Kriminalvårdsfrågor

Fru talman! I dag behandlar vi motioner från den allmänna motionstiden som berör kriminalvården. Kriminalvården är en av rättsväsendets absolut viktigaste verksamheter. Uppdraget som Kriminalvården har är samtidigt ett av de svåraste uppdragen. Människor som har begått brott ska behandlas och återanpassas in i samhället så att de kan leva ett normaliserat liv utan att begå nya brott i framtiden. För oss socialdemokrater har kriminalvården varit ett viktigt område, och därför har vi också satsat stora resurser både på innehållet i kriminalvården, på bättre frigivningsrutiner och på säkerheten runt anstalter och häkten. Jag ska nämna några av de åtgärder som vi har vidtagit. Vi har infört ett säkerhetsregister. Kriminalvården fick möjlighet att bygga upp ett särskilt register över intagna som anses utgöra en säkerhetsrisk. En annan åtgärd är narkotikauppdraget. 2002 fick Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att under en treårsperiod genomföra en särskild satsning för att bekämpa narkotikamissbruket bland kriminalvårdens klienter. Kriminalvårdskommittén är ytterligare ett exempel. 2002 tillsattes en parlamentariskt sammansatt utredning med uppdrag att utarbeta förslag till en ny kriminalvårdslag. År 2003 fick Kriminalvården genom en förordningsändring laglig möjlighet att störa mobiltelefontrafik inom anstalter. Kriminalvården har dessutom omorganiserats till en myndighet. En annan intressant sak är förändringen av antalet rymningar. Under åren 1994-2006 minskade antalet rymningar från 459 till 139 per år. Mest anmärkningsvärt är minskningen av rymningar från slutna anstalter. De har minskat från 112 till endast 14 rymningar per år. Fru talman! Vi socialdemokrater har tillfört Kriminalvården betydande tillskott de senaste åren. Tillskotten var nödvändiga för att göra det möjligt för Kriminalvården att fullfölja den planerade platsutbyggnaden samt att i övrigt utveckla verksamheten i fråga om säkerhet, behandling och sysselsättning. Det handlar om tillskott på över 2 miljarder på sex år. Det är en höjning på nästan 60 procent. Det är viktigt att denna satsning får fortsätta, och det är också en förutsättning för att man inom Kriminalvården ska klara sina åtaganden framöver. År 2004 inrättades närmare 900 häktes- och anstaltsplatser. 2005 öppnades två nya anstalter i Västervik och Mariestad med sammanlagt ca 200 nya platser. 2006 utökades den nyöppnade anstalten i Västervik med ytterligare 120 platser. Mellan åren 2006 och 2010 planerar Kriminalvården att öppna 1 750 nya platser. Ska man klara detta så krävs det mer resurser. Det är viktigt att den nuvarande borgerliga regeringen tar sitt ansvar för det fortsatta, nödvändiga reformarbetet. Individualiseringen måste fortsätta. Förmånssystemet måste införas på anstalterna. Individuella handlingsplaner måste genomföras. Ytterligare satsningar på behandling är nödvändiga. Personalutvecklingen måste fortsätta. Det måste satsas mer på utbildning och vidareutbildning. Fler platser måste till. Behovskurvorna pekar rakt upp. Arbetet med bättre utslussning måste också fortsätta, särskilt när det gäller ansvaret efter avtjänad tid. Kriminalvården står inför stora utmaningar. Tiden på anstalt har allt mindre kommit att handla om fokus på arbete, behandling och utbildning. Det krävs en ny kriminalvårdslagstiftning. Alla ska från början få en egen handlingsplan. Män som misshandlar kvinnor ska få vård och behandling liksom sexualbrottsdömda. Det låter väl bra. Jag hoppas i alla fall att de borgerliga ledamöterna tycker att det är bra, för så står det nämligen i den borgerliga regeringens valmanifest. Det låter ju lovande, även om det samtidigt verkar som om den borgerliga majoriteten slagit dövörat till och missat allt som pågått under en längre tid. Vi socialdemokrater har skrivit ett antal motioner som ligger väl i linje med vår tidigare kriminalvårdspolitik men även ligger i linje med vad den borgerliga majoriteten faktiskt tycks önska enligt sitt eget valmanifest. Trots detta har samtliga våra motioner blivit avslagna. I detta sammanhang vill jag påpeka att jag självklart står bakom samtliga våra motioner, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservationerna 2 och 3. Fru talman! När det gäller utbildningen menar vi att det är nödvändigt med i vart fall grundskolekompetens för att kunna klara sig efter frigivning. Kriminalvårdskommittén gör bedömningen att lagens krav på att intagna ska få lämplig sysselsättning inte uppfylls. Utbudet av arbete och studier måste förbättras. Detta tyckte ju även justitieminister Beatrice Ask förra året när kriminalvårdsmotioner behandlades och hon framförde krav på grundläggande kunskaper i läsning och räkning. Det har nu gått nästan två år sedan Kriminalvårdskommittén kom med sitt betänkande. Den tidigare, socialdemokratiska regeringen genomförde en stor del av förslagen, men den borgerliga majoriteten har inte kunnat prestera någonting än. Nu framstår det som än konstigare, när krav som de själva har haft tidigare avslås. Förändras politiken med ansvaret? Står man inte längre bakom sin egen politik, kan man fråga sig. Och hur länge ska de som arbetar inom Kriminalvården och de intagna behöva vänta på de åtgärder som behövs? Även när det gäller vårt krav på en större