Försvarspolitiska frågor

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till de socialdemokratiska reservationerna i sammanhanget. Försvaret av Sverige börjar i Sverige. Det är en åsikt som nu allt fler har anslutit sig till och tycker är viktigt att i den offentliga debatten upprepa och tydliggöra. Jag tycker att det är en bra utveckling, och vi kan se en positionsförflyttning från den tid då man pratade om att försvaret av Sverige började i Afghanistan. Det kan inte vara så att försvaret av Sverige någonsin har börjat någon annanstans än i Sverige, och jag är glad över att den nationella dimensionen nu lyfts upp. Jag är också glad för att det nordiska perspektivet har blivit allt starkare i debatten. Vi har i Försvarsberedningen en bred uppställning och enighet kring att det nordiska samarbetet ska utvecklas. Jag har stora förhoppningar att så kommer att bli fallet i framtiden. Även om vi stärker den nationella dimensionen framöver utesluter det inte att vi medverkar i olika FN-mandaterade, internationella operationer. Vad jag har förstått finns det också i nuläget propåer om att vi ska gå in i ytterligare engagemang. När vi tittar på vår omvärld kan vi se att den militära förmågan i Ryssland höjs successivt på ett målmedvetet, långsiktigt sätt. Stora pengar investeras i detta, övningsverksamheten ökar och underrättelseverksamheten ökar både i vårt närområde och i Sverige. I den finska säkerhetspolitiska rapport som presenterades 2012 konstaterar man att Rysslands utrikespolitiska linje, samhällsutvecklingen i landet samt moderniseringen av de ryska väpnade styrkorna påverkar Finlands närmiljö. Det är ett viktigt och intressant konstaterande som även har bäring på den svenska debatten om hur vi ska utveckla vår position och ståndpunkt i framtiden. Försvarsberedningen skriver i sin säkerhetsanalys från maj 2013: "Ryssland markerar sin stormaktsposition med alla tillgängliga medel inklusive militära. Den ryska ledningen ser kärnvapen som en garant för denna stormaktsposition. Ett land med fortsatta stormaktsambitioner i Sveriges närområde är ett faktum som vi har att i än högre grad förhålla oss till. Detta påverkar vår säkerhetsmiljö." Det är bra att Finland och Sverige har valt ett ordval som är i stort sett identiskt i sina säkerhetspolitiska rapporter. Försvarsberedningen konstaterar också att sedan 2007 har den militära övnings- och underrättelseverksamheten i Östersjöområdet ökat. Samarbete i Norden, Nordefco med 130 samarbetsprojekt och cross-border training på Nordkalottområdet och i förhållande till Danmark är projekt som visar på hur man tillsammans kan öka militär förmåga men också hur man på det här sättet kan träna tillsammans och utnyttja varandras styrkor. Beslutet om att engagera sig i Island där de nordiska länderna ska ta ett gemensamt ansvar för luftrumsövervakning - för svensk och finsk del handlar det om övningsverksamhet - är en viktig markering i en tid när även det militära intresset i Arktisområdet ökar. Det är samtidigt en markering om att vi vill utveckla det nordiska samarbetet även i praktiken. I Försvarsberedningen säger vi att vi är beredda att titta på gemensam incidentberedskap och även gå in i det svåra, men viktiga, området gällande utbyte av försvarsplaneringar. Det nordiska samarbetet lider just nu av ett bakslag. Vi skulle utveckla artillerisystemet Archer tillsammans med Norge som nu vill avsluta den delen. Men det finns regelverk, juridik och annat som måste redas ut i anslutning till detta. Det är helt klart ett bakslag, som kanske har sin grund i att Norge bytte både regering och ÖB vid samma tillfälle vilket sedan ledde till att en hel del olyckliga saker sammanföll. Detta måste redas ut ordentligt mellan Norge och Sverige och mellan regeringarna. Vår regering har ett ansvar för att ta tag i de frågorna. Samverkan med Finland är viktigt. Det sker genom amfibieövningar och genom att bägge länderna nu är beredda att öva inom ramen för Nato Response Force och nu utvecklar marint samarbete. Det finns stor potential för att fortsätta. Sverige saknar en egen cyberstrategi. Våra grannländer har upprättat en sådan, och vi måste koppla en svensk cyberstrategi till en nordisk cyberstrategi. Försvarsberedningen bör ta tag i detta, men riksdagen bör också uttala att vi ska ha det. Det är egentligen obegripligt att Sverige inte har utvecklat en sammanhållen nationell cyberstrategi. Det är viktigt att markera det. När vi går in i det nordiska samarbetet och ser att vi måste engagera oss i detta med ökad kraft är det också viktigt att göra vår egen hemläxa. Riksrevisionens rapport om försvarets förmåga till uthålliga insatser innehåller en hel del beskheter som vi måste ta till oss. Man konstaterar att Försvarsmakten kommer varken i dag eller de närmaste åren att leva upp till de krav på insatsverksamheten som regeringen och riksdagen beslutat om. Det finns inte tillräckligt med materiel eller personal för att leva upp till detta. Antalet gruppbefäl, soldater och sjömän räcker inte för att fullgöra nationella uppgifter och genomföra insatser utomlands. Vidare saknas en rad nyckelkompetenser i insatsorganisationen. Försvarsmaktens materiel räcker heller inte för att genomföra nationella och internationella uppgifter i den omfattning regering och riksdag beslutat. Det är oerhört stark kritik som vi måste förhålla oss till med ödmjukhet under den kommande tiden då vi ska jobba med hur vi ska utveckla det svenska försvaret. Det finns stora brister, men det finns naturligtvis också mycket engagerad personal och oerhört fina insatser som görs i vardagen, även i olika operativa sammanhang. Men för den skull får vi inte blunda för de stora problem som bland andra Riksrevisionen pekar på. Vi får inte heller blunda för de besök vi gör hos olika förband och de diskussioner som förs där. Det är vi politiker som i förlängningen har ansvar för att åtgärda de saker som förs fram där. Det är viktigt med samarbete kring Östersjön. Vi vill att det ska vara ett fredens hav, och vi ska arbeta med ett brett säkerhetsbegrepp som innehåller både den mjuka och den hårda delen. Vi måste skapa samarbete mellan länderna, till exempel med sjölägesinformation, miljöskydd och katastrofberedskap. Rysslands medverkan i det samarbetet saknas till vissa delar, och vi bör vara aktiva för att få dem att delta. Det handlar också om att med hjälp av handel, turism och olika sådana saker binda samman länderna på ett positivt sätt. Utöver det har vi ett ökat antal transporter på Östersjön. Vid varje uppmätt tidpunkt handlar det om 2 000 fartygsrörelser. Det som transporteras är olja, gas och energi, och det kräver också miljö- och säkerhetspolitiskt samarbete. Den ökade ryska militära övnings- och underrättelseverksamheten i östersjön bör noteras, vilket vi har gjort i flera rapporter. Tillsammans med energiflödena får det effekter för bland annat Gotlands strategiska position. Det borde därför få effekt även i försvarsplaneringen. Vi bör planera för ökad militär närvaro på Gotland. Luftvärn är en mycket viktig del i det. Kopplingarna till markförband och kopplingen till flyg och marin verksamhet är också viktiga. Det är inte detsamma som att vi ser en hotbild riktad mot Sverige, men ökad militär kapacitet i vårt närområde påverkar den svenska säkerhetsmiljön. Som jag har sagt tidigare har vi gjort samma konstaterande som Finland gjort i deras egen vitbok. I ett kritiskt läge blir Gotland militärstrategiskt intressant. Därför måste en högre nivå av svensk militär närvaro på Gotland tillhöra normalbilden. Att i ett kritiskt läge göra alla omdisponeringar till Gotland kan ha effekter som vi inte har räknat med. Det kan ge intryck av eskalering, och vi vet inte heller vilka förutsättningarna är för att de åtgärder vi vidtar i ett sådant läge ska lyckas. En klok och långsiktig planering innebär alltså att man förändrar normalbilden och har ökad svensk militär närvaro på Gotland. Det är väldigt viktigt, och vi kommer att driva det i Försvarsberedningen och i olika andra sammanhang. Riksdagen ska nu ta ställning till ett sådant konkret förslag, och jag beklagar att utskottsmajoriteten har valt att föreslå avslag på detsamma. Gotland är naturligtvis en del av en helhet, men Gotland är också en särskild del av landet som ligger på en sådan plats att det i ett givet läge blir intressant både för den ryska sidan och för Natosidan. Vi får aldrig agera på ett sådant sätt att det finns ett säkerhetspolitiskt vakuum kring Gotland. Jag upprepar att luftvärnsdelen alltså är väldigt viktig i det här sammanhanget. Det är även så att en rysk gasledning går i dag genom svensk ekonomisk zon vilket godkändes med ett majoritetsbeslut i Sveriges riksdag. Vi har alltså stora utmaningar framför oss, och måste inse att världen har förändrats. Det är ett annat scenario i dag än för exempelvis tio år sedan. Även om det inte finns konkreta hotbilder måste man förhålla sig till ökningen av den militära förmågan. Man måste jobba med både det hårda och det mjuka när det gäller att skapa bred säkerhet. Framför allt måste man klara av den nordiska gemensamma utmaningen som är mycket viktig. Att vidta åtgärder på Gotland är något som vi anser har positiv bäring också på de baltiska länderna samt i förhållande till Finland. Låt mig kort nämna att vi föreslår att den förmågeutveckling som är huvudstrategin från svensk sida och nära kopplad till svensk försvarsindustri även bör kopplas till beslut om nationella säkerhetsintressen. Det gäller både stridsflyget och undervattensystemet. Med det, herr talman, yrkar jag bifall till de socialdemokratiska reservationerna. I detta anförande instämde Peter Jeppsson (S).

