Konvention om social trygghet mellan Sverige och Sydkorea

Fru talman! Vi behandlar socialförsäkringsutskottets betänkande 10 och propositionen om konventionen om social trygghet mellan Sverige och Sydkorea. Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation. I propositionen föreslås ett antal bestämmelser som samordnar de båda ländernas lagstiftning om ålders-, efterlevande- och invaliditetspension samt sjuk- och aktivitetsersättning. Syftet är att, regeringens vana trogen, öka rörligheten mellan Sverige och i det här fallet Sydkorea. I dag är det bara en begränsad andel som kommer från Sydkorea för att arbeta i Sverige, och det vill regeringen nu ändra på. Men invandringspolitiken åsido vill jag framför allt anmärka på tre saker. För det första uppger regeringen: "Konventionen innebär i princip inga nya åtaganden för svenskt vidkommande." Det är en sanning med modifikation. I artikel 12.3 anges att om en person efter sammanläggning av försäkringsperioder inte är berättigad till en förmån enligt en avtalsslutande stats lagstiftning ska denna persons rätt till förmån bestämmas genom sammanläggning av de perioder som har fullgjorts enligt lagstiftningen i ett tredje konventionsland. I praktiken innebär förslaget att en utlänning som ännu inte kan tillräkna sig social trygghet i Sverige, enligt våra regler, ändå kan göra det genom en upparbetad försäkringsperiod i ett annat land. Regeringen skriver förvisso att utbetalningsreglerna för garantinivåer inte påverkas av konventionen, men märk väl att en rad andra inkomstrelaterade förmåner gör det. En annan aspekt är att en förutsättning för att garantinivåer ska kunna erhållas är att personen i fråga är bosatt i Sverige. Med detta förslag om ökad rörlighet är det inte orimligt att anta att en del utsända arbetstagare med tiden ansöker om arbets- och uppehållstillstånd i Sverige. Den andra aspekten gäller arbetsmarknaden. I artikel 7 står det uttryckligen att en person som är utsänd av sin arbetsgivare till det andra avtalslandet fortfarande ska omfattas av det första avtalslandets lagstiftning - först i 24 månader, sedan i ytterligare 36 månader om båda länder samtycker till detta. Mer än så specificeras inte i bestämmelsen, och det är därför rimligt att anta att dessa individer då erhåller konkurrensfördelar jämfört med svensk arbetskraft. Bestämmelsen gör det i praktiken möjligt för ett sydkoreanskt företag att sända ut arbetskraft som i företagets namn bedriver verksamhet hos en svensk kund till ett annat pris än vad svenska företag kan göra. För det tredje anger regeringen i sin proposition att dessa förslag kostnadsmässigt inte innebär några nya åtaganden för svensk del. Ändå medger konventionen att varje handling som ges in till den berörda myndigheten helt eller delvis ska befrias från avgifter. Likaså kommer det att innebära en ökad arbetsbelastning för denna myndighet, och det är i dagsläget omöjligt att förutspå konventionens påverkan på migrationsflödet. Sammantaget är regeringens förslag inte särskilt väl genomtänkt. Propositionen har allvarliga brister och ekonomiska risker och bör därför avslås.

Fru talman! Vi behandlar socialförsäkringsutskottets betänkande 10 och propositionen om konventionen om social trygghet mellan Sverige och Sydkorea. Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation. I propositionen föreslås ett antal bestämmelser som samordnar de båda ländernas lagstiftning om ålders-, efterlevande- och invaliditetspension samt sjuk- och aktivitetsersättning. Syftet är att, regeringens vana trogen, öka rörligheten mellan Sverige och i det här fallet Sydkorea. I dag är det bara en begränsad andel som kommer från Sydkorea för att arbeta i Sverige, och det vill regeringen nu ändra på. Men invandringspolitiken åsido vill jag framför allt anmärka på tre saker. För det första uppger regeringen: "Konventionen innebär i princip inga nya åtaganden för svenskt vidkommande." Det är en sanning med modifikation. I artikel 12.3 anges att om en person efter sammanläggning av försäkringsperioder inte är berättigad till en förmån enligt en avtalsslutande stats lagstiftning ska denna persons rätt till förmån bestämmas genom sammanläggning av de perioder som har fullgjorts enligt lagstiftningen i ett tredje konventionsland. I praktiken innebär förslaget att en utlänning som ännu inte kan tillräkna sig social trygghet i Sverige, enligt våra regler, ändå kan göra det genom en upparbetad försäkringsperiod i ett annat land. Regeringen skriver förvisso att utbetalningsreglerna för garantinivåer inte påverkas av konventionen, men märk väl att en rad andra inkomstrelaterade förmåner gör det. En annan aspekt är att en förutsättning för att garantinivåer ska kunna erhållas är att personen i fråga är bosatt i Sverige. Med detta förslag om ökad rörlighet är det inte orimligt att anta att en del utsända arbetstagare med tiden ansöker om arbets- och uppehållstillstånd i Sverige. Den andra aspekten gäller arbetsmarknaden. I artikel 7 står det uttryckligen att en person som är utsänd av sin arbetsgivare till det andra avtalslandet fortfarande ska omfattas av det första avtalslandets lagstiftning - först i 24 månader, sedan i ytterligare 36 månader om båda länder samtycker till detta. Mer än så specificeras inte i bestämmelsen, och det är därför rimligt att anta att dessa individer då erhåller konkurrensfördelar jämfört med svensk arbetskraft. Bestämmelsen gör det i praktiken möjligt för ett sydkoreanskt företag att sända ut arbetskraft som i företagets namn bedriver verksamhet hos en svensk kund till ett annat pris än vad svenska företag kan göra. För det tredje anger regeringen i sin proposition att dessa förslag kostnadsmässigt inte innebär några nya åtaganden för svensk del. Ändå medger konventionen att varje handling som ges in till den berörda myndigheten helt eller delvis ska befrias från avgifter. Likaså kommer det att innebära en ökad arbetsbelastning för denna myndighet, och det är i dagsläget omöjligt att förutspå konventionens påverkan på migrationsflödet. Sammantaget är regeringens förslag inte särskilt väl genomtänkt. Propositionen har allvarliga brister och ekonomiska risker och bör därför avslås.

