Allmänna vattentjänster

Fru talman! Rent vatten är en livsnödvändig resurs som vi inte klarar oss utan. Utan tillgång till rent vatten blir livet mer komplicerat. För oss i Sverige, med stora mängder rent vatten, är begränsad tillgång till rent vatten i princip otänkbart. Vi har till och med så gott om rent vatten att vi faktiskt använder dricksvatten till att tvätta oss i och till att spola i våra toaletter med. De allra flesta av oss använder vatten dagligen utan en tanke på att det skulle kunna vara ett problem. Vår tillgång till vatten är på många sätt unik jämfört med många platser på vår jord och något som vi naturligtvis måste värna. I detta betänkande behandlas regeringens proposition om allmänna vattentjänster - en ny VA-lag. En viktig skillnad mot dagens lagstiftning är att kommunens ansvar för att ordna en allmän VA-anläggning utvidgas från att enbart gälla hälsoskäl till att också gälla skyddet för miljön. Denna utvidgning tycker vi moderater är alldeles utmärkt. Men sedan börjar underligheterna. Lagen utvidgas till att enbart kommuner ska kunna äga dessa VA-anläggningar, vilket det inte finns krav på i dagsläget. Det enda skäl som man anger för detta är ideologiskt, och detta utan någon som helst argumentation. Fast det är klart - ideologiska skäl behöver man kanske inte förklara, åtminstone inte om man finns på vänsterkanten. VA-anläggningar är till största delen naturliga monopol. Försörjningen av VA-tjänster är grundläggande. Enligt dagens lagstiftning har kommunerna ansvaret för att se till att allmänna vatten- och avloppsanläggningar kommer till stånd. En kommun behöver däremot inte äga eller driva anläggningen. Självfallet anser vi moderater att det behöver finnas långtgående offentliga regleringar. Det offentliga har ett mycket stort ansvar när det gäller tillsyn av miljö och vattenkvalitet och att lagstiftningen lever upp till att ställa krav på detta. Men för konsumenten spelar det ingen roll vem som försörjer hushållet med vatten så länge vattnet har ett rimligt pris och hög kvalitet. För att garantera detta krävs det ett bra regelverk och tillsyn från ansvariga myndigheter. Det är ändå så att ett kommunalt ägande varken garanterar ett lågt pris eller hög kvalitet. Den fråga vi har försökt att finna svar på vid genomgången av propositionen är vilken ideologiskt betingad oro det finns bakom tilltron till att både marknadsekonomin och det kommunala självstyret måste ge vika för ett offentligt monopol. Som jag sade tidigare motsägs antagandet att vatten skulle vara en begränsad tillgång av att vattenförsörjningen redan i dag till stora delar är helt avreglerad och privatiserad. Enligt Nationalencyklopedin får ca 1,2 miljoner svenskar sin dricksvattenförsörjning tryggad från ca 400 000 enskilda brunnar. Därtill kommer nästan lika många brunnar för fritidsboende, vilket gör att ungefär 2 ½ miljoner människor till större eller mindre del har sin dricksvattenförsörjning från enskilda brunnar. Trots detta är industrin och jordbruket de dominerande vattenanvändarna. 90 % av vattnet kommer i dag från kommunala vattenverk, med dagens lagstiftning. Så skulle det säkert fortsätta att se ut om dagens regler om ansvaret men inte om ägandet fick fortsätta att gälla. Vår ståndpunkt är att det kommunala självstyret ska värnas. Frågan om ifall kommuner ska äga sina VA-anläggningar eller inte anser vi ska avgöras i kommunerna - inte av oss i riksdagen. Vi moderater förespråkar inte att kommuner säljer sina VA-anläggningar, men vi vill ta strid för det kommunala självstyret. Vi anser att kommunens medborgare via val och kommunens politiker själva ska avgöra frågan om ägande och drift. Därför anser vi att de nya reglerna i den del som reglerar tvånget för kommunerna att äga VA-anläggningar inte ska genomföras. Därutöver vill vi moderater framföra stark kritik mot förslaget att tillåta en kommun sköta driften av en VA-anläggning i en annan kommun. Skälet till det är att den kommunala kompetensen bestäms av speciallagar och av kommunallagen. Speciallagarna ger kommunerna ett särskilt ansvar för områden som vård, utbildning och omsorg. Kommunallagens andra kapitel anger under vilka förutsättningar en kommun därutöver får ta på sig uppgifter. Lagen ska garantera att den egna kommunen agerar utifrån kommunmedborgarens bästa. En regel säger att kommuner enbart får befatta sig med uppgifter av allmänt intresse som har anknytning till kommunernas geografiska område eller deras medlemmar. Denna centrala regel, som kallas för lokaliseringsprincipen, kompletteras sedan med andra bestämmelser. Det är på grundval av denna allmänna kompetens som kommuner driver verksamheter inom bland annat kultur- och fritidssektorerna. Vår grundinställning är att kommunerna ska fokusera på sina kärnuppgifter för sina medborgare. Det finns inga bärande argument för att det här förslaget om att frångå lokaliseringsprincipen nu läggs fram. Detta är ett förslag som vi moderater starkt motsätter oss. