Äktenskap och partnerskap

Herr talman! Ärade ledamöter! Åhörare! I dag kan vi få en historisk dag. Vi ska i dag debattera frågan om införandet av en könsneutral äktenskapslagstiftning. Detta är ytterligare en fråga som den borgerliga regeringen drar i långbänk. Även om den borgerliga regeringen fortsätter att inte agera i frågan kan vi faktiskt fatta beslut, och den här dagen kan bli en historisk dag. En majoritet i riksdagen vill införa en könsneutral äktenskapslagstiftning och därmed ge homosexuella och heterosexuella par samma möjlighet att ingå äktenskap. Det krävs fyra röster från borgerliga ledamöter som tar sitt ansvar för frågan och röstar med sin övertygelse och mot att frågan fortfarande drivs och påverkas i långbänk. Den socialdemokratiska regeringen tillsatte tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i januari 2005 en särskild utredare, biträdd av två referensgrupper med uppdrag att ta ställning till om par av samma kön ska kunna ingå äktenskap. Utredningen som antog namnet Äktenskaps- och partnerskapsutredningen redovisade i mars 2007 sitt arbete i betänkandet Äktenskap för par med samma kön - Vigselfrågor . Efter att utredaren hade lagt fram sitt arbete beslutade den borgerliga regeringen att frågan inte var prioriterad. Man satte först remisstiden till november 2007 men förlängde den sedan till januari. Varför så lång tid? Varför kunde man inte ha ett vanligt remissförfarande? Om man hade haft det hade frågan kunnat behandlas under hösten 2007 och lagen hade kunnat träda i kraft från och med januari 2008 som utredaren hade föreslagit. Varför denna långbänk? Varför kunde inte de borgerliga agera i den här frågan som man med kraft har gjort i så många andra frågor? Varför denna långbänk? Nu ser vi att frågan har förhalats, och den fortsätter att förhalas. Statsministern har vid en frågestund den 31 januari i år lämnat besked om att det kommer en proposition om könsneutrala äktenskap och att propositionen förmodligen kommer att läggas fram någon gång senare i år. Samtidigt florerar en massa rykten som säger att det beredningsarbete som pågår i regeringen är en kompromiss mellan de olika partierna. Min fråga till de borgerliga ledamöterna är: Vad innebär kompromissen? Är det en kompromiss mellan Moderaternas ståndpunkt och Kristdemokraternas, eller är det en kompromiss mellan Folkpartiet och Centern? Vad innebär denna kompromiss? Jag är ytterst orolig för att det förslag som så småningom - kanske 2008, kanske 2009, kanske inte alls - trillar ut från Regeringskansliet innehåller något helt annat än det som jag skulle vilja se. Varför kan inte regeringen tala ur skägget? Om det pågår ett beredningsarbete i Regeringskansliet är det väl inga problem. Då är det bara att avisera att propositionen kommer i september, december eller kanske inte alls under 2008. Om beredningsarbetet pågår kan det ju inte vara så svårt att säga när propositionen kommer. En annan fråga som jag också vill ha svar på är varför det har tagit så lång tid. Vad är problemet? Vilka delar i utredningen måste beredas ytterligare? Det är en fråga som jag har ställt tidigare och inte fått svar på. Jag hoppas att jag får det i dag. Ytterligare en fråga som jag kommer att ställa ett antal gånger från talarstolen i dag är: Vad innebär den kompromiss som det pratas om? Är det ett nytt förslag, eller är det bara ett förslag som inte har beretts helt färdigt? Det skulle jag vilja ha svar på under dagens debatt. Under den socialdemokratiska regeringen fanns det många borgerliga ledamöter, framför allt från Centerpartiet och Folkpartiet, som var kritiska till hur frågan behandlades. Många höjde rösten och sade: Det har inte hänt tillräckligt mycket. Var är de rösterna nu? Var är alla de som stod på barrikaden för ett antal år sedan och sade att frågan måste genomföras? Nu finns det ett utredningsförslag. Det utredningsförslaget har remissbehandlats. Vart har den kritik som har funnits från Centerpartiet och Folkpartiet och även från moderata ledamöter tagit vägen? Varför har det blivit tyst? Är frågan plötsligt inte lika viktig? Jag vill också gå vidare med den kritik som mina borgerliga kolleger lägger fram. Man kritiserar Socialdemokraterna och våra stödpartier för att vi inte gjorde någonting under den förra mandatperioden. Det är fel. Vi socialdemokrater har alltid drivit jämlikhetsfrågorna, och vi har under de senaste åren drivit frågorna om homosexuellas rättigheter på ett antal olika områden. Det var vi socialdemokrater som, tillsammans med Folkpartiet och Centerpartiet, var initiativtagare och drev igenom partnerskapslagstiftningen. Det är också vi som har ställt krav på att borgerliga vigselförrättare ska vara både vigselförrättare enligt äktenskapsbalken och registreringsförrättare enligt partnerskapsbalken. Det var vi som tillsatte utredningen om införandet av en äktenskapslagstiftning. Det är bara några av de frågor som vi socialdemokrater har drivit tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att stärka de homosexuellas rättigheter. Herr talman! Vad är det då som de borgerliga ledamöterna och den borgerliga majoriteten vill införa? Vad är det som man har drivit de senaste åren och driver framöver? Det är egentligen ingenting. De borgerliga ledamöterna har inte åstadkommit någonting på ett antal områden. Man har pratat väldigt mycket och ställt väldigt många krav. När man nu har chansen att faktiskt göra någonting och driva ett antal frågor och visa handlingskraft händer ingenting. Det står helt stilla. Varför är det så? Varför har vi inte fått se en proposition? Varför får vi inte ens veta vilket datum propositionen kommer? Varför har frågan dragits i långbänk? Jag skulle gärna vilja ha svar på de frågorna under de kommande anförandena. Jag vill bemöta en återkommande fråga innan den kommer. Jag är helt övertygad om att vi under de kommande replikskiftena och under debatten i dag kommer att få höra den gång på gång. I den lunta med citat som jag har samlat på mig under åren är det en alltid återkommande fras. Jag har plockat ut ett citat som jag tänker analysera lite noggrannare, nämligen den argumentation som borgerligheten använder sig av. De säger: Socialdemokraterna har styrt i tolv år. Under den tiden har man inte gjort någonting alls. Vi socialdemokrater har ju drivit de här frågorna, men det går sakta i vissa avseenden. Det är jag den siste att erkänna. En annan argumentation som lyfts fram har jag hämtat från Olof Lavessons blogg. Där kommenterar han det brev som oppositionen skickade ut till ett antal borgerliga ledamöter för två veckor sedan. Olof säger så här om brevet: Det är så oerhört banalt och tramsigt. I tolv år satt ni vid makten och gjorde inte ett skapande dugg. Mona Sahlin har sprungit runt som en vilde i Pridetåg och på QX-galor och ställt upp på mingelbilder och förrättat partnerskap. Fagra tal, mycket snack, men absolut ingen hockey. Är du avundsjuk, Olof Lavesson, på att vi socialdemokrater har ett så oerhört stort engagemang i frågan att vår partiledare lägger så mycket kraft på frågan och driver den? Är det avundsjuka? För mig handlar det om opinionsbildning och att driva de frågor som man känner för och tror på. Det gör vi socialdemokrater tillsammans med de partier som har samma åsikt. Vi sitter inte och väntar bara för att några vill att en fråga ska gömmas undan och inte tas upp över huvud taget. Olof Lavesson fortsätter: Samtidigt har vi äntligen fått en statsminister som går ut och lovar en könsneutral äktenskapsbalk. En proposition från regeringen är under framtagande och vi kan förhoppningsvis fatta beslut redan till hösten eller möjligtvis till våren. Men vi har inte fått något beslut, och vi har inte hört när denna proposition ska komma. Framför allt vet vi inte vad denna kompromiss som det talas så mycket om handlar om. Jag är ganska orolig för det uttalande som statsministern gjorde eftersom det inte var tydliggörande. Det skapade bara mer skugga över hur denna fråga ska behandlas i framtiden. Herr talman! Ett annat argument som jag är oerhört trött på och som jag också vill bemöta är det argument som Olof Lavesson och även många andra använder sig av, det vill säga: Men Socialdemokraterna har ju styrt i tolv år, och under dessa tolv år har man inte gjort någonting. Det är sant att vi har styrt i tolv år, och vi hoppas och tror att vi kommer att få styra under väldigt många år till i framtiden. Men hur länge ska detta vara den borgerliga majoritetens enda argument? I fråga efter fråga säger man: Den socialdemokratiska regeringen har inte gjort någonting under så många år. För oss socialdemokrater är detta en viktig fråga och har varit det under en väldigt lång tid. Vi tillsatte en utredning 2005. Jag hade för egen del hoppats att vi hade kunnat tillsätta utredningen lite tidigare. Men Socialdemokraterna är ett stort parti. Vi har en demokratisk process, och vi har många medlemmar. Därför lyfte vi fram frågan när den var mogen. Därigenom fattade partikongressen ett tydligt beslut om att vi ville införa könsneutrala äktenskap. Utifrån det har vi tillsatt en utredning. Nu när vi har fattat beslutet vill vi driva frågan med kraft, och vi vill fatta beslut nu och inte vänta. Tycker inte Olof Lavesson att man ska invänta vad partimedlemmarna i respektive parti tycker? Det tror jag faktiskt att han tycker. I så fall hade det, om vi hade haft en borgerlig majoritet under den senaste mandatperioden, inte tillsatts någon utredning över huvud taget. Moderaterna fattade nämligen inte beslut förrän 2007. Med en borgerlig majoritet vid rodret hade utredningen alltså knappt tillsatts. Vad är argumentationen här? Det undrar jag. Herr talman! De borgerliga ledamöterna har en hög svansföring i frågan, men som jag har visat finns det inte mycket substans i det som sägs. Nu har vi en utredning som har remissbehandlats. Den är klar, och vi kan i stort sett fatta beslut här och nu. Varför ska man fortsätta och splittra regeringen? Vore det inte bättre att vi faktiskt tar tag i frågan i dag och fattar beslut i frågan och på så sätt ger regeringen möjlighet att ägna sin tid och kraft åt andra saker nu när denna fråga verkar ta så oerhört mycket kraft och tid att man inte ens kan leverera ett datum för när propositionen ska komma? Jag vill än en gång uppmana centerpartister, folkpartister och moderater att rösta i enlighet med sin övertygelse och göra det i dag och göra dagen till en historisk dag för homosexuellas rättigheter i Sverige. Herr talman! Återigen tillbaka till den borgerliga argumentationen. Vi socialdemokrater står fast vid det kongressbeslut som vi har fattat, och vi tänker driva denna fråga med kraft. Om man gör en historisk tillbakablick finns det ett antal andra milstolpar i historien som också lite grann ger en fingervisning om hur de olika borgerliga partigrupperna har ställt sig i olika frågor när det gäller kampen för homosexuellas rättigheter och hur den kampviljan egentligen har sett ut. Därför vill jag redovisa röstsiffrorna vid införandet av partnerskapslagstiftningen. Jag tycker att det ger en tydlig fingervisning om hur de olika partigrupperna då ställde sig till den frågan. Det var den 7 juni 1994 som var en historisk dag. Denna dag kan bli lika historisk. Det var 171 ledamöter som röstade för och 141 ledamöter som röstade emot. Jag har tagit med de större partierna men inte tagit med några av de partier som har lämnat riksdagen och lämnat några andra utanför. I det första partiet, Socialdemokraterna, var det 128 röster för och ingen emot. I Vänsterpartiet var det 12 röster för och ingen emot. I Folkpartiet var det 21 röster för och 8 emot - väldigt bra. I Centerpartiet var det 4 röster för och 20 emot. I Moderaterna var det 2 röster för och 72 emot. Jag tycker att dessa röstsiffror talar sitt tydliga språk när det gäller vilka partier som har slagits för de homosexuellas rättigheter i samhället. Tittar vi på debatten här i dag är det precis samma sak. Det finns några partier som står upp för frågan, vill driva frågan och kommer att driva frågan tills den har nått i hamn. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 i civilutskottets betänkande 15. Jag ska avsluta med mina tre frågor som jag hoppas att jag kommer att få svar på här i dag. För det första: När kommer den proposition som vi alla väntar så mycket på? För det andra: Varför har frågan dragits i långbänk, och varför har vi inte kunnat få svar på vilka delar som behöver beredas ytterligare? För det tredje: Vad innebär denna kompromiss som det talas om? Den gör mig orolig. (Applåder) I detta anförande instämde Caroline Helmersson-Olsson, Hillevi Larsson, Fredrik Lundh, Carina Moberg, Christina Oskarsson, Helén Pettersson i Umeå, Ameer Sachet, Mona Sahlin och Börje Vestlund (alla s), LiseLotte Olsson och Alice Åström (båda v) samt Peter Eriksson och Jan Lindholm (båda mp).

