Idrott, friluftsliv och spelfrågor

Fru talman! Jag vill först yrka bifall till reservationerna 1 och 2 under punkterna 1 och 2. Vi har också två särskilda yttranden i betänkandet Idrott, friluftsliv och spelfrågor. Jag kommer i huvudsak att hålla mitt anförande till våra reservationer, men självklart är de övriga frågorna inom detta område oerhört viktiga. I våra två reservationer tar vi upp orättvisorna och ojämlikheten. Vår första reservation handlar om det som nu sker i vårt samhälle. Möjligheten att kunna aktivt delta i olika idrottsaktiviteter är i dag inte en självklarhet för många familjer i vårt land. Det samhälle som nu växer fram med en politik där orättvisorna ökar och människors rädsla för att bli arbetslösa eller mista sin arbetsförmåga på grund av sjukdom eller arbetsskada och därmed få en inkomstförsämring gör att prioriteringen blir att få dagen att gå ihop. I många av dessa familjer finns det barn och ungdomar. Vilken start får de i sin dröm att bli en ny Zlatan eller Carolina Klüft? Vilken start får de barnen när föräldrarna måste säga: Tyvärr, du kan inte åka med på friluftsdagen i skolan, för vi har inte råd. I en tidningsartikel står det vad det i princip kostar under ett år för att vara med. För exempelvis ishockey är det 10 740 kronor, för ridsport 10 405 kronor, för fotboll 3 700 kronor, för innebandy 3 900 kronor och för golf 3 500 kronor. Har man ett, två eller barn i en familj är det oerhört stora pengar man måste avstå från. De möjligheterna finns inte hos många familjer i dag. Detta kommer att leda till att Sveriges största folkrörelse idrottens ambition att alla barn och ungdomar ska få möjlighet att pröva på många idrotter för att hitta just sin idrott oavsett vilken situation föräldrarna befinner sig i blir mycket svår att uppfylla. Därför vill vi i vår reservation skapa ett nytt handslag med idrottsrörelsen med inriktningen att bekämpa de orättvisor som nu växer fram. Målsättningen måste vara att behandla alla barn och ungdomar på ett likvärdigt sätt. För visst är idrotten nyckel till integration i vårt samhälle. Jag har under hela mitt liv på olika sätt sysslat med idrott och friluftsliv. Finns det något mer underbart än att se ett knattelag spela fotboll? Bollen är som en magnet, och laget flyttar sig efter bollens position på plan var den än befinner sig. Man lär sig positioner, att spela back, vänsterytter och center. Sedan lär man sig att man är ett lag och respekterar varandra. Man gläds tillsammans vid en seger, och man är ledsen vid en förlust. Detta är idrottens demokratiska och sociala funktion i samhället. Låt inte det gå förlorat genom att vi bygger upp ett samhälle där klyftorna växer och många barn inte får möjlighet att aktivt hålla på med idrott och friluftsliv. Vår andra reservation handlar om hur jämställdhet inom idrotten utvecklas. Idrottsrörelsen har i nära 30 år arbetet med en jämställd idrott där jämställdhet ska genomsyra hela idrottsrörelsen. Riksidrottsförbundet konstaterar att det är långt kvar innan detta mål kan anses uppnått. Kvinnor och män, tjejer och killar, behandlas olika både när det gäller möjligheten till träning och matchtider. Sexism och objektifiering inom idrotten drabbar främst kvinnor. Det är inte ovanligt att kvinnor uppmanas att uppträda i åtsmitande kläder för att tillfredsställa till exempel sponsorer. Växjö Lakers herrlag gick i veckan upp i elitserien i ishockey. Jag gratulerar dem och önskar dem lycka till. Jag hade önskat att jag hade kunnat säga samma sak till deras damlag. Men tyvärr fanns inte pengar till det, så de fick inte gå vidare. Här tror jag att styrelsen i Växjö Lakers måste fundera vilka signaler detta skapar i samhället. Riksidrottsförbundet antog en jämställdhetsplan 1989 som sedan återkommande uppdaterats. Olika projekt har genomförts, och RF har gett upp rapporten Idrott, kön och genus . Idrottsrörelsen har gjort mycket, men förbättringarna sker för långsamt. Det behövs också förebilder inom idrotten som förhoppningsvis bryter ny mark. Därför blev jag både glad och stolt när fotbollsspelaren Anton Hysén kom ut med sin homosexualitet. Det visar på både mod och styrka. Kanske en ny generation nu växer fram som ser jämlikheten oavsett kön, etnicitet eller sexuell läggning som en tillgång och inte som ett hot. Här måste regeringen vara mycket tydligare i sin bidragsgivning men också i sin uppföljning. Det får inte bara bli tomma ord, utan det måste få konsekvenser inom idrotten om inte fler steg tas framåt mot ett jämställt idrottsliv. Fru talman! Till sist vill jag fråga: Vill ni borgerliga partier skapa en aktiv idrottspolitik? Jag saknar det lite i dag. Vad vill ni? Vad gör ni? Vad har ni för visioner? Jag hoppas att ni kommer att berätta det i dag i talarstolen. Vi har ett idrottspolitiskt program som heter Klara-färdiga-gå! 25 steg framåt för idrotten. Programmet har en bredd. I stället för att ytterligare prioritera skattesänkningar för de redan rikaste rika, använd en del av pengarna till stöd för idrotten. Använd inte allihop, för då blir det väldigt mycket. Men gör det i stället för att fördela om pengarna från dem som inte har till dem som har. Vi vill införa en anmälningsplikt till polisen för dömda huliganer inför matchdagar. Det kan vi komma överens om. Visst vill vi bekämpa huliganismen på fotbollsstadion, ishockeystadion eller var det än månde vara. Vi har också skarpa förslag när det gäller förutsättningen för ett nationellt program för idrottsmän och idrottskvinnors möjlighet till en yrkeskarriär tillsammans med kommunen, staten och högskolan. Jag räcker nu fram handen till er i de borgerliga partierna. Vågar ni anta den utmaningen ska vi skapa framtidens idrottspolitik tillsammans. (Applåder) I detta anförande instämde Isak From (S).