Herr talman! Kampen för en hållbar utveckling, både miljömässigt och socialt, är i förlängningen en kamp för fred. Vi kan minska risken för konflikter genom riktade åtgärder mot krisernas grundorsaker inom ramen för arbetet för en rättvis och hållbar utveckling. FN:s säkerhetsråd har slagit fast behovet av att förebygga väpnade konflikter genom att angripa deras grundorsaker som fattigdom, brist på demokrati och mänskliga rättigheter och utnyttjandet av naturresurser. Det innebär att vår nationella säkerhet måste breddas för att kunna möta alla de risker och hot som kan drabba vårt land och vår befolkning både direkt och indirekt. Det svenska deltagandet i FN-ledda fredsfrämjande insatser är en del i detta och måste öka från en i dag historiskt låg nivå. Svensk och europeisk säkerhetspolitik har förändrats under den senaste tiden. I dag talar alla partier, mer eller mindre, om den breddade hotbilden. Försvarsberedningen 2007 och Försvarsberedningens rapport den 31 maj förra året, Vägval i en globaliserad värld , lägger mycket stor vikt vid andra hot mot vårt samhälle än de rent militära hoten. Jag tycker att det är en positiv utveckling som har kommit till stånd i den svenska debatten men också i den europeiska det senaste decenniet. Det breda perspektivet på säkerhet inbegriper snart sagt alla samhällssektorer. Säkerhet är ett vidare begrepp än endast skydd av det egna fysiska territoriet. Den svenska säkerhetspolitiken är en del av samhällets samlade resurser för att möta hot och utmaningar mot vår säkerhet. Säkerhetspolitiken inbegriper en stor del av det breda perspektivet på säkerhet, dock inte allt. Den mer oförutsägbara och komplexa utvecklingen i världen förstärker behovet av en väl fungerande och allsidig analys- och underrättelseförmåga. Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att garantera landets politiska oberoende och självständighet. Hävdandet av vårt lands suveränitet är en förutsättning för att Sverige ska kunna uppnå målen för vår säkerhet. Den svenska säkerhetspolitiken ska, inom ramen för målen för vår säkerhet, förebygga krig och framväxten av hot mot svensk, nordisk och europeisk säkerhet. Säkerhetspolitiken ska genom vårt stöd till FN bidra till global fred, säkerhet och utveckling, och Sverige tar genom medlemskapet i EU ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet. Sedan kalla krigets slut har den svenska säkerhetspolitiken ändrats i grunden. Medlemskapet i EU ändrade förutsättningarna för den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder. Det går i dag inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller ett nordiskt land, och vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige skulle drabbas. Sverige bör därför kunna ge och ta emot såväl civilt som militärt stöd. I december 2009 trädde EU:s Lissabonfördrag i kraft. Inom Europa finns ett ömsesidigt beroende som stärker solidariteten mellan länderna. Den solidariska säkerhetspolitiken ska vara grunden för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. Det nordiska samarbetet är ett komplement till de existerande samarbetena inom EU och Nato. Men samarbetet mellan de nordiska länderna bör öka, och då kanske i första hand med Finland. Som ett led i att klargöra vilka prioriteringar Sverige bör göra gällande det nordiska samarbetet är det viktigt att utvärdera hur Sveriges försvarspolitiska samarbete i Norden, inom EU, med Nato och andra berörda forum kan utvecklas. Hur dessa samarbeten ska kunna förbättras ytterligare bör analyseras och utvecklas i särskild ordning. Det nordiska försvarssamarbetet ska fördjupas genom bland annat fortsatt koordinering av utbildnings- och övningsverksamheten samt det befintliga nordiska flygövningssamarbetet utvecklas, vilket även kan omfatta gemensam incidentberedskap. Herr talman! Sverige måste skapa sig en ny säkerhetsstrategi som vilar på en bredare grund än den vi har i dag. En säkerhetsstrategi är inte längre något exklusivt för det militära försvaret, utan har sin giltighet över hela samhället. Globalisering innebär att det inte går någon skarp gräns mellan extern och intern säkerhet, mellan civila och militära åtgärder. En modern nationell säkerhetsstrategi måste omfatta alla dessa aspekter. Det är inte bara staten Sverige som efterfrågar säkerhet, utan också dess invånare. Sverige behöver därför en ny nationell säkerhetsstrategi. En sådan innebär inte att gränsen mellan civilt och militärt bör suddas ut. Däremot är själva idén att skapa synergier och koordinering mellan statens olika resurser. Sverige är ett litet land, och vår strategiska handlingsfrihet är därmed begränsad. Det innebär att vi inte ensamma kan möta många av dessa hot och risker. Vi kan exempelvis inte själva skydda den internationella sjöfarten, som vårt välstånd är beroende av. Vi klarar inte ens av att skydda svenska fartyg - annat än i vårt närområde - trots att fartygen och deras besättningar täcks av de säkerhetspolitiska målen. Vi måste i ett skarpt läge lita till att vi får hjälp från det internationella samfundet. Den nationella säkerhetsstrategin ska klara ut de övergripande principerna för hur samhällets olika delar ska samverka för att uppfylla målen för vår säkerhet gentemot prioriterade hot och risker. Strategin måste naturligtvis ha medborgarnas stöd. Den måste också ge en inriktning om var och i vilka sammanhang akuta insatser i första hand är aktuella eftersom en sådan inriktning styr vilka resurser som behövs - utbildning, övning, doktrin och utrustning. Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 1, 6 och 12.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 3, 4, 8 och 11. Sverige var under kalla kriget en väl rustad försvarsmakt. Vi bidrog till världsfreden genom att Sverige var mycket svårgenomträngligt för Sovjet i händelse av anfall från deras sida. När Sovjet efter kapprustningen med USA kollapsade tog kalla kriget slut 1990-1991. Det följdes i Sverige av en tid med många förbandsnedläggelser, vilket resulterade i att vår militära förmåga i stort sett blev obefintlig eller lika med noll; fenomenet fick benämningen den strategiska pausen. Den obefintliga militära förmågan har dock inte oroat den nuvarande regeringen särskilt mycket. Jag förmodar att regeringen antar att andra länder ska betala för vår säkerhet. Emellertid har pendeln nått sitt yttersta och börjar pendla tillbaka. Nu heter det åter att svenska försvarets viktigaste uppgift är försvaret av vårt territorium och våra direkta omedelbara intressen. Sveriges försvar börjar i Sverige. Sverige ska åter ha en försvarsplanering. Tyvärr får vi konstatera att det hade varit bättre om vi inte hade skurit ned försvaret så totalt och vårdslöst. Det har varit dyrt att skrota system. Nu blir det dyrt att återskapa dem. Hoten mot Sverige och våra grannländer är svåra att förutsäga. De kan uppstå plötsligt, och beredskapen måste därför vara god. Det aktuella hotet mot Sverige är under överskådlig tid litet. Inget land skulle tjäna på att angripa Sverige. Men det potentiella hotet finns inför framtiden. Om det uppstår starkt beväpnade och övade krigsmakter med en stor volym i en framtid måste vi förhålla oss till dem. Ett återtagande av vår försvarsförmåga tar tid. Vi måste alltså i dag lägga oss på en rimlig nivå. IO14, regeringens insatsförsvar, som ska vara klart 2023, är för litet för att skapa tillräckliga och avskräckande trösklar mot framtida angrepp. IO14 är också underfinansierat med 30-50 miljarder kronor. Att Försvarsmaktens främsta uppgift är att hävda och värna Sveriges suveränitet samt våra rättigheter och nationella intressen måste därför tydliggöras. Vi har nya miljöer som vi måste räkna in i försvarsuppgiften. En sådan är Arktisområdet. Naturtillgångar som olja, gas, mineraler och fiske håller på att förvandla området geopolitiskt på ett dramatiskt sätt. Samarbetet mellan flygbaserna i Rovaniemi, Luleå och Bodö bör utvecklas. Det svenska försvaret måste vidare bibehålla och utveckla ubåtsjaktsförmågan. Sverigedemokraterna betraktar Sverige som, i fallande ordning, en del av en nordisk, europeisk, västerländsk och global gemenskap. I linje med detta vill jag särskilt arbeta för att stärka den nordiska identiteten. Att delta i förvarsoperationer kräver ett stort mod och engagemang som går längre än till sig själv. Under andra världskriget såg vi många svenskar som gjorde Finlands sak till sin egen. Det nordiska samarbetet har redan innan vi diskuterar det praktiska rent psykologiska fördelar. Nordbor är lika och har lätt att känna solidaritet. Jag kan förvisso konstatera att Försvarsberedningen som ett första steg har framhållit vikten av att bredda och fördjupa det nordiska samarbetet. Jag vill driva det nordiska försvarssamarbetet så långt som möjligt, och jag anser att Sverige bör undersöka möjligheten att fördjupa det nordiska militära samarbetet i linje med Stoltenbergrapportens förslag. Jag menar därför att Sverige bör verka för en delvis gemensam försvarsplanering för de nordiska länderna. Om vi är beredda att betala vår egen säkerhet är det mer än troligt att amerikanerna låter oss följa ett nordiskt spår i det kommande säkerhetsbygget. Ytterst ser jag det som nödvändigt att inom ramen för det nordiska samarbetet verka för en konkretisering av den nordiska solidaritetsförklaringen i hela skalan från krishantering till fullskaligt krig i Norden. Därutöver menar jag att Sverige bör verka för ökade insatser för att uppnå en samordnad nordisk havsövervakning och ett samordnat nordiskt satellitsystem. Sverige bör avsäga sig deltagande i ytterligare beredskapsperioder för EU:s stridsgrupper och därmed även lämna alla eventuellt pågående förberedelser för att delta i dessa eftersom stridsgrupperna är ett förstadium till uppbyggnad av en egen krigsmakt för EU. Jag menar att EU fortfarande inte har format någon överstatlighet på försvarsområdet, men att en sådan utveckling har påbörjats. EU:s stridsgrupper kan ses som ett led i detta, och därför bör inte Sverige delta. Lika lite som EU bör bli en nation med egen lagstiftning och skatterätt, lika lite bör EU förses med en egen krigsmakt. Den svenska försvarsindustrin har en mycket hög kompetens och har en strategisk betydelse för Sverige. Det är därför angeläget att en försvarsindustristrategi upprättas och att Sverige tydligt definierar säkerhetspolitiska intressen som är kopplade till särskilda kompetenser i fråga om tillverkning av eller handel med försvarsmateriel. Jag menar att detta är avgörande för att en svensk myndighet som upphandlar försvarsmateriel sedan kan använda undantagsregeln i artikel 346 i EUF-fördraget på liknande sätt som andra medlemsländer som har en viktig försvarsindustri. De produkter som den svenska försvarsindustrin ska konkurrera mot på världsmarknaden är ofta initierade med statliga forsknings- och utvecklingsanslag. Motsvarande satsningar för att utveckla och bygga upp förmåga i Sverige är därför viktiga även för den försvarsindustri som verkar här i landet. Att produkter som har tagits fram i nära samarbete med den svenska staten för mycket stora belopp inte anskaffas av det svenska försvaret ser jag som mycket allvarligt.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservationerna 9 och 12, som Vänsterpartiet står bakom. I det här betänkandet finns ett antal olika saker som är värda att ta upp, diskutera och argumentera om när det gäller svenska försvaret, vår förmåga, vilket säkerhetshot vi står inför och hur hotbilden ser ut. Men det finns också i dag ett pågående arbete i Försvarsberedningen, som ska lämna ett yttrande den 31 mars, som innebär att det är för tidigt att göra starka ställningstaganden i vissa frågor. När det gäller säkerhetsstrategin och hotbilden har Försvarsberedningen lämnat en rapport där man är relativt enig, men Vänsterpartiet har anmält en avvikande mening där vi framför en annan åsikt. Det handlar framför allt om hur Sverige ska agera som alliansfritt land utifrån en hotbild och där Sverige måste hitta ett sätt att klara sig självt. Vi menar att Sverige inte, som i dag, ska knyta upp sig alltmer runt Nato och USA. Jag återkommer till frågan lite senare. Sveriges förmåga måste bygga på att vi har en grundläggande kunskap att själva försvara vårt land och att hitta strategiska samarbeten som gör att Sverige klarar sig bättre. Då kommer vi in på det som jag tycker är det viktigaste och det mest problematiska, nämligen det nordiska samarbetet. I betänkandet finns beskrivet olika saker. De frågorna kommer att komma tillbaka även i Försvarsberedningen. Det handlar verkligen om varför Sverige ska vara alliansfritt och varför Sverige inte ska knytas närmare Nato. Nato är i dag en organisation som bygger på helt andra premisser än vad man egentligen vill påskina. Framför allt är dominansen från den enda supermakten påfallande. Det påverkar naturligtvis samarbetet. Vänsterpartiet är positivt till ett nordiskt samarbete. Vi tror att det är en bra grund att stå på, det vill säga att utveckla ett nordiskt samarbete både civilförsvarsmässigt, till exempel krishantering, samt i Försvarsmakten och i vårt försvar. Men det måste ske på ett sådant sätt att vi utgår från ett bilateralt samarbete där varje land i Norden tillsammans med Sverige utvecklar ett försvar där det passar att samarbeta. Det går att göra, tror vi i Vänsterpartiet, utifrån en öppen attityd till att samarbeta på vissa sätt men inte inom ramen för en försvarsallians. Vi har sett exempel på hur ett sådant samarbete kan fungera, till exempel flygövningar, där vi har hittat en väg in. Vi ska utveckla det för att få ett utökat nordiskt samarbete men på de premisser som Sverige bestämmer, som ett alliansfritt land med utgångspunkt i vad som behövs för försvaret av vårt eget land. Frågan kommer att utvecklas i Försvarsberedningen, men vi kan diskutera den här också. Problemet är att Sverige i dag har en nära koppling till något som kan vara kontroversiellt, nämligen samarbetet inom EU och utvecklingen av EU:s stridsgrupper. Vänsterpartiet är kritiskt och tror inte att detta är en framkomlig väg. I grunden handlar det om att Vänsterpartiet inte vill se ett EU som blir Europas förenta stater, där Sverige kommer att tvingas att delta i saker som inte passar landet, som Sverige inte ska ta ställning för. Även där finns saker som vi är kritiska till. Vi vill inte att Sverige ska delta i NBG 2015, Nordic Battlegroup 2015, eftersom det är ett steg in i att göra Sverige beroende. Dessutom ser vi inte någon anledning att över huvud taget samarbeta med Natos stridsgrupper. Det leder oss in på helt andra saker än vad vi i Vänsterpartiet vill ha. Man bör se till att ha ett bilateralt samarbete med de nordiska länderna, men som vi ser det är utgångsläget för det nordiska samarbetet att man inte ska ha något Natosamarbete. Det har vi också utvecklat i ett särskilt yttrande vid punkt 3. Något som i dag också är aktuellt är de svenska insatserna utomlands. Vi har en positiv syn på internationella insatser under FN-flagg. Sverige har en historia som ett land som på olika sätt kan visa på internationell solidaritet. Tyvärr finns det exempel på att det här kan slå fel. Vi gör inte på det sätt som ska göras när det gäller fredsbevarande verksamhet, fredsfrämjande verksamhet eller fredsframkallande verksamhet. Det senaste exemplet, som man kan läsa om i Dagens Nyheter i dag, handlar om våra trupper i Afghanistan och i specialstyrkorna. Är det så att vi ingår i något annat slags verksamhet än det som var tänkt från början och i stället ingår i en operationsverksamhet där vi styrs av framför allt USA och USA:s sätt att föra krig? USA är i dag ifrågasatt på många olika sätt, men det är märkligt tyst om USA från vår regering. Jag hoppas verkligen att vi kan lyfta fram dessa aspekter på ett helt annat sätt. Det behövs en debatt om vad USA står för och gör. Jag tror att detta är kontroversiellt för vår regering. Man är väldigt insyltad i samarbetet med framför allt USA. När det gäller samarbetet i Afghanistan finns det ju beskrivet hur pass nära vi samarbetar med USA. Detta bör tas upp på ett helt annat sätt, tycker vi. Det samarbetet bör avvecklas, eftersom det leder oss in på fel väg när det gäller att försvara Sverige och se till att vi gör bra saker i de internationella insatserna. Detta bör lyftas fram på ett helt annat sätt, och jag tror att det kommer att göras i Försvarsberedningens arbete. Dessa frågor är kontroversiella, framför allt för oss i Vänsterpartiet, men vi kommer i alla fall att driva frågan. Till sist vill jag ta upp detta med Försvarsexportmyndigheten. Vi i Vänsterpartiet är ju väldigt kritiska till all försvarsexport. Vi vet att det behövs export i dagens läge, men den ökar hela tiden. Exporten är kontroversiell utifrån att vi exporterar till länder vi inte ska exportera till. Vi vet att det är så. Saudiarabienaffären är ett bara ett exempel, med det fortsätter ju. Försvarsexporten gynnas av en myndighet som underlättar denna. Försvarsexporten är inte en bransch bland andra. Det är en väldigt kontroversiell bransch. Vi måste se till att exportera vapen enligt de regelverk som finns. Jag menar att det gör vi faktiskt inte i Sverige i dag. Vi ska inte exportera till diktaturer och inte till krigförande länder, men det gör vi. Ett steg är att se till att statliga myndigheter inte gynnar exporten av försvarsmateriel. Man kan exportera till länder som är godtagbara, men på sikt får vi en bättre och fredligare värld om vi tar bort all försvarsexport och demilitariserar hela världen. Den är naturligtvis en vision på lång sikt, men vi måste ha den visionen för att utvecklingen ska gå åt rätt håll. Ett steg att börja med är att se till att vi inte exporterar till fel länder. Då kan vi också lägga ned Försvarsexportmyndigheten. Det anser vi att man ska göra.

