Europeiskt ramverk för hantering av banker i kris

Herr talman! Finanskrisen avslöjade, precis som man konstaterar i finansutskottets utlåtande, betydande brister i krishanteringen på de europeiska finansmarknaderna. Bristerna ledde inte bara till att kostnaderna för krisen lastades på många av Europas skattebetalare, utan bristerna föranledde också att krisen fördjupades onödigt mycket på grund av de påtagliga spridningseffekterna, vilket inte minst påverkade det svenska finanssystemet. Att Europas länder nu genomför genomsyner av det finansiella ramverket är därför endast att betrakta som sunt, positivt och naturligt. Än mer positivt får dessa genomsyner betraktas genom att det finansiella systemet är mer sammanflätat nu än någonsin förr. Men att det är sunt i sig att efter en allvarlig kris utvärdera vad som gick fel för att sedan korrigera misstagen som föranledde situationen kan emellertid inte tas till intäkt för eller ses som en skyldighet till att låta upprätthålla tvingande och lika regelverk över hela unionen. Eftersom vi alla känner till vilka det är som innehar den verkliga makten och möjligheten att påverka besluten inom Europeiska unionen, och eftersom ett redan inrättat regelverk får till följd att Sveriges möjligheter att därefter ändra innehållet i detsamma är i det närmaste obefintliga, har vi tvärtemot snarast en skyldighet att noga överväga vilka beslut som gynnar våra svenska förhållanden bäst. Om vi ser på saken i detta ljus har Sveriges regelverk fungerat bättre eller betydligt bättre än i flertalet av de tongivande EU-länderna. Som en följd av våra erfarenheter och kunskaper på området föreslår följdriktigt finansutskottet i utlåtandet mycket viktiga justeringar och tillägg i förhållande till EU:s förslag till ett gemensamt regelverk. Man föreslår dessa justeringar utan att försvara Sveriges självbestämmanderätt, vilket gör att det inte går att försäkra att dessa justeringar och tillägg också fortsättningsvis tillåts vara rådande i det svenska regelverket. Min poäng är att det är både mycket enkelt och snabbt gjort av EU att anta nya kompetenser. Det är för oss här i kammaren att bara trycka på ja-knappen vid voteringen. Desto svårare blir det senare att backa tillbaka. Eftersom Sveriges linje gentemot EU dessutom visar sig vara så pass särskiljande, där kommissionen helt på tvärs med den svenska vägen anser att ett tillfälligt förstatligande för att därigenom undvika att belasta skattebetalarna är bankernas problem och ska ses som en absolut sista utväg, blir det än svårare att ställa sig bakom EU:s initiativ i denna så fundamentalt systemviktiga fråga. Om det i EU föreslagna regelverket tillåts vinna laga kraft i Sverige, om en ny finanskris motsvarande den vi hade 2008-2009 skulle inträffa, skulle de svenska skattebetalarna tvingas att betala mellan 25 och 30 miljarder per år för att rädda bankerna utan möjlighet att få tillbaka pengarna, som finns med dagens regelverk. Om flera storbanker dessutom skulle gå omkull skulle notan bli flerfaldigt större. Hela nyttan med kommissionens förslag, i första hand om man vill genomföra ett tvingande regelverk, borde vara att undvika ett överdrivet risktagande. Det smetas dessutom ut av att hela förslaget i första hand inriktas på att hantera banker i kris, inte på en bredare diskussion om hur en systemkris ska hanteras. På område efter område flyttar denna församling bort makt från svenska folket till den europeiska jättelika byråkratiska kolossen Europeiska unionen, trots att makten över Sverige enligt regeringsformen ska utgå från dess egna medborgare. Finansutskottets synpunkter i utlåtandet är i huvudsak kritiska till EU:s förslag och är i det mesta i linje med Sverigedemokraternas åsikter i frågan. Dess värre är utskottets linje likväl positiv till att låta EU få makten att omstöpa det svenska regelverket till deras egna agenda eftersom man inte mer tydligt markerar sin ståndpunkt. Det är en djupt olycklig väg att gå. Herr talman! Jag vill därför avvisa utskottets mening att underordna Sverige ett tvingande EU-gemensamt regelverk för bankkrishantering. Jag yrkar av den anledningen bifall till SD:s motivreservation i FiU27.

