Jämställdhet

Fru talman! I dag ska vi debattera betänkande AU5, Jämställdhet . Detta betänkande behandlar motioner från den allmänna motionstiden hösten 2010 och avser allmänna frågor om jämställdhet. Det innebär att vi behandlar motioner om en jämställd arbetsmarknad, ett jämställt arbetsliv, unga och ett jämställt arbetsliv, ändringar i diskrimineringslagen, jämställdhetsarbetets organisering, mansrollen och mäns jämställdhetsarbete samt övriga frågor om jämställdhet. I betänkandet behandlas 19 motionsyrkanden. Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden. Företrädare för Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet följer upp sina motioner med totalt sju reservationer och ett särskilt yttrande. Därmed överlämnar jag betänkandet till debatt.

Fru talman! Jämställdheten går bakåt i Sverige. De segrar som har vunnits har nu många år på nacken. Sverige går bakåt i listor och undersökningar som gäller jämställdhet. Det går åt helt fel håll. Länder som har legat långt efter oss springer i kapp oss i jämställdhet där vi har varit förebilder och bäst i världen. Regeringen gör ingenting eller helt fel saker för att vända utvecklingen. Regeringen vrider helt enkelt klockan tillbaka. Kvinnor behandlas som daglönare och får ta de timmar som erbjuds som deltider, delade turer och visstidsanställningar i alla former. 352 000 kvinnor har visstidsanställning, vilket innebär sämre löner och utvecklingsmöjligheter. Därtill är arbetsmiljön ofta stressig eftersom arbetsinsatsen sker vid arbetstoppar. Om olyckan är framme får man inte sin skada godkänd som arbetsskada. Över 700 000 kvinnor jobbar mindre än 35 timmar i veckan; endast 66 procent av alla sysselsatta kvinnor jobbar heltid. Kvinnors arbetsinsats och arbetsvillkor används som ett dragspel på arbetsmarknaden och enbart på arbetsgivarens villkor. Många kvinnor jobbar på kvällar och helger när det inte finns barnomsorg, och fortfarande tar kvinnor mer hand om det oavlönade arbetet med hem och familj. Är det konstigt att man inte får livet att gå ihop? Är det konstigt att man känner att det inte går så bra att förena arbetsliv och familjeliv? Vi har en regering som inte gör någonting som ger resultat i rätt riktning utan man sänder helt fel signaler. Häromveckan sade finansminister Anders Borg att ingångslönerna i kommun- och landstingssektorn är för höga. Vilka jobbar där? Det är till 80 procent kvinnor som i min hemkommun har en ingångslön på 16 500 kronor om de jobbar heltid. Är det konstigt att barnfattigdomen ökar och att klyftorna mellan kvinnor och män ökar? Införandet av vårdnadsbidrag och utförsäljning av välfärden är också att vrida klockan tillbaka och ge helt fel signaler. Vi ser redan nu att männen drar ifrån på arbetsmarknaden. Skillnaden är den största på 20 år. Det är 229 000 fler män än kvinnor som har jobb. Regeringen motverkar arbetet för jämställdhet. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män är stora. Kvinnor har drygt 85 procent av männens lön. Det är en nettoskillnad på 67 000 kronor per år. Det är mycket pengar. Som exempel på hur mycket det är kan sägas att det motsvarar mat för en tvåbarnsfamilj under ett helt år. På tio år blir det så mycket pengar att man kanske kan köpa en stuga eller en bättre bostad. Fram till pensionen blir skillnaderna enorma. Dessa skillnader får konsekvenser för den enskilde, men också för hela familjen genom hela livet - detta trots att kvinnor och män har lika ansvarsfulla och kompetenskrävande arbeten. Kvinnor har inte samma makt i samhället trots att det inte råder kompetensbrist hos kvinnor, utan snarare tvärtom. Kvinnor utbildar sig mer än män just nu. Utvecklingen är dyster, men det går naturligtvis att göra någonting åt den om den politiska viljan finns. Ett jämställt arbetsliv innebär tillväxt och mer resurser till välfärden. Det är något som gagnar oss alla. Jämställdhet är mycket viktig för oss socialdemokrater eftersom jämställdhet handlar om mänskliga rättigheter och rättvisa. Därför måste vi jobba för att arbete ska vara en rättighet både för kvinnor och för män. Heltid ska vara norm, varken mer eller mindre. Lönerna ska kunna gå att leva på även för kvinnor, och anställningsvillkoren ska vara bra. Det ska vara löner och arbetsvillkor som ger människor möjlighet och frihet till sin egen försörjning. Det ska också vara löner som ger människor förutsättningar att lämna sin man eller partner om de blir slagna eller om kärleken har tagit slut. Vi ska ha bra och utvecklande arbetsvillkor med delaktighet och inflytande över arbetsinnehåll, och vi ska ha arbetstider som går att förena med familjeliv. Vi ska ha ett arbetsliv med en god arbetsmiljö så att man orkar med sitt sociala liv och orkar arbeta ända fram till pensioneringen. Vi måste bli bättre på kvinnors arbetsmiljö och hälsa. Där behövs mer forskning. Om olyckan ändå är framme och vi skadas eller blir sjuka på grund av vårt jobb ska även kvinnor få sin arbetsskada prövad och godkänd på samma villkor som män får det. Vi ska ha en bra och hög kvalitet på vår välfärd med bland annat barnomsorg som är anpassad efter dagens behov och dagens arbetsliv, så att det finns barnomsorg även på kvällar och helger. Vi vet att vi i dag inte har ett arbetsliv där man börjar kl. 7 och slutar kl. 16, utan det är många kvinnor och män som jobbar alla tider på dygnet. Vi ska ha en bra äldreomsorg och sjukvård så att vi vet att våra äldre och sjuka har det bra så att vi också kan arbeta. Vi måste få föräldrar att dela mer jämställt på föräldraledigheten, för det är bra för mammorna, det är bra för papporna, det är bra för barnen, men det är också bra för arbetsgivarna eftersom de då vet att både kvinnor och män blir föräldrar och vill vara det. Vi vill ha en välfärd och ett trygghetssystem som inte diskriminerar kvinnor. Vi vill att makten i hela samhället ska fördelas jämställt, alltifrån politik till bolagsstyrelser. Innan alla politiska beslut tas ska man analysera hur de påverkar och vilka konsekvenser de får för både kvinnor och män. Vi socialdemokrater vill göra Sverige till det land som är bäst på jämställdhet för att det är bra för alla oss i Sverige. Det är bra för samhället, det är bra för tillväxten, och det är bra för välfärden. Vi accepterar inte att regeringen vrider klockan bakåt för det är inte modernt och rättvist, och det hör inte hemma år 2011. Det duger inte med en pysselverkstad med vårdnadsbidrag och krångliga regelverk med jämställdhetsbonus. Det duger inte med en fördelningspolitik som ger redan rika män mer samtidigt som man tar från redan fattiga kvinnor. Vi ser väldigt tydligt en ökad barnfattigdom i Sverige där var sjätte förskolebarn lever under fattigdomsnormen. Vi vet att många unga föräldrar med barn tvingas finna sig i dessa icke jämställda arbetsvillkor som finns på svensk arbetsmarknad, och de får inte möjlighet att försörja sin familj. Det är inte okej i Sverige att en ensamstående mamma med barn blir drabbad i dubbel bemärkelse samtidigt som barnfattigdomen ökar och redan rika män blir ännu rikare. Vi vet att man kan göra skillnad med politik, och vi vill att Sverige återigen ska vara ett föregångsland för ett jämställt samhälle för att det är bra för oss alla. Vi socialdemokrater yrkar bifall till reservationerna 4 och 5 från Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Fru talman! I kampen för jämställdhet har det hittills nästan bara handlat om att kvinnor ska anamma de normer och villkor som gäller för männen. Hur ofta talas det inte om vikten av att kvinnor får tillgång till de manligt dominerade jobben, medan det fortfarande är ovanligt att tala om motsatsen, det vill säga att män i högre grad borde jobba i de så kallade kvinnojobben? Mansrollen gynnar män på så sätt att den ger makt, bättre lön och större rörelsefrihet. Men samtidigt bakbinds även männen i patriarkatets egen tvångströja. Miljöpartiet menar att det är dags att gå den andra vägen. Det är minst lika viktigt att männen anammar det som betraktas som traditionellt kvinnligt och går över till kvinnodominerade branscher. Ska detta kunna åstadkommas krävs det att lönerna höjs i dessa branscher, inte för att männen kräver detta utan för att vi ska ha ett mer jämställt arbetsliv, och att heltids- och visstidsanställningar blir minst lika mycket norm som i manligt dominerade branscher. Vi kan inte vänta på attitydförändringar. Det krävs beteendeförändringar. Att verka för jämställdhet kräver olika metoder. Det finns ingen quick fix. Därför måste kampen för jämställdhet föras överallt och på alla områden, på det personliga och på det samhälleliga planet. En förändring för att kunna bryta dagens könsmaktsordning blir möjlig när både män och kvinnor ser de strukturer och normer som styr vårt samhälle. Fru talman! Ju fler män som engagerar sig i detta arbete, desto mindre kommer motståndet att bli. Implicit behöver detta inte betyda att det är männen som står för motståndet, men detta är ett faktum i de samhällen som har nått högre grad av jämställdhet. Kvinnor och män kommer både att vinna och att förlora på de förändringar som förväntas av dem på grund av kön. För vissa män kan det till och med vara skrämmande att mista problemformuleringsföreträdet, tolkningsföreträdet, men också makten och ibland också pengarna. För vissa kvinnor kan det verka skrämmande att utmana rådande ordning och kräva utrymme. Men vi måste också se de vinster som det innebär i form av frihet att få leva utan förtrycket. Framgångsrikt jämställdhetsarbete kräver strukturförändringar. Det handlar inte om enskilda fall och enskilda ärenden, utan det handlar om samhälleliga strukturer. Dessa strukturer skapas av lagstiftning, kommunala regelverk, avtal och överenskommelser på arbetsmarknaden. De underhålls också av dem. Men det måste också finnas stor frihet och flexibilitet för lösningar som är anpassade till olika delar av samhällslivet. Övergripande generaliseringar måste kombineras med stor respekt för de lokala samhällenas olikheter. One size fits all funkar inte. Individens grundläggande frihet måste hela tiden beaktas. Vi från Miljöpartiet tycker att lönekartläggningar ska genomföras varje år. Det har vi skrivit i våra motioner. Detta är någonting som egentligen borde vara självklart för dem som just har för ögonen att bryta strukturerna. Men så är tyvärr inte fallet i dag. Varför återgår man inte till den tidigare jämställdhetslagens krav på att arbetsplatser ska upprätta lönekartläggningar varje år och inte vart tredje år som det har blivit med den nuvarande lagstiftningen? Vad är problemet? Regeringen har tidigare lyft fram att man med denna försvagning - det är de facto en försvagning av lagstiftningen - ville minska den administrativa bördan för företagare. Det är en minst sagt tvivelaktig motivering, tycker vi. Det lagstadgade förbudet mot diskriminering på grund av kön är ett åtagande i enlighet med internationella konventioner. Men det är väl lite för mycket, tycker jag, att dessa relativiseras. Att ge arbetsgivare fribrev att fortsätta att diskriminera kvinnor i arbetslivet därför att det innebär mindre krångel för arbetsgivaren är helt enkelt inte en legitim utgångspunkt. Om vi ska uppnå målet om ett arbetsliv fritt från könsdiskriminering måste staten ställa krav på arbetsgivare att aktivt arbeta för att undanröja de strukturer och rutiner som orsakar och upprätthåller diskrimineringen. Vi kan titta på vad den typ av lagstiftning som nu försvagats har inneburit för arbetstagare. Vi ser då att uppemot en fjärdedel av arbetstagarna inte längre omfattas av jämställdhetsinsatser. 21 000 färre företag än tidigare behöver inte längre upprätta en handlingsplan för jämställda löner och en jämställdhetsplan. För vissa är detta kanske bara siffror. Men för andra innebär detta att det jag uttryckt i mitt resonemang tidigare inte kommer att förverkligas inom den närmaste tiden heller och inte att man åtminstone tar några steg i riktning mot idén om ett jämställt arbetsliv. Fru talman! En annan viktig fråga som Miljöpartiet tidigare lyft fram är den om att det är hög tid att också politiken problematiserar frågan om maskulinitet - det här med att mäns och pojkars situationer i ett helhetsperspektiv närmare måste belysas. Att män och manlighet är norm och att manlighet är sammankopplad med makt medför inte per automatik att den normativa manlighet som råder är gynnsam för män i gemen. Förvisso kan man tycka att män som grupp gynnas av dessa strukturer. Men på individnivå ser vi att även mannen i mångt och mycket är fast i den roll som samhället, med den könsmaktsordning som råder, faktiskt ritat upp åt honom. Gruppen mäns överrepresentation på maktpositioner och i vissa yrken är kanske självklara saker som vi inte längre tänker så mycket på, i alla fall inte om vi har en blåare nyans i partifärgen. Däremot vet vi att mäns överrepresentation när det gäller våld, missbruk, olyckor, hemlöshet och kriminalitet är aspekter av just den maskulinitet som måste ifrågasättas och analyseras bättre. Är det så år 2011 att vi i det mest jämställda landet i världen inte har förmåga att lyfta blicken och försöka se denna typ av strukturer som försvårar, som gör livet svårare inte bara för män och kvinnor utan också för de barn som växer upp i ett sådant här system? Man kan tycka att vi svenskar har nått väldigt långt på området. Men det har väl aldrig hindrat oss från att sträva efter att bli ännu bättre. Den kritik som jag för fram kan kanske vara lyxkritik när man i en majoritet av världens länder inte ens når upp till kanske en hundradel av de ambitioner och de resultat som vi här i Sverige har nått upp till. De facto har vi i vårt utskott att hantera de frågor och förslag som kommer på våra bord. Utifrån den sammanställning som vi här har framför oss och som vi i dag ska hantera och som vi nästa vecka ska rösta om måste vi lyfta på varenda sten och se på varenda struktur. Om vi ska kunna uppnå, eller åtminstone ta ytterligare steg på vägen mot, ett jämställt samhälle kommer det att behövas. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till de reservationer som vi har gemensamt med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, nämligen reservationerna 4 och 5.

