Förskolan

Herr talman! Vi vill från Socialdemokraternas sida förstärka förskolans kunskapsuppdrag för att ge alla barn en mer jämlik skolstart. Det ska finnas personal med utbildning med kompetens i barns språkutveckling vid alla förskolor under hela förskoletiden. Under vår regeringstid tillförde vi 6 000 tjänster till förskolan genom ett riktat statsbidrag. Mindre barngrupper och stöd till barn med särskilda behov är ambitionen och målsättningen. Vi vill ta till vara barns nyfikenhet och lust att lära i förskolan. Barn som har intresse av och mognad för att lära sig läsa och skriva redan i förskolan ska ha rätt till och möjlighet att göra det under ledning av utbildade pedagoger. Vi vill kvalitetssäkra all förskoleverksamhet, oavsett form och huvudman, och skapa garantier för att verksamheten följer läroplanen och har utbildad personal. Vi avvisar bestämt ett system med förskolepeng utan kvalitetskrav eftersom man då riskerar att fler barn börjar skolan utan de nödvändiga grunderna för kunskapsinhämtande. Vi vill göra en avstämning av alla barns språkutveckling före skolstart för att ge förutsättningar att omedelbart sätta in extra insatser i de skolor och klasser som har störst behov. Vi vill att förskoleklassen ska bli en del av ny tioårig obligatorisk grundskola samtidigt som samverkan och samarbetet mellan personal i förskola och skola stärks. Det bör vara naturligt för såväl förskollärare att arbeta i skolan som för grundskollärare att ha hela eller delar av sin tjänst i förskolan. Förskollärarnas ansvar för pedagogiken ska tydliggöras. Det måste också skapas en grund för ett starkare pedagogiskt ledarskap i förskolan. Det måste bli mer pedagogik och mindre administration i ledarskapet. Vi vill ge alla barn gedigna kunskaper i att läsa, skriva och räkna. Samtidigt kräver kunskapssamhället så mycket mer. Insikter om globalisering, klimathot, informationsteknologins utveckling är exempel på ny kunskap som måste få större utrymme i skolan tillsammans med nyckelkompetens som självständigt tänkande, kreativt skapande i grupp, kommunikativ förmåga och entreprenörskap. Sådant här måste naturligtvis också påverka förskolans verksamhet. Vi vill ge den nya tioåriga grundskolan en ny läroplan och nya kursplaner anpassade till dagens och morgondagens samhälle. Vi vill öppna för nya ämnen och nya kunskaper men behålla de grundläggande värden som präglar dagens läroplan. Vi vill skärpa nuvarande lagstiftning, skollagen, för att tydliggöra barnens rätt till omsorg på kvällar, nätter och helger. De som arbetar på obekväma tider ska inte behöva flytta för att få jobb. Cirka hälften av landets kommuner erbjuder i dag inte omsorg på obekväma tider. Jag vill också understryka att svensk förskola har bra kvalitet, är unik, uppskattad av barn och föräldrar, lägger grunden för det livslånga lärandet och har en helhet där leken är grunden för lärandet. Det här är en framgångsrik modell som röner stort internationellt intresse. Den är bra för barnen och skapar en bra grund för skolan. En rad undersökningar visar att barn som gått i förskolan får bättre resultat i skolan. Förskolan är något vi ska framhäva som en positiv del av den svenska välfärdsmodellen, och den uppskattas oerhört mycket utomlands och bland föräldrar och barn. Socialdemokratin har en kvalitetsmässigt bra förskola riktad till alla barn som sitt mål. Maxtaxan som finansierades via ett särskilt statsbidrag är för oss ett första steg mot en avgiftsfri förskola. När avgiftsfriheten är införd har förskolan samma grundläggande förutsättningar som grund- och gymnasieskolan. Nu förstår jag naturligtvis att detta inte är aktuellt med den typ av regering vi har i dag, men det är ändå viktigt för oss att framhäva detta som ett mål. Förskolan har också en viktig roll i integrationsarbetet. För invandrarbarn har förskolan en särskild roll för att de ska klara en bra språkutveckling. Barn med goda kunskaper i sitt modersmål har lättare att lära sig svenska. Stöd för barn med ett annat modersmål än svenska är därför viktigt, särskilt för de yngsta barnen som utvecklar språk och identitet. Förskolan har en mycket viktig roll på denna punkt. Kommunerna måste erbjuda modersmålsstöd. Rekryteringsinsatser måste också genomföras för att öka intresset för att arbeta i förskolan. Det handlar om en rad insatser: uppgradering av status, utbildning, lön och inflytande, fortbildning och karriärmöjligheter. Det krävs en nationell kompetens- och fortbildningsstrategi. Förskolans yrken är oerhört viktiga, eftersom de handlar om grunden för det livslånga lärandet. Det finns i dag en rad hot mot den svenska förskolan. Den fria etableringsrätten försvårar kommunernas planering och undergräver kvalitetssatsningar i förskolan. Ekonomiska resurser förs då från förskolor till nyetablerade enskilda skolor. Vi anser att kommunerna ska ha beslutanderätten i samband med etableringar. Vårdnadsbidraget och barnomsorgspengen är också sådant som kommer att dra pengar ur förskolan. Det i sin tur får effekter för kvaliteten. Regeringen är beredd att genomföra vårdnadsbidraget utan att ha gjort en ordentlig konsekvensanalys när det gäller de ekonomiska effekterna för kommuner och förskolor. Detta har bland annat kritiserats hårt av Lärarförbundet, men regeringen och ansvarig minister har inte kunnat ge några relevanta svar. Vi anser att det inte finns någon motsättning mellan föräldrarnas tid med barnen och tiden på förskolan. Barnen behöver båda delarna! Ett av de grundläggande problemen med vårdnadsbidraget är att det kommer att skapa en situation där invandrarbarn i ökad utsträckning blir kvar i hemmen. De går miste om nödvändig språkutveckling och språkträning. Det har blivit på det sättet i Norge, och det finns ingen anledning att tro att det blir på ett annat sätt i Sverige. Den andra sidan av vårdnadsbidraget är att det i kombination med avdragsrätten för hushållsnära tjänster hos välbeställda familjer kan ge underlag för anställande av barnflicka. Cementera invandrarbarn i hemmen och se till att de som är mest välbeställda kan ha barnflicka - så ser verkligheten ut när det gäller vårdnadsbidraget. Regeringen gör också förskolan mindre viktig. Varför är förskollärarna inte med i Lärarlyftet? Det tycker jag är märkligt. Regeringen tänker också avskaffa jämbördigheten mellan utbildning till förskollärare och övriga lärare. Är det bra kvalitet? Är det ett sätt att framhäva förskolan? Naturligtvis inte. Samtidigt försvinner forskningsmöjligheterna när det gäller förskollärarutbildningen. Det kommer naturligtvis att minska forskningsinsatserna när det gäller barnen i de yngre åldrarna och deras förutsättningar. Regeringen försämrar förskolans ekonomiska förutsättningar, riskerar att slita sönder den med en rad system som vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng, saknar helhetssyn på det livslånga lärandet, graderar ned förskollärarutbildningen och stoppar forskning. Det saknas en genomtänkt linje och en fungerande helhet. Man säger att man vill satsa på förskolan, men det talade ordet motsvarar inte verkligheten. Man säger en sak men gör en annan. Vi står bakom alla socialdemokratiska reservationer men markerar nu med att yrka bifall till reservationerna 1, 2, 5, 6 och 8.

