Godkännande av Europeiska rådets beslut om ändring av artikel 136 i EUF-fördraget – stabilitetsmekanism för euroländer

Herr talman! Som vi alla känner till är Europa inne i en djup ekonomisk kris. Länderna i Sydeuropa går år efter år med mycket stora underskott i statsbudgeten. Grekland har en statsskuld på över 150 procent av bnp. Italien ligger inte långt efter. Många länder i Europa har ökat sin skuldsättning. Ekonomin i Grekland har backat fyra år i rad. Det är ingen tvekan om att de ekonomiska problemen i Europa är stora och svåröverkomliga. Låt det inte råda någon tvekan om att Miljöpartiet anser att de ekonomiska problemen måste hanteras. Vi måste hitta lösningar för att minska de ekonomiska problemen i Europa och komma över den klyfta som vi nu är inne i. För att kunna åtgärda problemen måste man se orsakerna bakom dem. Därför är det viktigt att i debatten konstatera att eurosamarbetet är en bidragande orsak till den ekonomiska krisen. Att som i eurosamarbetet knyta ihop så pass olika ekonomier som de i Europa till en enda valuta och en gemensam ränta är ett recept på att skapa ekonomiska problem. Det har bidragit till att länder som förr inte haft fungerande ekonomier haft en konstgjort låg ränta. Länder i Sydeuropa, som inte haft ekonomier som fungerat bra, har haft en ränta som baserats på ekonomin i Tyskland, Frankrike och andra centrala delar av Europa, alltså med en ekonomi som gått framåt. Den konstgjort låga räntan har lett till hög skuldsättning både hos stater och hos privatpersoner. I fallen Spanien och Irland har dessutom privata skulder, på grund av en akut kris, förts över till statliga skuldsättningar. Skuldsättningen har bidragit till en överhettning i ekonomierna och lett fram till de problem som den europeiska ekonomin nu har. Det grundläggande problemet med att eurosamarbetet har ett dåligt funktionssätt och inte fungerar som det var tänkt löses inte genom de nu föreslagna mekanismer som vi diskuterar i detta ärende. Det krävs ett mycket mer djupgående och genomgripande arbete för att åtgärda de europeiska ekonomiska problemen. Vi kan därför vara tacksamma över att svenska folket var klokt nog att rösta nej till euron för snart tio år sedan. I annat fall hade Sverige troligen varit i ett betydligt sämre ekonomiskt läge, och vi hade tvingats, likt det som nu sker med euroländerna, gå in med enorma summor till Europeiska stabilitetsmekanismen för att sanera krisekonomierna i eurozonen. Europeiska stabilitetsmekanismen ska ha en utlåningskapacitet på 500 miljarder euro, men den volymen kan utökas i framtiden. Det finns inga begränsningar för hur stor utökningen kan komma att bli. Detsamma gäller kapitalet till fonden. Den ska börja på 700 miljarder euro, men medlemsstaterna kan efter hand tvingas skjuta till ännu mer pengar. Det finns beräkningar som visar att om Sverige hade varit euroland hade vi behövt skjuta till omkring 200 miljarder kronor till Europeiska stabilitetsmekanismen. Det slipper vi nu eftersom svenska folket var klokt nog att inte ansluta sig till euron, vilket de flesta partier i regeringen faktiskt ville. Det är viktigt att inse att när vi nu ska sanera den europeiska ekonomin, när vi ska ta steg för att minska den ekonomiska sårbarheten i Europa, kan vi inte rasera den grund som det europeiska samarbetet trots allt bygger på, det vill säga den demokratiska och solidariska grunden. Det finns en stor fara med att de reformer som nu genomförs inte har den gedigna demokratiska förankring som de behöver ha. Vi ser redan i dag att det är svårt att få en folklig anslutning till de fördragsändringar och de mekanismer som föreslås på europeisk nivå. Det finns alltid en risk när man genomför reformer som inte har en grundläggande folklig förankring. Vi ser att just förslaget att inrätta en europeisk stabilitetsmekanism inte följer de demokratiska principer som vi i Miljöpartiet anser ska vara rådande; det gäller både ekonomiska och politiska institutioner i Europa. Europeiska stabilitetsfonden har fått hård kritik för att den inte styrs enligt de demokratiska principer som vi i vanliga fall har i demokratier som Sverige och övriga Europa. Vi tycker att den konstruktion som finns inte möjliggör den typen av insyn och demokratisk granskning av verksamheten som man kan kräva av en finansiell institution på europeisk nivå. Enligt fördraget som nu gäller ska exempelvis ESM-rådets ordförande, ledamöter, suppleanter, verkställande direktör och all övrig personal åtnjuta immunitet mot rättsliga förfaranden när det gäller de handlingar som de utför i sin tjänsteutövning. Det tycker vi är en mycket märklig princip. Man ska alltså kunna utföra handlingar, men man ska vara immun mot rättsverkan från dem. Om det visar sig att man misskött sig i sitt arbete ska man inte kunna ställas inför domstol och tvingas försvara sitt handlande. Fördraget säger också att Europeiska stabilitetsmekanismen och dess egendomar - fonder och andra tillgångar - ska ha immunitet mot varje form av juridisk behandling. Jag måste ställa frågan: Är det en bra princip för hur vi ska lösa den ekonomiska krisen att de ekonomiska institutioner som vi bildar inte ska kunna granskas i juridisk mening? Vi tycker att det rimmar illa med den grundläggande principen vi har i Sverige och andra europeiska länder om att ansvariga ska kunna ställas till svars för sina handlingar och för de misstag som begås när arbetet utförs. Vidare slår fördraget fast att Europeiska stabilitetsmekanismens arkiv och alla handlingar som innehas av ESM ska vara, som det sägs i fördraget, okränkbara. Det gör att allvarliga frågor måste ställas om hur insynen i ESM:s verksamhet ska gå till och hur den på ett rimligt sätt ska kunna granskas. Hur ska en journalist som vill veta vad som hänt innanför ESM:s väggar kunna gå in och försöka hitta material för att ta reda på hur besluten har fattats, på vilken grund? Vi anser inte att de principer som nu gäller, och som riksdagen förväntas ställa sig bakom, är tillräckligt goda för att det ska finnas skäl att ställa sig bakom förslaget. Vi tycker att regeringen bör verka inom det europeiska samarbetet för att påverka utformningen av ESM så att den styrs i mycket mer demokratisk riktning. Vi anser inte att verksamheterna ska medföra juridisk immunitet, det vill säga att man inte ska kunna ställas inför domstol om man misskött sitt arbete, och vi anser att det måste vara möjligt att granska arbetet demokratiskt. Framför allt handlar det om 32 § och 35 §, som inte följer de principer som vi anser måste vara rådande för en ekonomisk institution på en demokratisk arena. Med detta vill jag yrka bifall till reservation 4 från Miljöpartiet.

Herr talman! Efter kriserna på 90-talet fanns en stor enighet inte bara i Europa utan i världen i stort om vikten av nationella valutor som värderas av marknaden, om vikten av en självständig och oberoende riksbank och penningpolitik. Trots det dröjde det inte mer än några år innan ett antal länder valde att skrota de fundamentala förutsättningarna för ekonomisk stabilitet. Man valde att underkasta sig den monetära unionen, EMU, inte bara i de två första stegen, som även vi har tagit, utan även i det tredje och ingå i den gemensamma valutan. Problemen lät inte vänta på sig. Vi kunde redan under de första åren omkring millennieskiftet se hur en fastighetsbubbla byggdes upp i Irland. Det var en direkt konsekvens av en gemensam penningpolitik som inte fungerade, en politik där en centralbank för hela euroområdet satte räntan efter de stora ekonomiernas behov. Ett litet land som Irland, som precis som Sverige utgör en liten del av EU, fick dra det korta strået och betala med en omfattande fastighetsbubbla eftersom man inte kunde kyla bubblan genom att höja räntan. Efter Irland har vi under de senaste åren sett hur det är i Grekland, hur unionen i sin iver att växa har sett genom fingrarna med en undermålig bokföring och låtit ett land som inte klarar av inträdesreglerna komma med i samarbetet och bygga upp ett enormt skuldberg som nu briserar. När Sverige skulle hantera den ekonomiska krisen i början av 90-talet var ett viktigt verktyg och en självklar del i krishanteringen en depreciering av den svenska valutan. Den dörren är nu också stängd för Grekland på grund av euron. Grekland har i dag svårt att hitta en utväg. Nu manifesterar sig även valutaunionens obalanser och inbyggda problem ytterligare när man kan se hur länder som Spanien och Irland, som de senaste åren har haft sunda statsfinanser, dras med utför branten på grund av den avhängighet som råder inom eurozonen. EU gräver där man står, och i dag har man grävt så djupt att det är svårt att ta sig upp igen. Vi har i dag att ta ställning till ytterligare överstatliga samarbeten för att kompensera eurozonens inbyggda dysfunktionalitet. Man kan fråga sig varför vi ska lägga oss i som inte är en del av det monetära samarbetet inom EMU. Jag önskar att vi inte behövde lägga oss i, men problemet är att de svenska regeringarna konsekvent valt att inte förhandla fram ett undantag från euron för Sveriges del trots den svenska folkomröstningen där svenska folket tydligt har satt ned foten och till skillnad från länder som Storbritannien och Danmark där man har valt att förhandla fram undantag i demokratisk ordning. På grund av de fördrag som Sverige redan har skrivit under är Sverige förpliktat att fullfölja EMU-medlemskapet och även ta det tredje steget in i en gemensam valuta. När vi nu diskuterar den europeiska stabilitetsmekanismen, ESM, handlar det alltså om ytterligare en konstruktion som Sverige har skrivit under och är förpliktat att underkasta sig. ESM betyder i praktiken att vi tvingas låna ut omfattande medel på en federal nivå. Inledningsvis ska, som redan sagts i talarstolen, ESM förfoga över ca 6 biljoner kronor - endast inledningsvis - och det motsvarar ungefär svenska statens utgifter i sju år. Propositionen avslöjar sina egna brister. I propositionen framgår att när bestämmelsen om den ekonomiska och monetära unionen infördes genom Maastrichtfördraget, som trädde i kraft 1993, gjordes valet att inte i den institutionella arkitekturen för EMU innefatta någon finansiell stödmekanism för euroländer. Detta föreföll rationellt eftersom endast ekonomiskt och finansiellt stabila länder skulle kunna kvalificera sig för att införa euron. Man befarade också en risk för att möjligheten till hjälpaktioner skulle minska ländernas eget ansvarstagande för sin ekonomi. Därmed tycks det som att federalisterna var mer insiktsfulla för 20 år sedan än i dag. Förslaget öppnar dessutom för att en kvalificerad majoritet kan fatta beslut, vilket i praktiken innebär att den svenska finansministern kan bli överkörd, och vi kan bli tvungna att låna ut pengar mot vår vilja. Det är inga små pengar, initialt 6 biljoner kronor totalt sett - en stor börda för Sverige. För oss sverigedemokrater, herr talman, är det otänkbart att låta andra än svenska folkets företrädare foga över så stora svenska skattemedel. Vi vill inte bidra till att fortsätta odla den federala katastrofen. Därför vill jag avsluta med att yrka bifall till reservationerna 1, 5 och 7.