Herr talman! Just nu pågår ett skakande grekiskt drama. Det är också ett europeiskt drama. Det har bäring på det ämne vi behandlar, även om just den grekiska krisen i hög grad har också andra orsaker och är självförvållad än vad gäller finanskrisen i stort. Vi diskuterar ett europeiskt ramverk för hantering av banker i kris. Vi gör det mot bakgrund av finanskrisen. Målet med ramverket är att bidra till att förhindra att nya kriser uppstår och att om de gör det hålla medborgaren i gemen och skattebetalaren skadeslös så långt det är möjligt. Varför drabbade finanskrisen oss? Den drabbade oss därför att ansvaret hade kopplats loss från risktagande och vinstmöjligheter. Vi kan inte i längden ha det så att medan vinsterna är en privatsak socialiseras förlusterna. Finanskrisen drabbade oss därför att finansmarknaderna har blivit alltmer integrerade och gränsöverskridande medan tillsynen har stannat i det nationella rummet. Den drabbade oss därför att tillsynen har varit otillräcklig och kraven på finansbolagen, bankerna och deras ägare har varit alltför svaga. Den drabbade oss därför att bank- och finanssektorn har tillåtits växa enskilda stater över huvudet flera gånger om. Den drabbade oss därför att transparensen vad gäller tillgångar, risker och innehållet i så kallade finansiella instrument är dålig. Det är svårt att veta var osäkerheter och risker finns. Vi kan bara se på oss själva när vi diskuterar olika instrument i utskottet och dessa bokstavsförkortningar. Det är inte alldeles enkelt att hålla reda på vad som pågår. Det är naturligtvis en av orsakerna till att kriserna uppstår. När rädslan börjar gripa tag i marknaden och ingen riktigt säkert vet vad som pågår och var riskerna finns sprider den sig som en löpeld och riskerar att förlama hela marknaden. Det var precis vad som hände under finanskrisen. Alla satt still därför att ingen vågade och ingen visste var riskerna fanns. Kostnaden för de här bristerna i finanssystemet och i banksektorn betalas av alla, i mycket hög grad av den gemensamma sektorn, fast några betalar mycket mer än andra. Priset är växande arbetslöshet, social nedrustning, minskade investeringar i infrastruktur, utbildning och forskning. Priset betalas i dag i form av drakoniska sparprogram och privatiseringar i Baltikum, Irland, Island och Grekland. Det är faktiskt så just nu, skulle jag vilja säga, att Europa håller på att backa in i framtiden. Det är ganska sorgligt. De politiska riskerna i det som sker är överhängande. Vi har redan sett en del obehagliga fenomen. Risken är nämligen att missnöjet växer och att reaktionära, nationalistiska strömningar tar över och får ökat politiskt stöd. Ja, risken är ytterst att samarbetet krackelerar ordentligt. Det får inte ske, för om vi inte har ett Europasamarbete som fungerar måste vi uppfinna det igen, enligt min uppfattning. Jodå - man kan säga att grekerna har i hög grad sig själva att skylla, om vi nu tar Grekland som är så aktuellt. Man måste ha koll på sina finanser. Intäkterna måste över tid balansera utgifterna. Den som är i skuld är icke fri, som en partivän till mig en gång uttryckte det. Men vad gäller till exempel Irland och Island är bilden betydligt mer komplicerad. Irland hade ett par år innan krisen slog till lysande offentliga finanser. Vi minns alla resonemangen och bilderna av den keltiska tigern. Statsskulden var under kontroll, och det rådde balans mellan inkomster och utgifter. I det fallet och i många andra fall blir banksektorns och den privata sektorns ansvar mycket tydligare, men det är skattebetalarna och gemensam verksamhet som får betala krisen. Och en del får betala mycket mer än andra. Herr talman! Vi har i denna kammare redan beslutat om en del förslag som ska förhindra nya finanskriser och rätta till obalanser i det finansiella systemet. Och andra är på gång. Det handlar om skärpta krav på eget kapital. Det handlar om nya tillsynsmyndigheter och bättre tillsyn. Det handlar om att genomföra bättre stresstester för bankerna och så vidare. Det pågår ett arbete. Nu diskuteras alltså ett europeiskt ramverk för att göra det möjligt att avveckla banker i kris, se till att ägarna får betala och att skattebetalare så långt möjligt hålls skadeslösa. När vi för en tid sedan hade en utfrågning, som finns redovisad i vårt utlåtande, med ansvarige kommissionären Barnier och företrädare för svenska myndigheter ställde jag frågan ungefär så här: Skulle den senaste finanskrisen ha kunnat förhindras om detta ramverk varit på plats redan när krisen började rulla i gång? Utan att jag åberopar enskilda svar vill jag nog tolka det ganska klart som att svaret var: Nej, det räcker inte. När det gäller den svenska synen på det här ramverket finns det en bred enighet i riksdagen. Banker, stora som små, måste kunna avvecklas. Bankägare och kreditgivare måste stå för kostnaderna, inte skattebetalarna. Vi säger att förslaget till ramverk kan accepteras, men då med viktiga förändringar och tillägg. Enskilda länder måste kunna gå längre, till exempel när det gäller krav på kapitaltäckning. Diskussionen om hur en stor systemkris ska hanteras måste fortsätta. Vi är inte framme på långa vägar. Staten måste kunna ta över banker för kortare eller längre tid. Det tycker inte kommissionen, men det tycker vi. Vi ser också en fara för att myndighetsroller och ägarroller blandas samman på ett olyckligt sätt när vi utgår från kommissionens förslag. Men ägarna har ansvaret, och måste ha ansvaret, tills staten tar över och driver banken. Ägande och ansvar måste följas åt. Utskottet gör också ett annat viktigt medskick till kommissionen, och till oss själva - om man nu kan göra medskick till sig själv, men det kan man väl. Det som hänt för ju tankarna till bilden om hur svansen viftar på hunden. Det är väl det vi ser. Det pågår alltså en internationell, och svensk, diskussion om enskilda bankkoncerners och banksystemens storlek i förhållande till enskilda länder och ekonomier. Det pågår en diskussion om gränsdragningar mellan olika finansiella verksamheter och om möjligheterna att dela upp banker. Det här är frågor som måste tas på största allvar. Diskussionen måste fortsätta. Vi är inte färdiga på långa vägar. Jag yrkar bifall till förslaget i utlåtandet. Men jag är säker på att vi återkommer till ämnet ganska snart. (Applåder) I detta anförande instämde Ulla Andersson (V).