medvetenhet om intagna kvinnors situation och ett bättre genustänkande väljer man att avslå motionen. Även i detta fall hänvisar man till beredningen av kriminalvårdsbetänkandet. Det är naturligtvis mycket tråkigt när det hänvisas till departementet utan att någonting händer. Men det verkar vara den nya, borgerliga majoritetens politik. I höstas blev vi varse att man drog tillbaka ett förslag om rattfylla som hade gått till Lagrådet. Därefter lade man ned utredningen om en ny polisskola när bara en månad återstod för att sedan tillsätta en ny utredning av densamma, vilket kommer att förskjuta polisens tillgång till en modern utbildning med flera år. Nu i mars förväntade vi oss en ny lagstiftning om sänkta gränser för sjöfylleri inför sommaren, men inte heller den kom. Jag hoppas slippa höra i debatten att man bara har haft sju åtta månader och att vi tidigare har suttit vid makten under väldigt lång tid. Det är någonting som man talar om hela tiden. Men den moderatstyrda borgerliga regeringen har visat på många andra områden att man har varit snabb att fatta beslut, exempelvis när det gällt försämringarna för arbetslösa, sjuka och förtidspensionerade. Nej, det handlar inte om tid, utan det handlar om politisk förmåga och vilja. Det är hög tid att man från den borgerliga majoriteten börjar gå från ord till handling inom kriminalvården. I detta anförande instämde Kerstin Andersson och Margareta Persson (båda s).

Fru talman! I det här betänkandet behandlas en mängd motioner från allmänna motionstiden som berör kriminalvårdsfrågor. Det handlar om utbildning, det handlar om långtidsdömda, det handlar om villkorlig frigivning och det handlar om kriminalvårdsutbildning, häkteslagstiftning och narkotikasatsningar inom anstalterna. Men de flesta motioner blir avslagna, och man hänvisar till det beredningsarbete som pågår inom Justitiedepartementet. Det är möjligt, fru talman, att man kanske inte kan begära att man skulle komma fram med helt nya förslag på en väldigt kort tid, men väldigt många av de här frågorna är också frågor som de borgerliga partierna har motionerat om och drivit under flera år. Det är alltså inte så att man har saknat politik på det här området eller att man nu behöver ha tid på sig att tänka efter vad det är man behöver göra. Man hade mycket väl kunnat ta sina egna tidigare budgetmotioner som man har lagt fram här i riksdagen, där man både har haft mycket större satsningar på Kriminalvården och där man har haft ett innehållsmässigt förslag på hur man ska göra. Man hade kunnat plocka upp det här och faktiskt börjat genomföra det. Men, fru talman, det leder ingenstans att stå här och diskutera hur snabbt och när förslagen kommer. Vi från Vänsterpartiet hyser ändå en stark förhoppning om att vi i nästa budget, som faktiskt kommer om mindre än en vecka, ser att det nu genomförs satsningar på Kriminalvården. Samtidigt har man aviserat från den borgerliga alliansen att man nu vill titta över straffskärpningar. Det är flera brott som man vill ska leda till längre straff, vilket kommer att leda till att det behövs fler platser inom kriminalvården. Som den föregående talaren från Socialdemokraterna lyfte upp är det redan nu planerat en mängd platser inom kriminalvården för att kunna möta den överbeläggning och det tryck som finns inom kriminalvården, och med ytterligare straffskärpningar kommer man att behöva ytterligare platser inom kriminalvården. Som representant i Kriminalvårdsstyrelsen under väldigt många år vet jag att bara planeringen av en ny anstalt - att hitta lokaliteter, att få bygga dem, göra upphandlingen och allt detta - är en process som tar flera år. Därför är det viktigt att man redan nu signalerar att man kommer att tillskjuta de medel som behövs. Men den debatten får vi ta när vårbudgeten har lagts fram. Jag hoppas att jag då kan få stå här i talarstolen och säga att jag ser det som positivt att man nu faktiskt gör satsningar som behövs. Men, fru talman, när vi pratar om kriminalvårdsfrågor handlar det ju inte bara om pengar och antalet platser. Framför allt handlar det om de människor som hamnar inom kriminalvården. Vi har under de senaste åren sett en kraftig ökning av antalet intagna vid våra anstalter, och vi ser en ökning som bara fortsätter. Vi har aldrig haft så många inlåsta i fängelser i Sverige som vi har i dag - aldrig någonsin. Detta rekord slår vi varje år, och utvecklingen ser ut att fortsätta. Men, fru talman, beror det på att brottsligheten har ökat i lika hög takt som antaget intagna på våra anstalter? Nej, det har den inte, utan det handlar om att vi nu har ett system där vi mer och mer låser in människor under allt längre tid. Det tycker vi i Vänsterpartiet är problematiskt, för när vi diskuterar brottsligheten är det inte så enkelt som att allt bara är svart eller vitt. I dag är ungefär 60 procent av männen på anstalterna dokumenterade missbrukare. Vi vet att det mesta av kriminaliteten, och de straff som utdöms, har en koppling till missbruket. Brotten är sprungna ur missbruket. Samtidigt har vi sett en nedmontering och en lägre satsning på missbruksvården. I stället har vi lyft över ansvaret till kriminalvården. När det gäller kvinnor i anstalt är situationen ännu värre. Man beräknar att ungefär 75 procent av alla kvinnor som i dag sitter på