Herr talman! I samband med den nu pågående ekonomiska krisen har vi sett hur grundläggande fackliga rättigheter angrips i land efter land - Grekland, Italien, Spanien med flera. Däribland gäller det rätten att fritt förhandla, teckna och upprätthålla kollektivavtal. Vi ser det som djupt bekymmersamt att krisen utnyttjas politiskt för att underminera arbetstagarnas fackliga rättigheter. EU-domstolens domar i Viking-, Laval-, Rüffert- och Luxemburgmålen hade redan innan krisen försvagat de grundläggande rättigheterna i förhållande till de ekonomiska friheterna inom EU. Vänsterpartiet, liksom arbetstagarnas fackliga organisationer, har efter de nämnda domarna ställt krav på att ett juridiskt bindande socialt protokoll ska tillfogas EU:s fördrag. I det sociala protokollet ska fastställas att grundläggande mänskliga rättigheter, såsom grundläggande fackliga rättigheter, förhandlings- och konflikträtt, samt rätt att fritt teckna kollektivavtal, är överordnade EU:s ekonomiska friheter. Det kravet aktualiseras i samband med den föreslagna fördragsändringen. LO och TCO har ställt sig bakom kraven på ett socialt protokoll. Nu har vi chansen att börja den resan eftersom vi har vetorätt till den föreslagna fördragsändringen. Det behövs. Tyvärr kan vi konstatera att Vänsterpartiet är det enda partiet som är berett att göra så både i ord och i handling. Det är bara vi som föreslår att Sverige nu ska säga nej till fördragsändringen om Sverige inte också ställer kravet på ett socialt protokoll. Det är en stor besvikelse. EU-domstolens domar hindrar likabehandling av arbetare på den svenska arbetsmarknaden. Domarna begränsar de grundläggande fackliga rättigheterna, rätten att fritt förhandla, teckna kollektivavtal med utländska företag och rätten att vidta stridsåtgärder för att få avtal till stånd. Enligt EU-domstolen får facket kräva minimivillkor bara inom vissa begränsade områden. EU-domstolen har tolkat utstationeringsdirektivets miniminivåer som maximinivåer för vad som får krävas. Det här öppnar för låglönekonkurrens som på sikt pressar ned lönerna på svensk arbetsmarknad och utgör ett allvarligt hot mot den svenska kollektivavtalsmodellen. Grundläggande mänskliga rättigheter, som den fria förenings- och förhandlingsrätten, rätten att teckna kollektivavtal inklusive rätten att vidta stridsåtgärder, måste säkerställas och garanteras. I första hand ska det ske genom hela EU i ett socialt protokoll som slår fast att de fackliga rättigheterna inte kan underordnas de ekonomiska friheterna. I andra hand ska det finnas garantier för den svenska kollektivavtalsmodellen. Vänsterpartiet begär därför att regeringen inte ratificerar avtalet innan ett juridiskt bindande socialt protokoll har införts på EU-nivå. Varför begär vi detta i samband med en fördragsändring? Det enkla svaret är att fördraget är primärrätt och därmed överordnat till exempel ett utstationeringsdirektiv, som Socialdemokraterna föreslår. Lavaldomens utslag byggde på att man dömde utifrån fördraget. Varför begär vi detta nu när fördragsändringen handlar om något annat, nämligen möjligheten att införa en stabilitetsmekanism, det vill säga en stor räddningsfond? Det enkla svaret på den frågan är att det aldrig kommer att komma en fördragsändring som egentligen handlar om ett socialt protokoll. Därför måste vi ta till vara de möjligheter som ges. Vi vill helt enkelt inte att arbetare ställs mot arbetare, där arbetare som kollektiv alltid drar det kortaste strået. Det är vi som betalar priset för kapitalets fria rörlighet. Vänsterpartiet tycker helt enkelt inte att det är oproportionerligt att ställa mänskliga rättigheter mot räddande av krisande banker, som Socialdemokraterna tyvärr gör i sitt särskilda yttrande. En ändring av artikel 136 i Lissabonfördraget måste godkännas av samtliga medlemsstaters parlament, även av den svenska riksdagen. Varje enskilt land har alltså vetorätt. Vi kan alltså skapa förutsättningar för ett socialt protokoll - om vi vill. Vänsterpartiet vill det, men tyvärr inte någon annan. Inför folkomröstningen om ett svenskt medlemskap i EU 1994 var frågan om garantier för att den svenska kollektivavtalsmodellen skulle bestå väldigt viktig för många när det gällde hur de valde att rösta. Den dåvarande regeringen bedyrade att Sverige i förhandlingarna om ett eventuellt medlemskap hade fått sådana garantier. Det står nu helt klart, inte minst med anledning av Lavaldomen, att dessa garantier inte hade något juridiskt värde. EU-domstolen har förbjudit svenska fackliga organisationer att verka för likabehandling av löntagare på svensk arbetsmarknad oavsett nationalitet. Därför kräver vi att regeringen ska kräva bindande garantier för kollektivavtalsmodellen. Herr talman! Under de senaste åren har flera av valutaunionens länder drabbats av betydande statsfinansiella problem. Den ekonomiska krisen inom euroområdet har blivit en politisk kris för hela EU. Varken EMU-ländernas diagnos eller recept har tyvärr blivit rätt utan snarare tvärtom. Med den ensidiga åtstramningspolitiken försöker de bota en anorektiker med bantning. Massarbetslöshet och fattigdom breder ut sig. Denna fördragsändring handlar om att inrätta en fond för att rädda det politiska prestigeprojektet EMU från kollaps. Den ekonomiska krisen i valutaunionen är inte ett resultat av bristande budgetdisciplin som man försöker att få det att framstå som. Bortsett kanske från Grekland och i viss mån Portugal var de offentliga finanserna i eurozonen innan finanskrisen tämligen starka. De statsfinansiella problem som flera av valutaområdets länder drabbats av är ett resultat av den globala finanskrisen som lett till att ett stort antal länder har fått gå in med skattepengar och rädda banker. Fler är på gång inte minst i Spanien. Vi ser nu hur människor i land efter land rusar till bankerna för att ta ut sina insättningar, vilket i sig kommer att skaka valutaunionen än mer. Krisen har i sin tur förstärkts av den illa fungerande valutaunionen med den gemensamma ränte- och valutapolitiken, obalanser i privat sparande och i bytesbalanserna men också av inhemska fastighets- och bankkriser. Utan möjligheter till en självständig valutapolitik har flera sydeuropeiska länder fått se sin konkurrenskraft urholkad till följd av skillnader i produktivitetstillväxt bland valutaunionens länder. Detta har bidragit till stora underskott i bytesbalanserna och i de offentliga finanserna. EU har inte tagit sig an de strukturella problem som ligger bakom den ekonomiska krisen. EU:s svar på krisen har i stället i huvudsak bestått av två delar. För det första har man gett diverse stödpaket till de värst utsatta länderna och som villkor för dessa krävt omfattande besparingar i de nationella budgeterna samt ingrepp i de fackliga rättigheterna. För det andra har man beslutat om ökad samordning och övervakning av den ekonomiska politiken och skärpta budgetregler. Inget av detta tar emellertid fasta på de bakomliggande strukturella orsakerna till krisen. Snarare riskerar den ensidiga fokuseringen på besparingar och skärpta budgetregler att fördjupa och förlänga den ekonomiska krisen. Den inskränker också demokratiska rättigheter. Vi ser nu, liksom efter 30-talskrisen, hur fascistiska krafter återigen får luft under vingarna och nu senast genom Ny grynings valresultat i Grekland. Ett nazistparti vinner gehör i Grekland, vem kunde ha trott det? Det kan självklart finnas skäl för valutaunionens länder att inrätta någon typ av finansiell stabiliseringsmekanism som kan kanalisera finansiellt stöd till länder med statsfinansiella problem. Men vi kan inte ställa oss bakom den föreslagna lösningen eftersom den privata sektorns medverkan är underställd IMF:s praxis. Det innebär att den privata sektorns medverkan endast blir aktuell i exceptionella fall. Jag tyckte att Johan Norberg var väldigt bra i radioprogrammet OBS . Han sade så här: En kapitalism utan konkurser är som en kristendom utan helvete. Det är vad man nu håller på med. Man låter inte bankerna gå omkull. Man låter inte bankernas ägare betala priset för vad de har ställt till med. Detta är inte rimligt då det framför allt är bankerna som har skapat krisen. De statsfinansiella problemen i euroområdet är en direkt följd av detta. Därtill har bankerna dessutom kunnat tjäna enorma summor på den förda krispolitiken inom euroområdet. De har kunnat låna pengar till mycket låg ränta av Europeiska centralbanken. Det gäller inte minst inom ECB:s program med treåriga lån till 1 procents ränta. Sedan har de kunnat placera dessa i spanska och italienska statspapper till mycket hög ränta. Senast var det Spanien som fick betala 7 procent. Det är inte rimligt att de som först skapade krisen och sedan tjänar stora pengar på densamma inte ska vara med och betala för krishanteringen. Men det tycker tydligen ni. I fördraget om ESM slås fast att stöd får ges till rekapitalisering av finansiella institutioner. På detta vis förstärks den nuvarande politiken där den finansiella sektorn vältrar över kostnaderna och riskerna på skattebetalarna. I fördraget sägs det att stöd endast kommer att betalas ut på strikta villkor. Någon närmare precisering av vad dessa villkor är görs inte. Men det är väl rimligt att anta att villkoren kommer att fortsättningsvis vara desamma som man hittills har ställt upp. Dessa har haft en stark nyliberal slagsida i form av krav på sänkta löner, privatiseringar, nedskärningar av de offentliga välfärdssystemen och urholkade fackliga rättigheter. Förutom att dessa krav har haft en oacceptabel fördelningsprofil har de fördjupat och förlängt den ekonomiska krisen i euroområdet. Nu höjs röster i land efter land. Ekonom efter ekonom säger: Vad tusan håller ni på med, ni förstör ju allting för oss alla? Man dömer helt ut den krishantering som hyllas bland annat av den svenska regeringen. Artikel 32:3 i ESM-fördraget slår fast följande: "ESM, dess egendom, medel och tillgångar var de än finns och vem som än innehar dem, ska åtnjuta immunitet från varje form av rättsligt förfarande utom då ESM uttryckligen avstår från sin immunitet för eventuella åtgärder eller till följd av avtalsvillkor, inbegripet dokumentationen om finansieringsinstrumenten." Detta var ett direkt citat. Vi menar att denna artikel totalt strider mot grundläggande juridiska principer om öppenhet och ansvarsutkrävande. Vi låter människor vara helt åtalsfria trots att de kommer att handha enorma summor och ha en enorm makt att påverka det som nu sker. Herr talman! Vi lyfter därför fram våra reservationer under punkt 1 och 2 i betänkandet.

