Förändringar i studiestödssystemet

Fru talman! Jag måste tyvärr, på grund av ett möte, gå när jag har hållit mitt anförande. Att jag inte stannar beror alltså inte på att ämnet inte är intressant. Det är mycket intressant. Jag börjar med att yrka bifall till reservationerna 2 och 3. Fru talman! I dag debatterar vi förändringar i studiestödssystemet. Regeringen föreslår i propositionen Rättvist och effektivt - förändringar i studiestödssystemet ett antal godtyckliga förändringar av studiestödet. En av dessa regler gäller Centrala studiestödsnämnden, CSN, som ska kunna säga upp studielån för dem som inte återbetalar. Det föreslås också att CSN ska kunna hålla inne utbetalningar eller minska beloppen till dess att beslut fattas. Vi i Vänsterpartiet menar att en av de viktigaste förutsättningarna för att göra kunskap och utbildning tillgängliga för fler människor är ett studiestödssystem som ger social och ekonomisk trygghet för studerande, från vuxenutbildning till universitet och högskola. Studiemedlen är en viktig aspekt som gjort att den sociala snedrekryteringen till högskolan har minskat med åren. För att studiemedlen ska fortsätta att ha denna effekt måste de svara mot de studerandes levnadsomkostnader. Vänsterpartiet anser därför att studiemedlen måste höjas med 690 kronor i månaden. Den höjning som högerregeringen genomförde den 1 januari har tyvärr en mycket negativ effekt för de flesta studerande i ett längre perspektiv. Andelen bidrag blir mindre, och lånedelen ökar för första gången sedan det moderna studiestödssystemet infördes 1965. Samtidigt ökar avgifterna för dem som betalar tillbaka på studielånet. Vänsterpartiet vill också återställa bidragsdelens andel av det totala beloppet. Fru talman! I den studiesociala kommitténs slutbetänkande Stärkt stöd för studier finns en rad förslag till förbättringar för studerande. Bland annat menar en enig kommitté att studiemedlen behöver höjas med 700 kronor per månad. I förhållande till behovet av en studiemedelshöjning är ingen av regeringens förslag till förändringar särskilt akut. Vi i Vänsterpartiet tycker att det är märkligt att regeringen nästan helt bortser från kommitténs förslag, trots ett brett parlamentariskt stöd. För regeringen verkar det vara viktigare att höja fribeloppet så att studerande kan arbeta i stället för att plugga. Men ett höjt fribelopp kan aldrig ersätta höjda studiemedel. För den som studerar på heltid ska arbete vid sidan av studierna vara en möjlighet och inte en nödvändighet. Fru talman! Studerande har olika förutsättningar att arbeta vid sidan av sina studier, och ett höjt fribelopp kommer därmed inte alla studerande till del. Studieort, tidigare utbildning och erfarenheter och brist på kontakter inverkar på möjligheten att över huvud taget få ett arbete. Vissa utbildningar är mer undervisningsintensiva än andra och innehåller fler obligatoriska inslag, vilket innebär att det är väldigt olika hur studerande kan disponera sin tid. Fru talman! Regeringen föreslår vidare att CSN ska få möjlighet att stoppa utbetalningar av studiemedel till dem som det finns misstankar om inte längre har rätt till studiestöd. Vänsterpartiet anser, i likhet med den studiesociala kommittén, att oskyldiga studerande riskerar att drabbas av innehållna utbetalningar och att detta inte är tillräckligt rättssäkert. Vi anser också att de kontroller som görs i samband med ansökan om studiemedel samt möjligheter till återkrav är fullt tillräckligt. Den studiesociala kommittén föreslog dessutom att studiemedel ska betalas ut i efterskott och månadsvis, vilket skulle innebära färre felaktiga utbetalningar. Därför föreslår vi att riksdagen avslår propositionens förslag att CSN ska få möjlighet att tillfälligt hålla inne studiestöd eller ge ett mindre belopp. Fru talman! Att studerande som vårdar barn eller anhöriga får möjlighet att få studielånen avskrivna på samma sätt som vid sjukdom har vi inga invändningar mot. Däremot anser vi att karenstiden bör sänkas till 14 dagar i stället för 30 dagar både vid sjukdom och vid vård