Herr talman! Ibland när jag är ute i olika sammanhang och pratar om ekonomisk politik och finanskris brukar jag slänga ut en fråga för att de som lyssnar på mig inte ska somna. Jag frågar: Vet ni vad som hände den 4 september 2008? Det vanligaste svaret är att Lehman Brothers gick i konkurs. Men så är inte fallet. Det hände någonting annat den 4 september 2008. Nu i efterhand kan det verka lite märkligt - och har mött kritik - men det var då ändå ganska naturligt för de inblandade. Det som hände var att Riksbanken höjde sin styrränta till 4,75. Elva dagar senare gick Lehman Brothers i konkurs - och resten är historia. Herr talman! Mitt anförande handlar inte om utvärdering av penningpolitiken, utan jag vill bara med detta exempel visa hur snabbt allt gick de där veckorna och månaderna 2008. Finanskrisen slog till med kraft, och på några veckor hade den skadat stora delar av den globala finansiella sektorn och fick snart stora återverkningar i den reala ekonomin. I EU spred sig finansiella problem över gränserna eftersom det finns ett stort ömsesidigt beroende mellan medlemsländerna. Vi ser fortfarande stora problem i många av länderna. Men minnet kan vara väldigt kort. Nu knappt tre år senare verkar det som om en del svenska institutioner och banker faktiskt glömt lite av krisen och vad som orsakade den men också vad som gjorde att den fick så stora konsekvenser. Det är därför viktigt att vi som lagstiftare söker vägar för att möta nästa kris på ett bättre sätt. För nya finansiella kriser kommer. De har de gjort ända sedan det som hände med tulpanlökarna i Holland på 1600-talet. Jag tror att priset på en lök var uppe i 120 000. Det var en mycket övervärderad tillgång, med facit i hand - det tror jag att vi är överens om. Finanskriserna har däremot aldrig sett exakt likadana ut, även om det har funnits vissa gemensamma drag. Och precis som vi i Sverige kunde dra många lärdomar av 90-talskrisen som vi har haft nytta av nu kan vi också göra det i EU tillsammans. Finanskrisen avslöjade brister i krishanteringen på de europeiska finansmarknaderna. Därför är det så viktigt att vi gemensamt som lagstiftare ser över dessa brister och åtgärdar det som kan åtgärdas. Därför är jag glad att vi nu på ett gemensamt plan i EU på olika sätt, precis som Bosse Bernhardsson var inne på, bygger förutsättningar för framtiden. Samtidigt ska vi vara noggranna med att vi verkligen har lagar och regler som reglerar på rätt sätt - man kan inte åtgärda allt. Men det finns uppenbart behov av nödvändiga förändringar för att göra finansmarknaderna sundare. Föregående talare var inne på ökat kapitaltäckningskrav, och det är ett sådant viktigt steg, eftersom en orsak till att krisen blev så allvarlig var just att banksystemet var kraftigt underkapitaliserat. Att få in mer sunt och friskt kapital i bankerna är nödvändigt. Herr talman! I det utlåtande som vi fattar beslut om i dag ger finansutskottet ett utlåtande om ett meddelande från kommissionen om ett europeiskt ramverk för hantering av banker i kris. Detta är en del av ett större arbete som kommissionen har sjösatt. Jag måste först säga att jag är lite stolt över det arbete som vi i finansutskottet har gjort med att svara kommissionen. Jag vet inte om det är något nationellt parlament i EU som har arbetat så intensivt och lagt ned så mycket tid på ett meddelande. Vi bjöd in kommissionär Michel Barnier. Han sade själv att det var första gången han var ute och talade om det här meddelandet. Vi hade en offentlig utfrågning den 14 april. Vi gjorde det för att vi - i alla fall sju av åtta av riksdagens partier - tycker att det är viktigt att det finns ett ramverk för banker i kris, eftersom banker finns globalt och handlar över nationsgränser. I hälften av EU:s medlemsländer ägs hälften av bankerna av banker i ett annat land. Det finansiella systemet är tätt sammanflätat. Det är just därför, Johnny Skalin, som det faktiskt behövs ett gemensamt ramverk. Det betyder inte att det ska se exakt likadant ut i alla länder. Det är vi också tydliga med i svaret. Men det måste finnas vissa grundprinciper. Det måste finnas en minimiharmonisering, för att vi på ett effektivt sätt ska kunna hindra fallerande banker, både nationellt och över landsgränserna. Herr talman! Det övergripande målet med förslaget är att alla finansiella institut som har råkat i svårigheter ska kunna avvecklas utan att den finansiella stabiliteten riskeras och utan att skattebetalarna får stå för notan. Det är en oerhört viktig princip. Aktieägare och långivare ska veta att det inte är någon annan - staten och därmed skattebetalarna - som per automatik kommer att rädda en viktig bank. Det måste gå att avveckla, och det måste också gå att försätta i konkurs. Det är en viktig princip för att motverka överdrivet risktagande. För tids vinnande tänker jag inte gå igenom hela meddelandet och alla förslag. Det handlar i grunden om allt från förebyggande arbete och hur det kan se ut med bättre tillsyn till införande av rekonstruktions- och avvecklingsplaner, som jag tror är mycket bra för transparensen. Det finns förslag på hur tidiga åtgärder kan se ut. Det föreslås också åtgärder och befogenheter för avveckling och hur samordningen av den gränsöverskridande krishanteringen kan förbättras. Slutligen diskuteras hur kostnader för avveckling ska finansieras. Här föreslås det att det inrättas ett system med nationella fonder för stöd till bankavveckling, motsvarande de svenska stabilitetsfonderna. I betänkandet ger finansutskottet sin syn. Jag vill bara nämna några tydliga medskick som vi har gjort till kommissionen. Det första gäller en övergripande kritik mot att ramverket i första hand är inriktat på att hantera enskilda banker som hamnar i kris. Vi behöver ha en bredare diskussion om hur en systemkris ska mötas och klaras ut. Därför skickar utskottet med detta i svaret. En annan invändning är att kommissionen föreslår att en tillsynsmyndighet i ett tidigt skede ska kunna utse en särskild förvaltare när en bank är i en kris. Den förvaltaren