Fru talman! Inom ramen för kulturutskottets betänkande om idrott, friluftsliv och spelfrågor finns ett stort antal frågor. Jag kommer att fokusera på vår gemensamma reservation nr 2, som jag yrkar bifall till och som handlar om jämställdhet inom idrottsrörelsen. Jag ska också fokusera på det särskilda yttrande som Miljöpartiet har tillsammans med Socialdemokraterna om trakasserier och diskriminering av hbt-personer. Idrott är i sina bästa stunder något helt fantastiskt. Det är hälsa, rörelse, lag, samarbetsanda och frivilligverksamhet. Det kan vara otroligt spännande. Det binder samman oss på ett helt fantastiskt sätt, och det kan vara väldigt roligt. Med detta sagt kan jag ha förståelse för att idrottsrörelsen i stort också speglar det samhälle och den verklighet vi lever i. Det samhället har dess värre fortfarande sina patriarkala och heteronormativa strukturer. Problemen återfinns också på skolans område, där Skolverket så sent som i december i en kartläggning visade att undervisningen i idrott och hälsa inte alltid sker på lika villkor i skolan. Den fysiska aktiviteten består ofta av bollsporter, vilket tenderar att gynna just de idrottsaktiva pojkarnas intresse och prestationer i ämnet. Ibland används till och med särundervisning för att underlätta för framför allt flickor som inte tar för sig. Samtidigt kan det inte vara rimligt att vi från politikens sida med våra skattemedel inte på alla möjliga sätt och vis försöker få våra gemensamma medel att gå till verksamheter och organisationer som verkar i ett syfte som är gynnsamt för ett mer jämställt och öppet samhälle. På så vis kan man nå ut till bredare grupper och därmed i förlängningen också till fler eftersom man då också skulle omfamna dem som i dag avstår på grund av att de helt enkelt inte vågar gå dit. Ett problem när det gäller jämställdhet är att även om Riksidrottsförbundet intensivt jobbar med dessa frågor så verkar de inte på djupet vara säkra på att det verkligen behövs. Det finns en lite äldre men ändå stark undersökning, från 2004, heter På lika villkor . Där uppgav så många som 95 procent av specialförbundens ordförande att män och kvinnor redan i dag har samma möjligheter i klubbarna. 91 procent menade att statusen på kvinnors respektive mäns idrottande inom förbunden är likvärdig. Detta uppger man parallellt med att man år efter år visar att killar och män får mer resurser för sin idrott och att man år efter år har betydligt färre kvinnor än de 40 procent som man själv har beslutat att man vill ha i sina styrelser. Jag tycker att detta gör att vi borde stötta Riksidrottsförbundet och ställa hårdare krav. Jag yrkar därför bifall till reservation nr 2. Jag har, precis som föregående talare, störts av Växjö och de otroligt starka signaler som ishockeyn där ger ut till Idrottssverige. Det är där helt okej för grabbarna att gå upp i de högsta serierna, men det är inte okej för tjejerna. Så kan det inte få fortsätta att vara år efter år på så många ställen. Trots att det under de senaste åren har dykt upp en och annan idrottspersonlighet som har vågat vara något annat än rent heterosexuell visar fortfarande undersökningar att endast en tredjedel av de idrottsutövande hbt-personerna vågar vara öppna med sin sexualitet. Vi har i vårt gemensamma yttrande utvecklat vår syn på att det behövs betydligt mer fokus inom Riksidrottsförbundet på detta arbete för att få fler att våga stå upp för den de är.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 5. Vi ska i dag behandla betänkande KrU07 om idrott, friluftsliv och spelfrågor. Idrottens betydelse för samhället kan knappast underskattas. Sverigedemokraterna känner stolthet över vårt lands breda och folkrörelsebaserade idrottsrörelse och den betydelse som denna har inte bara för folkhälsan utan också för vårt lands demokratiska utveckling och sociala sammanhållning. Vi är naturligtvis också stolta över alla de fantastiska prestationer som våra svenska idrottsmän och -kvinnor har stått för och fortfarande står för. Trots att vi är ett litet land har vi länge stått oss väl i den internationella konkurrensen. Precis som fallet är med många andra goda ting har tyvärr också idrotten en mörkare baksida. Huliganismen är en sådan sak, som vi med alla demokratiska medel måste bekämpa. En annan sådan sak är dopningsproblematiken, som enligt vissa beräkningar direkt berör så många som 50 000-100 000 människor i vårt land. Sverigedemokraterna har lämnat ett särskilt yttrande i anslutning till motion 222 som tar upp just denna problematik. I yttrandet lyfter vi fram det faktum att dopningen inte bara utgör ett hot mot idrottslivet och enskilda individers hälsa utan också mot tryggheten i samhället eftersom vi vet att det finns ett intimt samband mellan dopning och olika former av våldsbrottslighet. Det är glädjande att regeringen nu är beredd att vidta nya åtgärder i kampen mot dopningen. Vi beklagar dock samtidigt att man inte har varit beredd att gå ännu längre när det gäller frågan om att skärpa straffen för dopningsbrott, så att de i ännu högre grad närmar sig straffskalan för narkotikabrott. Vi beklagar också att vi i dag inte har möjlighet att fullt ut använda oss av ett av de viktigaste verktygen vi har i kampen mot dopningen, det vill säga gränsskyddet. Trots starkt begränsade befogenheter och resurser gör tullen redan i dag en stor insats mot dopning genom att varje år beslagta stora mängder dopningspreparat. De hade dock kunnat göra ännu mer om det inte hade varit för de begränsningar som vårt medlemskap i EU tvingar oss till. De negativa effekterna av vårt medlemskap i den framväxande europeiska monsterstaten blev också tydliga under förra veckan då vi nåddes av beskedet från EU-kommissionen om att Sverige nu måste börja momsbelägga våra idrottsföreningar och andra ideella organisationer. Om vi inte genomför denna beordrade attack på vår idrottsrörelse och våra föreningar hotar kommissionen oss med böter. Jag är glad över att det tycks finnas en samsyn över partigränserna när det gäller fördömandet och viljan att bekämpa detta vansinnesbeslut. Trots detta kan jag inte undgå att tycka att protestropen från de EU-vänliga partierna klingar inte bara en aning utan till och med ganska rejält falskt. Det är helt enkelt inte trovärdigt att först arbeta för en union präglad av mer och mer överstatlighet och sedan utbrista i förvånade protestrop varje gång som denna union väljer att utnyttja den makt som vi har gett dem till att köra över våra nationella intressen. Momsfrågan är helt enkelt en logisk konsekvens av att ni frivilligt har skänkt bort vår självständighet. Vi har sett många liknande frågor tidigare, och vi kommer nog tyvärr att få se ännu fler i framtiden. Antingen står ni för att ni tycker att detta är en acceptabel ordning eller så ansluter ni er till vårt arbete för att återerövra det nationella självbestämmandet! Fru talman! Sverigedemokraterna har valt att stödja motion 335 som behandlas i detta betänkande och som handlar om att främja arbetet med att ge äldre tillgång till idrott och friskvård över hela landet. Att tidigt grundlägga sunda motionsvanor är oerhört viktigt och därför är det bra att det satsas förhållandevis stora resurser på barn- och ungdomsidrott. Det är dock också mycket viktigt att vi satsar på att få ännu fler människor att motionera högt upp i åldrarna. Vi vet att idrott och friskvård kan motverka många åldersjukdomar, bidra till att förhindra fallolyckor och också till att bryta den ensamhet och sociala isolering som många av våra äldre tyvärr lider av. Satsningar på idrott för äldre är dock inte bara bra för den enskilde. Det gynnar också hela samhället. Studier från bland annat det danska socialdepartementet har visat att satsningar på äldreidrott är en samhällsekonomisk vinst genom att det medför minskade vårdbehov. Den danska staten har tagit detta till sig och genomfört flera stora satsningar på idrott och friskvård för äldre. Sverige har länge legat efter våra grannländer på det här området och det är bra att vi nu har börjat komma ut på banan genom den treåriga satsningen på hälsofrämjande arbete för äldre. Tyvärr tror jag inte att de befintliga åtgärderna räcker. Vi behöver inte bara vägledning och dialog utan också skarpa riktlinjer. Jag är också orolig för att de relativt små resurserna och det breda anslaget ska göra att äldreidrotten hamnar i bakgrunden, särskilt med tanke på att behoven är så stora. Jag måste säga att jag blev förvånad när jag började fördjupa mig i denna fråga över hur oerhört stora de regionala skillnaderna är när det gäller satsningar på friskvård och idrott för äldre. I vissa kommuner gör man mycket ambitiösa satsningar som innebär att utbudet av fysiska aktiviteter för äldre är stort, varierande och nästan kostnadsfritt. I andra kommuner gör man i stort sett ingenting och satsar nästan inga pengar alls. Till exempel uppger PRO att man i nästan hälften av landets kommuner inte får något stöd alls för sin motionsverksamhet för äldre, och bristen på aktivitetslokaler är enorm. Vi har fortfarande långt kvar till en situation där rätten till hälsa och livskvalitet på äldre dar inte är beroende av i vilken kommun man är bosatt. Tills vi har nått de målen tycker jag att vi ska beakta alla goda initiativ.