Herr talman! Enligt skollagen har kommuner inte någon generell skyldighet att erbjuda barnomsorg utanför det som kallas "normal arbetstid på dagtid och under vardagar". I stället är det upp till varje kommun att välja om och i så fall på vilka villkor barnomsorg ska erbjudas på obekväm arbetstid. Lagens antaganden om vad som är normalt stämmer dåligt med verkligheten. Allt högre krav på service dygnet runt, sju dagar i veckan betyder att allt fler jobb måste utföras utanför kontorstid. Allra mest har arbetstidens förläggning ändrats för LO-medlemmar, av vilka hälften av kvinnorna och en tredjedel av männen har obekväm eller oregelbunden arbetstid. Dessutom växer en tredjedel av barnen i Sverige i dag upp med ensamstående föräldrar. Om det normala alltså antas vara att det i varje familj finns två föräldrar som jobbar mellan åtta och fem finns det ganska gott om undantag. Statistiken talar sitt tydliga språk om hur pass illa anpassad den kommunala barnomsorgen är till de rådande förhållandena. Rapporten från TCO förra veckan visar, precis som Peter Hultqvist sade tidigare, att bara hälften av Sveriges 290 kommuner erbjuder barnomsorg på obekväm arbetstid. Bara 40 kommuner erbjuder barnomsorg dygnets alla timmar. De kommuner som inte erbjuder barnomsorg på obekväm arbetstid uppger lite olika skäl. Det är allt från att det inte finns någon efterfrågan alls till att man säger sig inte ha råd. Den undersökning som TCO har gjort redovisar bara kommunernas svar. Vi vet alltså inte hur föräldrarnas faktiska efterfrågan eller behov ser ut. Men att det är för dyrt att erbjuda barnomsorg utanför kontorstid måste ses i ljuset av vad det kostar att inte göra det, och vem är det som får betala det priset? Alternativen till kommunal barnomsorg är att förlita sig på anhöriga eller att köpa barnpassningen som privata tjänster. Den första lösningen kräver att det faktiskt finns personer i närheten som kan och vill göra ett sådant åtagande, vilket det ju långt ifrån alltid gör. Återstår då att köpa privat omsorg, som Lena Adelsohn Liljeroth förespråkade under frågestunden. Sveriges Yrkesmusikerförbund har räknat ut vad det skulle kosta att köpa barnomsorg sju timmar per kväll fyra kvällar i veckan från ett privat företag. Efter den skattereduktion som får göras för de så kallade hushållsnära tjänsterna blir kostnaden drygt 30 000 kronor i månaden. Om en person i stället anställs direkt av familjen blir kostnaden ungefär 17 500 kronor i månaden. Det ska jämföras med maxtaxan i den kommunala barnomsorgen som är runt 1 200 kronor. Det betyder en mellanskillnad på 16 000-28 000 kronor. Vilken eller vilka föräldrar har råd med det? Arbetssökande föräldrar riskerar också att hamna i en fullkomligt orimlig situation om de erbjuds jobb med obekväma arbetstider. Regelverket i a-kassan tar nämligen inte hänsyn till om kommunen erbjuder barnomsorg utanför kontorstid. Tackar man nej till ett anvisat jobb därför att det inte går att orda barntillsynen förlorar man alltså sin a-kassa. Det är naturligtvis fullkomligt oacceptabelt att föräldrar och barn ska straffas ekonomiskt därför att de råkar bo i en kommun som inte erbjuder barnomsorg när den behövs. Skollagen måste ändras så att den stämmer överens med hur dagens arbets- och familjeliv faktiskt ser ut. Ska vi nå målen om likvärdiga villkor för alla barn, jämställdhet i arbetslivet och allas rätt till egen försörjning måste barn med föräldrar som arbetar utanför kontorstid garanteras sin rätt till subventionerad och kvalificerad barnomsorg. Jag yrkar därför bifall till reservation 6. Herr talman! En av de mest centrala jämställdhetsfrågorna är hur kvinnor och män ska förmås fördela ansvar för hem och barn lika. Högerregeringen kallar det skattefinansierade vårdnadsbidraget för valfrihet för barnfamiljerna att ordna sin barnomsorg. Det är självklart struntprat. Bidraget går inte att leva på. I praktiken förutsätts att den som stannar hemma blir försörjd av någon annan. Det är alltså bara familjer med två föräldrar som ens kan överväga att utnyttja det här bidraget. All tidigare erfarenhet visar dessutom att det blir kvinnorna som stannar hemma och därmed blir beroende av män för sin försörjning. Bidraget kommer också att stjäla resurser från den kommunala barnomsorgen, vilket självklart kommer att ha effekter på kvaliteten. Risken är uppenbar att vårdnadsbidraget på sikt kommer att utgöra ett billigt alternativ för många kommuner jämfört med att satsa på att bygga ut barnomsorgen och verka för mindre barngrupper. Ytterligare ett slag som undergräver kvaliteten i förskolan är den så kallade fria etableringsrätten som tar viktiga ekonomiska resurser från barnen och försvårar kommunernas planeringsarbete. För oss i Vänsterpartiet är det centralt att använda samhällets resurser för att öka jämställdheten och den gemensamma välfärden. Därför är vi självklart emot reformer som så uppenbart motverkar de här målen. Herr talman! Andelen barn som får modersmålsstöd i förskolan har sjunkit drastiskt. Under 1980-talet fick omkring 60 procent av barnen med fler språk än svenska modersmålsstöd. Den siffran var 2005 nere på 14 procent. Bara var fjärde kommun erbjuder modersmålsstöd. En orsak är att det riktade statsbidraget togs bort i början av 1980-talet, samtidigt som kommunernas ekonomi försämrades. Därmed är modersmålsundervisningen ofta lägst prioriterad vid resursfördelningen. Närmare 50 000 barn i förskolan talar ett eller fler språk än svenska. Det är allvarligt att modersmålsstödet inte prioriteras trots att forskning visar att barn med utländsk bakgrund som har goda kunskaper i sitt förstaspråk, som har god kännedom om sin bakgrund och som vistas i flerspråkiga miljöer har bättre möjligheter att lära sig svenska, men även att utveckla färdigheter inom andra områden. Särskilt viktigt är stödet för de yngsta barnen, som är i färd med att utveckla språk och identitet. Flerspråkighet är en fördel för barnet genom att det ger möjlighet att prata direkt med för barnet viktiga personer som exempelvis släkt som inte talar svenska eller som kanske inte ens bor i Sverige. Men det är också en tillgång för samhället. I läroplanen för förskolan står att "förskolan skall lägga stor vikt vid att stimulera varje barns språkutveckling och uppmuntra och ta till vara barnets nyfikenhet och intresse för den skriftspråkliga världen. Barn med utländsk bakgrund som utvecklar sitt modersmål får bättre möjligheter att lära sig svenska och även utveckla kunskaper inom andra områden. Förskolan skall medverka till att barn med annat modersmål än svenska får möjlighet att både utveckla det svenska språket och sitt modersmål." I samma läroplan anges också att förskolan kan bidra till att barn som tillhör de nationella minoriteterna och barn med utländsk bakgrund får stöd att utveckla en flerkulturell tillhörighet. Men verklighetens drastiska minskning av modersmålsstödet visar att detta inte räcker. I förskolan finns i dag barn som är födda i Sverige och som har flera modersmål inklusive svenska. För dessa barn är modersmålsstödet också viktigt. Vi ska möjliggöra flerspråkighet tidigt i åldrarna. Det gör barn inte bara smartare utan är också en fråga om identitet. Ett sätt att underlätta för förskolan att ge barn modersmålsstöd är att anställa mer personal så att mer tid kan ägnas åt varje barn. Men mer personal i förskolan är inte en tillräcklig åtgärd för att stärka modersmålsstödet i förskolan. Enligt Skolverkets inspektionsrapporter handlar det också om att personalen inte känner till vilka skyldigheter kommunerna har. Därför vill vi ändra skrivningarna i läroplanen för förskolan till en bindande skrivning så att kommunerna och förskolorna blir skyldiga att erbjuda modersmålsstöd. Därmed yrkar jag också bifall till reservation 10.

Herr talman! För säkerhets skull börjar jag med, så att jag inte glömmer bort det, att lägga fram mina yrkanden. Naturligtvis står Miljöpartiet bakom samtliga reservationer där vi finns med, men för tids vinnande yrkar vi bifall enbart till reservation nr 6 om barnomsorg på obekväm arbetstid. När man åker utomlands eller träffar människor från andra länder blir man lite uppmärksam på en del saker vi kan vara stolta över i Sverige. Förskolan tillhör absolut dem. Utskottet var på en intressant studieresa i Sydkorea och Japan under januari. Det gav en del att tänka på i det hänseendet. Dessutom hade jag förmånen att efteråt få prata en hel del med min sons sambo som kommer från Japan. När jag förklarade för henne hur bland annat förskolan och skolan är uppbyggd var det idel förvåning. Det var förvåning över att kvinnor faktiskt har möjligheten till ett eget liv och förvåning över att det finns bra sätt att låta barn utvecklas utanför hemmet. När jag tittar vidare iakttar jag också till exempel utvecklingen i Tyskland. En kristdemokratisk familjeminister driver nu igenom barnomsorg i form av utbyggd förskola och pappamånader. För första gången på länge vänder Tysklands födelsetal uppåt eftersom kvinnorna får möjlighet till eget liv. Den kristdemokratiska ministern har inte gjort det här utan motstånd i de egna partileden. Det är väl tur för henne att hon har lyckats att få ett så snabbt resultat, annars hade hon nog inte kunnat sitta kvar. Det är intressant hur andra länder tar efter den utveckling vi har här i Sverige. Det är intressant hur vi kan vidareutveckla detta. Vi kan säkert stå länge här i kväll och berätta om positiva exempel. När jag har tittat på de motioner som vi ska debattera i kväll finns det en fråga som jag vill lyfta fram och som båda föregående talare har lyft fram. Det gäller barnomsorg på obekväm arbetstid. Om vi ser på hur vårt samhälle utvecklas är det den frågan som står på tur. Jag blir förvånad över det svar som majoriteten i utskottet har skrivit och som jag inte förstår. Det kommer säkert kloka förklaringar, men jag begriper för mitt liv inte vad en barnomsorgspeng kommer att göra åt barnomsorg på obekväm arbetstid - såvida inte denna barnomsorgspeng är väldigt hög. Det kan den naturligtvis vara, och det finns säkert kloka synpunkter. Jag har själv varit med om en vända i Miljöpartiet. Jag kan ärligt medge att vi från början inte alls var förtjusta i barnomsorg på obekväm arbetstid. Jag var själv i den mycket intressanta situationen att å ena sidan förhandla i riksdagen i frågan och inte vilja ha ett lagkrav och å andra sidan som kommunalråd i Södertälje vara med och inrätta barnomsorg på obekväm arbetstid. Vi såg att våra kommuninvånare behövde detta. Vi såg att ett modernt samhälle bygger på tider utanför den reglerade arbetstiden. Det är inte ur ett barnperspektiv en försvarlig hantering att låta barnen åka karusell mellan släkt och vänner. Barnen behöver trygghet. Den tryggheten kan samhället ge dem vid obekväm arbetstid. I Södertälje arbetar man antingen på Scania, Astra eller inom sjukvården - de största arbetsgivarna som det här kan gälla. Det här har lett till att vi i Miljöpartiet har ändrat oss och säger att vi starkt förespråkar att ändra skollagen på den punkten. Vi ska skriva in en rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid. Det här är nästa steg som måste tas. Vi vet också att det finns enskilda motioner från medlemmar i alla allianspartier om att införa detta. Då blir jag förvånad över denna hänvisning till barnomsorgspengen. Nu vet jag inte exakt hur denna kommer att se ut. Jag har inte kunnat utläsa det vare sig här eller i några andra papper. Det vore intressant med ett besked i kväll om det här innebär en barnomsorgspeng för barnomsorg på obekväm arbetstid. Jag tror att många medlemmar framför allt inom TCO, som har drivit kravet hårt, vore intresserade av ett sådant svar. Det här rimmar inte heller med alliansens politik. Ni skapar ett utanförskap på detta sätt. Det är ett utanförskap både för barnen, som hamnar i en otrygg situation, och för någon part av föräldrarna, oftast kvinnorna, som inte kan utföra det arbete som de annars har och som de vill bidra med i samhället. För Miljöpartiet är det här en viktig del i förskolans utveckling. Vi ska ur ett barnperspektiv se på om vi kan ge barnen den tryggheten att de även under kvällar och nätter kan få reglerad och trygg omsorg som de vet att de kan återvända till alla de kvällar då antingen mamma eller pappa arbetar för att försörja sig. Det vore intressant att få veta mer om detta. Jag hoppas att vi kan får svar i kväll. Därmed, herr talman, vill jag avsluta mitt anförande och hoppas på ett svar i frågan så att den barnomsorg och förskola som vi är stolta över i Sverige kan fortsätta att utvecklas positivt för barnens skull.

