Barnpolitiken och dess inriktning

Herr talman! I betänkandet behandlas regeringens skrivelse Barnpolitiken - en politik för barnets rättigheter och motionsyrkanden som väckts med anledning av skrivelsen samt ett antal motionsyrkanden från de allmänna motionstiderna 2006 och 2007. I skrivelsen nämns ett antal områden som regeringen ser som särskilt viktiga att prioritera i det fortsatta arbetet för att ta till vara och stärka barns rättigheter och intressen. Det rör sig om, utan inbördes ordning, för det första det strategiska arbetet med att genomföra barnkonventionen, för det andra stödet i föräldraskapet, för det tredje arbetet med att bekämpa våld mot barn och för det fjärde arbetet med att främja barns psykiska hälsa. Utskottet anser att prioriteringarna inom barnpolitiken är väl avvägda och avstyrker motionsyrkandena med hänvisning främst till pågående arbete på området. I betänkandet finns 21 reservationer och två särskilda yttranden. Jag ser fram emot en trevlig och givande debatt.

Herr talman! Jag vill redan nu yrka bifall till våra reservationer 4, 11 och 15, men vi står naturligtvis bakom alla våra reservationer. När det gäller barnpolitiken i Sverige måste man utgå från alla politikområden som finns för att få en helhetsbild av hur det ser ut i Sverige just nu och hur utvecklingen ekonomiskt, socialt och hälsorelaterat troligtvis kommer att te sig för olika gruppers barn. Denna analys saknas i regeringens barnskrivelse. Många uppdrag redovisas, och det fokuseras på några områden. Regeringen lovar att komma tillbaka om behovet av nya åtgärder bör prioriteras. Det strategiska arbetet med att genomföra barnkonventionen som innefattar förstärkt uppföljning, samordning och kompetensutveckling i syfte att förbättra tillämpningen av barnkonventionen är bra. Dock kvarstår frågan om BO:s resurser räcker till för det utvidgade uppdraget och vad Barnombudsmannen inte kommer att mäkta med om anslaget inte ökas. Stödet i föräldraskapet och arbetet mot våld mot barn är också områden som regeringen fokuserar på och som är jätteviktiga eftersom vi nu, trots 30 års agaförbud, kan se att det sker en ökning av de vuxnas våld mot barn. Här är information och utbildning väldigt viktigt. Varje år blir tusentals barn misshandlade av sina närmaste och av sina kamrater. Våldet finns i vår närhet. De drabbade är de som vi människor borde älska mest. När allt brister kan det bero på att föräldern är stressad, att det finns missbruk, psykisk sjukdom, ekonomiska problem, maktlöshet eller egna svåra barndomsupplevelser. Oavsett orsak är det alltid fel att slå och kränka sitt barn. Alla som får kännedom om misshandel bör genast anmäla det till polisen. För just det barnet kan det vara en fråga om liv och död. Regeringen avser att ge Barnrättsakademin på Örebro universitet ett uppdrag att ta fram ett utbildningsprogram för rättsväsende, beslutsfattare och yrkesverksamma på regional och kommunal nivå. Det är ett bra verktyg bland regeringens förslag. Vi anser att vi också måste ha större insatser på det förebyggande området när det gäller sexuella övergrepp mot barn. De som är potentiella förövare ska ha rätt till behandling tidigt, innan något sker. Detta borde utredas snarast. Herr talman! Minskade sociala och ekonomiska klyftor är det mest verkningsfulla medlet för att förbättra barns villkor. Regeringens politik går i motsatt riktning. Här kolliderar skrivelsens formuleringar drastiskt med effekterna av den politik som regeringen bedriver i praktiken. Den borgerliga regeringens ekonomiska politik har på ett systematiskt sätt ökat klyftorna i samhället genom enorma skattesänkningar för de allra rikaste samtidigt som de sjuka och arbetslösa får kraftigt försämrade villkor och ökad otrygghet. Detta drabbar många barnfamiljer hårt när någon av föräldrarna drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Det leder till försämrade levnadsvillkor och möjligheter för många utsatta barn. Herr talman! Vi socialdemokrater begär ett tillkännagivande om en nationell handlingsplan för utsatta barn. Insatserna för dessa barn måste förbättras. En aktiv politik för att minska barnfattigdomen måste utvecklas. Vi socialdemokrater hävdar och kommer alltid att hävda att sociala reformer och trygghetssystem som ger ersättningsnivåer som det går att leva på och bidragssystem som minskar klyftorna ger trygghet åt välfärdslandet Sverige och en ekonomisk stabilitet över konjunkturerna i ekonomin. Av ensamstående mammors och pappors barn lever i dag nära 20 pro-cent i fattigdom. Dessa ska, enligt utredningstjänsten här i riksdagen, de när-maste åren öka till 26,9 procent. Man kan fråga sig om inte regeringen skäms över sitt resultat. När jag har frågat berörd minister här i kammaren om försörjningsstödens ökning i våra kommuner har man nekat och blundat för sanningen. Nu frågar jag er som ingår i alliansregeringen och har beslutat om alla nedskärningar i våra trygghetssystem: Ser regeringen sin egen politiks konsekvens med ökad barnfattigdom i Sverige och att den drabbar de allra minsta och svagaste av våra medborgare - våra barn och vår framtid? Vi anser att till de prioriterade områdena i barnpolitiken behöver även arbetet mot barnfattigdom föras. Detta bör ske genom ett aktivt arbete för att uppmärksamma barns villkor i samhället för att tidigt kunna sätta in de politiska åtgärder som behövs för att förbättra barnens levnadsvillkor. Målet för en bra barnpolitik måste vara att ge alla barn, inte bara några, samma förutsättningar till bra och trygga uppväxtförhållanden. Vi socialdemokrater föreslår en nationell handlingsplan för utsatta barn. Vi vet i dag, och det ser inte regeringen, att sambandet mellan ett liv i hälsa och trygghet, med livschanser och andra goda uppväxtförhållanden och den egna ekonomiska situationen är mycket starka. Ett större utanförskap ger färre goda livschanser. I sin iver att jaga just det här utanförskapet har regeringen faktiskt glömt bort de allra minsta och sårbaraste hos oss, allas våra barn.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 2 om att göra barnkonventionen till svensk lag och reservation 15 om barnfattigdom. Jag stöder självfallet alla Vänsterpartiets yrkanden, men för att vinna tid lyfter jag upp dessa för omröstning i riksdagen. Hur barns villkor ser ut är ett bra mått på om ett välfärdssamhälle fungerar eller inte. Barn är beroende av omständigheter och livsmiljö på ett sätt som vi vuxna inte är. Vuxnas beslut och vuxnas levnadsförhållanden får en direkt återverkan på flickors och pojkars möjligheter, förutsättningar och utveckling. Barn ska vara i fokus när vi stiftar lagar och fördelar resurser. Det handlar om att stifta lagar som skyddar barnen mot övergrepp av olika slag och säkrar barns rättigheter, det handlar om barns möjligheter att göra sina synpunkter hörda och det handlar om att utveckla den generella välfärden så att alla barn får en rimlig chans att växa upp under trygga förhållanden. Vi vet ju att ett samhälle med en god generell välfärd och små klyftor är den bästa utgångspunkten för en trygg och säker uppväxt. Nu ökar i stället skillnaderna mellan dem som har de hyfsat bra eller mycket bra och dem som lever i utsatta situationer. Klyftorna ökar. Vi tycker att flera förslag i regeringens barnskrivelse är helt okej. Det är bra att man tydligare följer upp hur Barnombudsmannens arbete går och hur arbetet med barnkonventionen går i kommuner och landsting. Men vi konstaterar att det inte blir några nya resurser till Barnombudsmannen. Det är bra med föräldrastöd, bara man ser att familjer är olika. De ser väldigt olika ut. Det är viktigt att man fångar upp de familjer som själva inte aktivt kommer att söka familjestöd. Det är nödvändigt att våld mot barn uppmärksammas. Den senaste kartläggningen från Allmänna Barnhuset och Karlstads universitet visar att det har skett en liten ökning av det man egentligen kan säga är våld mot barn men som en del föräldrar anser att de använder i uppfostringssyfte i hemmen. I den undersökningen pekade man också på att barn med funktionsnedsättningar var extra utsatta. Det tycker jag att vi verkligen ska ta till oss och uppmärksamma. Man pekade också på att socioekonomiska faktorer var väldigt viktiga när det gäller risken att våld används mot barn. Om våld förekommer i nära relationer - i de flesta fall är det mamman som utsätts - är det väldigt stor risk att barnen också blir utsatta för våld. Det är också väldigt viktigt att jobba förebyggande mot psykisk ohälsa. Det finns väldigt alarmerande rapporter om unga flickors psykiska ohälsa. Vi tycker att barnskrivelsen är för tunn. Vi vill lyfta fram prioriteringar som är väldigt viktiga för oss och som vi saknar i barnskrivelsen. Det gäller främst barnfattigdom men också situationen för asylsökande, gömda och papperslösa barn. Jag tycker att det är väldigt viktigt att Rädda Barnen lägger fram sitt barnfattigdomsindex varje år. De har tittat på detta, och klyftor har funnits tidigare. De har inte uppkommit i dag. Det allvarliga är att de ökar i stället för att minska. Under åren 2002-2005 ökade inte antalet barn som levde i barnfattigdom, men vad som höll på att hända och som Rädda Barnen pekade på var att klyftorna mellan de barn som var kvar i barnfattigdom och de andra barnen i Sverige ökade. Skillnaden mellan barn i olika delar av våra storstäder och olika delar av landet ökade. Det kommer att ta några år innan alliansregeringens nedskärningspolitik när det gäller a-kassa, socialförsäkringssystem etcetera slår igenom i Rädda Barnens barnfattigdomsindex. Därför frågade vi riksdagen utredningstjänst om de kunde titta på vad Reinfeldtregeringens politik kommer att innebära när det gäller barnfattigdom. Det resultat som vi fick från RUT förskräcker. Med Reinfeldts politik ökar barnfattigdomen i Sverige, och det gäller särskilt barn till ensamstående föräldrar. Det är regeringens fördelningspolitik med orättvisa skattesänkningar som finansieras med miljardbesparingar på sjuka, arbetslösa och småbarnsföräldrar som ligger bakom detta. Enligt RUT kommer andelen barn i fattiga familjer att öka från 8,4 procent 2006 till 10,3 procent 2007. I familjer med ensamstående föräldrar blir situationen allra värst. Där ökar andelen fattiga barn från 14,9 procent 2006 till 21,5 procent 2007. Det man tittar på är barn i familjer som har mindre än 60 procent av hushållens medianinkomst. Det här är ett mått som EU officiellt använder och som Statistiska centralbyrån använder. Vart fjärde barn lever i dag med en ensamstående förälder, och ungefär 70 procent av de ensamstående föräldrarna är kvinnor. De ensamstående kvinnorna med barn är i högre utsträckning än andra drabbade av arbetslöshet, de har lägre sysselsättningsgrad och ohälsan är större. Det är just därför barnen till de här kvinnorna drabbas så hårt. Det är just där barnfattigdomen ökar markant. Det är just om man har fler sjukskrivningar, svårare att få jobb och fler tillfälliga anställningar som sänkningar av a-kassa och förändringar i trygghetssystemen slår rätt mot familjernas ekonomi, och man har ju bara en inkomst att leva på. För oss i Vänsterpartiet är det en prioriterad fråga att flickor och pojkar inte ska växa upp i ekonomisk utsatthet vare sig deras förälder eller föräldrar har arbete eller inte, har en fast heltidstjänst eller tillfällig anställning, är sjukskrivna eller friska, har en funktionsnedsättning och inte klarar att jobba heltid eller inte. Därför kräver vi att man ordentligt analyserar orsaker och faktorer som ökar, minskar eller får bort barnfattigdom. Vi kräver att man upprättar en konkret handlingsplan för att inga barn ska behöva leva i ekonomisk utsatthet. Vad är det som händer när barn växer upp med en väldigt knapp ekonomi? Då blir fritiden en klassfråga. Allt fler aktiviteter kostar pengar. Det kostar pengar att gå och simma med kompisarna. Museer är kanske inte alltid gratis för barn. Man vill kanske gå på bio. Mycket av det som var gratis har faktiskt försvunnit. Skolan kanske tar ut den lilla avgift man fortfarande får ta ut. Andra föräldrar tänker inte på att alla föräldrar inte har råd med detta alla gånger. Barnen säger inte till hemma, för man tar ansvar för familjens ekonomi. I skolan uppger man inte att mamma inte har råd, utan man hittar på ett skäl till varför man inte ska följa med på utflykten. Regeringens förslag på familjepolitikens område har inte inriktat sig på de ensamstående mammorna precis. Vårdnadsbidraget kommer inte en ensamstående mamma som ska försörja sig på en lön att utnyttja i någon högre grad. Jämställdhetsbonusen passar inte heller speciellt bra. Hushållsnära tjänster - det kostar nog mer än vad hon själv tjänar i timmen efter skatt att köpa sådana, så det är inte heller aktuellt. Vi saknar från Vänsterpartiet åtgärder från regeringen för att underlätta för ensamstående föräldrar och deras barn. Några viktiga förändringar vi skulle vilja se, förutom det jag har pratat om tidigare, att vi självklart är motståndare till försämringarna av trygghetssystemen, vore till exempel en höjning av indexeringen av underhållsbidraget, förbud mot avgifter i skolan, fri skolmat i gymnasiet, en utbyggd skolbarnomsorg och inte minst barnomsorg på obekväma arbetstider. Det skulle betyda mycket för ensamstående föräldrar. Vi vill se satsningar på fler vuxna och lärare i skolorna i utsatta områden och rätten för alla barn, även de barn som har arbetslösa föräldrar, att gå i förskolan. Det här är reformer som skulle göra verklig skillnad för många barn som lever i fattigdom, och sådana reformer har vi med i Vänsterpartiets motioner och budget. Att bekämpa barnfattigdom borde vara en prioriterad fråga, men det omnämns inte i regeringens skrivelse. Alla barn har faktiskt rätt, tycker jag, att växa upp i trygghet till utveckling. Barn har bara en framtid, och barn väljer inte sina föräldrar. Barns liv ska inte levas i ekonomisk utsatthet därför att deras mamma eller pappa råkar ut för arbetslöshet, eller därför att deras ensamstående mamma inte orkar jobba heltid och ta hand om sitt barn eller inte får ett heltidsjobb utan är deltidsarbetslös. Barn måste ha rätt till att växa upp i trygghet och med möjligheter att utvecklas. Då måste vi se till att vi inte har barnfattigdom i vårt land.