Fru talman! Det här betänkandet berör idrott, friluftsliv och spelfrågor. Det kan tyckas vara relativt okontroversiellt när man läser det. Jag tycker dock att det finns några saker som är värda att ta upp där vi har lite skilda åsikter. Annars är idrott ett område där vi brukar vara rätt eniga. Det gäller framför allt värdet av idrotten. Jag ska börja med att yrka bifall till reservationerna 2 och 3. Idrotten, som är vår största folkrörelse, är relativt väl tillgodosedd när det gäller ekonomi. Det finns dock utrymme för mer stöd, framför allt till den alltmer trängda ideella sektorn. Den svenska idrottsrörelsen står i dag inför ett antal hot. Det gäller moms, andra skattefrågor och konkurrensfrågan, det vill säga att man ska kunna konkurrera privat inom idrotten med de förbund vi har i dag. Här tycker jag att vi alla måste ställa oss bakom idrottsrörelsen och värna den svenska modell som vi har. Det finns en svensk modell på andra områden också, men inom idrotten är den väldigt specifikt svensk och nordisk. Den har varit väldigt framgångsrik för oss både när det gäller att få många att idrotta och när det gäller att producera duktiga idrottsutövare. Vi har ju ett antal världsstjärnor. Idrotten är naturligtvis en spegelbild av samhället i övrigt. Det innebär att de problem som vi brottas med i samhället också finns inom idrottsrörelsen. Jag skulle vilja ta upp några områden som jag tycker att vi bör belysa och lyfta fram och där vi kan samarbeta med idrotten på ett bra sätt. Jag som har hjärtat i idrottsrörelsen har också en förhoppning om att idrotten ska kunna föregå med gott exempel, lyfta upp vissa frågor och gå före för att utveckla samhället på de här områdena. Fru talman! Jag vill börja med ekonomin. Idrotten får ett rätt stort stöd från den offentliga sektorn även om det har minskat lite grann jämfört med andra. Jag tror att staten bidrar med sammanlagt ungefär 1,8 miljarder. Det är inte den största bidragsgivaren, för det är kommunerna, men det är ändå rätt mycket pengar. En del av de pengarna är villkorade, vilket jag tycker är mycket bra. Vi måste ha ett samspel med idrottsrörelsen där vi tar fram vad som är bra och vad som inte är bra. Även idrotten påverkas av en utökad kommersialism. Vi har i dag en större privat sektor som också påverkar idrotten och idrottsrörelsen på ett många gånger negativt sätt. Det består av finansiering från företag, det vill säga sponsring, eller från utövarna själva som får betala för sin idrott. Peter Johnsson var tidigare inne på hur mycket dyrare det har blivit för var och en att idrotta. Det är naturligtvis en klassfråga. I det här stödet från staten finns utvecklingspengar i form av Idrottslyftet, Handslaget och vad de nu kallas för. Det är en mycket bra verksamhet som kan utvidgas. Kärnan i detta är dock att idrotten själv lyfter upp de idéer som vi kan stödja och som gynnar en bra utveckling på de områden som vi alla tycker är viktiga. I dag går stödet via statsbudgeten, och det finns ingen anledning att ändra på det och gå tillbaka till något gammalt. Men jag tycker att idrottslyftspengarna ska vara mer fria. Riksidrottsförbundet ska uppmuntras att själva söka de här pengarna utifrån de kriterier som vi gemensamt tycker är bra. Det här är bara gångbart om vi har en kontinuerlig dialog med idrotten och framför allt med Riksidrottsförbundet. Det underlättar arbetet avsevärt. Det är bra. Vi ska inte lämna idrotten åt de kommersiella intressena utan ha det här utbytet även på den här nivån. Fru talman! Det finns ett par områden där idrotten kan göra mer. Vi har, liksom i samhället i övrigt, knappast sett några framgångar under de senaste åren när det gäller jämställdhet. Jämställdhetsarbetet har faktiskt gått bakåt på vissa områden i samhället. Jag menar att man har samma problem inom idrotten. Det är relativt bra på barn- och ungdomsnivån. Vi har en utveckling mot fler tjejer och fler tjejidrotter som uppmärksammas, och det är faktiskt bäst på kommunal nivå. Däremot är det framför allt när det gäller ledare, tränare och styrelseledamöter som vi har den stora bristen från bredd till elit inom idrottsrörelsen. Vi behöver många fler kvinnor på ledande positioner. Vi kanske kan sätta press på Riksidrottsförbundet att jobba med det för att vi ska få fler förebilder. Jag väntar egentligen bara på att vi ska få en kvinnlig förbundskapten för herrlandslaget i fotboll som Zlatan kanske kan brottas med lite grann i omklädningsrummet. Vi bör också se upp för de sexistiska inslag som kan poppa i den mer och mer kommersialiserade idrotten. Det är en del av kommersialismen som vi måste se som negativ. Jag menar att det är en fara för den kvinnliga idrotten. Om den ska tas på allvar får man inte tillåta de här sexistiska inslagen. Här tycker jag att idrottsrörelsen själv kan ta krafttag. Det är en sak som de har jobbat med, och de kan göra ännu mer med vårt stöd. Det finns också mycket att göra när det gäller trakasserier och diskriminering, precis som i samhället i övrigt. Det är väldigt belysande att det blev en så stor nyhet när Anton Hysén, som är en skapligt duktig fotbollsspelare på elitnivå, kom ut som homosexuell. Hade vi kommit längre hade det inte varit någon stor nyhet. Det hade varit naturligt att vara öppen med vilken sexuell läggning man har även inom idrotten. Nu blir det en stor nyhet, och det är belysande för hur de här sakerna hanteras inom idrotten. Det är jättebra att han gjorde det här. Det kan bli en dörröppnare för fler att våga göra det så att vi får en utveckling åt rätt håll, men det måste också uppmuntras och jobbas med på ett speciellt sätt både från vår sida och framför allt från idrottens sida. På de här områdena är det framför allt utbildningsinsatser och ett kontinuerligt arbete, med vårt stöd, från Riksidrottsförbundets sida som gäller. Vi kan kräva att idrotten gör mer, men vi behöver också ge vårt stöd, ekonomiskt och på annat sätt, i en dialog för att detta ska bli verklighet. Fru talman! Jag vill ta upp en grundläggande fråga för idrottens överlevnad som egentligen inte berörs så mycket i betänkandet. Det handlar om den kommunala ekonomin. Peter Johnsson var inne lite grann på hur det ser ut i dag i vårt samhälle. Vi vet att det är kommunerna som är de ojämförligt största bidragsgivarna till idrotten. Det är bra. Jag tycker att det ska vara så. Det är där grunden finns, och där kan man jobba med det på ett bra sätt. Men vi vet också att allt fler kommuner har en ansträngd ekonomi. De statsbidrag som kommer till räcker inte för att fylla de luckor som finns i dag. Oavsett effektivisering och annat fattas det pengar till all verksamhet i många kommuner, och vi vet att idrotten kommer rätt långt ned på prioriteringslistan i den kommunala ekonomin. Att den här regeringen har prioriterat skattesänkningar har påverkat det här. Det är en konsekvens av den politik som förs här i riksdagen och av regeringen. Det behöver ändras. Vi måste ha in mycket mer pengar i den kommunala verksamheten, för det ger också effekter på idrottsområdet. Fru talman! Avslutningsvis tycker jag att utskottet har behandlat de övriga delarna som tas upp i betänkandet om friluftslivet, den ideella sektorn och spelfrågorna på ett bra sätt. Det finns ett antal saker som jag skulle kunna lyfta upp här, men jag avstår från att göra det just nu. Vi vet alla värdet av friluftslivet och att det kommer att behöva jämställas med idrottsverksamheten. Jag tror att det kommer att ske så småningom. Spelfrågorna lär vi återkomma till. Den delen avstår jag från att kommentera just nu. Om någon borgerlig ledamot tar upp dem kanske jag begär replik.

Fru talman! I betänkandet behandlas 32 motionsyrkanden, och det finns 5 reservationer som alla berör idrotten. Av den anledningen väljer jag att fokusera på idrotten i mitt anförande. Idrott i Sverige är i högre utsträckning än i de flesta andra länder till för alla som bor här oavsett social bakgrund och privata ekonomiska resurser. Detta är en svensk modell som vi fortsatt ska värna. Det är med omsorg om denna svenska idrottsmodell som regeringens stora satsning på 500 miljoner kronor årligen på Idrottslyftet ska ses. Denna satsning som sjösattes 2007 är en tydlig ambition och en uttalad önskan om att idrotten ska nå ännu fler och bli ännu bredare. Idrottslyftets huvudinriktning har varit att få barn och ungdomar att börja idrotta och att få fler att idrotta längre upp i åldrarna. Regeringen har i budgetpropositionen för 2011 angett att satsningen på Idrottslyftet bör få en fortsättning om 500 miljoner kronor årligen från och med 2011. Fortfarande är det ont om pojkar i stallen och på gymnastikmattorna och ont om tjejer i hockeyhallarna. Det finns kvar gamla könsmönster som måste brytas. Självklart har vi en hel del att jobba med. Vad gäller det grundläggande ekonomiska stödet får kvinnor och män samma stöd, men männen får generellt större sponsorintäkter och pengar från tv-rättigheter. På RF-stämman i maj 2009 beslutades att ge Riksidrottsstyrelsen i uppdrag att utvärdera det hittillsvarande jämställdhetsarbetet och utifrån resultatet lägga fram ett förslag till ny plan på stämman i maj 2011. Vi bör därmed vänta och se vad resultatet av utvärderingen av RF:s tidigare jämställdhetsplan ger och hur den nya jämställdhetsplanen ska se ut för att ta oss vidare. Det är viktigt att alla som vill idrotta ska ha rätt till detta. Därför antog RF-stämman 1995 idéprogrammet Idrotten vill. I programmet, som uppdaterades 2009, uttrycks tydligt att alla som vill ska ha rätt att vara med i föreningsdriven idrottsverksamhet oavsett nationalitet, etniskt ursprung, religion, ålder, kön eller sexuell läggning samt oavsett fysiska eller psykiska förutsättningar. Den nya visionen och värdegrunden för idrottsrörelsen antogs på RF-stämman 2009 och medför att Sisu Idrottsutbildarna gör en utbildningssatsning på värderingsfrågor inom idrotten. Under dessa utbildningar tas hbt-frågorna upp. Under 2011 är Sisus mål att 2 500 föreningar ska jobba med dessa värderingsfrågor. Det var ett stort medialt intresse när Anton Hysén gick ut med att vara homosexuell. Jag tror och hoppas att detta är ett steg i rätt riktning. Ungdomar behöver förebilder att relatera till. Slutligen, fru talman, är Sverige fantastiskt när det gäller idrott. Vår bredd bidrar till bättre folkhälsa och fostrar den uppväxande generationen i ansvarstagande och social träning. Med dessa ord vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet KrU7. (Applåder)

Fru talman! Jag vill följa upp den fråga som jag ställde i mitt anförande. Ser du, Amir, den utveckling som sker i samhället i dag? Ser du vilka konsekvenser det kan få långsiktigt? Oerhört många människor, familjer, lever i dag under knappa omständigheter och har svårt att få det hela att gå ihop när kostnadsutvecklingen för att utöva idrott blir dyrare och dyrare för varje år. Om vi har ett samhälle som rivs isär tappar vi många, kanske en Zlatan eller en Carolina Klyft eller någon annan, ur framtidens ungdomsgeneration som skulle bli våra nya stjärnor. Ser du den utvecklingen? Om du ser den, vad vill du då göra åt det?

Fru talman! Jag ser inte den bild som du målar upp, Peter Johnsson. Jag har inte samma uppfattning som du tydligen har om hur Sverige ser ut. Däremot kan jag säga att om man jämför vår satsning Idrottslyftet med det förslag som ni hade gällande Handslaget ser jag ingen skillnad mer än att vi har satsat det dubbla jämfört med vad ni satsade på Handslaget. Jag har en fråga till dig, Peter Johnsson. Vad är skillnaden mellan ert förslag om Handslaget mot vårt Idrottslyftet, förutom att ni inte nämner någon summa i er motion?