Herr talman! Har ni liksom jag hämtat och lämnat barn på förskolan under ett stort antal år? Jag ställer frågan till oss alla här inne men också till andra som lyssnar. Vilken erfarenhet har vi av den svenska förskolan? Min erfarenhet är god. Visst fanns det dagar när något av barnen kunde stå i fönstret och gråta och tycka att det var alldeles bedrövligt att man var tvungen att lämna en tidig morgon. Men fler var väl de eftermiddagar då det inte alls var så populärt att mamma kom och hämtade sina barn i förskolan. Det var en så fantastiskt fin verksamhet som främjade utvecklingen på många olika sätt. Då ville varken Elina eller Kalle avbryta leken för att följa med hem. Det fanns många viktiga personer. Det är viktiga personer i människors liv oavsett om de finns i förskolan eller i någon annan form av barnomsorg. Viktiga personer i mina barns liv hette Kristina, Ritva och Karina. Det var i princip bara kvinnor. Det var inte många män på förskolan. De ledde en pedagogisk verksamhet med leken som redskap som var ett viktigt första steg i mina barn lärande. Dokumentationen av barnens arbete var fantastisk att följa. Alliansregeringen lyfter i alla sammanhang fram betydelsen av att satsa tidigt. För att öka kvaliteten i den svenska förskolan aviserar regeringen i budget för 2008 tydligare mål i förskolans läroplan, en regelbunden nationell kvalitetsgranskning och ökade möjligheter till fortbildning för förskollärare. Det blir också ett led i att stärka förskolans pedagogiska uppdrag. Herr talman! I år är det tio år sedan läroplanen för förskolan infördes. Det är en ganska tunn skrift på cirka tio sidor men med ett på många sätt mycket bra innehåll. Man nämner betydelsen av språkutvecklingen, som vi har hört om tidigare i debatten, men också den tidiga matematikinlärningen - inte på det sätt som man har när man börjar grundskolan utan med förskolans pedagogik som förtecken. Vi vet att barns språkfönster står på vid gavel vid tre års ålder. Det finns spännande förskolor som arbetar för att barn ska få två starka språk. Regeringen planerar nu för allmän förskola för alla barn från tre års ålder. Förskolan har vi hört mycket gott om. Det finns ett starkt stöd för den svenska förskolan bland många föräldrar. Man är mycket nöjd med den verksamhet man har sina barn i. Det handlar om både den dagliga omsorgen, den pedagogiska utvecklingen, möjligheten till utelek och naturupplevelser, miljökunskap, entreprenörskap - som har nämnts - och också en början till det egna lärandet. För Centerpartiet och alliansregeringen är kvalitet genom hela skolsystemet en viktig faktor, från förskola till högskola. Vad är då bra kvalitet? Som jag ser det är det när man ser varje enskilt barn. Det är duktiga människor som leder verksamheten både när det gäller omsorg och pedagogik och som skapar stimulerande och spännande situationer och miljöer som främjar barns utveckling. Personalens förmåga att förstå och samspela med barnet är oerhört viktig. Därför vill vi också stärka stödet till förskollärarnas fortbildning. Vi vill också förtydliga uppdraget och poängtera samspelet mellan förskola och hem. Det är föräldrarna som har ansvaret för sina barns fostran och utveckling, men här kan förskolan docka vid när föräldrarna lämnar sina barn på förskolan. Därför är kontakten mellan hem och förskola viktig. När jag tittar på de motionsyrkanden som finns slås jag av att det inte är mycket nytt som kommer. Mycket av det positiva som man lyfter fram finns redan på många sätt framskrivet i läroplaner och andra styrdokument för förskolan. Det jag kan se är möjligtvis en rädsla för att skapa en valfrihet för föräldrar och familjer att under barnens tidiga år ha den barnomsorg som man tycker passar den situation man själv är i. Därför är jag glad att vi har en förskola i absolut världsklass, som alliansregeringen fortsätter att stärka på många olika sätt, och att vi öppnar med frivilligt vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng som tillsammans med den fria etableringsrätten kan vara en del av det svar som Mats Pertoft efterfrågade när det gällde barnomsorg också på obekväm arbetstid. Jag blir bekymrad när vi inte i ett land som Sverige, med så stora olikheter på många olika sätt, kan främja en valfrihet och en möjlighet för föräldrar att välja sina liv. Vi vet att många upplever stora svårigheter med att få vardagspusslet att gå ihop. Därför har alliansregeringen på många olika sätt ansträngt sig för att människor ska få en större möjlighet att välja sina liv. Jag har redan nämnt en del insatser på barnomsorgsområdet, men jag skulle också vilja lyfta fram hushållsnära tjänster och andra delar som gör det möjligt för människor att ha ett större inflytande över hur man utformar sitt liv. Med dessa synpunkter vill jag för Centerpartiets del yrka bifall till förslaget i UbU7 och avslag på motionerna.

Herr talman! I dag kom det en TCO-rapport till alla riksdagens ledamöter. Där konstateras att cirka hälften av landets kommuner erbjuder barnomsorg på obekväm arbetstid. Det är orimligt att yrkesarbetande föräldrar med obekväm arbetstid måste överväga att flytta för att det inte finns omsorg för barnen när de arbetar. Arbetssökande inom en mängd yrken kan inte söka jobb i ett stort antal kommuner eftersom barnomsorgsfrågan inte är löst. Detta är inte rimligt. Vi anser att skollagen måste ses över för att på ett distinkt sätt tydliggöra barnens rätt till omsorg på kvällar, nätter och helger och för att på det sättet också skapa en valfrihet för familjerna och föräldrarna. Hittills har regeringen inte varit beredd att vidta några åtgärder. Jag har i interpellationsdebatter i detta ämne tidigare fått besked från Björklund att hans utgångspunkt i detta arbete är att det inte är önskvärt att införa någon generell rätt till kommunal barnomsorg på obekväm arbetstid. Oavsett hur man motiverar och hur man förklarar, om man inte är beredd att ta steget att tydliggöra detta, vara distinkt i en ny skollag och se över denna punkt så blir det inget och får ingen effekt i praktiken. Tänker ni göra något på denna punkt eller inte? Har ni påverkats av debatten eller inte? Är ni beredda att på något sätt stärka detta så att kommunerna agerar i denna riktning?

Herr talman! När det gäller barnomsorg på obekväm arbetstid nämnde jag i mitt anförande att det med en del av de åtgärder som vi planerar finns en större möjlighet att som förälder kunna välja barnomsorg också på obekväm arbetstid. Med fri etableringsrätt kan man också tänka sig att det finns möjlighet att förskolor öppnar som har andra öppettider än den ordinarie förskolan. För det ska väl sägas att det oftast är barnomsorg på den obekväma arbetstiden som det handlar om. Det pågår ett arbete med skollagen. Men vi kan också se att hälften av landets kommuner har valt att ha barnomsorg på obekväm arbetstid. Självklart är det också en viktig faktor när det gäller att attrahera människor att bosätta sig i olika kommuner. Det är ett kommunalt ansvar. För mig är det viktigt att kommunerna också tar sitt ansvar när det gäller den barnomsorg och det arbetsliv som man eftertraktar att ha i de kommuner där man har ansvaret.

Herr talman! För mig är det viktiga att familjernas valfrihet finns över hela landet och att barnens möjligheter till bra omsorg finns över hela landet. När du, Ulrika Carlsson, nämner den fria etableringsrätten som ett alternativ tror jag att den har en ytterst marginell effekt i det verkliga livet. Man ska ta TCO:s uppmaning på allvar. Kommunerna saboterar arbetslinjen. Bryr sig regeringen? Det är en intressant fråga. Jag tycker inte att man bryr sig. Dina svar, Ulrika Carlsson, är för allmänt hållna. Björklund har ett mycket tydligt motstånd mot att göra något när det gäller den kommunala sektorn. Frågan är om det är rimligt att detta ska vara en fråga enbart för kommunerna. Någonstans måste det också finnas ett nationellt ansvar som bottnar i att alla ska ha rätt till barnomsorg på obekväma tider. Skiftarbete finns spritt över hela landet. Därför ska man också möta upp mot de behoven över hela landet. Man måste på denna punkt ha en regering som orkar handla. Vi trodde från början på den här linjen och att det skulle kunna gå att få kommunerna att genomföra detta av egen kraft. Vi trodde att lagen, som den är utformad i dag, var tillräcklig. Men vi upptäckte att så är inte fallet. Under förra mandatperioden fanns ett visst motstånd från Miljöpartiet på denna punkt. Men nu är jag glad att Mats Pertoft har gett besked att de har ändrat sig utifrån en upplevelse av hur verkligheten fungerar på denna punkt. Jag hoppas att ni tar till er dessa synpunkter och inser att det krävs ett betydligt distinktare och tydligare agerande från alliansens sida om man ska lösa detta problem. Jag kan bara konstatera att vi annars kommer att stå här nästa år igen och året därpå och tala om de här sakerna, utan att det har hänt särskilt mycket.

Herr talman! Peter Hultqvist har ett starkt engagemang för de här frågorna, det är alldeles uppenbart. Jag vet inte om det är i opposition som han har upptäckt att den lagstiftning som finns inte är helt tillräcklig och att det är något som man väljer att ta upp. Det är viktigt att det är ett kommunalt ansvar att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid med tanke på det arbetsliv man har. För mig är det märkligt att allt ska ske uppifrån och att fri etableringsrätt negligeras som ett sätt att minska kvaliteten i stället för att man ser att fri etableringsrätt kan vara en möjlighet att ytterligare utveckla den svenska förskolan både när det gäller den pedagogiska delen och när det gäller barnomsorgen. Barnomsorgspengen kan föräldrar använda för barnomsorg på obekväm arbetstid. För oss i alliansen är det viktigt att vi har en bra barnomsorg och en bra förskola som täcker både de behov som barn har av en bra verksamhet och de behov som föräldrar har. Därför ser vi med tillförsikt an att många av de förslag som vi har lämnat kommer att leda till en bättre verksamhet.