Herr talman, ledamöter och åhörare! Det vore intressant att ha en generaldebatt om hur EU ska klara krisen och komma ur den. Jag är helt säker på att vi kommer att återkomma till den under våren i utskottet i samband med behandlingen av den ekonomiska vårpropositionen med mera och även i höst då vi står inför behandling av den så kallade pakten för fördjupat finanspolitiskt samarbete. I dag har vi att förhålla oss till det mer tekniska i form av ändringen av artikel 136 i EUF-fördraget. Det är den fördagsförändring på hel EU-nivå som krävs för att låta euroländerna fördjupa sitt samarbete och utforma ESM. Till det förslaget och till utskottets betänkande yrkar jag bifall, så att jag inte glömmer bort det. Visst är det intressant att konstatera att det påverkar oss alldeles oavsett vad man må tycka om fullt EMU-deltagande för svensk del. Det är uppenbart att vi fortfarande lever med effekter av de senaste årens kris. Det är uppenbart vid varje budgetbeslut hur utlandsexponerat och marknadsexponerat Sverige är, hur stor andel av bnp som är handelsberoende, ungefär hälften, och hur stor andel av det som är Europaberoende. Därför påverkar ESM oss. Jag vill därför understryka att det är viktigt även för svensk del, trots att vi står utanför, att eurozonen får ordning på sin situation och möjlighet att hjälpa länder i kris och ur den kris som vi har nu. Genom att ändra artikel 136 öppnas den rättsliga vägen för att upprätta ESM, vilket ger möjlighet för euroländerna att bygga upp krisstöd som behövs för att skydda den egna valutan och de nationella ekonomierna från den påfrestning som uppstår vid kriser. De senaste åren har visat att ett sådant ramverk har saknats. Det har behövts byggas upp. Men jag är som sagt säker på att vi får anledning att återkomma både till hur eurozonen utvecklas och till hur hela EU och svensk ekonomi påverkas av det som händer nu. Vi har inte sett det sista av toppmöten, så kallade krismöten och så vidare. Jag ser fram emot ett fortsatt konstruktivt diskussionsklimat även i utskottet och mellan partierna inför fortsatt besvärlig hantering. Det är viktigt att varje land tar ansvar för sina statsfinanser och för sin väg ut ur krisen och att möjligheterna att hjälpa varandra i kris är goda när det behövs. Syftet med ESM är att kunna använda det när ett medlemsland i vissa extrema situationer inte klarar av sina betalningar. Då handlar det förstås framför allt om lånefaciliteten. IMF har under lång tid gett finansiellt stöd i sådana här situationer. Men det är viktigt att Europa, som ändå fortfarande är en mycket rik del av världen, också tar sitt ansvar och att ESM ges en motsvarande roll begränsad till euroområdet. Det är meningen att stödet ska vara temporärt och ge det mottagande landet möjlighet att nå en hållbar skuldsituation så fort som möjligt. Syftet är som sagt att komma ur den kris som vi har nu. Sverige är inte en del av eurosamarbetet och därför inte heller en del av ESM i detta läge. Därmed får det inte heller direkta ekonomiska konsekvenser för oss. Men återigen är det av stort intresse både ekonomiskt och politiskt för Sverige att eurozonkrisen hävs och framför allt att den europeiska ekonomin kommer på fötter. Jag ska helt kort kommentera undantagsargumenten. Som Erik Almqvist väl vet har vi beslutat här inne om att vi vill besluta här inne, och först efter en folkomröstning, om vårt förhållningssätt till euron. Jag bedömer att frågan inte är särskilt aktuell med tanke på den kris som just nu är akut. I något slags normaltillstånd med en återigen fungerande gemensam valuta som inte är i akut kris kan frågan bli aktuell igen. Då får vi ta upp en ny diskussion som i så fall föregås av en ny folkomröstning. Vid det löftet står partierna i denna kammare kvar. Därmed kan även Erik Almqvist vara trygg med att det inte kuppas igenom någonting i euroväg. Det låter ibland i sådana här debatter som att det finns något slags konspiration i Bryssel där det sitter någon och bestämmer åt oss och tvingar på oss det ena eller det andra. Det är viktigt att understryka att trots att trycket nu är hårt på hårdare finanspolitiskt samarbete är det fortfarande så att EU och EMU är samarbeten mellan demokratiska och suveräna stater. Det är viktigt att vi har den här debatten, det är viktigt att vi fattar våra budgetbeslut och det är viktigt att vi har ett aktivt svenskt deltagande i rådet, Ekofinrådet och Europeiska rådet och i utformningen av gemensamma EU-åtgärder. Det har vi även framöver. Jag föreställer mig inte att vi blir överens om detta i dag heller, men jag vill ändå nämna för Ulla Andersson att vi som var med i debatten om Lissabonfördraget senast häromåret minns debatten om de fackliga rättigheterna där. I Lissabonfördraget ingår rättsligt bindande mänskliga rättigheter. Jag vill nämna detta, och dra mig till minnes det breda stöd i denna kammare som Lissabonfördraget hade i Sverige. Det bottnade bland annat i att det är viktigt för de flesta partier, även vårt, att stärka och säkra fackliga rättigheter på hel unionsnivå. Möjligheterna till det blev inte mindre av Lissabonfördraget. Förhoppningsvis blev de större. Jag vill understryka att respekten för den svenska modellen är fortsatt mycket viktig för regeringen. Det görs ett antal sådana markeringar och ett ganska hårt arbete för att få in detta i det finanspolitiska samarbetet. Starka fackföreningar och starka mänskliga rättigheter på EU-nivå är mycket viktiga även när vi går vidare i just dagens beslut. Till sist och återigen: Varje land har ett ansvar för att ta sig ur den akuta kris som vi är i nu. Men det som händer på den gemensamma nivån i eurozonen påverkar oss vad vi än tycker om den. Därför ligger det i vårt intresse att euroländerna tar ansvar och att möjligheten ges att fördjupa samarbetet i form av ESM både för länderna i fråga och för de europeiska hushållen - för vår ekonomi och för vår gemensamma ekonomi och därmed ytterst för jobben och välfärden även här hemma. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet, och där ingår också bifall till propositionen.

Herr talman! Jag tänkte ta tillfället i akt att föra lite mer debatt i frågan eftersom jag tycker att den är central och viktig. Anna Kinberg Batra säger att Lissabonfördraget har garanterat de mänskliga rättigheterna. Av det vi nu ser i land efter land där man ingriper i kollektivavtal och i förhandlingsrätt tycker jag inte att detta verkar vara det mest överordnade. Den ekonomiska rörligheten är ännu det mest överordnade i EMU. Moderaterna brukar påstå att de värnar den svenska kollektivavtalsmodellen. Men vi kan se att den inte är gällande på det sätt som den har varit tidigare. Arbetare ställs mot arbetare i vårt land. Nu när vi står här dundrar långtradare förbi med helt andra arbetsvillkor och lönevillkor än vad de som arbetar under svenska kollektivavtal har. Man har ändå inte rätt att kräva likartade villkor ens i Sverige. Därför tycker jag att Moderaterna talar med kluven tunga i fråga om fackliga rättigheter och försvaret av den svenska kollektivavtalsmodellen. Det gör mig rätt upprörd, och det är också ganska välbekant. Jag skulle vilja höra Anna Kinberg Batra utveckla detta. Varför inte ta tillfället i akt och visa att ni verkligen står bakom den svenska kollektivavtalsmodellen? Varför inte kräva det nu när ni har möjlighet i och med att en fördragsändring är upp på bordet? Det är sällan detta händer, och det är sällan ni kommer att ha denna möjlighet. Den andra frågan till Anna Kinberg Batra är: Varför tycker Moderaterna att det är okej att bankerna inte ska vara med och betala krisen? Det är det ni nu går med på när ni tycker att stabilitetsmekanismen ska finnas i den konstruktion som nu ligger på bordet.

Herr talman! Jag tackar återigen för att Ulla Andersson vill ta tillfället att föra en större debatt om dessa viktiga frågor. Det gör jag gärna också, inom de begränsningar som replikinstrumentet ger i tid. Jag tycker att Ulla Andersson argumenterar för ett fördjupat EU-samarbete, och jag beklagar att Vänsterpartiet är så allmänt EU-kritiskt. Det är ju just genom bättre samarbete på unionsnivå som vi kan stärka till exempel rättigheter för dem som jobbar i gränsöverskridande sektorer som transport och andra. Det är just genom fördjupat samarbete inom Lissabonfördraget, som Vänsterpartiet var kritiskt till, som vi har fått tillfälle att skriva in rättsligt bindande mänskliga rättigheter. Detta har trätt i kraft ganska nyligen, och det kan absolut vara viktigt att följa upp över tid hur dessa rättigheter fungerar. Det tror jag att vi är intresserade av oavsett parti. Men nog var Lissabonfördraget en större fördragsändring där vi passade på att försöka förstärka just dessa rättigheter även på unionsnivå. Detta hänvisar också utrikesutskottet till i sitt yttrande. Det gläder mig att det är så brett politiskt förankrat. Utrikesutskottet konstaterar att ett villkor med ett juridiskt bindande socialt protokoll inte bör eller behöver införas. Det viktiga är att vi fortsätter lite grann som vi har gjort, det vill säga fortsätter att bevaka att rättigheterna stärks med Lissabonfördraget och fortsätter att bevaka fackliga rättigheter inom ramen för arbetet med finanspakten. Detta gör också regeringen i förhållandevis brett politiskt samförstånd. Vänsterpartiet kanske inte är med, men vi försöker åtminstone vara brett förankrade här i riksdagen i övrigt. Vad gäller bankerna pågår nu ett arbete, som Ulla Andersson väl vet, med ett EU-gemensamt ramverk för banker i kris. Det är viktigt att vi fortsätter att stärka banker, att stärka kapitalkrav och att ställa krav på att bankerna tar sitt ansvar. Det gäller i hela EU, och inte bara inom eurozonen.