Herr talman! Till att börja med vill jag för säkerhets skull yrka bifall till reservationerna 2 och 6. Miljöpartiet står naturligtvis bakom samtliga sina reservationer, men för tids vinnande väljer vi att bara gå vidare med dessa två. När jag förberedde mig för den här debatten tog jag mig en funderare kring barnens situation i Sverige jämfört med andra länder. Jag kan gärna berätta att en huvudanledning till att jag, som har växt upp som utlandssvensk, flyttade tillbaka till Sverige var just barns situation i Sverige. I Sverige mår barn bra i internationell jämförelse. När jag jämför det med mina syskons barn som växer upp i Tyskland måste jag säga att jag fortfarande tycker att även mina syskon borde ha flyttat hem med sina familjer, även om deras tyska äkta hälfter kanske inte delar den uppfattningen helt. Men jag menar att Sverige är ett mycket barnvänligt land. Samtidigt är det mycket som kan bli bättre. Tyvärr, som de två föregående talarna har varit inne på, är det ju inte allting som utvecklas i positiv riktning i dag när det gäller barns situation. Personligen har jag de sista tolv åren fått inblick i en lite mörkare sida av barns tillvaro. Sedan tolv år tillbaka driver min fru - framför allt hon, men även jag på ett hörn - ett behandlingshem för kvinnor i kris, där vi möter kvinnor som har farit illa i samhället, som har missbrukat, som har psykiska svårigheter och så vidare, och som naturligtvis också har barn. Och de inblickarna är inte de allra bästa. Det är liksom inte solsidan av världen man ser då. Dessa funderingar och erfarenheter leder mig fram till problematiken kring barns rättsliga status i Sverige i dag och att vi fortfarande faktiskt tvekar att införa barnkonventionen fullt ut i svensk lagstiftning. Det finns andra länder som har gjort det. De har tagit in den så att hela barnkonventionen får status av lag. Jag menar att detta vore ganska nödvändigt. Man kan titta på just de erfarenheterna. Man kan titta på en grupp barn, omhändertagna barn, som i dag inte riktigt har den status de behöver. Socialtjänsten i våra kommuner i all ära, men alltför ofta händer det fortfarande att barn används som verktyg för att få föräldrar att bete sig bättre - att sluta missbruka, att sköta sitt liv bättre - i stället för att man sätter det individuella barnets liv och leverne och det som är bäst för barnet i första rummet. Här menar vi att det faktiskt är nödvändigt att man ser till att dessa barn också får en talerätt och att de till exempel kan bli målsägare även i misshandelsfall, missbruksfrågor och så vidare när man omhändertar. Det här bör också följas upp på ett bra sätt. Det ska inte kunna få förekomma att man placerar barn i fosterfamilj och det sedan kanske en gång i halvåret kommer en socialsekreterare och tittar till fosterfamiljen. Ibland är det faktiskt ännu mer sällan. Men inte heller då är det barnet som är subjekt. Ofta diskuterar man med fosterfamiljen. Man gör det inte fullt ut och tar barnet vid sidan om och pratar med barnet självt om hur det upplever situationen. Jag tycker att det är lite signifikant för den här situationen att vi inte riktigt ser barnen som subjekt. Det är därför det vore viktigt att barnkonventionen fick högre juridisk status och att vi inte nöjde oss med att säga att vi har en så bra lagstiftning att det här fungerar på alla möjliga sätt redan. Samma sak gäller att vi i Miljöpartiet menar att det ska finnas lokala och regionala barn- och ungdomsombud. Vi behöver fler människor som klart och tydligt har i uppdrag att se till barnen som subjekt och se dem som huvudpersoner. Man måste se att det är viktigt att man ser barnet som huvudperson och inte bara familjen. Det är redan tillräckligt svårt i sådana här situationer som dem jag är inne på nu, för barnet känner naturligtvis solidaritet med sina föräldrar, familjen, syskon och så vidare. Då behöver de stöd från omvärlden för att de själva ska kunna vara subjekt. Där menar vi att man inte går tillräckligt långt i dag. De svar som har lämnats på motionerna innehåller bra tankar. Det finns välvilja, men det är för lite. Här gäller det att gå vidare och öka kraven! Det gäller att införliva barnkonventionen med svensk lagstiftning fullt ut, som till exempel Finland har gjort. Det gäller att göra barn till målsägare och göra dem delaktiga i utredning och beslut för att på det sättet visa att vi faktiskt i Sverige kan våga det som vi vågade redan den gången när de första länderna gjorde det förbjudet med barnaga och så vidare. Vi var ju långt före många andra länder. Nu gäller det att gå vidare, att visa att vi fortfarande ligger långt före och, för att dra en annan parallell, därmed också se till att det blir ännu mer positivt att vara barn i Sverige. Jag tror att det här till exempel är en anledning till att vi i Sverige har så höga födelsetal jämfört med många andra länder. Det är bra att vara barn i Sverige, men det kan bli ännu bättre. Och de skuggsidor som i dag finns måste vi få bort och se till att skuggorna inte ökar, vilket de tenderar att göra med nuvarande politik.