Herr talman! Jag ska fortsätta på samma spår. Om jag inte hade haft en man som kunde hämta eller om inte riksdagen erbjöd den barnverksamhet som man har hade jag inte kunnat fullfölja mitt uppdrag här och jag hade inte kunnat vara med på någon av debatterna i kväll. Vi måste se hur situationen ser ut för många som är LO-anslutna och TCO-anslutna. Arbetssituationen ser väldigt annorlunda ut. Man hänvisar i betänkandet till 15 år gamla dokument när man vet att arbetsmarknaden på 15 år har ändrats ganska drastiskt, särskilt när det gäller arbetstidens förläggning. En regering som så hårt framhärdar med arbetslinjen borde i konsekvensens namn se till att barnomsorgen inte blir ett arbetshinder. Inget av det som Ulrika Carlsson hänvisar till med barnomsorgspeng och fri etablering garanterar ju att man får barnomsorg och att man inte ska tvingas säga nej till ett arbete och därmed gå miste om sin a-kassa på grund av att barnomsorg inte erbjuds i kommunen. I dag står det i skollagen om kommunernas skyldighet, men det står tydligen inte tillräckligt starkt. Regeringsrätten har ju fällt domslutet att kommunen inte är skyldig i tillräckligt stor utsträckning. Det behöver vi förändra. Det är ju inte något nytt som vi ålägger kommunerna. Vi stärker föräldrarnas rätt till barnomsorg och att det ska erbjudas om man inte kan ordna det på något annat sätt.

Herr talman! Även om arbetslivet har förändrats på många sätt under senare år har vården och industrin haft obekväm arbetstid under många år. Det är inte en helt ny fråga. I hälften av landets kommuner finns det också barnomsorg på obekväm arbetstid, och man har sett behovet av det. För mig är det viktigt att varje kommunpolitiker tar ansvar för näringsliv och arbetsliv - både offentligt och privat - och gör det möjligt för både kvinnor och män att arbeta även i andra verksamheter och att man på olika sätt underlättar när det inte finns möjlighet för människor att själva ordna en lösning. Det ska finnas möjlighet att ta del av annan barnomsorg. Om vi ska gå därifrån till att skriva in det i skollagen får vi se under den beredning som pågår. Det finns ett starkt stöd för att lösa det på olika sätt. Vi har visat på en större mångfald av möjligheter att lösa det på olika sätt.

Herr talman! Nej, Ulrika Carlsson, ni har faktiskt inte visat andra sätt att lösa det. Det finns ingen garanti. Barnomsorgspengen garanterar inte att man blir erbjuden barnomsorg på obekväm arbetstid. Den fria etableringsrätten för förskolor garanterar inte heller det. Det enda som kan garantera barnomsorg på obekväm arbetstid är att man tar del av det som Regeringsrätten har sagt och lär sig av det. Skollagen är inte tillräckligt stark på den här punkten; därför måste vi förstärka föräldrars rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid. Visst har vården och industrin funnits tidigare med skiftarbete och så vidare, men vi vet också att behovet har ökat. Arbetstidens förläggning har gjort att behovet av barnomsorg på obekväma eller oregelbundna tider har ökat. Samtidigt vet vi att många kommuner som tidigare har haft nattöppen barnomsorg har lagt ned av olika skäl, bland annat ekonomiska som man själv anger. Det är tydligt att det behövs lite mer ansträngning än vad Ulrika Carlsson och regeringspartierna visar.

Herr talman! Rossana påpekar att det skulle finnas en garanti. Vi öppnar möjligheten för människor att lösa detta på olika sätt. För oss är det viktigt. Det behöver lösas. Barnomsorg på obekväm arbetstid är en stor fråga. Den behöver kunna lösas på olika sätt framöver. Jag har pekat på ett antal punkter där vi är med och hjälper familjer med olika typer av lösningar. Barnomsorgspengen kan öppna för olika typer av flerfamiljslösningar som på ett positivt sätt också vidgar de nätverk som familjerna behöver ha. Det framförs många gånger i debatten att man inte har närhet till släkt och familj så att man där kan få hjälp med att ta hand om barnen när man jobbar. På det här sättet öppnar vi för att stärka andra sociala nätverk som kan byggas upp. Jag tycker att det känns bra.

Herr talman! Även jag vill fråga Ulrika Carlsson om barnomsorg på obekväm arbetstid. Jag ställde frågan redan i mitt inledningsanförande. Jag hörde nu tydligt att vi är överens om bilden av framtiden, att det faktiskt är en annorlunda situation i dag med det individualiserade samhället. Man flyttar mer. Man bor inte tillsammans med släkt och vänner på samma sätt som tidigare. Jag är undrande över de möjligheter som Ulrika Carlsson pekar på. Jag har själv erfarenhet av en hel del fristående verksamhet. Jag har grundat åtminstone en enskild förskola. Jag förstår inte det här riktigt. Det gäller också barnomsorgspengen, såvida inte alliansen tänker sig någon helt ny konstruktion. Vanligtvis ersätter man fristående alternativ eller pengasystem utifrån de vedertagna kommunala kostnaderna. Det innebär att i en kommun som inte har barnomsorg på obekväm arbetstid lär man inte kunna ersätta den utifrån en kommunal kostnad, såvida man inte vill betala på löpande räkning till den enskilda verksamheten. Är det barnomsorgspeng på löpande räkning? Jag förstår inte riktigt hur man har tänkt. Jag vill inte trakassera Ulrika Carlsson med detta, men jag tror att alliansen måste tänka till rejält om man ska ta denna fråga på allvar. Det krävs helt andra lösningar om man inte är beredd att lagstifta. Jag rekommenderar att tänka om och lagstifta om rätten till barnomsorg på obekväm arbetstid. Vi har gjort den resan i Miljöpartiet Det är det enda som håller. Allt annat fungerar inte.

Herr talman! Jag har gett ett antal svar. Som Mats Pertoft mycket riktigt nämner finns det ett antal svar. Men som jag också sade tidigare finns det stora utmaningar i detta. En stor utmaning är kommunerna bland annat som arbetsgivare, där man har en stor del av verksamheten på obekväm arbetstid. Men i en framtid kan vi se arbetskraftsbrist av olika slag. Då vill det till att kommunerna är attraktiva i fråga om boende och service. Jag tycker att det är viktigt att vi faktiskt öppnar för många olika alternativ. Människor vill inte lösa det på samma sätt. Därför har alliansregeringen tagit det på allvar och ger möjligheter till olika lösningar för människor genom barnomsorgspeng och genom fri etableringsrätt. Men vi ska inte ta bort uppmaningen i skollagen att anordna barnomsorg också på obekväm arbetstid. Det kommer att vara en viktig framtidsfråga för kommunerna om de vill vara attraktiva att bo och leva i att de också kan ge sina invånare service av olika slag. Därför öppnar vi för att det kan bli en bredd i denna service och i det utbud som man behöver eftersom arbetslivet blir alltmer diversifierat på olika sätt. Människor kommer kanske att välja att leva sina liv delvis olika framöver när det inte bara finns ett alternativ att hålla sig till.

Herr talman! Om något parti uppskattar många alternativ är det väl Miljöpartiet. Vi brukar slåss väldigt envist för det på skolområdet. Problemet med de alternativ som Ulrika Carlsson tar upp här är att inget fungerar. Vi efterlyser därför någonting som tydligt ger föräldrarna, och framför allt barnen, den tryggheten och möjligheten att de kan räkna med någon sorts barnomsorg som är reglerad på obekväm arbetstid. Det måste till. Varken etableringsrätten eller barnomsorgspengen tror jag löser det. Jag måste ändå påpeka att det är märkligt att en regering som är beredd att lagstifta - i skollagen - specifikt om att man ska kunna beslagta mobiltelefoner i skolan inte är beredd att ge barnen den trygghet som de behöver när deras föräldrar jobbar. Nog kan man diskutera delegationer, kommunal frihet och allt sådant, men någon måtta måste det vara på storleksförhållandena. Jag menar att för dessa barn och deras föräldrar är detta en väldigt viktig fråga. Den är viktigare än mycket annat. Jag var inte emot att man i skolan ska få beslagta mobiltelefoner. Men jag tycker att när det gäller storleksförhållanden är detta en mycket större fråga för barnen.

Herr talman! Alliansregeringen jobbar för att ge människor möjlighet att göra olika val i livet, för familjer att göra olika val. Genom den fria etableringsrätten, genom barnomsorgspengen och genom avdrag för hushållsnära tjänster visar vi gång på gång hur vi öppnar för möjligheter och att det inte bara finns ett alternativ. Vi ger människor möjligheter att välja olika sätt för att få vardagspusslet att gå ihop. Men därmed inte sagt att jag inte menar att det är ett problem när det gäller barnomsorg på obekväm arbetstid. Hälften av Sveriges kommuner har det, och jag tror att det kommer att vara en viktig faktor för de kommuner som inte har det att se över detta framöver för att bli attraktiva. Jag tycker att man som kommun tar det ansvaret för sina invånare. För alliansregeringen och för Centerpartiet är det viktigt att människor kan ordna sina liv på olika sätt men att de ges möjlighet att lösa de problem som de har. Det är klart att vi också tycker att det är oerhört viktigt när det gäller arbetslinjen och så vidare. Därför krävs det ännu tydligare av kommunerna att de är med och ger människor möjligheter att arbeta också på andra tider än kontorstid.