Fru talman! Handslaget kom först och sedan kom Idrottslyftet. Ni tog så att säga över själva förslaget. Ni har ändrat på begreppen på flera politiska områden. I stället för folkrörelse säger ni det civila samhället. Det kommer av en diskussion om att "avsossifiera" Sverige gällande ord och begrepp. Det är alltså ingenting konstigt rent generellt. Ni byter bara till ett annat ord, men det är fråga om samma sak. Vi vill kraftsatsa ytterligare, och det pekar vi på i vårt program. Jag bjuder in er till en diskussion om att öka anslaget till Idrottslyftet, eller till Handslaget. Vi ser de långsiktiga konsekvenserna i ett samhälle där utanförskapet och barnfattigdomen ökar. Det är så det ser ut i dag. Jag hoppas att vi tillsammans kan åka ut och titta på den verklighet som finns utanför Stockholm, i hela landet, och att vi kan skapa en idrottspolitik som står för den framtida inriktningen, kan skapa möjligheter för det svenska idrottsundret. Idrottsundret kom från folkhemsbygget som skapade förutsättningar för många ungdomar att satsa på, pröva på, sin idrott genom att skolan hade många aktiviteter, såsom friluftsdagar. I dag drar skolan ned på dessa aktiviteter eftersom man vill satsa på de teoretiska ämnena. Jag tror att teori, praktik, fysik och folkhälsa behöver hänga ihop för att vi ska få duktiga ungdomar som växer upp till demokratiska vuxna individer i samhället. Det är den verkligheten jag hoppas att Amir Adan ser och att vi kan föra ett resonemang om hur utvecklingen ska ske mot ett bättre, starkare och mer jämställt Sverige.

Fru talman! Jag åker mer än gärna runt med Peter Johnsson och kollar hur det ser ut i Sverige. Då kanske vi får en gemensam bild. Min fråga är dock hur mycket mer ni hade tänkt satsa på anslaget, Peter Johnsson. Ni skulle tydligen satsa mer än vad vi i dag satsar på Idrottslyftet.

Fru talman! Idrotten är en stor folkrörelse och en viktig del av våra liv. Det är både stimulerande och roligt att vi har en så bra och aktiv idrottsrörelse i Sverige. Det är dessutom bra för folkhälsan. Jag ska börja med att yrka bifall till betänkandet KrU7 Idrott, friluftsliv och spelfrågor . Satsningen Idrottslyftet är inne på det sista av totalt fyra år. 500 miljoner kronor har utbetalats årligen, sammanlagt 2 miljarder. Huvudinriktningen har varit att få barn och ungdomar att börja idrotta och att få fler att idrotta längre upp i åldrarna. Arbetet har utgått från ett jämställdhets- och jämlikhetsperspektiv för att på så sätt öppna dörrarna för fler. Därför har man arbetat med att utveckla förbund och föreningar, att öka tillgängligheten till anläggningar och idrottsmiljöer, att rekrytera och utveckla ledare och att samverka med skolan. I Idrottslyftets riktlinjer för ökad tillgänglighet till anläggningar och idrottsmiljöer står att Riksidrottsförbundet, RF, ska ha stor öppenhet för nytänkande och alternativa former av idrottsmiljöer. Inom ramen för detta stöd har RF, som framgår av betänkandet, beviljat medel till ett par skateboardparker. Dessutom har RF initierat drive-in-idrott, som genomförts i sju distrikt och i totalt 17 olika områden. Drive-in-idrott kan beskrivas som organiserad spontanidrott och riktar sig i första hand till icke-idrottsaktiva ungdomar och till områden som har en ungdomsrelaterad helgproblematik. Det är ett sätt att erbjuda ungdomar en meningsfull fritidsverksamhet. Regeringen har i budgetpropositionen för 2011 angett att satsningen Idrottslyftet bör få en fortsättning och att 500 miljoner kronor ska avsättas årligen från 2011. Den fortsatta satsningen bör enligt regeringen ha en ännu närmare koppling till skolans arbete för att främja fysisk aktivitet och goda motionsvanor. Satsningen bör enligt regeringen breddas till att även stödja andra typer av motionsaktiviteter än idrott, till exempel genom samverkan med friluftsorganisationer. Som framgår av betänkandet har RF till regeringen lämnat en övergripande beskrivning av hur man vill arbeta vidare med Idrottslyftet under den kommande 18-månadersperioden. Där framgår att man har målsättningen att arbeta i den riktning som regeringen föreslagit, med de intentionerna. RF anger att det finns anledning att tydliggöra och stärka förbundens och föreningarnas prioriteringar av verksamhet för ungdomar samt att satsningen dessutom måste få en starkare fokusering på mångfald så att olika grupper i samhället bättre inkluderas i verksamheten. RF anger vidare att de fortsatta satsningarna tydligare ska genomsyras av ett barnrättsperspektiv och att flickors och pojkars möjlighet till lika villkor bättre ska uppmärksammas och tillgodoses. Det är viktigt även ur ett jämlikhetsperspektiv. När man, fru talman, tittar på detta med jämställdheten inom idrotten ser man att det finns mer att göra, även om mycket görs. Det framgår att idrottsrörelsen har som mål att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter på alla nivåer och inom alla områden samt att deras idrottsutövande ska värderas lika. Dessutom finns delmålet om att inget kön ska vara representerat med mindre än 40 procent i styrelser och på ledande positioner. I fråga om styrelserepresentation har RF konstaterat att det målet inte har uppnåtts. På RF-stämman i maj 2009 beslutades därför att ge Riksidrottsstyrelsen i uppdrag att utvärdera det hittillsvarande jämställdhetsarbetet och utifrån resultatet av utvärderingen till den nu nära förestående stämman lägga fram ett förslag till ny plan. Det är viktigt att idrottsrörelsen fortsätter med jämställdhetsarbetet framdeles. När det gäller frågan om resurser får enligt RF kvinnor och män samma grundläggande ekonomiska stöd. Men eftersom det är fler pojkar och män än kvinnor inom idrotten blir det i kronor räknat mer till pojkar och män. Det är värt att ha det i beaktande också. Samtidigt vill vi ha ännu fler flickor och kvinnor som idrottar, så att man därmed uppnår samma summa. Beträffande frågan om flickor får sämre träningstider än män kan konstateras att det i forskningsrapporter som nyligen gjorts av RF utifrån en modell av vilka tider som är mest attraktiva har visat sig att flickor och pojkar får ungefär lika bra träningstider. Detta är mycket positivt, efterlängtat och glädjande. Jag har själv två döttrar som idrottar och har märkt tendensen att det blir bättre. Jag skulle också vilja uppmärksamma det positiva arbete som nu ska göras för att Sverige ska få fler stortävlingar, fru talman. I en unik satsning samarbetar Stockholm, Göteborg, Malmö samt Jämtland och Härjedalen under namnet Sweet Spot Sweden i en internationell lansering av Sverige som det framtida landet för stora idrottsevenemang. Om detta kan vi läsa i Idrottens Affärer. Där har man även tagit upp att regeringen anslagit 10 miljoner kronor för att främja internationella evenemang i Sverige via ett beslut som nu är drygt ett år gammalt. Nu kommer pengarna till användning. Via ett förhöjt anslag för stöd till idrotten har Riksidrottsförbundet från och med 2010 uppgiften att hantera de här miljonerna. Det var i propositionen Statens stöd till idrotten som regeringen bedömde att det är viktigt att främja internationella idrottsevenemang i Sverige, särskilt sådana evenemang som bidrar till att idrottsliga och andra positiva värden uppstår. Behovet av stöd till arrangörer för att fler internationella evenemang inom skilda områden ska förläggas i Sverige har uppmärksammats här i riksdagen i många olika sammanhang. Konkurrensen om dessa evenemang är större och större. Inom idrottsområdet är det väldigt hård konkurrens. Det gäller hela kultursektorn, men just idrotten har särskilt tuff konkurrens. RF har inte egna pengar till att finansiera sådan här marknadsföring, men de 10 miljonerna från regeringen räcker en bra bit. Nu kommer de att användas genom att de fyra aktörerna också anslår egna pengar, men även genom att man har en PR-grupp som ska verka på internationella evenemang och som tittar över möjligheterna att berätta om Sveriges styrka och Sveriges förmåga att arrangera internationella evenemang. Detta är den slagkraftigaste satsning på att få hit internationella evenemang som gjorts sedan försöken att få hit OS till Sverige. Att få internationella evenemang till Sverige är viktigt därför att det är en oöverträffad möjlighet att visa upp landet, idrotten, en stad och en region. Detta är en sak som man har uttalat är viktig, och det har vi också tidvis talat om här i riksdagen. Besökarna kommer till staden och landet för att titta på tävlingarna. De spenderar såväl tid som pengar, och ofta kommer de tillbaka. Många städer och länder har insett detta och satsar därför mycket pengar på att få evenemang till sitt land. Nu ska vi därför visa upp vår styrka på idrottsevenemanget Sport Accord Convention, en mötesplats för alla länder, i London i april 2011 och i Quebec i maj 2012. Det har visat sig hur viktigt det är att ha stora tävlingar i Sverige. Inte minst gäller det framgångarna med handbolls-VM, som hölls i Sverige i år. Det var en publikfest med sportsliga framgångar som ledde till ett rejält uppsving för handbollsintresset i Sverige. Dessutom visar den första sammanställningen att handbolls-VM 2011 gav en ekonomisk jackpot till svensk handboll. Nu ska Handbollförbundet fördela vinsten på tre huvudområden: fortsatt satsning på talangutveckling för att kunna behålla Sveriges position i världstoppen, direkta satsningar i rekryterings- och utvecklingsarbetet för att ta vara på VM-succén samt medel till en fond för framtida behov. Om detta kan vi också läsa i Idrottens Affärer. Det känns skönt att veta att handbollen på detta sätt kan fortsätta att utvecklas, vilket förstås också kommer att leda till att fler av våra barn och unga kommer att få inspiration till att börja spela handboll.