Herr talman! För drygt ett år sedan stod jag här i talarstolen och predikade kärlekens lov när vi debatterade äktenskap, partnerskap och samboende. Det är just det som jag har lust att göra i dag igen. Det är väl det som detta betänkande handlar om? Vi vill välja att leva med den som vi älskar oavsett vilken sexuell läggning som vi har, och vi borde alla få göra det på samma premisser och på samma villkor. I dag är det inte så. Vi har en familjelagstiftning som fungerar som ett modernt apartheidsystem. Två olika lagar, partnerskapslagen och äktenskapsbalken, reglerar samma fenomen, nämligen två vuxna människors samlevnad. Jag och Vänsterpartiet vill inte dela in människor. Men så länge äktenskapet är en exklusiv klubb för heterosexuella kommer kärleksförhållanden mellan två personer av samma kön aldrig att möta samma respekt och acceptans som ett förhållande mellan en kvinna och en man. För mig och Vänsterpartiet är detta väldigt enkelt. Att ha särskilda lagar beroende på människors sexuella läggning är diskriminerande. Partnerskapslagen var ett mycket viktigt steg när den kom, men i dag är den en särlagstiftning som delar upp människor i två olika grupper utifrån en grund som helt saknar relevans. Den heterosexuella kärnfamiljen med mamma, pappa och barn är fortfarande normen, trots att vi som lagstiftare vet att det i dag finns många andra typer av familjekonstellationer. Därför måste äktenskapsbalken göras om så att den blir könsneutral. Vänsterpartiet förespråkar alltjämt en könsneutral äktenskapslagstiftning där alla äktenskap blir borgerliga, och den som så önskar får lägga till religiösa ceremonier efter eget val - ett så kallat civilt äktenskap. Men i det här läget, eftersom Äktenskaps- och partnerskapsutredningen inte har lämnat något sådant förslag, prioriterar vi att få till stånd en könsneutral äktenskapslagstiftning så snart som möjligt. Det kan bli möjligt om alla de som tidigare har stått upp för lika rättigheter oavsett sexuell läggning vågar stå för det i dag och trycka på rätt knapp här i dag. I fjol när jag stod här i talarstolen var jag tydlig med att jag var orolig för att utredningens förslag skulle förhalas och dras i långbänk. Tyvärr kan jag säga: Vad var det jag sade? Men jag gör det inte med någon skadeglädje. Regeringens hantering av frågan visar att det blev just så. Det var ett extra långt remissförfarande som än så länge inte mynnat ut i någonting alls, möjligtvis i tomma löften. Förresten: Det som det har mynnat ut i och som har hänt är att det har gjort många människor besvikna. Jag vet homosexuella par som trott att de skulle få möjlighet att gifta sig, vigas, i sommar men som fortfarande får finna sig i att tillhöra kärlekens B-lag. I stället för att vänta på något som kanske kommer i höst - statsministern har sagt att det förmodligen kommer att läggas fram en proposition i ärendet senare i år - tycker jag att vi ska låta riksdagen avgöra frågan här i dag. Alla vet vi att det är möjligt eftersom det i riksdagen egentligen finns en majoritet för en modern äktenskapslag för alla. För mig är det obegripligt att de som tidigare har varit för allas rätt att behandlas lika oavsett sexuell läggning nu plötsligt verkar nöjda med att något kanske kommer någon gång i höst. Och lika obegripligt är det för mig att ni låter en liten minoritet i högerregeringen få bromsa och förhala en möjlighet att visa att ni tror på att allas kärlek är lika mycket värd. Jag ser klara risker med att invänta en eventuell proposition. Hur kan vi i dag vara säkra på att det i den utlovade propositionen verkligen finns förslag om samma lagstiftning för alla som vill gifta sig. Precis som föregående talare är jag väldigt orolig för vad den här så kallade kompromissen kommer att innehålla. Jag undrar om ni på den borgerliga kanten som egentligen vill ha en könsneutral äktenskapslag tror att det över huvud taget är möjligt att lägga fram en proposition så länge Kristdemokraterna sitter tillsammans med er i regeringen. Och hur kan den här kompromissen se ut? Vad riskerar en kompromiss mellan ja och nej att bli - någonting urvattnat? Kanske - det är väl det som ligger mellan ja och nej. Hur ser det ut? Hur kan man kompromissa om en sådan sak som allas rätt att bli lika behandlade? Jag skulle bli väldigt glad om ni kunde ge ett svar om hur ni tänker kring det här. Jag kan förstå att det är svettigt att i dag ingå i högeralliansen, för inom den finns ju hela spektrumet - från ledamöter som själva har skrivit motioner om att de vill ha en könsneutral äktenskapslagstiftning till ledamöter som tror att en könsneutral äktenskapslagstiftning är ett tecken på att världens undergång är nära. Hur ska ni få till det? Hur har ni tänkt att det ska gå att få en lösning så att ni kan göra människor inom spektrumet nöjda? Jag undrar också hur det känns för er i dag när ni måste rösta mot er övertygelse. För ett par veckor sedan ställde jag en fråga till Göran Hägglund. Jag frågade om han tyckte att det var dags att ändra på äktenskapsbalken. Han sade då ganska tydligt att han tyckte att ordningen i dag med en partnerskapslag och en äktenskapsbalk var bra. Det jag då kan tycka är lite anmärkningsvärt är att Kristdemokraterna nu plötsligt värnar om partnerskapslagen, som de var totalt emot då den genomfördes. Väntar ni kanske på att tiden och utvecklingen ska hinna i kapp Kristdemokraterna så att även de inser att all kärlek mellan vuxna människor bör och ska behandlas lika? Hur länge ska vi vänta på det, kamrater? Vi som i dag kommer att rösta ja har i diverse utspel från regeringssidan blivit kallade populister. Det har sagts att vi bedriver ett cyniskt politiskt spel. Jag skulle gärna vilja ha en förklaring från er om vad som är cyniskt och populistiskt i att ta två människors önskan om att gifta sig på allvar. Är det cyniskt att försöka ändra lagen så att den värnar om allas lika rättigheter? Nej, jag undrar var det cyniska politiska spelet egentligen äger rum. Jag tror att det finns någonstans i maktens korridorer, där ni gör allt för att inte behöva visa den splittring som finns. Ni är till och med beredda att vika er i er hjärtefråga - allt för att hålla ihop högerregeringen. Fru talman! Jag kommer tillbaka till kärleken, som jag valde att inleda mitt anförande med. Är inte all kärlek lika mycket värd? Varför ska två personer som älskar varandra inte få ingå äktenskap om de så önskar? Ska inte två människor som älskar varandra kunna visa det öppet? Ska inte alla frivilliga kärleksrelationer mellan två vuxna människor ha möjlighet till lika skydd och stöd från samhällets sida? Ska inte alla familjer och alla barn räknas på samma sätt? Svaret är enkelt. Antingen röstar vi i dag för en lag som ger alla rätt att gifta sig, eller också drar vi ut på saken och fortsätter att ha det moderna apartheidsystem som i dag råder i Sverige. Jag yrkar bifall till reservation 1. (Applåder) I detta anförande instämde Alice Åström (v), Caroline Helmersson-Olsson, Hillevi Larsson, Fredrik Lundh, Carina Moberg, Christina Oskarsson, Helén Pettersson i Umeå, Ameer Sachet, Mona Sahlin och Börje Vestlund (alla s) samt Peter Eriksson (mp).

Fru talman! I civilutskottets betänkande Äktenskap och partnerskap behandlas inte mindre än 34 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden. Majoriteten har valt att avstyrka dessa yrkanden i sex olika paket som vart och ett för sig är väldigt intressant. Viktiga frågor tas där upp. Men jag misstänker att fem av punkterna kommer att drunkna i dagens debatt och även i massmediernas bevakning. Frågan om en könsneutral äktenskapslagstiftning är, som vi hört av de två tidigare inläggen här, den klart överskuggande frågan. Jag tänker i alla fall använda några minuter till en av övriga frågor som behandlas i betänkandet innan jag går in på frågan om en könsneutral äktenskapslagstiftning. I en av de motioner som tas upp väcks frågan om vigselförrättare som behärskar teckenspråket. Teckenspråket är i dag ett självständigt språk som hela tiden utvecklas, precis som alla andra språk. Teckenspråket är också ett växande minoritetsspråk. Det förekommer säkert att någon som väljer att gifta sig i ett främmande land också väljer att använda en tolk för att förstå vad vigselförrättaren säger. Det är ett frivilligt val som görs. Dels gifter man sig i ett främmande land, dels förstår man inte språket. Det normala är nog att man ändå förstår något av det som sägs. Men för den som inte hör och som kanske inte heller kan tala är det i de flesta fall ett betydligt större utanförskap än det är för den hörande och talande att brottas med en främmande språkmiljö. Jag tycker därför att majoriteten gör det väldigt lätt för sig när man hänvisar till att tolkning vid vigsel enligt gällande lag ska betraktas som den vardagstolkning som man har rätt till. Men att vigas med stöd av en tolk kan aldrig bli samma sak som att vigas av en vigselförrättare som själv behärskar teckenspråket. Det kan ju vara så att det i praktiken inte är någon stor fråga att lösa det här. Då tycker jag att det är ganska småsnålt och okänsligt av majoriteten att inte ens lägga fram ett förslag om att titta på hur svårt det är att lösa detta. Tänk om det är så enkelt att det bara handlar om att organisera vigselförrättare som redan i dag behärskar teckenspråket, att ordna någon sorts tillgänglighet eller att visa lite handlingskraft när det gäller att se till att tolkar som kan teckenspråk intresserar sig för att som vigselförrättare också använda sin kunskap! Jag tycker att det är synd att ni lämnar den frågan så obehandlad. Nu kommer jag till frågan om en könsneutral äktenskapslagstiftning och till den i mitt tycke oförklarliga långbänken. Det finns helt klart många andra långbänkar. Ni som finns här och som sitter i civilutskottet vet vilken långbänk jag i första hand tänker på, nämligen den om varför Banverket inte startar utbyggnaden av ett dubbelspår mellan Falun och Borlänge. På ett väsentligt sätt skiljer sig denna fråga från frågan om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Frågan om en utbyggnad har nämligen inte ett tydligt, kanske 90-procentigt, stöd i riksdagen som den senare frågan har. Den skillnaden kan naturligtvis förklara långbänkar som de om Dalabanan, Salapropositionen och varför ett samhälle som Sälen med över 70 000 sängplatser saknar en järnvägsförbindelse. Jag har full förståelse för att vissa frågor får vänta och för att en del saker kanske aldrig blir av fastän det finns väldigt goda förslag. Men att det ska behöva ta så oerhört lång tid när det finns ett massivt stöd i riksdagen för en könsneutral äktenskapslagstiftning har jag väldigt svårt att förstå. Länder som har gått före är Holland, Belgien, Kanada, Spanien och Sydafrika. Varför skulle det vara så svårt i Sverige? Det är inte bara här i riksdagen som stödet är starkt. Även i opinionsundersökningar har man sett att det finns ett mycket brett stöd ute bland allmänheten i vårt land. Dessutom är frågan, vilket beskrivits här av tidigare föredragande, väldigt väl utredd. Det finns ett förslag som borde kunna vara en grund för regeringen när det gäller att lägga fram ett lagförslag. Av utredningen framgår tydligt att de allra flesta intressen på området på något sätt har varit delaktiga och inbjudna att delta i utredningsarbetet dels genom de olika hearingar som redovisas, dels genom de två referensgrupper som man använt sig av under arbetet. Jag finner det svårt att tro att arbetet i utredningen skulle ha missat några större eller väsentligare punkter och frågeställningar, och jag tycker att när man läser igenom den gigantiska lunta med remissyttranden som vi fick tidigare i år, där 56 av de 57 listade remissinstanserna har valt att svara, får man den bilden bekräftad. Visst kan man säga att det är beklagligt att det har tagit så lång tid att komma fram till att tillsätta en utredning och att det tog två år för utredningen att komma med sitt förslag, men jag tycker inte att man alltid bara kan fortsätta att skylla på det som har varit. Förslaget kom ändå fram i mars förra året, och regeringen hade kunnat följa den ungefärliga tidsplan som utredaren föreslog med en ganska omedelbar och snabb remiss. Då hade förslaget kunnat behandlas under hösten och träda i kraft den 1 januari 2008, såsom det var tänkt. Men nu valde regeringen i stället att dra ut på arbetet, och man jobbade länge med att färdigställa remissmaterialet. Det skickades ut först, som jag har förstått det, en bit in i juni månad 2007. Sedan valde man en väldigt lång remisstid, som man sedan dessutom valde att förlänga ytterligare. Om man tittar på andra remisser baserade på utredningar som regeringen har jobbat med - både den sittande regeringen och tidigare regeringar - brukar remisstider inte vara så oerhört långa, och när de är längre brukar det baseras på att utredningarna har några, som man kallar det på byråkratispråk, har jag förstått, "utestående frågor" eller, enklare uttryckt, några olösta problem i utredningarna. Här fanns det ju inte någonting sådant som utredningen pekade på, så även om man hade tagit till en lång remisstid hade den kanske inte behövt vara mer än hälften av den tid man nu valde att ta i anspråk. Den hade kunnat vara även kortare. Nu är det ganska precis på dagen tre månader sedan remisstiden gick ut, och man kan undra vad regeringen har gjort under de här tre månaderna. Såvitt jag vet har man kanske inte gjort någonting. Remissvaren är väldigt mångordiga - det är en tjock lunta. Jag tycker inte att de borde förlänga arbetet. I princip kan jag inte se att där finns någonting vare sig nytt eller tidigare okänt som man tillför. Man kan därför undra vad som ligger bakom den här oförklarliga långbänken. Det är väldigt många som undrar, men några tydliga eller trovärdiga svar har jag inte hört från regeringens sida. Förra sommaren debatterades frågan om könsneutral äktenskapslagstiftning på många ställen, bland annat under Almedalsveckan. Även från majoritetens företrädare uttrycktes då ett stöd för möjligheten att ta ett utskottsinitiativ, så jag föreslog att vi från utskottet skulle göra det vid höstens första sammanträde. Men då sade majoriteten nej med motivet att man ville invänta remissvaren. Oppositionen, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, gjorde då ett nytt försök med ett utskottsinitiativ när remisstiden hade gått ut. Då avslogs det med motiveringen att man ville invänta regeringen, denna ständiga väntan som sprider oro. Målet, fru talman, att få till en könsneutral äktenskapslagstiftning är naturligtvis även för oss i Miljöpartiet överordnat våra partiintressen i frågan, men jag vill ändå bara nämna den lilla detalj som vi lyfter fram i det särskilda yttrande som vi har tillsammans med Vänsterpartiet. Det är så att vi helst ser att lagstiftningen, när den förhoppningsvis kommer till så snart som möjligt, ändå inte utformas så att en utövare av en offentligrättslig funktion tillåts diskriminera genom att välja vem han eller hon väljer att gå till mötes med sin offentliga funktion. Men vi har samtidigt sagt att huvudmålet här är så viktigt att vi anser att det är överordnat vår uppfattning om den detaljen. Man undrar: Hur länge ska en riksdagsmajoritet behöva vänta på en handlingsförlamad regering? Jag yrkar bifall till reservation 1, fru talman. (Applåder) I detta anförande instämde Peter Eriksson (mp), Caroline Helmersson-Olsson, Hillevi Larsson, Fredrik Lundh, Carina Moberg, Dan Nilsson, Christina Oskarsson, Helén Pettersson i Umeå, Ameer Sachet, Mona Sahlin och Börje Vestlund (alla s), samt Alice Åström och LiseLotte Olsson (båda v).