föreslås ha samma befogenheter som ledningen under maximalt ett år. Det tror vi, precis som tidigare talare var inne på, är både svårt och otydligt ur ett ägar- och ledningsperspektiv. Vem äger banken under den tiden? Vem har ansvaret om läget förvärras? Om en tillsynsmyndighet har utsett en förvaltare och det går sämre och sämre för banken, vem har då ansvaret? Därför säger vi nej till det. Något som vi tycker saknas helt i meddelandet och som vi tar upp i vårt svar är att vi förordar att det inom ramverket ska vara möjligt att tillföra kapital till en krisdrabbad bank och att tillfälligt ha ett statligt ägande, så att det inte skapas felaktiga incitament. Men det ska självfallet vara tillfälligt och inte under för lång tid, precis som vi gjorde i Sverige. Vi har ju positiva erfarenheter av detta. Ägandet har varit temporärt, och kostnader och kapitaltillskott har kunnat återvinnas. På det sättet har skattebetalarna inte behövt ta smällen. Herr talman! Detta är några av de medskick och tydliga inspel som finansutskottet gör till kommissionen. Jag vill med detta yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Denna debatt handlar om ett europeiskt ramverk för hantering av banker i kris. Finanskrisen, som inleddes 2008, satte fokus på att det finansiella systemet behöver reformeras för att bli mer effektivt, transparent och samordnat, för att därmed minska sannolikheten för nya finansiella kriser. Finanskrisen visade också på det stora ömsesidiga beroende som finns mellan medlemsländerna, på hur snabbt finansiella problem och en felaktig hantering kan sprida sig till andra länder och på hur lite vi de facto vet från början om dessa faktorer och vilka konsekvenser de kan tänkas få. Därför välkomnar jag att det nu införs ett ramverk för krishantering inom EU för att kunna motverka uppkomsten och mildra verkningarna av framtida finansiella kriser samt skydda de europeiska skattebetalarna från de kostnader som vanligtvis uppstår vid sådana kriser. Den gränsöverskridande bankverksamheten i Europa är omfattande. År 2009 hade de europeiska bankerna mer än 60 procent av sina totala banktillgångar utomlands, vilket kan jämföras med omkring 30 procent för nordamerikanska banker och 25 procent för asiatiska banker. Ett viktigt skäl till att gränsöverskridande bankverksamhet har blivit särskilt vanlig i Europa är att man har gjort ansträngningar för att förverkliga det långsiktiga målet om en gemensam marknad för finansiella tjänster. Det är i sig en mycket positiv och tillväxtfrämjande utveckling, men finanskrisen visade tydligt att övervakningen inte hade hållit jämna steg med den finansiella integrationen. Bankernas närvaro i flera jurisdiktioner skapade ett behov av ett samarbete mellan nationella myndigheter som ännu inte var tillräckligt etablerat. Det fattades helt enkelt en viktig pusselbit för att skapa långsiktiga förutsättningar och stabilitet. Detta gör ett gemensamt europeiskt regelsystem särskilt angeläget. Herr talman! Kommissionens förslag är en bra utgångspunkt för vidare diskussioner och förhandlingar. Men vissa mycket viktiga förändringar och tillägg måste komma till stånd framöver för att jag ska anse att ramverket är acceptabelt och tjänar sina syften. Jag tror att vi alla är överens om vikten av EU-gemensamma regler för att hantera banker i kris. Alla länder har dock olika villkor, myndighetsstrukturer och ramverk att ta hänsyn till. Att hitta en lösning som passar alla är knappast görligt. Därför anser jag och majoriteten i utskottet att det EU-gemensamma ramverket måste kunna kompletteras med verktyg, befogenheter och rutiner som passar det enskilda landet men inte finns med i kommissionens förslag till ramverk. För Sveriges del vill vi till exempel att ett temporärt statligt ägande ska vara tillåtet och att det ska finnas möjligheter för staten att utfärda garantier och ge banker kapitaltillskott. Vår utgångspunkt är att om staten ska ta över ansvaret och administrationen av en bank så ska staten också ta över ägandet. Ansvar och ägande måste helt enkelt följas åt. På detta sätt säkerställs att en framtida värdetillväxt i det finansiella institutet tillfaller skattebetalarna och att de därmed får en rimlig ersättning för de risker som svenska skattebetalare tar. Tyvärr fick den synpunkten inte gehör hos kommissionär Barnier under den offentliga utfrågning i ärendet som ägde rum i mitten av april i år. I kommissionens ramverk föreslås att tillsynsmyndigheterna också ska kunna tillsätta en särskild administratör, som kan ta kontrollen i banken innan den uppfyller kraven för en ordnad avveckling. Men som jag ser det - och som också de svenska myndigheterna har framfört - bör det vara aktieägarnas och inte statens uppgift att vända skutan rätt. Det är först när aktieägarna inte klarar av detta som staten ska gripa in och en process för en ordnad avveckling kan börja. Med en särskild administratör blir gränsen mellan aktieägarnas och statens ansvar väldigt luddig. Ansvar och ägande följs därmed inte längre åt. Vidare fokuserar ramverket på enskilda banker i kris, men i en systemkris hotas hela banksystemet. Här finns det brister i förslaget. Kommissionens framtida arbete bör därför, enligt min och utskottets mening, fokusera mer på hur en systemkris kan hanteras. Det innefattar att man identifierar och föreslår verktyg, befogenheter och rutiner på såväl EU-nivå som nationell nivå som förstärker trovärdigheten och effektiviteten hos ramverket när det gäller att hantera en sådan situation. Herr talman! Kommissionen har en mycket ambitiös tidsplan för genomförandet av ramverket. Redan i slutet av sommaren kommer ett lagstiftningsförslag att läggas fram. Det är förvisso angeläget, menar jag, att ett effektivt ramverk finns på plats så snart som möjligt. Men det är minst lika viktigt att kommissionen tar god tid på sig för att noga analysera och bedöma effekterna av ramverket, eftersom det kommer att ha stor påverkan på de nationella marknaderna och den nationella lagstiftningen. Regelverket måste enligt min mening