Fru talman! Förra veckan läxade finansminister Anders Borg upp en församling av kommunpolitiker. Det som Anders Borg hade synpunkter på var lönerna i vården och omsorgen. Det kan man verkligen ha, för i dessa yrken där jobben till minst 80 procent utförs av kvinnor är lönerna skandalöst låga. Ingångslönen för en undersköterska till exempel ligger på knappt 15 700 kronor för heltidsjobb. Dessutom är det väldigt vanligt i de här yrkena att man jobbar deltid och att man har visstids- eller timanställningar som ger mycket lägre inkomst än så. En rejäl satsning på att höja lönerna och på att förbättra arbetstider och arbetsvillkor i vård och omsorg skulle verkligen vara ett stort steg framåt för jämställdheten i arbetslivet. Men det var inte det som Anders Borg var ute efter utan precis motsatsen. Han menade att lönerna för undersköterskor, barnskötare, förskollärare och sjuksköterskor är för höga. Han uppmanade kommunpolitikerna att bli bättre på att i de kommande avtalsförhandlingarna hålla nere lönerna. Tvärtemot vad de allra flesta människor i det här landet anser tycker alltså den borgerliga regeringen att kvinnor har för höga löner och att dessa borde sänkas - ett helt fantastiskt uttalande från den person som ytterst är ansvarig för den borgerliga ekonomiska politiken. Det slår ju liksom undan benen för det mesta av det som Alliansen i övrigt säger om sina ambitioner när det gäller jämställdhet i arbetslivet. Det ska bli väldigt spännande att höra om Anders Borgs uppfattning delas av de alliansföreträdare som är med i debatten här i dag. Jag behöver kanske inte påpeka att Vänsterpartiet är av helt motsatt uppfattning när det gäller nivån på kvinnors löner. Vi anser inte att de lönerna är för höga. Vi anser i stället att de är för låga. Det gäller inte bara i vården och omsorgen utan i lika hög grad i det privata näringslivet. Vår politik på området syftar till att förändra de strukturer i samhället som upprätthåller den diskriminering som kvinnor drabbas av, bland annat i arbetslivet. Det gäller inte bara lönerna utan också arbetstider, anställningsvillkor, arbetsmiljö och karriärmöjligheter. Fru talman! En viktig, grundläggande, förutsättning för att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att vara föräldrar, försörja sig på eget arbete och ha tid och utrymme för sig själva är att det finns tillgång till fungerande välfärdstjänster. Sambandet mellan kvinnors förvärvsarbete och en allmän tillgång till barnomsorg och äldreomsorg är lika tydligt och aktuellt i dag som det var på 70-talet då dagis åt alla var kvinnorörelsens främsta krav. Tyvärr måste vi konstatera att det här inte är en fråga som en gång för alla är löst. Tvärtom håller bristen på barnomsorg åter på att bli ett arbetsmarknadsproblem. I dag jobbar ungefär 300 000 föräldrar till barn i förskoleåldern kvällar, nätter och helger. Det är en ganska dramatisk ökning på väldigt kort tid; på bara fem år är det en ökning med 25 procent. Samtidigt har ingenting hänt med tillgången till barnomsorg. Inte ens hälften av landets kommuner erbjuder barnomsorg utanför kontorstid. Det blir allt tydligare att barnomsorgen inte är anpassad efter de behov som småbarnsföräldrar faktiskt har. Fackförbundet Kommunal gjorde nyligen en undersökning bland sina medlemmar som visar att var tredje kommunalare med små barn inte kan jobba heltid på grund av förskolans öppettider. De som själva arbetar i välfärdssektorn kan alltså inte arbeta heltid på grund av att förskolan inte håller öppet på tider som deras arbetstider är förlagda till. Den som söker jobb inom handeln eller restaurangbranschen och som har små barn hamnar i en nära nog omöjlig situation - speciellt om det är en ensam förälder - eftersom de här jobben nästan alltid kräver att man kan jobba helger och kvällar. Jag vet flera personer som av dessa skäl inte har haft möjlighet att ta de jobb som finns - det finns helt enkelt ingen barnomsorg. Om man menar allvar med att det ska gå att kombinera föräldraskap och jobb måste barnomsorgen anpassas till hur arbetslivet har utvecklats. Därför anser vi att kommunernas skyldighet att erbjuda barnomsorg måste utvidgas till att omfatta också alla de barn vars föräldrar jobbar utanför kontorstid. Detta är en minst lika viktig fråga för jämställdheten i dag som det var för 40 år sedan. En annan sådan fråga är äldreomsorgen. Andelen äldre över 80 år har ökat med nästan 34 procent under de senaste 20 åren, men antalet anställda i vård och omsorg har bara ökat med ungefär 1,7 procent under samma tid. Detta känner förstås alla som jobbar i äldreomsorgen av. Det har blivit ett mycket tuffare och stressigare jobb, och naturligtvis påverkar det också kvaliteten för de gamla som tar emot omsorgen. Det är dock också något annat som har hänt under denna period. Att allt färre får hjälp av kommunen har lett till att anhöriga i stället har fått kliva in och själva göra hemtjänstens jobb. De allra flesta av dem som gör detta är kvinnor. För det betalar de med ökad stress - eller helt enkelt lägre inkomst, eftersom de blir tvungna att gå ned i arbetstid för att klara detta. Det är ett faktum att andelen äldre som behöver stöd och omsorg kommer att bli många, många fler under de kommande åren. Detta är därför en av de absolut största utmaningarna vi står inför i framtiden om kvinnors möjligheter att förvärvsarbeta faktiskt ska kunna upprätthållas. Antingen måste samhället satsa på att bygga ut äldreomsorgen så att den motsvarar de växande behoven, eller också riskerar vi att hamna i en situation där omsorgsarbete åter blir en oavlönad syssla för allt fler. För de äldres skull och för oss yngre och medelålders kvinnors skull, som faktiskt vill kunna fortsätta arbeta också när våra föräldrar blir gamla och skröpliga, vill vi i Vänsterpartiet satsa på att bygga ut och förbättra den allmänna äldreomsorgen. Också det är en helt avgörande jämställdhetsfråga. Fru talman! Det är som sagt inte bara i vård och omsorg som kvinnor har sämre löner och arbetsvillkor än män, utan det ser minst lika illa ut i det privata näringslivet. Det borgerliga påståendet att privatisering av vård och omsorg skulle lösa problemet med låga löner och dåliga arbetsvillkor på grund av ökad konkurrens faller därmed på sin egen orimlighet. Såvitt jag vet råder nämligen full konkurrens i handeln, industrin och restaurangbranschen, men löneskillnaderna mellan kvinnor och män är till och med större där än vad de är i kommuner och landsting. Deltider och otrygga visstidsanställningar är inte heller ett mindre problem för kvinnor i privat sektor än i offentlig. Privatiseringarna av vården och omsorgen har alltså inte lett till vare sig högre löner eller bättre arbetsvillkor. Vad som däremot har hänt sedan privata företag släpptes in i vården är att det numera försvinner ungefär 4 miljarder kronor per år av skattebetalarnas pengar till vinster åt vårdföretagens ägare. Dessa pengar hade man kunnat använda på ett betydligt bättre sätt - till exempel hade de kunnat räcka till rätt rejäla lönelyft eller fler anställda och bättre arbetsvillkor. 4 miljarder kronor motsvarar faktiskt helårslöner för 10 000 sjuksköterskor. I stället landar alltså dessa miljarder i fickorna på de stora vårdbolagens ägare, och som en extra liten ironi är dessa personer nästan uteslutande män. Nej, marknadslösningar kommer inte att undanröja könsdiskrimineringen i arbetslivet. Tvärtom krävs en aktiv och medveten politik som syftar till att förändra de strukturer som ligger till grund för diskrimineringen. Då måste man ha ett jämställdhetsperspektiv som genomsyrar hela politiken, hela vägen från Finansdepartementet genom alla ämnesområden i politiken, och den måste bedrivas på ett systematiskt och konsekvent sätt. Vänsterpartiet har en sådan politik. Vi har en rad förslag som vi lyfter fram i alla möjliga sammanhang i alla olika utskott här i riksdagen och som syftar till just detta. På arbetsmarknadsområdet handlar det om utbyggda välfärdstjänster, stärkta rättigheter i arbetslivet, ett systematiskt jämställdhetsarbete på arbetsplatserna och en jämn fördelning av ansvaret för barn och hushållsarbete. Stärkt rätt till heltid, färre otrygga visstidsanställningar, delad föräldraförsäkring och skärpta krav på lönekartläggning och jämställdhetsplaner är några av dem. En del av dessa förslag har regeringen redan röstat ned i samband med budgeten, och andra kommer vi att debattera längre fram i detta utskott. Jag hyser väl ingen större förhoppning om att allianspartierna plötsligt kommer att vända om och ansluta sig till dessa krav, men vi kan ändå konstatera att drygt fyra år av den borgerliga varianten av jämställdhetspolitik - skattesänkningar, nedskärningar i och privatiseringar av välfärden och försämrade trygghetsförsäkringar - hittills har lett till kraftigt ökade inkomstklyftor mellan kvinnor och män och ett rekordstort gap mellan kvinnors och mäns sysselsättning. Det har lett till att fattigdomen bland ensamstående mammor har ökat, och i övrigt har ingenting hänt när det gäller fördelningen av föräldraledighet eller obetalt arbete. Då undrar man lite om allianspartierna är nöjda med detta resultat och kommer att fortsätta på samma spår, eller om vi kanske får höra någonting nytt under dagens debatt. Fru talman! Jag står självklart bakom alla Vänsterpartiets reservationer, men jag yrkar bara bifall till de reservationer vi har gemensamt med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, nämligen nr 4 och 5.

