. Vi hade stora överskott i den offentliga ekonomin utan att vi behövde göra den typ av nedskärningar i välfärden som den borgerliga regeringen har ansett sig nödgade att göra. I fjol var Sverige världens tredje mest konkurrenskraftiga land utan att vi behövde sälja ut våra gemensamma tillgångar som den nuvarande regeringen är i färd med att göra. Grundtanken bakom den borgerliga regeringens ekonomiska politik är ganska krass och enkel: Skillnaderna mellan dem som arbetar och dem som är arbetslösa måste bli större. Drivkraften är ökade skillnader, och det ska generera nya jobb. Så är tanken. A-kassan ska bli lägre så att de arbetslösa masar sig upp ur sin arbetslöshet och söker nya jobb. Ni kanske såg hur svarslös finansministern blev i går på tv:s Agenda över den långtidsarbetslösa kvinna i Oxelösund som nu får sänkt a-kassa. Hon har sökt massvis av jobb, och nu påstås det att hon ska få ett jobb tack vare den sänkta a-kassan. Hon fick det inte att gå ihop, och jag är säker på att tv-tittarna inte heller fick det att gå ihop. Det är de som i opinionsundersökningarna nu återvänder till socialdemokratin. När man tar ned nivån i a-kassan pressas lönerna nedåt. Finansministern brukar på sin ekonomprosa tala om att lönestrukturen justeras. Det är den typen av ord han använder sig av. Bakom detta döljer sig en vilja att pressa ned de lägsta lönerna så att de som är arbetslösa ska tvingas att ta dessa låglönejobb. Så ser tanken ut. Dessutom ska man subventionera dem som redan i dag har råd att köpa sig barnflickor. Det kommer att komma förslag på riksdagens bord om att subventionera så kallade hushållsnära tjänster. Sveriges statsminister som sitter här framme kommer att få en sänkning av sin fastighetsskatt på 30 000 kronor om året. Som om han inte skulle ha råd att köpa sig en barnflicka - han ska dessutom få skattesubventioner! Så här ser den ekonomiska politik som regeringen bedriver ut. Det är en ekonomiskt motiverad politik, men i själva grunden finns en ideologisk drivkraft bakom det hela. Anders Borgs ekonomiska förkunnelse, ofta på svårtillgänglig ekonomprosa, försöker dölja de egentliga ideologiska motiven bakom politiken. De moderater som sitter i regeringen i dag kallar sig nu Nya moderaterna. Men det är ju de som genomför det som de gamla moderaterna blott drömde om! Tänk om Gösta Bohman hade fått avskaffa förmögenhetsskatten! Tänk om Staffan Burenstam Linder, Per Unckel och allt vad de hette, de så kallade gamla moderaterna, hade fått sänka nivån rejält i a-kassan! De nya moderaterna genomför ju det som de gamla moderaterna drömde om. Du kan ta din Arvid Lindman-medalj ganska snart, Anders Borg, och bli upphängd bland idolerna hos de gamla moderaterna. Men det allvarligaste är naturligtvis de enskilda människor som drabbas av denna ekonomiska politik. I Sandviken har vårdbiträdet Susanne Östlund påbörjat sin utbildning till undersköterska, men nu när utbildningsvikariaten har tagits bort vet hon inte om hon kommer att kunna avsluta utbildningen. Risken är alltså både att Susanne inte får den kompetenshöjning som hon behöver och att den som vikarierar för henne medan hon går på utbildningen riskerar att bli arbetslös. I Pajala har Tomas Calla, 47 år, som jobbar på ortens arbetscentrum med aktiviteter för psykiskt handikappade blivit uppsagd från sitt jobb eftersom kommunen inte längre får tillräckligt stöd från staten för att kunna hjälpa de många långtidsarbetslösa i Tornedalen. I Helsingborg jobbar 62-åriga Kristin Meltzer på Träffpunkten som är en mötesplats för pensionärer. Kristin hade blivit lovad att hon skulle få jobba där till sin pension, men nu har hon fått reda på att hon kommer att bli uppsagd när hon bara har ett och ett halvt år kvar till pension. Hur lätt kommer hon då att kunna hitta ett jobb? Långtidsarbetslösheten bland ungdomar har ökat kraftigt. Vad är egentligen den omhuldade jobbgarantin som Borg nyss talade om? Är det en garanti för jobb? Nej, det är en garanti för lägre ersättning och hårdare krav! Ungdomsgarantin är en garanti för lägre ersättning och hårdare krav. Inte nog med att den borgerliga regeringen sänkte arbetslöshetsersättningen för alla den 1 januari i år - nu sänks den ytterligare en gång för ungdomar. Ungdomar ska inte få 80 procent i a-kassa i 200 dagar som vuxna får utan endast i 100 dagar. Dessutom omfattar denna garanti bara 30 000 arbetslösa ungdomar under 25 år. Vad ska hända med de kvarvarande 70 000? Samtidigt som de här människorna i Pajala, Helsingborg och Sandviken och ungdomar runt om i Sverige har anledning att bekymra sig för den ekonomiska politik som nu ligger på riksdagens bord finns det de som jublar i dag och som verkligen har anledning att jubla. Ni kanske kommer ihåg hur det var för några veckor sedan. Precis samma dag som de handelsanställda - några av dem som tjänar allra minst i vårt samhälle med löner kring 16 000-17 000 kronor i månaden - krävde några extra hundralappar i lönekuvertet gjorde regeringen ett stort nummer av att förmögenhetsskatten minsann ska avskaffas från den 1 januari. Hundralappar åt somliga som man får slåss hårt för i avtalsförhandlingarna - många, många, många tusenlappar åt dem som redan per definition har förmögenhet. Så ser den fördelningspolitik som den nuvarande regeringen bedriver ut i ett nötskal. Tacka tusan för att opinionsvindarna har vänt i vårt samhälle! Det märkliga med den här politiken är inte bara att den är orättvis utan att den dessutom är ansvarslös. Vi kommer ihåg hur det var i höstas när skatten skulle sänkas för låg- och medelinkomsttagare, hur viktigt det var att den skattesänkningen var finansierad. Då skulle minsann löntagarna få betala sin egen skattesänkning. Vi fick en sämre a-kassa, det blev dyrare att vara med i facket, vi fick en dyrare trafikförsäkring och så vidare. Man betonade gång på gång att reformen, skattesänkningen, var finansierad. När nu förmögenhetsskatten ska tas bort och de rika ska få sin skattesänkning - då är det inte längre så noga med att det ska vara finansierat. Anders Borgs moderata statssekreterare Ingemar Hansson sade samma dag som det här förslaget presenterades följande: "Det är de allmänt starka offentliga finanserna som möjliggör att vi inte behöver finansiera det fullt ut." Annat lät det minsann i höstas, när den moderata statssekreteraren gav ekonomihögern ett ansikte. Skattesänkningar åt de rika behöver inte finansieras, men skattesänkningar åt låg- och medelinkomsttagare måste minsann finansieras. Dessutom ska de finansieras av dem själva. Eller ta fastighetsskatten som exempel. Det skulle bli den fråga som skulle lyfta den borgerliga regeringen i opinionen. Nu när inte bankomatkvittot lyfte opinionen från årsskiftet var det fastighetsskatten som skulle få opinionen att lyfta för regeringen. Men det blev heller ingenting av det. Tvärtom har ni backat ytterligare sedan ni presenterade förslaget om fastighetsskatten. Jag vet att fastighetsskatten inte är populär hos alla. Men jag vet också vad som är populärt. Populärt i vårt samhälle är rättvisa. Här ser svenska folket igenom förslaget till förändring. Det är inte ett avskaffande av fastighetsskatten som regeringen föreslår. Svenska folket ser igenom förslaget och ser den orättvisa som ert förslag innebär. Fyra av tio villaägare får ingen sänkt fastighetsskatt alls utan de får bara högre reavinstskatt. Sex av sju villaägare får en sänkt fastighetsskatt på bara ungefär 85 kronor i månaden. Men de får betala den högre reavinstskatten på 30 procent. Vinnarna däremot är några få villaägare i norra Storstockholm som kan räkna med tiotusentals kronor i sänkt fastighetsskatt och som dessutom kan räkna med att deras villor kraftigt stiger i värde. Detta kommer sammantaget vida att kompensera för den höjda reavinstskatten. Detta, herr talman, är ingenting annat än en blå skatteväxling. Regeringen tar från vanliga villaägare, som får betala högre skatt när de säljer sina hus, och ger till dem med stora, fina exklusiva villor. Detta är ingenting annat än en orimlig politik. Följden blir högre räntor. Enligt regeringen själv måste Riksbanken höja räntan med 1,25 procentenheter. Det är betydligt högre än vad Riksbanken själv har flaggat för. Tacka tusan för att högre ränta blir nödvändig! Nästa år ska skatterna och utgifterna öka med 13 miljarder kronor. Det sker mitt under en brinnande högkonjunktur. Det ska bli mycket intressant att följa ränteutvecklingen under de kommande dagarna. Trots att tusentals människor står utanför arbetsmarknaden börjar det bli brist på arbetskraft i vissa regioner och branscher. Då drar regeringen ned på arbetsmarknadsutbildningen. Regeringen ber om att Riksbanken ska kyla ned ekonomin till följd av den politik som regeringen själv bedriver. Det är uppochnedvända världen just nu, herr talman. Utöver att politiken är orättvis och oansvarig är den omodern. Det är inte modernt att dra ned på komvux och kvalificerad vidareutbildning i ett läge när Sverige behöver bli mer konkurrenskraftigt. Det är inte modernt när arbetsmarknaden måste bli mer rörlig att skapa en mer stel bostadsmarknad, som ju blir följden av det orimliga fastighetsskatteförslaget. Det är inte modernt att sänka nivån i a-kassan när vi behöver mer trygghet för att ställa om, eftersom framtiden kommer att ställa väldigt stora krav på omställning från enskilda individer. Herr talman! Den politik och den budget som nu ligger på riksdagens bord kan sammanfattas i tre ord. Den är oansvarig, den är orättvis och den är omodern. En sådan politik kommer vi socialdemokrater att bekämpa, herr talman. (Applåder) I detta anförande instämde Kerstin Andersson, Phia Andersson, Agneta Gille, Sonia Karlsson, Sylvia Lindgren, Börje Vestlund och Christina Zedell (alla s).

Herr talman! När jag ser tillbaka på den tid som gått sedan regeringen tillträdde, och när jag ser resultaten i vårbudgeten, ser jag ett perspektivskifte som gläder mig som centerpartist. Trots en fantastisk utveckling där svensk ekonomi blomstrar, arbetslösheten sjunker och statskassan visar rejäla överskott finns det samtidigt en stor ödmjukhet inför att vi fortfarande har stora utmaningar framför oss. Vi står inte här som något slags Tarzan likt Pär Nuder och slår oss för barbröstet. Vi tänker: Okej, det vi har gjort är bra. Ekonomin går på högvarv, och jobben blir fler, men det räcker inte. För vi vill mer. Herr talman! Sverige har fortfarande ett gigantiskt utanförskap. Nästan en miljon människor står utanför arbetsmarknaden. Alltför många unga har fortfarande inget riktigt jobb att gå till. Över 50 000 personer med utländsk bakgrund kämpar för att över huvud taget komma på sin första anställningsintervju. Miljö- och klimatfrågorna är ytterligare exempel på utmaningar som vi angriper på ett nytt sätt. Problemet med utsläpp av växthusgaser kan inte lösas enbart inom Sveriges gränser. En framgångsrik miljöpolitik kräver både mer av internationellt samarbete och nationella åtgärder. Vi vågar se och ta oss an problemen. Vi vågar ta oss an utmaningarna, en efter en. Redan i denna andra budget presenteras flera nya förslag. Det är viktiga åtgärder som ska läggas till det vi redan gjort. För vi vill mer. Herr talman! I dag den 16 april 2007 råder det inte någon tvekan om att det har vänt på arbetsmarknaden. Antalet anställda närmar sig fyra och en halv miljoner personer. Så hög har sysselsättningen inte varit på 17 år. Men att slå sig till ro och glädjas åt Sveriges goda ekonomiska utveckling vore ett hån mot alla dem som kämpar för att få ett jobb. Vi är inte nöjda. Vi vill mer. Herr talman! Människor som kommer till Sverige från andra länder är de som har det allra svårast att få jobb. Den allmänna ljusningen på arbetsmarknaden har hittills haft väldigt liten effekt på arbetslösheten för våra nya svenskar. För att ändra på det måste vi se varje individ som unik, med sina specifika behov. Många nysvenskar har svårt att få jobb som motsvarar deras kompetens och kunskaper. Därför gör vi nu valideringen av utländska kunskaper och examen både snabbare och bättre. Vid årsskiftet infördes de så kallade nystartsjobben som sänker kostnaden för att anställa någon som varit borta från arbetsmarknaden en längre tid. Vart tredje nystartsjobb har gått till en person som är född utomlands. Det är bra, men vi vill mer. Därför går vi nu vidare med instegsjobb för att snabbare få in nyanlända flyktingar på arbetsmarknaden. För att bryta utanförskapet i områden som är särskilt drabbade startar vi försök med nystartscentrum. Här ska myndigheter som Ams och Almi finnas representerade under ett och samma tak. Det minskar byråkratin och sätter individen i centrum, i stället för i väntrum. Herr talman! Ungdomsarbetslösheten är vår tids största misslyckande. Jag som centerpartist är stolt över att mitt parti satte den frågan på dagordningen för lite drygt ett år sedan. Under Socialdemokraternas sista fyra år vid makten växte arbetslösheten bland unga från 54 000 till 94 000 personer. Det är helt oacceptabelt. Nu kan vi äntligen se att utvecklingen börjar gå åt rätt håll. På ett år har antalet arbetslösa ungdomar minskat med 17 000 personer. Men vi har fortfarande långt kvar. Vi vill mer. Vår politik utgår från att ungdomar är olika och har olika behov. Det går helt enkelt inte att presentera en enda lösning som passar alla unga. Därför inför vi en jobbgaranti för alla under 25 år som gäller redan efter tre månaders arbetslöshet. Hela idén är att lotsa ungdomar tillbaka till ett riktigt jobb snabbt. Får man vara i arbetslöshet i mer än tre månader är risken att man blir kvar i utanförskapet alltför stor. Den som är under 24 år och har varit arbetslös i mer än sex månader kan få nystartsjobb. Ovanpå det lägger vi nu en halvering av arbetsgivaravgiften för alla unga mellan 18 och 24 år. Sänkningen kommer också unga egenföretagare till del. Lägger man sedan till en rejäl satsning på lärlingsutbildning med kvalitet, får vi en politik för att ge fler unga riktiga jobb. Herr talman! För att bryta utanförskapet, men också för att möta globaliseringens utmaningar, måste det bli enklare att starta och driva företag i det här landet. Centerpartiet och regeringen tog flera steg för ett bättre företagsklimat redan i höstens budget. Förslagen är många, men det regelförenklingsarbete som regeringen har inlett är det som kommer att märkas tydligast i företagares vardag. Målet är att minska företagares kostnad för byråkrati med 25 procent fram till 2010. Område för område, regel för regel gås nu igenom. Det ska helt enkelt bli enklare och roligare att vara företagare. Herr talman! I vårpropositionen fortsätter vi att leverera. Vi har ett omfattande företagspaket på 8,8 miljarder. Vi gör det billigare att anställa genom att sänka arbetsgivaravgifterna för delar av tjänstesektorn redan från den 1 januari 2008. Vi förenklar för landets småföretagare genom att förlänga momsinbetalningsperioden från en till tre månader. Vi infriar vallöftet om att slopa förmögenhetsskatten och ser därmed till att det kapital som behövs i Sverige och i svenska företag stannar här. Steg för steg gör vi det enklare, roligare och lönsammare att starta och driva företag. Vi gör det därför att varje nytt företag innebär nya jobb. Varje nytt jobb innebär mer pengar till välfärden. Varje nytt jobb ökar också jämlikheten i det här landet. Herr talman! Vi behöver också ett perspektivskifte i miljöpolitiken. Alltför länge har svensk miljöpolitik dominerats av Socialdemokraternas kohandel med Miljöpartiet. Det har handlat mycket om piskor och lite om morötter. Framgångsrik miljöpolitik bygger på fungerande marknadslösningar i samarbete, och inte i konflikt, med näringslivet. Ett sådant samarbete med näringslivet finns på miljöteknikområdet. Redan i år satsas 80 miljoner på miljöteknik. Under resten av mandatperioden satsas ytterligare 150 miljoner per år. Det handlar om mer än ½ miljard till gröna jobb och miljöteknik. På det här sättet gifter vi ihop miljöutmaningar och miljöutveckling på arbetsmarknaden - nya gröna jobb. Framgångsrikt miljöarbete kräver också ett internationellt samarbete. Ett aktivt arbete i EU kan leda till goda resultat. Se bara på regeringens lyckade förhandlingar när det gäller lägre fiskekvoter och ambitiösa klimatmål inom EU! Det är bara två exempel. Samtidigt måste internationella lösningar gå hand i hand med en nationell politik som är målmedveten. Därför inför vi en miljöbilspremie på 10 000 kronor redan från den 1 april. Därför satsar vi ½ miljard på bättre havsmiljö. Därför kommer Centerpartiet och alliansregeringen att driva på för att Östersjöländerna inför ett gemensamt förbud mot fosfat i tvättmedel. Herr talman! Jag är stolt över att tillhöra ett regeringssamarbete som vågar ta itu med problemen och som hela tiden vill mer. De förslag vi presenterar i dag kommer att göra skillnad. De kommer att märkas i människors vardag, i människors plånböcker och i vars och ens vardagsmiljö. (Applåder)