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till vår reservation nr 1. Vi står naturligtvis bakom våra övriga reservationer.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att också vi från Folkpartiets sida är positiva till förslaget att kommunens ansvar att ordna allmänna VA-anläggningar inte bara ska ha hälsoskäl som grund utan utvidgas till att även gälla hänsyn till skydd av miljön. I många sammanhang har man sett att kommunerna haft svårigheter att komma fram med bara hälsoskälet som grund för att ordna en VA-anläggning. Fru talman! Trots vår positiva inställning till detta har vi från Folkpartiets sida en del invändningar mot lagförslaget. Jag vill då ta fasta på det som står i propositionen, för jag tror att det som står där är det vi i grunden pratar om. Det står nämligen inget om detta i själva betänkandet. Man kan läsa i propositionen - det är egentligen det första som står - att det kan anföras ideologiska skäl för att ägandet bör stanna i kommunerna. Lite längre fram kan man läsa att det också finns praktiska skäl för ett offentligt ägande. Det är väl bra, men när man läser texten uppfattar man detta nästan som en bisak som kommer till i efterhand. Tydligen är det de ideologiska skälen som trots allt styr handlandet och lagstiftningen. Utskottsmajoriteten har i sin text inte kommenterat ideologin. I stället har man skrivit att det är fråga om att underlätta planeringen och kommunens ansvar för att uppfylla gällande bestämmelser. Dessutom skriver majoriteten att man ska säkerställa den kommunala kompetensen i sammanhanget. Från Folkpartiets sida anser vi inte att det finns bärande argument för att kommunalt ägande är det enda, eller ens i alla sammanhang det bästa, sättet för att en kommun ska ta sitt ansvar inom VA-området. Det viktigaste måste ändå i grunden vara den lagstiftning som reglerar ramverket och tillsynen av verksamheten, inte vem som äger anläggningen. Också i framtiden kommer det absolut vanligaste naturligtvis att vara att kommunerna äger och driver sina VA-anläggningar. Som det uttrycks på några ställen är det ett naturligt monopol. Så kommer det naturligtvis att vara. Detta i sig kan dock inte vara ett skäl att lagvägen hindra andra alternativa lösningar. Naturligtvis måste varje enskild kommun få ha ett handlingsutrymme att själv få avgöra hur man tar ansvar och vad som är bäst för just den kommunens invånare. Även om man säger att detta inte kommer att bli så vanligt finns det absolut inget skäl, som vi ser det, att lagvägen hindra att alternativa lösningar tas fram. Med anledning av detta yrkar jag bifall till reservation 1. Fru talman! Vi från Folkpartiet har i vår motion med anledning av propositionen även tagit upp lite tilläggsförslag som vi tycker ska balansera upp den enskildes rättigheter i sammanhanget. Lagstiftningen handlar ju egentligen om kommunens ansvar, skyldigheter och så vidare. Det står mycket om utbyggnadsplaner. Om det finns ett skäligt krav på att kommunen ska bygga ut sitt VA-system och detta inte blir gjort inom rimlig tid ska det finnas ett regelverk så att den enskilde har rätt att själv få göra detta. Vi framför därför i en reservation att vi vill att riksdagen uppmanar regeringen att återkomma med lagstiftning kring detta så att den enskildes rättigheter säkras som en balans till kommunernas roll i sammanhanget. Det får inte vara så att en kommun med hänvisning till en framtida utbyggnadsplan låter enskilda medborgare vänta orimligt länge på ett bygglov, till exempel för en fritidstomt som man vill bygga om för permanentboende. Nu säger utskottsmajoriteten att detta ryms i den föreslagna nya lagstiftningen genom att det står att så fort kommunen får kravet på sig att bygga ut så ska det snarast tillgodoses. Det låter ju bra, men vi känner ju allihop till att det finns en verklighet där "snarast" i vissa sammanhang kan vara ganska lång tid. Verkligheten ute i kommunerna är ju att det till syvende och sist är en ekonomisk fråga vilken kraft man har att kunna bygga ut sina vatten- och avloppssystem. Inte minst har vi från vår sida pekat på att det skatteutjämningssystem vi har i dag missgynnar kommuner som växer och är tvungna att satsa på infrastruktursystem. Det har ju visat sig att man inte kompenseras för det. Ibland kostar det alltså för mycket att växa så att man inte klarar det ute i kommunerna. I det sammanhanget tycker vi att vi måste ha regler som gör att den enskilde på ett enkelt sätt kan ordna tillfälliga lösningar, även om det finns en kommunal utbyggnadsplan längre fram i tiden. Detta måste kunna regleras på ett bra sätt utan att det drar ut orimligt långt på tiden. Jag yrkar som sagt bifall till reservation nr 1, fru talman. Jag står naturligtvis bakom den andra reservationen som jag också är med på, nr 3 tror jag, men jag yrkar bifall bara till reservation nr 1.