Herr talman! Låt mig börja med EU-ramverket för banker i kris. Anna Kinberg Batra var också med och träffade den kommissionär som var här. Han var mycket tydlig med att man inte tänkte låta stater ta över banker som krisade om man går in med pengar i dem. Därmed har man en modell där skattebetalarna ska gå in med pengar och rädda banker men inte bli ägare av dem. Jag tycker inte att det är en tilltalande modell. Anna Kinberg Batra säger att det finns en bred majoritet och uppslutning bakom förslaget och att utrikesutskottet har konstaterat att man inte behöver ställa något krav på socialt protokoll. Men Europafacket, LO och TCO kräver ett socialt protokoll eftersom de menar, och också har svart på vitt på det, att man kontinuerligt undergräver de fackliga rättigheterna i EMU och EU. Det är också därför som vi är så kritiska. Ändringen av Lissabonfördraget har inte ändrat på det i grund och botten. Därför är det så viktigt för oss att få in ett socialt protokoll i fördraget eftersom det då blir primärrätt, det vill säga att domstolarna kommer att döma utifrån detta. Det var också det som hände med Lavaldomen. Vi menar, och det finns också tydligt nedskrivet, att det är de ekonomiska friheterna som är överordnade de fackliga rättigheterna. Det är därför det ser ut som det gör, och det är också därför som man i skenet av krisen ingriper i de fackliga rättigheterna och tar undan kollektivavtal och andra fackliga rättigheter. Jag tycker att det är helt rimligt att ha möjligheten att ställa krav på ett socialt protokoll när man har en fördragsändring på bordet. Vi lider varje dag av konsekvenserna av att det inte finns något sådant. Arbetstagare ställs mot arbetstagare, och arbetstagarna som kollektiv förlorar alltid i kampen mot den ekonomiska fria rörligheten.

Herr talman! Ulla Andersson är en vass retoriker, och jag föreställer mig inte att jag kommer överens med henne i varje fråga i dag heller. Men jag vill ändå problematisera den här "man" som undergräver fackliga rättigheter. Det sitter inte en liten figur i Bryssel och bestämmer över medlemsstaterna, utan det är demokratiska länder som arbetar tillsammans, mot varandra i partier och ibland mot varandra på regeringsnivå. Efter mycket tröskande fattas det beslut som leder till vissa resultat. Så går samarbetet till, och det förtjänar att påminnas om när vi till exempel diskuterar regelverk för banker med kommissionen och ibland mot kommissionen. Ytterst är det till slut regeringar och ministerråd som ska fatta beslut. Det är ingen hemlighet att det ibland finns spänningar och åsiktsskillnader mellan kommissionsförslag och till exempel svenska regeringen och många partier i Sveriges riksdag. Det är viktigt att bankerna tar större ansvar i kommande kriser. Det är bland annat därför vi med brett stöd här driver kraven på kapitaltäckning. Vad gäller rättigheter och fördragsändring minns alla som jobbade med Lissabonfördraget att större fördragsändringar är komplicerade processer som tar åratal och kräver regeringskonferenser och mycket annat. Något sådant är enligt min mening inte aktuellt nu, och inte enligt så många andras mening heller. Nu förhåller vi oss till den här öppningen för att gå vidare med ESM. Hela fördraget kommer säkert att rivas upp igen. Det har skett förut inom EU, men det är inte aktuellt just i dag. En genomgång av hela fördraget ligger inte på bordet. Låt oss i stället se att Lissabonfördraget fungerar tillräckligt väl, och låt oss använda den makt som nationella parlament har. Nyligen har det första så kallade gula kortet avfärdats. Det innebär att flera nationella parlament ifrågasätter ett förslag inom det arbetsrättsliga området. Det kan man tycka vad man vill om, men det är intressant eftersom de nationella parlamenten har en stor roll här gentemot kommissionen så att EU fattar så bra beslut som möjligt och tillämpar dem så väl som möjligt för jobben och för demokratin.

Herr talman! I mitt inledningsanförande ställde jag en del frågor om de demokratiska principerna för hur vi ska rädda den europeiska ekonomin. Jag kunde inte riktigt höra att Anna Kinberg Batra tog upp det i sitt anförande. Jag tänker fortsätta att följa upp den frågeställningen. Till att börja med kan man ifrågasätta om Sverige inte påverkas av ESM över huvud taget och att vi därför inte ska läggas oss i hur principerna för ESM, den europeiska stabilitetsmekanismen, är uppbyggda. Jag anser att vi faktiskt ska lägga oss i hur mekanismen ser ut. Om vi skriver under en fördragsändring har vi också ett ansvar för hur utformningen av Europeiska stabilitetsmekanismen sker och hur demokratisk den är. Ett flertal partier här i riksdagen vill att vi ska ansluta oss till euron i framtiden. Då kommer vi också att automatiskt ansluta oss till ESM-fördraget. Vi vet inte vad som kommer att hända i framtiden. Jag hoppas självfallet att vi inte kommer att ansluta oss till euron eftersom jag tycker att det är väldigt dålig ekonomisk politik. Men om det visar sig att svenska folket stöder det i framtiden, och det är många som utlovar att det kommer en ny folkomröstning, är det viktigt att vi också tar ansvar för hur eurosamarbetet fungerar och för hur sådana här mekanismer är utformade. Jag ställde frågor i mitt anförande om detta med immunitet, att alla som arbetar inom ESM ska ha immunitet och inte kunna ställas inför domstol om de missköter sig. Vi vet att det har funnits många fall där det har diskuterats mutor, inte minst inom EU, och även på andra håll i världen. Det är inte omöjligt att tänka sig att en sådan situation skulle kunna uppstå även inom ESM-samarbetet. Då är det mycket viktigt att man också kan lyfta upp den frågan och undersöka den i domstol. Jag ställde också frågor om insynen i ESM, hur det ska vara möjligt granska den demokratiskt och hur journalister ska kunna sköta sitt arbete och komma åt de dokument som ligger bakom besluten och som i mycket stor utsträckning berör hela Europa. Min fråga är: Ser Anna Kinberg Batra det här som ett problem? Vad har regeringen gjort för att lösa de här demokratiska problemen med ESM?

Herr talman! Jag tycker att även Per Bolund argumenterar mycket kraftfullt för ett fördjupat EU-samarbete. Jag vet att Miljöpartiets inställning där är mer konstruktiv än vad Vänsterpartiets är. Jag tycker nästan att Per Bolund också för fram det politiska argumentet för fullt svenskt EMU-medlemskap. Jag vill understryka att den frågan inte är aktuell i dag. Men det är just genom att delta fullt ut som man har makten att påverka hur eurozonens mekanismer ska fungera inom zonen. Efter att de som röstade nej vann i folkomröstningen, jag gjorde det inte, har vi valt att stå utanför de här möjligheterna att påverka inom eurozonen. Just nu i detta krisläge kan man diskutera om det kanske finns fördelar med att Sverige har stått utanför. Men priset för att vi inte sitter med vid det politiska förhandlingsbordet inom eurozonen finns kvar. Det är svårt att sätta det exakt, men det sker väldigt mycket nu inom eurozonen där vi inte är med. Det här är sådant. Jag argumenterar inte för att det är perfekt utformat i varje detalj utan konstaterar att fortsatt utformning av hur det ska fungera åvilar eurozonmedlemmarna som omfattas av detta, och vi är inte en av dem. Jag skulle också vilja understryka att jag helst skulle vilja att ESM har bra mekanismer för transparens och ansvarutkrävande. Det är alltid viktigt. Det politiska ansvaret finns kvar inom eurozonen och rådet. Jag skulle också vilja att behoven att använda ESM blir så få som möjligt och så små som möjligt framöver. Det hör också hit, men så länge det behövs ska det vara väl utformat. I dag fattar vi beslut om att möjliggöra på EU-fördragsnivå att detta görs på eurozonnivå. Där är vi inte med i detalj framöver vad man än tycker om den saken.

Herr talman! Det är lite lustigt att höra Anna Kinberg Batra och representanter för regeringen. När vi hade folkomröstning om att gå med i EU var argumentet i kampanjen inför den att när man går med EU kommer man att ha möjlighet att påverka. Nu när man hör medlemmar i regeringen låter det som om man inte har någon möjlighet att påverka över huvud taget och att man är helt maktlös när det gäller viktiga frågor om hur EU-samarbetet fungerar. Det beklagar jag. Det här är faktiskt ett fall där Sverige skulle kunna ha en stor möjlighet att påverka. Som vi har hört tidigare och vad jag förstår kräver ett sådant här beslut om fördragsändring enhällighet. Då skulle Sverige som motkrav för att ställa sig bakom en fördragsändring också kunna ställa krav på att man ska ha en demokratisk uppbyggnad av den europeiska stabilitetsmekanismen. Jag tycker inte att det är ett märkligt krav. Sverige har haft som tradition att driva på väldigt hårt inom EU för ökad insyn och för möjligheten att få ut material från EU-samarbetet. Jag har svårt att se varför det här skulle vara ett undantag och varför man inte skulle arbeta för det här. Jag kan inte hålla med om att det enbart är om Sverige skulle gå med EMU-samarbetet som vi kan påverka någonting av hur det fungerar. Här har vi ett tydligt fall där det faktiskt skulle gå om regeringen bara hade viljan att gå in och ställa krav för att ge sitt godkännande. Jag tror att det är det mest ansvarsfulla sättet att arbeta, och det skulle också göra det möjligt för Sverige att förbättra även för andra EU-länder. Jag tror också att det framför allt är de små länderna inom eurosamarbetet som kommer att ha det svårt i och med att man kommer att ha ett röstningsförfarande inom ESM där de stora länderna kommer att ha väldigt stor makt medan de små länderna inte kommer att ha möjlighet att påverka. Jag tycker att som litet EU-land skulle Sverige ha en roll att försöka förenas med de små euroländerna för att skapa en större enighet så att de här mekanismerna ger större möjligheter för de små länderna att påverka på ett bättre sätt. Jag beklagar att regeringen i det här fallet anser att man inte ska använda sig av den makt man har utan att man bara passivt ska acceptera den utformning som finns på bordet.