Fru talman! I detta betänkande behandlas motioner från den allmänna motionstiden om bland annat jämställdhet, jämställdhet i arbetslivet och diskrimineringslagen. Jag vill börja med att yrka avslag på samtliga motionsyrkanden. Alliansen vann valet 2006. Sedan dess har det skett en historisk kraftsamling för ökad jämställdhet i Sverige. Målet för Alliansens jämställdhetspolitik är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Under förra mandatperioden fick jämställdhetspolitiken en omfattande ambitionshöjning, vilket skiljer sig från tidigare regeringars satsningar på området. Under åren 2007-2010 tillfördes 1,6 miljarder kronor med syfte att utveckla jämställdheten. 400 miljoner kronor av dessa avsattes varje år för regeringens särskilda jämställdhetssatsning. Vi fortsätter detta arbete under denna period. Det innebär en satsning på 240 miljoner kronor för 2011. Fru talman! Vi allianspartier i utskottet står givetvis bakom regeringens samlade långsiktiga strategi för jämställdhet på arbetsmarknaden och i näringslivet. I strategin En jämställd arbetsmarknad finns över 60 konkreta åtgärder. Strategin anger övergripande och långsiktiga inriktningar för politiken på fyra områden: 1. Motverka könsuppdelningen på arbetsmarknaden och i näringslivet. 2. Främja jämställda villkor för entreprenörskap. 3. Främja jämställt deltagande i arbetslivet. 4. Jämställda arbetsvillkor. Fru talman! Det finns många åtgärder och politiska reformer som är viktiga för att skapa ett samhälle som gör verklig jämställdhet möjlig. Arbetet för jämställdhet på arbetsmarknaden och i näringslivet är påbörjat och har börjat leverera. Jag kan notera att Delegationen för jämställdhet i skolan, Deja, överlämnade sitt slutbetänkande till regeringen i januari 2011. Delegationen har haft i uppgift att analysera könsskillnader i studieresultat, utvärdera metoder för att bryta traditionella könsroller och föreslå lämpliga insatser. Även Delegationen för jämställdhet i högskolan har överlämnat sitt slutbetänkande till regeringen. Skolverket har genomfört insatser som består främst av fortbildning i olika former och erbjudande av utvecklingsmedel till skolor och huvudmän som då har fått möjlighet att utveckla jämställdhetsarbetet. Det har inletts satsningar på kvinnors företagande. Bland annat har Tillväxtverket fått i uppgift att stärka kvinnors företagande. Nu kan vi se att nyföretagandet bland kvinnor ökar. Antalet nyföretagsamma kvinnor i mitt hemlän Halland har ökat. Sedan 2000-talets början har kvinnors företagande ökat med hela 39 procent i Halland. För att ytterligare stimulera arbetsutbudet har man satsat på jobbskatteavdraget, och det har förstärkts vid flera tillfällen. Jobbskatteavdraget gör det mer lönsamt för både kvinnor och män att arbeta. Skattelättnader för hushållsarbete, det så kallade RUT-avdraget, är ytterligare en åtgärd, likaså jämställdhetsbonusen. Bonusen ger föräldrar bättre ekonomiska möjligheter och incitament att fördela föräldraledigheten lika eller mer jämställt. Vi har infört en utökad rätt till föräldrapenning som framför allt har gynnat ensamstående föräldrar. Det innebär att man kan låta sitt barn vårdas av någon annan person när barnet är sjukt. Fru talman! En annan fråga som är viktig i jämställdhetsarbetet är vad vi gör i våra familjer. Jämställdhet börjar i hemmet. Vi kan se en attitydförändring när det gäller pappors uttag av föräldraledighet, men jag kan hålla med tidigare talare om att den är alltför långsam. Om jämställdhet skulle vara det enda ändamålet och det viktigaste värdet att värna om i samhället och i politiken skulle vi politiker kunna tvinga familjer att ändra sina livsval. Det är inte speciellt svårt, det skulle gå snabbt om vi tvingade föräldrar att dela föräldraledigheten lika. Men till skillnad från oppositionen tror vi inte att det är den rätta vägen att gå. För oss moderater finns det andra värden i en annan vågskål som är viktiga att värna. Det är familjers möjligheter att bestämma själva, att göra sina egna val, att få makt att bestämma över sina egna liv. Vi politiker måste göra avvägningar: Vad ska vi bestämma, och vad ska man få bestämma i familjer? Fru talman! Jämställdhet - det finns fortfarande betydande problem inom detta område i ett av världens mest jämställda länder. I januari 2011 uppgick mäns sysselsättningsgrad till 76,3 procent, kvinnors sysselsättningsgrad uppgick till 71 procent. Detta innebär att det finns ett sysselsättningsgap på 5,3 procentenheter. Detta är siffror från SCB. Givetvis är detta ingenting vi kan vara nöjda över. Därför är det viktigt att man fortsätter med och följer upp den strategi som regeringen har presenterat i En jämställd arbetsmarknad . Precis som tidigare talare vill jag lyfta fram ojämställdheten i arbetslivet när det gäller deltidsanställningar. Kvinnor deltidsarbetar både frivilligt och ofrivilligt i högre grad än vad män gör. Inom kommuner och landsting där vi politiker har arbetsgivaransvaret sysselsätts 1,1 miljoner människor. Ca 80 procent av dessa är kvinnor, så i kommuner och landsting där vi politiker alltså är ansvariga är vi inte speciellt bra på arbetsgivarrollen. Det är något som vi givetvis måste förbättra och erbjuda kvinnor framför allt heltidstjänstgöring om de så önskar. Män och kvinnor måste kunna försörja sig på sin egen lön, inte vara beroende av vare sig samhället eller sin partner. För att man ska klara vardagen och få bättre ekonomi är jobbskatteavdraget speciellt viktigt för dem med lägre inkomster. 75 procent av skattesänkningarna har gått till dem med inkomster under 30 000 kronor. Där finns många kvinnor. För en sjuksköterska innebär detta ytterligare en hel månadslön i disponibel inkomst per år. I veckan kom en specialstudie från Konjunkturinstitutet som visade att jobbskatteavdraget ger mer arbete. Specialstudien visar också att jobbskatteavdraget är en bra reform för att få fler människor i arbete, vilket är det som regeringen önskat. Studien visar vidare att ensamstående kvinnor är de som ökat sin arbetsinsats mest. De arbetar nu 2,2 procent mer, vilket naturligtvis påverkar deras livslön, pension och så vidare positivt. Avslutningsvis, fru talman! Sverige är ett föregångsland när det gäller jämställdhet, men samtidigt finns det mycket kvar att göra. Regeringens jämställdhetspolitik syftar till att bryta de system som bevarar en orättfärdig fördelning av makt, resurser och möjligheter mellan könen. Ingen människas liv ska behöva bestämmas av omvärldens förväntningar eller av traditionella könsroller. Varje enskild person vet bäst hur man ska skapa sitt eget liv och måste få bedöma utifrån sina personliga egenskaper och handlingar, inte med utgångspunkt från kön, ras, socialgrupp, religion eller någon annan grupptillhörighet för den delen. Moderat politik tar sin utgångspunkt i övertygelsen att alla människor är unika och kan ta egna beslut. Därför fortsätter jämställdheten att vara en prioriterad fråga för oss.