Herr talman! När jag var på väg att lägga mig häromkvällen gjorde jag som jag tyvärr ofta gör och fastnade framför tv:n i stället. Det var Discovery Channel som hade ett väldigt fascinerande program om hur den mänskliga hjärnan fungerar. Den här gången handlade det specifikt om hur barns hjärnor utvecklas. Det som berörde mig mest i detta program var en ganska tragisk och sorglig historia om en ensamstående förälder som förmodligen på grund av psykiska problem aldrig hade pratat med sin dotter och inte utväxlat ett enda ord. Dessutom hade dottern hållits hemma så att hon aldrig hade fått träffa någon annan. Först när flickan var i sjuårsåldern upptäcktes detta, och hon kunde knappast prata över huvud taget. Det som gjorde det ännu mer tragiskt var att psykologer och hjärnforskare som var med i detta program förklarade att det inte heller går att ta igen den tid som har gått förlorad. Man konstaterade att om hjärnan inte får den stimulans och den trygghet som behövs, då stängs helt enkelt dessa funktioner av. Då är de permanent stängda. Det var högst oklart om denna flicka någonsin skulle lära sig att prata över hvuud taget. Detta är så klart ingen ny kunskap, och detta exempel är extremt. Men jag tycker att det blixtbelyser någonting som också delvis kan ha politiska konsekvenser. Politik handlar väldigt ofta om att vi diskuterar att vi ska ge människor en andra chans. Det handlar om att vi måste kompensera för det som har gått fel och ge människor nya verktyg och nya förutsättningar för att komma tillbaka. Men detta exempel, även om det är extremt, tyder på att det också finns politiska områden där man måste göra ganska rätt från början. Forskare är överens om att stimulans i tidig ålder gör att man också kan prestera bättre i livet längre fram. Det är klart att i ett samhälle som vårt där föräldrars bakgrund och utbildning spelar en allt större roll för hur skolresultaten blir framöver blir detta ännu viktigare. Med rätt kunskaper och med stimulans kan vi både utjämna livschanser och ge alla barn förutsättningar att lyckas. Vi är många som tycker att förskolan är viktig, och vi har, som många har varit inne på, onekligen kommit ganska långt. Det som i någon mening började nästan som ett komplement till hemmafruar och låg under socialnämnder under väldigt lång tid håller på att bli, och är, en naturlig del av utbildningsväsendet. Vi har förstått att förskolan har denna potential att stimulera barns naturliga lust att lära även om potentialen inte alltid utnyttjas fullt ut. Jag tror att nästan alla som hittills har varit uppe i denna debatt har poängterat detta. Många har sett detta och vittnat om att man berättar om det i andra länder också. Det intressanta är att det dessutom sker över hela det politiska spektrumet. Den som slog upp tidningen för ungefär ett år sedan kunde konstatera att det brittiska konservativa Torypartiets partiledare David Cameron hade varit på Sverigebesök. En av de saker som han gjorde var att besöka en pappagrupp på en förskola och också lära sig mer om hur den nya borgerliga regeringens jämställdhetsbonus skulle kunna fungera för att ta med sig erfarenheter hem till Storbritannien. Det är också ett intressant exempel. När det dyker upp gäster som vill lära sig mer om hur barnomsorg i Sverige fungerar berättar vi förstås om det som fungerar bra. Vi berättar om forskningen om att barn som har gått i förskolan presterar bättre än andra i skolan längre fram. Vi berättar om hur förskola och bra barnomsorg både kan förbereda barnen på livet och såklart ge föräldrarna möjlighet att kombinera arbetsliv och familjeliv. Men när vi får besök talar vi kanske inte lika mycket om de problem som finns. För det finns ju problem. Det är problem som behandlas bland annat i de motioner som vi talar om i dag. Det är alltifrån bristande valfrihet, brist på mångfald till att vi inte tillräckligt väl lyckas utnyttja den potential som finns när man stimulerar barns lust att lära. Det sker också många satsningar när regeringen genomför sin familjepolitiska reform under mandatperioden. Det pedagogiska inslaget i förskolan ökar. Genom att vi förtydligar läroplanen och ger förskollärarna ett tydligt pedagogiskt uppdrag - det verkar bra att andra också är med på den båten - och genom ett lekfullt lärande över huvud taget lyckas vi just med att lägga grunden till att fler barn lyckas i skolan längre fram. Det är positivt på många sätt. Men det kanske är allra mest positivt för dem som behöver särskilt stöd. Vi vet att ju tidigare vi upptäcker särskilda behov eller dolda handikapp, desto tidigare kan vi också sätta in resurser och rätt typ av hjälp. När rätten till allmän förskola utvidgas ser vi också effektivt till att fler barn än tidigare får tillgång till pedagogisk verksamhet. Sedan är det så att ingen modell, hur bra den än är, kan passa alla barn. Här tog vi redan under den förra mandatperioden ett nytt steg när vi med Miljöpartiets hjälp också kunde införa etableringsfrihet för enskilda förskolor och fritidshem. Nu går vi vidare och utvidgar denna etableringsfrihet och inför en barnomsorgspeng som gör att vi snart på allvar kan tala om verklig mångfald, valfrihet och kvalitet i barnomsorgen. Det blir ett sätt för oss att möta familjers skiftande behov när de själva kan välja den typ av verksamhet som de tycker är lämplig för just sina barn. Till detta kommer de andra delarna av den familjepolitiska reformen med både jämställdhetsbonus för att uppmuntra till delat ansvar i familjen och ett vårdnadsbidrag för dem som känner att de faktiskt vill ha möjlighet att stanna hemma lite längre med sina barn. Herr talman! När man diskuterar barnomsorg får jag ibland känslan av att det är helt olika världsbilder som står mot varandra när exemplen kommer upp. Om man ska hårdra det lite grann kan man ibland höra föräldrar som tycker att de vill uppfostra ett underbarn som helst ska lära sig att läsa innan det har lärt sig gå. På andra sidan står de som tycker att barn måste få vara barn och att barnomsorg ska präglas bara av lekfullhet och ingenting annat. Det är klart att den politiska utmaningen inte bara handlar om att försöka kombinera detta utan delvis också om att man kanske kan göra båda delarna. Vi kan se den fantastiska potential som finns i alla barn över huvud taget och samtidigt se behovet av en trygg och lekfull miljö där barnen får utvecklas i egen takt. Vi kan konstatera att pedagogik tidigt är både bra och viktigt och samtidigt ha förståelse för de föräldrar som uttrycker en vilja om att vara hemma lite längre med sina barn. I grund och botten tror jag att det är precis så som vi människor fungerar. Föräldrar som vill skapa ett underbarn och de som bara vill ha lek kanske trots allt tillhör undantagen. Det är inte antingen-eller - det är inte svart eller vitt - utan det är både-och. Man vill ha både lek och lärande. Det finns kanske ytterligare en politisk lärdom att dra. En viss före detta statsminister i det här landet lär på 1960-talet ha sagt att skolan ska vara den spjutspets som formar den socialistiska människan - om jag nu minns rätt. I dag har vi - tack och lov! - gett upp den typen av försök att forma människor i ideologiska modeller. Poängen är ju att människor vill flera saker samtidigt. Deras önskemål passar inte alltid in i en och samma modell. I förskoledebatten, herr talman, betyder ett sådant synsätt att vi måste släppa alla påhittade motsättningar mellan pedagogik och omsorg och kanske ännu mer påhittade och konstlade motsättningar mellan mångfald och kvalitet. Tvärtom är valfrihet en förutsättning för en kvalitativ barnomsorg där familjer känner att just deras önskemål faktiskt spelar roll och har betydelse. Härmed yrkar jag bifall till utskottets förslag i det betänkande som vi nu diskuterar. Jag tycker att det ges en god bild av hur vi går vidare i de här frågorna. Många av detaljerna faller självklart på plats inom ramen för arbetet med den nya skollagen, men färdriktningen ligger klar: Vi förstärker kvaliteten. Vi ökar valfriheten. Vi stimulerar mångfalden. Vi stärker förskolans pedagogiska uppdrag. Men vi gör detta fullt medvetna om att familjer ser olika ut och om att de inte har samma önskemål.

Herr talman! Det har konstaterats att förskolan har positiva varaktiga effekter på skolarbetet. Tioåringar som har gått i förskola uppvisar bättre läs- och skrivfärdigheter än övriga barn. Pirls 2006 och PISA 2003 visar att förskolan har den typen av effekter. Dessutom är det gynnsamt för barnen att börja före tre års ålder. Vårdnadsbidraget står i motsats till detta. Det cementerar fast invandrarbarn som behöver språkutveckling i hemmen. De får en sämre start i skolan; det visar erfarenheter från Norge. Den andra linjen är att vårdnadsbidraget blir en finansieringshjälp för anställande av barnflicka i välbeställda familjer. Kombinationen med avdragsrätt för hushållsnära tjänster öppnar för detta. Finansieringen ska kommun och förskola står för, men ingen ordentlig kostnadsanalys är gjord. I Lärarförbundets yttrande över regeringens förslag på den här punkten står det så här: Att kunna ta ställning till de ekonomiska konsekvenserna av ett så dåligt utrett förslag är omöjligt. Förslaget bör därför utredas grundligare med en fullödig beskrivning av de kommunalekonomiska effekterna, till exempel genom att beskriva hur vårdnadsbidrag kan slå i olika typkommuner. Inte minst saknas en analys av hur vårdnadsbidraget kommer att påverka förskolans resurser samt vilka vårdnadsbidragets effekter blir när det samordnas med avdragsrätten för hushållsnära tjänster. Det här saknas alltså i regeringens underlag och förslag. Att det är dåligt genomtänkt och dåligt förberett och att det här inte står på solid och stabil grund är väl vad som kan sägas om detta. Vad avser ni att göra åt det här? Ska ni driva igenom en politik och ett förslag där man inte vet hur det hela slutar?

Herr talman! Vi ska kanske börja med att konstatera att det inte föreligger något förslag om att ersätta all barnomsorg i Sverige med vårdnadsbidraget. Det ska vi kanske ha klart för oss. Ibland när jag lyssnar på oppositionen tycker jag att det är ungefär den bilden man försöker måla upp. Åtta av tio barn i åldersgruppen ett-fem år har, brukar man säga, en del av sin vardag i förskolan. Det är klart att det kommer att vara så också framöver även om ett frivilligt vårdnadsbidrag införs. Det är en möjlighet och ett litet erkännande till de föräldrar som vill tillbringa lite mer tid med sina barn. Jag har väldigt svårt att förstå att det skulle vara ett problem. Jag förstår att man från oppositionens sida gör allt man kan här. Vartenda exempel försöker man få till ett motargument. Jag förstår att man är emot systemet. Man är ju emot valfrihet. Det är vad det i grunden handlar om. Om det sedan finns kommuner där man väljer att tro på det här systemet och att det kan ge en liten möjlighet för de föräldrar som ändå tycker att det skulle vara värdefullt har jag svårt att se några problem med det. Jag skulle i stället vilja fråga Peter Hultqvist: Varför är det ett så stort problem att föräldrarna själva får en liten extra möjlighet att bestämma hur de vill göra?