Herr talman! Jag lyssnade med stort intresse på Pär Nuders analys av opinionsläget. Slutsatsen där var väl att alliansen backar på grund av att folk tycker att politiken är orättvis. Jag satt och väntade på analysen av varför Socialdemokraterna förlorade valet och varför man gjorde det sämsta valet i historisk tid. Jag tror att folk såg utanförskapet och var bekymrade. De tyckte att det var orättvist. Jag tror att folk såg att många människor fastnade i massarbetslöshet och tyckte att det var orättvist. Jag tror att det var därför man röstade fram en ny regering för det här landet. (Applåder) Herr talman! 21-årige Christoffer gick arbetslös i ett helt år. Vi som varit arbetslösa kan tänka oss hur det är för en 20-årig kille att vara i det läget. Kanske är det skönt i början att ta det lite lugnt och göra vad man vill. Men snart växer oron för framtiden. Snart blir man stressad. För Christoffer löste det sig. Han är en av de 1 000 ungdomar som nu har fått nystartsjobb. Han är en av dem som man har kunnat läsa om i tidningarna - en bland 10 000-tals människor som får en ny chans att ta sig in på arbetsmarknaden. Bakom statistiken finns just människor som Christoffer och många andra. De flesta av oss känner någon. Vi har en stark konjunktur och en politik som är inriktad på jobb. Det ger just denna effekt. Fler människor försörjer sig själva. Fler har arbetskamrater. Fler har större marginaler i hushållsbudgeten. Detta är viktigt. Det blir också mer pengar till att köpa nya och fina geografiböcker i skolan. Det blir mer pengar till äldreomsorgen till att köpa en färsk dillkvist till maten. Det är mycket som går bra i Sverige just nu. Vi har fler jobb och starka statsfinanser. Hushållens ekonomi förbättras. Men slutsatsen är inte att allt är bra. Vi ska vara glada att det på många sätt går bra för Sverige. Men det är inte läge att slå sig till ro och vara nöjd eller stolt. Det som krävs är att vi har ett fortsatt tydligt sikte på fler jobb. Det är som om Sverige har fastnat i en jobbparadox. Vi har begynnande brist på arbetskraft i flera sektorer och samtidigt så många utan sysselsättning. Arbetsmarknaden ser ut att fungera sämre än vad vi hade trott. Arbetslösheten bland ungdomar är hög i internationell jämförelse. Sysselsättningen bland nyanlända är låg. Kvinnor står oftare än män utanför arbetsmarknaden. För att ta oss ur jobbparadoxen behövs aktiviteter och grundläggande reformer på många områden. Det handlar om integrationen, utbildningen, jämställdhetspolitiken och företagsklimatet. Vi måste hålla fast vid en ansvarsfull ekonomisk politik med sunda statsfinanser. Det är överordnat. Vi måste också samtidigt arbeta inom de ramar som klimathotet sätter upp på oss alla. Herr talman! I nästan alla större städer i Sverige finns det bostadsområden med många arbetslösa, dåliga skolresultat, lågt valdeltagande och ibland också, tyvärr, hög kriminalitet. Så ser en stor del av Sverige ut. Alldeles för många invandrare har fastnat i passivitet i början av sin vistelse i Sverige. Vi vet att det är svårt att ta sig ur detta. Man fastnar. Två år efter mottagandet är bara 12 procent av de nyanlända kvinnorna sysselsatta. Många barn växer upp i miljöer där jobb är undantag. Det är inget bra sätt att börja sitt liv på. Utmaningarna på detta område är stora - mycket stora. Regeringen satsar nu 1 miljard på att lägga om integrationspolitiken. Det är en viktig satsning. För att få ut nyanlända i arbetslivet så fort som möjligt införs instegsjobb, där vi matchar utbildning i svenska med jobb och tydligt handledande. Dessutom görs satsningar på invandrares företag, på ett kvalitetslyft för sfi - svenska för invandrare - och för att förbättra mottagandet. Vi ska bli bättre på att ta till vara de kunskaper som de nyanlända har genom kompletterande högskoleutbildning och bättre validering. Men man ska vara ärlig och säga att detta förmodligen inte kommer att räcka. Mer kommer att behövas. Och det handlar inte bara om pengar. Det handlar om att lägga om strategin för integrationspolitiken - att ha tydligt jobbfokus men att också våga ställa krav på enskilt ansvarstagande. Lika viktigt är att se möjligheterna. Om vi lyckas lägga om integrationspolitiken och få den att fungera är det guld värt både för Sverige som land och för de nya svenskarna. Ungdomsarbetslösheten är fortfarande ett stort bekymmer. Läget har visserligen förbättrats på senare tid, men inte tillräckligt. Vi har en arbetsmarknad med sammanpressad lönestruktur och en arbetsrätt som gör att det är svårt för ungdomar att ta sig in. Den gamla regeringens skolpolitik förvärrade läget ytterligare. I vårpropositionen finns ett offensivt ungdomspaket. En jobbgaranti införs. Arbetsgivaravgiften sänks. Vi inför lärlingsutbildningar. Jag har under mina år i politiken varit ute på många gymnasieskolor och ständigt från lärare och elever mött en önskan om att få någonting annat för de elever som inte siktar på att bli akademiker. Jag har mött företagare som säger samma sak, och jag möter fackligt aktiva som också de längtar efter lärlingsutbildningar. Därför är det härligt för mig som gammal folkpartistisk skolpolitiker att nu konstatera att vi också i Sverige får ordentliga lärlingsutbildningar. Detta är, som jag ser det, en av de kanske enskilt viktigaste reformerna i vårpropositionen. Under perioden satsas ½ miljard kronor på försöksverksamhet. 2010, när den nya gymnasieskolan inrättas, blir lärlingsutbildningar en del i detta. Vi vet att lärlingsutbildningar passar bra på många av de områden där vi nu har arbetskraftsbrist. Därför är denna reform och försöksverksamhet bra inte bara för ungdomar som är på väg in på arbetsmarknaden utan också för företag som har svårt att hitta kompetent arbetskraft. Herr talman! Vi brukar säga att Sverige är ett av världens mest jämställda länder, men om man skrapar lite på ytan ser man att det är väldigt mycket kvar att göra. Vi har den mest könssegregerade arbetsmarknaden i västvärlden, kvinnor har lägre lön än män, kvinnor gör det mesta av hemarbetet och vi har en förhållandevis låg andel kvinnor som är chefer. Tidigare har regeringen satsat en hel del på detta, kvinnors företagande uppmuntras, avdrag för hushållsnära tjänster införs den 1 juli, konkurrensen i offentlig sektor ökar och jobbavdraget har också en tydlig jämställdhetseffekt eftersom det lönar sig bättre att dela på föräldraledigheten. I vårpropositionen sätts ytterligare ett tydligt mål för jämställdhetspolitiken. Fram till år 2010 ska de oförklarade löneskillnaderna i staten åtgärdas. Fler kvinnor ska ha ledande befattningar. På detta sätt ska staten bli ett föredöme som arbetsgivare. Vi kommer också att behöva göra mer för företagssektorn. Vi vet att fler företagare är helt avgörande för att vi ska lyckas med jobbpolitiken. Det finns höga förväntningar på alliansregeringen på detta område, och vi ska leva upp till dem. Det har också ett värde i sig att vi får fler företagare och att vi får en miljö i Sverige där människor känner att det blir lite lättare att pröva nya idéer. I den proposition som i dag läggs på riksdagens bord tas en hel del nya initiativ som underlättar för företagande. Förmögenhetsskatten avvecklas, och momsinbetalningarna ändras. Vi satsar på exportfrämjande, forskning i små företag, miljöteknikföretagande och mycket mer. Viktiga steg tas i rätt riktning, men vi kommer också där att behöva göra mer. Alliansen avser att fortsätta med en skattepolitik som är bra för företagande och jobb. Lägre skatt på arbete ger ett större arbetsutbud. Det är viktigt i det läge som svensk ekonomi just nu befinner sig i. Men skattepolitiken måste också ha ett längre perspektiv. Vi måste ständigt fråga oss om den beskattning vi har också leder till att vi får långsiktiga förutsättningar för bra och välbetalda jobb i framtiden. Vi ska konkurrera med stigande kvalifikationer och genom att bli bättre och bättre, inte genom att konkurrera med kinesiska löner. Därför måste vi göra det som är unikt. Att utveckla sig på arbetet, att studera och ta ansvar måste löna sig. I vårpropositionen pekas värnskatten ut som en skatt som på sikt bör tas bort. Det är riktigt och angeläget. Folkpartiet och jag menar att regeringen snart bör komma till skott på denna punkt. Den vårproposition som nu läggs på riksdagens bord är ansvarstagande. Vi tar ansvar för statens finanser. Vi ser att mycket utvecklas positivt, men vi är inte nöjda. Vi har fortfarande mycket stora grupper av människor utanför arbetsmarknaden och samtidigt brist på arbetskraft i allt fler sektorer. Det blir mer och mer tydligt att den konkreta politiken, mikroekonomin, är avgörande. Sänkta ersättningsnivåer eller höjd styrränta kan hantera symtom men inte grundorsaker. Därför är det så angeläget med åtgärder såsom förbättrad yrkesutbildning, sänkta marginalskatter och sänkta trösklar för att anställa. Herr talman! Folkpartiet och alliansen har fortsatt fokus på jobben. (Applåder) I detta anförande instämde Gunnar Andrén (fp).