Herr talman! "Det var den allra bästa av tider, och det var den allra värsta. Det var visdomens tid, det var oförnuftets tid. Det var både trons och vantrons epok. Det var ljusets årstid och mörkrets årstid, hoppets vår och förtvivlans vinter. Allt låg framför oss, och intet låg framför oss ." Så inleds Charles Dickens bok Två städer . Den kanske beskriver något som fanns när Charles Dickens skrev boken i mitten av 1800-talet, då gränsen mellan hopp och förtvivlan var hårfin. I dag har vi en annan situation. Vi har ofta lätt för att se saker i svartvitt, även om vi vet att den bästa platsen på jorden att växa upp på kanske är Sverige. I dag får de allra flesta barn i Sverige en trygg, säker och kärleksfull uppväxt, men fortfarande är det många barn som inte mår bra. Att växa upp under otrygga förhållanden är något som många gånger på olika sätt följer ens hela liv. Vi vet också att 10-15 procent av de unga uppger att de har psykiska problem. Vi vet att andelen barn med shaken baby syndrome ökar samt att också barnagan tenderar att öka. Även om det sker från mycket låga nivåer är det givetvis inte acceptabelt och något som regeringen ser allvarligt på. Därför tror jag att det är viktigt att vi inte som Dickens målar allt i svart och vitt utan i stället försöker hitta det goda, följa den vägen och förstärka de goda trender som finns. Det händer också mycket som är bra. I ett barnperspektiv är det viktigaste alltid att i slutändan göra rätt saker, att det vi gör görs på goda och väl utvärderade grunder. Om vi gör saker som i slutändan inte är bra har vi kanske några gånger stulit en barndom. Låt därför detta bli visdomens tid, ljusets årstid och hoppets vår för alla barn. Regeringen presenterade i mars skrivelsen Barnpolitiken - en politik för barnets rättigheter som vi debatterar i dag. Skrivelsen har sin grund i FN:s konvention om barns rättigheter. Däremot övergriper den skrivelse som i dag föreligger inte alla politikområden, vilket några menat att den borde göra. Exempelvis behandlas inte den ekonomiska familjepolitiken eller utbildningspolitiken. Där har många insatser gjorts, och kommer att göras, för att stärka barns rättigheter och familjers möjligheter. Syftet med skrivelsen är att beskriva hur regeringen avser att jobba för att stärka barnkonventionens genomslag i samhället inom en rad prioriterade områden. Låt mig därför, herr talman, nämna något om vissa av dessa områden. Alliansregeringen vill genom denna skrivelse förstärka uppföljnings- och utvärderingsverksamheten, vilket vi ser mycket positivt på. Vi tror att det är en viktig del för alla aktörer inom stat, kommun och landsting samt även för andra aktörer, till exempel inom ideella organisationer. Min erfarenhet är den - och jag tror att många kan dela den - att trots de bästa intentioner kan arbetet med barnpolitiken många gånger ändå bli fel. När det gäller just barn är det ett område där vi inte har råd att göra fel varför kunskap är mycket viktigt. Det behövs bättre kunskaper, verkningsfulla metoder och nya arbetssätt för att kunna stärka barnens rättigheter och möjligheter. Därför välkomnar vi regeringens skrivelse angående systematiskt arbete både vad gäller barnkonventionens efterlevnad och hur den rådande lagstiftningen kan förändras samt hur den tillämpas. Något som också behövs är en bättre samordning; det är mycket viktigt. Att förverkliga barnkonventionen är en uppgift för regering och riksdag men också för statliga myndigheter, kommuner och landsting samt ideella organisationer. För detta behövs givetvis en struktur, och det behövs metoder. Regeringen har därför etablerat ett nätverk för barns rättigheter samt utsett kontaktpersoner inom alla departement som ska bidra till att barnkonventionen uppmärksammas i beredningen av ärenden och i annat arbete som sker. Detta gäller inom samtliga departement. Vidare kommer regeringen att anordna ett årligt barnrättsforum. Genom det kommer erfarenhetsutbytet mellan kommunerna att stärkas, vilket kommer att främja effektiva arbetssätt och sprida kunskap. Detta är exempel på några viktiga åtgärder. Herr talman! Det var under den förra borgerliga regeringen som Barnombudsmannen instiftades. Barnombudsmannen har sedan dess effektivt fört fram barns och ungdomars röst i samhällsdebatten. Men allt som är bra kan givetvis bli bättre. Därför vill vi nu stärka BO genom att tydliggöra dess uppföljnings- och utvärderingsansvar. På så sätt kan Barnombudsmannen bli en mer kraftfull talesperson för barns rättigheter. Därmed tror vi att barnkonventionen också kan få ett bättre genomslag på kommunal och statlig nivå. Herr talman! Låt mig på förekommen anledning även säga något om den politik som delvis ligger utanför regeringens skrivelse men som ändå i högsta grad berör barn och unga och som delvis också berörs i utskottets betänkande. Barn väljer inte sina föräldrar, och alla föräldrar kan heller inte råda över allt som sker i deras omgivning. Det kan handla om arbetsmarknad. Det kan handla om möjligheten till barnomsorg eller om möjligheten att alltid få ihop livspusslet. Som politiker kan vi emellertid göra väldigt mycket. Vi kan göra föräldraskapet lättare genom att ge vuxna större möjligheter, bättre verktyg och fler valmöjligheter. Det är precis det som alliansregeringen i många stycken också gjort, och mer kommer att göras. Genom fler former av barnomsorg kan fler föräldrar få dagarna att fungera enklare. Genom en jämställdhetsbonus kan fler barn växa upp med både pappa och mamma. Barn väljer inte heller att växa upp i ett rikt eller fattigt hem. Därför är alliansens jobbpolitik den kanske viktigaste reformen för de barn som i dag växer upp i Sverige. Att 164 000 personer under det senaste året lämnat utanförskapet har givetvis även inneburit att många barn fått föräldrar som med större självförtroende och ökade möjligheter kan möta sina barn. Det gäller naturligtvis också de familjer som under lång tid haft ett arbete; de kan i dag få större marginaler att leva på. Det är förstås positivt även för barnen. Jag skulle kunna ta upp fler saker. Jag skulle kunna ta upp den ökade mångfalden i förskolan och skolan. Jag skulle kunna ta upp satsningarna på barnpsykiatrin. Jag skulle kunna ta upp ungdomars möjligheter att sommarjobba utan att försörjningsstödet minskas. Vidare skulle jag kunna ta upp kravet på effektiva insatser mot mobbning i skolan för att ytterligare understryka alliansens determination att stärka barns och ungdomars rättigheter, men jag lämnar det därhän. Jag vill avsluta med ett citat av den kanske mest kända författarinnan från min valkrets, Astrid Lindgren. "Man kan inte piska in något i barn, men man kan smeka fram mycket ur dem." Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till socialutskottets förslag i betänkande SoU14 och avslag på motionerna.

Herr talman! Man blir nyfiken. Jan R Andersson säger att regeringen ska stärka barnfamiljernas situation. Vad kommer regeringen att satsa på? Det är en fråga jag vill ställa till Jan R Andersson. Jan R Andersson kom in på den ekonomiska situationen för barnfamiljerna. Regelförändringar enbart inom sjukförsäkringssystemet kan kosta kommunerna över ½ miljard kronor de närmaste åren. Det innebär att närmare 80 000 personer kommer att beröras av dessa förändringar. Då kan upp till 10 000 personer komma att bli beroende av socialbidrag. Det motsvarar en kostnadsökning på ungefär 500 miljoner för landets kommuner. Det är ett resultat av regeringens politik och föder också barnfattigdom. Vilka åtgärder ska regeringen sätta in för att motverka barnfattigdomen? Eftersom Jan R Andersson säger att man ska stärka barnfamiljernas situation undrar jag vad regeringen kommer att satsa på. När det gäller de olika bidragssystemen - jag tänker på barnbidraget, bostadsbidraget och underhållsstödet - och för ensamstående med barn motsvarar just den delen ungefär 36 procent av den disponibla inkomsten. Motsvarande siffra för familjer med sammanboende föräldrar är un-gefär 15 procent. Det gör alltså ungefär dubbelt så mycket för en familj med en ensamstående förälder, alltså barn till ensamstående förälder. Eftersom regeringens politik utfallit på detta sätt och drastiskt kommer att öka barnfattigdomen under de närmaste två åren vill jag fråga Jan R Andersson: Kan regeringen tänka sig att höja till exempel bidragsdelen till barnfamiljerna?