Herr talman! Först kan jag bara konstatera att Oskar Öholm här hittar på vad det är för bevekelsegrunder vi har. Det är ingen som har trott att vårdnadsbidraget ska ersätta all förskola. Det har jag aldrig sagt, och jag kan inte komma på att någon annan heller har sagt det, så den typen av fantasibilder tycker jag att vi kan lämna därhän. Däremot tycker jag att det i högsta grad är relevant att peka på det jag nyss läste upp ur Lärarförbundets yttrande om den dåliga ekonomiska grund som förslaget vilar på. Det är bristande analyser, ja, en frånvaro av analyser. Ni ska genomföra någonting som inte står på solid grund. Oskar Öholm, du klarar inte ens av att kommentera den biten. Det tycker jag är mycket intressant och dessutom allvarligt. Det var också intressant att läsa tidningen Kupé där Anders Borg intervjuas. Det står så här: Anders Borg tycker inte om alliansregeringens vårdnadsbidrag. Ändå kommer han som finansminister att vara med och genomföra förslaget som går ut på att framför allt kvinnor får bidrag för att vara hemma och ta hand om barnen. Vårdnadsbidraget går helt emot andra saker han tror på, till exempel viss jämställdhetsbonus och inte minst feminismen. Landets finansminister som sitter med i den moderatledda regeringen och som är en partivän till dig ska nu alltså genomföra en politik som han inte tror på. Var står du i det här dramat? Tror du på detta eller tror du inte på det? Tar du avstånd från Anders Borg?

Herr talman! Anledningen till mitt konstaterande i början av förra inlägget, att det inte finns något förslag om att ersätta all barnomsorg med vårdnadsbidraget, är att jag ibland får den uppfattningen när jag lyssnar på oppositionen. Man fokuserar väldigt tydligt på den här frågan. Viktigt att poängtera är också att det här är en del i ett större paket. I en annan del finns det en jämställdhetsbonus. I ytterligare en annan finns det en barnomsorgspeng för ökad valfrihet och ett ökat inslag av pedagogisk verksamhet i skolan. Alla de här delarna samverkar. Syftet är att skapa ett system där man själv har lite större möjligheter att påverka. Jag tror att man kan ha som en politisk idé, vilket jag tycker att vi har, att människor själva ska få avgöra hur de ska lägga ihop sitt livspussel. Det är klart att en variant är att ha som politisk idé att Peter Hultqvist ska lägga pusslet åt dem. Vi har valt det första alternativet. Det finns ett par kommuner där man redan har gjort försök och där man inte alls har sett de skrämseleffekter som Peter Hultqvist refererar till. Ta Nacka till exempel! Där har man genomfört systemet. Men man tar exempel och hävdar att det bara är kvinnor som kommer att utnyttja det här. I Nacka var det väl till 14 procent män som utnyttjade detta. Mig veterligt är det väl nästan mer än det är i någon annan form av barnomsorg i Sverige, så jag har svårt att se också det argumentet. Jag förstår att remissinstanser har olika synpunkter. Men på de ställen där detta har testats har man inte sett nämnda effekter. Det är en liten del att man får möjlighet till lite större valfrihet och lite större möjligheter att bestämma själv.

Herr talman! Under de senaste månaderna har vi haft många debatter om förskolan. Tyvärr har nästan alla de debatterna på ett eller annat sätt i stället landat i vårdnadsbidraget. När Peter Hultqvist höll sitt huvudanförande satt räknade jag ut att ungefär 25 procent av Peter Hultqvists talartid upptogs av vårdnadsbidraget. Det är lite synd, för förskolan är värd en egen debatt. Förskolan är värd en debatt om hur vi ser till att dess kvalitet kan öka. Det är också värt att ha en debatt där vi funderar på hur vi kan genomföra politiska reformer som är sådana att vi ser till att det blir en bättre vardag i förskolan. Det är också värt att föra en debatt om hur vi ser till att fler ungdomar söker sig till förskolläraryrket. Även den debatten är viktig. Vi diskuterar gärna vårdnadsbidraget exempelvis. Men låt inte hela förskoledebatten och hela debatten om kvaliteten i förskolan fastna i en debatt om vårdnadsbidraget! Regeringen har en bred reformagenda för hela utbildningsväsendet och för förskolan. Nästa riksmöte kommer en proposition om ökad kvalitet i förskolan. Förhoppningsvis kan mycket av det som vi där föreslår genomföras under 2009. Det handlar om att höja kvaliteten i förskolan. Det handlar om att höja de pedagogiska visionerna beträffande förskolan. Precis som tidigare talare varit inne på vet vi ju att barn har fantastiska möjligheter att lära sig, inte minst under de allra tidigaste åren. Vi ska också bygga vidare på tanken om lekfullt lärande därför att vi vet att det är bästa sättet att ge pedagogisk stimulans. Vidare ska vi fundera på hur man ser till att den pedagogiska stimulansen finns i alla förskolor därför att vi ser att likvärdigheten måste stärkas. Kvalitetsgranskningen ska också öka. När det gäller de reformer som vi ser framför oss ska den allmänna förskolan införas inte bara för fyra-fem-åringar utan också för treåringar för att fler på så sätt ska få tillgång till förskolans pedagogiska verksamhet. Vidare inför vi den barnomsorgspeng som tidigare i dag flitigt diskuterats därför att därmed ökar chansen att få fler människor att välja det alternativ som passar just deras familjesituation och deras barn. Vi funderar på hur man får tydligare mål i förskolans läroplan, därför att vi tror att det är viktigt att ta vara på de möjligheter som barn har i de tidiga åldrarna. Vi funderar på att öka inspektionen, därför att vi vill se till att likvärdigheten är bra. Vi vet att de allra flesta förskolor fungerar väldigt bra, medan det är några förskoleavdelningar som behöver bli bättre. Vi kommer att förtydliga förskolans läroplan så att det blir väldigt tydligt att det är de högskoleutbildade förskollärarna som har det pedagogiska ansvaret i förskolan. Det tror jag är en viktig kvalitetshöjning. Vi kommer att förändra lärarutbildningen så att förskollärarna får en egen identitet. På så sätt tror vi att vi kan bryta den trend som vi har just nu, att för få söker sig till förskollärarutbildningen och att det är problem med att rekrytera förskollärare till förskolan. Vi kommer att förtydliga det pedagogiska ledarskapet, därför att vi vet att ledarskapet är viktigt i förskolan. Vi kommer också att se till att förskolecheferna får en chans att gå rektorsutbildningen. Låt mig ställa frågan till oppositionen: Kommer ni att stödja en sådan reformagenda? Kommer ni att se till att vi får ett brett stöd i den här kammaren för att genomföra dessa viktiga kvalitetsförbättringar i förskolan? Har ni dessutom flera idéer, var i så fall vänliga och lämna dem i debatten så att vi kan ta ställning dem också! Vi är nämligen övertygade om att Sverige behöver en reformpolitik också på förskolans område. Trots att så mycket fungerar bra, tror vi att mycket kan bli ännu bättre. Herr talman! När man tittar på reservationerna blir man ibland lite bekymrad. Jag läser till exempel att oppositionen har enats om följande mening: Ett naturligt led för att utveckla samarbetet om barnen borde vara att barnavårdscentralerna och skolhälsovården samarbetar kring förskolebarnen och skolbarnen, allt för barnens bästa. Jag har i och för sig ingen invändning mot det. Men jag funderar på var föräldrarna är. Det måste ju också finnas ett samarbete med familjerna, med föräldrarna, om man ska få en bra samling kring barnet för barnets bästa. Vart tog föräldrarna vägen i era resonemang? Jag tror att vi har ett viktigt samhällsproblem i Sverige, att många föräldrar tar för lite ansvar för sina barns uppväxt. Den här typen av politik, den här typen av formuleringar och den här typen av ideologi stärker den trenden. Var är föräldrarna? Samma sak är det med barnomsorg på obekväm tid. Vad betyder det? Vad är det ni föreslår? Ni säger lite flummigt att det måste förtydligas i skollagen. Men vad ska stå i skollagen? Hur skarpt ska kravet vara? Hur mycket kostar detta? Är det kommunen eller staten som ska bestämma? Ni måste bli mycket mer konkreta för att det ska vara trovärdigt. Det ni inte gjorde tidigare måste ni vara väldigt konkreta med nu för att det ska bli trovärdigt över huvud taget. I reservation 8, herr talman, skriver man så här: Det största orosmolnet för förskolan är att regeringen vill införa ett kommunalt vårdnadsbidrag. Återigen är det denna fixering. Men, handen på hjärtat Peter Hultqvist, är det inte ett större problem att det är svårt att rekrytera förskollärare? Är det inte ett större problem att för få människor söker sig till förskollärarutbildningen, att det är problem med att hitta förskollärare att anställa i förskolorna? Och, handen på hjärtat Rossana Dinamarca som också har undertecknat reservationen, är det inte ett större problem att vi på många håll har stora barngrupper i förskolan? Är det inte ett större problem att barn får tinnitus därför att de går i stora barngrupper i lokaler som inte är anpassade för förskolan? Varför denna fokus på vårdnadsbidraget? Varför säga att det är det största orosmolnet på förskolans kvalitetshimmel när det finns så många andra problem? Så blir det när den egna retoriken blir viktigare än verkligheten. Förskolan är mycket viktig. I de undersökningar som görs av svensk förskola får den mycket starkt stöd bland dem som använder den, men den kan bli ännu bättre. Det är en viktig utgångspunkt. Därför jobbar regeringen och vi i alliansen just nu med en hel del reformer som vi försöker genomföra, för vi tror att de är viktiga. Oppositionen verkar mest upptagen av retorik. Vi förändrar verkligheten.