Fru talman! I betänkandet Äktenskap och partnerskap behandlas drygt 30 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år 2007. Tyngdpunkten i betänkandet ligger på frågan om könsneutral äktenskapslagstiftning. Här har oppositionen bortsett från alla krav på normal beredning, trots att man i andra sammanhang har kritiserat regeringen för bristande beredning och att saker och ting har gått för snabbt. Som så ofta i andra sammanhang är det uppenbarligen så att ändamålet helgar medlen, även om det i det här fallet knappast har satts i främsta rummet att faktiskt åstadkomma en könsneutral äktenskapslagstiftning utan snarare att åstadkomma någon form av politiskt spektakel. Detta politiska spektakel fullbordas av Jan Lindholms anförande här. Jag utgår från att Jan Lindholm började med det för honom och Miljöpartiet viktigaste, nämligen en fråga som i praktiken redan är löst, vigsel på teckenspråk. Miljöpartiet har varken reserverat sig eller skrivit ett särskilt yttrande i den frågan. Därefter kom vad jag antar är den näst viktigaste frågan, som möjligen är något märklig i detta sammanhang och knappast seriös: ett ganska långt inlägg om ett dubbelspår till Falun. Ja, vad är det här om inte ett politiskt spektakel? Sedan kan man undra vad det är för mening med ett tillkännagivande från riksdagen avseende något som redan följer den normala gången för hur lagstiftningsärenden bereds. Socialdemokraternas motionsyrkande har för övrigt passerat bästföredatum, eftersom kravet i det yrkandet är att regeringen omgående och senast den 18 mars ska lägga fram ett lagförslag. Jag ställer frågan: Kan man betrakta ett sådant yrkande som seriöst och allvarligt menat? Naturligtvis inte. De upprepade avsteg från normal beredning som oppositionen har varit beredd att göra började redan innan den bredare remissomgången var slutförd. Det första försöket till utskottsinitiativ togs redan i oktober 2007. Härefter följde ett nytt försök till utskottsinitiativ från oppositionen under slutet av januari 2008, närmare bestämt sju dagar efter att remisstiden hade gått ut. Redan i januari stod det klart att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ansåg att frågan om könsneutral äktenskapslagstiftning var av helt annan karaktär än andra lagstiftningsfrågor som riksdagen har att behandla. Oppositionens agerande syftade till att remissyttranden skulle lämnas därhän och att regeringen inte skulle ges möjlighet att bemöta remissinstansernas synpunkter i en proposition. Därutöver skulle ett utskottsinitiativ ha gett en sämre beredning, även på det sättet att inga motioner hade kunnat avges i ärendet. Oppositionens agerande för att åsidosätta grundläggande principer för ärendeberedning i syfte att vinna kortsiktiga politiska poänger kunde inte betraktas som annat än oseriöst, och det är på den linjen man har fortsatt. Civilutskottet uttalade att lagförslaget ska beredas i vanlig ordning och att det inte förelåg några skäl att föranstalta om ett utskottsinitiativ. Fru talman! Jag vill erinra om att Äktenskaps- och partnerskapsutredningen tillsattes i januari 2005. Under förra mandatperioden, både våren 2005 och våren 2006, avstyrkte det dåvarande lagutskottet motionsyrkanden avseende äktenskapslagstiftningen, som behandlades inom ramen för det pågående utredningsarbetet. Under nuvarande mandatperiod intog civilutskottet samma ståndpunkt våren 2007. Det saknas skäl att nu hantera frågan på annat sätt. Civilutskottet har konstaterat att huvuddelen av de nu aktuella motionsyrkandena rör frågor som övervägs av Äktenskaps- och partnerskapsutredningen samt att remissbehandlingen av utredningsbetänkandet avslutats för inte särskilt länge sedan. En proposition beträffande könsneutrala äktenskap förbereds, och jag utgår från att den kommer att läggas fram senare i år. Det pågående beredningsarbetet bör inte föregripas genom någon åtgärd från riksdagens sida. Fru talman! Jag undrar vad det är för lagförslag vi ska ta ställning till i dag eftersom företrädare för oppositionen säger att vi kan fatta ett historiskt beslut. Jag har inte sett något lagförslag. Jag yrkar bifall till civilutskottets förslag i betänkandet vilket innebär att samtliga motionsyrkanden avslås. (Applåder) I detta anförande instämde Olof Lavesson (m) och Fredrick Federley (c).

Fru talman! Anti Avsan tar i sitt anförande upp två delar i min argumentation som han tycker är beklämmande. För det första menar han att det är helt normalt med en remisstid på tio månader och att det är brukligt. Jag vet att den borgerliga majoriteten i vissa ärenden haft remisstider som varit under en månad. Tio månader verkar därför som en ganska lång tid. Samtidigt borde Anti Avsan i sin utövning som domare vara väl bevandrad i att en normal remisstid är tre månader. Att frågan inte dragits i långbänk tror jag inte någon kan hävda. Frågan landade i regeringens knä i mars. Sedan fick frågan ligga på regeringens bord i ett antal månader utan att någonting gjordes. Utredaren hade en plan för hur detta hade kunnat genomföras så att lagen varit implementerad från och med den 1 januari. Jag tror inte att någon kan säga att den planen var orealistisk. För det andra menar Anti Avsan att det finns ett bästföredatum för det beslut vi ska fatta i dag. I vår motion står det "omgående". Vi vill att beslutet ska fattas omgående. Vi tror att det är möjligt. Min fråga till Anti Avsan är om det är så att jag i dag inte kommer att få svar på när propositionen kommer. Om den nu bereds kan det väl inte vara så svårt att komma med ett datum. Vad är det som måste beredas ytterligare? Och vad är det för kompromiss Regeringskansliet pratar om?

Fru talman! När det gäller beredningstider kan de säkert variera i de olika fallen. Jag tar inget personligt ansvar för regeringens beredning. Utredningsbetänkandet har skickats ut på en bred remissomgång, och det har kommit in ett antal svar. Möjligen vet Johan Löfstrand hur många som inkommit; det är förhållandevis många. När en proposition ska presenteras för riksdagen kan jag inte säga. Jag antar att den kommer i höst. Det verkar rimligt. Också statsministern har svarat på frågan när en proposition är att vänta, och jag har ingen anledning att tro att det skulle bli på något annat sätt. Vad gäller frågan om kompromisser eller inte kan man undra var en sådan uppgift kommer ifrån. Rykten sprids på olika sätt. Kan det vara så att någon befarar något utan att det egentligen finns substans i det? Eller har möjligen någon politiskt initierad person berättat för Johan Löfstrand eller någon annan att det föreligger en kompromiss? Jag har svårt att tro det. Jag tycker därför inte att det finns anledning att kommentera den saken ytterligare.

Fru talman! Anti Avsan vill inte ta något personligt ansvar för regeringens arbete, men till syvende och sist är Anti Avsan en av de ledamöter i denna kammare som utsett statsministern och den övriga regeringen. Jag hoppas därför att Anti Avsan tar ansvar för den politik som regeringen bedriver, för det är ju riksdagens uppgift. Det verkar som om jag i dag inte kommer att få svar på mina frågor beträffande när propositionen kommer och varför det tar så lång tid. Om man läser den tjocka bibban med remissvar finns det, som Jan Lindholm sade i sitt anförande, inte mycket nytt i den. I utredningen har funnits två referensgrupper som fått ge de flesta synpunkterna. Det finns alltså inte mycket nytt i den remissbibba som föreligger. Det innebär att arbetet borde kunna gå mycket snabbt. Om regeringen velat driva frågan, och prioritera den, kunde man hela hösten ha jobbat med de svar som redan hade kommit in. Avslutningsvis vill jag, beträffande kompromissen, fråga Anti Avsan om han kan lova att det förslag som kanske kommer i höst, eller någon gång framöver, kommer att vara identiskt med utredningens, så att vi kan avskriva vad en eventuell kompromiss skulle innehålla. Kan Anti Avsan lova det?

Fru talman! Beträffande när en proposition ska läggas fram kan jag konstatera att den inte kommer att läggas fram omgående och framför allt gäller det förfluten tid - det vore definitivt inte seriöst och dessutom inte möjligt. Sedan gällde det huruvida det gått fort eller långsamt. I sitt anförande sade Johan Löfstrand att han var den siste att erkänna att det gått för långsamt. Jag förstår att det var en felsägning; han menade säkert att han var den förste att erkänna att det gått för långsamt. Det har det i så fall gjort under lång tid, för det var väl det som åsyftades. På frågan om jag kan utställa löften om hur propositionen kommer att se ut är väl svaret ganska självklart, nämligen att jag inte kan göra det. Nu förstår jag, med tanke på Johan Löfstrands argumentation, att man från början avsett att strunta i vad remissinstanserna sagt, detta eftersom Johan Löfstrand säger att det hela redan var klart, att lagförslaget fanns i utredningen. Det förklarar varför man kanske ansåg att det inte skulle skickas ut på remiss och att man därmed inte heller behövde beakta de remissvar som kom in. Den fråga jag ställde, och som kvarstår, var vad det är för beslut som ska fattas i riksdagen i dag. Är det ett tillkännagivande om att det arbete som pågår ska fortsätta i syfte att lägga fram en proposition omgående, trots att den kanske inte är färdigbearbetad? Det är väl viktigare att det läggs fram en noga bearbetad proposition där man på ett seriöst och demokratiskt acceptabelt sätt bemöter det som de olika remissinstanserna anfört under remissomgången. Så går en seriös handläggning till.

Fru talman! Få ord har fått så stor uppmärksamhet som könsneutralt äktenskap, och det med all rätt. Det är inte bara fråga om att förändra ett ord, utan det handlar också om alla människors lika rätt och värde. För mig och Centerpartiet innebär dessa ord att varje människa har rätt att tänka, känna, tycka, vara, bli förälskad i den man vill och leva med den man vill. Oppositionen säger att det är dags att göra slut på långbänken. LiseLotte Olsson säger att jag och mina allianskolleger är cyniska och borde ha ångest i dag. Jag kan lova LiseLotte Olsson att det är andra frågor som gör att jag får ångest, inte detta. Jag är säker på att jag gör det som är rätt. För Centerpartiet är denna fråga så viktig att den, precis som alla andra viktiga frågor, måste beredas på ett rätt och demokratiskt korrekt sätt. Som bekant tar demokrati tid. Det här handlar om värderingar, attityder och människor ute i samhället. Det är viktigt att de människorna, och speciellt de som har en avvikande åsikt, vet att detta har behandlats på ett sätt som gör att det faktiskt är ett demokratiskt fattat beslut av Sveriges regering och riksdag. Utredningen var klar i mars 2007. Remisstiden gick ut i januari. Remisstiden blev förlängd, vet ni. Det var för att det var många som var intresserade av att lämna ifrån sig något i denna fråga. Skulle vi då inte visa respekt för dem som har satt sig ned och skrivit och velat lämna ifrån sig något? Ska vi bara putta det åt sidan? Det betyder inte att jag och Centerpartiet kommer att ändra inställning. Det får i så fall vara någonting oerhört angeläget i de remissvaren. Men vi har en skyldighet att läsa och lyssna och höra på dem som har lämnat ifrån sig remissvar. Därför väntar vi på det pågående beredningsarbetet inom Regeringskansliet. Jag har ingen ångest för det, absolut inte! Centerpartiet och jag litar på statsministern när han säger att det kommer en proposition i ärendet senare i år. Lugn! Ingen ångest! Jag är inte cynisk, och det är inte heller mitt parti. Vi följer de demokratiska spelreglerna, som är viktiga. Fru talman! Jag vill bara säga några ord om vigsel på teckenspråk. Landstinget ska erbjuda tolktjänst för vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade bosatta inom landstinget. Med begreppet vardagstolkning avses också tolkning vid vigsel. Även om det inte finns någon direkt regel för hur många gånger man har rätt att gifta sig tillhör nog för de flesta människor vigslar inte vardagen. De allra flesta ser det som en stor och viktig händelse i livet. Att få gifta sig på ett språk man behärskar utan tolkning med en vigselförrättare som behärskar teckenspråket vore önskvärt. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationerna. I detta anförande instämde Fredrick Federley och Annie Johansson (båda c).

Fru talman! Jag påstod inte att Maria Kornevik Jakobsson och borgerligheten borde ha ångest. Det sade jag inte i talarstolen. Men det var en bra idé! Jag tycker att ni borde ha lite ångest för att ni inte kommer att rösta som jag vet att många av er egentligen tycker innerst inne, att människor ska ha rätt att leva tillsammans på samma villkor oavsett sexuell läggning. Jag skulle sova lite oroligt om jag var tvungen att kompromissa med mitt samvete. Flera av er har varit uppe och påpekat hur viktig den demokratiska gången är. Men varför tillämpade ni då inte samma sätt att arbeta, med ett långt remissförfarande och möjlighet för människor att komma till tals, när det handlade om a-kassan? Det är en fråga som berör människor in i grunden. Människors livsvillkor påverkades av de förslag ni hade. Men då var det väldigt bråttom. Pang, bom, ut på remiss, fatta beslut, beslutet gäller! Är det inte så, om man ska vara riktigt sanningsenlig, att det här handlar om att ni har ett politiskt problem? Ni kan inte komma överens. Många av er vill ha en könsneutral äktenskapslagstiftning, och några av er vill absolut inte ha det. Hur ska ni kunna få till det, så att ni blir nöjda allihop? Jag kan hänvisa till en artikel i en tidning i går, underskriven av en moderat, en centerpartist och en folkpartist. De som skriver säger att de tror att förslaget kommer att bli dåligt underbyggt och så vidare. De vill inte ha det, för deras partiers synpunkter kommer inte att vägas in. Det är just det som jag tror att ert stora problem kommer att vara. Ni är fyra partier som alla vill ha med sina synpunkter. Vad kommer ut av det om inte en undermålig kompromiss?

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag inte kompromissar i denna fråga. Både jag och Centerpartiet står fast vid detta. Det vi säger att vi ska göra är att, precis som man för det mesta gör i den här salen, vänta på att beredningen är klar och att man är klar med remissvaren. LiseLotte Olsson talar om ett politiskt problem. Det kanske är någon rapport från LiseLottes eget inre? Jag upplever inte detta. Jag upplever att det i ett demokratiskt samhälle är så att alla får lov att ha olika åsikter. Det tar tid att förändra mönster. Det är ingenting man gör på en dag. Man kan inte tvinga på detta. Därför kommer det kanske att finnas människor under lång tid som fortfarande tycker att det här är fel. Det kan ibland ta upp till en generation. Men att vi ska stifta lagar och se till att människor har samma rätt och värde är självklart.