Fru talman! Jag ska fatta mig ganska så kort därför att jag tycker att det mest intressanta att få veta är hur resten av Moderaterna ställer sig till Anders Borgs åsikt om lönerna för kvinnor i vård och omsorg. Jag skulle helt enkelt vilja veta om Jenny Peterssons åsikt är att det är ett problem att kvinnor som jobbar i äldreomsorgen, vården och barnomsorgen har för höga löner och om Moderaterna i så fall vill göra någonting åt detta.

Fru talman! Vår jämställdhetspolitik handlar om att vi inte vill sätta några glasklara tak inom den offentliga sektorn. Vi vill öppna för en bättre löneutveckling. Det är därför vi väljer den väg som vi väljer. Det som många ungdomar upplever är att det finns höga ingångslöner. Vi är absolut inte emot löneutvecklingen inom den offentliga sektorn, absolut inte. Vi ser jättegärna att man öppnar upp den offentliga sektorn, vilket vi har gjort genom LOV bland annat. Vi har fått 239 nya vårdcentraler under det senaste året, vilket är en positiv utveckling. Som sagt: Vi för en politik för att möta problemen med löneutveckling inom den offentliga sektorn och se till att människor som arbetar inom offentlig sektor och inom den privata har mer pengar att leva för.

Fru talman! Det var inte ett jättetydligt besked, tycker jag. Anders Borg sade väldigt tydligt att kommunerna måste bli bättre på att hålla nere ingångslönerna i vård och omsorg. Det är löner, som jag sade tidigare, när man börjar arbeta som undersköterska eller vårdbiträde eller barnskötare som ligger strax under 16 000 kronor i månaden. Det är den lönenivå som gäller även i privat sektor för väldigt många kvinnor. Om Anders Borg tycker att de här lönenivåerna är alldeles för höga och uppmanar kommun- och landstingspolitiker att se till att hålla nere dem håller man nere inte bara ingångslönerna. Det är ett väl känt faktum utifrån lönestatistik och lönestrukturer att sänker man lägstalönerna sänker man lönerna för alla. Det är inte så att om man sänker lägstalönerna blir det större utrymme för stora löneökningar senare, utan då håller man nere lönerna i ett yrke i en hel sektor. De här sambanden är oerhört tydliga, inte minst för Kommunals medlemmar. Jenny Petersson säger: Ja, vi vill sänka ingångslönerna. Det var ett tydligt besked. Då vet vi att det är Moderaternas politik att den som jobbar i vård och omsorg ska gå in på en lägre lön än i dag, men man vill inte påverka löneutvecklingen i stort. Då undrar jag lite hur man ska åstadkomma det här med tanke på hur det ser ut i verkligheten. Att ni har öppnat upp för privata företag i vård och omsorg har inte lett till några högre löner för vårdbiträden, undersköterskor eller barnskötare. Är det någon effekt som ni väntar er längre fram, eller har ni några andra uppgifter än de som alla andra har tillgång till?

Herr talman! Nej, men antalet timmar har ökat för de offentligt anställda i hela vårdsektorn nu när man har öppnat 239 nya vårdcentraler. Och nej, Josefin, du hörde inte riktigt vad jag sade. Problemet, som vi båda ser, är att kvinnor har sämre löneutveckling än män. Den bilden är vi överens om. Vi vill också öppna upp för en bättre löneutveckling i läraryrket, inom vården och så vidare. Men att höga ingångslöner är trösklar för dem som står utanför kan vi kanske också vara överens om, och det drabbar bland annat unga och nyanlända. Vad gör vi åt detta? Jo, vi ser till att hitta lösningar för att möta båda de här utmaningarna, som sagt. Anders Borg är inte här i dag, så du får ställa frågan till honom när han kommer hit till kammaren och debatterar.

Herr talman! Det var ett intressant replikskifte mellan Josefin Brink och Jenny Petersson här tidigare. Jag har en fråga till Jenny Petersson som själv är ung. Skulle du attraheras av en anställning i Borås stad där ingångslönen är 16 500 kronor om man har en heltid? Och det är från årets lönerörelse. Skulle du eller dina kompisar ta tjänster där? Vi står inför ett jättestort generationsskifte inom kommun- och landstingssektorn och ska vara attraktiva arbetsgivare. Och vi vet att det är många unga kvinnor som vi behöver få in dit, och väldigt många unga män också för den delen, men jag tror inte att det lockar och attraherar unga människor att komma dit. Anders Borg var ju väldigt tydlig med att han tycker att det här är för höga ingångslöner, och då är det för heltid. Det går inte att leva på en sådan lön. Jag vet att fackföreningsrörelsen i Borås med omnejd har jobbat stenhårt för att få upp lägstalönerna, för det gick inte att leva på dem ens om man hade heltid, och många har ofrivillig deltid. Jag skulle jättegärna vilja veta hur Jenny Petersson kan få det till att jobbskatteavdraget gynnar lågavlönade mer än högavlönade. Har du tittat i skattetabellen vad skillnaderna är? Det gynnar inte låginkomsttagare. Det gynnar sådana med de villkor som du och jag har.

Herr talman! Som sagt: Arbetslinjen ska gälla lika för alla. Eftersom män tjänar mer än kvinnor och kvinnor jobbar färre antal timmar än män avspeglar det sig i strukturella problem och naturligtvis även i storleken på jobbskatteavdraget. Men jobbskatteavdraget har gett dem som tjänar minst, oftast kvinnor, mer kvar i plånboken och har i praktiken kunnat öka många kvinnors nettoinkomst. Jag tycker att det är jättebra att man ser till att sänka skatten för dem som tjänar minst när ekonomiskt utrymme finns. Med de rödgrönas politik blir plånboken tunnare, och oftast är det kvinnors plånbok. Både du och jag vet att det inte är vi som sätter lönerna, utan att det är arbetsmarknadens parter som gör det. Anders Borgs uttalande till kommunpolitikerna var välment, att man inte ska bygga upp några murar för unga. Jag tycker att det är en sund inställning att man ska bygga broar för att få in unga på arbetsmarknaden.

Herr talman! För oss socialdemokrater är det oerhört viktigt att man har ett arbete. Det är oerhört viktigt att ha ett arbete som man kan försörja sig på. Det är oerhört viktigt att ha ett arbete där man får utvecklas och också har möjlighet till egen försörjning. Det har man inte om man har de låga löner som man har i dag. De är ofta förknippade med visstidsanställningar, och man får stå som reserv och rings in när det passar arbetsgivaren. Jag tycker att man ska hålla sig till den faktiska sanningen. Det är bara politisk retorik att jobbskatteavdraget gör att det blir mer i kvinnornas plånbok. Det är faktiskt inte så. All statistik talar för att det är redan rika män som får det. Jenny Petersson talar väl om Halland, och det är jättebra. Halland är ju en välmående region. Men då undrar jag vad Jenny och hennes partikamrater har gjort nere i Halmstad för att kvinnor ska kunna få bättre arbetsvillkor och bättre möjligheter till egen försörjning. I Borås, som jag kommer från, har vi socialdemokrater i opposition lyckats få in rätten till heltid inom äldre- och handikappomsorgen. Jag har hört att i Halmstad motverkar borgerligheten allt vad heltider heter. Tala om hur det verkligen är! Hur ska vi, Jenny Petersson, få dina unga vänner och kamrater att kunna försörja sig på 16 500 kronor på heltid? Och hur ska vi få kvinnor och män att jobba i välfärdssektorn, där vi vet att vi står vi inför en stor arbetskraftsbrist 2014? Är det för höga ingångslöner? Går de att försörja sig på?