anstalt har ett dokumenterat missbruk. Det gör att vi nu måste ägna mycket mer tid åt att diskutera om det verkligen är inom kriminalvården vi ska lösa den stora missbruksproblematiken och den utslagning som vi ser i samhället. Vi i Vänsterpartiet tror inte det. Vi tror inte att det är kriminalvården som har det svaret, utan det behövs en utveckling. Där hoppas jag på den borgerliga alliansen. Jag vet att bland annat Peter Althin från Kristdemokraterna många gånger drivit frågan om att vi måste få fler alternativa påföljder. Att bara bygga fler anstalter och acceptera att vi får en växande population på våra anstalter är inte lösningen, utan vi måste nu titta på nya åtgärder. Vi måste se till att fler människor får kontraktsvård. Vi behöver se över gränserna för när man kan få vård och behandling även utanför anstalt. Vi behöver se över missbruksvården ute i samhället så att man faktiskt kan ta tag i missbruket innan man begått brottet och hamnat på anstalt. Fru talman! De flesta motioner som behandlas i detta betänkande skulle Vänsterpartiet kunna yrka bifall till; det gäller även många från de borgerliga partierna. Vänsterpartiet har drivit många frågor i detta betänkande och i motioner under allmänna motionstiden, men för tids vinnande kommer jag att yrka bifall endast till reservation 7 och reservation 3 som vi har gemensamt med s och mp. Reservation 7 handlar väl om den mest partiskiljande frågan. Där säger Vänsterpartiet att vi bör återinföra halvtidsfrigivning. Det är inte något nytt i Sverige. Vi har haft halvtidsfrigivning tidigare. Det innebar inte att brottsligheten ökade. Det innebar inte att man inte tog kriminaliteten på allvar. Det är ett system som de flesta andra länder har i olika utsträckning. Det är i få länder man avtjänar lika mycket av strafftiden som i Sverige. Varför vill vi ha halvtidsfrigivning? Är inte det att släppa ut människor som begått grova brott på gatan? Nej, det är ett sätt att även rehabilitera. Det är ett sätt att kunna fokusera på halva tiden av straffet, på vård och behandling inom kriminalvården. Det är också ett sätt att ge människor möjlighet att återanpassa sig till samhället med hjälp av kraftfulla insatser från frivården. Men det innebär även krav på den enskilde individen. Om man missköter sig och igen begår brott får man avtjäna också den sista halvdelen av straffet. Den metoden användes tidigare. Vi anser att det är en metod som behöver användas igen. Är det bara Vänsterpartiet som är lite flumliberala och inte vill se brottsligheten och den hårda verkligheten? Nej, fru talman, så är det inte. All forskning som finns om kriminalvården, alla kriminologer som tittat på och forskat om detta, visar att det inte finns något samband mellan längre straff och minskad brottslighet. Det finns inget samband mellan längre straff och minskad brottslighet! Är det då inte samhällets och beslutsfattarnas skyldighet att ta till sig den kunskap och den forskning som faktiskt finns för att åstadkomma så bra resultat som möjligt? Vi i Vänsterpartiet anser att det är den vägen man bör gå. Vi bör inte hemfalla till att se straffet som ett slags hämnd, vilket det många gånger blir i den allmänna debatten. Om vi vill minska brottsligheten och öka möjligheterna att rehabilitera människor måste vi våga titta på vilka metoder som fungerar. Vi kan se på livsödena bland dem som sitter på våra anstalter. Många gånger läser vi bara löpsedlarna i Expressen, där de grova, hemska brotten beskrivs. Det gäller dock endast en mycket liten kategori bland dem som sitter på våra anstalter. Vi läser om deras öden, om fosterhemsplaceringar, om att växa upp i missbruksfamiljer, om att bli misshandlad, om att gång på gång bli fosterhemsplacerad efter att ha farit illa. Det är precis de människor det handlar om när vi pratar om vikten av att ingripa tidigt när barn far illa. Det är samhällets skyldighet att skydda de svagaste. Det är ett misslyckande när vi inte förmår skydda individer, och många av dem som i dag sitter på anstalt hör till dem. De är en del av samhällets misslyckande, och därför måste lösningen vara en del av samhällets ansvar. Att inte låsa in under längre och längre tid, utan i stället skapa möjligheter för en bättre kriminalvård och till att kunna återanpassa människor så att de kan leva ett liv ute i samhället utan kriminalitet och droger är samhällets ansvar. Det, fru talman, kommer att kräva mycket satsningar och många åtgärder. Jag hoppas att vi kommer att få se några av dem i framtiden.