Herr talman! Jag beklagar det också, men vår makt att påverka hur man samarbetar inom eurozonen är begränsad eftersom vi har valt att stå utanför. Sedan står vi här och blir påverkade ekonomiskt och politiskt av vad som händer i eurozonen i alla fall. Vad är det bästa vi kan göra åt det? Det är att möjliggöra att ESM-faciliteten sätts upp därför att framför allt de ekonomiska konsekvenserna för oss skulle bli så stora vid en fortsatt kris i eurozonen. Jag vill understryka att Sveriges möjligheter till påverkan på EU-nivå är goda och tillvaratas och fortsatt måste tillvaratas. Ulla Andersson nämnde till exempel regelverket för banker i kris. Där lyssnar de mycket på Sverige. Vi har gott anseende i Ekofinrådet, bland annat med anledning av att vi har hållit våra statsfinanser i schack under den kris som har varit. Det ökar vårt inflytande och stärker möjligheten att bli lyssnade på där. Närmast i morgon behandlar vi EU:s långtidsbudget igen i finansutskottet. Både långtidsbudgeten och årsbudgeten är EU-övergripande frågor av stor ekonomisk-politisk vikt där vi verkligen använder vårt inflytande för att bland annat utkräva bättre ansvarstagande, bättre transparens, bättre kontroll och bättre insyn. Var så säkra på att det är värden som både Moderaterna och alliansregeringen strävar efter att få gehör för och att Sverige får gehör för sådana värden på de arenor där vi verkar. Vi får bättre gehör på hela EU-nivån än inom eurozonnivån, och det beror tyvärr på att vi inte är med.

Herr talman! Till skillnad från talare i föregående replikskiften har jag inte tänkt argumentera för ett fördjupat EU-samarbete - låt det inte råda några oklarheter därom. Anna Kinberg Batra uttrycker något slags farhåga om att Sverigedemokraterna skulle tro på en konspiration inom EU som bakvägen kommer att föra in Sverige i EMU. Jag kan lugna henne med att så inte är fallet. Precis som jag sade i mitt anförande har Sverige förbundit sig att gå med i EMU. Vi har skrivit på att vi vill gå med i EMU, att vi ska gå med i EMU. Det är de avtal som gäller. Svenska folket har sedan fått säga sitt, röstat nej och sagt att vi inte vill gå med i EMU, att vi inte ska gå med i EMU. I Danmark, när det danska folket sade samma sak, begärde den danska regeringen ett undantag från EMU-medlemskapet. Även britterna har begärt ett undantag. Men det har inte Sverige gjort. I Sverige har vi en regering som i grunden är för EMU. Jag känner mig inte trygg med att Sverige dels har en regering som är för EMU, dels har ingått avtal som säger att vi ska med i EMU samtidigt som svenska folket säger nej. Jag tycker att svenska folket förtjänar den garanti som ett undantag innebär i det här fallet. Tills vi har fått den garantin menar jag att det ligger i vårt intresse att göra allt för att inte ytterligare avdemokratisera EMU och samarbetet genom att flytta alltmer makt från de nationella parlamenten och folken till en monsterstat som bevisligen är dysfunktionell i grunden, framför allt när det gäller det monetära samarbetet.

Herr talman! Jag skulle bli mycket förvånad om Erik Almqvist talade för fördjupat EU-samarbete. Jag vill vara tydlig med det. Jag refererade till att Erik Almqvist i sitt anförande sade saker som att Sverige är skyldigt och så vidare. Mot den bakgrunden vill jag understryka, för det är viktigt, att beslut om ett eventuellt svenskt deltagande i eurozonen fattar vi här inne efter en folkomröstning. Vi har förbundit oss och är brett överens om att det är en ny folkomröstning som föregår ett eventuellt nytt beslut. Den frågan är heller inte aktuell i dag. Där står vi, och det var det jag ville understryka. Det är också viktigt att understryka att politiken är större än juridiken här. Det är inte genomförbart och inte möjligt att någon annan bestämmer åt oss om vi ska vara med i EMU steg tre eller inte. Det är viktigt. Det figurerar ibland sådana argument i debatten, och det är bra att Erik Almqvist visar att han inte är en av de debattörerna. Men samtidigt använder Erik Almqvist ord som "avdemokratisera" och "monsterstat", och det är när vi får den nivån i debatten som det ibland kan låta som att det är någon annan som bestämmer. Det är vi som bestämmer om Sverige ska vara med i eurozonen eller inte. En majoritet av svenska folket bestämde 2003 att vi inte ska vara det, och frågan är inte aktuell i dag. Där står vi nu. Erik Almqvist nämnde också de nationella parlamenten och använde begrepp som "avdemokratisera" med mera. Jag vill understryka att en sak som Lissabonfördraget ger och som börjar bli aktuell i det ekonomisk-politiska området just nu är att de nationella parlamenten har större makt än kanske någonsin i EU-samarbetet. Låt oss använda den makten i stället för att sprida bilden av att den skulle ha minskat!

Herr talman! Debattnivån hamnar ofta på den nivå som debatten förtjänar. Det faktum att det sker en avdemokratisering tror jag har undgått få. Makt flyttas från de nationella parlamenten till EU. I det här fallet pratar vi till exempel om hur svenska skattemedel i mångmiljardersklassen skulle hanteras på en federal nivå där en svensk finansminister kan bli överkörd. Det är uppenbart att då har det demokratiska inflytandet över pengarna minskat för svenska folket. Frågan vi diskuterar om det svenska undantaget är ganska enkel. Svenska folket har sagt nej till EMU. Sverige har förpliktat sig till att gå med genom Maastrichtfördraget. Det kan man hantera på olika sätt. Antingen gör man som Danmarks regering som efter folkets vilja också krävde ett undantag och fick det, eller så gör man som andra EU-länder har gjort före oss och låter folk rösta om och om igen tills de röstar rätt. Regeringen vill in, och då stannar man kvar vid förpliktelsen, bearbetar folk och försöker med jämna mellanrum få med folket genom en folkomröstning tills man lyckas. Jag tycker inte att det är ett demokratiskt tillvägagångssätt. Ambitionen bör komma underifrån om folk ändrar uppfattning. Det ska inte vara så att regeringen bearbetar svenskarna tills de röstar på rätt sätt. Det är ganska enkelt. Ytterst är det en majoritet av folket som bestämmer. Det är inte den minoritet som Alliansen utgör som regering.

Herr talman! Sverigedemokraterna refererar i sin reservation till en tidigare folkomröstning. Låt oss konstatera att där någonstans har vi svaret på vad en majoritet av svenska folket tyckte om EMU. Sverigedemokraterna skriver också om en "närmast nonchalant motvilja från regeringen mot en bred diskussion i frågan". Jag beklagar lite att det är den här nivån i debatten. Erik Almqvist säger också att makt flyttas från nationella parlament till EU. Låt mig en sista gång säga - vi kommer säkert att återkomma till detta - att jag tar gärna en bred diskussion om vart EU-krisen är på väg och vad vi ska göra med EU-samarbetet. Jag tycker att det är det vi har här. Det är inte så mycket diskussion om utformningen av artikel 136 i EUF-fördraget. Det har varit det lite grann, men mest pratar vi om vad som faktiskt händer i eurozonen. Det tycker jag är viktigt och intressant. Varför? Jo, för att det påverkar oss. Vad man än tycker om den saken och hur man än röstade 2003 om man fick, kunde och gjorde det påverkar det som händer i EU och eurozonen oss. Det är till och med helt avgörande för svensk ekonomi. Det kommer ni som följer debatten om vårpropositionen om bara några veckor också att höra. Det är helt avgörande för vårt reformutrymme i höst, för de svenska jobben och den svenska välfärden hur, om och helst att eurozonen fungerar. Att ha demokratiska strukturer för hur det här görs på EU-nivå, genom den större makten till nationella parlament, genom beslut i rådet, genom att förbättra förslag från kommissionen och genom att inom eurozonen få den här mekanismen till stånd får vi makt och kan ta oss makt över det som påverkar oss. Vänd inte det här åt fel håll genom att skrämma människor! Använd i stället den politiska makt som även du, Erik Almqvist, har till att förbättra det svenska inflytandet! Vi har verktygen, och sedan kan vi vara osams om hur vi ska använda dem. Vi behöver ha goda förutsättningar för en stark svensk ekonomi, och det hoppas jag att vi kan återkomma till framöver.