Herr talman! Låt mig komma med en bekännelse. Ibland talar vi alldeles för länge här i kammaren. Jag har varit med om då både 150 och 200 procent av den begärda talartiden förbrukats. Och då har ändå högt värderade kolleger slagit till med att önska både 10 och 15 minuter långa inlägg. Herr talman! Jag kan själv också ha tummat på nåden, så det här är lika mycket en självkritisk reflexion. Jag tror att det handlar om att ibland skapa konflikter och motsättningar som inte finns, och ibland om att försöka dölja verkliga samband och intressanta mönster bakom en väv av ord. För dagens anförande har jag begärt åtta minuter. Jag hoppas kunna efterskänka något av denna tid. Förhoppningsvis är det till kammarens glädje. Inför dagens debatt, som bygger på att vi ska behandla ett motionsbetänkande från försvarsutskottet, har jag haft ett utkast till ett anförande på runt sex tätskrivna sidor. Det i sin tur bygger på ett pm som duktiga medarbetare tagit fram på bortåt 60 sidor som handlar om allt från personalförsörjning och materiel till Nato och Gotland. I grunden är det dock tre aspekter på detta motionsbetänkande jag vill lyfta fram, och låt mig sig visa på dem utan att använda alltför många ord. För det första: De motioner som behandlas är i många fall återkommande. En hel del av tankarna kan på olika sätt återfinnas i den försvarspolitiska debatten. Från utskottets sida är vi tämligen överens om att flera av dessa nu behandlas i den av regeringen tillsatta Försvarsberedningen. Det finns helt enkelt ingen anledning att föregå den. I maj 1999 beslutade den dåvarande S-regeringen att Försvarsberedningen fortsatt skulle svara för samråd mellan regeringen och riksdagen kring den långsiktiga inriktningen för försvars- och säkerhetspolitiken. Tanken är att Försvarsberedningen ska vara à jour med omvärlden inom sina områden och inkomma med förslag kring dessa. I juli 2012 kom instruktioner som inbegrep analys av den internationella utvecklingen såväl regionalt som globalt. Nästan alla av denna riksdagsdebatts deltagare är också ledamöter av den försvarsberedning som nu är i full gång med sitt arbete. Till Försvarsberedningens fortsatta arbete kom anvisningar i juli 2013 som innebar att man ska inkomma med förslag för perioden efter 2015. Senast den 31 mars 2014 är det tänkt att Försvarsberedningen ska inkomma med sin rapport till regeringen. Därmed läggs en viktig grund för ett nytt riksdagsbeslut om försvarets inriktning och kraven på operativ förmåga. Mot denna bakgrund har utskottet haft att behandla ett antal motioner inom sju områden: säkerhetsstrategi och anpassad hotbild det svenska försvarets förmåga nordiskt samarbete Östersjösamarbetet svenska insatser väsentliga säkerhetsintressen och försvarsindustristrategi Försvarsexportmyndigheten. Av den anledningen har det varit naturligt att besvara många av motionerna med hänvisning till Försvarsberedningens nu pågående arbete. Det finns ingen anledning för mig att söka konflikt inom dessa områden förrän Försvarsberedningen har getts möjlighet att presentera sin nästa rapport. För det andra: Låt mig ändå fästa uppmärksamheten på ett brett motionsområde, Norden och Östersjön. Som vicepresident i Nordiska rådet under 2014 känns det helt naturligt för mig att kasta ljus över en del av frågeställningarna. Det finns exempelvis motioner som berör Arktis och vår förmåga i norr. Ett svar på dessa och ett gott exempel att framhäva är ökad samverkan mellan flygbaserna i Rovaniemi, Luleå och Bodø. Det handlar om att bevara och utveckla den kompetens som Sverige har av verksamhet i subarktisk miljö. Precis som Försvarsberedningen noterade i sin säkerhetspolitiska rapport som presenterades i maj 2013 handlar det om förebyggande samverkan. Det är fråga om organiserat samarbete till förenade operationer i kris- och krigstid. Just dimensionen försvars- och säkerhetspolitik är något som uppmärksammas mer i nordiska sammanhang. I Norden kan erfarenheter dras och ge positiva effekter inom underrättelse, försvarsplanering och operativ samverkan, som exempelvis luftträningen nu över Island. Utskottet noterar att flera av yrkandena redan har genomförts eller hanteras vidare inom ramen för befintliga strukturer. Försvarsberedningen föreslår att det nordiska försvarssamarbetet fördjupas, bland annat genom fortsatt koordinering av utbildnings- och övningsverksamheten, men även incidentberedskap och informationsutbyte kan komma att omfattas. Viss lagstiftning kan också komma att behöva uppdateras för att kunna motsvara de legala krav som omvärldsförändringarna innebär. Samtidigt konstaterar utskottet att över 130 nordiska samarbetsaktiviteter, inom ramen för Nordefco, pågår inom en rad olika områden, vilket visar på omfattningen av det befintliga nordiska samarbetet. De fem nordiska försvarsministrarna har också nyligen undertecknat ett avtal om ökat samarbete kring transportflyg. I Nordiska rådets regi genomfördes förra året ett första rundabordssamtal med företrädare för de nordiska parlamentens försvarsutskott och ett antal försvarsministrar. Det skedde i Finland, som då var ordförandeland i Nordefco. I det svenska ordförandeskapet i Nordiska rådet för 2014 finns ambitionen att genomföra något liknande lyckat arrangemang. Avslutningsvis, för det tredje: Vi skriver nu slutet av januari månad. Det är vad som kallas supervalåret 2014. Då börjar det bli alltmer intressant att jämföra de olika regeringsalternativen. Av medierna att döma finns det ambitioner hos de rödgröna partierna att ersätta Alliansen. En hel del av det som man önskar, som nu har framförts, kostar pengar. Då är det intressant att veta: Hur ser rödgrön försvarspolitik ut? I samband med budgetdebatten som vi höll i december 2013 framstod skillnaderna på ett närmast övertydligt sätt. Vänsterpartiet ansåg att tiden var inne att redan för 2014 dra ned 1 miljard inom försvarsområdet. Miljöpartiet ville inte vara sämre utan önskade minus 1,6 miljarder. Långsiktigt talar Vänsterpartiet om att minska med 3,4 miljarder de kommande tre åren, och Miljöpartiet vill minska med 7,2 miljarder de kommande fyra åren. Från socialdemokratiskt håll föreslogs i vart fall inga besparingar för i år, 2014. Dock har en del halvkvädna visor hörts om ett möjligt besparingstryck på landets större myndigheter på kanske bortåt 10 miljarder. Det skulle väl för en av de största myndigheterna, Försvarsmakten, ifall det verkställdes innebära någon miljard eller så i ospecificerad neddragning. Till det kommer då detta motionsbetänkande som vi behandlar, där det spretar i olika riktningar. Vänsterpartiet vill att Sverige lämnar samtliga åtaganden i den nordiska stridsgruppen 2015 - något jag svårligen ser som socialdemokratisk politik. Och i fråga om Försvarsexportmyndigheten, FXM, anser både Miljöpartiet och Vänsterpartiet att den bör läggas ned - något jag svårligen ser som socialdemokratisk politik. Så frågan kvarstår sannerligen: Hur ser en samlad rödgrön försvarspolitik ut ifall det skulle bli ett regeringsskifte? Det är en varudeklaration medborgarna rimligen borde kunna ställa krav på inför september 2014. Herr talman! Med dessa ord vill jag yrka avslag på motionerna och bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet.