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Miljöpartiets reservation nr 1 och till den reservation som vi har tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, reservation nr 3. Kriminalvårdsfrågor är ett område som de borgerliga partierna har många åsikter om, och jag tror att det kommer att komma många bra förslag framöver. Det är synd att arbetet tar tid, men jag har förståelse för det när det finns så mycket som behöver samordnas. Jag vill lyfta upp en viktig fråga som Miljöpartiet tycker blivit onödigt mycket försenad. Det gäller frågan om individuella verkställighetsplaner. Varje intagen person är ett misslyckande för samhället. Det yttersta beviset för att samlevnaden inte fungerat är när människor tvingas sitta bakom lås och bom. När vi tittar på det sätt på vilket dessa människor ska kunna återanpassas till samhället är det därför oerhört viktigt att behandla varje person som den unika individ han eller hon är. Fru talman! Det är också mycket viktigt att den intagna personen ska veta vad som förväntas av henne och vilka mål hon under sin intagningsperiod ska sträva mot. Vi har från Miljöpartiets sida lyft fram just den individuella verkställighetsplanen som ett viktigt instrument för att kunna skapa möjligheter att återanpassa personer som sitter inne. För att det ska fungera på ett rättssäkert sätt är det emellertid viktigt att den personal inom Kriminalvården som ska upprätta dessa handlingsplaner har tillräcklig kompetens. Vi tror att när man inte riktigt kan förstå den individuella bakgrunden till varför en person sitter där hon sitter kan rättssäkerheten gå förlorad, och då blir också en återanpassning till det samhälle vi alla lever i svårare. En annan viktig fråga som vi har lyft fram från Miljöpartiets sida handlar om tvångsvård. Inom många olika områden är tvång inget bra instrument, men vi tror att män som slår kvinnor är tvungna att genomgå behandling. Vi har diskuterat detta inom Miljöpartiet länge och kommit fram till att det är svårt att erbjuda vård till män som slår. Oftast finns det ingen självinsikt, och inte heller något socialt tryck, som man skulle kunna tänka sig skapar ett incitament för att genomgå vård. Därför är det oerhört viktigt att vi som lagstiftare ger signaler och skapar incitament för att män som slår kvinnor ska tvingas att genomgå vård. Ifall vi inför detta i dag tror jag att det om några år kommer att ha lett till resultatet att det inte längre är accepterat att återfalla i den typ av beteende som leder till våld mot kvinnor.

Fru talman! Det är uppenbarligen så att otåligheten och förväntningarna på den nya regeringen är väldigt stora. När man läser betänkandet kan man konstatera att det i grund och botten finns en stor samstämmighet mellan partierna, möjligen med ett undantag. Det finns en samstämmighet, vilket har framkommit i debatten, inte minst från Socialdemokraternas företrädare. Det finns stora brister att åtgärda. Jag förstår därför att förväntningarna på den nya regeringen att åtgärda det som tidigare inte gjorts är stora. Som nämnts lade Kriminalvårdskommittén fram sitt betänkande inte så långt före maktskiftet. Den tidigare regeringen tog delar av det. Stora och viktiga delar är under beredning. Den som läser de så kallade avslagen av motionerna kan konstatera att de är skrivna med särskilt positiva skrivningar. I grund och botten är vi överens. Jag ska tala lite kort om kriminalvården. Vad omfattar den egentligen? Den omfattar en samhällskostnad på ungefär 6 088 miljoner kronor. Det har blivit större budgetanslag. Den nya regeringen gav redan under hösten ytterligare resurser till Kriminalvården. De senaste åren har medelbeläggningen varit ungefär 4 780 personer. Varje år nyintas mellan 10 000 och 11 000 personer. I frivården är det strax över 13 000. Ungefär 2 900 personer har fotboja. Ibland kan man av debatten förledas att tro att dessa dömda fångar sitter väldigt lång tid. I själva verket har ungefär 60 procent ett straff som är kortare än ett halvår. På frivården handlar det om en månads straff. Det motsvarar ungefär hälften av personerna. Det är viktigt att kriminalvården lyckas uppfylla sina syften. Det är en åtgärd från samhället att markera att vissa saker inte är acceptabla. Det är inte acceptabelt att syssla med narkotika och narkotikaförsäljning. Det är inte acceptabelt att misshandla kvinnor. Det är inte acceptabelt att begå våldsbrott. Därför markerar samhället genom att många gånger döma till anstalt just när det gäller den typen av grova brott. Det anser vi i alliansen är viktigt. Vi anser också att det är viktigt att när det gäller vissa grova brott få till stånd en straffskärpning, någonting som regeringen redan signalerat genom att ge direktiv till en utredning. Men det är självklart viktigt att kriminalvården har ett vårdinnehåll också. Mehmet Kaplan tar upp en viktig fråga, nämligen de individuella verkställighetsplanerna. Ska man som klient ha en möjlighet att förändra sitt beteende måste det också finnas en strukturerad plan för hur man ska kunna bete sig. Här är det viktigt att vi håller ögonen på hur Kriminalvården lyckas uppfylla målen. Måluppfyllelsen har tidigare varit dålig. Det är alldeles riktigt. År 2005 var det bara 38 procent av dem som påbörjade ett straff i anstalt som hade en verkställighetsplan. Det är oacceptabelt. Siffrorna har blivit högre undre den senaste tiden, men de är fortfarande alltför låga. Totalt sett var det mindre än hälften av klienterna med mer än två månaders straff som hade en verkställighetsplan, även om man räknar med frivården. Här krävs det förbättringar. Dessa verkställighetsplaner måste också ha ett innehåll. Vi i alliansen tycker att det är viktigt att arbetslinjen upprättas i hela samhället. Det gäller även kriminalvården. Det måste finnas sysselsättning, och den måste vara strukturerad. Det har hänvisats till forskning tidigare. Det är svårt att hitta någon forskning som inte säger att en strukturerad tillvaro är någonting som hjälper till att rehabilitera klienterna inom kriminalvården. Vi tycker att det är viktigt att det