Herr talman! Utanförskap är ett ord som ofta används i den här debatten. Vad betyder det egentligen? Jo, det handlar om människor som inte får chansen att försörja sig själva, uppleva gemenskapen kring fikabordet på jobbet eller känna sig efterfrågade av arbetskamrater och arbetsgivare. Detta utanförskap måste brytas, sade vi kristdemokrater tillsammans med våra kolleger i Allians för Sverige. Det är denna regerings viktigaste uppgift. Vi kan beräkna det här utanförskapet på lite olika sätt. Ett sätt är det som statliga Konjunkturinstitutet använder. Man räknar alla som lever på sociala ersättningar i form av a-kassa, sjukpenning, förtidspension, socialbidrag och så vidare. Räknar man om alla dessa till helårstal har vi haft en bra bit över en miljon människor i utanförskap ända sedan den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. När Socialdemokraterna lyckades sänka den öppna arbetslösheten något ökade i stället antalet människor i arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller antalet förtidspensionärer, men utanförskapet minskade inte. Men nu, detta år, 2007, inträffar någonting viktigt. Utanförskapet minskar, mätt på det här sättet, till under en miljon människor. Prognoserna visar att den utvecklingen fortsätter. Vi kommer att få allt färre i utanförskap. Detta är jag som kristdemokrat mycket stolt över. Vi tar viktiga steg för att bryta den onda cirkel som många människor tvingats leva i. Visst har vi en god konjunktur, och därför blir det också fler jobb. Men om vi ska knäcka utanförskapet måste vi få ekonomin att fungera bättre och få fler människor i arbete. Konjunkturinstitutet räknar med att de åtgärder som den här regeringen hittills har genomfört kommer att leda till att 70 000 fler personer får ett arbete. Ja, så många fler får arbete jämfört med om vi bara hade förlitat oss på konjunkturen. Totalt beräknas åtminstone 185 000 nya jobb skapas de kommande åren, och fler åtgärder kommer från regeringen. Vi genomför nu lärlingsutbildningar, sänker arbetsgivaravgifterna i tjänstesektorn och ökar tillgången på riskkapital. En liten men viktig sak i det stora hela är att när ungdomar feriearbetar och tjänar pengar ska inte föräldrarnas socialbidrag minska. Det minskar också utanförskapet. Detta är en politik som ökar rättvisan i samhället. Fler kan försörja sig själva, bli mindre beroende av bidrag och få ökade inkomster. Men mot detta har Pär Nuder inget recept. Allt har varit bra, som vanligt. Medan den nya partiledaren Mona Sahlin skickar ständiga signaler om att distansera sig från tiden med Göran Persson vid makten och försöker anslå en omprövningens ton, är allt bra enligt Pär Nuder. Allt har varit bra under Göran Perssons tio år vid makten. Om det nu har förts en rättvis, ansvarig och modern politik, för att använda Pär Nuders ord, under de gångna tolv åren kan man undra varför man inte har lyckats knäcka det här utanförskapet. I stället avskaffade man den förhatliga förmögenhetsskatten för aktiemiljardärerna men lät den vara kvar för villaägare och många med lägre inkomster. Utanförskapet bestod, fler blev beroende av bidrag, antalet platser i äldreboenden minskade i snabb takt och människor kände oro och undrade om de skulle ha råd att bo kvar i sin bostad med en skenande fastighetsskatt. Det var resultatet av den politik som Pär Nuder stod för och som han kallade rättvis, modern och ansvarig. Vi har hört att Pär Nuder och Socialdemokraterna gör ett stort nummer av rättvisa. De hävdar att regeringen för en orättvis politik. Själv förde man en politik som inte förmådde att ta itu med utanförskapet. Principen på vänsterkanten verkar vara att om alla har det lika dåligt är det rättvist. Herr talman! Låt oss ta en diskussion om just rättvisan med fastighetsskatten som åskådningsexempel. Pär Nuder har vid flera tillfällen i medier och i denna kammare beskrivit slopandet av fastighetsskatten som orättvist. Men vad menar egentligen Pär Nuder med orättvisa? Har han någon definition? Eller är det bara ett värdeladdat ord som han tillgriper för att han själv ogillar ett förslag? Om slopandet av fastighetsskatten är orättvist måste rimligtvis den nuvarande fastighetsskatten vara rättvis. Hur länge har den varit rättvis? Var den rättvis även före alla korrigeringar som Pär Nuder och andra tidigare finansministrar gjort, till exempel dämpningsregel, begränsningsregler och olika typer av frysningar för att hantera opinionen som känt oro och frustration över nuvarande system. Hur är då denna rättvisa fastighetsskatt konstruerad? Ja, för det första är det en skatt som följer marknadsvärdet. Det betyder att grannarnas husaffärer avgör taxeringsvärdet och därmed också skattens storlek. Är detta rättvisa? I definitionen av rättvisa brukar likhet inför lagen vara en del, men här har hus beskattas helt olika även om de är helt likvärdiga. Varför beskattar vi inte Volvo V 70 olika beroende på om den är parkerad utanför en villa i Danderyd eller utanför en hyreslägenhet i Lycksele? Är därmed fordonsskatten orättvis, Pär Nuder? Storleken på inkomsten har inte heller spelat någon större roll. På västkusten har rika norska sommarstugeägare med noll i inkomst i Sverige fått den lägsta skatten, medan vanliga svenskar med låga inkomster, som bara har råkat bo på fel ställe, har tvingats sälja sina hus och sommarstugor på grund av den skenande fastighetsskatten. Är detta rättvisa à la Pär Nuder? För den egna retorikens skull är det bra att kunna ställa Stockholms norra förorter mot landsbygden. Men att normala inkomsttagare drivits iväg från villaområden i stora delar av Stockholm på grund av fastighetsskatten glömmer Pär Nuder i sin iver att vara moraliskt indignerad. Nuvarande fastighetsskatt har ökat de ekonomiska klyftorna mellan olika bostadsområden, inte minst i Stockholmsområdet. Det är inte rättvisa! Det är som om vänstersidan vill ha klasskillnader, segregation och rikemansområden, för annars försvinner hela grunden för den politiska agitationen. Fastighetsskatten är en skatt på löpande inkomster - inkomster som inte finns. Det brukar på ekonomspråk kallas för "fiktiva intäkter". De motiveras av att varje husägare skulle kunna hyra ut sitt hus till marknadsmässiga priser. Även om folk dock köper hus för att bo i dem, vilket de flesta faktiskt gör, slipper de inte undan. I stället får de betala skatt på förmånen av att få bo i huset de redan köpt med beskattade pengar. Att betala skatt på fiktiva intäkter är alltså rättvisa enligt Pär Nuder! Det är självklart att om man avskaffar en skatt som stigit kraftigt under senare år blir det större skattesänkningar för dem som drabbats hårdast av höjningarna än för dem som drabbats mindre hårt av dagens system. Rättvisa, likhet inför lagen och respekterande av äganderätten är alltså motiven till att vi kristdemokrater så envetet krävt ett slopande av den nuvarande statliga fastighetsskatten. Pär Nuder försöker också skapa motsättningar mellan landsbygd och storstad. Han sade i Svenska Dagbladet i början av april att den löpande fastighetsskatt som nu slopas för storstädernas villabefolkning ska betalas genom landsbygdens försäljningar med höjd reavinstskatt. Sanningen är dock att en principlös och orättfärdig årlig beskattning på intäkter som inte finns slopas, och reavinstbeskattningen, det vill säga beskattningen på den vinst som ägaren gör vid en försäljning, höjs till samma nivå som övriga kapitalvinster. Vinst på hus får nu samma skatt som vinst på aktier. Denna princip är klockren. Du beskattas när du får pengarna i handen! Det kallas för likviditetsprincipen och är en rättvis, proportionell beskattningsprincip. Ju större vinst, desto mer pengar går till skatt - skatt efter bärkraft. En liten vinst på landsbygden beskattas med en liten summa, och en stor vinst i Danderyd beskattas med en stor summa. Herr talman! Det kallar jag rättvisa! (Applåder) I detta anförande instämde Gunilla Tjernberg (kd).

Herr talman! I dag kan vi se en nöjd finansminister som paketleverantör. Han kommer med ett paket åt dem han och hans parti Moderaterna alltid företrätt och alltid kommer att företräda oavsett vokabulär, nämligen rikemansklubben. Klassintresset förnekar sig som bekant aldrig! Det skulle också kunna uttryckas som den gamle Nobelpristagaren Bertrand Russell en gång sade att de lyckligt lottade inte får hindras från att utöva sin tyranni över de mindre lyckligt lottade. Vi får ett samhälle där klyftorna vidgas, där sammanhållningen minskar och solidariteten urholkas, för det är ju det regeringens vårproposition går ut på även om den kläds i andra, vackra ord i inledningen. Bakom de första sidorna ser man dock en tydlig, föraktfull klasspolitik. Ekonomisk politik handlar om samhällets resurser. Det handlar om hur resurserna ska fördelas och investeras nu och i framtiden. Jag skulle vilja delge regeringen några av mina vardagsbilder så att man kanske kan se hur människor faktiskt har det. Först en konferens med temat vad man kan göra lokalt för att motverka ekonomisk utsatthet. Sedan ett besök i Nacka på en facklig blockad av ett vårdföretag som vägrat teckna kollektivavtal. Ägaren tar ut en lön på 50 000 i månaden men vägrar att teckna avtal med avtalsenliga löner. Därefter ett samtal med ordföranden i föreningen Fattiga Riddare om hur villkoren för så kallade evighetsgäldenärer kan förbättras. Samma vecka får jag i Arbetarbladet där hemma läsa att den moderata oppositionspolitikern - din vän, Borg! - faktiskt har fått sänkt fastighetsskatt med ca 50 000. Jag tänker att hon nog nu kan renovera tennisbanan som hör till huset. Veckan därefter får hon ännu mer pengar genom avskaffandet av förmögenhetsskatten. Då tänker jag på mamman som hörde av sig. Hon, den ensamstående kommunalaren, som hade fått sin a-kassa sänkt till 4 000 i månaden, och hennes förtvivlan. Moderat fördelningspolitik innebär faktiskt fåtalets frihet på bekostnad av det stora flertalets. Svensk ekonomi går på högvarv, och de senaste ett och ett halvt åren har hushållens förmögenheter stärkts med 650 miljarder. Statistik kan dock förvilla, det vet vi alla. För de fattigaste 10 procenten har faktiskt förmögenhetsställningen försämrats medan de rika har blivit rikare. 10 procent äger 60 procent av nettoförmögenheten, och kom ihåg när högern pratar om förmögenhetsskatten som ett jätteproblem att det framför allt är 23 000 hushåll som gör storklipp. Kom då också ihåg vilket kön de som gynnas har - jag tror nog att det är män i slips och kavaj! 200 miljarder fördelas vid aktieutdelningar. Det motsvarar ett lönelyft på 16 procent för de privatanställda. Konstigt nog är det lika mycket som direktörernas genomsnittliga lönelyft per år - direktörer som nu har en inkomst på 25 000 kronor per dag. Det beskrivs inte som ett problem i vårpropositionen. Däremot gör det det när arbetstagarna kräver sin del av den ökade tillväxten och de ökade vinsterna i näringslivet. Det får mig att tänka på Nya moderaternas vallöften om att väljarna ska känna igen att de - Moderaterna alltså - styr, och att de alltid ifrågasätter och utmanar samhällsproblemen. Vilka skulle då dessa samhällsproblem kunna vara? Kan det vara bristen på jämställdhet och att kvinnor fortfarande bara når upp till 84 procent av mäns inkomster? Kan det vara att kvinnor och ungdomar har osäkra visstidsanställningar, att människor känner sig jagade av Försäkringskassan och arbetsförmedlingen, eller att vår miljö föröds och att det behövs krafttag för att ställa om till en hållbar infrastruktur och produktion? Eller är det stora samhällsproblemet i stället att de kraftigt växande förmögenheterna rent av är för små, eller att löneklyftorna behöver vidgas ytterligare? De som tycker så är inte många, men de bestämmer desto mer i dagens Sverige. Det är deras problem som bemöts i vårpropositionen. Dagens klappar stod på deras önskelista! "Vår beskrivning av verkligheten är viktig. Och den måste ta sin utgångspunkt i hur människor upplever sin vardag - där de bor." Det säger Nya moderaterna i sin guide. Ja, det är ju troligt att människor i sin vardag i Djursholm eller Vellinge upplever verkligheten på precis det sätt som Anders Borg ger uttryck för och skissar en politik för. Där kan man hitta dem som har problem med för mycket pengar och gnäller över att de betalar för mycket skatt. De som gör det brukar dessutom ha råd att själva betala för avgiftsfinansierad i stället för skattefinansierad välfärd. Där kan man höra resonemangen om att socialförsäkringssystemen och tryggheten på arbetsmarknaden - sådant som i verkligheten har gett Sverige unikt höga tillväxttal och toppositioner i internationell välfärdsstatistik - egentligen förstör samhället. Där kan man också råka på inställningen att den som är arbetslös egentligen är lat, att den som är sjukskriven egentligen simulerar, och som spegelbild inställningen att har man mycket pengar på banken så förtjänar man ännu mer. Det är gulligt, eller hur? Alla har inte de här värderingarna förstås, men det är de strömningarna som Anders Borg och hans kumpaner följer med i. Det är de värderingarna som kläs i mjukt, ljusblått tyg och presenteras som hårda paket till svenska folket. Vi har låtit riksdagens utredningstjänst titta på några olika hushåll. En förmögen familj med två höginkomsttagare som bor i en villa i Djursholm - Borgs vänner - får i vårt exempel 272 000 mer per år tack vare de förändringar som genomförts och aviserats. En arbetarfamilj i Ockelbo med hus får 8 000 mer per år. Då är det långt till den där tusenlappen! Den arbetslösa som hade 24 000 i månaden innan hon blev arbetslös får 3 000 mindre. Sjukpensionären får ingenting i dag - jo, hon får ett litet paket med sänkt pensionsrätt i framtiden. Och om hon har tur och har lite arbetsförmåga kvar och dessutom har den extra turen att få ett jobb kan hon få behålla en del av bostadstillägget. Men har hon inte den turen lämnas hon åt sitt öde! Studenten får inte en krona trots tidigare löften och orimligt dåliga ekonomiska villkor. Jo förresten, presenten till studenten är att det blir betydligt svårare att få en lägenhet tack vare regeringens bostadspolitik! Men vem får betala för denna högerpolitik, som presenterades i höstas och som nu fördjupas i och med vårpropositionen? Alla i hela vårt samhälle får betala dessa presenter till dem som redan har det mesta. Otryggheten ökar, räddhågsenheten växer och sammanhållningen minskar. Skattebasen eroderar och tvingar fram nedskärningar av välfärden. Vi får helt enkelt ett land som är sämre rustat för att möta framtidens utmaningar. Alla får också betala för underlåtenheten att göra rejäla satsningar för en bättre miljö. I stället för att satsa slår regeringen rekord i kreativ bokföring i den så kallade miljösatsningen. Vi trodde från Vänsterpartiets sida att ni tog hela vår havspolitik, och blev i början glada. Men vi såg sedan att ni hade glömt den viktigaste delen: hur man stoppar tillförseln till Östersjön av nya näringsämnen. Och ni glömde en annan väsentlig del: nya pengar. Era två stora miljösatsningar, miljöbilspremien och havsmiljön, finansieras genom minskade anslag till biologisk mångfald i skogen. Den hotade skogen ställs mot det hotade havet. Regeringen vill inte bedriva en ansvarsfull miljöpolitik, så vi får alla vara med och betala när klimathotet inte tas på allvar. Alla utom de riktigt förmögna förlorar på att ni slår sönder bostadssubventionerna och därmed sätter stopp för byggandet av massor av nya lägenheter. Ni tvingar fram hyreshöjningar för 400 000 hushåll. Man kan tänka på det bibelcitat som troligtvis har lett Kristdemokraterna i utformningen av den nya fastighetsskatten: "Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har." Två tredjedelar går till den rikaste tredjedelen av befolkningen, precis som när det gäller jobbavdraget. Alla får betala, utom de kommuner i Stockholms län som också vinner på fastighetsskatten och jobbavdraget, när de regionala klyftorna ökar genom att det kommunala utjämningssystemet förändras och statsbidragen till kommunerna urholkas. Alla utom de som redan äger mycket och kommer att köpa på sig mer, alltså den procent som äger 70 procent av alla aktier i Sverige i dag, får betala när våra gemensamt ägda bolag säljs ut. Intäkterna minskar, oligopol förstärks och naturliga monopol blir privata. Det är en enfaldig politik, som förstärker enfalden i ägandet. Alla löntagare får betala för regeringens så kallade jobbpolitik. Lönerna anses för höga, för många studerar och för länge och tryggheten är för stor. Regeringens lösningar blir då självklara. Utbildningspolitiken inriktas på att minska möjligheterna till högskolestudier och snabbare skilja ut dem som ska ha lågavlönade jobb med små avancemangsmöjligheter. Arbetsmarknadspolitiken inriktas på att skapa en låglönemarknad och större inkomstklyftor. Politiken för socialförsäkringar inriktas på att vältra över större bördor på arbetstagarna. Det tog ett tag innan ni kom fram till jämställdhetspolitiken. Man hade nästan varit nöjd om ni bara hade konserverat skillnaderna mellan män och kvinnor; era förslag går ut på att öka dem. Alla kvinnor får betala när ni försämrar socialförsäkringen, när satsningar i välfärden uteblir, när mäns inkomster ökar mer än kvinnors och när hushållsnära tjänster införs. Tidningen Arbetaren visar att en städerska behöver jobba i 2 timmar och 24 minuter för att få råd att köpa en timmes subventionerad städtjänst. Hon lär alltså städa själv där hemma. Man måste tjäna 46 000 i månaden för att det ska löna sig att anlita städhjälpen i stället för att gå ned i arbetstid själv. Det är en del manliga chefer som gör det, och en och annan minister också, eller hur? Men hur var det nu huvudbudskapet löd? Jo, det ska löna sig att arbeta! Det får mig att tänka på Peps Persson: "Det är falsk matematik, som gör den fattige så fattig och den rike så förbannat rik." Bevare oss för regeringens manspolitik! (Applåder) Det behöver inte vara så här. Vi kan faktiskt satsa på trygga socialförsäkringssystem och på en ökning av antalet anställda i vård, skola och omsorg. Det är det som befolkningen efterfrågar. Vi kan satsa på utbildning och forskning för att i framtiden stå starka. Vi kan satsa på hållbara investeringar i järnvägar och kollektivtrafik, på byggande och ombyggnationer av hyresrätter och på energisnåla och tillgängliga bostäder. Vi kan satsa på hållbar produktion och en total energiomställning - bara vi vill. Det ger oss möjligheter att gå före i den globala konkurrensen. Det är där framtiden finns, inte i skoputsarjobben i hushållen i Djursholm eller genom fusk och bluff i miljöpolitiken. Kom ihåg att alla människor är ömtåliga. Det är därför vi ska ställa upp för varandra. Den som i dag är frisk och har jobb kan bli av med jobbet eller drabbas av sjukdom. Högerregeringen däremot tycker att envar ska sköta sig själv, att vi ska överge varandra för att finansiera skattesänkningar. Moderaterna har blivit kända för att måla sin politik i ord som inte stämmer med det de gör i praktisk handling. Det är det som är Nya moderaterna - illusionisterna. I Arbetarbladet därhemma har man döpt om Anders Borg till Anders Labero. Visst är det talande. I Nya moderaternas guide finns en ordlista, så att deras företrädare vet vad de ska säga, som Borg här i dag. Man ska säga "förbättra" - inte "förändra", "mångfald" - inte "privatiseringar", "det ska löna sig att arbeta" - inte "sänka ersättningsnivån" och "smarta straff" - inte "hårda straff". Det här är en bra idé. Jag tänkte hjälpa er med några nya ord. I stället för "ökade klyftor" - "rätt person på rätt plats". I stället för "utsortering" - "jobbgaranti för ungdomar" eller "ny gymnasieskola för framtiden". I stället för "bostadsbrist för ungdomar" - "stärkta familjeband". I stället för "utslagning på arbetsmarknaden" - "spännande att pröva något nytt". Och i stället för "hyckleri" - "en guide till Nya moderaterna". (Applåder) I detta anförande instämde Wiwi-Anne Johansson, Jacob Johnson Kalle Larsson, Elina Linna, Lena Olsson och Alice Åström (alla v).