Fru talman! Ledamöter i bostadsutskottet! I bostadsutskottets betänkande BoU8 behandlas regeringens proposition Allmänna vattentjänster. Propositionen innehåller förslag till införande av en ny lag om allmänna vattentjänster, upphävande av lagen om allmänna värmesystem, följdändringar i flera lagar och vissa ändringar som rör Statens va-nämnd. Med anledning av propositionen har två motioner väckts med sammanlagt sex yrkanden som jag yrkar avslag på. Jag vill härmed också yrka bifall till utskottets förslag. Propositionen bygger i stora delar på den nuvarande lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. I den nya lagen tydliggörs kommunernas ansvar, bland annat att allmänna vattentjänster ska tillhandahållas genom kommunala VA-anläggningar och att kommunernas ansvar knyts till ägande av VA-anläggningarna. En utgångspunkt för översynen av lagen var att det i första hand är en uppgift för det allmänna att tillhandahålla vattenförsörjning och avlopp i situationer då det behövs samlade VA-lösningar. Allmänna VA-anläggningar borde därför enligt direktiven primärt ägas av kommuner eller andra offentligrättsliga objekt. En annan utgångspunkt i utredningen var att VA-lagstiftningen inte bara skulle tillgodose hälsoskyddet utan också bidra till en hållbar utveckling och en god resurshållning. Möjligheten att allmänförklara enskilda VA-anläggningar tas bort ur lagstiftningen. En nyhet i den föreslagna lagen är att kommunernas ansvar att ordna en allmän VA-anläggning utvidgas från att enbart gälla när en VA-anläggning behövs av hälsoskäl till att också gälla när en sådan behövs med hänsyn till skyddet för miljön. Dessutom föreslås att kravet på avvattning av gator och allmänna platser inte längre ska vara bundet till en detaljplan. Vidare föreslås ett undantag i den kommunala lokaliseringsprincipen som möjliggör att en kommunal huvudman tillåts sköta driften av VA-anläggningar i andra kommuner. Sådana driftsentreprenader ska ske på affärsmässiga grunder och med krav på särredovisning. Skälen till undantaget i lokaliseringsprincipen är bland annat att skapa förutsättningar för kommuner som vill samverka. Samverkan mellan kommuner kan i vissa fall öppna för möjligheter att ordna och driva VA-anläggningar som får en storlek som är både lämpligare och mer effektiv än om kommunerna var och en skulle ansvara för respektive anläggning. Dessutom blir det möjligt för kommuner att delta i upphandlingar av driftsentreprenader. På så sätt kan anbudskonkurrensen öka när det gäller sådana entreprenader. En enklare och tydligare ordning för den rättsliga prövningen av VA-frågor föreslås också, liksom vissa ändringar i lagen om Statens va-nämnd. Enligt de små ändringarna i lagen kommer fastighetsägaren att skyddas bättre från att behöva vänta orimligt länge på utbyggnad av VA-anläggning. Här kommer länsstyrelsen att ha ett utpekat ansvar för tillsynen över att kommunerna fullgör sina skyldigheter att snarast tillgodose behovet av vattentjänster. Länsstyrelsen ska också enligt regeringens förslag ha en möjlighet att förelägga en kommun att fullgöra sitt ansvar. Dessutom föreslår regeringen att lagen om allmänna värmesystem upphävs och vissa följdändringar i bland annat anläggningslagen. De nya och ändrade reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 2007. Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag än en gång avslag på alla reservationer och bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Jag ställde en fråga i mitt anförande och den frågan gäller egentligen vilken ideologiskt betingad oro ni känner för att man ska åsidosätta det kommunala självstyret och påtvinga kommunerna att äga VA-anläggningarna. Jag skulle vilja höra lite bättre motiveringar för det, om det finns några. Sedan har jag en fråga om rätten att få driva verksamhet i annan kommun och att kommuner enligt lagen ska få delta i offentlig upphandling. Det framförs i dag väldigt omfattande kritik mot att kommuner konkurrerar ut företag lokalt just för att de går in och låtsas att de är affärsmässiga. Utifrån den aspekten skulle jag vilja höra om ni över huvud taget har haft några funderingar runt den frågeställning som i dag, som sagt, ger väldigt kraftig kritik från företagare.