balanseras noga, så att banker och andra finansiella företag även i framtiden kan driva och utveckla sin verksamhet på ett effektivt sätt. Finanskrisen och dess efterverkningar har resulterat i ett intensivt arbete världen över för att reformera det finansiella systemet och minska riskerna för nya finansiella kriser. Det handlar om allt från en förstärkt internationell struktur för finansiell stabilitet till bindande krav på kapitaltäckning och likviditet i banker. Det handlar även om att förstärka transparensen och legitimiteten för de internationella institutionerna, såsom IMF, så att de kan stå starka inför kommande kriser och problemhärdar i världsekonomin. För att stärka robustheten och transparensen i det finansiella systemet, i termer av exempelvis storlek och utlandsexponering, ska man få möjlighet att införa hårdare kapitaltäckningsregler i syfte att värna just stabiliteten. Det är jätteviktigt, tycker jag. Också majoriteten i riksdagen tycker att det är viktigt att man ska få införa just strängare kapitaltäckningsregler. Vidare behöver de viktiga stresstesterna för banker i EU införas, där kraven hittills varit alltför lågt ställda för att problem vid exempelvis eventuella skuldnedskrivningar ska kunna upptäckas och åtgärdas i tid. Det behöver skärpas, så att vi kan få en bättre bild av förloppet hos en djup och utbredd finansiell kris. Tillsammans med ett effektivt, trovärdigt och transparent europeiskt ramverk för hantering av banker i kris tror jag att detta skulle borga för ett stabilt och långsiktigt hållbart finansiellt system. Jag yrkar därmed bifall till förslaget i utlåtandet.

Herr talman! Ett gemensamt regelverk är viktigt för att minska ett överdrivet risktagande i den finansiella industrin, så kallad moral hazard. Ett ramverk för krishantering bör därför bygga på regler och principer som tydligt klargör att alla banker, oavsett om de är stora eller små, kan avvecklas. Hur det kan göras och att det är bankägarna och kreditgivarna som ska stå för kostnaderna, inte skattebetalarna, vilket till stor del var fallet under finanskrisen, skriver ett så gott som enigt utskott. Det är väldigt viktiga och bra utgångspunkter för det fortsatta arbetet kring finansiell reglering. Sverigedemokraterna har reserverat sig och har väl inte insett att kapitalet är internationellt och att man därför behöver ett internationellt samarbete. Men det är självklart också viktigt att ha minimiregler så att länder som vill kan gå före och reglera kapitalet i större utsträckning. Jag skulle vilja säga: Sverigedemokraterna hukar för verkligheten och vill inte skydda svenska medborgare. Finanskrisen 2007-2009 var den största globala finanskrisen sedan 30-talet. Under några veckor hösten 2008 var det kapitalistiska systemet hotat i grunden. Systemet räddades enbart genom att regeringar och centralbanker pumpade in ofattbara summor av skattebetalarnas pengar i banker och andra finansinstitut. Självklart var krisens orsaker både komplexa och sammanflätade, men det visade på betydande brister i det kapitalistiska systemet och dess nyliberala tillämpning. Framför allt visade sig den marknadsliberala tesen om effektiva marknader som fungerar bäst utan statlig reglering inte hålla mot verkligheten. Många har fått betala priset för de nyliberala härjningarna, och många borde stå vid en offentlig skampåle även här i Sverige. Det finns en hel del företrädare från Timbro och Svenskt Näringsliv och en hel del borgerliga politiker som borde stå där och faktiskt be offentligt om ursäkt, för det finns en hel del att be om ursäkt för. Även om de åtgärder som regeringar och centralbanker vidtog förhindrade en total kollaps av världsekonomin blev följderna av finanskrisen förödande. Världshandeln störtdök. Tillgångspriserna kollapsade, och många länder drabbades av djupa lågkonjunkturer med massarbetslöshet som följd. Och vi ser nu massiva demonstrationer runt om i olika länder. Det här tillsammans med de stora räddningspaketen för bankerna resulterade i betydande statsfinansiella problem. Vi kan nu se Irland, Island, Portugal, Spanien, Lettland med flera som betalar ett väldigt högt pris. Från Vänsterpartiets sida kan vi med tillfredsställelse se att flera av de åtgärder vi tidigare krävt nu diskuteras eller är på väg att genomföras inom ramen för EU eller i andra internationella organisationer. Det utlåtande som vi diskuterar här i dag är ett steg i rätt riktning, och utskottets utlåtande är väldigt bra. Kommissionens förslag innefattar åtgärder inom områdena förebyggande och förberedande, tidigt ingripande, avveckling, samordning av gränsöverskridande krishantering och finansiering av avveckling. Kommissionen föreslår att medlemsländerna inrättar avvecklingsfonder liknande den svenska stabilitetsfonden. Men det saknas fortfarande konkreta förslag för att komma till rätta med det största problemet, vilket är att många banker är så stora och sammanflätade med övriga finansiella institutioner att de av statsmakterna inte kan tillåtas att gå i konkurs. De implicita statliga garantierna tillsammans med en del andra garantier, till exempel de statliga insättningsgarantierna, är en förklaring till att vissa bolag kunnat växa sig så stora att de blivit för stora för att tillåtas gå omkull. Samtidigt utgör de här garantierna den bärande bjälken i en incitamentsstruktur bland de stora finansiella företagen som var en av huvudorsakerna till finanskrisen. Implicita eller uttalade statliga garantier innebär en kraftig subvention av storbankernas upplåningskostnader. De innebär också en bättre kapitaltäckning. Garantierna innebär också att det inte finns någon större anledning för storbankernas kreditgivare att ta reda på bankernas finansiella situation. Bank of England har uppskattat värdet på den brittiska implicita garantin till 50 miljarder pund om året för de fem största brittiska bankerna mellan 2007 och 2009, vilket är lika mycket som alla brittiska bankers samlade årsvinst före finanskrisen. Att bli en storbank måste vara världens bästa affärsidé. För