Herr talman! Hur ser borgerlig försvarspolitik ut efter höstens val? Är statsministern överens med vice statsministern? Det verkade inte så i Sälen. Och var befinner sig Göran Hägglund i sammanhanget? Han verkar inte vara överens med statsministern. Här finns uppenbarligen en spännvidd. Vi som har deltagit i Försvarsberedningen kan ju konstatera att det så kallade borgerliga blocket inte alltid håller ihop i alla debatter. Så frågan är: Hur ska ni ha det efter valet? Och hur värderar ni Försvarsberedningens arbete? För oss är det så att kan vi åstadkomma en blocköverskridande lösning förutsätter vi att den gäller. Det är väl lika med Vapenexportutredningen, där Wallmark själv deltar. Har Wallmark någon annan ambition än att en blocköverskridande lösning i den utredningen ska gälla? Om vi tar frågan om Gotland, exempelvis: Är ni överens inom det borgerliga blocket om hur ni ska se på Gotland? Vi förordar från vår sida att man ska göra förstärkningar på Gotland, bland annat med luftvärnskapacitet. Jag vet att Folkpartiet i olika sammanhang har framfört att man bör göra förstärkningar på Gotland. Hur ser Wallmark på det här? Hur ser Moderaterna på det här? Det är faktiskt tillåtet, Wallmark, att ha en uppfattning även om man är medlem i Försvarsberedningen. Även om man deltar i det arbetet är det inte så att man har yttrandeförbud eller att locket behöver vara på. Jag vill bara påminna om att det i direktiven till utredningen står att offentlig debatt ska stimuleras. Det är en av Försvarsberedningens uppgifter. Jag vet inte om Wallmark har glömt bort detta. Hur ska ni ha det med Gotland nu? Ge ett besked här om var Moderaterna står! Det är rätt så klart var vi står. Det är rätt så klart var Folkpartiet står. Hur har du det med enigheten? Det vore bra om du redde ut det.

Herr talman! Jo tack, jag har det rätt bra med enigheten. Jag tycker att det är viktigt, precis som Peter Hultqvist säger, att vi inte ska lägga locket på i försvarsdebatten. Jag har deltagit i ett antal försvarsdebatter arrangerade av olika organisationer, bland annat med folkpartisten Allan Widman, och det är inte alltid så att vi tycker helt klockrent lika. Däremot representerar vi båda allianspartier som de senaste åtta åren har levererat åtta helt eniga alliansbudgetar. Jag är helt övertygad om att vi inför valet 2014, precis som vi gjorde i valet 2006 och valet 2010, kommer att begära ett mandat för en gemensam allianspolitik. Det innebär inte att det inte kommer att finnas åsiktsskillnader och nyanser inom detta område, i likhet med alla andra politiska områden. Men det vi kan se tillbaka på är att vi har levererat och har levererat i enighet. Dock måste jag säga, herr talman, att när man ser spännvidden bland de rödgröna förslagen, där vi pratar om mångmiljardförslag på neddragningar de kommande åren, blir det intressant att fråga: Vilket är då det rödgröna alternativet inför september 2014? Jag håller med - vi har ett antal utredningar och beredningar som pågår nu. Min ambition är att försöka nå bred enighet i dem. Därför tror jag också att det är viktigt att inte positionera sig eller låsa sig i onödan för att söka den typen av konflikter, för det underlättar inte möjligheten att nå en bredare enighet - precis som jag har uppfattat att Peter Hultqvist också efterlyser. I det läget är det med Gotland som med allting annat. Men om man föreslår saker och ting, om man önskar, brukar det medfölja en prislapp. Då är det viktigt att det finns ett samband, en korrelation, mellan vad man vill ha och vad man är beredd att betala. Då noterar vi, herr talman, vissa differenser, olikheter, på den rödgröna sidan.

Herr talman! Jag tror att Wallmark har läst direktiven till Försvarsberedningen. Där står det att man bör ta konsekvenserna av de förslag som läggs från beredningen också på den ekonomiska sidan. Och är det så att vi kommer överens om någonting när det gäller exempelvis Gotland, att vi kommer överens om någonting när det gäller luftvärnskapaciteten, har också ni om ni är med i överenskommelsen att ta de ekonomiska konsekvenserna av detta. Sedan vet inte jag egentligen hur Wallmark värderar en blocköverskridande lösning. För oss är det så att gör vi en blocköverskridande överenskommelse nu ska den gälla oavsett vilken regering som kommer till makten. Då är det det som är politiken. Annars begriper inte jag vad vi ska ha en försvarsberedning till. Därför blir den här exercisen med vem som tycker vad i den offentliga debatten just nu i praktiken rätt så ointressant. Det intressanta är papperet den 31 mars, och då förutsätter jag att vi har nått denna överenskommelse. Det är vår allvarliga strävan. Jag noterar de spänningar som finns på den borgerliga sidan, så ska man föra debatten på Wallmarks nivå bör han nog redovisa mer i detalj vad borgerlig försvarspolitik innebär efter valet. Men jag förutsätter att det är det som står på papperet den 31 mars som gäller. När det sedan gäller Gotland skulle det väl egentligen inte vara så svårt, Wallmark, att göra ett försök att ge något besked om Moderaterna har någon uppfattning över huvud taget. Det finns flera partier här som har uppfattningen att vi bör göra något åt Gotland. Vi får inte agera så att det finns ett säkerhetspolitiskt vakuum här långsiktigt. Vi vill etablera normalbilden av att vi har en högre närvaro militärt. Det kan organiseras på många olika sätt. Det kan också organiseras kostnadseffektivt. Kan du ge ett svar: Vad tycker du om Gotland? Har ni någon ambition eller inte?