av barn eller anhörig. När det gäller prövning av studieresultat är en viktig aspekt i studiemedelssystemet att de studerande ska kunna planera sina studier. Därför behövs det förutsägbarhet och rättssäkerhet för de studerande. Regeringens förslag till nya regler för bedömning av studietakten kommer att minska den flexibilitet som hittills har funnits. Det finns en viktig poäng med regeln om att det räcker att ta hälften av sina poäng för att fortsatt få studiemedel under förutsättning att den studerande har nått upp till ett studieresultat på 75 procent under hela utbildningstiden. Det nuvarande systemet är inte bara mer flexibelt utan också tydligare och lättare att tillämpa än vad en bedömning av varje enskild students särskilda skäl kommer att vara. Det underlag som presenteras i propositionen är dessutom otillräckligt för att man ska kunna bedöma följderna av den föreslagna förändringen. Det saknas bland annat en analys av vad som händer eller kommer att hända med dem som inte beviljas mer studiemedel. Vi tror att det finns en risk att fler kommer att hoppa av sina studier. För att studiestödssystemet ska bli rättvist och därigenom kunna motverka social snedrekrytering på ett bättre sätt behöver det förändras i grunden. Vänsterpartiets vision är därför att införa studielön och jämställa studier med arbete. En investering i studielön åt dem som studerar måste på sikt anses vara ekonomiskt och socialt gynnsamt, både för den studerande och för samhället. Det skulle betyda större möjligheter för studerande att få en bra utbildning och öka deras förmåga till ett aktivt deltagande i samhällslivet.

Fru talman! Vi ska i dag diskutera propositionen Rättvist och effektivt - förändringar i studiestödssystemet och två motioner som har väckts. Jag vill börja med att påminna om det som jag hoppas att vi är ense om, nämligen hur oerhört viktiga studier är för vårt samhälle. Det är en enorm tillgång att så många studerar på högskolan och tar ut examen och bidrar med kunskap till vårt samhälle och också bidrar till samhället på andra sätt, genom jobb och så vidare. Det finns många sätt. När det gäller bakgrunden till propositionen är en av de viktigaste sakerna Studiesociala kommitténs betänkande som jag här har med mig. Där finns en avsevärd mängd riktigt bra förslag. Väldigt många av förslagen var vi helt eniga om. Utredningen leddes av den ekonomisk-politiska talespersonen för ett av de partier som ingår i regeringen, men av det hela bidde det i princip en tummetott. Extremt få av förslagen har på något sätt realiserats. I regeringens budgetproposition för förra året höjdes studiebidraget med 38 kronor. Det är bra men på tok för lite. I övrigt finns något litet förslag från Studiesociala kommitténs betänkande med - i övrigt inget. Man måste betänka hur situationen i dag är. Nu senast har vi fått en rapport om att över en tredjedel av alla studenter lever i fattigdom. Det är inte rimligt. Vad gör man när man nu lägger fram en proposition om studiesociala frågor? Ja, tidigare har man i en proposition lagt fram förslag om en studiemedelshöjning med 38 kronor. Nu lägger regeringen fram ett förslag om att man från och med den 31:a dagen man är hemma för vård av sjukt barn eller av anhörig har möjlighet att få studielånet avskrivet. Vi i Miljöpartiet tycker att det är ett bra förslag och en förändring som behövs. Vi menar dock att 30 dagar är en alldeles för lång tid. I den här delen borde något ske redan efter 14 dagar. Men låt oss vara realistiska och inse att förslaget i princip inte berör någon. Det är extremt få studerande som i mer än 30 dagar är hemma för vård av sjukt barn. Barn är sällan sjuka så länge, vilket är väldigt bra. Barn är sjuka ofta men inte så länge. Väldigt få människor berörs alltså. Egentligen är detta inte något som vi borde prata så mycket mer om, även om regeringen i sitt pressmeddelande när man lade fram propositionen fokuserade på just detta. Jag tycker också att det är rimligt och att det är en riktig förändring att göra det möjligt att kräva studerande som