när tiderna är goda gör man astronomiska vinster till följd av att det är en oligopolistisk marknadsstruktur, och är olyckan framme går staten in och garanterar med skattebetalarnas pengar och räddar bankerna. Vinsterna privatiseras, och förlusterna socialiseras. Incitamenten för olika finansiella institutioner att bli så stora att de blir för stora för att gå omkull är med andra ord mycket starka, och storbankernas garantier leder till att de tar högre risker i syfte att öka sina marknadsandelar. Swedbanks och SEB:s agerande för några år sedan i de baltiska länderna var ett mycket tydligt exempel på detta. Problemet med dagens finansiella sektor och dess stora institut är inte bara att de är för stora för att tillåtas gå omkull, utan de är också egentligen för stora för att räddas, i alla fall inte med mindre än massiva statliga kapitaltillskott och stora budgetunderskott som en direkt konsekvens. Motivet för de statliga räddningsaktionerna i fråga om stora banker är att en konkurs av dessa riskerar att hota stabiliteten i hela det finansiella systemet. För Vänsterpartiets del är utgångspunkten att om en bank är för stor för att tillåtas gå omkull är den nog just för stor, och det är det som en reformerad finansiell reglering måste ta sikte på. Den svenska finanssektorn är ohållbart stor. De svenska finansinstitutens sammanlagda balansomslutning är ca 4,5 gånger större än Sveriges bnp. En bank som anses som systemviktig brukar sägas ha en balansomslutning motsvarande ca 10 procent av bnp. Om vi tittar på Sverige kan vi se att tre av de fyra storbankerna har en balansomslutning som är lika stor som Sveriges bnp, och den fjärde banken har en balansomslutning som är dubbelt så stor som Sveriges bnp. Därför skulle det vara oerhört centralt och viktigt att försöka beräkna vad den svenska garantin faktiskt innebär för storbankerna. Jag vet att Finansinspektionen säger att det var ungefär 25-30 miljarder under finanskrisen för de fyra stora. Men de siffrorna bygger i sin tur på siffror från kreditvärderingsinstitut, och för min del kan jag säga att det efter den här finanskrisen nog kommer att dröja väldigt länge, om ens någonsin, innan jag litar på ett kreditvärderingsinstitut. Riksbanken har nu infört en avgift för att de håller en valutareserv för bankernas räkning. Det tycker jag är väldigt bra. Jag ser det också som en framgång, för vi har drivit den här frågan. Jag tycker också att en finanskriskommission, som regeringen har tillsatt, borde titta och räkna på vad den svenska garantin faktiskt innebär. En finanssektor som är så här stor, oavsett hur strikt reglerad den är, utgör en allvarlig risk för Sveriges makroekonomiska stabilitet. Det är bra att Sverige trycker på för att tillåta att staten övertar ägandet av banker i kris, vilket är det enda rimliga. Som vänsterpartist vill jag självklart att det gemensamma ägandet av banker ska öka. Det är inte rimligt att banker som sätter hela stater i gungning, med katastrofala följder för medborgarna och där skattebetalarna får stå som garanter och gå in och rädda dem med skattepengar, inte också äger dem. Om vi nu ska ha banker som är så stora att de inte kan tillåtas gå omkull ska de inte ägas privat. Men helst av allt vill jag inte ens se banker som är så stora som i dag. Vänsterpartiet menar att vi måste ta upp flera förslag i det här sammanhanget. Det handlar bland annat om storleksbegränsning. Utskottet tar upp det kort. Jag tror absolut inte att vi är överens om det politiskt. Det behövs en särlagstiftning i den europeiska konkurrenslagstiftningen för att just begränsa bankers storlek. Detta har vi över huvud taget inte med. Vi tycker att man behöver höja kapitaltäckningskraven, vilket vi verkar vara överens om. Bank of England har sagt att den borde vara 20-25 procent. Basel III säger 3 procent. Jag är väldigt glad över vi är politiskt eniga om att kapitaltäckningskraven ska vara progressiva och höga. Sedan får vi se vilken nivå vi landar på och om vi på olika sätt kan reglera nationellt i Sverige och ha högre krav. I det här sammanhanget måste vi också titta på de olika riskviktsmodeller som finns. Vi vill också begränsa de stora finansiella institutionernas komplexitet, och vi vill förbjuda handel för egna pengar. Bankernas nuvarande affärsmodeller där de dels placerar pengar för kundernas räkning, dels handlar för egen räkning kan leda till betydande intressekonflikter. Vi vill införa en skatt på finansiella transaktioner, och vi vill öka det gemensamma ägandet av banker och finansiell infrastruktur. Herr talman! Det går inte att ha en sådan här debatt utan att ta upp krisen i euroländerna. Det är rationellt att låta de skuldtyngda länderna på ordnad väg skriva ned sina statsskulder och därmed låta dem som i stor utsträckning både orsakade finanskrisen och eurokrisen - för att sedan profitera på dem - vara med och betala. Om detta skulle leda till att en rad europeiska banker hamnar på obestånd bör aktieägarna ta hela smällen och staten ta över bankens systemviktiga funktioner. En sådan hantering av den nuvarande krisen för valutaunionen skulle vara såväl mer ekonomiskt rationell som moraliskt försvarbar jämfört med den nuvarande politiken. Grekland kommer troligtvis att bli det första land som behöver en skuldavskrivning, och då är stenen i rullning. Just nu verkar dock EU:s finansministrar tyvärr vara eniga om att det är viktigare att rädda bankerna än att rädda Grekland. Vi bifaller utskottets förslag men kommer att fortsätta driva på för att begränsa banksektorns storlek och för att banker inte ska tillåtas bli så stora att de inte kan tillåtas gå omkull, inte minst för medborgarnas skull. Jag säger som Bo Bernhardsson sade: Den här debatten lär fortsätta. Jag måste också säga att jag tror att den här krisen som vi har upplevt kommer att upprepas. Jag tror att vi är eniga om det, och tyvärr tror jag att vi kommer att vara där ganska snart igen. Grekland är den första stenen; sedan kommer Portugal, Spanien och Italien. Vi kommer att få en stormig höst.