Herr talman! Statens finanser fortsätter att visa stora överskott. Sysselsättningen fortsätter att stiga kraftigt. En viktig orsak till detta är den politik som regeringen fört under de senaste två mandatperioderna tillsammans med Miljöpartiet. Men jag ser med oro på den expansiva politik som dagens regering för. Ofinansierade skattesänkningar kan i dagsläget vara mycket skadliga för ekonomin. Risken är stor att den goda ekonomiska utvecklingen bryts med höjda räntor och minskad sysselsättningsökning som följd. I vårbudgeten redovisar regeringen ökade utgifter, minskade skatteintäkter och ett försämrat saldo på 13 miljarder. Att förmögenhetsskatten slopas utan att det fullt ut finansieras av de grupper som får sänkt skatt är ett fördelningspolitiskt misslyckande, som riskerar att späda på inflationen och höja räntorna. Det är nu stor risk att penningpolitiken måste städa upp efter en alltför expansiv finanspolitik för att undvika en överhettad ekonomi. Politiskt kan man säga att det är en ordentlig rivstart som alliansen har haft. Nya mer eller mindre genomtänkta förslag lanseras varje dag via medierna. Men hur hänger verkligheten ihop med det som utlovades före valet? Man sade att jobb skulle skapas. Den förväntade ökningen av sysselsättningen av regeringens politik verkar vara ganska blygsam. Enligt Ekonomistyrningsverket bidrar alliansens politik endast till 55 000 nya jobb under hela mandatperioden. Företag skulle skapas och företagande uppmuntras. Det blev i stället en skattehöjning för de allra flesta småföretag genom en höjning av arbetsgivaravgifterna. Utanförskapet skulle brytas. Utanförskapet förstärks i stället för de grupper som står längst från arbetsmarknaden: människor som är sjuka eller har svårt att komma tillbaka i arbete. Sunda finanser och en ansvarsfull ekonomisk politik utlovades. Finansministern har gjort det till sitt signum att vara bäst i den nationalekonomiska skolklassen. Problem ska lösas snarare med krassa analyser och matematik än med politisk vilja, engagemang och ambitioner. Hur blev det? Finansministern klarar inte av att stå emot alliansklasskamraterna utan ger efter för olika icke finansierade profilförslag som blåser på i en redan hög konjunktur. För att låna finansministerns egna ord från DN i mars i år: "När ekonomin växer snabbt är det samtidigt viktigt att hålla fast vid en återhållsam finanspolitik. Ska vi kunna nå framgång och åstadkomma bestående förbättringar på den svenska arbetsmarknaden och för svensk ekonomi krävs det att vi för en långsiktigt ansvarsfull politik." Detta klarar man tyvärr inte att leva upp till. Herr talman! Regeringens största misslyckande är på klimatområdet, där det fortfarande saknas nödvändig politik. Regeringen klarar inte att axla det ansvar som klimathotet medför. Under hösten har det kommit åtskilliga rapporter som bekräftar allvaret vad gäller klimatförändringar. Den omtalade Sternrapporten har också satt ett pris på den icke-politik som regeringen bedriver. Mellan 5 och 20 procent av framtida bnp kostar det att inte göra något i dag. Att då inte vidta de nödvändiga åtgärderna är djupt oansvarigt. Detta innebär en fortsättning på fyra förlorade år för miljön. Det är inte mycket innehåll. Det är en hel del snack. Regeringen redovisar i budgeten sina tre stora klimatinitiativ. Det är bildandet av ett råd, bildandet av en beredning och tillsättandet av en kommission. Det är som hämtat ur Grönköpings veckoblad. Det som krävs i dag är konkreta åtgärder. Den av regeringen aviserade klimatmiljarden skjuts på framtiden. Miljöbilspremien presenteras. Men regeringen gör samtidigt inget för att skapa drivkrafter för att människor också ska köra miljöbilen på miljöbra bränslen. Den som får miljöbilsbonusen får det på bekostnad av skydd av skogar. Miljöpartiet har haft klimatfrågan på den politiska agendan sedan 80-talet, Moderaterna i ett par månader. Man kanske därför ska ha lite förståelse för barnsjukdomar. Men det är faktiskt för allvarligt för att lämnas därhän på grund av bristande kompetens. Håll ut! Det finns hjälp att få. Vi har en hel rad med verktyg som kan underlätta för människor att leva klimatvänligt och som gör att det lönar sig för folk att göra de miljöbra valen i vardagen. I takt med att människors medvetenhet om klimatproblem växer förväntar de sig också att politikerna ska genomföra konkreta åtgärder för att minska utsläppen. Vi behöver en politik som engagerar människor och som gör det möjligt för alla att vara delaktiga i vår gemensamma strävan att rädda klimatet. Människor vill göra något åt klimatet i dag. Vi politiker behöver möta det engagemanget, och vi måste göra det enklare för folk att leva klimatsmart i vardagen. Det behövs en lång rad åtgärder för att minska klimatpåverkande utsläpp. Vi vill göra en stor satsning på att energieffektivisera miljonprogrammens bostadsområden. Kollektivtrafiken behöver förbättras. Vi har satt en miljon nya sittplatser som mål i kollektivtrafiken under de närmaste fyra åren. I våra tre storstäder finns det i dag stora kapacitetsproblem i kollektivtrafiken. Tågen kommer inte i tid och de är överfulla. För att klara de åtgärder som redan i dag finns i Banverkets framtidsplan krävs att det skjuts till mer pengar. Annars försenas redan planerad spårutbyggnad. I regeringens proposition gör man så att när man genomför några miljöåtgärder tar man pengar från andra delar i miljöpolitiken. Man genomför en miljöbilspremie och en satsning på havsmiljön. Det är visserligen bra att man gör någonting, men det krävs mycket mer. Att då ta pengar från biologisk mångfald visar att man inte tar miljöfrågorna på allvar. Miljöministern säger att man inte når miljömålet på området biologisk mångfald. Därför minskas anslaget. Jag undrar över den logiken. Regeringen säger sig satsa 3 miljarder på miljön. Jag kan säga att det var lite svårt att i budgeten hitta det paketet bland alla era andra paket och se hur det räknats. Men om vi antar att ni satsar 3 miljarder på att reducera koldioxidutsläpp ser vi att ni samtidigt avskaffat koldioxidskatten för den handlande sektorn, som kostar 1 miljard per år - alltså 3 miljarder under samma tid. Ni satsar 3 miljarder på minskade utsläpp och sedan satsar ni 3 miljarder på ökade utsläpp. Ni tar med den ena handen och ger med den andra. Jag tror faktiskt att jag nu börjar förstå logiken bakom regeringens politik på olika områden. När de arbetslösa inte får jobb drar man in pengarna. Man minskar ersättningen och stressar arbetslösa för att få fler i arbete. När vi inte når miljömålen drar vi in pengarna och stressar naturen ytterligare. Jag tror dessvärre inte att denna politik funkar, vare sig på arbetslösa, ekar eller skalbaggar. Herr talman! Regeringen har gett sken av att driva en företagspolitik. Men företagarna är i dag grundlurade. De står besvikna med skattehöjningar. Vi har fått vittnesmål om att många ringer till företagsorganisationerna och är besvikna i dag. Man genomför hushållsnära tjänster, som är en felprioritering av den offentliga sektorns medel och som skapar dåliga fördelningspolitiska effekter. Tjänstesektorn blir allt viktigare. Men som framtida utvecklingsfaktor inom tjänstesektorn spelar knappast städning och trädgårdsskötsel någon betydelsefull roll. Det är inte de här branscherna som kommer att vara i framkant när det gäller att utveckla en miljöinriktad, jämställd och modern ekonomi. Om man vill stimulera tjänstesektorn måste det nog mer verksamma medel till än en skurtrasa och en dammvippa. Regeringens företrädare menade i valrörelsen att det råder massarbetslöshet i Sverige och att en och en halv miljon människor är i utanförskap. Många var faktiskt de arbetslösa som räknade med att få jobb med Sveriges nya arbetarregering. Vad fick då dessa en och en halv miljon människor? De fick lägre a-kassa och sämre sociala försäkringar. Hur det ska leda till jobb har regeringen ännu inte lyckats förklara. En person som redan har skickat 300-400 jobbansökningar utan att få komma på en enda intervju kanske kan skicka 500-600 i stället. Men hur kommer det att leda till fler jobb? En bra sak med regeringens budget är att ni verkar ha läst vår budgetmotion från i höstas och nu föreslår exakt samma åtgärder på näringslivsområdet: mer pengar till Almi, en miljötekniksatsning och en satsning på Forska och väx, forskning i småföretag. Även om era förslag är på en något lägre nivå är det förändringar i rätt riktning. Herr talman! Moderaterna sade i valet att man skulle bedriva en skattesänkningspolitik för låginkomsttagare. Men det blev skattesänkningar för dem som redan i dag tjänar mest. Lägg sedan till avskaffad fastighetsskatt och förmögenhetsskatt så blir effekten helt förödande. Regeringen genomför nu ett gigantiskt bidragspaket till de rikaste i samhället. Jobbskatteavdrag med dålig fördelningseffekt, avskaffad förmögenhetsskatt, avskaffad fastighetsskatt och subventioner för hushållsnära tjänster - hur kunde ni hamna så fel? Kanske 10 000 kronor mer i månaden går till de rikaste i Sverige. Om ni hade sagt att ni skulle göra det innan valet, tror Anders Borg att ni då hade vunnit valet? Finansministern sade i Nyhetsmorgon söndag i går att det inte är roligt att ge stora skattelättnader till dem som är rikast i Sverige. Det måste kännas svårt i dessa dagar. Men ha förtröstan! Jag tänkte passa på att ge finansministern några tips som kan få livet att kännas betydligt roligare. Höj studiemedlet, höj ersättningen för arbetslösa, reformera jobbskatteavdraget så att de största skattelättnaderna går till dem med de allra lägsta inkomsterna och höj skatten för dem med de allra högsta inkomsterna så kommer allt att kännas roligare. Den moderata politiken innebär mer till dem som redan har och mindre till dem som faktiskt behöver. Mer till dem som är rikast. De som däremot har låga inkomster eller ingen möjlighet att jobba alls får dela på smulorna som blir över när regeringen har sänkt skatterna. Detta är en fördelningspolitisk katastrof. Av jobbskatteavdragets ca 40 miljarder går hela 37 procent till de två rikaste tiondelarna av befolkningen. Vad är det egentligen för människosyn som ligger bakom den här politiken? Tror ni att människor simmar fortare hela tiden om de nästan håller på att drunkna? Tror ni att människor inte simmar framåt av sig själva? Regeringens politik går ut på att man ska ha näsan precis ovanför ytan. Hotet om att drunkna ska hänga över en, och man måste räkna med att en del faktiskt drunknar på vägen mot regeringens förlovade samhälle. Det sätt som regeringen nu avskaffar fastighetsskatten på får väldigt dåliga fördelningseffekter. Individer med fastigheter med höga taxeringsvärden får sänkt skatt, samtidigt som reformen betalas av alla genom höjd reavinstskatt. I och med vårpropositionen fortsätter man på den inslagna vägen och gör försämringar för de redan sämst ställda. Denna gång handlar det om unga arbetslösa som ska klämmas åt. A-kasseersättningen till unga under 25 år försämras kraftigt. Förslaget innebär sämre möjligheter för unga att klara sin försörjning och en diskriminering av unga människor. Regeringen säger att man vill satsa på kunskap. I de lägre åldrarna ska detta uppnås med mer detaljstyrning, drill och disciplin. Vad gäller högre utbildning prioriteras inte den gruppen alls. Studenter får stå tillbaka när förmögenhetsskatten ska avskaffas. Det krävs en höjning av studiemedlen nu. En student har ungefär 7 000 kronor i månaden att leva på. Det krävs för de flesta ett jobb vid sidan om eller välvilliga föräldrar. Det är inte alla som har den möjligheten. De flesta går back varenda månad. Den enda studentåtgärd som den här regeringen har genomfört är att avskaffa studerandevillkoret. Det försvårar för studenter om de inte får jobb dag 1 efter avslutade studier. Studenter i alliansens Sverige får fortsätta ett liv med nudlar, ketchup och vitaminbrist. Studenters politiska frågor, deras ekonomi, deras hälsa och deras sociala trygghet har varit alldeles för lågt prioriterade i många decennier. Framtiden är beroende av att folk vill studera på högskolan, att de orkar och kan satsa flera år av sitt liv på studier. Men då måste vi göra det ekonomiskt rimligt att studera. (Applåder) I detta anförande instämde Per Bolund och Gunvor G Ericson (båda mp).