Fru talman! När Hans Backman står här och pratar lyfter han fram vissa frågor som jag tycker är belysande för hur den borgerliga alliansregeringen egentligen tänker. En sak som han lade mycket tid på var Idrottslyftet. Men vi ska komma ihåg att Idrottslyftet är utvecklingspengar. Det är jättebra pengar; det finns behov av dem. Men den grundläggande verksamheten bygger inte på sådana pengar. Det är ingen som har kommenterat detta med kommunernas ekonomi än, vad jag vet. Peter Johnsson var inne på hur det ser ut i verkligheten. Vilken verklighet bygger vi i dag? Vilket samhälle bygger vi? På något sätt ska vi motverka en sak med utvecklingspengar när den grundläggande politiken leder åt ett annat håll. Den motsättningen finns i den borgerliga politiken. Det skapar samhällen med större klyftor och med fler människor som inte har pengar att lägga på idrott. Vi tar ifrån dem möjligheten att få stöd och pengar till att idrotta. Det är det som är problematiken. Man klär in detta i vackra ord; detta ska alla komma i åtnjutande av. Men i praktisk politik blir det på ett annat sätt. Detta är oerhört stötande på många sätt. Likadant är det när man kommer in på stora idrottsevenemang. Jag tycker att de är jättebra, men man måste också komma ihåg att i den här utvecklingen finns den rent kommersiella idrotten i centrum. Ju mer vi kommersialiserar idrotten, desto svårare blir det för den ideella sektorn att ta utrymme. Det kan gynna den ideella sektorn också, genom att man får uppmärksamhet och fler som vill idrotta, men om det inte finns möjlighet att idrotta i alla fall får det motsatt effekt. Detta är någonting som denna regering har jätteproblem med att lyfta fram och få något slags konsekvens i. Jag skulle vilja veta hur Hans Backman tänker när det gäller att se till att alla som kan och vill idrotta verkligen får möjlighet att göra det rent ekonomiskt.

Fru talman! Jag tackar Torbjörn Björlund för repliken. Vi har en gemensam syn på att idrotten är viktig. Jag har varit engagerad i dessa frågor länge. Kommunernas ekonomi har vi lite olika syn på. Det har varit ett antal tuffa år för kommunerna ekonomiskt, precis som för samhället i stort, men vi ser nu att många kommuner gick med ekonomiskt överskott 2010. Det ska förhoppningsvis bli bättre. Det är förstås också upp till kommunpolitikerna att prioritera när de lägger pengarna. I enlighet med det kommunala självstyret har de naturligtvis rätt att hantera pengar. En sak som jag tycker är bra är att vi har infört jobbskatteavdragen. De har givit ökat ekonomiskt utrymme för personer som har lägre löner. De får mer kvar i plånboken, bland annat att använda till sina barns idrottsverksamhet. Sådana åtgärder är förstås viktiga. Man får ett ökat personligt utrymme. Vi från staten vill satsa genom att lägga pengar på Idrottslyftet varje år. Det ger en tydlig möjlighet att bredda kontakten exempelvis med skolan, så att man den vägen kan stimulera fler till att vilja börja idrotta. Det är en viktig poäng med det hela. När det gäller internationella evenemang tycker jag att det är bra att vi nu arbetar vidare med att få dem till Sverige på det här viset. Man bildar den här gruppen som på ett strukturerat sätt tar ett stort steg i rätt riktning. Det är klart att det kommer att stimulera fler till att vilja börja idrotta. Dessutom är det bra för samhällsekonomin med stora internationella evenemang i landet, som handbolls-VM visar.

Fru talman! Jag känner igen det resonemang som Hans Backman för fram: Vi har haft en finanskris, kommunerna har haft överskott och så vidare. Men hur tänker man i de kommuner där man håller igen? Man är rädd, för att man inte vet hur mycket pengar man kommer att få. Det sker ett år i taget. Som ansvarsfull kommunpolitiker vågar man inte göra någonting. Man får ett överskott i stället. Det är klassisk kommunpolitik. Det som är förvånande är att ni verkligen inte vill se problemet: Barn med föräldrar som har jobb - inte alla, för en del är lågavlönade, men många - kan idrotta, men så fort föräldrarna är arbetslösa eller sjuka tas möjligheten bort. På väldigt många håll hamnar man där. Det är det som är klassklyftan och problematiken. Hur gör vi för att ge alla barn möjligheten? Med den politik som denna regering för går inte det. Det är uppenbart. Flera har varit inne på hur det ser ut. Plånboken avgör mer och mer vilka som kan och får idrotta, oavsett vad man vill. Det är något genomgående, även när det gäller idrottsverksamheten. Det blir kosmetika när man pratar om att jobbskatteavdraget ger fler möjlighet att göra saker. Det ger också fler som inte får möjlighet att göra det. Klyftorna blir större. Det är detta som är dilemmat. Dessutom får kommunerna det svårare att stödja dem som har behov och som har små inkomster när det gäller idrottsverksamhet, och då finns inte de pengarna heller. Det dilemmat går inte att lösa om man inte ändrar politik. Detta är det stora dilemma som idrottsrörelsen står inför. Även om EU:s olika påfund kommer att påverka idrottsrörelsen är det detta som är den stora stötestenen när det gäller idrottsverksamheten.

Fru talman! När det gäller EU och momsfrågan är vi i Sveriges riksdag överens om att vi ska kämpa för att få behålla de villkor vi har för våra ideella föreningar, så att idrotten framdeles kan få verka som den har gjort. Vi tycker ju överlag att detta är positivt, och det är väldigt bra. När det gäller det som Torbjörn Björlund tar upp om kommunernas ekonomi och enskilda hushålls ekonomi håller jag med. Den stora klyftan i Sverige går egentligen mellan dem som har jobb och dem som inte har det. Visst är det så. Arbetet med att skapa förutsättningar för att fler ska kunna få ett jobb är det grundläggande för att lösa det problemet. Ju fler som har jobb, desto fler har också en bättre ekonomi och kan göra fler saker för sig själva och sina barn. Vi ska också ha rimliga trygghetsförsäkringar så att man kan få en rimlig ersättning när man är utan jobb, så att man även under den perioden kan leva ett drägligt liv. Det är vi också överens om här i riksdagen. Detta med kommunernas ekonomi är en prioriteringsfråga. Men ju mer vi får människor i arbete, desto bättre blir kommunernas skatteintäkter, och i motsvarande grad minskar deras utgifter för socialbidrag. Det är alltså också ett sätt att stärka kommunernas ekonomi på sikt genom att hela samhällsekonomin går bra. Samtidigt satsar vi här i staten - regeringen och riksdagen - på sådant som breddar möjligheterna att idrotta för flera.