erbjuds utbildning. Grundskoleutbildning är en självklarhet, men vi skulle nog i vissa avseenden vilja gå längre än Socialdemokraterna och också börja diskutera gymnasieutbildning. Det är för många viktigt att ta tillbaka förlorade år och få en möjlighet till nystart. Då är utbildning ofta en förutsättning. Utbildar man sig inte ska man arbeta. Det är viktigt. Arbetar man inte ska man ingå i någon form av programverksamhet. Det är bra att Kriminalvården jobbar med ackrediterade program. De måste baseras på någon form av vetenskaplighet. Men det måste ske en uppföljning av många av de program som har startat. Det finns exempelvis ett program som heter Brottsbrytet och har pågått sedan 1994. Någon utvärdering av resultaten har ännu inte skett. Man kan tycka att det börjar bli hög tid. Det finns ett program som heter Våga välja och riktar sig mot narkotikamissbruk. Förhoppningsvis är det framgångsrikt. Det har pågått sedan år 2001, men någon uppföljning har Kriminalvården ännu inte gjort. Det vore väldigt intressant för oss här i riksdagen att se de faktiska resultaten. Narkotikan är ett enormt problem som ökar. 60 procent av de intagna är sannolikt missbrukare. Säkerheten och kontrollåtgärderna på fängelserna är något väldigt viktigt. Det går inte att avsluta sitt missbruk om narkotikan finns på anstalten. Därför är kontrollåtgärderna viktiga. Men självklart krävs det också en fungerande programverksamhet. Det ena får inte ta ut det andra. Kontrollåtgärderna behövs och programverksamheten behövs. I dag ökar andelen dömda för narkotikabrott. En femtedel av de dömda är dömda för narkotikabrott. Det är den brottstyp som har flest dömda bland dem som kommer in på anstalt i dag. Narkotikabrotten är fler än våldsbrotten, som också går upp. Tillgreppsbrotten ligger först på tredje plats. Regeringen har redan satsat 50 miljoner kronor för att förhindra att narkotika kommer in på anstalterna. Vi tror att man kan utöka kontrollåtgärderna. Det är viktigt att Kriminalvården tittar på möjligheten att ha fler narkotikahundar, vilka många gånger har visat sig vara viktiga. Sexualbrottsdömda och de som lider av adhd har tagits upp i motionsfloden. Även dessa frågor är viktiga. Det har påbörjats projekt när det gäller sexualbrottsdömda. En intressant programverksamhet är den som kallas för Idap, Integrated domestic abuse program. De som har byggt upp och driver programverksamheten talar delvis emot den reservation som finns i dag. Man säger tydligt att det är viktigt att de som genomgår programmen är motiverade. Vill de inte själva förändra sitt beteende är sannolikheten att lyckas väldigt låg. Då fortsätter också övergreppen. Det finns andra program som är viktiga, till exempel ART, som genomdrivs och genomförs. Norrtäljeanstalten har i dag tillsammans med Stockholms läns landsting ett intressant adhd-projekt. Framför allt handlar det om att utbilda personalen och att få uppföljningsplaner för de personer som kan visa sig ha adhd. Det är nog aktuellt att börja titta på det nu. 25 procent av de intagna har visat sig ha någon form av diagnos. Inom den normala befolkningen är det 3-5 procent. Det kan vara så att sjukdomsbilden har bidragit till att man hamnat i kriminalitet. Det innebär inte automatiskt att man hamnar i kriminalitet, men det bidrar till det. Det finns anledning att titta på det och följa det program som just har startats i Norrtälje. Från alliansens sida anser vi att utbildningen av personal är oerhört viktig. Regeringen har aviserat att man vill se över Kriminalvårdens behov av utbildning av personal. Det är en förutsättning för att programverksamheten och den andra verksamheten ska fungera. Det går aldrig att komma ifrån att det även måste finnas en motivation för den klient som ska få behandling. Det är viktigt, som jag nämnde tidigare, att få en strukturerad verksamhet. Strukturen handlar även om att kunna sköta sig på anstalten. Här vill vi från alliansens sida verkligen betona att när det gäller krav som villkorlig frigivning ska det vara lönsamt att sköta sig under verkställighetstiden. Man ska delta i verksamhet, hålla sig borta från missbruk och sköta permissionerna. Frågan om rymning har diskuterats och nämnts. Antalet rymningar har förvisso minskat, och det var viktigt att de gjorde det. Ett tag var det alldeles för många rymningar under den förra regeringen. Det vidtogs i och för sig åtgärder. Vi konstaterar från utskottets sida att i många länder är rymning och avvikelse från anstaltsvistelse en straffbar handling. Nu är Kriminalvårdskommitténs betänkande under beredning. Vi vill därför inte föregå det arbetet. Men vi konstaterar från utskottet att en rymning ska leda till en åtgärd som är tillräckligt ingripande. Fru talman! Jag konstaterar återigen att det finns en stor samstämmighet. Det är Vänsterpartiet som skiljer ut sig. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har skrivit reservationer. Det är inte mer skarpt i dem än att de skulle kunna vara delar av utskottsmajoritetens uppfattning. Men man är väl tvungen ha någon form av reservation. Det parti som i dag skiljer ut sig är Vänsterpartiet, som talar om halvtidsfrigivning, slappare kontroller när det gäller narkotika och fångarnas mötesfrihet. (Applåder) I detta anförande instämde Ulrika Karlsson i Uppsala (m).