Fru talman! Jag uppskattar Maria Kornevik Jakobssons ärlighet. Hon erkänner att alliansen "för det mesta" följer den demokratiska gången, men inte i vissa undantagsfall. Det var ett bra och ärligt besked. I demokratiska spelregler ingår väl också att om man fattar ett beslut som en majoritet stöder är det detta beslut som ska gälla. Jag undrar varför ni inte vågar sätta ned fötterna när det handlar om just detta. Det finns en majoritet i riksdagen för att införa en könsneutral äktenskapsbalk snarast. Varför gör vi inte det? Hur länge ska vi vänta på den här propositionen, som enligt statsministerns ord förmodligen kommer? Jag vill upprepa de frågor som har ställts här tidigare. När kommer propositionen? Vad kommer den att innehålla? Hur ska ni lyckas få ihop era olika tankar kring detta?

Fru talman! Jag vet också att det finns en majoritet i riksdagen som är för detta. Men det betyder inte att vi ska frångå de regler som säger att vi ska vänta på, bearbeta och titta på remissvaren. Det är det vi gör och tänker göra. Det förändrar inte någonting av det andra. Precis som Anti Avsan sade för en stund sedan: Vad skulle det förslag som ligger göra för skillnad? Det är inte ett förslag på någon lag som skulle gälla från och med i morgon. Det är också ett förslag som skulle göra att regeringen fortsatte med sitt arbete. Vad är bekymret egentligen? Vad är det som gör att vi inte litar på att propositionen skulle komma? Jag är övertygad om att den kommer.

Fru talman! Låt mig inleda med att klargöra, om det skulle behövas, att även Folkpartiet på sina landsmöten har beslutat att det ska införas en könsneutral äktenskapslagstiftning i Sverige. Jag och mina 27 kolleger i riksdagsgruppen har i uppdrag att se till att detta blir verkställt. Det tar vi på fullt allvar. I sak föreligger inte några bekymmer. Frågan är formerna för att genomföra detta. Det är så debatten håller på att utveckla sig. Johan Löfstrand sade att man tog upp det här beslutet på sin kongress för att visa respekt för medlemmarnas åsikter i det socialdemokratiska partiet. Jag tycker att vi ska visa respekt för ett ordinärt och noggrant beredningsarbete av frågan. Det är för mig huvudpunkten. Det som gör mig bekymrad med den inställning som socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister visar i dag är inte sakfrågan, för där är vi överens. Det är att man försöker göra sken av att vi i eftermiddagens votering kan stifta denna lag så att homosexuella kan gifta sig i sommar, som någon uttryckte sig. Detta är fullständigt fel. Ni kör ut en bild till allmänheten som ni vet är felaktig. Det är att visa bristande respekt för den här frågan. Det är också att visa bristande respekt för hur lagstiftning går till i det här samhället. Ni vet alla att det är fråga om ett tillkännagivande. Ni som har suttit här i riksdagen ett par år eller många år vet hur många tillkännagivanden riksdagen har givit genom åren och hur lång tid det i många fall har tagit både för den ena regeringen och den andra regeringen innan det blivit lagstiftning. I dag borde man i debatten visa en väldigt tydlig respekt för det beredningsarbete som pågår. När kommer propositionen? Det är en berättigad fråga. Den skulle också jag ha ställt om jag var i något av oppositionspartierna. Men jag ställer den också i den ställning jag har. Jag vill också få fram propositionen. Vi har fått ett klart och tydligt uttalande av vår statsminister. Jag har ingen som helst anledning att betvivla det. Dessutom kan jag nämna för er att i den tryckta verksamhetsplanen för Justitiedepartementet har justitieministern upprepat detta och sagt att proposition kommer till hösten. Jag har all anledning att tro att man kan lita också på justitieministern. Jag kan dock inte ange någon närmare tidpunkt än vad statsministern och justitieministern har sagt, det vill säga hösten 2008. Jag tycker inte att detta på något sätt är någon anmärkningsvärt lång tid. Det är i stället att visa respekt för hela beredningsarbetet och vad remissinstanserna har sagt och så vidare. Det är ett sätt som vi normalt sett arbetar på här i riksdagen. Avslutningsvis vill jag betona att när jag röstar i eftermiddag röstar jag inte emot en könsneutral äktenskapslagstiftning. Jag röstar för ett seriöst beredningsarbete som jag väntar på och som jag ska rösta för i höst. (Applåder) I detta anförande instämde Fredrick Federley (c) och Olof Lavesson (m).

Fru talman! Jan Ertsborn lyfter upp frågan huruvida det beslut vi fattar i dag blir historiskt eller inte. Det är helt korrekt att inte jag eller någon från Miljöpartiet eller Vänsterpartiet har stått i talarstolen och sagt att vi i dag ska stifta lag. Det är inte vad frågan handlar om. Jag håller helt med Jan Ertsborn. Men det skulle vara en historisk dag om en majoritet i Sveriges riksdag slog näven i bordet och sade: Vi vill införa ett könsneutralt äktenskap i Sverige, och det ska göras omgående utan kompromisser och utan att frågan dras i långbänk. Det är vad frågan handlar om i dag. Det är det historiska beslut jag talar om. Jag talar inte om någonting annat. Jag tror inte att representanterna för vare sig Vänsterpartiet eller Miljöpartiet heller har gjort någonting sådant. En annan fråga som har berörts av både Jan Ertsborn och tidigare borgerliga talare är att det ska vara ett seriöst beredningsarbete. Jag håller helt med. Vi socialdemokrater har en ganska lång erfarenhet av att styra. Under de perioder som vi har styrt har vi alltid sett till att ha seriösa remissbehandlingar och tagit behandlingen av ärenden på största allvar. Under den borgerliga regeringen är det lite mer hattande. När man skulle remissbehandla a-kassan kunde man göra det på tre veckor, medan den här frågan, som uppenbarligen inte är prioriterad, tog nästan tio månader. Jag tror inte att det handlar om seriositet utan om vilja. Viljan var nog bra mycket större att genomföra a-kasseförändringarna än i denna fråga. Jag övergår till remissinstanserna och hur seriös behandlingen har varit av dem. Jag har läst remissvaren. Det finns mycket där att ta till sig. Men där frågan och utredaren har landat är en bra väg att gå. Det är där jag vill att vi ska handla. Frågan är: Varför har det tagit så lång tid? Blir det utredningens förslag som gäller eller blir det en kompromiss?

Fru talman! Det är självklart att det tar olika lång tid att bereda olika frågor. Det finns olika skäl för när det går fort och när det tar lång tid. Det är inget speciellt för vår alliansregering. Det är någonting som har gällt i det här landet under väldigt lång tid. Vi har massor med ärenden från förra mandatperioden som jag skulle kunna räkna upp som fortfarande när regeringsskiftet kom inte var beredda över huvud taget trots tillkännagivanden från riksdagens sida. I en sådan central fråga som äktenskap och familjerätt tycker jag inte att det är fel att det får ta lite tid att bereda detta. Det gäller både bland tjänstemännen på Justitiedepartementet och bland politikerna. Tre månader har gått sedan remisstiden gått ut. Det kan definitivt inte vara någon särskilt lång tid. Vi har dessutom utställt ett löfte om att det ska komma en proposition till hösten. Jag förstår därför inte varför man ska försöka ge sken av att det är fråga om något annat än hanteringsförfarandet vi voterar om i dag.

Fru talman! Jan Ertsborn menar alltså att förändringarna i a-kassan inte var så komplexa och inte berörde så många människor och att man där kunde ha tre veckors remisstid medan man i frågan om införandet av en könsneutral äktenskapsbalk hade utrett noggrant under väldigt lång tid och där kunde ha en mycket längre remisstid än vad som normalt är brukligt. Är det så jag ska förstå Jan Ertsborn?

Fru talman! Om det nu är så väldigt intressant att börja jämföra olika ärenden kan man ställa sig frågan vad den socialdemokratiska regeringen gjorde med tillkännagivandet om fastighetsmäklarlagen under en följd av år. Jag kan räkna upp massor av andra ärenden. Det är inte särskilt intressant i det här sammanhanget. Det intressanta är att föra detta ärende framåt. Det tycker jag att vi som har uppfattningen att vi ska införa en könsneutral äktenskapslagstiftning ska göra tillsammans.

Fru talman! Betänkande CU15 handlar om äktenskap och partnerskap. Det innehåller ställningstaganden till 30 motionsyrkanden. Det finns tre reservationer och två yttranden. Jag skulle vilja börja med det område som gäller barnäktenskap och tvångsäktenskap. Det kan aldrig accepteras i vårt samhälle. Här har vi gällande föreskrifter, och vi inväntar kartläggningen. Nästa område är betänketid vid äktenskapsskillnad. I dag finns det en betänketid på sex månader om man har barn under 16 år och under vissa andra förhållanden. Det visar sig i den undersökning som är gjord att en relativ stor andel av de personer som lämnar in ansökan om äktenskapsskillnad inte fullföljer sin avsikt. Det är de som har barn och de som har betänketiden. Det finns i stället vägar och möjligheter att leva vidare tillsammans med stor trygghet för sina barn. Vi som har levt i långvariga relationer vet om att det finns knutpunkter i tillvaron där man måste ta tag i sin relation och fundera vidare på hur framtiden ska vara och om man kanske ska ändra någonting i sitt förhållningssätt och sitt liv tillsammans. Då är det bra att kunna få ledning och hjälp under tiden som i det här fallet vid äktenskapsskillnad. Jag tror därför att det är väldigt bra att vi har kvar den nu rådande lagstiftningen. Alltför ofta sker separationer ändå, vilket ofta kanske är den sämsta av lösningar för alla. Det finns sällan några riktiga vinnare vid separationer. Jag tycker att det är bra att detta finns kvar. Fru talman! Jag går nu över till frågan om könsneutrala äktenskap. I den här församlingen tror jag att de allra flesta känner till Kristdemokraternas ställningstagande i frågan. Vi har följt frågan. Jag har varit med i utredningen som referensperson. Tyvärr gjorde inte den socialdemokratiska regeringen det riksdagen hade beslutat, nämligen att tillsätta en parlamentarisk utredning. Det blev en ensamutredning i stället. Det innebar och fick till följd att det inte blev hela den utredning som många av oss hade önskat. Ett exempel är att utredningen enligt mitt förmenande fick en utgångspunkt i ett kraftigt vuxenperspektiv. Ungefär samtidigt som den utredningen tillsattes tillsatte man en utredning i Frankrike. Den togs aldrig ad notam i den utredning som genomfördes i Sverige. I Frankrike utgick direktiven från barnperspektivet. Förmodligen var det också därför de båda utredningarna, som egentligen arbetade parallellt, drog olika slutsatser. Frankrike är ett modernt EU-land. Jag tycker fortfarande att det finns all anledning att i det fortsatta beredningsarbetet också beakta vad som kom fram i den franska utredningen. I själva verket tycker egentligen inte Kristdemokraterna att det finns tillräckliga skäl att ändra nuvarande lagstiftning eftersom äktenskap och partnerskap i princip innebär precis samma ansvar och rättigheter. Det ger samma skydd. Vidare har vi tittat på barnperspektivet. Vi har tittat på kulturella och traditionella aspekter. Inte minst har vi också tittat på att det gynnar integrationen av många andra grupper från andra länder in i vårt samhälle. Fru talman! Frågan om äktenskap är i hög grad en framtidsfråga. Det kan i debatten sägas att vi borde skynda på utredningen och skynda på när det gäller att komma fram till ett resultat. Vi vet genom historien att alltför många ärenden har hanterats snabbt, och hanterats utifrån vad man ser just för dagen med oönskade framtida aspekter och konsekvenser som man inte hade tänkt sig. Jag tycker att det är bra att regeringen tar tid på sig, att remissinstanserna har fått tid att avge yttranden och att vi har möjlighet att ta del av och bry oss om dem. Under min tioåriga tid som riksdagsledamot har det inte funnits något ärende som har väckt samma folkliga intresse och engagemang som detta. Därför tycker jag att vi som folkvalda ska ta oss an och bry oss om remissinstansernas svar - även spontanremisserna, som jag tycker att vi ska beakta i ärendet. Jag håller med Johan Löfstrand om att detta är en framtidsfråga. Det är just därför den behöver få ta den här tiden. Jag tror att det är klokt av oss att invänta regeringens beredning. För övrigt är utredningen ingalunda tillräckligt klar för att man ska genomföra ett lagförslag under denna dag. Det här med den historiska dagen tror jag är rätt mycket taget ur luften, om jag är ärlig. Jag utgår ifrån att vi alla alliansvänner ger regeringen den tillit och det förtroende som den har visat sig vara värd hitintills när den har hanterat en lång rad svåra och tuffa frågor och låter regeringen få ha sitt beredningsarbete i lugn och ro. När frågan sedan kommer till riksdagens bord är det upp till oss att ta ställning till den.

Fru talman! Jag har egentligen bara en kort fråga till Yvonne Andersson: Kommer Kristdemokraterna under några omständigheter att ställa sig bakom en proposition om införandet av en könsneutral äktenskapslagstiftning?

Fru talman! Vi kristdemokrater är fullt medvetna om att vi sitter i en regering. En regering är ett kollektiv. Vi kommer att ta ställning till de förslag som beredningen kommer fram till. Där har vi full tilltro till den beredning som pågår.

Fru talman! Då ställer sig alltså Yvonne Andersson bakom den majoritetstext som finns i betänkandet. Där skriver man ju att det kommer en proposition med förslag, att man förväntar sig att den kommer att lämnas under det kommande året och att man inväntar den. Kan jag med det svar jag fick av Yvonne Andersson alldeles nyss och delarna här sluta mig till att Yvonne Andersson och Kristdemokraterna kommer att ställa sig bakom den proposition som kommer att läggas fram? Innebär det då i förlängningen också någon typ av kompromiss, eller kommer Kristdemokraterna att lägga sig helt platt inför den proposition som förhoppningsvis kommer från regeringen under året?

Fru talman! Jag tror att jag vet en del om hur den socialdemokratiska regeringen arbetade. Jag tror inte att Johan Löfstrand då var särskilt väl införstådd med hur Göran Persson skulle agera som statsminister och hur man skulle sköta förhandlingarna i regeringen. Det är inte heller jag. Jag har full tilltro till vår partiledare. I den mån han ställer sig bakom en proposition gör naturligtvis jag det också.