Fru talman! Först och främst har den nya lagen i huvudsak fått ett positivt bemötande i remissbehandlingen, även från motionären, med undantag av vissa delar. Jag börjar med det ideologiska. Det sägs ju att vatten är en rättighet. Men är det så i verkligheten? För de flesta i vår del av världen men inte för alla människor på jorden. Vattnet är hotat som mänsklig rättighet i dag. 1 miljard människor i världen saknar tillgång till rent dricksvatten. 2,4 miljarder saknar bra avloppshantering. Över 2 miljarder blir sjuka av sitt dricksvatten varje år. Bristen på bevattningsvatten innebär svält, sjukdomar och fattigdom för hundratals miljoner människor. Detta drabbar oftast de allra fattigaste och de mest utsatta, framför allt kvinnor och barn. Vatten är en grundläggande mänsklig rättighet och inte en ekonomisk vara. Alla medborgare ska ha tillgång till vatten. I vårt land har VA-anläggningar byggts upp i kommunal regi med självkostnadsprincipen som utgångspunkt, vilket internationellt anses vara ett föredöme. Utvecklingsländerna har i dag svårt att klara av en utbyggnad av befintliga system. Utkanterna av städerna har oftast dåliga och dyra lösningar. De privata vattenföretagen har genom sina politiska kontakter och genom sin starka lobbyverksamhet fått internationella utvecklingsorgan att på fullaste allvar hävda att det enda som kan öka tillgången på vatten i världen är tillgången på riskvilligt kapital. De privata jätteföretagen i vattenbranschen sitter på mycket stor kompetens som kan tas till vara, men det är själva vinstbegreppet som får dem att snubbla i vattenfrågan. Vinstintresse som drivkraft för vattenförsörjning leder till att företag plockar russinen ur kakan och lämnar de mest behövande i sticket. Vattenföretagen satsar hellre på att köpa redan fungerande vattensystem i Sverige och andra västländer än på utvecklingsländer med de omfattande investeringar som krävs. Vill ni moderater släppa in stora vattenföretag på den svenska marknaden? Jag blir lite bekymrad när jag läser er motion: I stället för att kräva att vattenförsörjningen sköts av kommunerna borde marknadsekonomins fördelar välkomnas. Ju fler aktörer som träder in på arenan desto billigare vatten. Då innebär en moderat valseger att den kommunala vattenförsörjningen öppnas för att säljas ut till privata aktörer.

Fru talman! Det var ett intressant svar. Jag inledde faktiskt mitt anförande med behovet av vatten, hur väsentligt det är med vatten, att vatten är viktigt och att vi har en unik situation i Sverige med mycket rent vatten, till och med så rent att vi spolar med det i toan. Det kan man möjligtvis fundera över. Men när Gunnar Sandberg tar upp att vatten är en bristvara i världen, vilket jag tror att alla i den här kammaren är väldigt medvetna om, blir min fundering: Hjälper det då att kommunen äger de svenska VA-anläggningarna? Hjälper det folket i Afrika? Jag kan inte se det. Jag har en känsla av att det här bygger lite på de tongångar som går på vissa ställen där man lägger fram skräckpropaganda om att priset på vatten i Sverige skulle drivas upp till nivåer som är helt orimliga. Det vi måste ha är tillsyn, lagstiftning och även tillsyn när det gäller prissättning. Det är vi helt överens om. Men att vi skulle få bättre utbyggda VA-anläggningar i u-världen för att kommunerna äger VA-anläggningarna i Sverige har jag svårt att se. Jag skulle också vilja ha ett svar på frågan jag ställde om att kommuner bedriver verksamhet i annan kommun och ska ha rätt att delta i upphandlingar i andra kommuner. En liten reflexion runt det skulle jag vilja ta del av och hur socialdemokratin och majoriteten ser på att företag väldigt ofta hårt kritiserar kommuners sätt att konkurrera ut företag.