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till utskottets förslag. Jag log lite igenkännande när jag lyssnade på Peter Johnssons beskrivning av knattematcherna. Visst är det något fascinerande med kraften och bredden i svensk idrott? Det tror jag att vi alla är överens om oavsett vilka partier vi tillhör. Det visar mycket av debatten i idrottsfrågor både tillbaka i tiden och i nutid. Idrotten som aktivitet är naturligtvis en stimulans i sig både för den som utövar den och för den som tittar på den. Ur vårt perspektiv är den också viktig för en fostran i tolerans och jämställdhet. Även om det finns brister i det arbetet, vilket har beskrivits här från talarstolen, är idrotten ändå en kraft som förenar och skapar gemenskap i samhället. Det tycker jag att vi ska ta vara på, förutom det folkhälsoperspektiv som vi gärna har på den frågan. Idrotten börjar tidigt i livet - i skolan, i knattefotbollen eller ridskolan. Det är klart att vi är angelägna om att det finns både en bredd och en spets i detta. Jag tror att det finns 600 000 ideella ledare i idrottsrörelsen. Det är en väldigt stor grupp människor som varje vecka gör insatser som vi alla i samhället har nytta av, och då framför allt dem som idrottsaktiviteterna vänder sig till. Från vårt partis sida vill vi fortsätta diskutera frågan om någon form av avdrag eller skattefri ersättning till klubbar för de fasta kostnader som ofta ligger i det ideella ledarskapet. När EU:s momsregler sätts på sin spets och ett enat Sverige, oavsett vilket parti vi tillhör, ställer sig upp och protesterar mot detta och vår regering på olika sätt gör vad man kan för att stoppa dessa i vårt tycke vansinniga tolkningar av regelverket är det klart att det finns en samsyn. Vi kommer inte att släppa den frågan. Jag tror mig veta att regeringen fortsätter att driva på på samma sätt som man gör från annat håll. Där är vi överens. Däremot ska man inte se detta som ett bevis för att vi inte ska vara med i Europeiska unionen, som Sverigedemokraterna gör och där man från Sverigedemokraterna gemensamt med den yttersta vänstern har en enormt negativ syn på Europeiska unionen. Det är olyckligt att detta stärker den isolationistiska politik som de vill föra. Jag stöder i stället den linje som vi från Centerpartiets sida har försökt driva hela tiden, nämligen att ha ett smalare men också vassare EU, där man kanske sysslar med rätt saker och till exempel har klarat av att bekämpa miljöhotet eller åtminstone har kommit långt i de europeiska länderna i kampen mot klimatförändringarna. Det är där som EU gör de stora insatserna. Därför vore det väldigt olyckligt att anföra momsreglerna som ett skäl att inte ha ett internationellt samarbete. I debatten har flera talare från vänstersidan sagt att våra inkomstskattesänkningar skulle ha skapat en situation där man har fått det mycket sämre. Det är ett mantra som upprepas hela tiden. Jag skulle vilja påstå att de skattesänkningar som en undersköterska, kanske en ensamstående, har fått, med mellan 1 500 och 2 000 kronor i månaden, har gjort att den familjen har fått bättre möjligheter att tillsammans eller enskilt utöva olika fritidsaktiviteter. Det har snarare fått den effekten. Att man har fått mer pengar i sin plånbok måste ju innebära att man också har mer pengar till idrottsverksamhet eller andra intressen. Det är min tolkning. Vi har dessutom satt ett tak för att skattesänkningarna ska ge mer effekt för dem som har låga och medelstora inkomster. Man kan förstås ha synen att det alltid blir en försämring så fort man sänker en skatt, men det är möjligt att Tommy Waidelich gör en annan tolkning, om jag nu ska försöka utläsa hur diskussionerna går inom socialdemokratin i den här frågan. Sedan verkar man tycka att sponsring är ett problem. Jag skulle snarare vilja säga att sponsring för många små klubbar har inneburit att man har kunnat göra mycket mer av sin verksamhet. Jag tycker att jag ser det på den lokala fotbollsklubben där jag bor, och det finns flera sådana exempel. Det är likadant på kultursidan. Det här är väl ett exempel på att näringslivet också har ett ansvar att bidra till idrottsrörelsen lika väl som vi från staten och kommunen bidrar. I gårdagens debatt sade jag att jag tycker att man ska se en satsning på exempelvis operan på samma sätt. Det är inte bara en offentlig angelägenhet. Avslutningsvis ska jag ta upp spelpolitiken, som också finns med här. För vår del vill vi se att vi fortsätter att släppa in fler aktörer samtidigt som vi har Svenska Spel. Vi tycker att de pengar som kommer in på det här området också ska kunna användas för insatser mot spelmissbruk. Man kan släppa in fler aktörer men det ska vara med ett licenssystem. Vi tror att det skulle vara en anpassning till vår tid och till de förändringar som sker samtidigt som man är ansvarsfull i hanteringen av spelfrågorna.

Fru talman! Ser inte Anders Flanking det jag ser i samhället? Vi kommer ju från samma område i Sverige. Med de gigantiska skattesänkningar ni har genomfört samtidigt som ni har försämrat och förstört socialförsäkrings- och a-kassesystemen ställs människor mot varandra. Jag har alltid levt efter tesen att om man hjälper den som har det sämst i samhället får alla det lite bättre. Men ni gör precis tvärtom. Och bakom den kvinna eller man som förlorar sitt arbete eller blir sjuk finns en familj. Det finns barn och ungdomar som blir drabbade av att de inte likt kompisarna kan få vara med på idrottsarrangemang, kanske få se en fotbollsmatch eller vad de nu vill göra. Skolan tar bort friluftsdagar och försämrar möjligheten att få en anknytning till idrotten och få en aktiv fritid. Man skär alltså på båda delarna, och det är det jag menar: Om samhället ska hänga ihop måste alla vara med och bidra efter sin förmåga, men det kan inte alla i dag. Det kan inte alla ungdomar, och då blir det ett kallare och mörkare Sverige. Ser inte Anders Flanking den utvecklingen?

Fru talman! Jag ser en utveckling där människor har fått mer att säga till om när det gäller de pengar de tjänar, även undersköterskan, oavsett hon är ensamstående eller inte, sjuksköterskan, byggjobbaren och så vidare. De har upptäckt att man får en möjlighet att bestämma mer över sina pengar. Tycker Peter Johnsson att det är fel att man har möjlighet att bestämma mer över sina pengar? Är det Peter Johnssons uppfattning att inkomstskattesänkningar med andra ord per automatik är felaktiga? Från riksdagens utredningstjänst kom i går en rapport som sade att barnfattigdomen genom de skattesänkningar som har gjorts mellan 2007 och 2010 skulle ha minskat med 13 procent. Det tycker jag var en väldigt intressant siffra. Jag ska studera den vidare, men det skulle möjligtvis vara ett svar på den enorma aversion som verkar finnas just emot inkomstskattesänkningar för löntagare.

Fru talman! Anders Flanking hör inte vad jag säger. Okej, man kan sänka skatterna, för skatterna är ett verktyg för att skapa välfärd och för att skapa ett samhälle som hänger ihop. Men man sänker skatterna och ger en stor del av den svenska befolkningen en ganska liten del, medan de som tjänar allra mest får oerhört mycket pengar av skattesänkningarna. Visst, många får en tusenlapp mer i månaden, men samtidigt raseras den generella välfärden som bygger på att det finns en omställningsförsäkring som heter a-kassan och att man ska ha en inkomst som gör att man får dagen att gå ihop och lite till om man blir sjuk. I de här familjerna finns barn och ungdomar. Det är det jag menar: Man bestjäl dessa ungdomar, och därför menar jag att om samhället hjälper den som har det sämst lite så får alla det bättre. Då håller samhället ihop. Då skapas inte klyftor eller motsättningar, men det är det ni håller på att skapa i det samhälle ni bygger upp nu. Då kommer det naturligtvis att växa en massa olika negativa utvecklingar som, eventuellt, huliganism, motsättningar mellan svenskar och invandrare och motsättningar mellan fattig och rik. Det är det samhället ni är på väg att bygga upp. Ni är på väg. Ni har börjat på den vandringen, och den vill jag bromsa. Skatter kan man använda till mycket mer än att bara skapa förutsättningar för ojämlikhet. Ser inte du, Anders Flanking, den verklighet jag ser? Jag hoppas att du gör det, och jag hoppas att vi tillsammans framöver kan skapa framtidens idrottspolitik utifrån ett samhälle som bygger på solidaritet och välfärd.

Fru talman! Det är ingen tvekan om att vi är överens om att vi ska ha stabila trygghetssystem som ser till att fånga upp de människor som av olika skäl blir arbetslösa eller sjuka. De flesta människor kan hamna i en sådan situation. Det är ingen tvekan om det. Jag har sett det i min omgivning, och jag har sett det i min närhet. Jag vet precis vad det handlar om, Peter Johnsson. När det gäller skatterna är det fortfarande så att man får en känsla av att det är förfärliga skattesänkningar som har gjorts i Sverige, detta land med det högsta skattetrycket. Lösningen verkar ungefär vara att bara vi har ett högt skattetryck så har vi löst de här frågorna. Samtidigt hänvisade jag för en stund sedan till en undersökning från riksdagens utredningstjänst som tydligen visar att barnfattigdomen skulle ha minskat med 13 procent. Jag ska självklart studera den siffran lite djupare, men är det på det sättet är det ganska intressant. Bortser man från att det här också kan ha ett samband när det gäller tillväxt, vilket både Peter Johnsson och jag är väldigt angelägna om, inte minst i ett område i Sverige där man är väldigt beroende av industrin, är det också beroende av vilken köpkraft vi kan ha. Det har naturligtvis också ett samband med det skattetryck vi har. Det är inte sagt att det som är negativt för tillväxten på det här området skulle vara negativt för de familjer som har det svårast i samhället. Dessutom pratar jag faktiskt om normalt sett en skattesänkning på mellan 1 500 och 2 000 kronor, inte bara någon tusenlapp hit och dit. Jag tror att det har en väldigt stor betydelse för de människor som detta handlar om, och jag tror inte att man ska bortse från det. Vi ska ha ett samhälle med gemenskap där vi naturligtvis ska skapa en välfärd. Det målet har vi säkert gemensamt. Sedan har vi förmodligen olika uppfattningar om vilka medel vi ska använda.