Fru talman! Jag hade egentligen tänkt börja med samma fråga som Johan ställde, så jag kanske inte ska dra den igen. Detta var ganska klargörande; då kan Yvonne Andersson alltså lova här att Kristdemokraterna kommer att rösta för en könsneutral äktenskapslagstiftning när propositionen någon gång äntligen kommer? Det är en tydlig fråga. Jag hade inte tänkt debattera betänketiden vid äktenskapsskillnad, men Yvonne tog upp det. Det handlar om en motion som Vänsterpartiet har skrivit. Där har vi väldigt olika synpunkter. Jag menar att det verkligen är ett barnperspektiv som gör att betänketiden vid skilsmässa bör tas bort. Barn ska inte tvingas finnas kvar i destruktiva, våldsamma förhållanden under längre tid än nödvändigt. Det är ett tungt vägande argument. Eftersom Kristdemokraterna och Yvonne Andersson alltid gömmer sig bakom barnen och talar om barnperspektivet undrar jag också varför det skulle vara en nackdel för barnen om vi beslutar oss för att behandla alla vuxna kärleksrelationer på samma sätt. Jag förstår inte det.

Fru talman! För det första vill jag korrigera en sak. Jag sade att den överenskommelse som min partiledare står bakom kommer också jag som partiets representant i civilutskottet att stå bakom. För det andra: Om det är våld i relationer kommer andra aspekter in. Det finns en sedvanlig ordning där ett par som kanske har funnit att det är struligt att hålla kvar relationen har en tid på sex månader för att fundera ytterligare och kanske få stöd och hjälp med att reda ut livssituationen. Det tycker jag är bra. Men finns det våld i relationerna träder helt andra skyddsmekanismer in. Då måste man se det på ett annat sätt. För det tredje gömmer jag mig inte bakom ett barnperspektiv. Jag tycker att det är rent oförskämt att påstå det. Det är faktiskt min drivkraft i det politiska arbetet. Jag har själv både barn och barnbarn, och jag är fullt medveten om att framtidens samhälle inte ligger i vad vi i den här kammaren tycker och säger utifrån våra behov i samtidens samhälle. Vi ska ha inriktningen på hur våra barn kommer att få det. Vilket samhälle kommer det att bli om vi bryter upp en rådande ordning och struktur varom mycket har kretsat hittills? Familjer har ansvar för barnbarn och tidigare generationer. Vi har ett helt system och en struktur i vårt samhälle som är uppbyggt på vissa grundläggande delar. Med detta har jag inte uttalat något som helst värde i det enskilda fallet och i det enskilda kärleksförhållandet. Jag har uttalat mig om vad lagstiftarna ska ha ansvar för och inte om vad som händer i sovrummet hos folk. Därför hävdar jag med bestämdhet att barns möjligheter till kontakt med sina biologiska föräldrar är A och O. Föräldrar har alltid ansvar för sina barn, och barn har alltid rätt att förvänta sig omsorg av sina föräldrar.

Fru talman! Nu verkar det som om det blir en repris på det vi pratade om när det gäller det förra betänkandet. Det kanske vi inte ska ta upp igen. Jag anser att vi som lagstiftare även har ansvar för de barn som finns i andra relationer än den ideala kärnfamiljen, som Yvonne Andersson alltid för fram. Det är vårt ansvar, och det har vi chans att rätta till nu som lagstiftare. Jag tycker att vi måste göra det. Jag menar att vi inte ska låtsas som om de här barnen och familjerna inte finns. De familjerna och de barnen ska respekteras, accepteras och ha precis samma stöd från oss som lagstiftare och från samhället som alla andra familjer har. Där har vi en möjlighet genom att införa en könsneutral äktenskapsbalk och låta alla vuxna samlevnadsformer få samma dignitet som äktenskapet har i dag. Det skulle vara en styrka för de barn som finns i de förhållandena. Vad är det som Kristdemokraterna egentligen är så rädda för i det här fallet? Tidigare har ni pratat väl om partnerskapslagen. Då den kom till ville ni inte ha den heller. Kan det vara så att om vi väntar tillräckligt länge och om Kristdemokraterna följer med sin tid kanske ni också till slut accepterar att så här ser det ut i dag? Vi har olika familjekonstellationer, och vi måste ge alla möjlighet att leva utifrån det de innerst inne vill. Alla ska vara lika mycket värda. Allas kärlek ska vara lika mycket värd. Hur länge ska vi vänta på att Kristdemokraterna också inser det?

Fru talman! Jag beklagar att LiseLotte Olsson redan har glömt vår replikväxling om det förra betänkandet där jag var väldigt tydlig och sade att kärnfamiljen kan vara ett ideal, men att vi har andra familjebildningar som också stöttas. Det är de näraliggande relationerna som är viktiga. Jag sade också att det är jätteviktigt att man alltid säkrar barnens situation i de fall det inte fungerar i någon familjebildning. Man måste göra allt för att ge dem den trygghet de så väl förtjänar. Det är vårt vuxenansvar att ge dem det. Jag har inte värderat något i det fallet. Vi är inte rädda för något, men vi värnar ett begrepp som väldigt många andra människor också värnar därför att det har ett oerhört stort värde i den betydelse det har i dag. Det har ett kulturellt värde, ett juridiskt värde, ett traditionellt värde och ett värde utifrån den kontext som också finns i de konventioner som vi har ratificerat. Därför tycker vi att det är viktigt att behålla det här begreppet. Med tanke på att äktenskapet och partnerskapet har samma ansvar och är förknippat med den typen av ansvar, rättigheter och skyldigheter finns det ingen anledning att bryta upp detta. Det är vår inställning. Det är med de utgångsvärdena som vi nu sitter i en regering där vi har olika uppfattningar. Det är en svår fråga för regeringen. Men regeringen har klarat många svåra frågor hittills, och jag är övertygad om att också den här frågan kommer att få en lösning.

Fru talman! Jag hade inte tänkt gå upp i den här debatten, men det har varit en del debatt om själva debatten, så jag tyckte att det fanns anledning att göra det. Jag hade hoppats att jag nästa gång jag gick upp i den här debatten hade fått gratulera regeringen till att man inför en könsneutral äktenskapsbalk. Detta blir inte fallet. Det här får väl bli ett mellanspel i den här debatten. Jag vill börja med att kommentera något som kd säger. Varje gång säger Yvonne Andersson att barnperspektivet är den viktiga frågan. Jag har aldrig förstått den argumentationen. Dessutom säger Yvonne Andersson och Kristdemokraterna i debatt efter debatt att det inte är någon skillnad på partnerskap och äktenskap. Man har samma juridiska rättigheter. Men på vilket sätt skulle då barnperspektivet vara så viktigt i just det här sammanhanget? På vilket sätt påverkar det barnens situation negativt om man inför en könsneutral äktenskapsbalk? Jag har aldrig fått svar på den frågan. Det finns en annan fråga som jag heller aldrig har fått svar på i de diskussioner jag har haft med motståndare till en könsneutral äktenskapslag. Man säger att institutionen äktenskap på något sätt skulle hotas om man har en könsneutral äktenskapsbalk. På vilket sätt skulle det hota något annat äktenskap, till exempel Yvonne Anderssons eller Mona Sahlins äktenskap, om jag skulle vilja gifta mig med min pojkvän? Jag har i varje fall inte fått något förståeligt svar på hur detta skulle kunna hota. Jag tycker att det är knepigt att över huvud taget förstå motståndarens argumentation. Varför är vi så oroade? Varför blir det så här? Varför känner vi den här oron? Statsministern har sagt att det kommer en proposition. Justitieministern har svarat samma sak. Sanningen är att den här regeringen sitter med de riktiga mörkerkrafterna i svensk politik när det gäller HBT-frågor, nämligen Kristdemokraterna. Det finns anledning till oro. Det kommer vi aldrig ifrån. Därmed tänkte jag lämna kommentarerna till Kristdemokraterna. Vi vet att de aldrig någonsin har röstat ja i denna kammare till en enda reform som har handlat om att stärka HBT-personers rättigheter. Det tycker jag är beklagligt. Låt mig sedan säga någonting om processen. Man har sagt att man ska hantera den här processen seriöst. Det var en idiotkort remisstid på tre veckor när det gäller arbetslöshetsförsäkringen. Den fick för övrigt dessutom gå tillbaka för att göras om lite grann när den väl hade gått igenom i kammaren, och det kanske regeringen lärde sig någonting av. Om man bortser från det finns det en annan intressant sak som är på gång, nämligen remissförfarandet kring Lissabonfördraget. Det är ett enormt material som kräver väldigt mycket av remissinstanserna när det gäller att sätta sig in i det. Där har regeringen sagt att det räcker med den normala tiden som brukar vara tre månader. Den här utredningen hanteras inte på samma sätt som andra utredningar. Först tog det väldigt lång tid innan man skickade ut den på remiss. Man skulle ha en bred remissomgång. Det kan jag ha respekt för. Sedan fick den en historiskt lång remisstid. Jag har inte undersökt detta. Man kanske ska be riksdagens utredningstjänst titta på detta. Sedan ska man gömma den. Det enda svar man får är att statsministern har sagt att det kommer en proposition. Samtidigt säger en annan ledamot av regeringen: Nja, vi vet inte hur den här propositionen kommer att se ut, och vi är emot att man ska kalla det här för äktenskap. Sedan har man diskuterat detta. Jag tycker inte att vi har anledning att lita på den borgerliga majoriteten när den säger att det ska komma en proposition, utan vi måste hela tiden stöta på och diskutera detta. Låt mig också säga att jag under många år har deltagit i debatter om HBT-frågor och på olika sätt fått försvara min regerings ståndpunkter. De har inte alltid varit lika roliga att försvara. Det sägs att vi hade tolv år på oss, men vi bestämde oss inte inom socialdemokratin förrän 2005 för att vi skulle ha en könsneutral äktenskapslagstiftning. Jag påstod inte det i den förra debatten om detta som jag deltog i. Då diskuterade jag mest med Folkpartiet och Centerpartiet. Det var de som hade drivit på innan. Moderaterna hade faktiskt inte bestämt sig. Det gjorde man för ett tag sedan. Men nu har Moderaterna bestämt sig, och det är det som är så intressant i den här diskussionen. Jag tycker fortfarande att man kan ställa frågan: När kommer den här propositionen? Vi har inte sett att den kommer. Det enda vi har hört är att statsministern har lovat att den kommer under hösten. Sedan säger man att vi ger en bild av att lagstiftningsarbetet skulle vara felaktigt. Nej, jag vet inte om att vi har gett en bild av att lagstiftningen skulle ha hanterats felaktigt. Vi tycker att det ska vara en normal omgång. Men ett tillkännagivande i detta sammanhang skulle innebära att vi skulle kunna få en lagstiftning där riksdagen uttalar att vi vill ha en könsneutral äktenskapslagstiftning som kommer så fort det över huvud taget är möjligt. Det är det vi säger i vår reservation. Det är det jag tycker att det är viktigt att man betonar i det här sammanhanget. För övrigt kan jag också säga att vi hela tiden har drivit på för att vi ska genomföra det här. Vi socialdemokrater fick ta oerhört mycket stryk för detta, inte minst från Centern och Folkpartiet. Nu har ni chansen. Men den chansen tänker inte ni ta i det här sammanhanget, för ni är uppbundna av en regering och vet inte ens själva hur det blir. Ni säger så här: Vi litar på vad regeringen har sagt. Ändå vet ni att kd sitter i den regeringen. Kd har sagt nej: Vi vill inte ha den här reformen. Ni säger att ni har rett ut andra stora, komplicerade frågor tidigare. Det är sant. Men där har ni åtminstone haft samma inriktning. Här har ni precis motsatta inriktningar. Det finns ingen kompromissvilja. Ni kan inte stoppa in någon annan fråga, som en väg i Norrland, sänkning av en skatt eller något annat sådant i det här sammanhanget. Ni vet att frågan är lite för principiell och att det är väldigt svårt att hitta en sådan lösning som man kanske kan göra i andra svåra politiska frågor. Sanningen är att ni som sitter här och i första hand har som ambition att skälla på oss socialdemokrater, Miljöpartiet och Vänstern inte har en aning om när den här propositionen kommer. Ni vet inte när den kommer. Ni vill bara se ut som om ni verkligen kommer att leverera. Det har vi inte blivit övertygade om. Och den här debatten har definitivt inte gett svar på de frågor som vi i oppositionen har, men som framför allt alla HBT-personer i Sverige borde ha. (Applåder)