Herr talman! Det är viktigt att vi kommer ihåg vad det var för ekonomisk verklighet vi befann oss i före valet och vart vi är på väg. I Sverige rådde massarbetslöshet. Vi hade ett utanförskap där över en miljon människor var beroende av sociala ersättningar och där mer än en och en halv miljon människor antingen stod utanför arbetsmarknaden eller arbetade mindre än de skulle önska. Vi hade en högre arbetslöshet än många av våra grannländer - Danmark, Norge, England, Holland, Irland och Österrike. Jag kan fortsätta uppräkningen länge eftersom det var många länder som hade lägre arbetslöshet än Sverige. Det var många länder som hade haft en väsentligt snabbare jobbtillväxt än Sverige. Det var den verklighet vi tog över ansvaret för. Sedan har sysselsättningen och arbetslösheten börjat förändras. Våra bedömningar på Finansdepartementet, och andra experters bedömningar, visar att sysselsättningen nu kommer. Det blir 185 000 i reglerad sysselsättning de närmaste fyra åren. Det blir 160 000 färre i utanförskap, och det blir 100 000 färre arbetslösa. Vi har en tillväxt på 3 procent i Sverige. Trots det har vi en inflation som i underliggande termer understiger 2 procent. Vi har 2-3 procents överskott i de offentliga finanserna. Naturligtvis ska Pär Nuder, Socialdemokraterna och de tidigare koalitionspartierna ha heder av att de lämnar ifrån sig statsfinanserna i ett gott skick. Men låt oss också konstatera att de offentliga finanserna sedan budgetpropositionen presenterades har stärkts med 70 miljarder. Det är glädjande. Det viktigaste vi har i samhället är att människor kommer i arbete. Vi måste ha den fulla sysselsättningen som drivkraft för vårt arbete. Det är viktigt att vi också minns hur det lät i valrörelsen och i den senaste budgetdebatten. Då talades det om en så kallad lönesänkarallians. Den enda mekanism som vår politik kunde skapa jobb med var med fallande löner och ett stigande antal personer med låga löner. Nu ser vi att löneökningstakten är god. Jag har ännu inte hittat ett avtalsområde där man har gått fram med avtal som innebär sänkt löneökningstakt. Vår politik skulle inte leda till några nya jobb. Kvalificerade bedömningar av den utveckling vi ser tyder på en snabb ökning av sysselsättningen. Vår politik skulle leda till högre arbetslöshet under 2007. Nu ser vi att arbetslösheten minskar också 2007 och att det är en kraftig reduktion av den totala arbetslösheten under mandatperioden. Det talas mycket om ökade klyftor. Man får lite känslan av att vi nu lämnar paradiset för att inträda i en mörk tidsålder. Då kan man slå upp vårpropositionen. Det finns en bilaga om fördelningseffekterna. Det är en mycket bra bilaga. Den visar till exempel att de som hade mest fick 40 procents ökning av inkomsterna under den förra regeringsperioden. De som inte hade så mycket fick en ökning med 9 procent. Man kan bläddra vidare, och då ser man att den översta tiondelens inkomstandel ökade från den period som Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade ansvar för med 19 procent. Men håll i hatten! Socialdemokraterna hade ett eget ansvar dessförinnan, och då lyckades de få upp andelen med 22 procent totalt. Vi talar om den relativa ekonomiska standarden för olika grupper. Vi har hört att det nu bedrivs en klasspolitik mot ungdomarna. 15 procent minskade ungdomarnas standard med under den förra regeringsperioden. Det var under den tid Vänsterpartiet deltog. Det finns en lång redogörelse för de grupper där det finns en hög andel med låg ekonomisk standard. Det handlar om kvinnor med barn. De fick försämringar. Det handlar om ensamma kvinnor i åldrarna 20-44 år. Där blev det en dålig standardfördelning. Det handlar om ensamma kvinnor i åldrarna 65-74 år. Det handlar om ensamma män i åldrarna 45-64 år, sammanboende med barn och sammanboende i olika åldrar. Det finns en grupp som fick förbättrad standard i dessa termer, nämligen ensam man med barn. I detta röda paradis steg häpnadsväckande nog inkomstspridningen, Ginikoefficienten, med 17 procent när Vänsterpartiet satt vid ratten och - håll i hatten! - 29 procent för Socialdemokraternas hela period. Det ska utvärderas. Det är naturligtvis häpnadsväckande! Det måste naturligtvis vara vi som har ansvaret även för detta, det vill säga att under en lång period av socialdemokratiskt ansvar har klyftorna lyckats öka. Sanningen är att det vi nu gör med till exempel förmögenhetsskatten är en mindre ökning av inkomstspridningen än den vi såg mellan 2005 och 2006. Det här är viktigt. Jag tycker inte att ekonomiska klyftor är bra. Jag är också övertygad om att en jämn ekonomisk standard byggs på den fulla sysselsättningens grund. Det är därför fördelningsanalyserna ser ut så. Det är därför inkomstskillnaderna har ökat i Sverige. Vi har tappat den fulla sysselsättningen som övergripande mål. När människor ställs utanför arbetsmarknaden och när de hamnar i arbetslöshet och får andra former av sociala ersättningar växer klyftorna. Det är när arbetslösheten faller och sysselsättningen ökar som vi kan minska klyftorna. Det är därför vi sätter jobben främst. Låt oss titta på detta. Vi har infört ett jobbskatteavdrag där 30 miljarder går till låg- och medelinkomsttagare. Det är naturligtvis orättvist. Jag är övertygad om att om man skulle ta oppositionens kritik på allvar skulle det sannolikt vara bland det mest orättvisa som har gjorts - kanske inte i världshistorien men under lång tid. Men hur tror ni att det ser ut om vårt jobbskatteavdrag läggs bredvid den skattereform som Socialdemokraterna genomförde 1990-1991? Det finns sådana fördelningsanalyser, vi har uppdaterat och gjort om dem. De visar naturligtvis att jobbskatteavdraget är väsentligt mycket mer rättvist fördelat än den gamla skattereformen. Sedan blir det bättre eftersom Miljöpartiet och Vänsterpartiet i tydligare form kom in i samarbetet. Då fick vi kompensationen för egenavgifterna. Då måste vi se skillnaderna när vi gör fördelningsanalysen. Då måste vi se att där har rättvisan haft sin fulla kraft och fått sitt fulla genomslag. Men så är det inte. Där ser fördelningseffekterna ungefär likadana ut som vårt jobbskatteavdrag. Det som är det avgrundsdjupa mörkret ser identiskt ut med det som är solens och ljusets krafter. Det är samma sak när vi talar om förmögenhetsskatten. Låt oss göra en fördelningsanalys av den. Den kommer inte att se vacker ut. Den förra regeringen avskaffade arvs- och gåvoskatten. Hur tror ni det ser ut? Vilka grupper tror ni gynnas av att arvs- och gåvoskatten tas bort? Nej, det måste vara några helt andra än de som gynnas av förmögenhetsskatten. Den socialdemokratiska regeringen lovade i valrörelsen att sänka skatten på fastigheter med 6 miljarder. Hur tror ni det ser ut fördelningsmässigt? Tror ni att det ser radikalt annorlunda ut än när vi sänker fastighetsskatten med 6 miljarder? Det är inte så. Åtgärderna ser ungefär likadana ut. Det vi kan konstatera är att jobbskatteavdraget är en av de skattereformer som bidrar till minskad inkomstspridning när vi tittar på det i statiska kalkyler. Lägger vi på normala effekter kommer de största inkomstökningarna att ske bland de lägsta inkomsterna. Det är där de betyder mest, och det är där vi sänker marginaleffekterna med fem sex procentenheter. Det är där vi får de stora reduktionerna av det skattetryck som vilar på människor med låga inkomster i Sverige. Det är därför vi vill gå vidare med detta. Syftet med vår politik och ambition är naturligtvis att människor ska komma ut i jobb och att skattesänkningarna ska gå till låg- och medelinkomsttagare. Då är det andra steget i jobbskatteavdraget prioriterat. Det ska bli tusen kronor. Vi ska kunna möta väljarna i valrörelsen och säga att för ett normalt LO-hushåll har skatten sänkts med i storleksordningen tusen kronor. Vi är inte där, men vi kommer inte att vila förrän vi har nått fram dit. Det är så vi vill möta väljarna. Detta ska ske för att det ska löna sig att arbeta och att lönesättningen ska förbättras. Jag tycker också att det är tydligt att vi har ett politiskt alternativ som trivs tillsammans i Sverige. I vårt regeringsalternativ är vi överens om värderingarna. Vi är överens om inriktningen och ambitionerna. Det kan vara Folkpartiet som trycker hårdast på integration och skolpolitik eftersom partiet har ett särskilt ansvar där. Men det är vi alla överens om, och vi alla tycker att det är bra. Det är ingen kompromiss för oss att lägga fram förslag om instegsjobb eller lärlingsutbildningar. Det är något som vi är glada för att få göra tillsammans. När Centern pressar på från Näringsdepartementet om åtgärder för företagande eller miljöpolitik, sitter inte vi andra i Folkpartiet, Kristdemokraterna eller Moderaterna säger: "Oj, nu vill de satsa pengar på att göra något åt klimatfrågan. Det var upprörande." Vi är naturligtvis glada för att vi tillsammans kan enas om detta. När Kristdemokraterna prioriterar att vi gemensamt ska komma fram på fastighetsskattens område, det vill säga med ett förslag som uppfyller ungefär det vi sade i valrörelsen, invänder naturligtvis inte Folkpartiet och säger: "Det här var det dummaste vi har hört!" Kristdemokraterna kan säga: "Låt oss satsa på de äldre. Låt oss bygga ut äldreboendena." Då sitter inte Centerpartiet och säger: "Nu får det vara stopp och belägg. Inte en krona till omsorgen av de gamla." Vi är en allians som har samma mål. Vi vill ha tillgänglighet. Vi vill ha kvalitet, och vi vill ha valfrihet i äldreomsorgen. Det vill vi tillsammans. Det är därför det är glädjande att vi tillsammans har lagt fram en budget som också kommer att leda till att sysselsättningen stiger och att vi tillsammans har beredskap att driva det arbetet vidare. (Applåder)

Herr talman! Slopandet av förmögenhetsskatten från och med i år och de förändringar av fastighetsskatten som regeringen nu genomför leder tillsammans med jobbskatteavdraget och regeringens satsning på skattesubvention av hushållsnära tjänster till att de rikaste i samhället får mycket stora skattesubventioner de närmaste åren. Jag har räknat lite på vad det skulle kunna handla om. För en familj som bor i Bromma, Lidingö eller Danderyd i Stockholm innebär regeringens politik kanske 100 000 eller upp till 200 000 kronor per år i direkt förstärkning rakt ned i fickan i bidrag. De moderata kärnväljarna i dessa områden har julafton i dag. Är det den grupp som behöver mest stöd, Anders Borg? Finansministern medger i Dagens Industri i veckan att avskaffandet av de två symbolladdade skatterna förmögenhets- och fastighetsskatt har negativa fördelningspolitiska effekter. Han ger Miljöpartiet rätt där: "Att ta bort förmögenhetsskatten och fastighetsskatten gynnar förstås mer dem som har mycket än dem som har lite. - - - Vi har nu ett särskilt ansvar för att fördelningspolitiken blir rimlig. - - - Framtida skattesänkningar måste ha en tyngdpunkt hos låg- och medelinkomsttagare." Ni säger då att ni ska återkomma i höst med ytterligare skattesänkningar med en bättre fördelningsprofil. Jag tror mycket väl att Anders Borg kanske har en ärlig ambition med att ha en bra fördelningspolitik, men jag skulle vilja fråga finansministern: Hur ska han lyckas bättre i höst med att övertyga Maud Olofsson, Göran Hägglund och Lars Leijonborg om en bättre fördelningsprofil och en mer ansvarsfull finanspolitik än vad han hittills har gjort?