Fru talman! Skälen till undantagen i lokaliseringsprincipen är enkla. Bedömningen är att lagen om allmänna vattentjänster bör skapa förutsättningar för kommuner som vill samverka. Samverkan mellan kommuner kan i vissa fall öppna för möjligheter att ordna och driva VA-anläggningar som får en storlek som är både lämpligare och mer effektiv än om kommunerna var och en ska ansvara för anläggningarna. Dessutom blir det möjligt för kommuner att delta i upphandlingar av driftsentreprenader. På så sätt kan anbudskonkurrensen öka när det gäller sådana entreprenader.

Fru talman! Jag skulle också vilja ta upp lite om ideologi. Det är naturligtvis ideologiskt, annars skulle man inte ha lagt in i direktiven att utgångspunkten var att kommunerna skulle äga. Det fanns liksom ingen annan väg att gå i sammanhanget. Jag tycker att det på något vis blir lite överdramatiserat när man talar om privat ägande. Det finns väl bara ett större vattenverk som så att säga har ägts privat. Det är, om jag inte missminner mig, i Norrköping. Att det skulle bli fråga om några stora utförsäljningar och dramatiska spekulationer i svenskt vatten är ingen verklighet som jag tror på. Jag tror inte ens Gunnar Sandberg tror på detta själv i grunden. Det som det handlar om är varför vi ska gå in med lagstiftning, som egentligen också är ganska dramatiskt, för att hindra en enstaka händelse. Man ska gå in och ha lagstiftning med någon slags argument att man måste skydda vattnet. Om en kommun beslutar på något annat sätt är vattentillgången i fara. Det är inte heller verkligheten. Jag tycker ändå att vi från majoritetens sida kan kräva en lite vidare utläggning om den ideologiska grunden och varför just ägandet skulle säkra vattnets kvalitet. Det finns ju en massa miljölagstiftning i dag som skyddar svenskt vatten från att förstöras. Det är inte fråga om det egentligen. Här är det fråga om hur man ska producera vatten i en allmän vattenanläggning i en kommun. Det är ju det som det handlar om. Jag tycker att det blir lite överdramatiserat när man väljer den typen av argument.

Fru talman! Det är ändå det som ligger till grund för att vi står här i dag och diskuterar vatten, Lars Tysklind. Vatten är en grundläggande mänsklig rättighet och inte en ekonomisk vara. Det är vi överens om. Man vet ju inte hur det ser ut i framtiden. Jag har egen brunn - som nämnts i en motion är vi 2 ½ miljoner som har det - och jag har haft brist på vatten några gånger. Det är flera hemma som får brist på vatten. En del vill inget annat än koppla in sig på kommunala miljösystem för att säkra tillgången. Kommer privata aktörer, och det är bakgrunden till att jag nämner lite grann hur det ser ut i omvärlden, vet man inte vad som händer. Därför är min ståndpunkt att ingen enskild individ eller enskilt företag ska ha rätt att tillskansa sig vattenresurser som privat egendom. Jag tycker att politikerna ska ha kontroll över vattnet och därefter sätta priset. Självkostnadsprincipen - hur kan det bli billigare än så, Lars Tysklind? Den principen ska gälla. Den som levererar vattnet, renar vattnet etcetera ska självklart ha betalt för det, men det är självkostnadsprincipen som ska gälla. En av politikerna bestämd del av överskottet återinvesteras i underhåll, utbildning och utveckling. Den offentliga sektorn ska stärkas och få de resurser som behövs för att leverera rent vatten till människor.