Herr talman! Vi har i dag att diskutera regeringens skrivelse om barnpolitiken, som jag tog upp i mitt huvudanförande. Givetvis gjorde jag det för att jag tycker att det finns ett värde i att nämna att skrivelsen inte når in på alla politikområden. Det som Marina Pettersson tar upp är intressant. Hon talar om barnfattigdom. Jag kan tycka att det är ett märkligt uttryckssätt. Det handlar ju inte om att barnen är fattiga, utan om att föräldrarna har för låga inkomster. Man kan fråga sig vad som är bättre för att stärka barns möjligheter att leva under ekonomiskt goda förhållanden än att stärka föräldrars möjlighet att faktiskt göra detta. Jag drar mig också till minnes en liten enkel detalj som vi ändrade. Det handlade om ungas sommarjobb. Det var tidigare en regel som sade att om unga arbetar och får extrainkomster under sommaren skulle detta räknas in i familjens försörjningsstöd. Därmed gick hela inkomsten som ungdomen tjänar under ett sommarjobb bort. Det kvittades mot de bidrag man fick. Det var en väldigt enkel förändring som en annan regering hade möjlighet att göra men som vi har gjort. Jag skulle kunna rada upp flera exempel. Den grundläggande frågan kommer ändå alltid tillbaka. Varför är barn fattiga? Jo, därför att föräldrar är fattiga. Hur blir föräldrar fattiga? Jo, därför att de hamnar i bidragsberoende och saknar arbete. Jag tror inte att någon regering någonsin har gjort så mycket på så kort tid för att skapa så många arbetstillfällen och bryta så många utanförskap. Därför är det ett lite märkligt resonemang som Marina för. Jag skulle egentligen vilja fråga henne hur hon menar att föräldrar som får behålla en mindre del av sin lön skulle kunna klara sig bättre.

Herr talman! Det är genom regeringens försämringar av trygghetssystemen som människor kommer att falla och har fallit mellan stolarna. Människor har fått knacka dörr på socialförvaltningarna. Enligt Försäkringskassans egna beräkningar kan minst 40 000 personer som i dag har ersättning bli utan. Den kostnadsminskning som Försäkringskassan räknar med är ungefär 17 miljarder kronor de närmaste åren. Många av de sjukskrivna finns i barnfamiljer. De sjukskrivna kommer eventuellt att minska med 60 000 personer och de förtidspensionerade med 90 000 personer. Det är enligt Försäkringskassans nya beräkningar. Det betyder 150 000 jobb för dem som kan eller orkar ta de jobben. Vart ska dessa människor ta vägen? Det sker i en begynnande långkonjunktur. Lovar regeringen något för de sjuka arbetslösa? Nej, den våg av nedskärningar som regeringen nu gör i våra trygghetssystem visar nog bara vägen till socialförvaltningen.

Herr talman! Det har varit en diskussion ett tag om just detta. Det har spekulerats med ganska breda penseldrag om vad som skulle ske med regeringens politik. Det har inte blivit någonting av det mesta av det som har sagts och befarats. Det gäller exempelvis socialbidragskostnaderna. De har faktiskt inte ökat. Mycket av det ni säger är spekulationer. Det är därför jag gärna tar den debatten. Det blir väldigt tydligt att ni står för och förespråkar en politik som ger färre jobb. Det betyder att färre föräldrar kommer att ha en inkomst som de kan försörja sina barn på. Det är väldigt svårt för mig att få ihop den ekvationen. Om ni tycker att barn är fattiga, vill ni då i så fall göra föräldrarna rikare eller fattigare? Det är precis vad det handlar om. Du kan givetvis stå här och säga vad som kommer att hända de närmaste ett eller två åren. Men vi får konstatera att det är spekulation. Vi kan också likaväl konstatera att de spekulationer eller utfästelser som ni har gjort tidigare om regeringens politik inte har hamnat rätt. Jag förbehåller mig därför rätten att ta det du säger med en viss nypa salt. Jag är övertygad om att den jobbpolitik som skapat så otroligt mycket under så kort tid har bidragit väldigt kraftigt till att många barn i dag kan se sina föräldrar gå till jobbet. Vad det betyder vet både du och jag.

Herr talman! Visst är det så att barn är fattiga därför att deras förälder eller föräldrar är fattiga. Jag skulle vilja höra lite mer av Jan R Andersson om vad regeringen tänker göra för just de ensamstående föräldrarna. En av huvudorsakerna till att barn hamnar i fattigdom är att de har ensamstående föräldrar. Som ensamstående förälder har man en inkomst i bästa fall. Väldigt många av de kvinnor som är ensamstående föräldrar har inte fått ett heltidsjobb. Det är 36 procent som jobbar deltid, och de har 28,4 timmar. Många har kanske inte så högavlönade jobb. De har 51 dagar i sjukfrånvaro jämfört med 39,9 dagar för hela befolkningen. Man kan tänka sig att arbetsgivare räknar med att ensamstående kvinnor med ett eller två barn nog blir borta mer. De är inte lika attraktiva på arbetsmarknaden. Det finns organisationen Sveriges Makalösa Föräldrar. Dessa föräldrar är makalösa. I stort sett alla ensamstående föräldrar gör en jätteinsats. Många barn som bor hos ensamstående föräldrar har det bra. Men det är också en utsatt sits. Ibland har dessa föräldrar ett stort socialt nätverk som hjälper till, och ibland har de inte det. Vad vill regeringen göra för att förbättra situationen för ensamstående? Sveriges Makalösa Föräldrar säger att regeringens familjepolitik - och det kan väl inte bara vara kd som formar den - utgår från att man är två. De reformer som regeringen lyfter fram har vi ingen nytta av, säger man. Vi skulle behöva att man höjde och indexreglerade underhållsstödet, fick barnomsorg på obekväm arbetstid och rätt till heltid om man ville etcetera. Det behövs att man satsar på en mängd andra saker. Men vårdnadsbidrag, jämställdhetsbonus och hushållsnära tjänster är inte till för oss, är vad föreningen Sveriges Makalösa Föräldrar säger.

Herr talman! Jag måste ändå börja med att kommentera den syn som jag tror skiljer oss i grunden. Du står för en syn som säger att genom att sätta fler människor i större bidragsberoende kan man få en utveckling som du tror är bra. Jag tror inte på att det i grunden fungerar. Vi ska vara ödmjuka i en del. Varken den förra regeringen eller den här regeringen har nått ända fram. Det är också något som poängteras i bland annat finansplanen. Det måste till ett ökat fokus för att hitta en mer jämställd fördelning. Men en mer jämställd fördelning får man inte genom att man sätter fler människor i bidragsberoende. Man får det genom att fler människor kommer att få en egen försörjning. Det finns många delar, som jag nämnde i mitt anförande. Det handlar om barnomsorg och andra delar i den politiska sfären. Låt mig bara nämna barnomsorgen. Om man har fler möjligheter och större verktygslåda gäller det givetvis för alla människor. Även om man är ensamstående mamma eller pappa kan man givetvis använda exempelvis ett vårdnadsbidrag om en kommun har valt att införa det för att kunna hitta möjligheter. Det är självklart. Jag vänder mig också lite grann emot att ni ser ganska enögt på detta. Alla möjligheter och en större verktygslåda för föräldrar är inte något som ni ser positivt på. Det må vara att du refererar till en organisation som delar din uppfattning. Men frågar man föräldrar, oavsett om de är ensamstående eller bor ihop, är bilden väldigt tydlig. Föräldrar vill ha flera alternativ. De vill ha fler verktyg för att kunna kombinera sitt livspussel till det bästa för både familj och barn. I grunden skiljer vi oss åt ganska kraftigt här. Det kanske handlar om att vi har olika syn på både individ och människor.

Herr talman! Vi har olika syn när det gäller solidaritet, fördelning och små klyftor i ett samhälle. Jag tycker till exempel inte att en ensamstående förälder som har en ganska hög grad av psykisk ohälsa men kanske fixar att vara förälder men kanske inte ett heltidsjobb samtidigt ska leva i ekonomisk utsatthet för det. Jag betalar gärna skatt för att det barnet och den mamman ska kunna ha en hyfsad levnadsnivå. Där tror jag att vi skiljer oss åt. Det kommer alltid att finnas människor som av väldigt goda skäl inte kommer att kunna ta heltidsjobbet med en bra lön, fixa sin livssituation och sina barn. Där tror jag i så fall att det finns en väldigt stor skillnad i människosyn och synen på solidaritet mellan oss. Vi vill inte att människor ska leva på bidrag för att det är bra. Men vi är beredda att fördela så att ingen ska få leva i en tuff och taskig situation och att inga barn ska behöva växa upp så. Vi vill satsa på rätten till heltid så att inte arbetsgivaren utnyttjar kvinnor på deltidsjobb och tillfälliga anställningar. Vi vill minska möjligheterna till det. Då kan man själv välja om man vill jobba deltid. Varför inte skriva in det och ålägga kommunerna att ha barnomsorg på obekväm arbetstid? Man kanske inte vill ha vårdnadsbidraget i verktygslådan och betala någon privatperson med det för att se efter barnet. Man kanske vill ha sitt barn i förskolan med en pedagogisk plan och livslångt lärande. Jag fick inget svar på min fråga. Anser Jan R Andersson att de reformer som är gjorda gynnar ensamstående föräldrar? Om du inte anser det - vad ämnar ni göra för att förbättra för de ensamstående föräldrarna?

Herr talman! Jag är tacksam att ni väljer att ta upp exempelvis sjukvården och de långvariga sjukskrivningarna som under lång tid har varit ett stort problem. Det var en ganska omfattande debatt här under gårdagen där det var starkt fokus på att människor inte ska bli fångar i ett system. Oavsett om man är sjukskriven och oavsett om man har ett funktionshinder ska det finnas samma möjligheter och goda möjligheter att ha ett fritt och öppet liv. Eva Olofsson säger att vi som politiker borde säga att rätt till heltid är en politisk devis som vi borde föra fram hårdare. Det är intressant. Om man ser på de deltidsjobb som förekommer är de nämligen vanligast i politiskt styrda organisationer. Det beror givetvis på att vi har haft en alltför rigid styrning av många av de verksamheter som delvis är beslutade om härifrån, delvis av andra politiker. Därför tycker jag att det är bra att vi nu har ett skattesystem som gör det lönsammare att arbeta och som gör att marginaleffekterna blir mindre kännbara. Människor ska kunna gå ut och klara sin försörjning på en lön. Jag tror också att vi under de närmaste åren kommer att se en utveckling som stärker hela samhället. Jag tror även att den politik som vi har fört just för att få fler människor i arbete kommer att ge mycket tillbaka. De satsningar som görs på många håll i landstingen för att korta ned vårdköer liksom detta att vi får en bättre rehabiliteringskedja kommer att hjälpa många människor.

Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till Jan R Andersson om det som jag tog upp i mitt inledningsanförande om barnkonventionen och införlivandet av denna i svensk lag. Regeringen har gett ett antal uppdrag och så vidare när det gäller att stärka detta, förstår jag. Samtidigt undrar jag en sak. Om man verkligen vill stärka det här - vore det då inte lämpligare och bättre att rakt ut säga att nu gör vi så här? Man borde säga: Då tar vi steget fullt ut! Då skapar vi samma rätt som man har gjort i Finland och Belgien. Vi införlivar hela barnkonventionen med svensk lagstiftning för att göra det tydligt och överklagbart. Då skulle man få juridisk status på ett annat sätt än när vi gör det här vid sidan om med olika uppdrag, utredningar och så vidare. Detta ger inte individen den rättssäkerhet som det skulle kunna innebära om vi införlivade hela konventionen med svensk lagstiftning. Jag upplever att det blir ett snirklande och tricksande fram och tillbaka i stället för att man går rakt på. Jag är ute efter att vi ska ge våra barn den status jag tycker de förtjänar i ett samhälle som det svenska. Man borde kunna ta den diskussionen fullt ut.

Herr talman! Jag tror på intet sätt att Mats Pertofts intentioner egentligen skiljer sig från mina och alliansregeringens när det gäller detta. Jag tycker att regeringen är tydlig när man pratar om barnkonventionen; den ska tillämpas på alla områden där barn är berörda. Jag tror inte att det finns någon större rågång där. Frågan är givetvis också av en mer juridisk art. Ska vi införliva detta som en barnbalk eller en barnlag i den svenska lagstiftningen? Där är jag i alla fall just för tillfället tveksam. Vi har en ganska omfattande lagstiftning som vi måste titta på innan vi fattar ett sådant beslut. När vi står och diskuterar detta tror jag att det viktigaste är frågan om hur vi kan nå effektiva insatser för att barnkonventionen ska få ett genomslag på alla nivåer - kommuner och landsting, statliga verk och så vidare. Jag tycker att mycket av det som Mats Pertoft är ute efter är tillgodosett. Vi stärker rättsväsendet när det gäller kompetensen för barn. Vi stärker myndigheter på alla nivåer. Vi stärker kommuner i deras kompetens. På många sätt tror jag också att när detta kommer att landa kommer vi att vara nära, det vill säga att vi i princip har ratificerat en barnkonvention. Jag tror inte heller alltid att det bästa sättet att ta steg framåt är att göra det genom att skriva in detta i lag. Det behövs mycket mer än så. Många av de här frågorna handlar inte i direkt mening om att barn ska hamna i domstolar och där kunna kräva sin rätt. Det handlar om vilka attityder samhället ska visa. Det handlar också om att vi som vuxna kan vara så pass mogna att vi kan vara barn nära. Jag delar din uppfattning och din syn på att de här frågorna är viktiga. Men jag tror inte i sak att lagstiftning är det bästa sättet att nå dit vi egentligen vill, såsom du kanske menar.

Herr talman! Det verkar inte som om vi har samma uppfattning. Jag menar att det är viktigt att ta det här steget, framför allt eftersom vi går in i ett mer och mer individualiserat samhälle. Barn har de rättigheter som en full implementering av barnkonventionen i svensk lagstiftning skulle ge. Det är detta som är problemet. Vi ger direktiv, vi låter myndigheter utreda och så vidare. Det finns en viss tradition i Sverige av att snirkla runt, och jag tror att det är viktigt att man tar steget fullt ut. Jag vill lägga till en helt annan fråga. Jag uppmärksammade tidigare att Jan R Andersson var inne på ekonomi och så vidare. Jag kunde inte låta bli att då associera till en annan bit med klart barnperspektiv, nämligen hur barn möter arbetsmarknaden för första gången. Det är intressant att alliansregeringen avskaffade statsbidraget för sommarjobb. Det är någonting som har lett till att många kommuner har dragit in detta. Man kan tycka mycket om det, men i barnperspektiv leder det till att många kommuner, till exempel borgerligt styrda Lidingö, har dragit in alla sommarjobb. I andra kommuner tar man ett samhällsansvar. Det här är viktigt om man menar allvar med att få barnen helt och fullt in i samhället. Vad anser Jan R Andersson om att många barn på detta sätt, genom indraget statsbidrag till sommarjobb, har berövats möjligheten till den första kontakten med arbetsliv och vuxenliv?

Herr talman! Att lämna ett bidrag till kommuner är inte alltid samma sak som att ta ansvar för vad kommunerna gör. Jag vet själv att man i min hemkommun har resonerat delvis som Mats Pertoft gör. Där säger man att i och med att statsbidragen har uteblivit ger man inga sommarjobb till ungdomar. Samtidigt kan vi konstatera att den kommunala ekonomin har stärkts i en omfattning som inte många kommunalråd har fått uppleva. Frågan är vem som ska ta ansvaret för detta. Jag menar att man såväl på Lidingö som i Kalmar givetvis borde genomföra detta om man har den ambitionen. Jag tycker också att det är viktigt att regeringen har infört att barn som bor i familjer med underhållsstöd inte ska behöva låta sommarinkomster dras av från dessa underhållsstöd. Det tycker jag visar tydligt att vi har en regering som har starkt fokus på ungdomars och barns villkor. Som jag berättade tidigare var detta något som störde mig mycket när jag jobbade i kommunen under många år. Men det var ingenting som den tidigare regeringen tog ställning till. Jag tror att vi i grunden delar synen på att det var en klok åtgärd från regeringen att göra så här. Till syvende och sist tror jag att det är viktigt att ungdomar har en nära kontakt med arbetsmarknaden. Därför är det också viktigt att den jobbpolitik som har genomförts nu kommer att få fortsätta. Den kommer också att få större genomslag så småningom. Jag vet själv genom erfarenhet av vänner som under delar av livet har varit arbetslösa att det inte är den bästa tillvaron. Därför blir det givetvis inte den bästa tillvaron för barnen heller. Den uppfattningen tror jag att vi delar. Men jag tror inte ökade bidrag till kommunerna är lösningen på alla problem.