Fru talman! Jag funderade lite tidigare på om det var lönt för mig att gå upp i debatten. Johan Löfstrand inledde ju i sitt anförande med att säga det mesta av det jag hade, tyckte jag. Men han sparade väl lite grann till mig också. "Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter." Så lyder artikel 1 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Det borde vara en självklarhet att varje människa får leva sitt liv som han eller hon vill utan att staten pekar ut vad som är rätt eller diskriminerar vissa människor genom särlagstiftning. Den 31 januari 2004 gifte jag mig med Christoffer. Det är den åtminstone hittills viktigaste dagen i mitt liv. Inför ett 40-tal av våra närmaste vänner, familj och släktingar svarade vi ja på frågan om att ta varandra till makar och älska varandra i nöd och lust. Fru talman! Låt mig vara tydlig med att oavsett vad denna kammare må besluta gifte vi oss den dagen. Vi ingick äktenskap. Om detta är vi inte ensamma. Precis så känns det för de flesta som har ingått partnerskap sedan den reformen infördes. Känslorna är desamma. Löftena är desamma. Inte heller är det särskilt mycket som skiljer vigselakten från partnerskapsakten. Jag är själv vigsel- och partnerskapsförrättare. Jag har förrättat en hel del vigslar och ska snart förrätta mitt första partnerskap. Jag kan berätta att det är precis samma tankar, samma nervositet, samma oroliga föräldrar oavsett om det är äktenskap eller partnerskap det handlar om. Fru talman! Detta är verkligheten. Sedan är det inte alltid som verkligheten speglas av lagstiftningen. Det behövs en familjelagstiftning som motsvarar de relationer som faktiskt är reella i Sverige. Heterosexuella par och homosexuella par väljer varje dag att leva tillsammans i äktenskap. För detta krävs en gemensam lagstiftning som står utan värdering dem emellan. Lagstiftningen ska ha sin bas i hur samhället de facto ser ut, inte i önsketänkande bakom politiska skygglappar. Även om jag tillhör ett parti som inte har det bästa facit i den här frågan har det för mig alltid varit självklart som moderat att säga ja till en könsneutral äktenskapsbalk som innefattar alla familjer. Människor i vårt samhälle ska inte diskrimineras på grund av kön, hudfärg, religion, etniskt ursprung eller sexuell läggning. Allas lika värde och individens frihet i sina livsval är grundstenar för mig i moderat politik. Med det som utgångspunkt var det också naturligt för mig och många andra moderater att säga ja till samkönade äktenskap vid vår partistämma i höstas. I och med Moderaternas ställningstagande finns det nu också en stabil majoritet i riksdagen för att införa en könsneutral äktenskapslagstiftning. I januari i år gick statsministern så ut och berättade att det kommer en proposition från regeringen. Det var ett efterlängtat besked. Men jag kan också förstå att det skapade ett bekymmersamt läge för dem som länge har velat monopolisera frågan och göra den till sin. Inte kan det väl vara en borgerlig regering som tar initiativ till en sådan här viktig symbolisk fråga? Så fick jag också ett brev för några veckor sedan. Jag fick visserligen läsa om brevet någon vecka tidigare i medierna. Men det kom till slut i pappersform också. Det var ju trevligt. Det var ett så kallat erbjudande från oppositionen i civilutskottet. Man skrev att man ville att jag skulle följa min övertygelse snarare än partidisciplinen. Genom att spräcka majoriteten i riksdagen skulle jag få vara med och rösta för en könsneutral äktenskapsbalk redan denna vecka. Vilket fint erbjudande, fru talman! Jag hade i min enfald trott att när man vill införa något så viktigt som en könsneutral äktenskapsbalk är det viktigt att det blir en så bra och så heltäckande lagstiftning som möjligt och att det är så många som möjligt som står bakom den. Men icke! Det är inte ens så att det ligger något förslag till lagstiftning på bordet som vi kan ta ställning till. I stället vill man att regeringen ska återkomma med förslag, alltså precis det som regeringen redan gör, och precis det som ni under era tolv år vid makten, trots alla Johan Löfstrands försäkringar, inte mäktade med att göra. Uppenbarligen är det viktigare att i opposition skrika högt om allt det man inte kunde genomföra i majoritet än att vi får ett bra, tydligt, väl förankrat och långsiktigt beslut. Jag har faktiskt svårt att ta den typen av utspel seriöst. Det är för mig inget annat än plakatpolitik. Mina vänner, den här frågan är alldeles för viktig för den typen av skådespel. Fru talman! Civilutskottet har helt rätt i sitt ställningstagande. En utredning har avlämnats. Remissrundan är avslutad. Statsministern har aviserat en proposition som är under framtagande. Det är dags att lägga plakatpolitiken åt sidan och i stället se till att vi får ett så brett stöd som möjligt för en könsneutral äktenskapslagstiftning. (Applåder) I detta anförande instämde Fredrick Federley (c).

Fru talman! Jag tycker att Olof Lavesson höll ett mycket bra anförande och lyfte fram många av de principiellt viktiga frågorna. En sak han lyfte fram var ju den del där statsministern i januari bekräftade att det ska komma en proposition. Men det som jag som företrädare för oppositionen känner är att om vi inte i september och oktober hade tagit det första utskottsinitiativet och om inte vi i ett antal interpellationsdebatter och skriftliga frågor hade pressat regeringen hade det inte kommit något uttalande från statsministern. Då hade vi stått här i kammaren i dag utan att ha fått den bekräftelsen. Det innebär att vi i oppositionen hela tiden har varit tvungna att pressa framåt i frågan eftersom regeringen uppenbarligen inte tycker att frågan är viktig och inte prioriterar den. Det ser vi i de långa remisstiderna och i det beredningsarbete som nu pågår. Ser inte Olof Lavesson ett problem i att Kristdemokraterna är en del av den regering som ska fatta beslut om hur utformningen av propositionen ska vara? Känner du inte en viss oro för att propositionen kanske inte kommer att bli riktigt så som vi vill ha den? Jag tror att Olof Lavesson och jag är helt överens om vilken lagstiftning vi vill ha i framtiden på området. Finns det ingen oro för att Kristdemokraterna kommer att få propositionen och den framtida lagstiftningen att bli lite annorlunda än vad jag och Olof vill?

Fru talman! Det är roligt att höra att Johan Löfstrand tycker att det är Socialdemokraterna som har pressat fram statsministerns engagemang i frågan. Johan Löfstrand inledde med att läsa upp voteringssiffror. Han vet likaväl som jag att vår nuvarande statsminister var en av två moderater som röstade för en partnerskapslag. Han var också den förste statsministern att besöka Stockholm Pride. Han aviserade där att han tyckte att vi ska införa en könsneutral äktenskapslagstiftning. Han gick ut tydligt med detta direkt när remissrundan var avslutad, och han upprepade detta vid en frågestund i riksdagen. Jag tror inte riktigt att det var Socialdemokraterna som pressade fram det engagemanget. Det är lite svårt att hänga med i Johan Löfstrands beskrivning av de senaste tolv åren. Jag försökte följa svaren. Johan Löfstrand återkom gång efter annan i sitt anförande till att svara på en fråga som ännu inte hade ställts. Problemet var att vi hela tiden fick nya svar. Nej, ni gjorde ingenting. Jo, vi har gjort mycket. Nja, det kunde ha gått fortare. Vi har haft en lång process. Är det inte viktigt med väl underbyggda beslut? Det här kan jag hålla med om. Det är precis därför vi har den process vi har i dag med väl underbyggda beslut där en bred majoritet står bakom. Är det inte viktigt, Johan Löfstrand, att en så bred majoritet som möjligt fattar detta beslut? Är jag orolig över att jag sitter med i en majoritet som består av fyra partier i regeringen - moderater, folkpartister, centerpartister och kristdemokrater? Jag är inte ett dugg orolig för detta. Tvärtom. I den bukett vi har i regeringen tillför alla något viktigt. Jag har också stor respekt för att Kristdemokraterna har en annan uppfattning i frågan. Jag håller inte med dem, men jag har respekt för uppfattningen. Jag tycker att Yvonne Andersson i sitt inlägg på ett förträffligt sätt beskrev precis hur en diskussion går till. Den förs mellan fyra partier. Sedan läggs en proposition fram för riksdagen. Propositionen kommer i höst - statsministern har varit tydlig med det.

Fru talman! Olof Lavesson är inte orolig för Kristdemokraternas engagemang i frågan. Men jag tror att det är det som är skälet till att frågan har dragits i långbänk. Om bara Folkpartiet, Centerpartiet och Moderaterna hade varit tvungna att ta ställning i frågan är jag helt övertygad om att justitieministern hade lagt en proposition på bordet någon gång under hösten 2007. Jag är helt övertygad om att vi hade fått se en proposition med en bred uppslutning. Nu finns en bred uppslutning i kammaren, vilket innebär att om Folkpartiet, Moderaterna och Centerpartiet hade ställt sig bakom det utskottsinitiativ som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tog i höstas om att lagstifta i riksdagen hade vi kunnat genomföra lagen på samma sätt som partnerskapslagstiftningen infördes. Då hade vi i dag haft en implementerad lag. Vi hade haft en könsneutral lagstiftning. Men nu blev det Kristdemokraterna som till syvende och sist stoppade processen. Jag är orolig för att processen framgent också kommer att stoppas av Kristdemokraterna. Känner inte Olof Lavesson någon oro för hur Kristdemokraterna och Göran Hägglund kommer att agera i frågan? Det gör jag.

Fru talman! Johan Löfstrand pratar om att dra i långbänk. Tolv år, Johan Löfstrand, är att dra i långbänk. Det var de tolv åren ni satt vid makten. Det var de tolv åren ni gick i paraderna. Det var de tolv åren ni gjorde utfästelserna, och det var de tolv åren då ni inte levererade. Det är en långbänk. Den 15 januari gick remisstiden ut för Hans Regners utredning. Den 16 januari berättade statsministern att det kommer en proposition. Vi skriver april. Och Johan Löfstrand pratar om att dra i långbänk. Ni har inte ens tagit fram några skarpa förslag under denna tid. Det finns inga lagstiftningsförslag på bordet. I stället vill ni, liksom jag, att regeringen ska återkomma med förslag. Ni vill att regeringen ska göra det regeringen redan gör. Det finns ett gammalt ordspråk, Johan Löfstrand, som säger att tomma tunnor bullrar mest. I det här fallet är det tomma tunnor som slår in öppna dörrar. Vem är det som stoppar processen? För mig är det inte att stoppa processen att säga att vi är överens, att det kommer en proposition, att den ska vara väl underbyggd och att det ska vara en bred majoritet i Sveriges riksdag. Johan Löfstrand och jag må bägge vilja införa en könsneutral äktenskapslagstiftning, men det finns en viktig sak som skiljer oss åt, nämligen att medan Johan Löfstrand vill göra det med minsta möjliga majoritet vill jag göra det med största möjliga majoritet.

Fru talman! Det råder inget som helst tvivel om att Centerpartiets hållning i denna fråga är att vi ska ha en könsneutral äktenskapslagstiftning i Sverige. Vi var det första borgerliga partiet och ett av de tre första partierna i Sverige som ställde oss bakom en sådan lagstiftning. Men det råder heller inget tvivel om att vi vill att processen ska hanteras på ett seriöst sätt. Som en av Sveriges offentliga personer som är öppet homosexuella övervärderar jag inte frågan om en demokratisk process där regeringen ska komma till riksdagen med en proposition. Vi har redan hört många talare säga detta, men statsministern har aviserat att det till hösten kommer en proposition. Jag tänker försöka samla upp en del av de frågor som har ställts av oppositionen som faktiskt förtjänar svar. De visar också vad det är oppositionen i dag är ute efter. Det är knappast att komma framåt i frågan om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Fru talman! Låt oss börja titta på vad oppositionen begär att vi i majoriteten ska rösta för. Man vill att mot den redovisade bakgrunden regeringen omgående ska lägga fram förslag om en könsneutral äktenskapslagstiftning i enlighet med Äktenskaps- och partnerskapsutredningens förslag, vilket bland annat innebär att partnerskapslagen upphävs. Det får ankomma på regeringen att ta erforderliga initiativ. Erforderliga initiativ är precis det regeringen håller på med. Just nu bereder man förslaget, och man vill ha en bred uppslutning. Man vill att regeringen ska vara enig i frågan. Det måste få kräva sina diskussioner. Fru talman! Jag är inte orolig för de kompromisser som ska ske i regeringen i Rosenbad. Jag är orolig för de kompromisser som sluts i oppositionen där vi inte vet vart de leder någonstans. Vi har i medierna fått svara på frågan om vi inte ska följa vår övertygelse och rösta med oppositionen. Men vad är det vi skulle rösta för? Jo, ett förslag som ni ställer inför fullbordat faktum, där vi inte vet vilka detaljer förslagen innehåller. Jag har läst den mest konkreta texten i ert förslag, och den säger mig ingenting om exakt hur lagstiftningen ska se ut, hur man ska förhålla sig till olika samfunds rätt att viga och juridisk status. Ni är beredda att hafsa igenom detta utan att vi når ett enda steg framåt. Ni försöker få de personer som lyssnar på debatten, som sitter på åhörarläktaren, att tro att vi på något sätt skulle komma fortare fram om vi valde er linje. Men vi vet inte vad er linje faktiskt innebär, annat än det som regeringen redan nu gör. Johan Löfstrand ställde tre frågor som förtjänar svar. När kommer propositionen? Det vet både Johan Löfstrand och jag. Det är inte vi i kammaren som avgör när en proposition kommer. Det avgör regeringen. Jag trodde att en representant för det parti som faktiskt är det mest regeringsvana partiet i landet hade koll på hur parlamentarismen fungerar. Varför har ärendet dragits i långbänk? Först och främst anser jag inte att regeringen har dragit ärendet i långbänk. Regeringen väljer att hantera många olika åsikter på ett sunt sätt och att väga in olika aspekter. Vissa frågor är svårare och lite större än andra lagtekniska saker. Någon kanske vill jämföra en förändring i äktenskapslagstiftningen med ett vägbygge eller en skattelagstiftning. Men jag och många andra anser att den här frågan är större än så. Därför måste det få ta tid att diskutera frågan. Vad betyder kompromissen? Ja, det är inte vi i den här kammaren som gör kompromissen, utan det är regeringen som gör den, och därför kan inte vi säga vad den innebär. Jag har också hört Johan Löfstrand ställa frågor till företrädare för majoriteten om hur man kommer att förhålla sig till den kompromiss som kommer. Eftersom vi ännu inte vet exakt hur kompromissen ser ut är det svårt att svara på hur man förhåller sig till den. Från oppositionen målar man ut Kristdemokraterna som ondskans axelmakt i svensk politik. Jag vill säga att det är långt ifrån sanningen. Kristdemokraterna är en viktig del av Allians för Sverige och en konstruktiv del i arbetet med äktenskapslagstiftningen. Jag har ingen som helst anledning att attackera Yvonne Andersson eller någon annan kristdemokrat i den här frågan. Jag tycker att Yvonne Andersson gjorde ett mycket konstruktivt inlägg i debatten och visade sin regeringsduglighet och sin regeringsvilja. Det är ingen hemlighet att Kristdemokraterna och jag inte har exakt samma uppfattning, men den hållning som Yvonne Andersson här redovisade visar att Allians för Sverige är ett regeringsdugligt alternativ och är beredd att handla när så krävs. Det var inget avståndstagande utan en konstruktiv ingång i en mycket svår diskussion. Vi vet att många företrädare inom Kristdemokraterna har svårt att direkt ställa sig bakom den här lagstiftningen. Jag tycker att det inlägg Yvonne Andersson gjorde hedrar henne. Jag hoppas att medierna uppfattar vilken tydlig ingång hon hade i detta. Det är också väldigt tydligt att man från oppositionens sida inte är ute efter att nå någon större framgång i den här frågan över huvud taget. Om vi ska vara rent taktiska i frågan är jag och Johan Löfstrand på samma sakpolitiska linje i detta, men vi har olika sätt att förorda hur vi ska hantera det. Jag måste säga att det är ett väldigt märkligt agerande att ställa sig i talarstolen här och peka finger åt Kristdemokraterna, att peta in dem i ett hörn och ge dem åsikter som de inte har företrätt i den här debatten. Om man ville få med Kristdemokraterna på en könsneutral äktenskapslagstiftning vore det väl bättre att lyfta fram de positiva delar av den konstruktiva hållning som Yvonne Andersson här har redovisat i stället för att peta in dem i ett hörn och angripa dem med argument och åsikter som inte tillhör sakligheten. När en statsminister gör klart för kammaren att det kommer en proposition till hösten ser inte jag, och inte heller Centerpartiet, att det finns någon anledning för oss att stressa fram detta förslag på det okonkreta underlag som oppositionen har lämnat i sin reservation. Det var också därför som jag på min blogg kommenterade att jag inte ser någon anledning att skriva under reservationen eller att rösta med oppositionen i dag. Det är inte så att Centerpartiet eller jag är emot en könsneutral äktenskapslagstiftning - det har vi länge varit för. Men vi vill att ärendet ska hanteras seriöst och på ett sådant sätt som vi brukar hantera frågor. Man kan diskutera längden på remissvar, och det är väl ingen hemlighet att det är olika åsikter som gör att frågan tar lite längre tid än en del andra ärenden har gjort. Men ibland måste man låta saker ta tid, därför att de är större och viktigare än frågan om en väg eller skattelagstiftning. (Applåder) I detta anförande instämde Olof Lavesson (m).