Herr talman! Får jag då bara påminna både kammaren och Peter Hultqvist om att Alliansen har styrt sedan 2006 och har lagt åtta gemensamma alliansbudgetar. Då är det intressant att höra Peter Hultqvist, herr talman, som säger att om man blir överens och lägger ett förslag som dessutom kan ha en kostnadssida utgår han ifrån att detta blir rödgrön regeringspolitik ifall det blir ett regeringsskifte. Jag tycker att den uppgiften är intressant, och jag hoppas att den kan bekräftas av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, för det är då ett klart besked om vad som är rödgrön regeringspolitik på försvarsområdet. Därmed blir den försvarsbudgetdebatt vi hade i december lite onödig i någon mening, för de rätt kraftiga besparingsförslag som lades från Vänsterpartiet och Miljöpartiet är därmed obsoleta. Det är ett bra besked på det sättet. När det gäller Gotland visar Peter Hultqvist i sin replik att det finns olika förslag och att man kan kostnadsberäkna dem på olika sätt. Men låt oss då titta på det, och låt oss diskutera det! Jag tycker däremot att den bild som försvarsutskottets ordförande målar upp av att det skulle vara ett tomrum på Gotland och i Östersjön är i grunden helt felaktig. Jag tycker inte att den är tilltalande för de hemvärnspersoner vi har på Gotland. Den är inte till förmån för LV 6, som i dag utför arbetsuppgifter på Gotland, eller för andra som är inbegripna i försvaret på och runt Gotland och i Östersjön.

Herr talman! Hans Wallmark är mästare på att prata om andra partiers politik och inte så mycket om sin egen. Det är nog inte första gången som Wallmark står för den konsten, så att säga. Jag tycker ändå att Moderaterna och Miljöpartiet har en ganska likartad syn, i alla fall på hotbilden, och det gläder mig. Jag har en konkret fråga. Jag lyfte upp den nya nationella säkerhetsstrategin eftersom hoten mot vårt samhälle i dag är ganska omfattande. Det är ju inte direkt ett militärt hot som står för dörren, utan det finns en hel del andra hot. Jag nämnde att det inte går någon skarp gräns mellan extern och intern säkerhet eller mellan civila och militära åtgärder. Det krävs därför att man skapar synergi och koordinering mellan statens olika resurser för att stå emot ett eventuellt hot. Min fråga till Hans Wallmark är: Hur ser du på att vi får en ny nationell säkerhetsstrategi? Det har inte funnits en sedan andra världskriget, tror jag, eller kanske till och med långt innan dess. Hur ser Hans Wallmark på detta?

Herr talman! Låt mig först krångla mig ur Miljöpartiets "kram" att vi i allt väsentligt skulle ha precis samma syn på hotbilden. Dock vill jag ge er rätt i att vi är många partier som har en rätt likartad syn. Det kommer till uttryck i Vägval i en globaliserad värld , som är Försvarsberedningens första rapport och som ger den säkerhetspolitiska analysen. Där tycker jag att det är en styrka att vi är många partier som kan skriva oss samman om hur vi ser på omvärlden i alla dess dimensioner. För det och den björnkram som Peter Rådberg och Miljöpartiet ger mig använder vi ungefär 200 sidor, varav drygt 20 handlar om just Ryssland. Jag tycker att det är värdefullt med den säkerhetspolitiska analysen, för ibland blir den säkerhetspolitiska debatten alltför allmän. Det blir one-liners, slagord och förenklingar. Jag tror att just säkerhetspolitisk analys kräver fördjupningar, och jag tycker att Försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys har bidragit till den delen i debatten. Jag tycker också att det Peter Rådberg pekar på, att det finns olika dimensioner, i allt väsentligt är riktigt. Försvarsberedningen hade för några dagar sedan en offentlig hearing som handlade om civil beredskap och hade över 100 besökare - jag tror att det var 120 eller 140. Det visar det intresse som finns att se olika dimensioner av försvars- och säkerhetsfrågor. Civil beredskap och den typen av frågeställningar tror jag är väsentliga. Det är också någonting som lyfts fram i debatten och från Försvarsberedningens sida, att det handlar om it och cyber, energisäkerhet, informationsflöden och den typen av aspekter. Huruvida jag vill låsa mig vid Miljöpartiets förslag eller inte, det vill jag inte svara på här och nu i kammaren, herr talman.

Herr talman! Det är rätt som Hans Wallmark säger: När man tar olika hotbilder, cyber och så vidare, del för del är i stort sett alla partier rätt överens. Problemet är att det inte finns någon sammanhållen politik eller säkerhetsstrategi. Jag tycker att det är en brist för Sverige att man inte har just en säkerhetsstrategi utifrån dagens hotbild. Därmed inte sagt att vi ska förminska försvarets makt på något sätt utan kanske tvärtom. Vi ska lyfta upp det, och då kan vi också synliggöra det på ett helt annat sätt. Det är bristen, att det inte finns någonting, som jag tycker är det allvarliga. Vi kan se på händelsen i Norge. Den norska staten stod ganska handfallen inför det terrordåd som inträffade. Skulle man utnyttja helikoptrarna eller polisen och civila? Vad skulle man göra? Vi vet ju resultatet. Vi såg vid tsunamikatastrofen att Sverige också blev lite handfallet - hur gör vi nu? Jag förminskar alltså inte försvaret; jag vill bara ha en strategi. Hur ska staten göra ifall det värsta inträffar? Problemet är då, Hans Wallmark, att vi inte har något svar på den frågan. Skulle Breivik slå till i Sverige i morgon står vi antagligen lika handfallna som Norge gjorde för ett par år sedan. Därför krävs det, tycker jag och precis som du själv säger, en analys av detta. Det är det vi i Miljöpartiet har eftersträvat i flera års tid.

Herr talman! Först måste jag tacka Peter Rådberg för att han nu har breddat sitt kramande till att gälla fler partier. Det kändes lite ensamt att vara ensam moderat mot Miljöpartiet. Dock delar jag i allt väsentligt det Peter Rådberg tar upp. Jag tycker att Miljöpartiet och Peter Rådberg har gjort en viktig insats genom att införa den här typen av aspekter i den säkerhetspolitiska diskussionen. När jag reser omkring i omvärlden framhävs terrorism som ett av de stora hoten. Det har vi ju sett, inte bara i form av vad som hände i Oslo. Det har handlat om ett attentat riktat mot en enskild soldat i London, där man använde nätets snabbhet för att sprida skräck och förstämning. Det har handlat om Bostonbombarna. Det finns hela den här typen av skala, så det finns absolut många aspekter. Jag vill ändå återkomma till att jag tycker att Försvarsberedningen i sin kommande rapport verkligen ska bearbeta och reflektera över de här frågorna, inte minst med utgångspunkt från den mycket välbesökta hearing som vi hade om civil beredskap. Det finns alltså all anledning att använda klaviaturens alla tangenter. Det är det som är faran om man för en endimensionell debatt: Den kan i sig kan vara intressant, men man glömmer alla de andra aspekterna. Därför tycker jag att vår uppgift som försvars- och säkerhetspolitiker och än mer som ledamöter i Försvarsberedningen är att ha förmågan att lyfta fram alla de här aspekterna och sedan göra en sammanvägd bedömning. Herr talman! Jag vet att Rådberg inte har några fler möjligheter till replik. Därför hoppas jag att vi i den framtida debatten kan föra ett resonemang om vad man vill göra och vad det kostar. Det tror jag nämligen är intressant inför valet 2014 att medborgarna faktiskt får reda på: Vad är alternativen, både innehållsmässigt och kostnadsmässigt, i svensk politik när det gäller försvarsfrågorna?