Herr talman! Ulla Andersson påstår att vi inte inser att kapital är internationellt. Men det sade jag ingenting alls om i mitt anförande, och jag har aldrig sagt något om det tidigare heller. Det är snarare tvärtom. Jag sade att jag håller med utskottet om i princip alla dess uttalanden vad gäller skepsisen mot EU:s utformande av det här regelsystemet. Vad jag försökte säga var också, sammanfattat, att jag är oroad över att våra ståndpunkter negligeras inom Europeiska unionen, att de inte hörsammas. Det var det som var motivet till min motivreservation. I den här kammaren har man däremot en ordning där opponenterna kliver upp med ett förskrivet tal där man redan på förhand har bestämt vilken uppfattning ens politiska motståndare har, och därför behöver vi ha den här diskussionen just nu. Det tycker jag är ganska beklagligt. Jag skulle därför vilja säga att det är Vänsterpartiet som hukar i den här frågan. Vi lyfte redan tidigt fram vår ståndpunkt här, vilket inte Vänsterpartiet gör trots att de också säger sig vara ett EU-kritiskt parti. Jag skulle vilja flytta bollen till Ulla Andersson och se vad hon säger om saken.

Herr talman! I tre år har Vänsterpartiet lagt fram olika förslag på hur vi ska reglera finansmarknaden. Vi är det enda partiet, skulle jag vilja säga, som har lagt fram konkreta förslag i den här kammaren, i debatter och i debattartiklar. Vi driver på olika sätt på för att få en finansiell reglering som är bra mycket bättre än i dag. Jag tycker att det är tragiskt att inte fler partier har gjort det. Jag har inte sett ett enda förslag från Sverigedemokraterna. Andra partier tar upp förslag och diskuterar och kan driva på till exempel i fråga om kapitaltäckningsregler, där vi nu är överens. Men Sverigedemokraterna har varit totalt tysta i frågan. Inte ett enda förslag har ni lagt fram. Ni säger att Sveriges röst kanske inte kan höras så högt i EU. Vi är ett EU-kritiskt parti, och vi vet att EU bygger på att kapitalet ska få större svängrum, att man ska öppna upp de inre marknaderna och så vidare. Men när vi nu är med i EU måste vi också ta de möjligheter som finns och driva på i de frågor vi kan och där vi också är, kan jag tycka, ett föredöme på många sätt efter den bankkris vi hade förra gången. Vi lärde oss väldigt mycket, och därmed menar jag också att vår röst är starkare i de här frågorna än vad den kanske är i andra frågor. Det bör vi nyttja, vilket vi också gör nu, och jag tycker att det är mycket bra att vi är ett enigt utskott som drar upp gemensamma riktlinjer för hur vi ser på de här frågorna. Därför tycker jag att det är tragiskt att Sverigedemokraterna ställer sig utanför.

Herr talman! Att vi inte säger någonting betyder inte att vi inte har någon åsikt. Om vi till exempel bifaller ökade kapitaltäckningsregler och inte yttrar oss där betyder det att vi är överens med majoritetens åsikt. Det gäller även i det här fallet, vilket jag också uttalade i mitt anförande. Vi instämmer med utskottets mening. Det är också det som är vår huvudpoäng. Vi är däremot oroliga att vår huvudpoäng inte får gehör inom Europeiska unionen. Vad händer sedan när förslaget kommer tillbaka till den här kammaren och det kommer en vitbok i ärendet? Kommer Vänsterpartiet då att ställa sig emot det om inte våra frågor har hörsammats, eller kommer de att ställa sig positiva till det förslag som kommer tillbaka? Syftet med vår motivreservation, som jag har nämnt tidigare, var just att redan i ett tidigt skede säga att Sverigedemokraterna inte kommer att ställa oss bakom EU:s förslag om de svenska ståndpunkterna inte hörsammas. Det är det som är huvudpoängen.