Fru talman! Vi har i dag att ta ställning till betänkandet Barnpolitiken och dess inriktning . Det är bra, mycket bra, för åtminstone under de två senaste decennierna har barnens behov tappat rejält fotfäste i vårt samhälle. Rapporterna har duggat tätt om barns tillkortakommanden. Rapporterna beskriver hur barn mår allt sämre, i första hand psykiskt, med ökade självmord, självskador och destruktivt leverne. Vuxna, som barnen ska känna trygghet och säkerhet hos, har i flera fall begått grova övergrepp på barn. Även barnens fysiska hälsa har visat på en försämring. Barnfetma finns i dag som ett begrepp. Många barn rör sig för lite, äter fel mat, ser på tv för mycket, sitter för länge framför datorn, är för lite i skolan och så vidare. De här problemen är ingenting som har uppkommit nu. De här problemen är någonting som har samlats under en lång period, under de år då Socialdemokraterna med stödpartierna haft makten. Det man kan se är att de vuxna på ett eller annat sätt har abdikerat och lämnat barnen till sig själva. Att regeringen nu sedan 2007 arbetat stegvis med att förbättra tillgängligheten inom psykiatrin och under en treårsperiod införa en förstärkt vårdnadsgaranti inom BUP är ett välkommet steg i rätt riktning, även om vi hela tiden ska försöka kämpa för att barn inte ens ska behöva gå dit. Fru talman! Att även oppositionen nu visar att de har uppmärksammat hur många barn far illa kan jag tycka är bra, med alla de vittnesmål som föregående talare från oppositionen har visat på. De har även förslag på åtgärder, och det är också bra. Det kan kännas lite uttjatat, men jag måste ändå undra: Hur kommer det sig att ni inte har reagerat förut på ett starkare sätt när ni under de här åren har haft makten? Alla de här orden - var hade ni dem då? Marina Pettersson sade för en stund sedan här i talarstolen att socialdemokratin alltid har stått och alltid kommer att stå för de sociala reformer som kommer att göras. Var var Marina Pettersson och hennes ord då? Att många barn far illa är inget nytt, om man bara hade tagit sig tid att lyssna. Jag har lyssnat på de här barnen sedan 1972, och jag har sett en gradvis försämring. De barn som jag hade på behandlingshem på 1970- och 1980-talet kunde jag identifiera rätt lätt, och jag förstod att de hade det dåligt och mådde dåligt. Men när jag in på 1990- och 2000-talet arbetade med våra barn och insåg att de också mådde dåligt tyckte jag att det var ett stort bekymmer. Det är de som ska bli nästa generations föräldrar. Fru talman! Regeringen gör klokt i att som en viktig lösning börja med att stärka föräldrarnas roll. Alla förstår att det inte är en nyckel utan en gigantisk nyckelknippa vi behöver för att lösa det här. Det är föräldrarna som har huvudansvaret för barnens utveckling, som ska ge dem en god och trygg omvårdnad och uppfostra dem till trygga och hyggliga människor. Därefter kommer kommuner och landsting, som också har ett särskilt ansvar när det gäller barns rätt till en god och trygg uppväxtmiljö. Kommunerna har ett stort ansvar, bland annat på vilket allvar de tar barns bästa då de till exempel planerar barnomsorg. Det är en viktig roll att ta på sig att överta ansvaret för ett barn, en annan människas barn. Föräldrarna hoppas förstås att kommunen gör sitt yttersta för barnen under den tid som de vistats i förskolan. Hur det ser ut i dag i kommunerna vad gäller föräldrastöd under barnets uppväxt skiljer sig väsentligt åt kommunerna emellan, och föräldrastödets kvalitet och omfattning beror i stor utsträckning på barnets ålder och var i Sverige man bor. Regeringen är medveten om detta och avser att tillsätta en särskild utredare som ska ta fram ett förslag till en nationell strategi för en långsiktig kvalitetshöjande kompetensuppbyggnad och utveckling av samhällets erbjudande om stöd och hjälp till föräldrar i deras föräldraskap. Det är jättebra, samtidigt som det är förfärligt att det har gått så långt att man till och med måste ha en så här stor strategi för att föräldrar ska kunna ta hand om sina egna barn. Regeringen kommer att uppdra åt Statens folkhälsoinstitut att pröva och värdera olika tillvägagångssätt att utbilda utbildare inom relevanta kommunala yrkesgrupper och i olika evidensbaserade föräldrastödsmetoder. Det är också jättebra. Regeringen kommer att bevilja ekonomiskt stöd till Bris i arbetet med att skapa en interaktiv webbplats för att ge råd och stöd till föräldrar. Webbplatsen kan ge stöd även till professionella som arbetar med barn samt skapa en plattform för dialog mellan vuxna, föräldrar och experter. Regeringen kommer dessutom att ge Barnombudsmannen i uppdrag att ta fram lämplig och anpassad information om barns rättigheter för föräldrar och blivande föräldrar. Att man till exempel inte kan skaka sitt barn, att det är farligt, är en viktig del. Ett viktigt uppdrag här är att ge tillbaka föräldrarna möjligheten att lita på sin förmåga, att det är de som känner sitt barn och att det är de som i de allra flesta fall är de som är bäst på att veta vad deras barn behöver. Tar man ifrån barnen föräldrarna har de inte så mycket kvar. Vad som gäller barn och livet i övrigt är att allt hänger ihop. Det börjar och slutar ungefär på samma sätt. Det hänger ihop som en lång, tjock kedja. Om man tar öglorna en och en och lägger ut dem blir det som utspridda öar - absolut ingen enhet. Det räcker inte bara med att vissa med särskild utbildning kan och förstår barns utveckling. Det är någonting som alla i samhället borde kunna. Okunskap kan just vara en orsak till att kortare köer till förskolan blir viktigare än kvaliteten i förskolan, att aktiva barn får en diagnos i stället för att man ger barnet förståelse. Fru talman! Vi i Centerpartiet är glada över att utvärderingen av barnahusen visade sig så övervägande positiv att vi har beslutat att försöksverksamheten kan övergå till att bli en permanent verksamhet. Att barnahus finns på flera ställen i landet kan ge ringar på vattnet. Kunskapen om och kring barn som misstänks vara utsatta för misshandel och sexuella övergrepp kan på ett enklare sätt spridas till flera instanser. Att regeringen nu tar tag i sexuell exploatering av barn och arbetar för att kraftigt motverka alla dessa olika former både nationellt och internationellt är förstås oerhört viktigt. Även rörande dessa frågor kan man undra varför den förra regeringen väntade med det. Barn som blir övergivna eller kränkta på det här sättet bär med sig det, som vi alla förstår, långt in i framtiden. De är kanske de barn som är mest övergivna av alla. Alla krafttag som tas av regeringen men också på andra nivåer för att hjälpa barn som far illa är mycket viktiga för barnen men också för samhället i stort. Att satsa på forskning och samla in kunskap är betydelsefullt för att komma rejält fram och runt dessa frågor. Jag kan också berätta att jag har anlitat RUT, just för att höra vad det har gjorts för forskning på små barn. Jag började med förskolan, och RUT kom tillbaka flera gånger för det fanns ingenting att ta på. Till slut, när jag hade minimerat frågan, fanns det forskning från 1999 som visade att barn som var på dagis tidigt kanske blev mer sociala. Men Gunilla på RUT kunde inte säga om grupperna var för stora. Vi förstår att det här har löpt utan att vi över huvud taget har tagit reda på vad vi har utsatt våra barn för. Vad gäller barns medievanor, som tas upp här, i fråga om våld och porr är det klart att samhället och skolan och alla har ett stort ansvar. Men återigen är det föräldrarna som har huvudansvaret, och det är det som vi måste föra tillbaka, alltså att de faktiskt måste förstå att det är deras barn. Det går inte att lägga detta ansvar någon annanstans. Fru talman! Det har diskuterats mycket här att man ska bekämpa barnfattigdomen. Det tycker Centerpartiet självklart är bra. Det pekas på klyftan mellan rika och fattiga barn och att det är dåligt för barnen. Jag är mycket benägen att hålla med om det. Det är självklart. Jag vill också ställa en fråga till oppositionen. Är ni benägna att hålla med om att det finns en klyfta som faktiskt har skapats mellan de barn som får det som de behöver intellektuellt, socialt och emotionellt i sin utveckling kontra de barn som faktiskt inte får det? Den klyftan är inte lätt att få bort bara genom att ge bidrag i kronor och ören. Det är snart 30 år sedan barnkonventionen kom. Jag är väldigt tacksam om vi kan införliva den i våra verksamheter. Men vi ska också vara väldigt medvetna om att det finns flera detaljer i barnkonventionen som är svagare än vad vår svenska lag är. Dessutom skulle det väl vara en riktigt stor skam om inte vi i Sverige 2008 skulle kunna vara klara över att vi faktiskt skulle kunna ta hand om barnen med den lag som vi har utan att behöva skaffa nya lagar för barnens skull. Detta tycker jag är så självklart och har varit det länge. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på motionerna.

Fru talman! Jag vill börja där Maria Kornevik Jakobsson slutade. Jag vill fråga Centerpartiet: Har ni ändrat ståndpunkt sedan 2005/06 då Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet reserverade sig för ståndpunkten att man ska inkorporera barnkonventionen i svensk lag? Då såg Centerpartiet tydligen inte några problem med det. Jag kan säga att det inte är så att man inte får vara bättre. Det får man. Så var inte rädd för det. Unicef har tagit upp denna fråga väldigt tydligt. Unicef bedömer att barns ställning stärks juridiskt i och med detta, att barnkonventionen tas på ännu större allvar och att ännu större tyngd läggs på att människor som har med barn att göra i olika sammanhang måste lära sig att sätta sig in i hur man ska ta hänsyn till barns bästa och ta vara på barns synpunkter. Jag skulle därför vilja veta om Centerpartiet har ändrat åsikt. I så fall tycker jag att det är synd. Barnfattigdomen har Vänsterpartiet tagit upp långt tidigare. Vi gjorde en rapport före valet och pekade på de klyftor som fanns. Det är en sak som bekymrar mig nu. Vi har inte haft så här bra ekonomi på år och dag. Nu kommer signaler om att vi kan få en lågkonjunktur. Nu har regeringen fryst bidragen till landstingen och kommunerna. Nu börjar det komma signaler i landstingen om besparingar. Men riksdagens utredningstjänst har visat att när vi har haft det så här bra har barnfattigdomen bland barn till ensamstående föräldrar med regeringens politik ökat från 14,9 procent till 26,9 procent. Och detta är när Sverige faktiskt har en väldigt god ekonomi, och när man har haft råd att sänka skatterna med 75 miljarder. Det är det som jag vill fråga om. Jag vill gärna höra om Centerpartiet har några förslag för att förbättra för ensamstående föräldrar.

Fru talman! Nej, Centerpartiet har inte ändrat sig när det gäller barnkonventionen. Men jag läser inte detta som om vi inte ska använda barnkonventionen i alla verksamheter och på alla plan, utan jag läser klart och tydligt att det är regeringens ambition. Men om man stiftar lagar kan det till och med bli sämre. Jag vet att Eva Olofsson faktiskt var med i en skola och hörde hur det var för barn i religiösa skolor. De vädjade väldigt mycket om att vi skulle behålla den svenska lagen när det gäller detta. Om man införlivar barnkonventionen skulle det inte gynna dessa barn när det gäller att de skulle behöva vara i dessa skolor. Det var ett exempel. Barnkonventionen har blivit som ett mantra. Jag tycker att man måste veta vad man har bakom orden. Det är så mycket som vi måste ta tag i och rätta till. Jag tror inte att riktigt alla vet hur dåligt dagens ungdomar och unga vuxna egentligen mår. Det kan också riksdagens utredningstjänst visa genom att man frågar hur många unga som äter mediciner. Jag tycker att det är tragiskt att det finns barn som är fattiga. Eftersom jag har fem barn som har gått i skolan vet jag hur det är. Vi har tricksat för att hjälpa de fattiga barnen. Vi har haft klasskassor. Och de flesta skolor och kommuner gör också det mesta för dessa barn. Jag ska vara kortfattad. Det som är absolut viktigast för mig är inte fattigdom som har med pengar och ören att göra. Det viktigaste är att barnen har sina föräldrar, att föräldrarna prioriterar sina barn, att föräldrarna ger sina barn tid och att föräldrarna inser vikten av den korta tid som de verkligen behöver engagera sig så mycket. Sedan har de en ocean av tid då de kan förverkliga sig själva.