Herr talman! Beslutet som vi nu ska fatta innebär alltså, som vi har hört flera gånger, en mindre fördragsändring som ger euroländerna rättsligt stöd för att införa ESM. Det är det det handlar om. Frågan har redan väckts i vilken mån man ska lägga sig i euroländernas politiska agerande. Självklart har vi rätt att lägga oss i, även om möjligheterna att få gehör är begränsade. Denna rätt att lägga oss i bottnar naturligtvis i att det som händer i eurozonen påverkar samtliga länder som är med i EU-samarbetet. Däremot är det självklart att möjligheten att verkligen påverka varierar beroende på vilken typ av frågor det rör sig om. Jag ska ta ett exempel som är näraliggande i tid, där denna balansgång blir ganska tydlig. Det handlar om finanspakten. Vi socialdemokrater har sagt att vi är beredda att på vissa villkor delta i finanspakten. Men vi är inte beredda att ta på oss det finanspolitiska ramverk som finns i pakten, därför att vi har ett eget finanspolitiskt ramverk som vi beslutar om här i Sveriges riksdag. Så länge vi inte är medlemmar i euron kommer vi inte att underställa oss det här andra ramverket. Däremot, och det är här balansgången och dilemmat visar sig, har vi sagt att Sverige alltid har ett intresse av att så långt möjligt ha inflytande och delta i samtal även om det som sker i eurozonen. Därför har vi lyckats, tycker jag, förhandla fram en lösning som är optimal och som vi ska ta ställning till i höst. Den innebär att Sverige kan vara med i finanspakten utan att egentligen vara med i finanspakten. Vi kommer att kunna vara med och delta, i varje fall i begränsad omfattning, i diskussioner om den här pakten och den fortsatta utvecklingen av pakten, men vi omfattas inte av den, för vi är inte euromedlemmar. Det tycker jag ganska väl belyser precis detta dilemma. Det är klart att vi vill och har rätt att ha inflytande över det som sker. Samtidigt är vi inte medlemmar i eurozonen. Det här skulle kunna appliceras även på ESM, där jag i och för sig tror att vi har mindre möjligheter att få inflytande, men det är klart att vi kan tycka och lägga oss i hur det här utformas. Flera talare har ägnat sig åt ESM:s större sammanhang, det vill säga den ekonomiska och politiska kris som nu sveper fram över Europa. Jag tänker också ta mig friheten att göra detta, för egentligen är det detta sammanhang som är det riktigt intressanta. Man kan konstatera att den europeiska krisen rullar vidare, dag för dag, vecka efter vecka. Man kan dess värre också konstatera att pessimisterna blir fler och fler. Det är inget roligt konstaterande, men det är ett faktum. Nationalekonomen Lars Calmfors kanske inte ska räknas till pessimisterna, men han måste räknas till dem som problematiserar krisen. Han gjorde det i går i Dagens Nyheter. Om jag ska sammanfatta hans synpunkter som jag har uppfattat dem säger han ungefär så här: Det räcker inte med åtstramningspolitik. Det räcker inte heller att komplettera med investeringar. Efterfrågan måste stimuleras och det ganska brett. Fortsatt ökad skuldsättning kommer att bestraffas av marknaden med högre räntor, säger Calmfors. Euroobligationer må vara en god idé, men det blir dyrt inte minst för Tyskland. Lars Calmfors hamnar till sist i den slutsatsen att åtstramningar och konsolideringsprogram i krisländerna måste kombineras med expansiv politik i framför allt Tyskland. Calmfors problematiserar, och jag tycker att det är en välkommen problematisering. Han rundar dessutom av med att säga att det troliga är att klokt genomförda skuldnedskrivningar ökar eurons chanser att överleva. Det här är naturligtvis stora utmaningar. Det finns även riktiga pessimister. Ekonomiprofessorn Simon Johnson, som för några år sedan var chefsekonom vid IMF, är en av dem. Han är övertygad om att Grekland måste lämna euron. Inte nog med det: I en artikel som han har skrivit tillsammans med en annan ekonom, Peter Boone, med titeln "The End of the Euro: A Survivor's Guide" - "Slutet för euron: En överlevnadsguide" - förutspår han hela det europeiska europrojektets kollaps. Han är inte ensam om pessimismen. Herr talman! En grundläggande insikt som har vuxit sig allt starkare under krisen är att om man vill ha en gemensam valuta måste man också säga ja till långtgående finanspolitisk samordning inom eurozonen. Det finns de som hävdar att en valutaunion förutsätter en politisk union. Ända sedan krisen fördjupades för några år sedan har det pågått ett arbete för att just stärka den här samordningen för att förebygga kriser. Sexpacken och tvåpacken, den europeiska terminen och så vidare är politik som har vuxit fram just för att åstadkomma detta. Det mesta av det rör inte Sverige direkt, eftersom vi inte är medlemmar av euron. Men när valutaunionen drabbas av asymmetriska chocker utvecklas det - det vet vi nu, om vi inte visste det förr - ett tryck att samordna och centralstyra. Det här är euroländernas dilemma, men det är också vårt, även om vi står utanför euron. Jag sällar mig inte till de allra dystraste eller till pessimisterna, men en viktig poäng är att det duger inte enbart med samordning som innebär hårdare och tvingande regelverk, åtstramningar och strukturreformer som försämrar välfärden, löner och trygghetssystem. Det behövs inte minst solidaritet och resurser för utjämning. En del menar att det krävs mycket stora resurser för den typen av åtgärder. Man behöver alltså inte vara pessimist för att komma fram till att den krispolitik som har satts i sjön så här långt är ett misslyckande. För varje nytt paket fördjupas problemen, och pessimisterna blir fler. Europrojektet och den europeiska krispolitiken är i svår obalans, och den obalansen måste rättas till. Europeiska rådet har under en längre tid diskuterat tillväxt, sade statsminister Fredrik Reinfeldt innan han förra veckan for i väg till det extrainsatta toppmötet. Anders Borg och de andra ministrarna säger likadant när de reser och när de kommer hem. Jag skulle kunna säga att det är ganska mycket snack om tillväxten, men det är alltför lite åtgärder som främjar en sådan utveckling. Rapporterna från Grekland handlar nu om dramatiskt sjunkande skatteintäkter. Recessionen gör att inte bara Grekland utan också andra krisländer, eurozonen och Europa blir fattigare med sämre förutsättningar att betala sina lån. Arbetslösheten och därmed misshushållningen med resurser växer. Europa måste alltså få ett bättre balanserat krisprogram. Det handlar om att både gasa och bromsa sig ur krisen, precis som Sverige gjorde för att häva 90-talskrisen. Det finns ingen väg runt den uppgiften att återställa statsfinanserna i gott skick. Den som är i skuld är inte fri. Men åtstramningar för budgetbalans måste kombineras med investeringar och ökad efterfrågan. Konsolideringen av de offentliga budgetarna måste få ta tid. I och med socialisten François Hollandes valseger i Frankrike har debatten förändrats i riktning mot ett mer balanserat program. De tyska socialdemokraterna och partivänner i andra länder för en diskussion i samma anda. Nya förslag ventileras: euroobligationer, projektobligationer, en annan roll för ECB, skuldavskrivningar - som också Lars Calmfors lyfter fram - och kanske framför allt tid. Krisländerna behöver tid. De kommer inte undan budgetkonsolideringen, men de behöver tid och de behöver få låna till uthålligt låga räntor. Det finns ett ord som låter nästan likadant som "tillväxt". Det är ordet "tillit". Reformerna, konsolideringsprogrammen, måste ha människors förtroende. Jag tror inte att någon europé i dag inbillar sig att problemen kan lösas utan uppoffringar. Men människorna måste se att programmen leder framåt, ut ur krisen, annars riskeras hela det viktiga europeiska projektet. I den kris som pågår, det har vi hört tidigare från talarstolen, ifrågasätts fackliga rättigheter, löner och trygga anställningsvillkor. Vi socialdemokrater har under hela krishanteringen, i den mån vi har kunnat påverka, jobbat för att värna respekten för nationell suveränitet på områden där EU inte har fått beslutskompetens. Vi har också så långt det varit möjligt värnat respekten för fackliga rättigheter, olika förhandlingsmodeller, nationella traditioner och förhållanden på arbetsmarknadsområdet. Vi har tillsammans med de fackliga organisationerna fått gehör för sådana krav vid utformningen av de sex lagförslagen om ekonomisk styrning när det gäller finanspaktens utformning, även om det är ganska små förändringar. Europluspakten sade vi nej till, bland annat mot bakgrunden att det redan fanns sådana förslag. Vi motsätter oss den förordning, Monti II, som skulle inskränka strejkrätten. För första gången ser det ut som om subsidiaritetsprövningen har lett till att kommissionen har fått så kallat gult kort. Riktigt säkert är det kanske inte förrän man har analyserat de olika ländernas yttranden. Vi ställer också, precis som Ulla Andersson, krav på ett socialt protokoll. Vi delar synen att det här krävs ytterligare åtgärder för att säkra löntagarnas rättigheter. Samtidigt får man inte sprida den illusionen att ett socialt protokoll i det här sammanhanget, i den stora kris som nu pågår, liksom skulle vara räddningen för Europas löntagare. Så är det inte. Det går inte att lagstifta och säga att löntagare inte får drabbas av försämringar när krisen är så djupgående som den är nu. Däremot är det viktigt, inte minst för en normalsituation, att vi får ett socialt protokoll. Frågan har alltså väckts om vi skulle villkora den fördragsändring som vi nu behandlar med ett socialt protokoll. Vi skulle med andra ord ta fördraget och möjligheterna för euroländerna att inrätta den här krismekanismen som gisslan för att egentligen få det sociala protokollet. Vi är inte beredda att göra detta av flera skäl. För det första därför att Sverige inte är med i euron och inte berörs av ESM. Det kan därför uppfattas som ett oproportionellt tilltag. För det andra därför att jag är ganska övertygad om att det möjligen skulle försvåra inrättandet av ESM, som förresten redan är framförhandlad. Den ligger där och väntar på att införas. Det skulle inte stoppa införandet av ESM. På den punkten har vi faktiskt erfarenheter att luta oss mot. Storbritannien försökte stoppa finanspakten, i och för sig med lite märkliga argument, eftersom man har vetorätt vid fördragsändringar. Det ledde till att man i stället för att göra en fördragsändring slöt ett avtal euroländerna emellan. Vi ska absolut jobba vidare för att få ett socialt protokoll, men vi tycker inte att vi i det här sammanhanget, alldenstund vi inte heller är medlemmar i euron, ska ta fördraget som gisslan. Vi tror inte heller att en sådan politik skulle bli framgångsrik. Det jag har försökt säga, förutom det sista, är att vi socialdemokrater tydligt ser att Europa behöver ett mer balanserat, bättre avvägt krisprogram, en bättre krispolitik. Det är naturligtvis i det sammanhanget som ESM ska sättas in. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! Jag vet att Bo Bernhardsson ville ha ett socialt protokoll när man antog Lissabonfördraget. Jag vet egentligen att Bo Bernhardsson personligen vill ha ett socialt protokoll. På så sätt känns det som att det kanske inte är rätt person att debattera den här frågan med, men eftersom du ändå är Socialdemokraternas företrädare i den här frågan tänkte jag ta tillfället i akt. Det är ju så att Europas löntagare betalar priset för EMU:s politiska prestigeprojekt. De betalar också priset för den här krisen. De betalar helt oproportionerligt mycket. De gånger vi har möjlighet att faktiskt ändra fördraget är inte så många. Därför menar vi att det här är en sådan situation där vi borde ta tillfället i akt. De fackliga rättigheterna inskränks varje dag. Därför tycker jag att det är lite problematiskt när Socialdemokraterna skriver i sitt särskilda yttrande att det är oproportionerligt att kräva en fördragsändring i det här läget och att kräva ett socialt protokoll. Ser inte Socialdemokraterna vad som håller på att ske varje dag? När ska ni då kräva ett socialt protokoll? Ni har ju själva uttalat att vid nästa fördragsändring ska vi kräva ett socialt protokoll. Nu har vi en fördragsändring, men ni kräver inte ett socialt protokoll. Hur lång långbänk ska det vara innan ni också agerar i handling? Lissabonfördraget var ett tillfälle, men där ställde inte det socialdemokratiska partiet upp. Jag vet att Bo Bernhardsson gjorde det. Nu har vi återigen en möjlighet att faktiskt kräva ett socialt protokoll. Det är ändå fördraget som sedan styr de enskilda ländernas handling, till skillnad mot vad Anna Kinberg Batra verkar tro. Så är det faktiskt. Bo Bernhardsson! Jag har svårt att förstå er hållning, för krisen slår oproportionerligt mot löntagarna, och EMU:s politiska projekt slår oproportionerligt mot löntagarna.