Herr talman! Jag tror att Sverige har en nationell säkerhetsstrategi. Den har nu börjat få rätt många år på nacken. Den handlar om i vilken ordning vi prioriterar vår säkerhet. Den börjar med att vi i första hand värnar människors liv och hälsa, i andra hand våra värderingar, vårt demokratiska system och respekten för medborgerliga fri- och rättigheter och i tredje hand samhällets funktionalitet. Jag är i likhet med Hans Wallmark öppen för justeringar härvidlag, men jag tycker att det vore bra om Peter Rådberg i så fall blev något mer konkret i fråga om vad han efterlyser. Herr talman! Den här debatten sker i ljuset eller möjligen i skuggan av att Försvarsberedningen inom loppet av två månader kommer att avge sitt slutbetänkande och underlaget för nästa års försvarsbeslut. Därför är det väl så, som Hans Wallmark också sade, att alla talare i dag inte har utnyttjat sin talartid till fullo. Det är mycket interna diskussioner som också väntar. Nordiskt samarbete är det många partier som uppehåller sig vid. Nästan alla har nämnt det här i dag - även Sverigedemokraterna, som nu, vilket är lite nytt, tycker att det nordiska samarbetet ska breddas och fördjupas. Mikael Jansson uttalade att nordbor är lika och att det därför finns förutsättningar för solidaritet. Jag begriper inte fullt ut grunden för den förutsättningen, men likväl är det vad Sverigedemokraterna uttalar. När det gäller nordiskt samarbete tror jag att det är väldigt viktigt att skilja mellan å ena sidan vad som är förmågeproduktion och å andra sidan vad som är förmågenyttjande eller förmågedelande. Jag inbillar mig, herr talman, att våra nordiska grannar - Finland, Norge och Danmark - i lite varierande utsträckning är beredda att medverka i att producera förmågor, oavsett om det handlar om att utbilda officerare, att ha gemensamma underhållsverkstäder för arméfordon eller vad det nu kan vara. Men som de säkerhetspolitiska förhållandena i Norden är organiserade tror jag att utrymmet för att dela förmågor är mycket begränsat. När det kommer till förmågedelning har ju både Norge och Danmark andra lojaliteter att tänka på i första hand. Peter Hultqvist citerade en del bra saker ur den finska vitboken som kom förra sommaren. Samtidigt står det i vitboken att Finland utgår från att det bara är Finland som kommer att försvara Finland. Det är en tydlig signal om att de stryker under sin militära alliansfrihet. Även de tror jag alltså har viktiga begränsningar när det gäller just förmågedelning. Därför ska vi inte förvånas när Dagens eko skriftligt begär besked från Norge om de är beredda att delta i en gemensam incidentberedskap som Försvarsberedningen har föreslagit och Norge skriftligt svarar nej på den frågan. Det är ett besked som vi har att förhålla oss till, eller, som försvarsministern uttryckte saken i tv för någon vecka sedan: Man kan aldrig tvinga andra till samarbete. Norge har med sin nya regering också skickat en rad andra signaler som måste tolkas som ett minskat intresse av det som kallas för nordiskt samarbete eller Nordefco. Man kallar hem sina sambandsofficerare från både Helsingfors och Stockholm med början nu i sommar, och man avbeställer svenska artilleripjäser som faktiskt redan var beställda. Herr talman! Jag tror att det är viktigt att slå fast att nordiskt samarbete, oavsett hur väl det utvecklas och lyckas, aldrig kommer att bli någon ersättning för ett starkt svenskt militärt försvar. Det kommer heller inte säkerhetspolitiskt att vara en ersättning för ett medlemskap i Nato. Svensk försvarsdebatt har de senaste åren på nytt handlat om vad som är huvuduppgiften - är den nationell eller internationell? Jag har märkt en ganska tydlig vindkantring under de senaste ett och ett halvt till två åren. Det är många som nu utbrister att försvaret av Sverige börjar i Sverige. Det är en självklarhet och något som jag fullt ut håller med om. Så har det naturligtvis alltid varit. Huvuddelen av våra resurser har gått in i en nationell förmåga även då internationella insatser var långt mer omfattande för svensk del än de är i dag. Det har handlat om att 10 procent av budgeten har gått till internationella operationer medan 90 procent har gått till det som man ändå får kalla en i grunden nationell försvarsstruktur. Jag vill varna för att vi nu alltför hårt trycker på nationell dimension och nationella uppgifter. Sverige behöver vara ute internationellt. Jag delar helt Peter Rådbergs uppfattning att säkerhet definieras i en global dimension. Om vi kan bidra till utveckling - till minskad svält, fattigdom och sjukdom i världen - kommer det indirekt också att gynna svensk säkerhet. Samtidigt har Sveriges deltagande i internationella operationer på Balkan och i Afghanistan de senaste 15 åren gjort att vi har kunnat vidmakthålla viktiga kompetenser i det militära försvaret. Utan internationella insatser hade också det nationella försvaret varit i väsentligt sämre skick än det i dag är i. Jag vill också påminna om att i alla de undersökningar som Försvarsmakten gör när det gäller av vilka skäl som ungdomar söker sig till myndigheten och utbildar sig militärt framhålls just de internationella uppgifterna som något som lockar och drar. Utan internationella operationer kommer inget svenskt nationellt försvar att kunna bemannas. Många har talat om Gotland. Hans Wallmark nämnde att förutom hemvärnet finns det beredduppgifter för olika fastlandsförband på ön. Man bör i sammanhanget också nämna att i och med försvarsbeslutet 2009 blev också tung försvarsmateriel förhandsgrupperad på denna strategiskt viktiga ö. Det är bara ett par månader sedan tolv stridsvagnar rullade in på Hamnplan i Visby. De finns nu på Gotland. Många kan raljera över detta faktum och fråga vad som är poängen med att ha stridsvagnar stående i ett garage på Gotland. Poängen är att all tung utrustning som man tror kan komma till användning på en specifik plats med fördel bör placeras på just den platsen. Det handlar inte bara om försvarsplanering utan även om försvarsförberedelse. Gotland behöver ytterligare militär förmåga. Hur denna ska vara utformad och vilken omfattning den ska ha förutsätter jag att Försvarsberedningen återkommer till. Traditionellt har vi kallat Gotland för ett hangarfartyg, men för att antyda hur åtminstone Folkpartiet ser på den här ön vill vi hellre beteckna den som en robotkryssare. Jag gläds åt det faktum att Miljöpartiet nu föreslår det man kallar för en tilläggszon runt den svenska territorialgränsen. Jag antar att med detta avses angränsande zon enligt havsrättskonventionen, som skulle ge oss en möjlighet att fördubbla det område inom vilket Sverige kan upprätthålla en viss överhöghet och kontroll när det gäller miljöfarliga verksamheter, terrorister, trafficking med mera. Det vore ett välkommet säkerhetstillskott för svenskt vidkommande, och jag kan glädja Peter Rådberg med att det sedan ett antal år finns en utredning som ser över inrättandet av en angränsande zon. Man har till och med skaffat sig de geodetiska förutsättningarna genom att mäta upp den nuvarande territorialgränsen. Herr talman! Med detta, och med tanke på att min tid håller på att rinna ut, vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Jag noterar att vi är överens om att något måste göras åt Gotland. Det är för att vi i ett givet läge inte skulle hamna i en situation där det uppfattas vara ett säkerhetspolitiskt vakuum. Jag ser det som positivt att vi nu diskuterar detta. Jag vill särskilt framhålla vikten av luftvärn i sammanhanget. Hur det sedan ska utformas får vi återkomma till i Försvarsberedningen. Det jag begärde ordet för är den nedtoning som jag uppfattar hos Allan Widman när det gäller samarbetet med bland annat Finland. I den finska vitboken noterar man vikten av det nordiska samarbetet och potentialen i det nordiska samarbetet. Det skriver man mycket omfattande om. Sedan gör väl också djup finsk erfarenhet att man vill markera att försvaret ytterst vilar på landet självt. Så är det, och det är väl bara att konstatera. Men det ena utesluter ju inte det andra. Jag vet att det svenska beskedet om att Sverige är berett att öva i NRF mottogs väldigt positivt i Finland. Vi har också ett gammalt samarbete med Nylands brigad som har utvecklats, och vi har nu börjat utveckla ett marint samarbete i djupare mening. På de signaler jag får och de kontakter jag har uppfattar jag att det i Finland finns ett intresse av att utveckla ordentliga relationer och samarbeten med Sverige. Därför ser jag det inte som relevant att i nutid tona ned den delen. Sedan beklagar jag utvecklingen i Norge. Ny regering i kombination med ny ÖB har där kanske lett till saker som varit lite förhastade. Men vi bör ju ha ambitionen att även försöka få med Norge i de här sammanhangen. Jag noterar de 130 projekt som vi har inom ramen för Nordefco. Varför tonar du ned detta med Finland, Allan Widman?

Herr talman! Om det var intrycket av mitt anförande har jag nog blivit delvis misstolkad. Jag sade att det finns väldigt goda möjligheter till samverkan och samarbete, och jag gör samma bedömning som Peter Hultqvist, att de just nu kanske i första hand gäller visavi Finland. Men samtidigt måste vi förstå att vår grundläggande säkerhetspolitiska ordning i respektive land gör det väldigt svårt att komma längre och komma över till en del där vi ska dela skarpa förmågor. Jag vet inte om Finland offentligt har givit uttryck för någon reaktion på Försvarsberedningens förslag om gemensam incidentberedskap. Om man inte har gjort det ska det naturligtvis bli intressant att se vilken slutsats man kommer till där. Herr talman! Samarbete är jättebra, men jag tror att det är viktigt att man också går in med realistiska förhoppningar på de samarbetena. Där tycker jag inte alltid att vi i Sverige har lyckats. Herr talman! Sverige är en ö i strategisk mening. Det innebär att varje potentiell fiende måste ta sig över havet för att komma till oss. När han befinner sig där, på ytan eller ovanför ytan, befinner han sig också i ett mycket utsatt läge. Detta gör att Gotland får en särskild betydelse. Och det gör naturligtvis att luftförsvarskomponenter i någon mening finner en naturlig plats på just denna ö. Jag hoppas att jag därmed har svarat Peter Hultqvist, åtminstone såvitt avser hur vi betraktar en återmilitarisering av Gotland.

Herr talman! När man funderar på nordiskt samarbete kan man naturligtvis ställa sig frågan: Vad är realism? Vi har tre länder som är med i Nato. Sedan har vi Sverige och Finland som har samma grund i en militär alliansfrihet. Förutsättningarna är lite olika. Jag tror att den här plattformen med militär alliansfrihet och att vi är beredda att öva inom NRF, bägge två, på samma nivå, är en rätt bra grund att utgå från i fortsatta diskussioner. Sedan måste sådant här växa fram. Det måste ske informellt. Jag har större tro på det informella och det som växer fram i praktiska och pragmatiska övningar och beslut än jag har på offentliga deklarationer i olika sammanhang. De offentliga deklarationerna kanske ska ske först när man har kommit någon vart och när man har någonting att lägga på bordet. Det är en styrka för oss alla att kunna konstatera att cross-border training på Nordkalotten fungerar bra i realiteten. Men då kanske vi också ska titta på: Vilka lärdomar drar vi av detta när det gäller regelverken i fråga om att kunna använda varandras flygplatser? Vårt förslag, som behandlas här i dag, är exempelvis att vi bör titta på avbyråkratisering och regelförenklingar som underlättar nordiskt samarbete. Det avslås nu av majoriteten här, men det är någonting som jag tror är högst relevant för att vi ska kunna förenkla och förbättra förutsättningarna för nordiskt samarbete, bland annat mellan Sverige och Finland. Att vi i den här miljön, med olika länders grundläggande säkerhetspolitiska positionering, ändå har kunnat åstadkomma 130 projekt tillsammans är någonting som vi bör värdera i positiv mening. Sedan har vi vissa bakslag när det gäller Norge att hantera. Det får man väl hoppas att vi klarar av. Men jag tycker att vi ska försöka ha en positiv ingång i botten när det gäller nordiskt samarbete. Det är inte detsamma som en naiv ingång. Det är oerhört viktigt med en realistisk bild när vi ska ta oss fram här. Sedan noterar jag det som Allan Widman sade om Gotland.