Fru talman! Nej, det allra viktigaste för barn är kärlek, och det kan både rika och fattiga föräldrar ge. Men jag skulle ändå vilja veta om Centerpartiet anser att man behöver göra något för att förbättra för de ensamstående föräldrarna eller inte. Jag fick inget svar på det. Sedan konstaterar jag att Centerpartiet måste ha ändrat ståndpunkt eftersom Maria Kornevik Jakobsson talar mot att inkorporera barnkonventionen som lag. För två år sedan reserverade man sig för detta. Så hon måste ha ändrat ståndpunkt. Jag har inte varit i någon religiös skola. Maria Kornevik Jakobsson måste därför ha blandat ihop mig med någon. Jag skulle vilja ställa en annan fråga. Något som inte tas upp och som är viktigt för oss är att vi talar om alla barn i Sverige. Vi talar alltså även om papperslösa och gömda barn. Det tas inte upp i skrivelsen. När det gäller psykisk ohälsa, risk för våld och föräldrastöd är det nog inte några barn som skulle behöva så stora insatser som de papperslösa och gömda barnen. De lever i osäkerhet. De är rädda för att polisen ska upptäcka dem eller deras föräldrar och att de kanske ska bli skickade till sitt hemland där de kanske har väldigt taskiga förhållanden eller har upplevt traumatiska förhållanden. De bor dåligt, och de har dålig ekonomi. Föräldrarna mår också ofta ganska dåligt. Dessutom har de inte rätt till hälso- och sjukvård. Det har nu antagits en lagstiftning som gäller de asylsökande. Man tog inte med papperslösa och gömda. I stort sett hela Sjukvårds-Sverige har ställt sig upp och sagt att den medicinska etiken gör att man vägrar att göra skillnad på människor. Det är inte en asylfråga för oss, det är en etisk och medicinsk fråga. Jag skulle vilja veta om Centerpartiet kommer att jobba vidare för att papperslösa och gömda barn ska få rätt till sjukvård utan att behöva betala den själva. De behöver verkligen det. Det finns två partier i regeringen, Kristdemokraterna och Folkpartiet, som har uttalat sig för detta.

Fru talman! Jag ska först gå tillbaka till detta med religiösa skolor. Jag vet inte om Eva Olofsson och jag har varit på så många ställen tillsammans. Men det var alltså ett möte som vi hade där människor med olika religioner bad oss att se till att religiösa fundamentalistiska skolor inte existerar. Jag hoppas att jag har rättat till detta nu. Vad vi kan göra för att rätta till er gamla politik när det gäller fattiga barn så handlar det om jobbskatteavdraget och möjligheten för ensamstående att deltidsstämpla under en längre period än sammanboende. Sedan vill jag återigen säga att ju fler människor som är i arbete, desto bättre är det. Man räknar upp olika extrema familjekonstellationer. Det var någon som förut berättade om en psykiskt sjuk person som inte kunde jobba mer än en halvtimme med att ta hand om sitt barn. Men den kvinnan, om det nu var en kvinna, ska givetvis vara sjukskriven, kanske på hel- eller halvtid. Alla barn i Sverige har rätt till sjukvård. Alla barn som finns i detta land har rätt till sjukvård. Det är ingenting som regeringen har ändrat, och det vet Eva Olofsson eftersom hon är en oerhört klok person. Så det var en fånig fråga. Det är inte så ofta som jag får så fåniga frågor.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna. Den 20 november 1989 antog FN:s generalförsamling barnkonventionen. Den ratificerades 1990 här i Sverige. Det har nu gått några år se-dan dess. Arbetet med att implementera denna konvention har gått framåt, men vi har inte nått målet. Kommuner, landsting och regioner har hanterat det här på olika sätt - genom barnkonsekvensbeskrivningar och barnbokslut. Andra har löpande lyft fram konventionen kring vissa frågor. Av ett pressmeddelande faktiskt i går från Barnombudsmannen framkommer att 18 av 20 landsting och regioner har fattat beslut om att arbeta utifrån barnkonventionen. Sedan kvarstår det att göra konsekvensanalyser innan politiska beslut fattas. Av landstingen är det Kalmar och Östergötland som uppger att man gör detta. Fru talman! I det här betänkandet presenteras en plan för hur man ska kunna följa upp och utvärdera barnkonventionen. Här får Barnombudsmannen en tydligare roll. På det sättet förstärks Barnombudsmannens roll som språkrör för våra barn och unga. Regeringen visar med sin skrivelse att det pågår ett arbete med att få ett ökat genomslag av barnkonventionen på den kommunala och den regionala nivån. Fru talman! Att vara förälder är inte lätt. Efterfrågan från föräldrar när det gäller stöd, rådgivning och handledning har under senare år ökat. Att vara förälder i dag ställer andra krav på en som vuxen. Många gånger sviktar man ju i sin roll. Därför är det väldigt positivt att regeringen ser föräldrastödet som ett prioriterat område. Här behövs det ökad kompetens och evidensbaserade metoder. Vi har föräldrautbildning i dag i våra landsting. Den riktas till blivande föräldrar och till småbarnsföräldrar. Men detta stöd kommer att följa med hela tiden under barnets uppväxt. Fru talman! Ett annat prioriterat område är våldet mot våra barn. Socialstyrelsens rapport om individ- och familjeomsorgen, vilken publicerades för en tid sedan, visar på oroande siffror när det gäller antalet polisanmälningar om barnmisshandel. Sedan 1980 har antalet anmälningar flerdubblats. Av en rapport framkommer också att trots att allt fler blir negativa till aga minskar inte den fysiska bestraffningen av barn. När vi samtalar om barn och våld får vi inte - jag tror att det var Eva Olofsson som tog upp detta - glömma bort att barn med funktionsnedsättning oftare än andra barn utsätts för våld och kränkningar. Fru talman! Här krävs det en kraftsamling, något som också är på gång såväl nationellt som internationellt. Här krävs det ett fortsatt arbete med kompetenshöjning och fokus på de utsatta barnen. Barnahusen har i det här arbetet en mycket viktig roll, och de har kommit för att stanna. Fru talman! Socialtjänstens roll inom barn- och ungdomsvården måste i det här sammanhanget understrykas. Regeringen har genom lagändringar - de gäller från den 1 april i år - stärkt barnets ställning i den sociala barn- och ungdomsvården. Mats Pertoft berörde det i sitt anförande. Det känns bra. Jag kan bara hålla med honom. Det var nödvändigt att stärka barnperspektivet i just den lagen. Ambitionen med förändringen är också att bidra till en säkrare och mer sammanhållen vård för barnen. Vidare tar Socialstyrelsen - på uppdrag av regeringen - fram kvalitetsindikatorer för den sociala barn- och ungdomsvården. De utvidgar också insamlandet av statistik om insatser för barn och unga i socialtjänsten. En utredning har nyligen lagt fram förslag om hur staten kan stödja kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten. Ja, ni hör att mycket är på gång. Den barnskyddsutredning som regeringen tillsatt ser nu över bestämmelserna, till skydd och stöd för våra barn i våra lagar. Här vill jag göra kammaren uppmärksam på att det i LSS, lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade, saknas ett barnperspektiv. Barnperspektivet finns inte i den lagstiftningen. Rätten för barn att komma till tals saknas alltså. Där måste vi göra någonting. Fru talman! I det här sammanhanget vill jag också ge uttryck för det positiva i att man även utreder barns möjlighet att ha en egen kontakt med socialtjänsten utan vårdnadshavarens kännedom. Jag har förut sagt och säger igen att denna möjlighet inte finns i dag. Det urholkar rättssäkerheten för våra barn. Jag vill också nämna några ord om den psykiska hälsan. Vi vet, efter ständigt återkommande rapporter, att våra barns och ungdomars psykiska ohälsa har ökat. Självdestruktivitet, självmordstankar, depressioner, tvångstankar, ångest och fobier skriver Bris i sina rapporter om. De skriver också om det i sin senaste rapport. Regeringen har satsat på, och kommer att fortsätta arbetet med, att främja den psykiska hälsan genom att korta köerna till BUP - en satsning på 214 miljoner kronor. Man försöker också successivt införa en förstärkt vårdgaranti för BUP. Även här vill jag betona vikten av att barn och ungdomar själva ska kunna uppsöka BUP. I dag kan man inte göra det. Man kan inte själv söka upp en kurator eller psykolog inom barn- och ungdomspsykiatrin. I så fall måste hela familjen följa med på besöket. Hur blir det då? Ja, många utsatta barn väljer att avstå från att ta kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin. Fru talman! Barn och ungdomar använder i dag nya medier. Vuxenvärlden hänger inte alltid med. Vilken kunskap och erfarenhet som finns inom till exempel polisen, skolan och hälso- och sjukvården och hur det kan påverka den psykiska hälsan vill regeringen undersöka. Därför kommer man att satsa medel när det gäller hälsofrämjande arbete och att utveckla metoder på lokal nivå. En nationell undersökning av barns och ungdomars psykiska hälsa kommer också att genomföras. För barn som löper risk att drabbas av svårare psykisk ohälsa kommer man dessutom att inrätta ett nationellt kompetenscenter, ett utvecklingscentrum, för tidiga insatser. Fru talman! Avslutningsvis: Vi är nog alla överens om att våra barn och ungdomar ska mötas med respekt och värdighet. De ska känna trygghet, få stöd i sin utveckling, känna delaktighet och inflytande samt få ta ansvar. Barnens rätt ska genomsyra det politiska arbetet på alla nivåer. Med det här betänkandet, fru talman, är vi på god väg!