Herr talman! Att kunna ta ställning till de ekonomiska konsekvenserna av ett så dåligt utrett förslag är omöjligt. Inte minst saknas en analys av hur vårdnadsbidraget kommer att påverka förskolans resurser. Det här skriver Lärarförbundet, och jag läste upp det tidigare. Tycker du, Christer Nylander, att det här är synpunkter som är fullständigt irrelevanta som man inte bryr sig om över huvud taget? Är du beredd att säga att Lärarförbundet har totalt fel och att det behöver man inte bry sig om? Anledningen till att vi diskuterar vårdnadsbidraget är att det får konsekvenser för förskolan, men ni orkar inte ens utreda konsekvenserna. Och du står här och pratar om att det inte berör förskolan. Det tycker jag är verklighetsfrämmande. Förskolans status behöver uppgraderas, och det behövs mer personal och satsning på utbildning. Men varför var inte förskollärarna med i Lärarlyftet? Det var ingen bra signal att man skilde ut dem från Lärarlyftet. Varför avskaffa jämbördighet mellan förskollärarutbildning och övrig lärarutbildning? Varför stoppa forskningsmöjligheterna på förskollärarutbildningen? Det här är väl inga uppgraderingsåtgärder när det gäller förskolan. Intrycket blir att förskolan är mindre viktig än den övriga skolan. Varför ser vi hela tiden den här uppdelningen i regeringens politik? Vi anser att den svenska förskolan är bra. Den är ett internationellt föredöme. Därför behöver man vara tydlig med att den ska vara jämbördig med skolan och dess insatser. Sedan skriver vi att kommunerna har skyldighet. Det är det vi är ute efter när det gäller omsorg på obekväm arbetstid. Men varför kan inte ni ställa upp och försöka göra någonting ordentligt på den här punkten för en gångs skull? Det som ni presenterar leder inte till resultat. Erfarenheten och praktiken måste leda till att man drar någon slutsats. Därför vill vi nu ta ut steglängden och se till att den här frågan blir löst, så att det blir en reell valfrihet för dem som jobbar på obekväm arbetstid.

Herr talman! Låt mig börja bakifrån. Kommunerna ska vara skyldiga att genomföra barnomsorg på obekväm arbetstid. Men var finns er kostnadsbedömning av detta? Har ni räknat på vad detta innebär? Inte vill ni väl att denna kammare ska fatta beslut om något som inte är kostnadsberäknat? Det är exakt samma resonemang och retorik som ni använder om vårt förslag om vårdnadsbidrag. Skillnaden är att kostnaderna för vårdnadsbidraget inte går att beräkna exakt, därför att det kan man inte göra i en värld där man inte i förväg vet exakt vad människor kommer att välja. Så länge människor har frihet att välja saker och ting, kan man inte exakt förutsäga vilka som kommer att använda det ena eller det andra systemet. Därför är det också omöjligt att göra en exakt beräkning av vårdnadsbidragets ekonomiska effekter. Likväl kan man säga att för varje barn som lämnar förskolan för att föräldrarna väljer vårdnadsbidraget - jag tror att ganska få kommer att göra det - minskar också behovet av förskolans resurser. Jag förstår egentligen inte den beräkning som ni själva säger att ni gör, därför att de allra flesta kommuner ger pengar utifrån hur många barn som går i förskolan. Minskar antalet barn i förskolan på grund av att någon väljer någon annan barnomsorgsform eller om det föds för få barn, minskar naturligtvis också de pengar som förskolan totalt sett får. Men det minskar inte det belopp som förskolan får per barn. Förskollärarutbildningen, Peter Hultqvist, är den bra nu? Effekten av den reform av lärarutbildningen som har gjorts har blivit att väldigt få söker till förskollärarutbildningen, att det är väldigt svårt i många kommuner att rekrytera förskollärare, att förskollärare faktiskt är ett av de yrken där det är störst brist i Sverige i dag. Är det bra nu? Vi försöker genomföra en ny förändring av lärarutbildningen, därför att vi ser just den bristen. Vad är ert alternativ? Är det att köra på i gamla fotspår? Att köra på i gamla traktorspår löser inte detta problem.

Herr talman! Christer Nylander blandar och ger som det passar hans egna intressen. Vi föreslår att man ska se över den lagstiftning som finns nu i syfte att kommunerna ska vara skyldiga att ordna barnomsorg på obekväm arbetstid. Vi ger också ett andrum för att lösa de ekonomiska frågorna. Så ser sanningen ut om vårt förslag om barnomsorg på obekväm arbetstid. Däremot kan man inte vara förhindrad att ge en inriktning. Men ni lägger i ett slutgiltigt skarpt läge fram ett förslag om vårdnadsbidrag där de ekonomiska analyserna inte är gjorda. Den kritik som Lärarförbundet riktar i en mycket skarp skrivning negligerar ni och försöker prata bort. Detta att blanda och ge så att det passar ens egna syften brukar aldrig hålla i konfrontationen med verkligheten. Jag har mycket svårt att tänka mig att man skulle kunna föreslå något liknande som man nu gör när det gäller förskollärarutbildningen om det hade varit ett mansdominerat yrke. Det är en nedgradering av förskollärarutbildningen. Vi behöver kvalificerade förskollärare. Det som man ska gripa sig an i stället för att, som ni gör, nedgradera detta är arbetsmiljö, arbetstider och lön. Sådant avgör i dag till skolans fördel, och det gör att många väljer skolutbildningen i stället för förskollärarutbildningen. Angrip de reella problemen! Semester är också en sådan fråga som spelar in. Det är intressant att se vad som händer ur ett jämställdhetsperspektiv. I en kvinnodominerad bransch kan man göra en nedgradering, men det hade man inte gjort om det hade varit män som hade dominerat det hela. Förskolläraryrket ska inte vara försett med återvändsgränder. Det ska vara ett utvecklande, stimulerande yrke med många möjligheter. Då måste man ta arbetsmiljö, arbetstider, semester och lön på allvar. Då rekryterar man fler personer, och då får man också fler att fullfölja utbildningen.

Herr talman! Peter Hultqvist sade att man skulle angripa de reella problemen som finns i förskolan: arbetsmiljö, lön och dessutom fortbildning. Det är detta som i dag har gjort att vi i dag har förskollärarbrist. Hade Peter Hultqvist haft möjlighet att svara i ett inlägg till hade jag frågat varför han och Socialdemokraterna inte försökte genomföra detta under förra mandatperioden. Den brist vi ser nu är en skuld som vi bär på sedan många år. De som lyssnade på debatten tidigare i dag blir nog lite förvånade nu. Nu drar ju Peter Hultqvist tillbaka mycket av det han har sagt tidigare. Nu var det inget löfte att man skulle få nattomsorg. Det var inget löfte att skollagen skulle förändras. Det var bara att man skulle se över, och därför behöver man inte göra några kostnadsberäkningar. Att lappa och laga efter hur argumenten faller håller inte. Vårdnadsbidraget genomförs ju dessutom av kommunerna. Jag förutsätter att de kommuner som väljer att genomföra det också gör kostnadsberäkningar. Jag förutsätter det. Däremot är det väldigt svårt att göra det så länge man inte vet exakt hur människor kommer att välja i framtiden, och det är jag glad att man inte vet. När det gäller frågan om förskollärarnas utbildning vill jag svara: Nej, det är ingen nedgradering. Tvärtom ger vi dem en tydlig egen status och en tydlig egen profil på lärarutbildningen. Det är ingen kortare utbildning. De ska gå tre och ett halvt år, precis om nu. Det är bara det att de får en tydlig egen identitet. Vi tror att detta är en riktig väg att gå. Vi har sett att det sätt man har skött det på tidigare inte har fungerat. För få personer har sökt till förskollärarutbildningen. För få människor söker sig till förskolläraryrket, och det är ett av de stora kvalitetshoten mot förskolan framöver. Detta försöker vi göra något åt. Ni vill köra vidare i gamla hjulspår.

Herr talman! I går presenterade TCO sitt pappaindex, som jag tror att de kallar det. Med den takt som man där kunde se att föräldraledighet togs ut skulle det vara 211 år kvar till jämställdhet. Vårdnadsbidraget gör ju inte att det kommer att gå snabbare heller. Det är just kvinnorna som vi kan se är de som i störst utsträckning stannar hemma med vårdnadsbidrag. Dessutom krävs det att man är två föräldrar i familjen varav den ena kan försörja mamman, kvinnan. Därför är det viktigt att prata om vårdnadsbidrag. Vi ser hellre att man använder de pengar som den här regeringen lägger på vårdnadsbidrag till att just göra det som Christer Nylander talade om i sitt anförande, nämligen att minska grupperna, öka kvaliteten, anställa mer personal och göra utbildningen längre även för förskollärarna. Det finns en mängd olika saker som vi hellre skulle använda de pengar till som man nu använder för en mycket begränsad grupp som dessutom motverkar jämställdhet. Christer Nylander pratar om föräldrarnas ansvar och kopplar det till den nattöppna barnomsorgen. Men det är ju ni som så stenhårt driver arbetslinjen och gör det omöjligt för föräldrar att försörja sig om de inte har barnomsorg! När ni nu så hårt driver arbetslinjen är det också ni som har skyldigheten att se till att det också finns möjligheter för föräldrar att kunna tacka ja till de jobb som kan vara aktuella. Regeringsrätten visar att skollagens nuvarande skrivning inte är tillräckligt tydlig, vilket vi kanske trodde tidigare. Det har visat sig att det inte är så. Då är det väl självklart att vi också ser över skollagens skrivningar så att det faktiskt blir barns rätt till barnomsorg oavsett vilken tid det handlar om.

Herr talman! Låt mig rätta en sak. När jag talade om föräldrars ansvar var det inte kopplat till barnomsorg på obekväm arbetstid, utan det var kopplat till er reservation 4 om samarbete mellan förskola och skola. Ni säger att kostnaden för vårdnadsbidraget är jättestor samtidigt som ni säger att ni inte har någon aning om hur stor kostnaden blir. Den argumentationen hänger inte ihop. Jag håller med Rossana Dinamarca om att de siffror som nu kommer i pappaindexet är väldigt oroande. Jag skulle vilja att det utvecklas mycket snabbare. Jag är bekymrad över detta. Det är en anledning till att vi nu genomför en ganska kraftfull familjepolitisk reform, en valfrihetsreform för föräldrarna. Den innehåller fyra olika delar. Den innehåller den viktiga jämställdhetsbonusen, som jag tror kommer att innebära att fler pappor stannar hemma. Den innebär kvalitet i förskolan, som också detta är viktigt ur jämställdhetssynpunkt. Den innebär vårdnadsbidrag, och den innehåller barnomsorgspengen. Allt detta ska ses som ett paket, och jag tror att det är bra både för jämställdheten och för föräldrarnas valfrihet. När det gäller nattomsorg i övrigt tycker jag att mina kolleger har svarat bra. Jag tycker egentligen att alla kommuner ska ge den ersättningen, men som riksdagspolitiker måste man fundera på vad riksdagen ska besluta om och vad kommunerna ska besluta om. Jag tycker inte att det är alldeles enkelt alltid. Ibland tycker jag att staten ska ta över mer beslutanderätt. Men det finns trots allt något som heter kommunalt självstyre, och då ska vi också fundera över var gränsen går mellan det staten ska besluta om och det kommunerna själva ska ta ansvar för. Frågan om barnomsorg vid obekväm arbetstid är just en sådan fråga, där vi uppenbarligen har kommit fram till olika linjer.