Herr talman! Jag är djupt övertygad om att Mikaela Valtersson tar frågorna om miljön på allvar, och jag är glad över att hon tar frågorna om de offentliga finansernas långsiktiga uthållighet på allvar. På samma sätt är jag övertygad om att Mikaela Valtersson är övertygad om att jag vill minska klyftorna i samhället. Normalt sett står människor för de värderingar de ger uttryck för. Här hamnar vi lite i en snedsits. Vi lägger fram förslag som minskar inkomstspridningen. Miljöpartiet har styrt under en period då de rikaste fick 19 procent i förbättrad standard, då de unga tappade 15 procent och där inkomstspridningen för alla ökade med 17 procent. Det är resultatet av Miljöpartiets arbete i korridorerna i Regeringskansliet. Det är inte så konstigt. Vi har lagt fram förslag som ökar sysselsättningen med 70 000. Det tycker vi inte är tillräckligt. Men sanningen är att den gamla regeringen lade fram en lång rad förslag, med Miljöpartiets stöd, som varaktigt sänkte sysselsättningen, enligt de standardmässiga analyserna. Det handlade om att man lade ökad beskattning på vanliga löntagare. Man gjorde ersättningssystem mer generösa. Man prioriterade friår och arbetstidsförkortning. Man gjorde en lång rad saker som bidrog till att arbetslösheten steg varaktigt och sysselsättningen inte höjdes. Det är skillnaden. 70 000 är inte tillräckligt, men det är väldigt få regeringar som kan visa att de har sänkt jämviktsarbetslösheten med 1 procent på två budgetar. Vi ska naturligtvis först se resultat av detta. Det här är siffror och papper, men det är de siffrorna och papperen vi kommer att diskutera i valrörelsen. Då kommer vi att ha ett alternativ som har svarat för 40 procents ökning av de rikas standard, 15 procents försämring av de ungas standard och 17 procents ökning av inkomstspridningen. Vi kommer också att ha ett annat alternativ, där jag tror att Mikaela Valtersson hoppas att jag har rätt, att det blir en sysselsättningsökning som gärna får bli större än 185 000 och att det gärna får bli fler än 100 000 som kan lämna arbetslöshet. Men här kommer vi att ha den grundläggande diskussionen i nästa valrörelse. Här ser vi också skiljelinjerna i vårt sätt att tänka. När Miljöpartiet konstruerar ett grundavdrag påverkar det inte den varaktiga sysselsättningen. När man säger nej till våra förslag om förbättringar för servicejobben säger man nej till fler jobb. När man föreslår nya grundavdrag, mer Amspengar och att fler ska betala statsskatt är det förslag som varaktigt sänker sysselsättningen. Alla förslag som varaktigt sänker sysselsättningen ökar varaktigt orättvisorna i samhället. Alla förslag som varaktigt höjer sysselsättningen förbättrar varaktigt rättvisan i samhället. Det är därför vi har en budget som präglas just av rättvisa och minskade klyftor.

Herr talman! Det är onekligen en hel del siffror och papper när finansministern talar. Det är klart att jag hoppas att finansministern har rätt. Jag är dessvärre inte så övertygad om att det blir så, precis på samma sätt som finansministern verkar hoppas att våra siffror inte stämmer i den analys vi har gjort av regeringens fördelningspolitik. Vi har tidigare när vi har samarbetat med Socialdemokraterna och Vänstern prioriterat satsningar för dem som har det allra sämst ställt, prioriterat att höja golven i försäkringssystemen, prioriterat insatser för de grupper som har det sämst ställt, som studenter. Vi har prioriterat höjningar för dem som har det sämst. Anders Borg må vara upprörd över att vi kanske har granskat effekterna av den ekonomiska politik regeringen för och hur den slår mot olika grupper. Men det är ingenting mot hur upprörd den lågavlönade kvinnan i hemtjänsten är som gick på PR-tricket i valrörelsen om sänkt skatt för låginkomsttagare. Kanske får LO-arbetare efter mandatperiodens slut 1 000 kronor mer i månaden. Låt oss säga att det är så, men hur mycket har då en moderat kärnväljare i Täby tjänat under samma tid - 10 000 i månaden, eller? De rikaste kanske kan få lika mycket i månaden som en lågavlönad ensamstående kvinna har i årslön. Vilka signaler sänder man ut med den här politiken, med lättnader för de rikaste och försämringar för dem som redan i dag har det allra sämst i samhället? Vad gäller reformen att avskaffa fastighetsskatten går 32 procent av den till dem med inkomster över 413 000 per år. Alla som har hus är med och finansierar genom höjd reavinstskatt, men alla får inte del av sänkningen av fastighetsskatten. Det här tillsammans med de andra delarna i regeringens politik får en förödande fördelningspolitisk effekt.

Herr talman! Det är naturligtvis lite svårt att förstå vilken del av resultaten som Miljöpartiet är mest nöjt med, om det är att de rika blev rikare, att andelen människor med en dålig ekonomisk standard ökade eller att inkomstspridningen ökade med 17 procent. Det är lite svårt att veta just vilken del Miljöpartiet känner att de vill ta det största ansvaret för. Det är ingen slump att det blev ökade klyftor under 90-talet med en socialdemokratisk regering. Det var ett resultat av att man inte prioriterade jobbpolitiken. Klyftor bildas alltid på grund av att man inte klarar full sysselsättning och minskad arbetslöshet. Det är därför vi vill gå vidare med den politik som börjar ge resultat och som allt tydligare kommer att visa sig ge resultat. Tittar man på fördelningseffekterna av olika förslag är det lite märkligt att vårt förslag skulle vara så oerhört dåligt, när man tittar på det och ser att den kompensation för egenavgifterna som Miljöpartiet var med om att genomföra har i stort sett om inte identiska så mycket snarlika fördelningseffekter. Det blir till och med något större inkomstförstärkningar för de högavlönade med kompensationen för egenavgifterna. Säger jag att det var fel att genomföra kompensationen för egenavgifterna? Nej. Det var det bästa förslag den förra regeringen genomförde. Det bidrog varaktigt till att höja sysselsättningen. Det var rätt därför att det minskade marginaleffekterna och hade positiva effekter på ekonomin, på samma sätt som vårt förslag med jobbavdrag har det. Men när man säger att det ena är fördelningspolitiskt förkastligt när det är snarlikt det andra är det svårt att förstå logiken.

Herr talman! Jag har också varit finansminister, och jag vet hur svårt det är inte minst att stå emot kolleger i regeringen som har berättigade anspråk, och i slutändan måste man komma överens. I den meningen kan jag känna viss sympati med den nuvarande finansministern. Jag måste erkänna att jag trodde att du skulle hålla lite längre, att du skulle upprätthålla Finansdepartementets auktoritet lite längre. När man lyssnar på vad du har sagt och vad du säger i dag är det uppenbart att det är överregeringen med de fyra partiledarna som har bestämt den ekonomiska politikens utformning. Du var väldigt styv i korken innan valet och strax efter valet om att varje skattesänkning skulle vara finansierad krona för krona. Ni moderater sade att skulle man höja reavinstbeskattningen till 30 procent skulle det vara ett konfiskatoriskt inslag. Ni sade att värnskatten inte var en prioriterad skattesänkning. Nu säger du här i dag alldeles uppenbart att ni kommer med det i budgetpropositionen. Finansdepartementets auktoritet är inte vad den har varit, med följden att vi nu kan konstatera att stora delar av de skattesänkningar som ni föreslår är ofinansierade, med de konsekvenser som det riskerar att få för samhällsekonomin. Därför vill jag fråga dig redan nu: Kommer de skattesänkningar som du har annonserat till höstbudgeten också att vara ofinansierade?

Herr talman! Pär Nuder tar upp viktiga frågor. Naturligtvis är det oerhört centralt att vi i Sveriges riksdag kan vara överens om att ha högt ställda ambitioner när det gäller finanssparandet. Det är också bra att vi får en diskussion där regeringen granskas på det här området, på samma sätt som vi tidigare har granskat Pär Nuders fögderi. Det vi levererar är ett sparande på 2,3 procent 2007 och 2,2 procent 2008. Sedan går det upp till 3,2 procent 2010. Man får gå tillbaka till år 2000, då nivån var 3,8 procent, för att hitta ett lika starkt sparande. Detta är alltså det starkaste sparandet på tio år. Vi amorterar lika mycket på bruttoskulden på fyra år som Socialdemokraterna gjorde på åtta år. Vi har ett strukturellt sparande som nu ökar från Pär Nuders nivå 1,6 till 1,9 procent. Vi har alltså i jämförelse med Pär Nuders period som finansminister fört det strukturella sparandet i en åtstramande riktning. Det strukturella sparandet når en nivå på 3,2 procent 2010. Pär Nuder vet att det är på detta sätt man brukar utvärdera inriktningen på den finansiella politiken i till exempel EU-sammanhang. Det är en ansvarsfull politik att ha stort sparande och minska skuldsättningen. Det är att ta ansvar för de offentliga finanserna. Samtidigt måste jag säga att jag är förvånad över att Pär Nuder är så störd och upprörd över det vi gör. Är det inte bra att arbetslösheten nu minskar? Kan vi inte glädjas åt att den reguljära sysselsättningen stiger och att utanförskapet reduceras? Jag förstår att Pär Nuder gärna tar åt sig en del av ansvaret för detta eftersom det skedde saker under den förra, socialdemokratiska regeringen. Det ska jag naturligtvis ge honom erkännande för. En del sammanhänger med det som gjordes då. Men när vi nu vidtar åtgärder som bedöms öka sysselsättningen med 70 000 personer och minska arbetslösheten med 50 000 personer - är det då inte problematiskt att man driver en politik som säger nej till detta? Det betyder ju att man då varaktigt kommer att sänka sysselsättningen och höja arbetslösheten. Det är precis som när Socialdemokraterna lade fram förslag om att höja a-kassan. Det blev friår, plusjobb och arbetstidsförkortning. Det kom nya arbetsmarknadsregleringar, höjd sjukförsäkring och höjda skatter. Det var förslag som varaktigt sänkte sysselsättningen. Nu för vi en politik som går i motsatt riktning. Jobben är det viktigaste i vår politik - jobben och den fulla sysselsättningen. Jag förstår att Pär Nuder har samma prioritering och att han är övertygad om att full sysselsättning och minskad arbetslöshet är det vi eftersträvar. Men kan man då inte glädjas åt att vi nu är på väg att få se 100 000 färre i arbetslöshet och 185 000 fler i sysselsättning?

Herr talman! Så där skulle jag också ha svarat om jag hade ett dåligt case, det vill säga om jag hade sagt en sak före valet och sedan gör rakt motsatt sak efter valet. Då skulle jag också ha pekat på hur starka de offentliga finanserna är. De starka offentliga finanserna har ju byggts upp under lång tid. Det är de överskott som Bosse Ringholm, jag och före oss Göran Persson har arbetat upp som ni nu använder till att sänka skatten. Min poäng var den att du sade att ni skulle sänka skatten och att det skulle finansieras krona för krona. Nu har du frångått det. Ett flagrant exempel är förmögenhetsskatten. Den behöver inte betalas, utan det är som den moderate skattesatssekreteraren Hansson sade: Det ska betalas av de goda tiderna. Det är just detta som är så förödande för en finansminister. Man börjar tappa greppet. Det här är ju krav som har ställts på Finansdepartementet och dig från högre ort, från partiledargruppen. Det är uppenbart att du förespråkar och försvarar en politik som går stick i stäv med det som du tidigare har sagt. Du undergräver Finansdepartementets auktoritet, och det kommer att visa sig. Jag ställde en konkret fråga: Kommer också höstens skattesänkningar att vara ofinansierade? Det är lika bra att du drar det plåstret med en gång, för jag kommer att jaga dig med den frågan när du lägger fram budgetpropositionen.

Herr talman! Jag är mycket glad över att Pär Nuder och jag kommer att få möjlighet att mötas i fler debatter framöver. Jag tror att varje debatt kommer att bli roligare, åtminstone för min del, eftersom vi kommer att se en stigande sysselsättning, minskad arbetslöshet och mycket goda offentliga finanser. Då kommer jag att påpeka för Pär Nuder att det inte blev några lönesänkningar, ingen ökad arbetslöshet, och det stämde inte att det inte blev några jobb av vår politik. Vi pekar på ett sparande på 2,3 procent i år som stiger till 3,2 procent 2010. Jag förstår att Pär Nuder kan ha viss del av ansvaret för 2006 och en del för 2007, men att Bosse Ringholm och Pär Nuder skulle stå för överskottet 2010 känns ändå lite väl långsökt. Höjden av oansvar skulle då vara att det bästa socialdemokratiska året under 2000-talet är den enda gången ni har nått upp till det som vi har som prognos för det finansiella sparandet 2010. Att detta skulle vara ansvarslöst har jag lite svårt att se. Låt oss ta Pär Nuders egen valrörelse som exempel. Då sade han att det fanns ett utrymme för 30 miljarder i reformer. Av dessa skulle 13 komma 2007. Vi har ännu inte spenderat de 30 miljarder som Pär Nuder själv bedömde fanns tillgängliga. Jag ser fram emot det socialdemokratiska budgetalternativet. Blir det 1 procent mer i sparande än vad vi presterar? Blir den 2 procent? Vad är ambitionen? Hur högt sparande ska den socialdemokratiska oppositionen ha? Kan man aldrig tänka sig att det är bra att vi har tillväxt i ekonomin? Är det inte bra att jobben kommer? Är det inte bra att arbetslösheten minskar? Som sagt, jag ser fram emot de fortsatta diskussionerna. Jag är nämligen övertygad om att vi kommer att prestera en ansvarsfull finanspolitik. Jag är glad över att Pär Nuder håller detta som ett viktigt ideal. Det är ett viktigt ideal. Om vi inte upprätthåller gott sparande skickar vi över kostnaderna på våra barn och barnbarn. Vi kommer att bedriva en ansvarsfull finanspolitik.