Fru talman! Som min namne Krister sade finns det en samstämmighet. Det är sant att vi är relativt överens i många frågor. Men det kommer att krävas ökade resurser. Frågan är hur man från den borgerliga majoriteten kommer att hantera detta. Om jag inte missade tyckte jag att du inte nämnde särskilt mycket om platsbehovet inom kriminalvården. Vi vet att målsättningen är att det ska finnas 20 000 poliser år 2010. Det innebär en ökning av antalet poliser med ca 2 300. Att detta får konsekvenser även för kriminalvården kan vem som helst räkna ut. Antalet personuppklarade brott per polis har varit stabilt om man tittar på åren 1995-2005. I genomsnitt talar man om cirka elva personuppklarade brott per polis oavsett hur många poliser som varit anställda. Anta att ökningen av antalet poliser fram till år 2010 blir 2 300 och att elva brott klaras upp per polis. Det innebär över 25 000 fler uppklarade brott. Detta har man inte tagit hänsyn till från Kriminalvården när man tittar i sin framtidsplanering och talar om ett behov av över 2 000 platser fram till år 2011. Frågan till Krister är egentligen: Hur tänker man i dessa frågor från den borgerliga majoriteten? Anser du, Krister, att man inom Kriminalvården kommer att klara detta utan ökade resurser?

Fru talman! Det är tacksamt att min namne Christer Adelsbo är nöjd med den satsning på fler poliser som den nya regeringen har gjort. Det kommer naturligtvis att få konsekvenser. Det gäller inte bara Kriminalvården utan också rättsväsendet i stort. Det är någonting som är en utmaning för den nya regeringen under mandatperioden. Det är saker som måste lösas. Men det finns också saker inom Kriminalvården som måste lösas förutom att bara bygga ut anstaltsplatser. Vi har diskuterat de individuella verkställighetsplanerna och den låga måluppfyllelsen. Det är en del av arbetet. Det är en väldigt viktig del av arbetet att se till att människor inte kommer tillbaka som återfallsförbrytare. Det är väldigt viktigt att programverksamheten fungerar och följs upp. Det måste finnas en planering gentemot de olika verken totalt sett som är samstämmig och som innebär att regeringen kan lägga fram budgetunderlag som också kan fungera i praktiken.

Fru talman! Jag fick inte riktigt svar på frågan. Jag roade mig med att titta lite grann hur man sade i de här frågorna förra perioden. En moderat företrädare sade så här förra perioden: Kriminalvården håller visserligen på att bygga ut antalet platser. Men det räcker inte. Vi ska ha en kriminalvård värd namnet. Det heter ju kriminalvård. Vi måste lösa platsbristen, sade denna ledamot. Så lät det för drygt ett år sedan. Frågan är givetvis hur det låter i dag. Vi kunde lätt se att det i budgeten för år 2007 inte fanns med några ökade resurser för att kunna titta lite framåt. Vårpropositionen kommer nu den 16 april. Frågan är, Krister: Tror du att man kan klara av den här situationen utan ökade resurser?

Fru talman! Vi har i den här kammaren debatterat och konstaterat att vi gör en historiskt stor satsning på rättsväsendet. Det finns ingen annan regering som tidigare har lagt så mycket budgetresurser på det. Det finns inga ambitioner för regeringen att minska det åtagandet. Det är betydligt mer än vad den förra regeringen satsade. Det är ohållbart med överbeläggningar. Man måste naturligtvis lösa platsbristen. Självklart ska det vara en kriminalvård värd namnet. Det är uppenbarligen därför vi är så samstämmiga och överens om den här regeringens politik när det gäller innehåll i kriminalvården. Det är viktigt att se över antalet platser. Men jag tror att vare sig Christer Adelsbo eller jag ska stå här i riksdagen och tala om exakt hur många platser som ska byggas exakt vilket år. Det krävs att vi får de underlagen från Kriminalvården och att regeringen får möjlighet att behandla det på ett planerat och bra sätt.