Herr talman! Först och främst tycker jag att också Ann-Christin Ahlberg ska hålla sig till sanningen, om hon stod bakom den förra budgeten där man ville höja skatterna för alla som jobbar. När det gäller unga har vi ett gap. Vi har många ungdomar som går ut skolan utan fullständiga betyg. Det är 30 000 ungdomar år efter år som inte klarar skolan. Där gör vi satsningar. Det är många reformer som är kopplade till arbetsmarknaden. Skola och arbetsmarknad hör ihop. Vi ger nu med olika inriktningar ungdomar en chans att klara sina studier, en förberedande, en som är mer yrkesförberedande och lärlingsutbildningar - allt för att kunna matcha arbetsmarknaden. Detta är ett steg för unga att ta sig in på arbetsmarknaden. Vi synliggör de unga som finns i olika system i dag, vilket skiljer sig från den tidigare regeringen. Här har vi olika strategier i form av nystartsjobb för unga, ett exempel. Och vi ser att sysselsättningen ökar nu när vi har en uppgång i den svenska ekonomin. Nystartsjobb, satsning på utbildning - här är många åtgärder som gör att de unga ska komma in på arbetsmarknaden. Det här är en jätteviktig fråga, och det är ingen fråga som vi lämnar bakom oss.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. Betänkandet behandlar motioner från den allmänna motionstiden i höstas och avser allmänna jämställdhetsfrågor. Jag tycker mig dock både se och höra att huvudanslaget såväl i motionerna som i replikväxlingarna handlar om det uttalade målet för jämställdhetspolitiken, nämligen att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina liv. Har vi inte samma makt då? Här i kammaren är ungefär hälften kvinnor och hälften män, och det är här vi stiftar lagarna. I alla stadier i skolan klarar sig tjejer bättre än killar resultatmässigt. Vi har fler tjejer än killar med högskole- och universitetsexamen. Utbildning och politik är som jag ser det de två viktigaste maktbaserna. Har man tillgång till kunskap och beslut borde man också ha medlen för att skapa förändring. Det finns de som bestämt hävdar att vi är jämställda och att det i Sverige är upp till var och en att välja fritt. Men låt mig ta dem ur denna villfarelse genom att återgå till diskussionen om lönen. Fortfarande ligger kvinnors löner 16 procent under mäns. För varje lönehundralapp sponsrar vi kvinnor männen med 16 kronor. Rensar man denna siffra på skillnader som ålder, yrke, utbildningsnivå och så vidare hamnar vi på drygt 6 procent - men det gör inte det hela bättre. Det är alltså 6 procent som är ren lönediskriminering som vi har att fajtas om. 10 procent beror på andra diskriminerande faktorer. Detta gör frågan så svårlöst; det går inte att lösa med ett enkelt alexanderhugg. 1,6 miljarder satsades 2007-2010 för att utveckla och förstärka jämställdhetsarbetet. Det är en tiodubbling jämfört med tidigare satsningar. Vi har gjort detta för att vi inser att jämställdhetsutmaningarna fortfarande är enorma. Vi vet delvis hur problematiken uppkommer och varför den består, men vi måste veta mer. Jämställdhetspolitiken är värderingsgrundad, och de flesta av oss delar dessa värderingar. Den måste dock bygga på kunskap för att vi ska kunna fatta rätt beslut. Framför allt måste frågan ständigt debatteras - vilket jag är glad för att vi gör i kammaren - så att vi får en brett förankrad verklighetsuppfattning. Därefter kan vi komma fram till olika insatser. Herr talman! Det kan bero på att jag i huvudsak arbetar med utbildningspolitik, men för mig är det självklart att även om källan till den ekonomiska ojämställdheten finns på arbetsmarknaden läggs grunden redan i skolan. Därför måste arbetet med jämställdheten starta i skolan. Åren 2008-2010 satsade regeringen 110 miljoner på att öka jämställdheten i skolan. Bland annat tillsattes den berömda delegationen med uppgift att lyfta fram och utveckla kunskap om jämställdhet i skolan, analysera orsakerna till skillnaderna i flickors och pojkars resultat och prestation, utvärdera metoder för att bryta traditionella könsroller och föreslå lämpliga insatser. Man skulle också identifiera områden där ytterligare kunskap om jämställdhet och genus behövs. Man kan tro att detta inte behövs i dag, men det gör det. Precis som någon sade är det fortfarande många stenar som måste vändas för att vi ska få problematiken beskriven. Parallellt med detta kom Lärarlyftet, en fortbildning för lärare där bland annat jämställdhet och genus ingick. Delegationen lämnade sitt slutbetänkande i januari. Jag ser med spänning fram emot fortsättningen, för meningen är att vi ska hitta de metoder som verkligen korrigerar det ojämställda utbildningssystemet. Det finns mycket kvar att göra. Jag vill se fler genuspedagoger i skolan. Jag vill se lärare som förstår sig på genuspedagogik, och jag vill se rektorer som tycker att det är viktigt. Det räcker inte att frågorna genomsyrar arbetet; man måste också veta hur man ska använda det. En del av löneskillnaden mellan könen beror på den könsuppdelade arbetsmarknaden, som i sin tur beror på den könsuppdelade gymnasieskolan. I anslutning till detta kan det vara bra att veta att Högskoleverket har fått i uppdrag att analysera varför så få män vill bli lärare och föreslå åtgärder. Det är kanske inte världens svåraste fråga att besvara, men vi får i alla fall fakta på bordet. Få män inom skolan innebär en dubbel problematik. Dels sjunker statusen på läraryrket, dels får eleverna en skev uppfattning om könsrollerna. Herr talman! Det är ett tag sedan jag debatterade jämställdhet och arbetsliv i kammaren, men inget är nytt under solen. Ann-Christin Ahlberg slog sig för bröstet och sade att i hennes kommun har de minsann lagstiftat om heltid. Jag kan upplysa Ann-Christin Ahlberg om att det inte har något att göra med om kommunen är röd, blå, grön eller gul. Det är individer som driver dessa frågor. Örebro kommun har sagt att om Alliansen vinner i omvalet ska varenda kvinna få rätt till heltid. Det har inget med politisk färg att göra utan med om man har insett att det finns en jämställdhetsproblematik i världen eller inte. Det är ganska jämnt fördelat mellan partierna om man har nått den insikten eller inte. Jag trodde att jag hade fått betänkandet från 2009 i min hand, för exakt samma förklaringsmodell till löneskillnaden presenteras av oppositionen nu. Man menar fortfarande att löneskillnaden består för att arbetsgivarna har gått från att göra lönekartläggningar och planer varje år till att göra dem vart tredje år. Detta lyfts alltid upp som den värsta och största orsaken till löneskillnaden. Men löneskillnaden har förändrats. Det går åt rätt håll, även om det är marginellt och jag gärna skulle se att det gick snabbare. Att lönegapet har minskat konstateras i Medlingsinstitutets rapport och även i särtrycket ur budgetpropositionen för 2011 om ekonomisk jämställdhet mellan kvinnor och män. Det är dock marginellt, och vi vill se mer. Vad beträffar den treåriga planen, som lyfts upp som hin håle när det gäller lönegapet, måste arbetet utföras kontinuerligt och hela tiden. Till skillnad från tidigare är den alltså ingen hyllvärmare. Förut har man producerat en rapport och ställt in den i hyllan. Så länge man har förnyat den varje år har det räckt, men det gör det inte längre. Det är alltså ett mycket mer effektivt instrument. Herr talman! Mina kolleger har talat om arbetsmarknaden, så jag tänker inte gå in på det. Jag önskar dock att man snabbt kunde lagstifta om allmän klokskap och jämställdhet, men det går inte. Det handlar om träget arbete baserat på fakta och om att mäta och bevaka. Det handlar om att se till att vartenda barn från början möts av ett jämställt utbildningssystem så att de kan välja utbildning och arbete fritt. Det handlar om att fackförbund och arbetsgivare avtalar könsneutralt och att fack och arbetsgivare tar sitt ansvar när det gäller lönebildningen. Det handlar om att de politiker som är arbetsgivare i kommunerna inte bara snackar vackert här utan faktiskt gör skillnad där - och här är vi nästan lika goda kålsupare oavsett block. Det handlar om att diskrimineringslagarna testas och att vite utdöms när så behövs. Det handlar om att jämställdhetsintegreringen inom regeringen fortsätter utvecklas och att alla beslut innehåller ett upplyst genusperspektiv. Det reformarbete som regeringen genomför är bra, och jag ser fram emot den redovisning som kommer. Det finns dock inget färdigt samhälle. Det gäller att arbeta, och det gör vi tillsammans. De steg som har tagits av regeringen är ingen plakatpolitik utan verklig politik som kommer att göra skillnad för både kvinnor och män i framtiden.

Herr talman! Nej, det är inte bara plakatpolitik som Alliansen bedriver, utan man har lyckats förändra verkligheten en hel del. Det stämmer, som Tina Acketoft säger, att lönegapet har minskat marginellt. Det som däremot har påverkats rejält av regeringens politik är inkomstgapet mellan kvinnor och män. Det är extra intressant att lönegapet har minskat samtidigt som inkomstgapet har ökat. Skillnaderna mellan kvinnors och mäns inkomster har alltså blivit större, till kvinnors nackdel. Detta beror på politiska reformer eftersom det inte har något med lönerna att göra. De har ju tvärtom vägt upp lite grann för regeringens politik. Då kommer vi tillbaka till det som regeringen har gjort. Jobbskatteavdraget har nämnts som något som ger mer pengar i plånboken till kvinnor. Det ger dock inte mer pengar till kvinnor än till män - och det vi pratar om nu är relationen mellan kvinnors och mäns inkomster. Det gapet har ökat på grund av jobbskatteavdraget. Förra året kostade jobbskatteavdraget 80 miljarder kronor. 44,4 miljarder gick till män och 35,5 miljarder gick till kvinnor. Det betyder att 10 miljarder mer av jobbskatteavdraget har gått till män. Det har alltså bidragit till ökade inkomstskillnader mellan kvinnor och män, inte minskade. Sysselsättningsgapet som Jenny Petersson nämnde är rekordstort. Det är ett större gap än på mycket länge mellan kvinnors och mäns sysselsättning. Fler kvinnor har alltså blivit av med jobbet och har svårare att komma tillbaka till arbetsmarknaden i dag än innan den borgerliga regeringen tog vid. Försämringen av sjukförsäkringen har slagit betydligt hårdare mot kvinnor. 60-70 procent av dem som drabbas av långtidssjukskrivningar är kvinnor. Det är de som har drabbats av de här nedskärningarna. Ersättningsnivån i föräldraförsäkringen har också drabbat kvinnor hårdare, eftersom kvinnor tar ut mer föräldraledighet. Och det är samma sak när det gäller a-kassan.

Herr talman! Jag vet inte om jag uppfattade någon fråga, men jag kan ändå svara att det säger väl sig självt att när arbetsmarknaden ser ut som den gör och kvinnor har lägre löner än män och arbetar i andra sektorer än män, vilket påverkar, så blir naturligtvis en skattereduktion mindre i plånboken hos den som har lägre lön än hos den som har högre lön. Det innebär inte att kvinnor har fått ut mindre, utan det innebär att utgångsläget är för lågt. Utgångsläget är för lågt, och där tror jag att Josefin Brink och jag är väldigt överens om att det inte handlar om för höga löner när vi talar om kvinnolöner generellt, utan det är för låga löner. Där måste åtgärder sättas in. En skattereduktion får man naturligtvis beräkna utifrån den procentuella grundsatsen, men det finns studier som visar att vi har ökat arbetsutbudet på marknaden utöver vad som annars hade skett, och det ser man också tydligt. Jag tror inte att det har gått någon förbi att vi har varit inne i en kris av Guds nåde. Det är klart att det påverkar vissa sektorer hårdare än andra. Nu är vi på väg ut ur krisen, det går rasande fort om man jämför med andra länder i Europa, men grundfrågeställningen finns fortfarande kvar: Kvinnor måste arbeta inom fler sektorer. Kvinnors löner måste höjas, och där har facket och arbetsgivarna en otrolig uppgift att utföra.