sedermera bor utomlands på återbetalning av studielån. I vissa fall har man försökt undanhålla staten de pengarna. När man tar lån är det rimligt att återbetala om man har möjlighet att göra det - detta i enlighet med de regler som alla får följa. Det som föreslås är bra och ingen stor förändring. I princip är förändringen detta plus förslaget om att CSN får möjlighet att hålla inne studiemedel vid misstanke om att en studerande har rätt till studiemedel. Det stora problemet är kanske att över 120 000 studenter lever i fattigdom, att studenter inte har möjlighet att sjukskriva sig på deltid och att studenter i praktiken inte har några möjligheter att skaffa barn om det inte finns någon annan som försörjer dem. Föräldrapenningen omfattar inte studerande som inte jobbat tidigare och lyckats se till att inte vara borta någon dag från jobb och från studiemedel så att säga. Nu lägger regeringen fram ett förslag om att CSN kan hålla inne studiemedel. Särskilt ironiskt blir det efter de senaste dagarnas debatt. CSN har ju i princip krävt tillbaka studiemedel från människor som studerat på heltid och som klarat alla sina poäng på utbildningen. Ändå krävs de på återbetalning. Jag tror inte att man ska blunda för de signaler som regeringen skickar ut om att det är oerhört prioriterat att komma till rätta med bidragsfusket. Jag håller med om att vi ska komma till rätta med bidragsfusket, men det är knappast det största problemet när till exempel 120 000 studenter lever i fattigdom. Men det är vad CSN nu prioriterar. De känner av klimatet från regeringen och prioriterar att driva in studiemedel från studenter som rimligtvis borde ha rätt till studiemedel. När vi genomför den här förändringen, som gäller från den 1 juli, och om CSN anser att de som studerar exempelvis på Chalmers och KTH inte har rätt till studiemedel borde misstanken om att man inte kommer att ha rätt till studiemedel rimligtvis omfatta alla som börjar på Chalmers och KTH. Med de nya reglerna borde man kunna säga: För dem som börjar på Chalmers och KTH brukar vi dra in studiemedel, så du har nog inte rätt till studiemedel. Redan från början skippar vi att betala ut studiemedel. Detta är en orimlig konsekvens av beslutet och något som aldrig någonsin, hoppas jag, blir verklighet. Ändå måste riksdagen ta detta på allvar. Vi kan inte bara inrätta nya regler i hopp om att myndigheter inte tolkar dessa i enlighet med hur de tidigare tolkat regler. Vi har inte fått något tydligt besked från regeringen om att något sådant absolut inte ska få förekomma. Regeringen har bara sagt att det verkar orimligt och tycker att man från myndigheterna får sätta sig ned och komma överens. Det är klart att man borde göra det, men detta borde över huvud taget inte vara ett problem. Den som faktiskt studerar på heltid borde ha rätt till studiemedel. När det gäller de signaler som skickas ut samt möjligheten att hålla inne studiemedel kan man fråga sig om problemet med att studenter lever i fattigdom därmed minskar, om studenterna blir rikare när de inte får sina studiemedel trots att de studerar. Så är det rimligtvis inte. Rimligtvis är det inte heller så att de som kommer från studieovana miljöer nu känner sig mer triggade och känner sig säkra på att de klarar att studera vid högskola. I stället är det här fråga om ett förslag som ytterligare undergräver deras känsla av att ha rätt till studiemedel. Det som föreslås är inte rimligt. Dessutom är det en ganska onödig förändring. I stället borde vi i enlighet med förslag som Miljöpartiet fört fram förut och på andra håll - tyvärr inte i samband med det här betänkandet - verka för högre studiebidrag. Vi har föreslagit 900 kronor i stället för regeringens 38 kronor. Vi menar att fler studentbostäder borde komma till, att det borde vara möjligt med en rimligare nivå på föräldrapenningen för dem som studerat på heltid samt att det borde vara möjligt att sjukskriva sig på deltid - varför det inte finns med i betänkandet förstår jag verkligen inte. Med detta yrkar jag bifall till reservationerna 2 och 3.