Fru talman! Anders Flanking säger att han tycker att det är märkligt att jag i mitt anförande lyfte fram momsfrågan som ett exempel på varför EU-medlemskapet är negativt för Sverige. Det är givetvis inte det enda argumentet för varför EU-medlemskapet är negativt, men det är en fråga som i ett nötskal sammanfattar det negativa med EU-medlemskapet. Här har vi en fråga där vi är överens från alla partier om att detta är en dålig idé. Hela idrottsrörelsen är överens om att det är en dålig idé, men lik förbaskat måste vi genomföra det, och om vi inte genomför det hotas vi av böter. Så ser det ut i dag, och jag tycker att det är beklagligt att Centerpartiet med sin folkrörelsebakgrund och sina djupa rötter i den svenska myllan inte längre tycker att makten i Sverige ska utgå från folket utan att den ska utgå från Bryssel. Vi har hört det här med att EU ska bli smalare och vassare ända sedan diskussionerna om inträde i unionen. Det har inte blivit så. Utvecklingen har hela tiden gått i den andra riktningen. EU har inte blivit smalare och vassare; det har blivit fetare och trubbigare. Om nu Centerpartiet har någon ambition att förändra EU och göra det smalare och vassare och vi år efter år får se en utveckling i den rakt motsatta riktningen, när tänker man då stanna upp och utvärdera sin strategi? Är det inte snart dags att säga att det här går inte längre? Utvecklingen går åt helt fel håll. Vi klarar inte av det här, och vi har inte tillräckligt mycket inflytande för att kunna förändra EU. Det är därför dags att ompröva medlemskapet.

Fru talman! Som jag sade förut är det här en uppfattning som Sverigedemokraterna har gemensamt med den yttersta Vänstern. Makten ska utgå från folket. Det är helt riktigt. Det är därför vi står här i pulpeterna och talar just nu. Vi har en riksdag, vi har kommunalt valda organ, vi har ett Europaparlament som vi väljer till. Vi använder våra möjligheter, och Sverige har blivit bättre på att använda vår röst i EU. Här handlar det om att vi ska försöka använda vår röst, men ta inte den här frågan till intäkt för att tänka att jaha, det är bara att gå ur EU och låta andra påverka alla andra stora frågor som vi faktiskt har att hantera. Jag tog miljöpolitiken som exempel. Den är viktig för oss, och det är därför vi ser att vi inte kan klara klimathotet utan att samarbeta. EU har varit en enormt god arena att göra detta på. Det är bara ett exempel. När det gäller tolkningen av vårt partis politik och att vi på något vis skulle ha en folkrörelsebakgrund som skulle förfelas av vår syn på EU är det tvärtom. I den folkrörelse jag tillhör har vi kämpat för just den internationella sammanhållningen och det internationella samarbetet, och då var det också en naturlig del att gå vidare och vara en del av Europa och EU. Det är den verklighet vi lever i, och därmed kan vi inte isolera oss. Momsreglerna ska vi fortsätta att jobba emot och hitta lösningar på, och det är jag övertygad om att vi också kommer att göra.

Fru talman! Först vill jag säga att det är ganska lågt att försöka sammanblanda oss med den yttersta Vänstern. Som de flesta vet har vi inte särskilt mycket gemensamt med dem, och jag tror även att den relativt höga andel EU-kritiker och EMU-kritiker som finns i Anders Flankings parti skulle värja sig mot den typen av insinuationer. Anders Flanking säger att vi är bra på att påverka EU, men varför lyckades man då inte stoppa den här momsfrågan innan den kom så här långt? Om man nu har kanalerna och det är så lätt att påverka EU, varför har man inte gjort det? Nu står vi inför en situation där vi tvingas införa ett beslut som kommer att drabba den svenska idrottsrörelsen och även andra ideella rörelser väldigt hårt. Jag tycker att Anders Flanking och Centerpartiet borde utvärdera sin linje. Det är inte trovärdigt att gång på gång, år efter år säga att man arbetar för en viss riktning, att det är det här vi vill, och sedan går allting i andra riktningen. Ändå omprövar man inte sin position.

Fru talman! Vår övertygelse om att vi behöver mer internationellt samarbete har bara ökat genom åren. Den stärks också av att lyssna på Mattias Karlsson. Det är inga insinuationer. Det är snarare ett faktum att ni där har en gemensam uppfattning. Det kan man väl bara få konstatera. Det är knappast någon insinuation. Sedan är det så att vi har drivit den här frågan. Vi har varit väldigt överens i momsfrågan. Vi fortsätter att driva den. Självklart är inte frågan färdigbehandlad och sista ordet är inte heller sagt. Min och Centerpartiets uppfattning är att idrottsrörelsen ska kunna gå ur den här frågan utan att egentligen drabbas. Vår linje är att vi ska fortsätta att driva på för att stoppa de här, som vi tycker, vansinniga reglerna och tolkningarna.

Fru talman! Förra söndagen var jag, som jag brukar när jag är hemma i Mullsjö, inne en sväng i Nyhemshallen. Det är den hall där ungdomar och äldre spelar innebandy vecka ut och vecka in under stora delar av året. Den här söndagen var det full aktivitet på planen. Det var säsongsavslutning för ett av min klubbs, Mullsjö AIS, yngsta lag som hade en match mot sina föräldrar. Att se de här 7-8-åriga killarnas och tjejernas ögon när de hade slagit föräldrarna på straffar i den sista matchen hade varit värt att betala för. Vid sidan av planen stod domarna, som var A-lagsspelare från det lag som Mullsjö har i svenska superligan, den högsta ligan i Sverige. Det var med stolthet jag lämnade hallen den här dagen, en känsla som jag ofta känner för min förening. Den känslan och den stoltheten över sitt lag och sin klubb är inte något som är unikt för mig. Jag skulle kunna nämna flera klubblag i kammaren i dag. Många skulle få något vurmande i ögonen, andra kanske skulle bli mer hatiska. Man kan säga att olika klubblag väcker känslor. Men stoltheten ska vi inte bara ha för enskilda klubblag, stoltheten ska vi ha för hela vår idrottsrörelse. Idrottsrörelsen är Sveriges största folkrörelse. 600 000 personer är ideellt engagerade som ledare. Om staten eller kommunerna skulle anställa de här personerna skulle det motsvara 70 000 heltidsjobb på helårsbasis. Alla de ideella föreningar och organisationer som ryms i Folkrörelsesverige, i det civila samhället, är helt omistliga. Den ideella sektorn spelar en central roll som förenande kitt i hela vårt samhälle. Alla de ideella insatser som görs i idrottsklubbar, i ideella organisationer, i trossamfund, i biståndsorganisationer - vi kan stå hela dagen och räkna upp vilka det är men jag ska inte göra det - kan inte nog uppskattas. Därför är beslutet från EU-kommissionen som kom förra veckan allvarligt. Kommissionen vill ta bort Sveriges rätt att undanta den civila sektorn från kravet att redovisa moms. Därmed drar man undan fötterna för alla dessa ideella insatser. Det handlar om ekonomiska förluster, men framför allt om en börda av administration och krångel som läggs på de aktiva ledarna i föreningarna. Vi som sitter i föreningsstyrelser runt om i landet vet ju att det inte direkt är kö i dag till uppdraget som kassör. Jag tror inte att den kön blir längre i framtiden om vi inte kan få till en förändring. Och jag tror att det är möjligt att få det. Jag hör också i debatten att flera av partierna i riksdagen inte har gett upp. Vi kommer att fortsätta att kämpa. Jag tror att det är möjligt att gå segrande ur en strid i EU-domstolen. Vi som kristdemokrater kommer inte att ge oss förrän vi har gjort allt och det kommer vi att göra, för det här är en mycket viktig fråga. I debatten låter det som om EU är det värsta som finns. Jag skulle vilja ta ett litet sidosprång från den diskussion vi har. Vad skulle vi ha utan EU? Hur skulle Europa se ut utan samarbetet i EU? Varför bildades Europeiska unionen? Det var efter två fasansfulla världskrig. Ur askan steg några män upp och sade: Vi kan inte kriga längre, vi måste gå fram med fred, försoning och förlåtelse. Och så startade man det här arbetet. Jag tror att den påminnelsen kan vara viktig i debatten i dag, fru talman. Jag talade om stolthet för Idrottssverige. Vi måste värna idrottsrörelsens självbestämmande. Jag talar med stolthet för vår ideella sektor. Stolthet, gemenskap och framåtanda är faktiskt ledord för min innebandyförening hemma i Mullsjö. Stolthet, gemenskap och framåtanda kanske också skulle kunna vara ledord för hela den här sektorn. Men för att skapa förutsättningar för framåtanda och framtidstro, för föreningar att skapa möjlighet till gemenskap som vi alla kan vara stolta över tror jag att det krävs mer. Det pågår nu i medierna en debatt om kultursponsring. Jag tycker att det är dags att vi på allvar tar tag i frågan om sponsring. Ett vallöfte från Alliansen 2006 var att införa förenklingar när det gäller sponsring. Det handlar givetvis inte om att vi ska tvinga ut kulturföreningar, idrottsföreningar eller sociala föreningar att jaga sponsorer tills de stupar. Men jag tror att med en tydligare lagstiftning på det här området - det finns nämligen inte någon i dag - skulle rågången bli tydligare och det civila samhället skulle gynnas. Det kan vara läge att påminna oss om vallöftet från 2006 i debatten i dag så att vi tar upp den här frågan igen. Glädjande i det betänkande som vi i dag har att ta ställning till är att det tycks vara så, fru talman, att alla är överens om att avdragsrätt för gåvor till hjälporganisationer är något positivt. Jag läser ur betänkandet på s. 27: "Utskottet vill i sammanhanget också understryka att det inte bara är och bör vara offentliga bidrag som stöder det civila samhället, och utskottet välkomnar mot denna bakgrund regeringens intentioner att införa avdragsrätt för enskilda medborgare som lämnar gåvor till ideell hjälpverksamhet." Jag ser inga reservationer mot texten i betänkandet, vilket borde vara en tydlig signal till finansminister Anders Borg att riksdagen står enig i denna fråga som Kristdemokraterna har drivit under lång tid, att införa avdragsrätt för gåvor. Motionen som tar upp frågan om den ideella sektorn har en att-sats: att underlätta för, synliggöra och uppmuntra den ideella sektorn. Den får anses besvarad på de två sidor där vi i utskottet har förklarat hur mycket vi i dag uppmuntrar och lyfter fram den ideella sektorn. Mycket görs på området, och det är viktigt att vi nu följer upp och ser vad ett ökat stöd och ett ökat samarbete med det civila samhället får för resultat. Jag har nämnt EU-momsen. Jag har nämnt sponsringen. Jag har nämnt avdragsrätten. Jag skulle vilja nämna ännu en fråga innan jag avslutar mitt anförande i dag. Det är spelpolitiken, som Anders Flanking nämnde. Det kommer att bli en het fråga framöver, tror jag. EU har lanserat en grönbok med 51 olika frågor. Vi får från Sverige lämna remissvar på dessa frågor. Jag ser fram emot en konstruktiv diskussion. Låt mig bara konstatera att vi i Sverige i dag inte har något spelmonopol, mer än på papperet. Det är vilseledande att tro något annat när sju av tio pokerspelare på nätet spelar utanför Svenska Spels monopol. Därför måste vi diskutera en avreglering av marknaden och tillåta de privata aktörerna att bedriva verksamhet i Sverige, om de här aktörerna söker och får en licens att bedriva spel på nätet här. Med ett bra licenssystem för spel skulle vi kunna ta vårt sociala ansvar på allvar. I dag tar vi från statens sida inget som helst ansvar för att de här sju av tio pokerspelarna inte hamnar i spelberoende. Med folkhälsoperspektivet som främsta argument skulle jag därför vilja att vi dammar av spelutredningen från 2008 och på allvar diskuterar hur ett licenssystem för spel i Sverige skulle kunna se ut och att vi därmed avreglerar spelmonopolet.