Herr talman! Från Anders Borg får vi ständigt höra mantrat att full sysselsättning är vårt främsta mål. Men på s. 18 i vårpropositionen kan vi se att regeringen själv räknar med att den öppna arbetslösheten inte sjunker efter 2008 utan faktiskt ökar. Ska vi då tolka det som att 4,2 procent öppen arbetslöshet och 6,2 procent total arbetslöshet är det som blir resultatet av regeringens löfte om full sysselsättning? Man kan undra om någon bland dessa 6 procent eller kanske någon av dem som flyttas över till ett låglöneyrke av amerikanskt snitt ska få någon glädje av den där färska goda dillkvisten som Christer Nylander talade om tidigare. Jag tycker att det måste kännas konstigt att vara så ung och ändå ha så gammaldags konservativ politisk syn. I er jobbpolitik är det tydligt hur klassföraktet lyser igenom. Det är för många som studerar, och de studerar för länge. Lönerna är för höga och tryggheten är för stor. Då kommer man med gammaldags lösningar på dessa problem. I stället föreslår man ökade visstidsanställningar och att deltidstjänsterna ska bestå. Man ser lönebildningen på arbetsmarknaden som ett problem, framför allt när det gäller dem som har så kallade lågkvalificerade yrken. Jag skulle önska att ni hade lite moderna lösningar på detta, till exempel så att ni stimulerade fler att studera. Ni kunde föreslå höjda studiemedel. Men det gör ni inte, utan ni tänker föreslå ytterligare incitament för att det ska löna sig att arbeta, som ni uttrycker det. Ni uttrycker faktiskt en ambition att gå in ytterligare i socialförsäkringssystemen. Ni uttrycker det dessutom som att det ska kosta mer att vara medlem i en a-kassa med hög arbetslöshet. Man måste också koppla detta till de lönekrav som ställs av de fackföreningarna. Jag tycker att det är en ganska krass ekonomisk politik ni bedriver. Regeringen gör det mycket svårare för människor att studera och höja sina kvalifikationer. Samtidigt skriver ni i vårpropositionen: "En struktur som innebär att lönekostnaden för personer med låga kvalifikationer är förhållandevis hög, betyder samtidigt att arbetslöshetsrisken för dessa personer är högre." Ni skriver att det är problem att dessa grupper har för höga löner, och i stället för att få dem att satsa på studier föreslår ni ändringar på arbetsmarknaden så att man ska kunna få låglöneyrken. Är det en modern jobbpolitik, Anders Borg?

Herr talman! Ulla Andersson bygger sin diskussion på Vänsterpartiets ekonomiska politik. Där kan vi se att miraklernas tid inte är över. Det skapas 150 000 nya jobb med hjälp av ett tillskott på 6 miljarder. Det väcker naturligtvis frågor om varför inte hela utanförskapet kan avskaffas av Vänsterpartiet. Vi har ett överskottsmål de kommande åren på i storleksordningen 60 miljarder. Avskaffar man det skulle man kunna anställa 1 ½ miljon människor i den offentliga sektorn, med samma glasklara logik som i Vänsterpartiets ekonomiska motion. Då väcker det frågor. Är det så här på grund av att Socialdemokraterna säger nej till de här kloka åtgärderna, som skulle ge 150 000 jobb eller 1 ½ miljon jobb om man förstärkte dem lite? Beror det på att Vänsterpartiet hålls tillbaka av Miljöpartiets ambitioner? Jag vet inte. Jag skulle gärna vilja ha en lite bättre förståelse när det gäller hur 6 miljarder kan ge 150 000 jobb och att man då avstår från att ta 60 miljarder och skapa 1 ½ miljon. Det borde väl vara klokt. Sedan kan vi gärna ha en diskussion om fördelningspolitiken. Resultaten från Vänsterpartiets period är slående. När man tittar på de grupper där andelen med svag ekonomisk standard har ökat är det frapperande att se att en praktisk vänsterpolitik innebär att det praktiskt taget gäller alla utsatta grupper. Det är kvinnor, ensamma med barn, äldre kvinnor och sammanboende. Där har andelen med dålig standard ökat. Vi kan titta på löneskillnaderna mellan män och kvinnor. De har inte förändrats på något avgörande sätt av att det var vänsterpartiinflytande. Förmögenhetsspridningen ökade. De regionala skillnaderna har varit påtagliga. Det är för mig svårt att förstå varför en praktisk vänsterpolitik måste vara så väsensskild från en teoretisk vänsterretorik. Ulla Andersson hänvisade till Arbetarbladet. Det är en utmärkt tidning. Jag läser där: "Forskare ger stöd till nya jobbpolitiken". Där utvärderas våra förslag av Anders Forslund, biträdande chef på Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering i Uppsala. Han konstaterar att det vi gör för ungdomsarbetslösheten minskar den varaktiga ungdomsarbetslösheten. Det är ett steg i rätt riktning, som det står här i artikeln. Och det är en politik som blir rättvis därför att rättvisa aldrig kan särskiljas från arbetslöshet och full sysselsättning. Det är där Vänsterpartiet blir skyldig svaret.

Herr talman! När vi ändå är inne på forskning kan jag nämna att man i en av de mest omfattande forskningsstudier som har gjorts har konstaterat att den arbetslinje som Sverige har haft med trygghet vid arbetslöshet faktiskt har inneburit att fler står till arbetsmarknadens förfogande än i länder där de här trygghetssystemen inte finns. Fler vill alltså jobba och delta i samhällsbygget i Sverige än i andra länder där man har valt andra system, system som nu Moderaterna vill efterlikna. Vi kan då gå in på jämställdhet. Precis som jag sade tidigare hade jag varit rätt nöjd, rent krasst, om ni hade nöjt er med att konservera de skillnader som redan finns i dag. Men ni nöjer er inte med det, utan ni ska till och med öka de här skillnaderna. Ni föreslår att ytterligare delar av vård och omsorg ska privatiseras. Då kan man ju titta på er egen studie i Stockholm, där man har gjort detta. Man konstaterar att det blev färre anställda. Arbetsmiljön blev mycket hårdare. Lönerna steg inte. Dessutom upplevde brukarna att kvaliteten blev mycket sämre. Privatiseringar kan knappast anses vara någon lösning när det gäller jämställdheten. De ökar snarare skillnaderna mellan kvinnor och män. Sedan säger ni att incitamenten för kvinnor att ta heltidstjänster har ökat ytterligare genom jobbavdraget. Vi har ju samma skattesystem för kvinnor och män här i Sverige, och män får heltidstjänster men inte kvinnor - eller hur, Borg? Vad är då problemet? Är det skattesystemet, eller har vi strukturer på arbetsmarknaden som gör att kvinnor har helt andra förutsättningar? Jag tänker till exempel på att arbetsgivaren ser på kvinnor som arbetsreservkraft, att arbetsgivaren förväntar sig att kvinnor ska vara hemma och vara föräldralediga och att kvinnors arbete inte värderas lika högt som männens. Det kanske är det som är det grundläggande problemet i stället för skattesystemet. Jag skulle nog nästan skämmas om jag kallade mig för feminist och presenterade detta som en jämställdhetspolitik. Men det är kanske för att vi har helt skilda ingångar när det gäller den analys som skulle behöva göras av arbetsmarknaden. Därmed har vi också helt andra lösningar. Jag tänker på fler anställda i välfärden, ett progressivare skattesystem, rätt till heltid - det kan vara några sådana exempel. Ett annat är färre visstidsanställningar i stället för fler som ni föreslår. Det finns många förslag som man skulle kunna lägga fram. Till sist ska jag prata lite om miljöpolitiken. Ni måste vara rätt avklädda efter den här debatten i dag. Ni lägger nästan inte till några nya pengar alls, utan gör precis som ni brukar göra i de nya Moderaterna. Ni klär en politik i ord som i konkret innehåll inte innebär det ni säger. Det är nästan inga nya pengar alls i en situation där klimathotet hänger över oss varje dag. Det går inte ens att njuta av det här vackra vädret längre. Man går där med oron, samma oro som man har över er politik. Ni döljer den i vackra ord, men innehållet är mörkt.

Herr talman! Jag skulle önska att Ulla Andersson kunde glädjas åt vårsolen och att vi kunde glädjas åt stigande sysselsättning, minskad arbetslöshet och minskat utanförskap - 185 000, 100 000 och 160 000. Det är ju det vi har förhoppningar om ska bli resultatet av det arbete vi gör. Jag ska gärna ge Ulla Andersson rätt i att det finns mycket som är bra i Sverige, inte minst ur jämställdhetssynpunkt. Det är bra att vi har en väl utbyggd barnomsorg som tillhandahålls till låga kostnader. Det bidrar till en hög kvinnlig förvärvsfrekvens. Det bidrar till att barn får en god grund för arbetsmarknaden därför att man kan kompensera för att alla föräldrar inte har en bra utbildningsbakgrund. Vi har en bra skola som under lång tid har bidragit till att de som har minst kompetens i Sverige har en god kompetens jämfört med hur det är i många andra länder. Vi har en väl utvecklad jämställdhet. Vi har ett skattesystem som uppmuntrar kvinnor att vara på arbetsmarknaden. Det är naturligtvis bra. Vi har en arbetsmarknad med kollektivavtal som ger människor både anställningstrygghet och rimliga arbetsförhållanden. Allt det här är sådant som vi är glada för att vi har i Sverige. Det är sådant som vi vill bevara och förstärka. Det gör att jag inte riktigt hänger med. Vi vill förstärka möjligheterna att få barnomsorg via en barnomsorgsgaranti. Vi vill förstärka kvaliteten genom en prioritering av pedagogisk barnomsorg. Hur skulle det inte kunna leda till mer jämställdhet? Vi vill införa en jämställdhetsbonus som gör att det blir 3 000 kronor mer lönsamt för kvinnan att gå och arbeta och för mannen att ta hand om barnen under föräldraledigheten. Hur skulle det inte kunna leda till en ökad jämställdhet? Vi tittar på jobbavdraget, som ökar kvinnornas motiv att gå ut på arbetsmarknaden och där den största minskningen av marginaleffekterna ligger på kvinnor. Hur skulle det inte kunna öka jämställdheten? Vi ökar möjligheterna för kvinnligt företagande inom vård och omsorg och skola. Hur skulle det inte kunna öka jämställdheten? Vi ska bevara det som är bra i den svenska modellen. Vi ska restaurera det som inte har skötts väl under ett antal år. Vi ska förstärka på nyckelområdena för att vi ska ha ett väl fungerande samhälle för både män och kvinnor. Det är naturligtvis bra att även Vänsterpartiet har en sådan ambition. Det som är så tråkigt är att Vänsterpartiets medverkan i regeringspolitiken under vänsteråren har bidragit till att det är så lite resultat på området. Det är ett långt regeringsinnehav med mycket små resultat. Låt oss nu hoppas att våra resultat blir de som de nu ser ut att bli! Då kanske vi kan få lite mer jämställdhet i Sverige på mycket kortare tid.

Herr talman! När man hör oppositionens företrädare slås man av hur lätt Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet gör det för sig. Klyftorna i samhället, de sociala och regionala klyftor som man lämnade efter sig, känns man inte vid i dag. När alliansregeringen då tar tag i detta och genomför jobbpolitiken, den väg som vi ser är vägen för att överbrygga de här klyftorna, är oppositionen emot. Att bara vara emot kanske funkar ett tag, men nu är Socialdemokraterna inte i ett ledarlöst tillstånd. Det finns en ledare, och jag tror att människor förväntar sig besked? Kommer Socialdemokraterna att genomföra tidernas skattehöjning för att finansiera alla återställare som utlovas? Får vi besked om det om 14 dagar? Eller blir det som i höstas, att det inte läggs något reellt oppositionsalternativ? Socialdemokraterna hade inte en alternativbudget som var värd namnet. Får vi det den här gången? Socialdemokraterna och deras tidigare stödpartier hade inga problem att tala vackert om behovet av förbättrad integrationspolitik och att få ned ungdomsarbetslösheten. Ni svek ju de här människorna. Ni stod handfallna. Ni vidtog inga åtgärder för att komma till rätta med två av vår tids största samhällsproblem. Ni har förbrukat ert förtroende, och jag tror att det var därför ni förlorade valet. Bakom statistiken om fördubblad ungdomsarbetslöshet under den senaste mandatperioden fanns det en massa ungdomar som inget hellre ville än att få vara med. Nu ger vi dem chansen. Vi halverar arbetsgivaravgifterna för unga mellan 18 och 24 år. Vi inför en jobbgaranti för den som är under 25 år. Men vad vill oppositionen? Det duger inte att bara vara emot.

Herr talman! Regeringen drar i vårbudgeten in 634 miljoner från anslaget biologisk mångfald under mandatperioden. Alla i Sverige blir fattigare med regeringens miljöpolitik när vi förlorar värdefull natur. Det är pengar som används för att bevara skyddsvärd natur genom att till exempel bilda reservat. Syftet är att nå de miljömål som riksdagen själv har satt upp. Utvärderingar har gång på gång visat att ett av de mål där förseningen blir störst och där man inte når målet i tid är målet att skydda våra skogar och säkra ett rikt naturliv, målet om biologisk mångfald. Därför har Miljöpartiet drivit igenom ökade satsningar för att nå det målet. Ändå är takten otillräcklig enligt Miljömålsrådets egen utvärdering. På senare tid har vi fått mer kunskap om den pågående klimatrubbningen och vad den innebär. Den kommer att innebära en ökad stress på vår natur. I det senaste numret av Skogsstyrelsens tidning kan regeringen läsa det vi miljöpartister länge vetat. Ny forskning visar att naturmiljöer med bättre bibehållen biologisk mångfald har större förmåga att anpassa sig till klimatförändringarna. I den senaste rapporten från FN:s klimatpanel kan man läsa att upp till 30 procent av alla djur- och växtarter löper ökad risk för utrotning vid relativt måttliga temperaturökningar. Större skyddade arealer, särskilt om de är smart uttänkta, kan mildra effekterna. Vad väljer då den borgerliga regeringen att göra? Man drar ned satsningarna på biologisk mångfald. Man drar ned investeringar som behövs för att anpassa oss till klimatförändringarna. Hur går detta ihop, Roger Tiefensee?

Herr talman! Mikaela Valtersson lyfter fram satsningar på biologisk mångfald. Precis som Mikaela säger finns det ett ambitiöst mål. Men, precis som Mikaela Valtersson säger, räckte inte ens de satsningar som fanns tidigare för att uppnå det målet, på grund av att man hade fel strategi. Det handlar inte bara om pengar, utan det handlar om vilken strategi man använder för att nå dit. Den gamla regeringens och Miljöpartiets strategi var att köpa mark. Men det är inte en hållbar väg. Man kan inte köpa hela Sverige bara för att skydda områden. Det man gör när man köper in mark är att man lägger en död hand på näringsverksamhet, familjeskogsbruk och hela bygder. Då är det bättre att man har en ambition att göra det här tillsammans med brukarna. Man tecknar avtal. Vi kommer att återkomma med hur den strategin kommer att se ut, men det kommer att bli en billigare strategi. Målet är detsamma, men vägen är en annan.