Herr talman! Allra först, Ulla Andersson, vill alla socialdemokrater ha ett socialt protokoll. Det råder ingen som helst tvekan om detta. Det är inte bara jag. Det är alla. Europas löntagare betalar priset. Ja, absolut, så är det. Men sprid inte illusionen att Europas löntagare slipper vara med och betala ett pris om vi får ett socialt protokoll! Det är ägnat att lösa mindre frågor som ändå är jätteviktiga, det vill säga att löntagare och arbetare från olika länder behandlas lika i avtalen, att man har rätt att ta strid för den likabehandlingen. Det är det som det berör. Det är jätteviktigt. Vi ska ha ett socialt protokoll. Men det faktum att många människor i dag tar stryk, inte minst löntagarna, kommer man inte åt med ett socialt protokoll. För det krävs, och det var därför jag ägnade mitt anförande åt det, faktiskt en omläggning av krispolitiken i ganska hög grad, inte bara åtstramning utan också tillväxt, investeringar och andra åtgärder. Vi ser vad som sker. Än en gång: Det sociala protokollet ska fram. Som jag sade tidigare tycker vi inte att det är rätt tillfälle den här gången, när Sverige inte är berört av ESM direkt - indirekt är vi berörda av allting - att ta fördraget som gisslan och dessutom ganska säkert förlora den striden. Men det sociala protokollet ska fram.

Herr talman! Jag vet att Socialdemokraterna kräver ett socialt protokoll, men nu har ni möjlighet att göra det i praktiken och inte bara säga det med ord. Ni gjorde det inte när man skulle besluta om Lissabonfördraget, för då hade ni inte ett sådant politiskt beslut i partiet, men Bo Bernhardsson ville ha det redan då. Bo Bernhardsson säger också att vi försöker sprida en illusion om att löntagare inte får betala priset om man har ett socialt protokoll. Nej, det har jag absolut inte gjort. Men ett socialt protokoll skulle kunna hindra vissa ingrepp i de fackliga rättigheterna under krisen. Det är det som nu sker. I varje land som jag hittills tittat närmare på har man gjort ingrepp i de fackliga rättigheterna. Hade man ett primärrättsfördrag som hindrade detta skulle det inte kunna ske på det sätt som är fallet i dag. Till skillnad från Bo Bernhardsson tycker jag inte att ett socialt protokoll är en mindre fråga. Det rör så många miljoner människors liv varje dag. Det är därför jag menar att frågan inte är oproportionerligt stor i det här läget. Jag menar dessutom att krisen kanske gör att en fördragsändring skulle bli lättare att förhandla fram, för man har lite panik nu. Man ser vad man har ställt till med. Därmed skulle kanske också förhandlingsmöjligheterna vara större. Varför ge slaget förlorat innan man ens har försökt? Jag tycker att politik handlar om att vilja, och då måste man också försöka när tillfälle ges att ta den kampen. Jag är ledsen för att vi inte är fler här i dag som försöker det. Men det kanske ändå kan vara början till en resa som så småningom kan leda till att vi vid nästa fördragsändring är fler i den här kammaren som står och kräver ett socialt protokoll. Jag hade hoppats att vi skulle vara där i dag, men det är vi tydligen inte. Jag menar att löntagarna i Europa och Sverige inte ska ställas mot varandra och att de fackliga rättigheterna ska vara överordnade den ekonomiska rörligheten. Så länge den ekonomiska rörligheten är överordnad kommer vi att få betala priset varje dag.

Herr talman! Om det sistnämnda är vi överens. Jag skulle heller inte kalla det för en mindre fråga, och har inte gjort det. Det är en viktig och stor fråga, men det här är fel tillfälle att ta striden. I så fall kommer vi förmodligen att förlora. Dessutom kommer det rimligen också att leda till att vi förstärker klyvningen av unionen, som redan är på gång. Vi använder vetorätten i ett läge där vi själva inte är direkt berörda. Europas löntagare får stryk i det här läget. Men det handlar om lönesänkningar, försämringar av välfärden, försämringar av pensioner och allt möjligt, och det finns ingen lagstiftningsväg runt detta. Det är viktigt att få till stånd lagstiftningen, men den situationen och den tillbakarullningen av löntagares och andra människors villkor måste mötas med reformpolitik - med socialdemokratisk politik, vill jag påstå - och med konstruktiva arrangemang. Där återstår naturligtvis väldigt mycket att uträtta. (Applåder)

Herr talman! Låt oss för debattens skull en gång för alla slå fast några fakta! Sverige är inte med i eurosamarbetet. Vi har i en folkomröstning sagt nej till det, och det folkomröstningsbeslutet gäller. Det är alla politiska partier i Sveriges riksdag helt överens om. Detta måste man inse om man ska kunna föra debatten vidare. Låt oss också slå fast att man kan kritisera EU hårt och mycket. Man kan kritisera eurozonens länder hårt och berättigat. Många misstag har begåtts. Tyskland och Frankrike var de första som bröt mot de regler som man hade satt upp för eurosamarbetet, och därigenom skapade man naturligtvis en problematik som sedan har förstärkts. Grekland borde troligen aldrig ha släppts in i eurosamarbetet. Det kan man naturligtvis också fundera över och analysera. Men vi kan inte ändra på det faktum att vi nu befinner oss i det läge vi befinner oss i och att det är det läget vi har att förhålla oss till. Sedan kan vi naturligtvis studera historien för att kanske bli klokare av det och göra mindre misstag framöver. Men vi kommer att göra misstag framöver också. Vi kommer i varje läge att behöva hantera den situation vi befinner oss i. Euroländerna vill införa ESM för att hantera den kris som eurozonen har hamnat i. Den här krisen är, som Bo Bernhardsson förklarade på ett mycket bra och pedagogiskt sätt, ett stort hot mot i första hand löntagarna i Europa. Krisen måste vi försöka hantera på alla sätt som över huvud taget står till buds. Bo Bernhardsson gjorde en väldigt bra genomgång av den socialdemokratiska ståndpunkten om hur vi bör hantera krisen. Om vi i det här läget skulle sätta käppar i hjulet för införandet av ESM skulle med största sannolikhet krisen förvärras, och det skulle vara ett hårt slag mot Europas och Sveriges löntagare. Det finns ett antal myter i debatten. Anna Kinberg Batra tog bland annat upp myten om konspirationen och den där "man" som fanns nere i Bryssel och konspirerade för att föra in Sverige i euron bakvägen. Även om man försöker slå ifrån sig konspirationsteorier här i riksdagens talarstol är det tyvärr den typen av myter som man försöker att föra in i debatten för att skapa dimridåer för svenska folket. Då är det väldigt viktigt att vi klart och tydligt avslöjar den myten. Det finns ingen sådan konspiration. Sverige kommer inte genom vare sig detta beslut eller andra beslut att föras in i euron bakvägen. Om det blir en ny folkomröstning om euron där folket röstar ja och riksdagen sedan beslutar i enlighet med det kan det dock bli ett eurointräde i en avlägsen framtid. Vad vet jag? Det finns inte på kartan i dag i alla fall. Det finns ett annat missförstånd som alltid återkommer i Europadiskussionen, en myt som också är viktig att beskriva: att Sverige skulle ha haft ett annat läge när det gäller de arbetsrättsliga frågorna och hur vår arbetsmarknad påverkas rättsligt av EU-domstolen om vi inte varit medlemmar. Detta är ett missförstånd som vi oupphörligt måste påminna om och föra upp på dagordningen, så att inte folk förleds att tro att vi skulle ha kunnat krångla oss ur det här genom att välja att stå utanför EU. Vi socialdemokrater arbetar inom EU för att flytta fram arbetstagarnas positioner enligt en klassisk parlamentaristisk modell som vi socialdemokrater har stått för så länge vi har funnits. Vi arbetar hårt och enträget för att införa ett socialt protokoll. Vi arbetar för att det så kallade genomförandedirektivet, som ska se till att utstationeringsdirektivet genomförs på ett korrekt sätt, ska bli så bra som möjligt. Vi har också genom ett träget parlamentariskt arbete stoppat det så kallade Monti II-förslaget via en subsidiaritetsprövning. Herr talman! Det är viktigt att framhålla att om Sverige inte varit medlem i EU hade inte subsidiaritetsprövningen stoppat Monti II-förslaget. Sverige medverkade med 2 poäng i systemet, och det behövdes 18 poäng för att stoppa förslaget. Vi fick in 19 poäng när parlamenten hade behandlat frågan. Om inte Sverige varit medlem i EU hade vi inte lyckats med att stoppa Monti II-förslaget. Naturligtvis är många länder väldigt tacksamma över att Sverige är med i EU, till exempel Norge, som bara får stå vid sidan om och drabbas av detta rättsligt men inte har någon som helst möjlighet att påverka eller delta i det parlamentariska arbetet. Det är viktigt att påminna om den här typen av fakta, herr talman. Det är också viktigt att påminna om att det i den här kammaren är bara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som säger nej till den politiska möjligheten att till exempel åtgärda de problem som Lavaldomen har skapat. Om vi hade fört den politik som bara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna för i den här kammaren hade vi inte kunnat agera politiskt mot de effekter som till exempel Lavaldomen drabbar de svenska löntagarna med. Det är viktigt att komma ihåg den typen av fakta när man diskuterar de här frågorna. När det gäller krisen säger Ulla Andersson: Om man bortser från Grekland och Portugal. Då kan ju jag säga: Om man bortser från Grekland och Portugal skulle vi inte ha lika stor kris i eurozonen. Det blir nästan i stil med statsministerns uttalande att arbetslösheten i Sverige är väldigt låg om man bara mäter medelålders etniska svenskar. Man kan naturligtvis inte bortse från något land i eurozonen. Och när det gäller att diskutera krisen skulle det vara väldigt märkligt om man bortsåg till exempel från Grekland och Portugal. Som sagt: Vänsterpartiet begär att det ska införas ett socialt protokoll. Det gör också vi socialdemokrater. Bo Bernhardsson har på ett förtjänstfullt sätt berättat varför vi väljer att i detta fall i första hand se till att ESM-fördraget kan införas och därigenom inte förvärra krisen och därigenom inte ytterligare drabba Europas löntagare med en försämring. Det har redan klargjorts klart och tydligt från talarstolen här i dag. Det finns däremot en sak som inte har klargjorts, herr talman, och det är Vänsterpartiets ståndpunkt när det gäller ett socialt protokoll. Om vi socialdemokrater är för ett socialt protokoll men just i denna omröstning säger att vi i första hand vill ha ESM-fördraget genomfört, av de skäl som har framförts, är det lite knepigt med Ulla Anderssons anförande. Hon förhåller sig bara till den tredje punkten i Vänsterpartiets reservation och kommenterar knappt den första punkten, som är den bärande punkten i Vänsterpartiets reservation, det vill säga att vi ska säga nej till ESM. Med den logiken gör Vänsterpartiet - och det vill Ulla Andersson inte riktigt hålla upp för svenska folket - exakt samma analys som vi socialdemokrater: först ESM och sedan ett socialt protokoll. Men Vänsterpartiet säger: Först ska vi stoppa ESM. Och därigenom riskerar man att förvärra krisen. I andra hand kommer detta att stärka löntagarnas rättigheter genom ett socialt protokoll. Vi socialdemokrater har samma tågordning, fast vi kommer till en helt annan politisk bedömning. Vi tror att det skulle vara livsfarligt att utsätta Europa för den påfrestning som ett stoppande av ESM-fördraget skulle innebära. Men vi kämpar oförtrutet vidare med att få igenom ett socialt protokoll. Jag har nämnt det arbete som vi socialdemokrater gör i de här frågorna. Jag har också påvisat att vi faktiskt har framgång. Jag har visat på den framgång vi har haft när det gäller Monti II. Vi har ett pågående arbete med genomförandedirektivet. Vi arbetar kontinuerligt med det sociala protokollet, och vi kommer att leverera även där, herr talman. Sådana är vi socialdemokrater. Vi arbetar hårt och tålmodigt, och vi levererar. Det vet väljarna. Därmed yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! Det är nästan lite roligt att lyssna på Patrik Björck, hur upprörd han kan bli över att man påstår att Socialdemokraterna sviker i fråga om socialt protokoll. Jag vill påstå att ni faktiskt gör det i det här läget. Sedan försöker Patrik Björck demonisera oss på ett väldigt oförtjänt vis. Patrik Björck vet att Vänsterpartiet krävde ett socialt protokoll när vi ändrade Lissabonfördraget. Det gjorde däremot inte Socialdemokraterna. Hade Vänsterpartiet fått bestämma hade vi inte haft någon Lavaldom. Det vet också Patrik Björck. Vänsterpartiet har agerat på alla sätt för att löntagare inte ska ställas mot löntagare. Jag tycker att det vore lite mer sansat om Patrik Björck skällde på dem som inte har försvarat de fackliga rättigheterna, nämligen de på högerkanten. Det borde kännas lite konstigt för en socialdemokrat när moderater sitter och nickar väldigt förnöjt när Socialdemokraterna står och pratar i talarstolen. Patrik Björck påstår också att vi säger nej till stabilitetsmekanismen. Ja, det gör vi, för vi tror inte att det är lösningen. Vi tror inte att det är lösningen att bankerna ska slippa betala. Vi tror inte att det är lösningen att man ska ingripa i de fackliga rättigheterna. Vi tror inte att det är lösningen att de människor som ska hantera miljardtals kronor ska ha åtalsimmunitet. Vi tror inte att det är en bra lösning. Men vi har också sagt att vi är beredda att ställa oss bakom det här om vi kan få ett socialt protokoll, för vi tycker att frågan om ett socialt protokoll är så pass central och väsentlig för vår gemensamma framtid. Det tycker tydligen inte Socialdemokraterna i dag, utan de vill vänta till - när? När ska ert sociala protokoll ställas på sin spets, Patrik Björck?