Herr talman! Jag hann inte ställa mina frågor, för jag babblade tydligen för länge. Hur som helst fick jag lite svar i alla fall, och det är bra att få klarlagt att en företrädare för Alliansen äntligen erkänner att ja, kvinnor har fått mycket mindre av jobbskatteavdraget än män. Det har inte bidragit till att utjämna inkomstskillnader mellan kvinnor och män, utan det har förstärkt desamma. Tack! Det var ett bra klarläggande. Tina Acketoft menar att problemet är att utgångsläget är så här. Men om man nu tycker att det är ett problem att utgångsläget är att kvinnor och män har så olika inkomster, varför utformar man då en skattesänkning på ett sätt som ytterligare ökar denna snedsits? Det kan man tycka är lite märkligt. När det gäller sysselsättningen är det riktigt att vi har genomgått en ekonomisk kris som framför allt slog mot manligt dominerade branscher, i första hand industrin och byggsektorn. Det förklarar egentligen inte varför sysselsättningsgapet mellan kvinnor och män har ökat så dramatiskt. Det var ju betydligt fler män än kvinnor som blev arbetslösa i krisens inledningsskede. Sanningen är den att också det här i hög grad handlar om regeringens skattesänkningar, därför att en väldig massa kvinnor som var anställda i den skattefinansierade sektor - i vården, omsorgen och skolan - också blev av med sina jobb i samband med krisen. De har inte fått tillbaka sina jobb nu när jobben kommer tillbaka i industrin. Då kan man fråga sig: Är det en bra prioritering? Man gör ett jobbskatteavdrag som gynnar män på bekostnad av kvinnor och som i sin tur innebär att man inte har råd att ha människor anställda i vården och omsorgen, vilket är avgörande för att kvinnor ska kunna arbeta och försörja sig. Det är dessutom en väldigt stor arbetsmarknad för just kvinnor. Jag håller med Tina Acketoft om att det vore väl jättebra om kvinnor och män inte gjorde så traditionella yrkesval, men det går inte att bortse från det faktum att väldigt många kvinnor arbetar i vård och omsorg och när den arbetsmarknaden försämras blir det också högre arbetslöshet bland kvinnor. Återigen vill jag fråga om Tina Acketoft är nöjd med resultat av politiken så här långt med tanke på hur mycket inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män faktiskt har ökat under den här perioden.

Herr talman! Jag har aldrig utgett mig för att vara ett matematiskt snille, men vad man kan se med jobbskatteavdraget är naturligtvis att det beror på vilken lönenivå du utgår från hur mycket du får i skattesänkning. Där är vi överens. Då kan vi kanske också vara överens om att jobbskatteavdraget gynnar alla, oavsett kön. Det är inte jobbskatteavdraget som är problemet. Problemet är att kvinnor har för låg lön från början. Problemet är de 6 procenten eller 16 procenten, eller vad du talar om, som är skillnaden mellan kvinnors och mäns löner. Problemet är att kvinnor inte arbetar heltid, medan män gör det. Det är själva grundproblematiken, och när jag säger att det inte finns något alexanderhugg för att lösa detta så kvittar det. Det finns inte en enda lösning. Det är alla de här åtgärderna som regeringen nu håller på att sjösätta som var och en är en pusselbit. Var och en av åtgärderna är till för att rätta till det ojämställda Sverige. Det går inte att säga att hade vi bara lagstiftat om rätten till heltid så hade alla problem därmed varit lösta eller att om alla kvinnor bara hade arbetat i offentlig sektor så hade det också varit lösningen och om vi inte hade konkurrensutsatt den offentliga sektorn hade det varit en mycket tryggare arbetsmarknad för kvinnor, vilket brukar vara argumentationen från vänster. Återigen: Det finns inga enkla lösningar. Det är bara träget arbete, och alla de här åtgärderna som regeringen nu har satt in är steg på vägen. Jag är också otålig. Jag är grymt otålig. Jag vill inte stå och diskutera samma sak i denna kammare i ytterligare åtta år. Jag vill kunna se lösningar, och jag är helt övertygad om att lösningarna finns i detta. Däremot vill jag inte att vi går tillbaka till den gamla politiken som fördes, för den var bevisligen inte på rätt väg.

Herr talman! I Västra Götalandsregionen har man tittat på starroperationer. Lite intressant var att när man började titta på dem kunde man konstatera att det var många fler män som fick det ingreppet jämfört med kvinnor. Man plockade fram statistiken och frågade sig hur det kom sig. Vad är det som gör att det skiljer sig åt? Så småningom borrade man sig fram till att i grunden var körkort ett avgörande faktum för om man fick operationen eller inte. I den generation som i dag behöver starroperationer är det vanligare med körkort bland män än bland kvinnor. Med den kunskapen valde man att fundera på hur man skulle göra i stället, och man kom på en helt revolutionerande idé. Man beslöt sig för att i stället basera beslutet på behovet av en starroperation. Ibland kan svåra frågor ha enkla lösningar, kan man tycka, men man måste se vad som har hänt och vad som sker. Västra Götaland jobbar också mycket med förlossningsvården. Man har jobbat mycket med mötet med båda föräldrarna för att göra skillnad när det gäller vad man upplever och hur man bemöts och vilken trygghet man känner när man möter det nya barnet och får möjlighet att knyta an de första skälvande minuterna och timmarna. I Kalmar tittade man på hur man skulle öka andelen sopsortering. Man kunde konstatera att det var flest kvinnor som gjorde det, så om man gjorde en riktad insats mot kvinnorna skulle man få ett ännu bättre resultat. I Kalmar har man dock infört en styrmodell där man inte bara har ett verksamhetsmål utan också jämställdhetsmål. Då kunde man konstatera att enligt verksamhetsmålen hade det varit ett enkelt sätt att utveckla verksamheten, men ska man också följa jämställdhetsmålen var det männen man behövde rikta in arbetet på. I Kalmar tittade man också på en mängd andra saker. Man tittade på socialbidragsfördelningen och kunde konstatera att män fick lite mer socialbidrag. Fastän det är samma norm som gäller kunde man konstatera att det skilde sig åt. Som ett exempel på den här skillnaden kunde man se att en pappa som kom och ansökte om fotbollsskor för pojken fick pengar till ett par nya fotbollsskor. Mamman som kom fick betydligt mindre pengar och fick höra att det nog finns begagnat att köpa. Det här kan tyckas som småsaker. Men någonstans är alla de här små delarna tillsammans en helhet som gör att vi lever i ett ojämställt samhälle. Kalmar valde att införa ett styrsystem där man också ställde de jämställdhetspolitiska målen i fokus. Man fortsatte att kräva utvärdering. Botkyrka har också gjort ett sådant arbete. Där har man sett över hemtjänsten. Man kan konstatera att det är väldigt stor skillnad i utfallet beroende på om det är kvinnor eller män som är i behov av hemtjänst. Varför tar jag upp de här exemplen här? Det är ju kommuner. Jag vågar inte ens svara på vad det är för styre där. Att jag tar upp dem beror på att de är några exempel på resultatet av den satsning som vi har gjort på Sveriges Kommuner och Landsting när det gäller hållbar jämställdhet. Under förra mandatperioden fick de 145 miljoner för att just påverka mötet med medborgarna och se till att säkerställa att vi utvecklar det arbetet. Det finns ytterligare satsningar. Det går ytterligare pengar dit nu. Det man framför allt fokuserar på är att säkerställa kvaliteten i verksamheten. Det man kan konstatera runt om i många olika kommuner är att det man gör inte bara är någonting som är bra för både kvinnor och män, det ökar också kvaliteten totalt sett i den verksamhet som man erbjuder. Det är en del av den satsning som den här regeringen har gjort. Regeringens strategi när det gäller jämställdhet på arbetsmarknaden och i näringslivet är att se till att det perspektivet ska genomsyra näringslivet och utbildningssystemen hela vägen. Vi hörde förut att vi har två stora utredningar som nyligen har lämnat sina slutbetänkanden. De har tittat över jämställdhet både i skolan och i den högre utbildningen. Uppdraget blir nu att gå vidare och ta in alla de förslagen och göra verklighet av dem. I det här arbetet finns det en skillnad mot tidigare arbeten. Det handlar om det strukturerade arbetssättet, där man går till botten med och funderar på vad det är för grundläggande problem som vi ser för att vi sedan ska kunna göra rätt saker på rätt ställe för att också få ett bra utfall. När det gäller de utredningarna kan man bara konstatera att signalerna därifrån är att både flickor och pojkar lider av att det faktiskt är de här traditionella könsrollerna. Det är oerhört viktigt att vi hittar sätt att arbeta som gör att vi stärker kvinnors och tjejers möjlighet till en bra utbildning, utan psykosocial ohälsa, men också att killarna får möjlighet till en adekvat utbildning som gör att de kommer på rätt spår i livet. När det gäller arbetslivet, som tar vid någonstans efter skolan, finns det många olika frågor i luften. Deltid och heltid har vi haft en diskussion om förut. Jag kan bara konstatera att det finns ett antal kommuner som går före och nu börjar jobba med de här frågorna. Riktigt så enkelt som att bara säga att nu gör vi den här förändringen och ger alla rätt till heltid är det inte. Det kanske når dem som i dag säger: Jag skulle vilja ha heltid, men jag får det inte. En stor andel kvinnor inom kommuner och landsting säger att de inte vill ha heltid. Det beror ju på att vi i dag har ett arbetsliv som är organiserat på ett sådant sätt att de inte orkar och inte klarar av att arbeta heltid. I det här sammanhanget är det oerhört viktigt att arbeta med hela processen och också förändra arbetssättet ute i kommunernas organisationer. Jag vet att det finns kommuner som går före. Jag vet också att det finns kommuner som inte är så pigga på det. Det pågår en utveckling. Jag tror att det i nuläget, när vi kan se att det är många som går i pension, också kommer att finnas ett behov av det, därför att kompetensförsörjningen kommer att bli lidande om man inte ser till att faktiskt säkerställa att det finns bra arbetsmiljö och bra arbetsvillkor. När det gäller arbetsmarknaden kan vi konstatera att oberoende av om det är heltids- eller deltidsproblematiken eller om det är löneutvecklingsproblematiken finns det på alla nivåer skillnader mellan kvinnor och män. I går presenterade organisationen Ledarna skillnaden mellan chefer runt om i landet. Där kan vi också konstatera att av de 500 000 ledare som finns på arbetsmarknaden runt om i Sverige har kvinnor 1 700 kronor lägre lön i månaden än männen, och den offentliga ledaren, chefen, har mindre än de i privat sektor. Det är två skillnader som finns i det här och som också drabbar kvinnor hårdare. Företagandet har vi jobbat väldigt strukturerat och väldigt målinriktat med. Det finns en ökning på det här området. Självklart kommer vi att behöva jobba med det ännu mer, för vi är inte i mål, absolut inte, långt därifrån, men det vi kan se är att det finns en 10-procentig ökning av antalet kvinnor som faktiskt driver företag. En av de viktigaste orsakerna till att vi har landat i det handlar om de valfrihetsreformer som vi genomförde under förra mandatperioden och som vi fortsätter att driva vidare. Här kan vi se sektorer där det finns väldigt många välutbildade kvinnor som tidigare inte har haft något alternativ att välja på. Nu får de möjlighet att både byta arbetsgivare och att starta företag. Det som händer är att det dessutom finns en möjlighet för den som är brukare av tjänsterna, servicen eller vården att välja den man vill ska ge den här vården. Ibland kan man tänka att det aldrig kommer att gå. Nu är jag inte från Örebro. Hade jag varit därifrån kunde det ha låtit riktigt bra. Det som är spännande är att vi har internationella utblickar att fundera på. Vad händer runt omkring i världen? Hur ser det ut på andra ställen? Jämför man samma ålderskategori kvinnor och män utan barn i de stora städerna runt om i världen med Sverige kan vi konstatera att kvinnorna har högre lön. Går vi tillbaka och tittar på Sverige eller på hela Norden kan vi se att det inte händer här. Skillnaden mellan Norden och andra länder är att vi har sett till att göra det möjligt att kombinera barn och arbete. Den kombinationsmöjligheten finns inte på de andra ställena. Däremot har vi också en stark offentlig sektor. Det finns alltså ingen konkurrens. Det finns inte en möjlighet att byta arbetsgivare eller att starta företag inom sin egen profession. Där tror jag att det är oerhört viktigt att vi går vidare. Saker och ting går långsamt på det här området, ibland alldeles för långsamt, speciellt när man jobbar med frågorna. Men vi kan se att en hel del saker trots det faktiskt är på plats och absolut går i rätt riktning, till skillnad från det Ann-Christin Ahlberg målade upp i mest svarta nyanser. Men det finns mer att göra när det gäller karriärmöjligheter, löneutveckling, heltidsarbete, fler företag, fler heltider, men också i den totala helheten, alltså en ökad egenmakt även till kvinnor på Sveriges arbetsmarknad.