Fru talman! Det är klart att självkostnadspris låter väldigt bra i sammanhanget, men om nu en kommun ändå tar ett moget beslut och säger: Vi kan producera, men om vi låter ägandet gå över privat och låter tjänsten utföras av någon annan så ser vi att vi faktiskt kan köpa in den billigare till kommunens invånare. Då är det en annan typ av prissättning. Det kanske inte är självkostnadspris, men konsumenten missgynnas ju inte av detta. Då blir det återigen en ideologisk fråga att ingen över huvud taget ska kunna tjäna några pengar på detta. Sedan vill jag ta upp en annan sak, fru talman. Gunnar Sandberg tog upp länsstyrelsens roll, att man har ett tillsynsansvar och kan förelägga kommunerna att fullfölja sitt ansvar. Men det var som jag sade i mitt anförande förut: Till slut är det kommunens ekonomiska verklighet som gäller. Kommunen måste ha egen kraft att kunna göra de här investeringarna. Uteblir de så kan den enskilde komma i kläm. Jag tycker att det snarare var ett exempel på det som Gunnar Sandberg tog upp om sin egen brunn - det kan vara brist på vatten och så vidare. Det kanske är ett sådant område som kommunen borde förse med vatten, men man ser att man inte har någon möjlighet att täcka in det. Då hjälper det ju inte vad en länsstyrelse har för tillsyn, utan det är ju till syvende och sist en ekonomisk affär för kommunen också.

Fru talman! Ja, visst är det så, Lars, och jag tror heller inte att det blir billigare om det är en privat aktör som ska se till detta. Sedan har man andra lösningar, gemensamhetslösningar. I min by har vi en sådan. Byn går samman och ordnar vattnet. Jag förstod inte riktigt frågan om dröjsmål. Menar du att man får vänta orimligt länge? Den nya lagen innebär att länsstyrelsen är det organ som kan trycka på och påskynda onödigt dröjsmål. Jag tror att det räcker med den lagändring som vi har gjort nu. Annars får vi gå in och ändra igen.

Fru talman! Vatten, bara vanligt vatten, är något som berör människors grundläggande livsvillkor och en viktig maktfråga i samhället. Tillgången till rent vatten är en mänsklig rättighet och bör därför säkerställas på demokratisk väg och till så låga kostnader att ingen ska behöva avstå från att använda vatten för sitt dagliga bruk. Det är viktigt också ur miljösynpunkt att den demokratiska kontrollen och tillsynen är tillfredsställande. Vi står därför bakom denna proposition som helt går i den riktningen. Kommunerna ska äga eller ha det rättsliga inflytandet över allmänna vattenanläggningar, VA-anläggningar. Det garanterar den demokratiska kontrollen och inflytandet och innebär att vatten inte betraktas som en konsumtionsvara vilken som helst. Om Kristdemokraterna ser någon ideologisk fara i detta, vilket uttrycks i ett särskilt yttrande, så gärna för mig! Vattenfrågan har varit på den internationella politiska agendan under lång tid. Redan 1977 höll FN en internationell vattenkonferens i Argentina. Där uppmanades världens regeringar att utarbeta nationella planer och program för vattenförsörjning och sanitet och sätta upp milstolpar för arbetet med att säkra vattenförsörjning och avloppshantering. Agenda 21-konferensen i Rio i början av 90-talet slog fast att en integrerad förvaltning av vattenresurserna grundar sig på antagandet att vatten är en integrerad del av ekosystemet, en naturresurs och en social och ekonomisk tillgång. Vid utvecklingen av användningen av vattentillgångarna bör uppfyllandet av grundläggande behov och skydd av ekosystemen prioriteras. Utöver detta ska vattenanvändningen på lämpligt sätt avgiftsbeläggas. Riokonferensen visar tydligt att vatten inte är att betrakta som en konsumtionsvara vilken som helst, helt i linje med detta betänkande. I Sverige, som ligger på tionde plats i vattenligan - vi har alltså inte mest vatten utan ligger på tionde plats - kan vattenfrågan tyckas vara ett obefintligt problem. Trots detta är principfrågorna lika viktiga här. Det finns problem även hos oss. Flera personer har hört av sig till mig och välkomnat att allmänna anläggningar som inte är kommunala nu kan bli det om de tydligt ligger inom vad som betraktas som ett kommunalt verksamhetsområde. Det har bedrivits rättsprocesser mot kommuner för att de inte vill ta ansvar för vattenförsörjning där föreningarna för de allmänna vattenanläggningarna inte ansett sig klara ett långsiktigt ansvar för drift och underhåll. Kommunerna har vunnit målen. Tacksamheten från de personer som har hört av sig till mig är stor, och de ser fram emot att kommunerna nu måste ta över de här anläggningarna. Tillägget om att det kommunala ansvaret utvidgas till att omfatta även skyddet för miljön som ett tvingande krav för uppförandet av en VA-anläggning är också ett positivt inslag i betänkandet som de allra flesta har pratat sig varma för här. Moderaterna protesterar mot förslaget om ett kommunalt monopol för VA-anläggningar eftersom det i Sverige varken råder brist på vatten eller att priserna skulle öka. Det här är åsikter som torgförs av ideologiska skäl. Ibland är det faktiskt brist på vatten även i Sverige. Vad som händer med priserna om vattentillgången privatiseras är okänt. Det vi har sett och det vi kan jämföra med är ju avregleringen av elmarknaden eller utförsäljningen av fjärrvärmeanläggningar i till exempel Stockholm och Uppsala. Där har vi facit i hand, och det är ju ingen munter läsning för vare sig brukare eller kommunpolitiker som fattat beslut om utförsäljningen. Moderaterna vill också som vanligt kringskära den kommunala möjligheten att samverka med andra kommuner och hävdar då lokaliseringsprincipen. Vänsterpartiet tycker att det är bra om kommunerna samverkar inom områden som gör verksamheten effektivare. I mitt hemlän finns det ett väl fungerande kommunalt samarbete kring räddningstjänsten, renhållningen, fjärrvärmeanläggningar med mera mellan Gästrikekommunerna. Det blir billigare för kommuninnevånarna och ger en högre kompetens hos personalen som finns i den här organisationen. Är Moderaterna mot sådana lösningar också? Jag undrar. Med detta, fru talman, tackar jag för ordet.