Fru talman! Det svenska studiestödssystemet är generöst utformat. Det ger många personer goda ekonomiska förutsättningar att vidareutbilda sig i Sverige. Vi i Alliansen eftersträvar ett effektivt och sammanhållet system som ska vara enhetligt och överblickbart för den enskilda studenten. Systemet måste enligt oss vara långsiktigt, samhällsekonomiskt hållbart, och rättssäkerheten inom systemet måste självklart vara väldigt hög. Det är också därför som det, menar vi, är viktigt att säkerställa att utbetalningar som görs från systemet är riktiga, korrekta, och att lånedelen återbetalas fullt ut. Vid årsskiftet 2009/10 var den totala studieskulden i Sverige uppe i 183 miljarder kronor. CSN redovisar att ungefär 24 miljarder kronor av dessa utgörs av så kallade osäkra fordringar. Därför bedömer regeringen att det krävs ytterligare insatser för att upprätthålla den grundläggande princip som vi har: att alla som lånar pengar inom studiestödssystemet ska betala tillbaka de pengar som lånats. Dels för att minska de studerandes skuldsättning, dels för att öka genomströmningen inom högre utbildning genomför nu regeringen ett antal förändringar i studiestödssystemet. Det är det som vi här i dag har att debattera. För det första föreslår regeringen att en möjlighet införs att säga upp studielån till omedelbar betalning - detta självklart om låntagaren trots påminnelser och krav inte betalat vare sig årsbelopp eller avgifter. Förslaget i sig syftar till att ge CSN bättre verktyg i sin hantering av obetalda fordringar, och det gäller främst låntagare som en gång har studerat i Sverige men sedan flyttat utomlands för att jobba. Studiestöd lämnas med allmänna medel ur den budget vi tillsammans finansierar, och för att kunna fortsätta tillhandahålla ett generöst studiestödssystem för framtida studenter krävs att de studenter som tar lån också betalar tillbaka dem. Utskottet och Alliansen anser därför att det finns skäl att införa en möjlighet att säga upp studielån till omedelbar betalning retroaktivt för alla låntagare. För det andra, fru talman, införs en möjlighet för CSN att besluta att studiestöd får hållas inne eller lämnas med ett delvis lägre belopp i framtiden, till dess att ett slutligt beslut om rätt till studiestöd har fattats i ett ärende. Detta får man göra endast om det finns sannolika skäl att anta att rätten till studiestöd har upphört eller att studiestödet kommer att minskas. Enligt regeringens mening är det troligt att en möjlighet att hålla inne utbetalningar som med stor säkerhet kan antas vara felaktiga skulle minska antalet felaktiga utbetalningar av studiemedel samtidigt som det även minskar de studerandes skuldsättning, vilket är till gagn för studenterna. För det tredje anser regeringen att det är angeläget att minska skuldbördan för studenter som försenas i sina studier på grund av vård av sjukt barn eller närstående. En studerande som behåller sina studiemedel under den tid han eller hon vårdar ett sjukt barn eller en sjuk närstående person har med dagens regler ingen möjlighet alls att få avskriva sina studielån. Det innebär att en student i denna situation har en mindre förmånlig situation än vad man hade haft om man hade avstått ifrån studier på grund av egen sjukdom. Detta tycker vi inte är rimligt. Enligt Alliansens mening är det viktigt att studier och föräldraskap kan kombineras på ett bra sätt utan att det får negativa ekonomiska konsekvenser i framtiden. Därför föreslår vi att det ska vara möjligt att skriva av studielån helt eller delvis för den tid man har varit hemma och vårdat sjukt barn eller någon av sina föräldrar. I och med detta ger man studerande med studiemedel samma ekonomiska skydd i dessa situationer som vid egen sjukdom. Till sist, fru talman, föreslår Alliansen att framtida studiemedel för studier på eftergymnasial nivå får lämnas till en studerande som tidigare har bedrivit studier i normal takt, i stället för som i nuläget då det baseras på en bedömning av om det är sannolikt att den studerande kommer att slutföra sina studier inom normal tid. Detta är en anpassning som även gäller för andra nivåer i studiesystemet. Sammantaget menar vi att dessa förändringar gör det lättare för CSN att säkerställa att alla lån återbetalas. Det förbättrar studenternas sociala situation, och det minskar studenternas skuldbörda. Det är något vi alla har intresse av. I och med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. I detta anförande instämde Tina Acketoft (fp).