Herr talman! Jag kan gärna upprepa att jag tycker att vi ska vara väldigt positiva till nordiskt samarbete. Men som Peter Hultqvist själv säger på slutet: Den här entusiasmen, viljan till samarbete, måste också präglas av realism. Annars uppfattas vi kanske inte som helt seriösa. Sedan är det en annan sak. Även om man i Finland skulle vara öppen för att verkligen fördjupa ett försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete intill gränsen för ömsesidiga försvarsförpliktelser, eller i dess närhet, är den sammanlagda volymen av Finland och Sverige ändå inte tillräcklig för att möta några allvarliga utmaningar i fråga om vår säkerhet. Det är alltså, herr talman, ingen ersättning för vare sig ett starkt svenskt försvar eller - det kan jag som liberal och folkpartist konstatera - delaktighet i det atlantsamarbete som finns på det militära området. Ja, jag tycker att det är viktigt att Finland öppet och tydligt slår fast att militär alliansfrihet innebär att man själv har det primära ansvaret för att sköta sin säkerhet. Så gjorde inte Sverige förr i tiden. Jag minns fortfarande, herr talman, försvarsbeslutet 2004. Redan i det första kapitlet skrevs det att Sverige varken ger eller tar några försvarsförpliktelser. Men om någonting otäckt händer oss utgår vi från att vi kommer att få hjälp. Jag föredrar den finländska varianten framför dåtidens svenska.

Herr talman! I dag diskuterar vi försvarsutskottets betänkande nr 7, som behandlar olika riksdagsmotioner om försvaret från 2011 och framåt. Utskottets bärande tema i sina svar, vilket Hans Wallmark påpekade, är att man avstyrker motionerna med hänvisning till att Försvarsberedningen just nu arbetar med frågorna och att riksdagen inte vill föregripa det arbetet. Det finns givetvis en stark logik i hur utskottet resonerar. Jag tänker i all korthet ge mina och Centerpartiets ingångar i några av de frågor som finns i betänkandet. Jag vill redan nu förutskicka att jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på alla reservationer. Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna lyfter som vanligt fram sin uppfattning om behovet av att en försvarsindustristrategi tas fram och att Sverige bör klassa allt fler materielinköp som nationella säkerhetsintressen enligt EU:s undantagsparagraf vid en sådan upphandling. Huvuddelen av försvarsmateriel från den försvarsindustri som finns i Sverige, ägd av svenska och utländska intressen, säljs på export, vilket visar på vikten av en utveckling inom EU och andra marknader när det gäller att kunna konkurrera på området med lika förutsättningar. Sveriges och EU:s strävan i den riktningen tycker jag är riktig - det handlar om mer transparens och öppenhet och om konkurrens på lika villkor. Det är lite synd att Socialdemokraterna numera nästan aldrig lyfter fram detta. Samtidigt ska självfallet svensk försvarsindustri vara med och konkurrera om det svenska försvarets upphandlingar, och man har självfallet fördelar av bra produkter och närhet i fråga om tillverkning och service. Däremot minskar andelen försvarsmateriel till det svenska försvaret som utvecklas i samarbete mellan industrin och staten, till förmån för upphandling av befintlig och beprövad materiel. Det är en utveckling som är ofrånkomlig, skulle jag vilja säga. Regering och riksdag har klassat stridsflygsförmågan som ett nationellt säkerhetsintresse, vilket är naturligt och bra som verkligheten är på detta område. Här råder det alltså en bred enighet. Delar av oppositionen vill lägga till undervattenssystemen. Socialdemokraterna nämner därtill ytterligare en rad mindre områden. Vad gäller ubåtar sker i praktiken en upphandling av några nya sådana i dialog med ett utlandsägt företag med tillverkning i Karlskrona, vilket visar att upphandlingen fungerar på ett bra sätt, även om inte något formellt utpekande enligt EU:s undantagsparagraf har skett. Det nordiska samarbetet och Östersjösamarbetet lyfts också fram i flera motioner, framför allt av Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, med tonvikt på ett mer nationellt inriktat svenskt försvar och ett kraftigt ökat samarbete med övriga nordiska länder, oavsett om de är med i Nato eller ej. Sverigedemokraterna går mycket långt i sin vilja till mycket nära samarbete med de nordiska Natoländerna. Man vill förstärka den nordiska identiteten - vad man nu menar med det. Och man går så långt att man vill att Sverige ska verka för en "gemensam försvarsplanering för de nordiska länderna som kan godkännas av Nato". Den luftövervakning av isländskt luftrum som Sverige ska medverka i vill man utsträcka till luftpatrullering med skarpa vapen och stridsmöjligheter, trots att detta enligt Nato endast är aktuellt för Natomedlemmar. Jag kan konstatera att Tomas Bertelman, som fått regeringens uppdrag att analysera Sveriges militära samarbeten med bland annat övriga nordiska länder och i ett EU- och Natoperspektiv, uppenbarligen noga behöver granska och förhålla sig även till de långtgående Natoinriktade förslag som Sverigedemokraterna för fram. Vad gäller Östersjöområdet är Socialdemokraterna mycket precisa i sin reservation om hur framför allt försvaret av Gotland bör byggas ut. De anser att regeringen bör "planera för en stridsgrupp på Gotland med t.ex. luftvärn, mekaniserade förband, förstärkt Hemvärn med kopplingen till marin- och flygverksamhet". Det är ett mycket tydligt inspel till Försvarsberedningen. Vi får där, som Hans Wallmark sade, fundera över vad detta kommer att kosta och varifrån på fastlandet som resurser ska omfördelas. Försvarsutskottet markerar också i betänkandet att "i uppgiften att försvara svenskt territorium bedömer inte utskottet att det finns utrymme för att göra någon åtskillnad mellan olika delar av Sverige". Jag vill slutligen också kommentera de reservationer som finns rörande Sveriges fortsatta deltagande i internationella fredsfrämjande insatser, och jag talar med samma inriktning som Allan Widman gjorde i sitt anförande, ett bra anförande. Både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna vill att Sverige omedelbart ska upphöra med att delta i EU:s stridsgrupper, som ju står i beredskap för att snabbt kunna ingripa i uppblossande konflikter - vi minns Srebrenica och annat. De två partierna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, är också ense om att betona det svenska försvarets nationella inriktning med ett kraftigt minskat deltagande i internationella fredsinsatser. Sverigedemokraterna vill till och med helt upphöra med svenska internationella fredsinsatser i tio år. Jag vill starkt beklaga Vänsterpartiets och Sverigedemokraternas uppfattning i dessa internationella solidaritetsfrågor. Naturligtvis har det svenska försvaret sin bas i Sverige. Samtidigt stärks vår säkerhet när Sverige tar sitt ansvar för fred och säkerhet i världen genom att delta i internationella fredsinsatser. Det har påståtts att efterfrågan på fredsinsatser minskar kraftigt i framtiden, trots alla blodiga konflikter som i detta nu pågår på olika håll i världen och inte så långt bort ifrån oss. Jag vill framhålla vikten och värdet av just fortsatta fredsinsatser när behoven är så stora. Min och Centerpartiets uppfattning är att Sverige ska fortsätta att ta ett betydande ansvar för fred och säkerhet tillsammans med andra när världssamfundet griper in. Att Sverigedemokraterna inte vill detta utan har ett ensidigt nationellt inriktat tänkande är trist men inte överraskande, vilket däremot Vänsterpartiets agerande är eftersom man gärna annars talar mycket om internationell solidaritet. Miljöpartiet, som vill minska resurserna för det svenska militära försvaret, slår i en motion ett slag för att 2 000 svenska soldater ständigt bör vara ute i internationella fredsinsatser. Jag delar alltså uppfattningen att Sverige ska fortsätta att ta ett betydande ansvar genom fredsinsatser för lidande människors säkerhet i länder med inbördeskrig och instabilitet. Det är dock uppenbart, som jag ser det, att den tidigare ambitionen om 2 000 soldater var alltför ambitiös. Sverige har under lång tid haft ca 700-800 soldater i internationella fredsinsatser, vilket nu kommer att sjunka till hälften och kanske mer i en nära framtid. Behoven är väldigt stora i Afrika och Mellanöstern, så jag är övertygad om att våra insatser kommer att behövas och att behoven kommer att växa. Det kan också diskuteras med vilket eller vilka mått som vårt deltagande i dessa fredsinsatser ska mätas. Det viktiga är vilken förmåga vi bidrar med och vad vår satsning kostar. Det är dock viktigt att Sverige har och fortsätter att ha ett uttalat mål för att aktivt och i betydande grad delta i internationella fredsinsatser. Centerpartiet kommer att driva på för detta och för att målet ska vara ambitiöst. Vi är kritiska mot partier som vill att Sverige helt eller delvis ska upphöra med vår hedrande historiska tradition att vara med och gripa in tillsammans med andra när världssamfundet och FN kallar.