Fru talman! Det gemensamma ansvaret finns för att människor ska kunna samordna verksamheter som är för svåra för den enskilde att klara själv. Försörjningen av vatten och tillvaratagandet av avlopp är en sådan gemensam fråga där samhället har en tydlig roll vid befolkningskoncentration. Få verksamheter är så viktiga i samhället som just de här frågorna. Alla kommer förmodligen ihåg Lubbe Nordströms Lort-Sverige , den upprensning av dåliga brunnar och dåliga avlopp som skedde och den folkhälsoinsats som den debatten innebar under 30-talet. Vatten är ett livsmedel och ska hanteras som ett sådant, och avloppet är en föroreningskälla och ska hanteras som en sådan. Samhällets ansvar på det här området är alltså viktigt. Det är därför viktigt att det är både hälsoskäl och miljöskäl som lyfts fram i det här sammanhanget. Fru talman! Sverige ser olika ut. Det kräver olika lösningar i olika bygder för att alla, oavsett boendeort, ska kunna ha en bra service på lika villkor. På orter där det finns en marknad kan givetvis marknaden lösa många problem, men på andra ställen är det upp till kommunen själv att lösa problemet. Undantaget i lokaliseringsprincipen i sådana här sammanhang är därför bra. Den lägger grunden för rimliga prisnivåer. Den lägger grunden för att små kommuner ska kunna förbli små med en bra medborgarkontakt. Den lägger grunden för en lika service i den lilla kommunen på samma sätt som i den stora kommunen. När jag läser reservationen i det här ärendet blir jag något fundersam. Har jag missuppfattat det? Har reservanterna missuppfattat det? Eller lever vi i olika verkligheter? Jag känner inte igen beskrivningen. Jag har jobbat med den här typen av frågor i många år och ser förändringarna som förenklingar, inte hinder. Det är mer ett fastläggande av gällande praxis som under åren har utarbetats via nämndens domar. Det finns alltså, som jag ser det, en viss verklighetsförankring i det här förslaget. Jag kan ta ett par exempel. När ett VA-område bildas sker det i en process där alla intressenter ingår. En förrättning sker, och när den är klar ska VA-området införas omedelbart. Det ska inte vara några väntetider. Skulle det ändå uppstå väntetider har jag inte hört talas om någon kommun som har hindrat en enskild anläggning under en viss period. Hur man löser en sådan anläggning rent ekonomiskt finns också reglerat i lagen. Man kan naturligtvis göra undantag från det här, men i så fall sker det i ett direkt avtal med berörd intressent. Det är inga problem, som jag ser det. Sedan finns det allmänna anläggningar och gemensamhetsanläggningar. Det här förslaget förändrar inte, som jag ser det, den frågan. Gemensamhetsanläggningar kan vara att föredra i vissa sammanhang, exempelvis i sommarstugeområden och fristående detaljplaneområden. Jag upplever inte att det i framtiden kommer att finnas något hinder för gemensamma anläggningar med anledning av detta förslag. Jag ser det alltså inte som befogat att föra en diskussion om begreppet stopplag i det här sammanhanget. Fru talman! Jag tror att det finns en överdriven oro i den här frågan. Jag vet att den här typen av frågor ofta upprör känslorna, omgivna av en mängd skrönor. Men verkligheten innebär oftast lösningar som tillfredsställer de flesta. Få är de kommuner som inte ser medborgaren som en resurs i det kommunala arbetet. Jag ser oron som överdriven. Fru talman! De förändringar jag ser i förslaget i förhållande till dagens praxis är kravet om betalningsansvar för den gatuansvarige och för räddningstjänsten till VA-kollektivet, dels för användande av ledningsnätet, dels för dagvattenkostnader. Alltför många kommuner har felaktigt debiterat fastighetsägarna för kostnader som samhället egentligen ska stå för. Med det här förslaget minskar alltså betalningsansvaret för den enskilde. Det är ett steg i positiv riktning, ett steg för att minska boendekostnaderna för kommunernas medborgare.