Fru talman! Andreas Carlson började sitt anförande lite allmänt och diffust. Andreas kom sedan in på sponsring, och där skulle jag vilja ställa en fråga. För inte så länge sedan sade Stockholms idrottsborgarråd att det kommunala bidraget skulle halveras därför att man ansåg att pengar skulle sökas via sponsring. Hon fick sedan backa när hon insåg att hennes världsbild förändrades på grund av de påtryckningar hon utsattes för. Idén måste komma från någonstans. Den kommer inte från ett intet. Men borgarrådet gick på en nit eftersom hon gick snabbt ut på spelplan utan att ha tänkt efter. När den debatten pågick tänkte jag på Åsaka SK utanför Trollhättan. Klubben har kanske 200 medlemmar - om ens det. Klubben ska i större utsträckning söka sponsring om det blir den inriktning som Andreas vill ha. Kanske lanthandeln kan köpa in en boll emellanåt. Det fundamentala i den svenska folkrörelsen och idrottsrörelsen är att det finns ett bidrag som kommer från kommun och stat som ska trygga utvecklingen för att få fram nya förmågor och ge förutsättningar för exempelvis en fotbollsplan eller en ishockeyhall, det vill säga kommunen står för de kostnaderna. Det är en viktig utgångspunkt. I valrörelsen hörde jag ofta att idrotten inte tillhör kommunens kärnverksamhet. Det ska inte läggas pengar på att bygga en massa arenor. De ska användas till något annat. Om man lägger ihop den diskussionen, vad Andreas har sagt och vad jag säger, med dessa kopplingar, blir jag orolig för framtiden. Tror du, Andreas, att sponsring kommer att vara nyckeln till utveckling för svensk idrott? Jag tror att det är grädden på moset. Kommun och stat måste vara garanten.

Fru talman! Det vore förmätet av mig att försvara Stockholms borgarråd. Det vore förmätet av mig att gå i polemik med vad Peter Johnsson har hört i valrörelsen av andra politiker där jag inte kan svara för vad de har sagt. Jag kan bara påminna om vad jag alldeles nyss sade i mitt anförande. Det handlar inte om att slå undan fötterna på föreningarna, att tvinga dem ut och jaga sponsorer tills de stupar. Det handlar inte om att strypa bidragen för att tvinga dem ut och jaga sponsorer. Du talar om grädde på moset. Du kan få kalla det grädde på moset, om du vill, men ska vi inte tillåta föreningarna att ha ett rättssäkert grädde på moset? I dag finns ingen lagstiftning för sponsring. Det innebär att förhandsbeskedet kan vara annorlunda jämfört med vad det blir i slutändan för föreningen eftersom det är diffusa regler för företag vad gäller motbevis, prestation och arenans utseende. Inom idrotten är det enkelt; man brukar sätta upp en skylt. Vid kultursponsring och social sponsring är det inte lika enkelt. Därmed syns det i tillämpningen av rättsfallen att det finns oerhört mycket att göra för att det ska bli tydligare för föreningarna att få grädden på moset. För de föreningar jag har träffat betyder sponsringspengarna mycket. Kommunala bidrag betyder mycket. Därför står jag inte här i talarstolen och säger att vi ska sänka bidragen och tvinga föreningarna ut och skaffa sig sponsringspengar. Däremot vore det en nyttig inkomstkälla för föreningarna att få ett underlättande sponsringssystem, och därför behöver vi en lagstiftning på området.

Fru talman! Det är bra. Då fick vi svar på att Kristdemokraterna ändå står för Moderaternas inriktning i Stockholm. Ni ingår i en allians. Man blir lite orolig. Ni måste komma överens för att bedriva minoritetspolitik och eventuellt ta hjälp från andra partier för att få igenom era förslag. Jag håller med om att vi måste se över sponsringen rent generellt - även inom public service. Ni säger egentligen nej till att public service ska få utöka sin sponsring mellan idrottsprogram för att vara med och konkurrera om större arrangemang. Det är bra att titta över sponsringen. Jag vill ställa en fråga om att Kristdemokraterna alltid sätter familjen i centrum. Jag sade i mitt tidigare inlägg, Andreas, att mitt samhälle bygger på att om de som har det sämst får det lite bättre får alla det bättre. Man bygger ett samhälle underifrån. Vi har sett en utveckling de senaste åren där många familjer med ungdomar får det oerhört svårt och hamnar i olika typer av livssituationer - arbetslöshet, sjukdom, vi läser dagligen om cancerpatienter som inte får ersättning. Hur tror du att de ungdomarna kan vara med i ett aktivt föreningsliv? Ni säger att ni sätter familjen i centrum, men varför prioriterar ni gigantiska skattesänkningar i stället för att bygga upp en modern välfärd där idrottsrörelsen är en del i detta? Allting hänger ihop. Det är vad jag försöker visa i min diskussion och debatt i dag. Men det verkar fortfarande som att ni inte ser den pågående samhällsutvecklingen.

Fru talman! Det gläder mig att Peter Johnsson säger att vi ska bygga ett samhälle underifrån, att vi ska bygga ett samhälle som tydligen ska utgå från familjen. Jag har tidigare visat upp tre fingrar i kammaren och argumenterat för att vårt samhälle har utgått från offentliga sektorn, den första sektorn, att staten och kommunen är utgångspunkten för all politik i Sverige. Sedan har privata sektorn, näringslivet, kommit lite i andra hand. I den tredje sektorn finns det civila samhället. Sist i fjärde sektorn har det varit familjen, som i vissa teorier bakas in i den tredje sektorn. Därför behöver vi vända på begreppen. Jag välkomnar Peter Johnssons inlägg om att utgå från familjen, att bygga ett samhälle underifrån. Det brukar bara vara Kristdemokraterna som talar om detta i kammaren. Det är mycket välkomnande att Peter Johnsson också nämner detta. Det är därför det är viktigt med stödet till det civila samhället. Vi har i debatten tidigare hört om hur mycket mer pengar en ensamstående sjuksköterska har fått i plånboken. Vi kan diskutera om det är 1 000 eller 2 000 kronor. Men i varje enskilt fall innebär det ett större handlingsutrymme. Det är därför jag tror att många i den situationen valde att rösta på Alliansen i det val som ligger bakom oss. De har sett att Alliansens politik har gett resultat. De har fått mer pengar i plånboken, och de har kanske fått råd att köpa innebandyklubban och innebandybollen så att ungarna kan spela innebandy på gatan i Trollhättan, Mullsjö eller var det kan vara. Jag ska gärna åka ut och besöka verkligheten tillsammans med Peter Johnsson, men jag tror att det här är nyckeln till att människor har fått mer pengar i plånboken och därför kan köpa de produkter som behövs för att tillgodogöra sig idrottens verksamheter.