Fru talman! Jag tänker inte ha någon allmän information om kammarens arbetsformer, men jag tror att Fredrick Federley är minst lika väl medveten som jag om att det här är det sätt som man kan göra en reservation på. Det går inte att ta fram ett helt lagstiftningsförslag inom ramen för det man har. Vi hänvisar dessutom till vad som står i utredningen. Jag tycker inte att det är så okonkret och oseriöst. Det finns ett antal tillkännagivanden som Centerpartiet har stått bakom som i så fall också skulle betraktas som oseriösa. Men jag skulle därför aldrig säga att hela Centerpartiet är oseriöst. Däremot är det som Fredrick Federley säger om att det blir en kompromiss väldigt intressant. Det har ju förnekats av ett antal debattörer från er sida: Det blir ingen kompromiss, utan vi kommer att stå fast vid alla de frågor som har varit besvärliga, begreppet äktenskap och så vidare. Det är intressant att det nu kommer en kompromiss och att vi har att förbereda oss på att man kommer att laka ur det förslag som utredningen gav. Man säger att jag ska läsa protokollet i morgon för säkerhets skull, och Yvonne Andersson skulle vara hedervärd för att hon har utvecklat Kristdemokraternas syn på detta. Jag kan inte se att det var något annat än de sedvanliga ståndpunkterna: Nej, vi säger nej, vi vill inte ha den här lagstiftningen. I det fallet kan jag tycka att Yvonne Andersson är hedervärd, för hon säger åtminstone vad hon tycker. Men hon säger inte att ni kommer med en kompromiss och att ni inte riktigt vet vad den innebär. Ni vet nämligen inte vad den här propositionen innebär, eller hur, Fredrick Federley?

Fru talman! Börje Vestlund har helt rätt i att vi inte vet exakt vad som kommer att stå i propositionen. Du kan läsa i kammarens protokoll i morgon att jag faktiskt sade det. När det gäller beslutsformerna är det väldigt skönt att Börje Vestlund här inför kammaren, för åhörarna och till protokollet säger att ni ibland struntar lite i hur man ska hantera saker. Jag tror att det finns anledning för fler att uppmärksamma det. Man bör också ställa sig frågan, som Börje Vestlund kanske också vill utveckla till protokollet: Vad skulle det innebära om det blev en majoritet för ert förslag? Jo, det skulle innebära att regeringen fick ett uppdrag att utforma en proposition som man skulle återkomma till riksdagen med. Då frågar vi: Vad är det som händer om vi röstar med majoriteten i dag? Jo, då återkommer regeringen med en proposition som kammaren ska fatta beslut om. Det är i princip samma sak, bara att detta må vara något luddigare än det som vi faktiskt har att hantera. När jag säger att det är oseriöst hanterande menar jag att man inte väger in alla delar av detta. Det hör samman med svaret om kompromissen. Det handlar inte bara om äktenskapet utan också om religiösa samfunds juridiska ställning och många andra saker. Ni försöker blåsa upp det som att det bara handlar om själva äktenskapsdiskussionen och att inte finns några frågor runt omkring detta. Ni försöker få det att framstå som att det ska träda i kraft den 1 juli om vi röstar med oppositionen. Det är inte sant. Det ni begär av regeringen är precis det som regeringen gör. Alltså för vi en pseudodebatt som inte leder debatten framåt. Jag sade inte heller att Kristdemokraterna och Yvonne Andersson här har utvecklat sin syn på detta. Jag sade att de var en konstruktiv part i regeringssamverkan. Det står jag fast vid till etthundra procent i den här frågan och i andra frågor. Jag har ingen anledning att känna någon rädsla inför vad som ska komma från regeringen, utan jag tror att det blir en bra proposition som kommer till hösten.

Fru talman! Ett tillkännagivande från riksdagen hanterade åtminstone vi på vår tid som någonting som var viktigt. Det var en viljeyttring från riksdagen. Sedan kanske det inte i detalj var utformat som en viljeyttring. Den här kammaren har aldrig fattat ett beslut om könsneutralt äktenskap utan att man vill ha en könsneutral äktenskapslagstiftning. Det skulle vara det historiska med detta. Då skulle regeringen också ha ett klart direktiv om åt vilket håll man ska arbeta. Hittills vet vi bara att enskilda statsråd har uttalat att de tycker att det ska vara på det sättet. Det är seriöst att lämna ett tillkännagivande. Annars skulle man aldrig, varken när man är i opposition eller när man är i majoritet, lägga tid på att över huvud taget få fram ett bra tillkännagivande. Praktiskt taget alla utskott gör tillkännagivanden även om det är på marginalen. Jag tycker också att man seriöst ska väga in alla synpunkter och att de ska komma fram. Men det intressanta i det här är just detta att väldigt många av dessa synpunkter vägdes in i utredningens förslag eftersom samfunden hade en grupp som hade kunnat påverka i utredningen. Jag förstår inte det. Det sista jag skulle vilja säga är att jag inte kan bedöma huruvida Kristdemokraterna är konstruktiva eller inte. Det är upp till regeringsunderlaget att göra detta. Men det jag kan konstatera i de här frågorna är att vi aldrig någonsin har hört någon kristdemokrat, mer än möjligen på andra nivåer än i kammaren, yttra annat än "nej, vi vill inte ha den här lagstiftningen". Det är det enda besked vi har fått från Kristdemokraterna. Jag har svårt att se hur man på det skulle kunna bilda någon kompromiss, när någon säger absolut nej och alla andra säger att vi ska ha det här.

Fru talman! Jag tycker att Börje Vestlund återigen gör tydligt vad det här handlar om. Det handlar inte om att föra frågan längre fram utan om att försöka skapa en mediedebatt om ett ärende och låtsas som att frågan kommer att gå fortare fram om man röstar med oppositionen. Det Börje Vestlund precis sade var att man från den här kammarens sida ville ge ett tydligt direktiv till regeringen att arbeta med en proposition. Men när regeringen redan jobbar med den propositionen är det, även om det kanske inte är ett onödigt beslut, som att slå in öppna dörrar. Regeringen arbetar med detta. Vi får en proposition till hösten. Jag ser ingen anledning till denna hätska debatt. Jag har inte hört en enda person från denna talarstol i dag säga: Nej, vi vill inte ha en könsneutral äktenskapslagstiftning. Det är inte det frågan handlar om. Frågan handlar om procedurer. Jag tror att alla skulle kunna ägna mycket mer tid åt de viktigare debatterna runt omkring när vi vet att det är en förkrossande majoritet som är för det könsneutrala äktenskapet. Vi vet att det kommer en proposition till hösten. Därför förstår jag inte denna oro som oppositionen ständigt känner, inte bara i detta ärende utan i alla ärenden där det sedan brukar visa sig, när saker och ting har kommit i kraft, att oron var helt obefogad. Den här oron kanske man inte ska försöka slå i ögonen på dem som lyssnar på den här debatten och dem som följer ärendet för att de har ett stort intresse i den. Det finns ingen anledning till oro för att regeringen inte skulle komma med en proposition till hösten. Det finns heller ingen anledning till oro för att vi inte skulle få en majoritet i kammaren. Med detta avslutar jag min sista replik.

Fru talman! Den 7 juni 1994 antog vi här i kammaren med stor majoritet partnerskapslagen. Då var situationen helt annorlunda än i dag. Vi hade haft en parlamentarisk utredning som hade utarbetat lagförslaget. Det hade funnits remissinstanser som hade lagt fram synpunkter på det, som ledde till vissa smärre justeringar. Vi hade en alliansregering där tre partier var emot. Folkpartiet var för. Det var det som gjorde att Folkpartiet lade en motion med ett fullständigt lagförslag på bordet i riksdagen för ställningstagande. I dag har oppositionen inte lagt fram något lagförslag, utan det som man kommer med är - det har citerats tidigare, så jag säger bara det här - att det får ankomma på regeringen att ta erforderliga initiativ, det vill säga att arbeta fram lagförslaget. I dag har vi en regering med tre partier som är för könsneutral äktenskapslagstiftning. De partierna står bakom det här. Yvonne Andersson företräder ett parti där jag av Yvonne Anderssons anförande ser att dörren inte är stängd. Jag tycker liksom Folkpartiet att det är självklart att vi ska stifta den här lagen. Det finns en majoritet i riksdagen. Det finns en majoritet i svenska befolkningen. Men jag kommer att rösta med majoriteten och yrka avslag på reservationen. Statsministern och justitieministern har nämligen uttalat att det kommer en lagstiftning och angivit en ungefärlig tidpunkt i slutet av det här året. Då brukar man inte komma med tillkännagivanden. Det var likadant när Socialdemokraterna satt vid makten. Pågår det arbete med en proposition avvaktar man tills den kommer. Statsministern har länge varit engagerad i HBT-frågorna. Jag vill påminna om att han var en av de två moderater som röstade för partnerskapslagen. Jag vill här citera vad han avslutade sitt anförande med i den här kammaren. Jag tycker att det är viktigt, för det visar hur engagerad han själv är i den här frågan: "Vi lever, tack och lov, i en tid när synen på homosexuella har förbättrats, när det inte längre ses som en sjukdom och när homosexuella inte längre förföljs eller fängslas i vårt land. Men samtidigt har detta beslut föregåtts av en debatt och av personliga påtryckningar, telefonledes och brevledes, som har präglats av intolerans. Man har försökt slå mynt av det faktum att homosexuellas sexuella läggning och beteende inte är representativt för en majoritet av befolkningen. För mig som heterosexuell leder detta till ett behov av att tydligt markera mitt stöd för denna minoritets fulla rätt att leva sina liv i en atmosfär av acceptans och förståelse. När jag i dag röstar för partnerskapet är det mitt sätt att markera mitt ställningstagande mot de många människor där ute som aldrig stannar upp och försöker att förstå dem som är annorlunda." Nu går han alltså vidare för att vi ska få den här lagstiftningen. Jag förutsätter att statsministern kan lösa den knut som kan uppstå om regeringen inte är helt överens i den här frågan - jag hoppas att den kommer att vara det. Det är faktiskt så att regeringen inte behöver vara enig i alla frågor. Jag bad riksdagens utredningstjänst att ta fram vad som gäller i regeringar och koalitionsregeringar - vi är ju inte så vana vid koalitionsregeringar. Det stod helt klart att man i Sverige, liksom i övriga nordiska länder, inte behöver vara överens i alla frågor. Så här skriver utredningstjänsten: Det kollektiva beslutsfattandet innebär att samtliga ministrar är formellt ansvariga för varje regeringsbeslut om de inte utnyttjat sin grundlagsstadgade rätt att anföra skiljaktig mening till protokollet. Det är naturligtvis väldigt sällsynt att det blir reservationer i en koalitionsregering. Jag vet att det skedde när Öresundsbron var aktuell. Det skedde också i början av 80-talet då Folkpartiet lär ha reserverat sig i en fråga som gällde handel med Sydafrika. Det kanske finns några exempel till. Skulle en sådan situation uppstå finns alltså den här möjligheten, så vifta inte med spöket att det inte blir någon könsneutral äktenskapslagstiftning för att man inte får total enighet i regeringen. Jag hoppas, som sagt, att man får en enighet därför att en könsneutral äktenskapslagstiftning kommer ytterligare att befästa att den kärlek som människor visar varandra, vare sig det är i en heterosexuell eller i en homosexuell samlevnadssituation, är lika mycket värd oberoende av vilket par det gäller. Den här frågan är viktig. Den är viktig i Sverige, men den är också viktig internationellt. Den här typen av lagstiftning sprids nämligen över världen och visar då på en väg att gå vidare för att bekämpa den intolerans som har visats HBT-personer under så många år. I detta anförande instämde Jan Ertsborn (fp).

Fru talman! Det är med en viss vördnad som man går fram till talarstolen och replikerar på Barbro Westerholms anförande i dessa frågor, måste jag säga. Barbro Westerholm har, tillsammans med några få ledamöter här i riksdagen under historiens gång, ett särskilt värde för oss HBT-personer. Andra är Margareta Winberg och Mona Sahlin - det finns kanske någon mer. Men det är speciella personer. Barbro Westerholm tillhör den skaran. I det här fallet tycker jag att Barbro Westerholm har en lite underlig argumentation. Jag förstår att man, när man sitter i en regeringskoalition, ibland måste vänta och se. Men tycker inte Barbro Westerholm, i synnerhet med tanke på Barbro Westerholms kunskap om hur det offentliga Sverige hanterar saker och ting, att det är en extremt lång bänk som man har satt detta ärende i? Jag tycker att vi åtminstone borde kunna vara överens om att det här inte är det normala sättet. Det är tre månaders remisstid, kanske någon månad till. Man ska hantera Lissabonfördraget under tre månader, till exempel, och det är betydligt mer avancerat än vad denna lagstiftning är. Barbro Westerholm uttrycker att hon inte har någon oro för att det inte kommer någon proposition. Hon säger samtidigt att man inte behöver vara enig. Jag tycker i det sammanhanget att det hedrar Barbro Westerholm att hon inte bara hänvisar till det konstruktiva samarbetet. Det finns faktiskt en öppenhet här från regeringen att kunna hitta en lösning där man inte behöver ha med sig varje del när det handlar om kd:s nejsägande. Jag blir ändå orolig när hon säger att dörren i det här fallet inte är stängd. Måste regeringen komma till kammaren och säga att det inte blir någon proposition för att Barbro Westerholm ska agera som hon gjorde 1994? Jag satt själv på läktaren och lyssnade på Barbro Westerholm 1994 och har stor respekt för det.