Herr talman! Då måste jag fråga Christer Nylander om han är beredd att göra undantag i a-kassereglerna för de föräldrar som inte blir erbjudna barnomsorg på oregelbunden arbetstid. Om man inte härifrån tänker ta ansvar för att kommunerna faktiskt ska tillhandahålla sådan barnomsorg måste man rimligen - det ju är ni som nationellt bestämmer hur hårt arbetslinjen ska drivas - göra undantag för de föräldrar som inte blir erbjudna barnomsorg och därför tvingas tacka nej till arbeten. Det är den enda slutsats jag kan dra. Oavsett hur mycket vårdnadsbidraget kommer att kosta är det felsatsade pengar. Jag kan inte förstå hur Christer Nylander här kan säga att det skulle vara en del i jämställdhetssatsningen. På vilket sätt skulle det vara det? Vi vet att det är en mycket stor andel kvinnor som kommer att ta ut vårdnadsbidrag. Oskar Öholm nämnde förut den fantastiska siffran 14 procent män som tog ut detta i Nacka. Det är väl knappast något att hoppa jämfota av glädje över? När det gäller skollagen undrar jag vad Christer Nylander anser om det som i dag står i den. Syftet med skollagen var ju att barn ska ha rätt till omsorg kvällar, nätter och helger då man inte kan ordna detta på annat sätt. Det är så det står i dag. Tycker man inte att detta är viktigt längre? Nu börjar man prata om att man inte ska tvinga kommunerna och så vidare. Detta är ju den skrivning som har varit och som nu har visat sig inte vara tillräckligt stark. Man är alltså inte intresserad av att se till att skollagen följs.

Herr talman! Det pågår just nu en översyn av skollagen. Vi får väl se hur den exakta formuleringen på detta område blir. Jag skulle gissa att vi får återkomma i vidare debatter i den här frågan framöver. Jag ska vara mycket ärlig på denna punkt och säga att jag tycker att det är svårt att säga vad som ska vara kommunalt uppdrag och vad som ska vara statligt. I just den här frågan finns det goda argument för både det ena och det andra. Som folkpartist uppmanar jag mina kommunala folkpartikolleger att införa den här möjligheten. Vi tycker att den är viktig för att familjerna ska få sitt livspussel att gå ihop. Samtidigt har man naturligtvis också ett eget ansvar som familj för att försöka lösa detta. Vårdnadsbidraget är en del i ett stort paket. Jag tycker att balansen i det paketet är bra. Det innehåller viktiga politiska förslag som både stärker förskolans kvalitet, ökar jämställdheten och dessutom ger familjerna en ökad valfrihet. Jag beklagar att ytterligare ett replikskifte har gått utan att vi har fokuserat på vad vi i riksdagen kan göra för att stärka den pedagogiska kvaliteten i förskolan. Jag tycker att förskolan är värd en debatt. Som politiker i utbildningsutskottet måste vi klara av att föra en debatt om förskolans kvalitet och om hur vi kan förbättra det pedagogiska innehållet i förskolan och inte bara fokusera på ett par saker som delvis är intressanta men som gör att vi missar mycket av det andra som måste göras.

Herr talman! I FN:s deklaration om barns rättigheter står det att barnens bästa ska komma i första rummet. För mig och Kristdemokraterna är det en självklar ledstjärna i allt politiskt arbete. Barn ska aldrig behöva stå tillbaka för vuxnas rättigheter, och barnets bästa får aldrig offras för att nå ett politiskt mål, hur angeläget det än kan vara. De allra flesta föräldrar, herr talman, vill i dag kombinera sitt föräldraskap med arbete. Det är ingen lätt uppgift att få livspusslet att gå ihop. För oss kristdemokrater är det självklart att det är statens och kommunernas uppgift att underlätta familjernas vardag genom att utforma bidragssystem och verksamheter utifrån barnets, familjens och föräldrarnas behov. Det handlar om att ge föräldrarna rätt till en ökad valfrihet, att lösa omsorgen på det sätt som föräldrarna anser vara det bästa för sig och sin familj och för barnen. Politiska beslut får inte användas som påtryckningsmedel för att tvinga föräldrar att göra de val som politiska makthavare anser vara de rätta. Herr talman! Sverige har kanske världens bästa och mest utbyggda förskola. Den är tillgänglig för alla barn och har en utbildad och engagerad personal. Själv har jag arbetat många år i förskolan, och jag är mycket glad för de åren. Det är en verksamhet som vi ska vara stolta över och som ska utvecklas och stärkas för framtiden. I det arbetet är vi kristdemokrater djupt engagerade. Den viktigaste satsningen för att stärka kvaliteten på förskolan är naturligtvis satsningen på personalen. Personalens kompetens är avgörande för verksamhetens innehåll och därmed kvaliteten. Det handlar om såväl förskollärare som barnskötare. Personalen är väldigt viktig för verksamheten. Tillsammans utvecklar de förskolans två ben: den pedagogiska verksamheten och omsorgen. Förskolans kvalitet får aldrig mätas utifrån barnets prestationer. Målen måste handla om lärande genom lek och trygg omsorg. Det är en pedagogisk verksamhet som erbjuder barnen en trygg och stimulerande miljö på detta område. Jag blev ganska förvånad över att Mats Pertoft var överraskad av att det var en kristdemokratisk minister i Tyskland som förde fram förskolereformen aktivt och engagerat. Jag är inte särskilt förvånad. Herr talman! Det finns inga som känner barnens behov och familjens behov lika bra som föräldrarna. Därför är jag naturligtvis väldigt glad över de olika insatser som alliansregeringen nu gör för att öka föräldrarnas valfrihet och för att stärka förskolan. Det handlar om en pedagogisk förstärkning av förskolan. Det handlar om vårdnadsbidraget. Det handlar om barnomsorgspeng och en jämställdhetsbonus och en ökad flexibilitet för att möta varje familjs behov. Det här är viktiga steg för att ge mer makt till föräldrarna. Och här, herr talman, går det en väldigt tydlig politisk skiljelinje mellan vänsterpartierna, som är väldigt tydliga i dag, och alliansregeringen. Inom den vänstra halvan av politiken tycker man att man vet bäst. Man vet precis vad föräldrarna vill ha. Man vet precis hur familjerna ska utforma sin vardag. Man vet exakt hur de vill ha det. Vi i alliansregeringen menar däremot att det är föräldrarna som vet bäst. Det är familjerna som ska ha tillbaka makten. Där går en tydlig politisk skiljelinje. Jag tycker att det är bra att den kommer fram så tydligt i dag, inte minst med anledning av Peter Hultqvists anförande. Det är mycket tydligt. Jag vill också säga några ord om en verksamhet som ligger under förskolan. Det är den öppna förskolan. Den finns inte med i betänkandet i dag, men den ligger under förskolan och barnomsorgsformer. För mig och Kristdemokraterna är den öppna förskolan väldigt viktig. Den har också nära anknytning till en av motionerna där det talas om ett nära samarbete mellan förskolan, barnomsorgen och barnavårdscentralen. Där vet vi att öppna förskolan i dag har en stor uppgift. Problemet är bara att under den senaste tioårsperioden har mer än hälften av de kommunala öppna förskolorna försvunnit, alltså lagts ned. Här finns det mycket att göra för kommunpolitiker för att upprätta den öppna förskolan tillsammans med annan verksamhet för föräldrar och deras barn. Herr talman! Det brukar sägas att hur vi behandlar våra barn är ett mått på samhällets välstånd. Barns omsorg i Sverige är bra, men mer kan göras. Det handlar om de förstärkningar som regeringen gör, som jag har räknat upp, men också om en uppvärdering av familjedaghemmen och om ett ökat föräldrainflytande, som också ska läggas till den här diskussionen. Jag är, återigen, väldigt glad åt att Kristdemokraterna tillsammans med alliansregeringen nu genomför flera viktiga reformer inom det här området. Varför är vårdnadsbidraget ett sådant stort hot? Varför är det ett sådant hot att ge föräldrar möjlighet till lite mer tid tillsammans med sitt barn under barnets allra tidigaste år? Är det någon som ska säga till mig här i kammaren att man tror att en tvååring som är hemma något mer tid med sina föräldrar får problem med läs- och språkutvecklingen? Vi pratar om de små barnen. Vårdnadsbidraget riktar sig till familjer och till det lilla barnet och handlar om valfrihet. Här låter det precis som att vi raserar hela förskolan. Alla barns möjligheter och förutsättningar att träna för att få en bra läs- och språkutveckling, som man naturligtvis ska göra i förskolan, raseras. Det här är inte sant. Det vet varenda pedagog. Det är viktigt att vi i kammaren också har det alldeles klart för oss. Vårdnadsbidraget är inget hot mot barnets förmåga att läsa, skriva och räkna när det kommer till skolan. Där finns det andra hotbilder som vi får diskutera i ett annat sammanhang. Herr talman! Jag ska också kort beröra frågan om barnomsorg på obekväm arbetstid. Enligt lagen ska förskoleverksamhet erbjudas alla barn i den omfattning som behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller barnets behov. Här är Kristdemokraterna tydliga. Vi är fortfarande väldigt angelägna om kommunernas självstyre. Samtidigt vill jag passa på tillfället att rikta en uppmaning till våra kommunpolitiker och till våra egna partikamrater. Vi ska gå hem och prata med våra partikamrater som är ute i kommunerna och har ansvar. Det handlar om kommunalråd, oppositionsråd, fullmäktige. Vi har alla partikamrater i våra partier som är ansvariga ute i kommunerna. Prata med dem om hur viktig vi tycker att den här frågan är! Det är viktigt att man tar sitt ansvar och ser till att de föräldrar i den egna kommunen som har behov av barnomsorg på obekväm arbetstid också får det. Där har vi en hemläxa att göra. Det blir min avslutning, herr talman. Var och en av oss ska ta med den frågan och inse att det är vårt eget arbete som har brustit.