Fru talman! Jag blev lite bekymrad över att man kan slänga sig så lätt med ord och säger att Vänsterpartiet skiljer ut sig. Vänsterpartiet vill ha slappare kontroller, är lite flummiga när det gäller halvtidsfrigivning, sades det lite spydigt mot slutet, och så talas det om fångarnas mötesfrihet. Det gjorde att jag inte kunde låta bli att gå upp i debatten. När det gäller frågan om slappare kontroller har vi varit helt överens genom åren. Vänsterpartiet har tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet ökat satsningar för att bekämpa narkotika inne på anstalt. Det vi pekar på i vår motion är att det är viktigt att man ser till hur man använder de resurser som nu tillförs Kriminalvården. Vi har sett att väldigt mycket av resurserna har lagts just på kontroll av införsel, urinprov och att ha kontroller. Däremot har vi fått många tydliga signaler, som vi har kunnat läsa i Kriminalvårdens årsrapporter, att man inte har kunnat erbjuda så många intagna behandling mot narkotikamissbruket. Man har inte haft tillräckligt antal platser. Man har inte haft tillräckligt med resurser för att ha narkotikafria avdelningar. Även de som vill sluta och som är motiverade har inte fått en möjlighet till det. Vi i Vänsterpartiet ställer då frågan: Använder man resurserna på rätt sätt när det gäller förhållandet mellan kontroller och möjligheter till behandlingsinsatser? Det måste ändå vara något slags vits med när man har kontroller och konstaterar att intagna har narkotika. Man måste också kunna säga till de intagna som vill ha behandling och hjälp: Självklart ska vi nu se till att du kommer in på ett behandlingshem. Men när resurserna inte finns behöver man titta på avvägningen. Det är vad du Krister så enkelt talade om när du sade: Ni vill ha slappare kontroller. Det var en mycket dålig beskrivning av vad vi egentligen säger inom Vänsterpartiet. Där borde vi vara överens.

Fru talman! Jag hoppas att vi ska kunna vara överens. Jag har framför mig här ett papper med oavslutade utredningar som jag i och för sig hade tänkt använda med en annan debattör. De är bra många. Skrivbordslådorna på departementen var fyllda med sådant som inte är avslutat. Man kan fundera på varför den förra regeringen inte gjorde mer. Jag börjar tro att det kanske inte var så enigt bland de tidigare regeringspartierna. Det som får mig att tro det är det sätt som Vänsterpartiet skiljer ut sig på i reservationerna gentemot de andra partierna. Det har med narkotikan att göra. Ni skriver: Kontrollåtgärderna ligger redan på en tillräckligt hög nivå. Så står det i er reservation. Vi är överens om att det måste finnas behandlingar, men vi tycker att det är fel att göra som Vänsterpartiet och föra en antingen-eller-diskussion. Vi behöver ju ha kontrollåtgärder för att få stopp på flödet av narkotika. Annars finns det ingen möjlighet att få bra programverksamhet och bra behandling. Det ena förutsätter det andra. Vi tror inte på halvtidsfrigivning. Man slänger sig med ord och säger att all forskning tyder på det ena och det andra. Men man har inga referenser. Det är att slänga sig med ord. Slutsatsen från Vänsterpartiet är uppenbarligen att långa straff ska man inte ha. De ska vara så korta som möjligt, och därför ska vi halvera dem. Vi ska släppa ut brottslingarna, naturligtvis med risk för att få en ökad vålds- och brottsvåg, vilket hände förra gången vi införde det. Jag ställer mig frågande inför Alice Åström. På vilket sätt blir en narkoman fri från narkotika genom att släppas ut i samhället igen utan att ha fått en behandling och utan att ha fått vara i en narkotikafri miljö?

Fru talman! Nu kan vi gå in på det här med halvtidsfrigivning. Krister Hammarbergh pratar om en ökad våldsvåg förra gången vi prövade det. Vi hade halvtidsfrigivning i Sverige under många år - jag har ingen aning om hur många. Däremot blev det en förändring från halvtidsfrigivning till tre fjärdedelsfrigivning tidigare. Innan dess var även Moderaterna med på diskussionen om att vi hade halvtidsfrigivning. Sedan kom diskussionen om att man vill skärpa straffen. Nu gäller det forskning. Jag borde ha tagit med mig en lång referenslista. Jag kan gärna ta fram den, och jag kan även skicka rapporter - både internationella och från forskning som görs i Sverige. De visar att det inte finns någon koppling mellan längre straff och minskad kriminalitet, ökad möjlighet till återanpassning eller minskad möjlighet till återanpassning. Det handlar givetvis om innehållet och om vad man gör inom frivården när man har halvtidsfrigivning och så vidare. Jag är lite förundrad över att det verkar vara så enkelt. Halvtidsfrigivning är tydligen flumpolitik, ökad våldsvåg och att inte bry sig om brottsligheten. Men tre fjärdedelsfrigivning är exakt; då är man visst precis rätt ute! Då har vi hittat rätt straffgräns, men vi ska skifta det på några brott. Jag tycker att det är bra att vi kan föra en debatt. Jag tycker att det är bra att vi inte tycker helt lika. Men jag tycker att man skulle kunna ha någon respekt i stället för att säga att vi tycker att det är helt okej med en ökad våldsvåg och att vi är lite flummiga. När det gäller fångarnas mötesfrihet, fru talman, vill jag bara säga att om man läser på s. 32 ser man att även utskottet säger att det egentligen bara är vid särskilda tillfällen som man ska begränsa möjligheten till föreningsfrihet. Det är vad vi är skyldiga att göra enligt internationell lag. Problemet i dag är att det här är det generella. Det har inte blivit ett undantag. Det är det som vi pekar på som ett problem, för då bryter vi mot internationella konventioner.