Fru talman! Patrik Forslund anförde att det är för att det ska vara rättssäkert som CSN ska få möjlighet att vid misstanke hålla inne med studiemedlet så att det inte ska ske några felaktiga utbetalningar. Då undrar man ju vems rättssäkerhet Patrik Forslund pratar om. Det är knappast den enskildes rättssäkerhet, eftersom det inte finns möjlighet att överklaga något som de facto är ett beslut, utan det är helt tydligt statens rättssäkerhet att inte behöva betala ut minsta krona till någon som inte ska ha den. Det är utmärkt om staten inte betalar ut pengar till folk som inte ska ha det, och betalas det ut ska det förstås betalas tillbaka. Men vad har vi egentligen för perspektiv? Hur ser detta ut? Vem är det som har möjlighet att faktiskt hävda sin rätt, och ur vems perspektiv pratar vi egentligen om rättssäkerhet? Hur kan det vara så att det när vi pratar om rättssäkerhet på andra områden inte är statens rättssäkerhet vi pratar om utan faktiskt medborgarnas och de enskilda individernas? Är det inte rimligt att det är så även på detta område? Är det inte rimligt att faktiskt inse att detta förslag inte gagnar rättssäkerheten utan snarare undergräver den? Jag skulle också vilja fråga Patrik Forslund om det inte är så att det faktiskt är ett stort problem att över en tredjedel av alla studenter lever i fattigdom. Och om det nu är ett stort problem, varför har inte regeringen gjort mer för att åtgärda detta?

Fru talman! Först och främst måste jag säga att det är självklart att vi talar om studenternas rättssäkerhet. Jag tror inte att staten - vem det nu är som säger sig vara staten - anser sig ha något problem med rättssäkerheten i Sverige. Det är alltid så att systemet är till för studenterna; studenterna är inte till för systemet. Det är självklart detta perspektiv Alliansen har i studiesociala frågor. Sedan håller jag med om att det är ett problem att studenter har en relativt låg ekonomisk standard jämfört med andra, men det är också under en begränsad period. Sverige har ett av världens mest generösa studiestödssystem. Vi har gjort mycket. Vi har höjt bidraget, sänkt skatten på arbete och höjt fribeloppet, senast vid årsskiftet, med 30 procent. Vi har alltså goda möjligheter för studenter i Sverige att tjäna extra pengar, kunna ta extra lån och få extra bidrag under sina studier. Jag måste säga att vi i Alliansen är väldigt eniga kring vår utbildningspolitik, och när det gäller dessa frågor tycker vi att det är viktigt att man om man en gång har lånat pengar ur ett generöst system som vi alla tillsammans betalar in skattemedel till också är skyldig att betala tillbaka. Det finns även en aspekt som är viktig, och det är att det är många studenter som kanske börjar vid ung ålder och pluggar under lång tid. Då har man en hög skuldsättning när man går ut och ska få sitt första jobb och kanske köpa sig sin första bostad eller bil. Då är det bra och tryggt att veta att politiker i Sverige har skapat ett system som inte ökar skuldsättningen för studenter. Det är delvis därför vi lägger fram denna proposition. Jag skulle vilja veta vad Miljöpartiet och Sveriges riksdags samlade opposition, som lyser med sin frånvaro i dag, har för egna förslag när man från Miljöpartiets och Vänsterpartiets sida är helt emot detta medan Socialdemokraterna är helt med Alliansen.