Fru talman! Vad gäller långbänk är skillnaden mellan partnerskapslagen och den könsneutrala äktenskapslagstiftningen att det var en parlamentarisk utredning som genomförde partnerskapslagen. Alla partier som då fanns här i riksdagen hade en möjlighet att framföra sitt i utredningen. När det gäller den könsneutrala äktenskapslagstiftningen var det en enmansutredning. Jag vet av erfarenhet av olika utredningar att det då tar längre tid. Då blir remissinstanserna så väldigt viktiga för att få bredden på synpunkterna. Jag tycker inte alls att det här är någon lång remisstid och behandlingstid. Om vi tar den parlamentariska utredningen Senior 2005 som kom 2004 var det inget åtgärdat av dess förslag från Socialdemokraternas sida när ni lämnade makten 2006. Nu har vi i alliansen tagit fatt i en del. Så jag tycker inte att vi ska hålla på och diskutera långbänkar här. Här är tydligt sagt från statsministern att det kommer en proposition. Jag har grävt med riksdagens utredningstjänsts hjälp för att se vad man kan göra om man, vilket jag hoppas att man inte landar i, inte är överens i hela regeringen, hur man då kan lösa problemet. Det har jag publicerat på DN Debatt. Då har folk lite nyvaknat sagt: Jaså, kan vi göra så? Man är så van vid en enpartiregering.

Fru talman! Det var remisstiden. Det är väl en extremt lång remisstid på nästan tio månader. Jag tror inte att det finns många sådana utredningar. Jag kan möjligen be utredningstjänsten ta reda på det åt mig vid något tillfälle om det skulle vara intressant. Vad jag vill säga med detta är att det har tagit lång tid. Det finns naturligtvis utredningar som har blivit liggande av ena eller andra skälet. Det kan finnas bra skäl och dåliga skäl. Då har man kunnat motivera detta. Jag hörde aldrig någon motivering till varför den blev liggande ganska länge och att den sedan skulle ha tio månaders remisstid. Jag tycker också att det är bra att Barbro Westerholm redovisar att det finns möjligheter att göra det på andra sätt än detta ständiga tjatande som vi hör från de flesta ledamöter från den borgerliga bänken: Vi kommer att komma överens. Vi kommer att komma överens. Och detta kommer man alltid att komma överens om. Det är där som dubierna har varit från vår sida. Kommer man verkligen att komma överens? Vi har anledning att tro att det inte är så när man har så tydliga ställningstaganden från tre partier och ett motsatt exakt lika tydligt ställningstagande från ett parti. Det är svårt att se vad detta skulle kunna innebära för kompromiss när man har börjat titta på vad man är riktigt oenig om. Det är begreppet äktenskap till exempel. Omedelbart när någon sade att vi måste diskutera det begreppet sade man - jag tror att det var statsministern eller justitieministern - att det ska vara äktenskap, punkt slut. Man har anledning att misstänka att utrymmet för att kompromissa blir väldigt litet när man har så fasta ställningstaganden redan i början. Det är det som gör oss väldigt oroliga. Stora delar av HBT-världen är oroad och följer den här debatten med intresse.

Fru talman! Jag har för vana att inte uttala mig å andra människors vägnar. Jag uttalar mig utifrån det jag vet och det jag själv tycker. Jag tycker inte åt andra. Hur det har hanterats i Regeringskansliet, vilka diskussioner som har förts om remisstider och sådant har jag ingen aning om. Därför ska jag inte kommentera det. Men statsministern har ju svarat klart att han är beredd att komma med den här lagstiftningen, att lägga en proposition på riksdagens bord. Jag litar på honom. Det vore väl konstigt annars. Skulle jag inte lita på min egen statsminister? Jag antar att ni hos Socialdemokraterna litade på er statsminister när det begav sig. Men det få ni tala om själva.

Fru talman! Jag ska inte förlänga den här debatten. Flera riksdagsledamöter har redan på ett mycket förtjänstfullt sätt, tycker jag, fört en bra diskussion. Jag kan väl bara inledningsvis säga att när det gäller den oro som det nyligen refererades till inom HBT-världen kanske man skulle kunna ställa frågan hur den oron har skapats och hur man försöker skenskapa den just nu i denna debatt. Jag är en av de riksdagsledamöter som har en motion som behandlas i detta betänkande. Jag kan konstatera att motionen avstyrks. Det tillhör kanske inte ovanligheterna att en motion avstyrks. Det är vi många riksdagsledamöter som redan känner till. Men för en gångs skull kan jag konstatera att här har jag en motion och en önskan från mitt håll om att införa en könsneutral äktenskapslagstiftning, och jag har redan nu fått ett besked om att det kommer att komma en tydlig leverans. Jag har många andra motioner, kan jag tala om för er, där jag ännu inte ser att jag kommer att få en tydlig leverans och där jag kommer att tvingas återkomma som enskild riksdagsledamot. Jag tycker också att debatten här har visat på den respekt som vi har mellan allianspartierna för varandra. Vi har ibland olika ståndpunkter, men vi visar att vi kan ha respekt för att vi har olika ståndpunkter. Vi visar också att vi kan ha respekt för att ge det den tid som krävs för att vi ska kunna landa med ett gemensamt besked. Det tycker jag är något positivt. Jag förstår att det känns ovanligt för oppositionen. Det var inte direkt något som präglade Socialdemokraternas samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet under de tolv åren. En sak som jag skulle vilja lyfta upp igen är det jag tycker är förvånande. Jag kan förstå att man som opposition vill komma in i en debatt, att man vill försöka visa att nu har även Socialdemokraterna och andra landat i de här frågorna. Men det är sättet som ni har valt att hantera den här frågan på som jag tycker har varit direkt ohederligt. Om det vore som så att ni verkligen hade varit intresserade av att sådana som jag, Olof Lavesson, Barbro Westerholm och andra skulle rösta med er senare här i dag kanske ni hade lyft telefonen. Ni kanske hade velat träffa oss på ett möte. Men vad är det ni har valt att göra längs vägen? Det är att avisera i medierna att ni minsann kommer att skicka brev till oss eller att ni i går fick er partiledare Mona Sahlin att skicka ut ett massutskick till ett antal riksdagsledamöter för att ni ska försöka skapa ett medialt spel. Det tycker jag är mycket förvånande. Nu noterar jag att partiledare Mona Sahlin inte finns här, men till protokollet vill jag anmäla att Mona Sahlin har varit en person som med besked har funnits närvarande i HBT-världen. Hon får, precis som alla vi andra, ett besked om att en proposition är på väg. Då borde man i hederlighetens namn applådera detta och inte försöka förvandla en sådan här viktig fråga till ett politiskt spel som vi har sett här i dag. Börje Vestlund säger att man bara kan komma med tillkännagivanden. Så är det inte. Det är helt fullt rimligt att komma fram med motioner om konkret lagstiftning om man vill det också. Den möjligheten har vi faktiskt som riksdagsledamöter i den här kammaren. När det gäller just tillkännagivanden är inte det något som socialdemokrater tidigare har visat i regering att man per automatik följer. Det finns många tillkännagivanden som har legat under lång tid och som man har valt att inte hantera. Avslutningsvis finns det en sak som jag har lyckats lära mig sedan jag blev riksdagsledamot. Det är att socialdemokrater i synnerhet älskar långa beredningar. Ni älskar långa beredningar. För om det inte är en lång beredning kan vi bara vänta. Det är bara timmar innan det kommer en KU-anmälan. Detta är precis vad som sker så fort en regering inte har en lång beredning. Men kanske kan vi nu börja se ett trendskifte. För egen del kommer jag att rösta med majoriteten i dag, och jag ser fram emot att rösta fram en ny, könsneutral äktenskapslagstiftning. (Applåder) I detta anförande instämde Ulrika Karlsson i Uppsala och Olof Lavesson (båda m).

Herr talman! Jag ska inte förlänga debatten, men man kan göra på olika sätt. Om Tomas Tobé åtminstone hade mäktat med att läsa vår reservation hade han sett att det står just detta: Vi föreslår att man gör enligt vad som framkommer av utredningen. Det är också förslaget. Jag vet inte om det i något sammanhang har förekommit att något parti eller någon grupp av partier har skrivit ett helt nytt lagförslag i form av en motion. Det skulle i så fall vara en helt annan form. Rent formellt har naturligtvis Tomas Tobé helt rätt i att det går, men jag tror inte att den kapaciteten finns hos något parti. Det var därför man först begärde att man skulle göra ett utskottsinitiativ. Det fick man avslag på. Hade det blivit ett utskottsinitiativ, Tomas Tobé, hade man naturligtvis tagit fram ett lagförslag. Om ni har en sådan kapacitet på Moderaternas kansli får jag väl gratulera, men jag tror inte att något annat kansli har det. Det är inte bara att sätta sig ned med pc:n och börja skriva en lag, utan det är lite mer avancerat än så. Om Tomas Tobé kallar detta oseriöst skulle jag kunna plocka fram ett antal frågor där Moderaterna har varit väldigt oseriösa. Men jag skulle aldrig komma på tanken, för att lägga fram ett tillkännagivande är ett tillkännagivande om en ny lagstiftning, och det har även Moderaterna gjort ett antal gånger.

Herr talman! Men nu är det på det sättet att man från oppositionen har valt att lägga fram ett tillkännagivande som innebär exakt samma sak som det regeringen redan gör. Att det kan finnas kapacitet till att skriva lagstiftning i den här kammaren såg vi mycket lysande när det exempelvis gällde partnerskapslagstiftningen. Den diskussionen finns alltså redan. Men det jag tycker är intressant och som jag egentligen ville ha svar på var detta med hederligheten i diskussionen. Jag tycker nämligen att det här är en oerhört viktig fråga. Det vi har fått se från oppositionen är jag ärligt förvånad över. Vore det så att ni är seriöst intresserade av att vi vid voteringen i dag skulle uppnå någonting annat hade ni inte agerat på det sätt som ni gör - gå ut i medierna, skicka brev i efterhand och få partiledare Mona Sahlin att skicka ut ett antal mejl - när man vet att det är fullkomligt fruktlöst. Ni vet mycket väl att en proposition kommer att levereras i höst. Det är någonting som vi också för den allmänna debatten i Sverige borde se till antas med en stor majoritet i Sveriges riksdag. Tycker inte Börje Vestlund att det finns någon anledning till självrannsakan när det gäller ert agerande inför dagens kammardebatt?

Herr talman! Jag förstår att Tomas Tobé blir upprörd när vi faktiskt försöker att driva en fråga framåt där ni saknar handlingskraft. Jag måste vara ärlig och säga att jag trodde att det skulle hända mer i den här frågan! Efter att ha följt denna fråga väldigt länge måste jag säga att jag trodde att det skulle hända mer när man drog i gång arbetet och när statsministern var så tydlig. Tomas Tobé gör en jämförelse med partnerskapslagen som är helt irrelevant, och jag tror att även Barbro Westerholm instämmer i detta. Det var inga partier som skrev fram den lagstiftningen. Det gjorde kansliet och dåvarande lagutskottet. Det kräver som sagt var sin man att göra detta, och jag tror ärligt talat inte att den kompetensen finns på något av våra kanslier, och den ska vi naturligtvis inte heller ha. Men det var ett helt annat hanteringssätt. Vad som gör oss oroliga, varför vi vill driva fram frågan och varför den är så viktig, handlar om vilka lekkamrater Tomas Tobé har i det här sammanhanget. Man har förvisso en majoritet i regeringen, men den minoritet som finns sätter ned foten och är väldigt hårt emot och säger att de inte ens är beredda att kompromissa i dessa viktiga frågor. Då måste man ändå ställa frågan: Behöver man då inte köra på en majoritet som för det första faktiskt har dragit detta i långbänk och för det andra är väldigt osäker på om det över huvud taget kommer någon proposition? Barbro Westerholm har på ett förtjänstfullt sätt tagit reda på på vilket sätt man kan gå runt dessa regler. Det tycker jag är jättebra, men är man beredd att gå så långt att man låter några av regeringens ledamöter reservera sig? Jag tycker man kan ställa sig den frågan själv. Jag tänker inte kräva att Tomas Tobé svarar på det, men det är så man måste tänka i det här sammanhanget.

Herr talman! Vad gäller lagstiftningskompetens i riksdagen är jag fullt övertygad om att hade ni varit seriöst intresserade av att ta fram ett lagstiftningsförslag tror jag att ni inom ert eget parti, Socialdemokraterna, har ett flertal tjänstemän som tidigare arbetat på regeringssidan som skulle kunna hjälpa er med detta. Martin Engman är ett utmärkt exempel på en sådan person som jag tror gärna hade gjort detta. Regeringen sägs sakna handlingskraft i frågan, men vad behöver man för ytterligare besked när det gäller handlingskraft än att det kommer att komma en proposition i höst? Det tycker jag är ett väldigt tydligt besked. Hade detta besked inte kommit hade jag förstått ert agerande. Då hade jag förstått en debatt som den ni nu har försökt skapa, för då hade det funnits en ärlighet i er oro. Men nu har detta bara handlat om att ni känner att det politiska initiativet håller på att rinna er ur händerna. Ni har dåligt samvete för att ni inte har klarat av att leverera i de här frågorna tidigare. Jag känner inte att det finns några problem med mina lekkamrater i alliansen. Kristdemokraterna tillför alliansen oerhört mycket, men om vi ska ta just den här specifika frågan finns det väl andra problem i oppositionen också. Såvitt jag vet tycker till exempel inte Vänsterpartiet att de enskilda samfunden själva ska få avgöra huruvida de ska viga homosexuella eller inte. Försök alltså inte ge en bild av att det finns en stor enighet inom oppositionen i de här frågorna, för det gör det inte. Jag avslutar med att säga att jag tycker att det är tråkigt att oppositionen har valt att agera på det här sättet, att försöka förvandla en sådan här viktig fråga till ett cyniskt spel. Vi från majoriteten kommer med glädje att rösta genom propositionen i höst!