Fru talman! Sydkorea är en allt viktigare marknad för svenska företag. Årligen etableras nya svenska företag i Sydkorea. Vi ligger nu till och med på en takt som är tre gånger högre än för ungefär 20 år sedan när det gäller nyetablerade svenska företag i Sydkorea. Vi har hundratals svenska företag på plats i Sydkorea, antingen genom egna etableringar eller genom lokala representanter. Handelsutbytet med Sydkorea har ökat kraftigt under senare år. Konventionen om social trygghet mellan Sverige och Sydkorea handlar om att underlätta för dem som flyttar mellan länderna att ta med sig sina intjänade pensionsrättigheter till det andra landet. Sverigedemokraterna säger nej. I sin reservation skriver de ett motiv till detta. De säger att det är "oklart vilka konsekvenser konventionen får i termer av migrationsflöden". Bakom denna formulering får man väl anta att det finns en djup rädsla hos Sverigedemokraterna för att arbetskraftsinvandringen skulle öka kraftigt och att Sydkorea formligen skulle översvämmas av svenska företagare, ingenjörer och industriarbetare som med sin kunskap, kompetens och företagsamhet bidrar till att utveckla det sydkoreanska samhället och till att öka det sydkoreanska välståndet. Det är väl det Sverigedemokraterna är rädda för? Eller är det möjligen tvärtom? Ja, det är väl så det är. Sverigedemokraterna vill isolera Sverige, men utan utbyte över gränserna och utan influenser som sprids mellan olika länder ser vi ingen utveckling eller välståndsökning. Om David Lång fick som han ville skulle väl Sverige närmast likna det andra Korea - Nordkorea. Där kan vi se, studera och konstatera de tragiska effekter som isolationism leder till. Vi kan konstatera att man där har hamnat exceptionellt långt efter utvecklingsmässigt. I Nordkorea har tiden närmast stått still sedan de isolerade sig. Fattigdomen är svår och utbredd. Där ser vi isoleringens sanna och tragiska ansikte. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. (Applåder)

Fru talman! Sydkorea är en allt viktigare marknad för svenska företag. Årligen etableras nya svenska företag i Sydkorea. Vi ligger nu till och med på en takt som är tre gånger högre än för ungefär 20 år sedan när det gäller nyetablerade svenska företag i Sydkorea. Vi har hundratals svenska företag på plats i Sydkorea, antingen genom egna etableringar eller genom lokala representanter. Handelsutbytet med Sydkorea har ökat kraftigt under senare år. Konventionen om social trygghet mellan Sverige och Sydkorea handlar om att underlätta för dem som flyttar mellan länderna att ta med sig sina intjänade pensionsrättigheter till det andra landet. Sverigedemokraterna säger nej. I sin reservation skriver de ett motiv till detta. De säger att det är "oklart vilka konsekvenser konventionen får i termer av migrationsflöden". Bakom denna formulering får man väl anta att det finns en djup rädsla hos Sverigedemokraterna för att arbetskraftsinvandringen skulle öka kraftigt och att Sydkorea formligen skulle översvämmas av svenska företagare, ingenjörer och industriarbetare som med sin kunskap, kompetens och företagsamhet bidrar till att utveckla det sydkoreanska samhället och till att öka det sydkoreanska välståndet. Det är väl det Sverigedemokraterna är rädda för? Eller är det möjligen tvärtom? Ja, det är väl så det är. Sverigedemokraterna vill isolera Sverige, men utan utbyte över gränserna och utan influenser som sprids mellan olika länder ser vi ingen utveckling eller välståndsökning. Om David Lång fick som han ville skulle väl Sverige närmast likna det andra Korea - Nordkorea. Där kan vi se, studera och konstatera de tragiska effekter som isolationism leder till. Vi kan konstatera att man där har hamnat exceptionellt långt efter utvecklingsmässigt. I Nordkorea har tiden närmast stått still sedan de isolerade sig. Fattigdomen är svår och utbredd. Där ser vi isoleringens sanna och tragiska ansikte. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. (Applåder)