Herr talman! Jag vill börja med att ställa mig bakom utskottets förslag och yrka avslag på samtliga reservationer. Jag kan konstatera att i den här jämställdhetsdebatten har det hittills varit sex kvinnor och en man som har hållit anföranden. Jag är ytterligare en man och sedan stod på talarlistan, i alla fall när jag gick upp i talarstolen, ytterligare en kvinna. Men jämställdhet är inte en kvinnofråga. Det är lika mycket en mansfråga, inte minst mäns våld mot kvinnor. Jag tycker att det är sorgligt att det ser ut så. Vi har andra män i kammaren som mycket väl kan delta i jämställdhetsdebatten och jämna ut det procentuella förhållandet. Det är också synd att Miljöpartiets representant som var en man nu har lämnat debatten. Just nu är jag ensam aktiv kvar i jämställdhetsdebatten. Vi sverigedemokrater anser att i Sverige ska var och en ha rätt till sitt eget liv, rätt att göra sina egna val och ha den absoluta rätten att forma sin egen framtid. Vi anser att varje enskild individ själv ska råda över sin utbildning, sina karriärval, sin fritid, vem man väljer att leva tillsammans med och under vilka former. Den enda begränsningen i detta är naturligtvis föräldrars ansvar för egna barn, att de val man gör inte i orimlig omfattning lägger över försörjningsbördan på samhället, inte kränker någon annans mänskliga rättigheter och att man inte bryter mot svensk lag. Vi anser att var och en har ett personligt val, men också ett personligt ansvar. Det är en självklarhet för oss att män och kvinnor ska ha samma lön för samma arbete, samma karriärmöjligheter med likvärdiga meriter, samma rätt att välja att göra karriär, om man nu har den ambitionen. Herr talman! I jämställdhetsdebatten talar man ofta om rättigheter, om lagstiftning, om kvotering och andra konstlade sätt att öka den upplevda rättvisan. Men, man talar nästan aldrig om det personliga valet och det personliga ansvaret. Det är ingen hemlighet att en utbildning på något av våra stora tekniska universitet eller på handelshögskolan väsentligt ökar möjligheterna att i framtiden ta plats i en bolagsstyrelse. Samtliga utbildningar har en kraftig överrepresentation av män. Det är heller ingen hemlighet att det största hindret för en utjämning av lönerna mellan mansdominerade yrken och kvinnodominerade yrken är den svenska fackföreningsrörelsens oförmåga att internt komma överens om att prioritera kvinnors löner. Det är enkelt att ropa på kvotering, men kvinnor som verkligen vill göra karriär kanske i större utsträckning bör fundera på vilken utbildning de väljer. Det är enkelt att beskylla företagen för att behandla kvinnor sämre än män, att ge kvinnor sämre löner och sämre karriärmöjligheter, när det i verkligheten kanske behövs lite navelskådning. På Manhattan i New York har det nyligen visat sig att unga kvinnor nu har gått om de unga männen när det gäller löner och förmodligen också karriärmöjligheter. Det är ett resultat av unga kvinnors vilja att utbilda sig och ta plats, deras studieresultat och ambitioner. Det är en utveckling vi troligtvis kommer att få se på fler platser - så också i Sverige. Det är en utveckling vi välkomnar. Ambitioner, flit och utbildning ska löna sig. Visst måste det kännas bättre att få ett arbete, ett uppdrag, för sina personliga meriters skull och inte för att man har kvoterats in? Herr talman! I jämställdhetsdebatten fokuseras ofta på millimeterrättvisa. Man talar om så kallad könsmaktsordning, och man sätter genusperspektiv på matbestick såväl som på leksaker och barnkläder. Skolböcker skrivs om. Pojkar på förskolan får inte som sina tjejkompisar en semla därför att fettisdagen råkar infalla på internationella kvinnodagen. Den svenska jämställdhetsdebatten har fastnat i pseudofrågor och ibland gått fruktansvärt fel. Samtidigt finns det tiotusentals kvinnor, och unga män, i Sverige som inte förfogar över sina egna liv. De får inte göra sina egna val eller välja sin egen framtid. De får inte själva välja den de vill leva tillsammans med, inte utbilda sig, inte göra karriär hur gärna de än vill. De förfogar inte över sin egen fritid, sin nutid eller sin framtid. Tiotusentals unga män, men framför allt kvinnor, nekas i Sverige 2011 grundläggande mänskliga rättigheter, men i Sverige handlar jämställdhetsdebatten om andra små symbolfrågor. För nästan tio år sedan stod en modig ung invandrad kurdisk kvinna här i riksdagens lokaler och berättade om sin utsatta situation. För lite mer än nio år sedan dödades hon av sin egen far för att hon hade kränkt familjens heder. Allt hon ville var att som andra unga kvinnor i Sverige ha rätt till sitt eget liv, sin nutid och sin framtid. Hon ville ha rätt till grundläggande mänskliga rättigheter. Den dåvarande ansvariga ministern, sedermera Socialdemokraternas partiledare, Mona Sahlin sade på en minnesstund för den mördade Fadime Sahindal att vi måste visa att mänskliga rättigheter också är flickors rättigheter. Inga kulturella, religiösa eller traditionella argument kan beröva någon rätten att leva ett eget liv. Dagen efter mordet sade Mona Sahlin till Aftonbladet att som uppvuxen i Sverige med föräldrar som stöttat henne hade hon svårt att förstå hur en pappa kan tvinga sina döttrar - allt för att familjens ära ska hållas uppe. Hon, och många andra, hade i stället talat om generella maktstrukturer. Hon var helt enkelt rädd för att låta som Sverigedemokraterna. Det har gått mer än nio år sedan mordet på Fadime. Problemen är desamma i dag som när Fadime stod här i riksdagen och krävde sin rätt. Det är dags nu att börja ta tag i de problem som vi sverigedemokrater vågade prata om för nio år sedan. Det är dags för er att sluta vara rädda för att låta som Sverigedemokraterna.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna. Jämställdhet är att båda könen får makt över sina liv och makt att forma sina liv utifrån sina egna önskemål. Det är en viktig uppgift att undanröja traditionella föreställningar, fördomar, strukturer och juridiska hinder som försvårar och förhindrar jämställdhet mellan kvinnor och män. Så står det i det kristdemokratiska principprogrammet. Det som gjorde att jag en gång blev kristdemokrat var vikten av jämställdhet. Jag var vice ordförande i elevrådet i skolan. Jag tyckte att det var lite upprörande att det kändes som att killarna i skolan fick lite mer uppmärksamhet än vad vi tjejer fick. Det fick mig att gå med i ungdomsförbundet, och jag har hängt kvar sedan dess. Den här otroligt viktiga frågan har också hängt kvar hos mig. Det som den enskilda mannen eller kvinnan upplever som sitt önskemål kan naturligtvis i allra högsta grad påverkas av traditionella föreställningar, fördomar och strukturer som får honom eller henne att göra val som faktiskt missgynnar jämställdheten. Frågan kvarstår efter alla dessa år: Hur ska vi gå till väga för att förändra föreställningarna och strukturerna i grunden? Alla strukturer och fördomar är inte riktigt definierade. De är subtila, och vi kan inte alltid sätta ord på dem. Men den politik som vi står för här kan inte kapitulera från sin roll som opinionsbildare och normgivare. Om vi vill ha ett samhälle med valfrihet och möjlighet för människor att påverka sina liv kan vi inte förbjuda människor att välja "fel". Det måste vara tillåtet för både män och kvinnor att i första hand se sig som förälder eller något annat där de själva väljer sin tid med sina barn eller vad det kan vara, - karriärval eller något annat. Där finns naturligtvis saker som vi kan göra. Det har tagits upp exempel från kommunvärlden. Jag ska ta upp ett exempel från min egen kommun, Trollhättan. Kristdemokraten Penilla Gunther fick igenom ett förslag i denna socialdemokratiskt styrda kommun som jag fortfarande är stolt över, nämligen att sjösätta regler för de politiskt förtroendevalda att ha rätt till barnomsorg under den tid de utövar sitt uppdrag. Det är nog en av de få kommunerna i Sverige där det faktiskt finns möjlighet att få barnomsorg även på kvällstid för att kunna vara med på nämndmöten och så vidare. Det går naturligtvis att påverka på olika sätt. Att jämställdheten inte har nått längre är verkligen något vi måste fortsätta att fundera över. Vi pratar om arbetsmarknad och sysselsättning. Det är ett mål för oss alla på ett eller annat sätt. Målet med full sysselsättning är något vi har hört i många år, men det kommer aldrig att fungera så länge samhällets attityder är som de är. Vi kan prata lönenivåer, lönekartläggningar, rätten till barnomsorg, privat verksamhet kontra offentlig sektor och så vidare. Men på arbetsmarknaden och i arbetslivet handlar det om att ha ett utbud av arbetsgivare så att det är möjligt att utvecklas i sin karriär. Där har regeringen gjort många bra insatser. Det borde man kunna tycka oavsett partifärg. Tillväxtverket har jobbat mycket för att få fram fler kvinnor som driver företag. Även om vård- och omsorgssektorn tycks vara ett rött skynke för oppositionen är det ändå att konstatera att det har varit otroligt viktigt att vidga utbudet av arbetsgivare för dessa personer som har haft endast en offentlig arbetsgivare att gå till. Vad har man då haft för möjlighet att påverka sin löneutveckling? Det gäller att faktiskt kunna se möjligheter, att tillväxten också är beroende av jämställdhet. Inte minst vi politiker måste bidra till mer tankar och idéer på det området. En forskningsrapport, som visserligen har några år på nacken, visar att ungefär 15 procent inte trivs på sin arbetsplats eller med sitt yrke. Ytterligare 20 procent är dessutom missnöjda med både-och. Vi är inte så förändringsbenägna som vi tycks tro ibland. En brittisk undersökning som jag nyss tog del av visar att ungefär 60 procent av arbetstagarna önskar byta jobb inom en snar framtid. Hur många som sedan har kommit sig för att göra det har jag inga siffror på. Det visar ändå att det finns behov av en större rörlighet på arbetsmarknaden. Vantrivsel tror jag inte är bra för vare sig den enskilda personen eller arbetsgivaren. Hur mycket blir gjort om folk sitter och vantrivs hela tiden? Jag har också den åsikten att det inte alltid handlar om de villkor som finns i arbetslivet. Hur ser egentligen arbetsfördelningen ut på hemmaplan? Hur påverkar det orken och motivationen i det lönearbete man har? Sedan kan jag vända på frågan och säga: Hur ser arbetsfördelningen ut på jobbet? Det finns alltid extraarbete på alla arbetsplatser - det ska bryggas kaffe och fixas möten. Allt som inte ligger inom de ordinarie arbetsuppgifterna ska göras, och vem är det som gör det? Ja, jag törs nog påstå - med min erfarenhet av ett antal arbetsplatser och olika typer av jobb - att det oftast är kvinnor som fixar det runt omkring. Jag ska nu använda ett ord som kanske inte används så ofta i den här talarstolen eller över huvud taget. Jag tycker att det är orättfärdigt att ta upp vårdnadsbidraget som ett hinder för kvinnor på arbetsmarknaden. Det är inte trovärdigt över huvud taget. Vårdnadsbidraget gäller ett och ett halvt år, och blir man hindrad av att vara hemma med sitt barn i max ett och ett halvt år extra har man andra problem, törs jag påstå. Herr talman! En jämställd arbetsmarknad kräver främst attitydförändringar, att ständigt ha med sig i tanken att både män och kvinnor behövs för att kompetensen ska bli fullständig. När ansökningar görs till exempel om projektmedel från EU och andra instanser ska det vara en 60-40-fördelning mellan män och kvinnor som deltar i projektet. Om vi ständigt har med oss den tanken på 60-40 skulle det inte vara endast män eller kvinnor som intresserar sig för vissa saker, ämnen eller yrken och som väljs till dem. Först då åstadkommer vi, tror jag, en långsiktigt hållbar förändring i jämställdheten på arbetsmarknaden.