Herr talman! Precis som Roger Tiefensee talar om så når vi inte målet. Det behövs göras större satsningar. Då väljer regeringen, med den logik ni har, att dra in anslaget i stället. Ni når inte målet. Då försämrar ni medlen för att klara det målet. Vilken är den strategi ni själva har egentligen? Hur visar sig ambitionen i regeringens vårproposition att faktiskt försöka nå målet om biologisk mångfald? Vilken expertis lutar sig Roger Tiefensee mot när han säger att skydda, genom till exempel reservat, inte skulle vara det verktyg som man kan säkra naturvärden med? Regeringen säger att man gör detta för att få loss pengar till andra satsningar för att hejda klimatförändringen eller rädda Östersjön. Det är ett snävt sätt att se på saken. Det är kortsynt att låna av en del av miljösektorn för att klara andra miljösatsningar. Den moderatledda regeringen har inte förstått att hela miljösektorn behöver förstärkas. De satsningar regeringen nu vill göra för Östersjön har dessutom redan dömts ut av både forskare och miljörörelsen. Regeringens miljöpolitik går ut på att förhala i stället för att handla. Roger Tiefensee sade i sitt huvudanförande att man ville ha marknadslösningar. Då avskaffar ni de fungerande ekonomiska styrmedel som har funnits. Ni avskaffar den gröna skatteväxlingen, flygskatten och koldioxidskatten för den handlande sektorn. Ni satsar måhända 3 miljarder på att försöka minska utsläppen som påverkar klimatet, och ni satsar med andra handen 3 miljarder på att öka de utsläppen. Hur kan ni försvara neddragningar på ett område där vi faktiskt inte når miljömålen?

Herr talman! Här kan man se vådan av förskrivna repliker. Mikaela Valtersson brydde sig inte ens om att lyssna på vad jag sade i mitt svar på hennes fråga. Den strategi vi har valt när det gäller biologisk mångfald är att i stället teckna avtal med dem som har markerna, med skogsbruket, familjeskogsbrukare. Vi tecknar avtal med dem. De har ju redan bedrivit en sådan verksamhet så att deras skog är skyddsvärd. Är det då rätt signal att säga att vi köper den, och staten lägger sin våtvarma filt över det? Då förstör man en möjlighet till utkomst för det familjeföretaget. Man lägger också hela bygder under en död hand. Vår strategi är mycket smartare, mycket billigare, för vi gör det hand i hand. Vi, staten, har ett mål att skydda skogsmark och ha en stark biologisk mångfald. Vi gör det tillsammans med dem som faktiskt har skapat det här. Är inte det då något att glädjas över? Vi använder en del av de här pengarna för att göra snabba insatser när det gäller havsmiljö och klimatförändringar. Det borde väl Miljöpartiet glädjas över. Jag lovar att det kommer mer. Det här är bara en början.

Herr talman! Det finns anledning att vara mycket glad över saker som händer i svensk ekonomi i dag. Men det finns också anledning att vara bekymrad, inte minst över att arbetsmarknaden ser ut att fungera något sämre än vad vi hade hoppats. Det blir en viktig uppgift framöver att se till så att vi inte kombinerar ansträngt läge på många arbetsmarknader med väldigt många människor i utanförskap. Jag lyssnade noga på oppositionspartierna kring just denna fråga, men jag fann mycket lite om hur de vill se till att fler ungdomar får chansen att försörja sig själva så att Sverige inte ligger i toppen när det gäller ungdomsarbetslöshet. Vi hörde mycket lite om vad man vill göra för att stärka integrationen. Det har varit ett av huvudproblemen i svensk ekonomi under lång tid att integrationspolitiken har fungerat så väldigt dåligt. I dag finns det strukturer på arbetsmarknaden som hjälper dem som är inne, som är mycket bra för dem som har jobb och har fungerat bra men som samtidigt lyfter trösklar för de människor som vill in. Det drabbar i synnerhet ungdomar och invandrare. Är inte oppositionen bekymrad över att arbetsmarknaden inte fungerar tillräckligt bra i denna högkonjunktur? Inte kan ni väl vara nöjda med läget som det är nu. Varför var det så lite i era anföranden och i era repliker om hur man ser till så att fler ungdomar och fler invandrare får chans att försörja sig själva genom ett jobb? Alliansen kommer att fortsätta att jobba med de här frågorna. Jag hoppas verkligen att oppositionen också kommer att fundera tillsammans kring hur man ska bryta utanförskapet. I förra årets debatt med anledning av vårpropositionen krävde Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna att alliansen skulle skriva en gemensam motion. Så här sade dåvarande finansministern: Ni förmår inte att göra det riktigt svåra, att på sista raden, sista kronan få ihop en budget. Det är det som är mästerverket, inte att skriva ihop sig om några allmänt hållna funderingar kring inriktningen. Nu vill jag ställa frågan till er: Kommer det en gemensam motion från s, v och mp på detta område? Ni ställde kravet. Visa nu att ni klarar mästerverket när ni är opposition! Vi gjorde det. Ska ni skriva ihop er? Vad blir då ambitionen? Blir det en ansvarsfull finanspolitik? Jag satt och försökte anteckna alla nya utgiftslöften som gavs i anförandena, men jag ska erkänna att jag tappade räkningen. Löfteskarusellen snurrade i gång ganska bra, inte minst när Ulla Andersson var i gång. Hon var emot alla besparingar men för alla utgifter och ville dessutom ha ytterligare utgifter. Sverige har just nu goda tider. Då gäller det att använda dem till att rusta Sverige långsiktigt. Men det gäller också att se var sprickorna i välfärden finns. Jag nämnde skolan i mitt anförande. Jag nämnde också äldreomsorgen och en sådan självklar sak som att man när man bor på ett äldreboende ska få riktigt bra mat. Jag tror att det var Ulla Andersson som skämtade om min fundering kring hur man kan lyfta maten i äldreomsorgen med en liten dillkvist eller något annat som visar att det är något färskt och något som vi satsar på och tycker är viktigt. Människor som bor på äldreboende har också rätt till bra mat. Så är det tyvärr inte på alla ställen i dag. Nu funderar vi kring hur vi ska fortsätta att arbeta i alliansen för att fler ska få jobb och att vi använder högkonjunkturen och underlättar för människor att ta sig in på arbetsmarknaden. Frågan till oppositionspartierna är: Kommer ni att samla er kring en gemensam motion om hur ni vill se framtiden?

Herr talman! Jag ska ägna mina 40 sekunder åt Folkpartiet. Ni behöver all uppmärksamhet ni kan få i dessa dagar. Ni har ju problem i opinionen. Jag tror mig veta varför. Varje gång jag hör Christer Nylander hör jag ett eko från den moderate finansministern. Nu har du chansen att profilera dig, Christer, och bli en Ture Königson modell 2000-talet. Berätta nu för svenska folket när ni i Folkpartiet kommer att driva igenom kravet på höjt tak i sjukförsäkringen!

Herr talman! Jag får tacka Pär Nuder för att han hjälper oss att få uppmärksamhet. Jag tycker att Folkpartiet har fått ganska mycket uppmärksamhet den senaste tiden. Vi har haft den här debatten förut, senast för ungefär fem månader sedan. Folkpartiet tycker att det är viktigt att ha bra socialförsäkringar. Vi driver i alliansen att vi ska ha socialförsäkringar som är långsiktigt hållbara. Vi ska se till att människor får en trygghet när de är sjuka och arbetslösa eller av andra anledningar står utanför arbetsmarknaden. Pär Nuder kan vara alldeles lugn. Folkpartiet fortsätter att driva detta. Vi måste också fundera på hur vi för en sansad statsfinansiell politik där vi tar ansvar för finanspolitiken och ser till att statsfinanserna är hållbara. För oss ligger fokus just nu på hur fler människor ska få jobb, hur fler människor ska få chansen att försörja sig själva. Där har vi gjort mycket. Vi har lyckats med mycket, men vi har mycket kvar. Jag vill ställa en fråga till Pär Nuder som kan använda den sekund han har till att svara ja eller nej. Blir det en gemensam motion från s, v och mp om hur ni vill se till att Sverige ska få fler jobb och att fler människor kan gå från utanförskap till jobb?

Herr talman! Tack för icke-svaret, Christer Nylander. Folkparitet är inte att lita på när det gäller taket i sjukförsäkringen. Vi fick inget svar. Jag tror att Folkpartiet kommer att fortsätta att bli uppmärksammat för helt andra saker än att ni driver socialliberala krav.

Herr talman! Jag konstaterar att jag inte heller fick mycket till svar. Trots att Pär Nuder överskred sin tid med tolv sekunder kunde han inte ge besked om om s, v och mp tänker ha en gemensam motion, om de ska samla sig, eller om man tänker fortsätta att låta det spreta åt alla möjliga håll.

Herr talman! Jag noterade att Pär Nuder använde sina sista 40 sekunder till att försöka vara spydig mot Folkpartiet i stället för att ta upp en diskussion om rättvisa till exempel, något som jag försökte föra fram i mitt anförande. Allians för Sverige gick ju till val på att bryta utanförskapet, förnya och utveckla näringslivet, avskaffa fastighetsskatten och utveckla välfärden när det gäller kvalitetshöjningar, förbättring av sjukvård och äldreomsorg samt att rusta upp den svenska skolan. Det är det vi håller på att göra. Vårbudgeten är ett steg på den vägen. Från vänsterpartierna har vi hört en eländesbeskrivning av läget i Sverige. Det målas upp en bild av att en mängd människor är arbetslösa, fattiga och mår dåligt. Vi har fått höra av Mikaela Valtersson om ungdomar som inte har särskilt hög standard. Samtidigt har vi fått veta att de har tappat i standard under Miljöpartiets tid vid köttgrytorna. Mikaela Valtersson sade till och med att studenterna får fortsätta att leva på nudlar. När började de leva på nudlar? Det var före valet när Miljöpartiet var vid makten. Det är en ganska mörk bild som målas upp. Som Anders Borg beskrev i sitt inlägg tidigare var den fördelningspolitik som har bedrivits av s, v och mp dyster för många viktiga grupper i vårt samhälle. Fördelningspolitiken blev inte bättre under vänsterstyre. Vad Anders Borg kanske inte nämnde är en viktig grupp, nämligen pensionärerna - inte minst pensionärerna med de sämsta pensionerna - som har tappat i standard kraftigt under Pär Nuders, Mikaela Valterssons och Ulla Anderssons partikamraters tid vid makten. Det som är intressant i den eländesbeskrivning som har målats upp är att detta tydligen har uppstått under tolv år med vänsterstyre i Sverige. Tolv år med Socialdemokraterna vid makten, varav åtta år med hjälp av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, har skapat det här eländet som nu beskrivs för oss från talarstolen. Den politiken har nått vägs ände. Resultatet är ett bestående utanförskap. Det har blivit en sämre fördelningspolitik. Det kan vi läsa om i finansplanen. Nu prövar vi en ny politik. Det är en politik som är prövad i vetenskaplig forskning och genom andra länders erfarenheter. Det handlar om att få människor i arbete, få ekonomin att fungera bättre och att öka drivkrafterna i det ekonomiska systemet. Det handlar inte om att människor knappt ska ha näsan ovanför vattenytan, som det påstås här. Sverige har, internationellt sett, generösa socialförsäkringssystem och ersättningssystem. Vad är då den alternativa politik som beskrivs? Det talas mycket om rättvisa. Men vad är rättvisa enligt vänstermelodi? Det är tydligen mer bidrag och högre skatter. Det är en politik som har prövats och inte lett till större rättvisa. Vi måste få ekonomin att fungera bättre, och vi måste få fler människor i arbete. Däri ligger nyckeln till en god fördelningspolitik och en god rättvisa. Vi måste ge stöd till de människor som behöver hjälp och skapa bra drivkrafter i systemet. Det är den modell som vi vill pröva, den modell som till en del har prövats och som enligt vad olika beräkningar visar kommer att leda till resultat. Den kommer vi att möta väljarna med inför nästa val. Då kommer prövningens stund. Har det totalt sett blivit en bättre fördelningspolitik i vårt land? Har vi fått det bättre och, framför allt, har utanförskapet minskat? Mot den politiken står tydligen högre bidrag och mer skatter. Den politiken har prövats och befunnits vara misslyckad.

Herr talman! Man kan säga att Kristdemokraternas rättvisepolitik är talande. Två tredjedelar av jobbavdraget går till en tredjedel av de rikaste - 23 av 38 miljarder. Unga barnfamiljer stängs ute från bostadsmarknaden när fastighetspriserna stiger. I stället för att betala till välfärden genom fastighetsskatten får man, om man har råd och kan, betala ytterligare någon miljon till banken. Ungdomar stängs ute från arbetsmarknaden genom att bostadssubventionerna avskaffas. Ni avskaffar förmögenhetsskatten så att framför allt 23 000 hushåll får ytterligare inkomster. Bidragen ska tydligen omfördelas. I och för sig har vi lite olika syn på vad bidrag och socialförsäkringssystem är, men era bidrag går faktiskt till de mest förmögna. Dessutom straffar ni sjuka och arbetslösa. Det är kristdemokratisk rättvisepolitik.

Herr talman! Vi hörde tidigare hur jobbavdraget slår fördelningspolitiskt jämfört med de skattesänkningar som Vänsterpartiet var med och genomförde. Det är ungefär samma effekter. Jobbavdraget går procentuellt sett till högre skattesänkningar för människor med låga inkomster. Den stora grupp som får del av jobbavdraget är låg- och medelinkomsttagare. Det är vanliga människor som arbetar i vårt land. Det handlar inte om att ge några rika mycket pengar, utan det handlar om att ge låg- och medelinkomsttagare rimliga incitament och drivkrafter att jobba mer och känna att det blir mer pengar kvar i plånboken när man gör en extra ansträngning och tar på sig mer ansvar i jobbet. Det nämns som ett problem att fastighetspriserna har stigit. De har stigit under lång tid. Jag köpte mitt hus i Stockholm 1997. Då hade priserna börjat stiga. De har stigit under lång tid. Vad har Vänsterpartiet gjort för att stoppa fastighetsprisernas utveckling under de gångna åren om det är det som är problemet? Tvärtom - den enda lösning som Vänsterpartiet verkar ha är högre skatter och mer bidrag. Och hur kan Ulla Andersson då påstå att den politiken har varit lyckosam under de gångna åren när utanförskapet har bestått och när fördelningspolitiken inte har blivit så bra som jag hoppas och tror att du egentligen vill att den ska vara?