Herr talman! Det är lite märkligt att uttala sig så att om vi som parti inte säger någonting betyder det inte att vi inte har någon åsikt. Jag trodde att det var ett partis plikt att tala om var man stod och vad man tyckte i olika enskilda frågor. Och i en fråga som är så central både för ett enskilt land och för hela världens utveckling borde ett parti ha en åsikt. Vi får se vad som kommer tillbaka i frågan om finansiell reglering efter den EU-hantering som har varit och hur pass bra det är. Jag befarar att det kommer att vara urvattnat. Det har vi sett hittills. Det kommer fram ganska progressiva förslag, och sedan kommer en politisk process där det blir alltmer urvattnat. Jag skulle vilja säga att Basel III är alltför urvattnat. Jag skulle tro att det finns ganska mycket som jag och Vänsterpartiet skulle vilja tillföra, men man måste titta på förslagen när de kommer och så får man se vad som i så fall saknas. Som jag sade i mitt anförande tycker jag att man över huvud taget inte har tagit upp frågan om att banker tillåts bli så stora att de inte kan tillåtas gå omkull och att de till och med blir för stora för att kunna räddas. Det problemet kommer att kvarstå även efter den hantering som vi har haft i dag i kammaren och som kommer att fortsätta i EU. Det finns ju ingen politisk vilja vare sig här i Sverige eller på EU-nivå att begränsa bankers storlek, och det vore det centrala för att förhindra en framtida kris, menar jag. Vi får se vad som kommer att hända och vilka ståndpunkter vi kommer att inta så småningom. Jag tycker ändå att det är bra att vi har en gemensam ingång i själva hanteringen från åtminstone sju partier i utskottet. Det bäddar i alla fall för att vi gemensamt ska kunna trycka på i större utsträckning och på så vis också vara starkare.

Herr talman! Självklart är ett gemensamt ramverk värdefullt för att begränsa de samhällsekonomiska effekterna av ett alltför högt risktagande i den finansiella sektorn. Därför anser vi Kristdemokrater det som angeläget att ett europeiskt ramverk för hantering av banker i kris kommer till stånd. Vi står därmed bakom finansutskottets utlåtande i detta ärende. Vi har i debatten hört de flesta argumenten för att vi ska ha ett gemensamt ramverk och vad som är bra och mindre bra med kommissionens ramverksförslag för banker i kris. Ett parti har även talat om varför vi inte alls ska vara med, nämligen Sverigedemokraterna. Alla kriser har sina egenheter och sina, om man så får säga, uttryckssätt. Oftast är den ena krisen inte den andra lik. Kommande kriser tar sig inte sällan även helt nya vägar. Efter varje kris ökar kraven starkt på än den ena och än den andra åtgärden i syfte att förhindra att den ska uppstå igen. Det är i sig bra. Däremot kan bildandet av ett för snävt ramverk få negativa effekter på den framtida tillväxten. Vi ska dock ta lärdom av de kriser vi går igenom och se över möjligheterna att minimera riskerna så att de om möjligt inte uppstår igen. Därför välkomnar vi kristdemokrater ett gemensamt balanserat ramverk som harmoniserar spelreglerna och som också tydliggör vad som händer, i detta fall de banker som inte kan hantera sitt eget risktagande. I finansutskottets utlåtande talas det om att ramverkets syfte bland annat är att minska ett "överdrivet risktagande". Vän av ordning kan ju fundera över var gränsen går mellan ett risktagande och ett överdrivet sådant. I dagsläget är det inte långt till tanken om köp av grekiska statspapper. Är det ett risktagande eller ett överdrivet risktagande? Det riskfria alternativet i dag måste då omvänt vara statspapper emitterade av ett land som Sverige. Oavsett vilket ramverk för banker i kris som till slut blir gällande faller det alltid tillbaka på oss själva hur kriser klaras och hur kriser, som alltid kommer med jämna mellanrum, förebyggs på bästa sätt. Det finns faktiskt inga regelverk i världen som kan täcka upp alla krissituationer som eventuellt kan uppkomma i framtiden. Här har bankernas ägare och bankernas ledningar ett oerhört stort ansvar. De är en del av vårt gemensamma samhälle och de har också ett ansvar för den funktion i samhällsapparaten som de styr och råder över. När varje beslut om en finansiell affär fattas i en bank borde den också bedömas utifrån bankens samhällsansvar i stort. Då kanske vissa affärer i framtiden aldrig kommer till ett avslut. Vi får aldrig glömma bort att vi alla tillsammans utgör helheten, samhället. Det samhälle vi i dag lever i är trots allt enbart en spegel av vars och ens sammanlagda agerande. Det vi gör var och en, oavsett den position vi innehar, blir det samhälle vi också skapar tillsammans. Det faller med andra ord alltid tillbaka på oss själva vilket samhälle vi vill leva i. I sakfrågan vill jag även lyfta fram och förtydliga det som kommissionen hittills inte har visat någon större lyhördhet för, nämligen frågan om ansvar och ägande. Ett statligt kapitaltillskott till en bank borde också kunna innebära ett statligt övertagande av ägandet i densamma. Allt annat är ett orimligt förfarande. Att skattebetalarna ska rädda en bank men inte få del av värdetillväxten av denna räddning förefaller vara en ytterst märklig ordning. Detta hoppas vi att kommissionen tar till sig och inför som ett ytterligare verktyg i ramverkets verktygslåda. Enskilda EU-länder bör även få möjligheten att komplettera de nationella ramverken om så önskas. Banksektorn i respektive land har alltid lite olika tyngd när det gäller bankernas utlåningsvolym relativt det landets bnp. Här måste varje land få göra lite sinsemellan olika avvägningar. Man kan också undra över det faktum att den implicita statliga garantin av bankverksamheterna i sig troligen betyder åtskilliga miljarder i minskade kostnader för banksektorn. Det är helt enkelt en statlig subvention. Hur synliggör vi den på bästa sätt, men framför allt hur minskar vi den subventionen? Kristdemokraterna ser med spänning fram emot kommissionens slutliga förslag till ett europeiskt ramverk för hantering av banker i kris.