Herr talman! Jag tänkte bara att jag skulle prata lite med Kristdemokraterna. I 2010 års valrörelse hade de stora affischer där det stod "Ett mänskligare Sverige" - någonting som även jag skulle kunna ställa upp på. Ett mänskligare Sverige hade varit någonting att verkligen jobba för, eftersom det hade blivit väldigt mycket omänskligare under de fyra år som borgarna styrde. Penilla Gunther är själv kristdemokrat och brukar prata om barn och barnfamiljer. I genomsnitt lever var fjärde ensamstående med barn på inkomster som faller under definitionen relativ fattigdom i Sverige just nu. Vart sjätte förskolebarn lever under fattigdomsnormen. Många gånger beror det på att man lever med en ensamstående mamma som har dåliga arbetsvillkor och låg lön, som inte får en inkomst som man kan försörja sig och sitt barn på. Vi vet att det får väldiga konsekvenser för familjen, för kvinnan och barnet. Därför tycker vi att det är oerhört viktigt att man vågar titta på kvinnors arbetsvillkor, för en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna är att kunna försörja sig och sin familj, oavsett om man är kvinna eller man. Vad tycker Penilla Gunther när det ser ut som det gör, att vart sjätte förskolebarn lever under fattigdomsnormen?

Herr talman! Jag tycker att det är oerhört besvärande att det över huvud taget finns familjer - oavsett om det är både mamma och pappa, bara mamma eller bara pappa - som lever i relativ fattigdom. Jag törs också säga, med min egen erfarenhet som just ensamstående mamma under ett antal år, att det finns många ensamstående föräldrar som verkligen kämpar och som är beundransvärda för att de får ihop sin ekonomi och sin vardag. Det här är dock inte något nytt problem, vill jag påstå. Det är inte heller något problem som kan vältras över på alliansregeringen. Jag var ensamstående mamma när det var socialdemokratisk regering, och det var inte bättre villkor då. Jag har agerat i olika sammanhang inte minst för att underhållsstöd och liknande bidrag från Försäkringskassan och så vidare ska höjas. Det har höjts med en hundralapp de senaste tio åren eller något sådant. Det är skamligt bara det. Man kan naturligtvis föra fram att den typen av insatser behöver förstärkas. Om vi tittar på ensamståendes arbetsvillkor ser vi just detta - jag tror att det var Josefin Brink som tog upp det - att man ska hitta en barnomsorg som fungerar så att man kan jobba kanske lite mer eller åtminstone så pass mycket att man känner att man har huvudet ovanför vattenytan. Det här är en jättesvår fråga, och jag har inte alla svar på den. Men jag är övertygad om att samtliga partier borde kunna jobba mycket mer med de frågorna. Jag tar inte ensam på mig skulden för det här som en del av allianssamarbetet. Det har tyvärr funnits länge, som sagt.

Herr talman! Det är ju lätt att se bakåt i tiden det man vill se. Det fanns fattiga familjer tidigare också. Men det som är skrämmande är att barnfattigdomen ökar, och vi ser en väldigt tydlig koppling till familjer med väldigt låga inkomster. Inkomster får man om man har jobb och om man har jobb som avlönas väldigt bra eller i alla fall sjyst. Vi har en finansminister i Sverige som säger att ingångslönerna är för höga. Lägstalön i kommun- och landstingssektorn, inom handel och så vidare är kanske 16 500 kronor för den som har heltid, och då går det kanske inte att försörja sig och sina barn. Det handlar om att man ökar de klyftor som redan fanns ännu mer, och barnen kommer i kläm, liksom kvinnor som ofta redan innan har en lägre lön och en lägre ställning. Vi vet att visstidsanställningarna har ökat, och vi ser ingen förändring mot att möjligheterna att få heltid ökar. Vi vet också att i de familjer där man har heltidstjänster är risken för barnfattigdom mindre. Därför är det politiken som kan påverka att barnfattigdomen minskar. Vi socialdemokrater tycker att arbetet ska vara en rättighet för både kvinnor och män. Men det ska också vara så att man kan försörja sig, som ger möjlighet och frihet till egen försörjning och som ger förutsättningar att lämna en man eller partner som slår eller när kärleken har tagit slut. Som det är nu går det inte. Barnfattigdomen ökar, och det blir inte ett mänskligare Sverige. Det har alliansregeringen hjälpt till att späda på.

Herr talman! Jag såg en barnpsykolog på tv, möjligtvis i går morse, som hade uppe frågeområdet med barnfattigdom. Hon sade: Barnfattigdom är ett relativt begrepp i jämförelse med hur man upplever att andra har det. Jag är uppvuxen i en så kallad arbetarfamilj. Hade det varit i dag hade vi säkert som familj fallit under fattigdomsbegreppet. Jag kanske inte fick samma kläder, leksaker eller något annat som mina jämnåriga kompisar fick. Det är inte något försvar för att det ser ut som det gör i dag. Men jag vill bara påpeka att detta har varit ett problem under lång tid och att det troligen också kommer att finnas inkomstskillnader som inte alltid går att göra så mycket åt. Socialdemokraterna och du, Ann-Christin, pratar gärna om just offentlig sektor och lönenivåerna där. Men ta lönenivåerna inom handeln, till exempel! Om man har jobbat tre år har man lika mycket i lön som den som har jobbat 20 år i princip, om man inte helt plötsligt skulle få ett individuellt avtal. Hur går det till? Hur påverkar man de branscherna och de aktörerna, så att även de är med och driver löneutvecklingen för sina anställda? Just inom handeln finns det ett antal kvinnor som är anställda - det vet vi. Dessutom har handeln inte de allra bästa arbetstiderna, för vi andra är ju så duktiga på att vara kunder på obekväm arbetstid. Det finns fler områden än just offentlig sektor där vi behöver jobba för en bättre löneutveckling för kvinnor - det är helt klart.