Fru talman! Jag noterar med tillfredsställelse att Jörgen Johansson tycker att det är bra att kommuner kan samverka när det gäller vattenförsörjningen och att man kan göra undantag från lokaliseringsprincipen. Jag har lite svårt att se hur ni ska få ihop det i alliansen runt den frågan, men det kanske du kan redogöra för nu. En annan intressant fråga är den som både moderater och folkpartister väcker, att man är emot förändringen att kommunerna ska ha ett huvudansvar och äga de kommunala anläggningarna. Är det så att Jörgen Johansson också vill öppna för privata lösningar, typ den man hade i Norrköping och där man sedan kom på att det kanske inte var så bra och ändrade sig? Det är lätt att säga att man utgår från att det är så här just nu, men det är principerna som gör om saker och ting kan hända eller inte. Den principiella ståndpunkten är oerhört viktig för hur kommuner och andra kan agera.

Fru talman! Jag blev lite fundersam när jag läste reservationerna, så jag lade ned lite mer bakgrundsarbete inför den här debatten. Jag konstaterar att den situation som vi i dag har med kommunala anläggningar och gemensamhetsanläggningar inte förändras efter detta beslut. Det innebär i realiteten att det trots allt finns gemensamhetsanläggningar kvar, där föreningar och liknande kan äga anläggningen. Men givetvis är det ett kommunalt ansvar att se till att man uppfyller kravet på miljön, kravet på folkhälsan och så vidare. Vad gäller situationen i Norrköping ser inte jag det som en bra lösning att privatisera den här typen av verksamhet. Vad sedan gäller alliansen: Låt oss arbeta på det! Innan den här typen av förändringar eventuellt ska göras kommer det att ske en dialog med kommunfolket, och jag är övertygad om att den verklighet vi alla lever i också kommer att vara rådande.

Fru talman! Min uppfattning är att det vi gör nu innebär att kommunerna kommer att få ta ett större ansvar för gemensamhetsanläggningar. Jag har fått konkreta bevis på det genom att människor har ringt till mig som vill föra in den gemensamma anläggningen i det kommunala ansvaret. Det har varit omöjligt - man har till och med drivit rättsprocess i frågan. Nu blir kommunen betydligt mer skyldig att göra det här, om det ligger inom kommunens verksamhetsområde. Jag får då hoppas att de flesta kommuner gör en välvillig tolkning så att de flesta gemensamhetsanläggningar kan ingå i det här systemet. Jag tycker också att det är en rättvisefråga, som du själv var inne på när det gällde boendekostnader och annat. När det gäller privatiseringsfrågan: 2-1, har jag hört - två för och en emot. Ni får nog problem med det här, och ni måste nog reda ut det. Sedan får vi se vad den fjärde parten säger i frågan. Jag tycker att det är en viktig signal, och det borde svenska folket få veta. Det är för mig en principfråga. Jag har försökt redogöra för hur jag ser på vatten och hur man ska hantera det i samhället.

Fru talman! De problemen är små i förhållande till de problem som den röda kartellen har. Jag tror inte att det är något problem. Jag delar däremot inte uppfattningen vad gäller gemensamhetsanläggningarna. Jag uppfattar det som att de ska kunna finnas kvar i framtiden. Däremot finns det, helt rätt, ett klart och tydligt ansvar för kommunen att inom sina verksamhetsområden se till att skapa VA-områden som uppfyller kraven på folkhälsan och på miljön. Men det är en viss skillnad i förhållande till att en gemensamhetsanläggning i ett sommarstugeområde ska ägas av samhället.