Fru talman! Patrik Forslund gör en kraftigt förenklad genomgång av vad vi tycker. Jag kan börja med att säga att det är väldigt konstigt om man menar att det är för studenternas bästa de inte ska få ta på sig lån, eftersom de sedan är tvungna att betala tillbaka dem. Då undrar man om Patrik Forslund menar att studenterna inte använder det de lånar till något vettigt, utan det är bara ett problem sedan när de ska betala tillbaka det. Rimligast för att minska skuldbördan är att öka studiebidraget, alltså bidragsdelen av studiemedlet. Vi har ett väldigt bra förslag i Miljöpartiet om 900 kronor, som också är finansierat. Patrik Forslund nämner att vi har det mest generösa systemet och goda möjligheter för studenter att ha jobb och få extra studiebidrag och extra studielån. Möjligheterna att få extra studiebidrag och extra studielån skulle jag gärna vilja veta vari de består. Jag känner inte till några sådana, eller så kanske jag missuppfattade frågan. Jag tycker ändå att jag har relativt goda kunskaper i detta efter att ha suttit i Studiesociala kommittén. Slutligen vill jag bara säga att det gläder mig att även Patrik Forslund menar att det rimliga när man pratar om rättssäkerhet är att utgå från de enskilda, i detta fall studenterna. Men det är ingen rättssäkerhetsaspekt att eventuellt inte få saker som man ändå har rätt till. Det är inte rättssäkerhet i ett samhälle att någon har rätt att hålla inne något som du kanske ändå har rätt att få, och så kan du dessutom inte överklaga det. Det är inte rättssäkerhet, och det gagnar inte de studerande. Det gagnar särskilt inte dem som kommer från studieovana hem, en andel som vi - trodde jag - vill öka.

Fru talman! När jag gick hit till kammaren i dag trodde jag att debatten skulle handla om propositionen och betänkandet, som syftar till att av dem som inte sköter sina återbetalningar ska pengarna kunna krävas tillbaka tydligare och enklare och att de som inte studerar på heltid inte heller ska ha studiemedel på heltid. Det trodde jag att debatten skulle handla om. Men snabbt gick det över till att Vänsterpartiet och Miljöpartiet ville prata olika nivåer på studiestöd och studiebidrag, nämligen hur mycket pengar man ska få om man pluggar. Och det kan vi absolut göra. Det brukar vi ju göra i debatterna om de andra propositionerna och betänkandena som vi har här i kammaren, och det brukar alltid gå ut på samma sak: Socialdemokraterna tycker ingenting - det kanske är därför de inte är här i dag. Vänsterpartiet har högst bidragssumma, 900 kronor per månad men ofinansierat - det var kanske därför de gick härifrån. Miljöpartiet, som är det enda av partierna som har sitt bidrag finansierat, har 900 kronor medan Vänstern har 690 kronor i månaden. Problemet är bara att ingenting av det här nämns när ni ska presentera det i stort, sammanföra det, slutförhandla det och finansiera det på riktigt, nämligen i er gemensamma motion. Där stod det ingenting om studiemedel. Det måste betyda att med Alliansens politik får man höjt bidrag, höjd lånedel och höjt fribelopp med 30 procent, trots att det är en finansiell kris fortfarande ute i Europa. Samtidigt skärper vi systemet så att CSN får ökade möjligheter att dra in pengarna från dem som inte sköter sina skuldåterbetalningar till statskassan igen. Mot Alliansens tydliga politik på studiestödsområdet står den samlade oppositionen som har tre olika förslag, inte debatterar betänkandena på rätt plats och i rätt tid, inte finansierar förslagen, inte presenterar dem i sin gemensamma budgetmotion och inte ens närvarar i kammaren. Det känns lite oseriöst, måste jag säga.