Herr talman! Vi har att diskutera betänkande FöU7 Försvarspolitiska frågor . Det är några aspekter som tas upp i betänkandet som gäller Östersjöområdet, Försvarsmaktens förmåga och nordiskt samarbete. Först vill jag säga att det är glädjande att försvarsfrågorna kommit mer i blickpunkten. Det är viktigt att vi har en öppen diskussion om Försvarsmakten, om det som fungerar bra, om det som behöver förbättras, om det som är utmaningar och om Försvarsmaktens förmåga att skapa trygghet mot yttre hot. Östersjöområdet, där vi befinner oss, är ett område där Ryssland har en ambitiös plan att de till 2020 ska byta ut, förnya och omsätta 75 procent av sin materiel, och vi kan konstatera att de följer planen och kanske till och med lite mer. Det är därför vi har sett det senaste året hur det har skapat förmåga. Vi minns alla vad som hände i påskas med påskövningen och även vad som hände den 28 oktober. Detta är naturligtvis särskilt påtagligt för de baltiska länderna, som har i närminne hur Ryssland har agerat. Som påpekats tidigare ligger Gotland där det ligger. Det är en gammal sanning att den som har kontrollen över Gotland har kontrollen över Östersjön. Jag tror att det är sant än i dag. Det är därför alldeles utmärkt att vi nu får några stridsvagnar på plats, men det behöver också ske en utveckling så att vi får en militär bemanning. Det tror jag är nödvändigt, inte minst med tanke på den solidaritetsförklaring som vi har antagit, att vi ska kunna ta emot hjälp och ge hjälp. Om vi tittar på kartan - det är viktigt med geografin - ser vi att Gotland är av stor strategisk betydelse. De iskanderrobotar som Ryssland har placerat ut har stor räckvidd. Det skulle kunna bli en kapplöpning om svenskt territorium från rysk sida och från Natos sida. Vi ser inga hot mot Sverige, vare sig i dag eller för överskådlig framtid, men det är viktigt att se på utvecklingen med öppna ögon. I Ryssland finns det ingenting att glädjas åt när det gäller den demokratiska utvecklingen. Därför är det viktigt att ha transparens och öppenhet och att vi diskuterar vår egen förmåga. Vi har fattat ett beslut om insatsorganisation 2014. Den är inte färdig utan är kraftigt försenad. Det gäller särskilt frågan om personaluppfyllandet, där vi har stora utmaningar. Särskilt gäller det de deltidsanställda. Vi har nyligen talat här i kammaren om att Försvarsmakten måste ta ett nytag, inte minst vad gäller att se till att personalen stannar. Alla andra länder som har anställda soldater har infört premier. Det tror vi är viktigt. När det gäller förmågan är det viktigt att kunna stärka övningsverksamheten. Man måste ha uppfyllda förband för att kunna öva. Utan övning blir det ingen effekt, så det hänger ihop. Det är viktigt att se detta samband. Det finns en hel del utmaningar med materiel och, som tidigare har nämnts i diskussionen, med luftvärn, som är väldigt betydelsefullt. Vi har några områden i Sverige som är speciellt utsatta i en konfliktsituation. Inte minst gäller det Gotland som det är viktigt att vi får en lösning för i det fortsatta arbetet i Försvarsberedningen. Vi måste få ett fungerande luftvärn som kan skydda både befolkningstäta centrum och vårt flygvapen. Det nordiska samarbetet fungerar och är positivt. Samtidigt är det viktigt att se att det finns begränsningar. Norge och Danmark är medlemmar i Nato. Det är även Estland, Lettland och Litauen. En enmansutredare tittar på det, men Kristdemokraterna skulle gärna se att vi går vidare med en rejäl förutsättningslös utredning på samma sätt som vi gjorde när frågan var om Sverige skulle gå med i EU eller inte, alltså involvera svenska folket och lyfta på alla stenar. Vi kan inte längre ducka för denna fråga eftersom den har så pass stor betydelse för de vägval som vi behöver göra framöver. Vi kan därför inte skjuta denna fråga på framtiden utan behöver ta itu med den så fort som möjligt. Torbjörn Björlund hade synpunkter på vårt samarbete med USA i Afghanistan. Det stämmer att vi har ett samarbete där, och det kan man säkerligen granska. Låt mig dock göra en liten utvikning. Det är i år 70 år sedan USA skeppade över soldater till det stora slaget i Normandie den 6 juni 1944. Låt oss för en liten stund fundera över var Europa och Sverige hade varit utan de tusentals soldater från Minnesota, Minneapolis, Kansas och övriga USA som gav sitt liv för demokrati och frihet. Vi hoppas och tror att vi aldrig ska behöva beskåda något liknande, men det är viktigt att ha historien med sig. Samarbete är viktigt, och vi har samarbetet med USA att tacka för mycket. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservationerna 2, 5 och 10. Mitt anförande kommer att handla om punkt 6, Väsentliga säkerhetsintressen och försvarsindustristrategi. Herr talman! Vi socialdemokrater kräver i vår kommittémotion att regeringen måste definiera väsentliga nationella säkerhetsintressen och arbeta in dessa i gedigna och dokumenterade strategier som kan refereras till för att kunna göra undantag från EU:s upphandlingsdirektiv gällande försvarsmateriel. Socialdemokraterna anser, i likhet med vad ett enigt försvarsutskott uttalat i samband med behandlingen av regeringens skrivelse angående Riksrevisionens granskning av försvarets internationella materielsamarbeten, att regeringen har ett ansvar för att definiera de nationella säkerhetsintressen som kan motivera avsteg från konkurrensupphandling. Det långsiktiga utvecklingsarbete som utskottet förutsatte skulle inledas har vi inte sett någon redovisning eller uppföljning av, förutom den FMV-rapport som beskrivs i betänkandet. Det är samma rapport som också kom fram till att det är för tidigt att redovisa hur upphandlingsförfarandet kommer att utformas i olika länder. I betänkandet hänvisas också till att regeringen i budgetpropositionen för 2014 deklarerat att stridsflygförmågan är av avgörande betydelse för svensk säkerhet. Det är naturligtvis välkommet, men en enda mening i statsbudgeten imponerar knappast på Europadomstolen. Att begrava frågan i Försvarsberedningen utan att ha kommit överens om det anser vi socialdemokrater inte heller vara tillräckligt för att värna våra nationella säkerhetsintressen när det gäller tillgång till försvarsmateriel. Dessutom är det högst oklart om Försvarsberedningen ska bereda denna fråga eller inte. Herr talman! Att kunna göra undantag från upphandlingsdirektivet och gå till direktupphandlingar eller för den delen att kunna samverka kring utveckling av försvarsmaterielsystem är av största vikt för att garantera säkra leveranser till Försvarsmakten på kort och lång sikt och därmed säkra Försvarsmaktens operativa förmåga. Att inte kunna direktupphandla i vissa lägen kan innebära att leveranssäkerheten riskeras på grund av långdragna upphandlingsprocesser. Det kan också resultera i byte av leverantör som kan leda till omfattande systempåverkande konsekvenser vilket i sin tur kan leda till avsevärt högre kostnader för materielen. Långsiktigt kan regeringens naiva inställning i upphandlingsfrågorna leda till att svenskbaserad försvarsindustri inte klarar konkurrensen eftersom det är svårt, för att inte säga omöjligt, att sälja nyutvecklade system som inte har en referenskund, vilket i de flesta fall är den egna försvarsmakten. På sikt skulle då kompetensen kring teknikutveckling av försvarsmateriel försvinna från Sverige, vilket skulle kunna få förödande konsekvenser för behovet av kunskap och kompetens vid inköp av nytt materiel och därmed äventyra materielförsörjningen. Det blir då svårt att tillgodose försvarets operativa behov. Utan en högteknologisk försvarsindustri skulle Sverige förmodligen också bli en mindre attraktiv samarbetspartner och deltagare i internationella överläggningar. Flertalet av de vapenproducerande länderna i Europa har strategier för att undanta vissa områden och åberopa väsentliga nationella intressen för materielanskaffning. Frankrike har till exempel i sin vitbok angett sin försvarsindustri som en väsentlig del av sin försvarsstrategi och framhåller vikten av att ha en försvarsindustri av första klass för att ha tillgång till teknologi och självständighet. Enligt denna vitbok, och i en översättning från franskan, ska staten tillse att det finns en signifikant budget för forskning och utveckling och tillhandahålla stöd till försvarsindustrin på den internationella marknaden för att därmed uppnå tillräckliga volymer. Den svenska regeringens politik har hittills varit att på EU-nivå driva frågan om att skapa en öppen marknad för försvarsmateriel inom EU, ett så kallat level playing field. Socialdemokraterna skulle gärna se en öppen marknad i Europa för export av försvarsmateriel. Vi har stort förtroende för svensk försvarsindustri, som vi vet håller en hög internationell klass. Vi är också medvetna om att när det gäller vissa system och inte minst att integrera system i system ligger svenskbaserad försvarsindustri i framkant. Vi tror alltså att svenskbaserad vapenindustri skulle stå sig väl om bara marknaden var öppen och om sjysta konkurrensvillkor gällde. Till skillnad från regeringen är vi dock realister och inser att försvarsindustrierna i Europa inte verkar under samma villkor som övrig industri. Banden till den egna staten och försvarsmakten är ofta starka och har långa traditioner. De slits inte så lätt, av skäl som är både historiska och politiska men även praktiska. Försvarsmaterielsystemen har ofta utvecklats i samarbete mellan industri och försvarsmakt. Systemen har långa livslängder, och industrin har den kompetens som behövs för att underhålla, vidmakthålla och uppgradera dem. Teknik och kunskap kring vapensystemen är inte sällan av känslig art och lämpar sig ofta ganska illa för att kravspecificeras i öppna upphandlingar. Den kompetens som finns i industrin är också ofta nödvändig för att kunna utveckla och kravställa i nya beställningar. Att då kategoriskt hävda att all materielupphandling kan och ska ske i öppen konkurrens överensstämmer inte med den verklighet som råder. Vi tror inte som Alliansens företrädare att bara för att Sverige går före med gott exempel och är bäst i klassen kommer de övriga försvarsmaterielproducerande länderna att ändra i sina strategier och rätta in sig i ledet. En studie som gjorts vid Handelshögskolan i Göteborg av Mats Jadeskär och Michel West visar att vid en jämförelse mellan Sverige, Norge, Finland, Storbritannien, Frankrike och Tyskland är Sverige det enda land som inte ställer upp politiska handelshinder för försvarsmateriel. Som politiska handelshinder definieras administrativ rådgivning, subventioner och statshandel. Det kan i och för sig anses ädelt och rätt, men få tror väl att de andra länderna utan vidare och av ren godhet följer Sveriges exempel. Herr talman! Den fråga som måste ställas till Alliansens företrädare är om de på allvar tror att det inom en rimlig framtid kommer att skapas en öppen marknad i Europa där konkurrens på lika villkor inom försvarsindustrin kan ske. Nästa fråga är om Alliansens företrädare på allvar tror att svensk försvarsindustri har en möjlighet att kunna exportera vapensystem som inte har en referenskund i form av den egna försvarsmakten. Den sista frågan är: Är utskottets borgerliga ledamöter nöjda med att regeringen inte följt utskottets uppmaningar till regeringen om att definiera nationella säkerhetsintressen och ta ansvar för att ett utvecklingsarbete kring detta sker? I detta anförande instämde Clas-Göran Carlsson, Peter Hultqvist och Peter Jeppsson (alla S).