Herr talman! Ulla Andersson säger: Hade Vänsterpartiet fått bestämma hade vi inte haft en Lavaldom. Nu vet jag inte riktigt i vilken värld Ulla Andersson lever, men om Vänsterpartiet hade fått bestämma hade ju Sverige inte varit medlem i EU. (ULLA ANDERSSON (V): Nej, då hade vi inte haft någon Lavaldom.) Då får Ulla Andersson förklara Vänsterpartiets ståndpunkt för mig. Det känns som att Vänsterpartiet nu är redo att ta ett nytt steg och införa en ny politisk riktlinje i Europapolitiken. Vänsterpartiet tänker alltså lämna inte bara EU utan också EES. Det är det som Ulla Andersson säger här. Problemet för Ulla Andersson och den mytbildning som hon bygger hela sitt resonemang på är just det att om vi hade följt Vänsterpartiets linje skulle vi inte ha drabbats av de rättsliga effekterna av Lavaldomen. Men det är inte korrekt, herr talman - om det inte är så att Ulla Andersson vill bygga ett gammalt Albanien, ett Kambodja eller någonting med murar runt Sverige. Men det har inte tidigare varit Vänsterpartiets politik. Tidigare, fram till nu i talarstolen här, har Vänsterpartiets politik varit den att vi skulle ha drabbats rättsligt av en Lavaldom. Det är intressant och klargörande att få reda på att så inte är fallet. Det förändrar naturligtvis hela debatten och diskussionen. Men jag förutsåg i denna debatt att Vänsterpartiet stod kvar i sina gamla, normala ståndpunkter i Europapolitiken, herr talman, och det är dem jag har byggt mitt anförande på.

Herr talman! Jag kan konstatera att debattnivån är så låg att jag aldrig hade trott att jag skulle få uppleva en sådan. Men det är tydligen Patrik Björcks debattstil, så det är väl bara att konstatera. Men när frågan är känslig kanske man tar till argument som man annars inte skulle ta till - eller? Låt oss sansa debatten! Jag debatterar ett socialt protokoll. Jag betonar betydelsen av ett socialt protokoll för de fackliga rättigheterna. Jag försöker agera i ett politiskt landskap och ta de möjligheter som finns för att stärka de fackliga rättigheterna på EU-nivå. Vänsterpartiet röstade emot EU-anslutningen. Man lovade då, bland annat från Socialdemokraternas sida, att kollektivavtalsmodellen inte skulle vara hotad. Vi ser resultatet i dag. Den svenska kollektivavtalsmodellen är hotad i grunden. Vi har fått ett stort antal domar som slår mot oss och mot övriga löntagare i Europa. EU är byggt så att den ekonomiska rörligheten ska vara överordnad de fackliga rättigheterna. Så är också EMU:s system. Det är därför vi ser ingreppen i de fackliga rättigheterna i den krishantering som nu sker. Det är en nyliberal politik som står överst på den politiska agendan. Patrik Björck påstår att jag skulle påstå att Portugal och Grekland var de som hade statsfinansiella problem före krisen. Ja, det var väl så. Men Greklands kris hade kunnat förhindras i ett mycket tidigare skede. Greklands ekonomi är 2 procent av EMU-ländernas. Deras skulder var 4 procent. De hade haft ordning i sin ekonomi år 2013 om de hade sluppit den höga räntan på de lån som de blev tilldelade. Spanien har samma statsskuld som Storbritannien men har en ränta på sina obligationer som är tre gånger högre, just därför att de inte har en egen centralbank. Patrik Björck får väl sansa sina kommande inlägg, så kanske vi kan ha en mer sansad debatt. De fackliga rättigheterna skulle jag vilja stod högst på den politiska agendan, även i de beslut som vi fattar här i kammaren. Och vi har möjlighet att fatta ett sådant beslut i dag. Men Patrik Björck vill inte ta den möjligheten. Det kanske han har lite svårt att hantera, och det är därför han blir så upprörd och arg här i dag.

Herr talman! Ulla Andersson säger att hon betonar betydelsen av ett socialt protokoll. Men problemet, herr talman, är lite grann att Ulla Andersson ger en felaktig beskrivning av Vänsterpartiets reservation, för i huvudsak vill Vänsterpartiet säga nej till ESM. Det är det som är Vänsterpartiets viktigaste beslutsförslag i dag. Beskrivningen är alltså inte riktig korrekt. Men till det intressanta: Jag trodde att reservationen byggde på att Ulla Andersson inte ville dra upp det faktum att rättsverkan av Lavaldomen hade drabbat oss även med Ulla Anderssons politik. Men nu inser jag, herr talman, att Ulla Andersson är okunnig om hur EU-rätten fungerar. Det kan möjligen förlåta Ulla Andersson och kanske hela Vänsterpartiet för att man för den Europapolitik som man för. Men då blir det naturligtvis väldigt svårt att föra en debatt oavsett tonläge, om man inte ens är överens om hur verkligheten ser ut. Jag ska då passa på att berätta en sak för Ulla Andersson och dem som eventuellt lyssnar på debatten. Norge drabbas av utstationeringsdirektivet. Norge drabbas av Lavaldomen. Men Norge har inga som helst politiska möjligheter att påverka. Norge kunde inte vara med och stoppa Monti II, men de har drabbats av den. Man måste se och förstå Europa som det fungerar om man - och det är, herr talman, absolut inte något höjt tonläge i debatten - inte faktiskt föreslår, som jag tyckte att Ulla Andersson gjorde här i dag, att Sverige ska lämna allt Europasamarbete och EES. Då är det klart att debatten blir väldigt annorlunda och Ulla Anderssons politik ännu mer extrem än den är i dag.