Fru talman! I morgon firar vi svenska flaggans dag. Nu när den dagen är röd dag har vi väl alla bråttom så att vi hinner till de kommunikationsmedel som leder oss hem som har många timmars resa för att komma till våra hemorter. Mycket har redan kommit fram här från mina kolleger i alliansen. Inledningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkande SoU14 och avslag på reservationerna. Fru talman! I lördags besökte jag ett av Cape Towns townships. Det var en fantastisk känsla att möta dem som hade bott i plåtskjul på några kvadratmeter och som nu hade fått ett litet hus byggt i cement och med sanitära bekvämligheter. För de barn som över en natt får värdiga boenden sker stora förändringar trots omgivningens misär. När jag återvände till Sverige efter att ha besökt Angola och Sydafrika, där man ser stora klasskillnader och skillnader i hur människor bor, framstod det som ännu starkare för mig att Sverige är ett bra land att växa upp i, att Sverige är bästa landet bland världens rika länder när det gäller barns välfärd. Men fortfarande, som framkommit här, finns det många områden som man behöver arbeta vidare med. Nu har vi en regering som menar allvar med talet om att alla barn i vårt land ska få sina rättigheter respekterade. Det finns - och har funnits - alltför många vuxna som inte förstår och som inte kan eller orkar ta sitt vuxen- och föräldraansvar. Alltför många blundar för barn som far illa. Att regeringen nu har tillsatt en utredare som ska ta fram ett förslag till en långsiktig nationell strategi för stöd och hjälp till föräldrar är för mig som kristdemokrat oerhört välkommet. För ett barn som utsätts för övergrepp, misshandel eller mobbning kan det vara avgörande för dess framtid hur samhällets stöd ges och till vilken kvalitet. Grunden för regeringen är att varje barn har rätt till omvårdnad och god omsorg och till att i sin egen takt och utifrån sina egna förutsättningar få växa upp under goda förhållanden. Jag kan tänka mig att åtminstone ni som några år suttit i riksdagen i era bokhyllor har årliga rapporter från barnrättsorganisationer som har rubriker som berör. Vi tar till oss detta, men det är också viktigt att vi gör någonting med anledning av alla de rapporter som talar om hur det står till med barnen i vårt samhälle. Jag tycker faktiskt att regeringen gör det. Nästa år är det, som vi har hört, 20 år sedan barnkonventionen antogs av FN:s generalförsamling. Det är ett viktigt dokument som Sverige ratificerade år 1990. Jag förmodar att ni också har läst Sveriges fjärde rapport i FN:s barnrättskommitté som nu ligger på regeringens hemsida. Det är ganska fantastiskt att se vilka krav som ställs på den svenska regeringen. Man ställer kraven utifrån den standard man har i sitt land. Det är nyttigt att läsa hur regeringen ämnar gå vidare och komma till rätta med de problem som barnrättskommittén lyfter fram. Barnkonventionen ska behandlas som ett instrument för kontinuerlig utveckling. I propositionen om barnpolitiken nämns fyra prioriterade områden. Ett av dem är det strategiska arbetet med att genomföra barnkonventionen innefattande förstärkt uppföljning, samordning och kompetensutveckling i syfte att förbättra tillämpningen av barnkonventionen. Barnombudsmannen som myndighet tillsattes när en borgerlig regering förra gången var i regeringsställning mellan 1991 och 1994. Som framgår av betänkandet och regeringens skrivelse som är en skrivelse och inte en proposition, det är viktigt att vi håller dem isär, fortsätter den borgerliga regeringen att precisera BO:s uppföljnings- och utvärderingsansvar. Med det fortsätter man med beslutsamhet att anta de utmaningar som präglar barnens vardag i dag. I dag pratar vi om barnfattigdom. Det kan innebära att man kanske inte kan köpa en dator, medan grannen som har bättre ekonomi kan göra det. Det är något helt annat att prata om fattigdom i Sverige än fattigdom i andra länder. Det är oerhört viktigt att vi alla hjälps åt och belyser vikten av att man i kommunerna använder barnkonventionen som ett levande instrument. Unicef har tagit fram en handbok. Den är tung och tjock, och jag skulle rekommendera er att ni köper in den och överlämnar den till era kommunföreträdare. Där kan man se hur man ska kunna jobba med barnkonventionen och hur man följer upp den. En partikollega till mig från Öckerö kommun berättar att man där efter olika beslut har gjort en illustration av tre huvudfotingar som håller varandra i handen. Frågan ställs: Innebär beslutet att hänsyn tagits till barns och ungdomars bästa? Har barn och ungdomar fått säga sin mening? Det är ett bra sätt där politikerna verkligen får tänka till: Är detta för barnets bästa? Fru talman! Jag vill också nämna helt kort handlingsplanen mot sexuell exploatering av barn. Den nämns lite i regeringens skrivelse. Den är uppdaterad 2007. Det är tio nya åtgärder som man ämnar arbeta med. I år har vi ordförandeskapet i Europarådet, och frågan kommer att tas upp där, säger regeringen. Man säger att man ska motverka sexuell exploatering av barn vid turism och resande, man ska sprida kunskap, kartlägga insatser riktade mot förövare, man ska öka samarbetet på nationell och internationell nivå och se över gällande lagstiftning. För mig som har jobbat med den här frågan många år är det oerhört glädjande att man tar steg vidare när det gäller just handlingsplan mot sexuell exploatering av barn. Det som barn utsätts för är vidrigt, och det är vidrigt att människor åker på turistresor från vårt land och utnyttjar barn i andra länder. Det ville jag nämna i det här sammanhanget. Därmed yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Jag vill ta upp en fråga som jag tog förut. Fastän vi står långt ifrån varandra i familjepolitiken har vi varit överens om rätten till hälso- och sjukvård för papperslösa och gömda barn. Det är viktigt för vuxna också, för barn behöver sina föräldrar. Sjuka föräldrar ger ingen bra uppväxt för barn om de inte får rätt till vård. Jag gick med på en demonstration i Göteborg som läkarstuderande drog i gång och där Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm talade. Man ställde kravet på rätt till vård. Det har varit debattartiklar av LO:s ordförande och TCO:s ordförande och hur många människor som helst från olika folkrörelser och läkare av olika slag som har varit engagerade i detta. Asylsökandes barn har rätt till full sjukvård. Asylsökande vuxna har rätt till sjukvård som inte kan anstå, akut sjukvård. Gömda och papperslösa slänger man naturligtvis inte ut om det gäller väldigt akut sjukvård, men det är bara det mest akuta som åtgärdas, och de blir betalningsskyldiga. Om man som papperslös kvinna ska föda barn får man till exempel betala vad det kostar, och det är ganska mycket pengar. Det bedrivs också frivilligt arbete. Röda Korset bedriver hälso- och sjukvårdsmottagningar. Rosengrenska i Göteborg gör det varje onsdag. Det var på Uppdrag granskning för inte så länge sedan. Nu har ni tagit ett beslut som lagfäster bara asylsökandes rätt till hälso- och sjukvård. De papperslösa och gömda kom aldrig med. Eftersom din partiordförande ju har ansvar för de här frågorna och jag har hört honom i interpellationsdebatter säga att han egentligen vill inkludera dem tänkte jag fråga hur det går med de här frågorna i alliansen. Det är bråttom, människor drabbas hela tiden. Kommer vi att få ett förslag om rätt till hälso- och sjukvård för papperslösa och gömda?

Fru talman! Jag vill tacka Eva för den frågan. Som hon säkert vet är det en fråga som jag engagerat mig mycket i. Det är många landsting i dag som ger vård. Jag är väldigt glad över att läkare och sjuksköterskor inte ska behöva arbeta så mycket underjordiskt, utan det här är en fråga som kommer upp på ett mycket bra sätt. Det som jag känt under de här åren då jag jobbat med den här frågan är att det har skett ett uppvaknande i Sverige över just den orättvisa som det är att papperslösa undanhålls vård. Precis som Eva Olofsson nämner får gravida kvinnor betala kostnaderna. Men vi arbetar med frågan. Det beslut som vi har tagit är ett steg. I nästa steg kommer det en utredning. Jag tycker att vår partiledare har varit ganska tydlig, och jag ser fram mot att vi ska rösta för att alla kan ges vård, även de papperslösa.

Fru talman! Jag tycker att det är positivt att få det beskedet. Jag hoppas att det kommer så snart som möjligt. Det är väldigt bra att det kommer underifrån, så att säga. Jag vet att i min egen region, Västra Götaland-regionen och Sahlgrenska universitetssjukhuset, har det här varit uppe. I Skåne har det varit uppe. Men det är inte ordnat i hela Sverige. Det måste naturligtvis bli en lagstiftad rättighet så att man kan vara trygg och säker på att det gäller. Man ska också känna att inom hälso- och sjukvården inte någon på något sätt får för sig att ringa polisen i stället när det kommer in en patient som behöver hälso- och sjukvård. Det är inte bara det mest akuta man behöver. Många behöver primärvården och inte minst psykiatrin. Självklart är det så att om man låter människor gå tills det blir väldigt akut har många fått bestående men. Det blir mycket dyrare hälso- och sjukvårdskostnader förutom det lidande som drabbar personen. Jag skulle vilja fråga: Är det här i antågande någorlunda snart eller inte? Jag uppskattar Rosita Runegrunds engagemang i den frågan. För som jag sade, just i den här frågan, men inte i en del andra, är vi överens om att det måste lösas.

Fru talman! Det står jag upp för. Vi är överens i den frågan. Jag får arbeta på mitt sätt gentemot regeringen, och Eva är välkommen att arbeta utifrån den plattform hon har i riksdagen. Jag tror att det kommer, men som jag sade tidigare finns det redan i dag inga som helst hinder för landstingen att ge hälso- och sjukvård till papperslösa. Vi har sett hur Skåneregionen tar upp det, vi har sett Västra Götaland, och det är fler landsting som följer efter. Så redan i dag är detta utbrett. Jag ser, liksom Eva Olofsson, fram emot att kunna ta ett beslut i den här frågan.