Fru talman! Mötesfriheten handlar egentligen om olika möjligheter att ha förtroenderåd. Jag tycker att Vänsterpartiet mycket väl hade kunnat nöja sig med majoritetstexten. Likafullt har ni skrivit en reservation där det hela går ut på att det inte räcker med att fångarna får vända sig till avdelningsledningen, utan alla fångar ska ha rättighet att vända sig till anstaltsledningen. Detta skulle då vara en mänsklig rättighet. Vi tror snarare att det är just på avdelningarna som de goda kontakterna och de goda relationerna ska odlas. Vänsterpartiet skiljer sig åt gentemot de andra partierna, återigen. Låt oss backa till halvtidsfrigivningen, för jag tycker att det här är så fascinerande. Slutsatsen är alltså att om man kortar straffen kommer inte brottsligheten att öka. Så säger Vänsterpartiet. Vi hävdar motsatsen. Vi såg en initial brottsökning förra gången halvtidsfrigivningen infördes. Man släppte ut många samtidigt. Om man fortsätter med Alice Åströms slutsats innebär den att kortare straff rimligen skulle leda till en lägre brottslighet. När kommer ni då att dra slutsatsen att inga straff är lösningen? Likaväl som att man ställer frågan till mig om var den optimala gränsen ligger kan jag fråga var den optimala gränsen ligger för Vänsterpartiet. Jag tycker att åsikten och slutsatsen från Vänsterpartiet att brottsligheten inte skulle öka eller att den rent av skulle minska är felaktig. Vi kan ha skilda uppfattningar, men ni är fel ute när det gäller halvtidsfrigivningen. Jag skulle inte vilja kalla det för liberal flumpolitik, som Alice Åström själv benämnde det. Men det går inte att komma ifrån att vi anser det vara en något slapp hållning.

Fru talman! Utskottets betänkande avser kriminalvårdsfrågor. Titeln ger en klar fingervisning om inriktningen - vård av personer som har dömts för någon form av kriminell handling. Både som enskild person och som centerpartist står jag för alla människors lika rätt och värde. Det gäller även människor som har dömts för brott, oavsett vad man tycker om den specifika brottshandlingen. I mitt inlägg kommer jag främst att hålla mig till det som är min hjärtefråga - narkotikan. Kriminalvården ska på alla områden arbeta för att den enskilde individen ska kunna komma tillbaka till ett liv utanför fängelset bättre rustad att möta vardagen utan att begå nya brott. För att detta ska ske är det av största vikt att man redan från början tillsammans med den dömde gör upp en plan för vistelsen med en utslussning inlagd i planeringen. Det är av största vikt att den dömde är insatt i och beredd att arbeta med den individuellt framtagna planen. Alla ska vara överens om de krav som ställs. Det gäller båda parter - anstalten och individen. Brott mot överenskommelsen ska ge en omedelbar reaktion från anstaltens sida. Oavsett partitillhörighet har vi en gemensam målsättning om ett narkotikafritt Sverige. Det är därför helt i linje med detta mål att våra kriminalvårdsanstalter ska vara drogfria. Rehabilitering från missbruk ska ha hög prioritet under vistelsen på anstalten. Nolltolerans för narkotika måste gälla på alla anstalter. Vid val av placering ska hänsyn tas till om det förekommer missbruk eller ej hos den dömde. Man ska undvika att blanda icke-missbrukare och missbrukare på samma avdelningar. Under vistelse på anstalt finns den största chansen för den enskilde individen att bryta sitt livsmönster. Det gäller också möjligheten att bli drogfri. Där kan motiverings- och behandlingsinsatser ske utan negativ influens från gamla knarkarkompisar och langare. Det är ett tillfälle som inte får kastas bort vare sig av individen eller samhället. Visst är målsättningen att våra kriminalvårdsanstalter ska vara drogfria. Men så är tyvärr inte fallet. Särskild inpasseringskontroll är därför nödvändig på alla anstalter. Intagna måste alltid var beredda att lämna urinprov. Missbrukaren ska ha helt klart för sig att nolltolerans gäller. Man måste delta i någon form av behandling eller rehabilitering med målet att bli drogfri. Några substitutbehandlingar ska enligt min mening inte förekomma inom kriminalvården om missbrukarvården ska vara trovärdig. Kriminalvården har som grundläggande skyldighet att se till att brottslig verksamhet såsom narkotikamissbruk inte fortgår under verkställigheten. Detta ligger i Kriminalvårdens uppdrag. Narkotikamissbrukarvården ska fokusera på ökade motivations- och behandlingsinsatser, och planerade insatser får inte bara bli fina ord på ett papper utan verkligen genomföras. Allt annat är ett misslyckande, inte bara för den enskilde individen utan även för kriminalvården. Dessvärre har det visat sig att flera grova våldsförbrytare är personer med så kallad dubbeldiagnos. Detta är ett område som inte fått tillräcklig uppmärksamhet och därmed inte utretts tillfredsställande. Kriminalvården måste ta sitt ansvar för dessa individer, inte bara för deras egen skull utan också för att förhindra att grova våldsbrott av personer med dubbeldiagnos begås. Här måste ske en förändring snarast så att dessa kan ges en adekvat behandling. Det nu aktuella betänkandet behandlar inte den problematiken, och det är en brist. Men jag hoppas att det kommer att finnas med i det fortsatta utrednings- och behandlingsarbetet. I planeringen för den enskilde är det viktigt att klargöra olika faktorer som kan ha bidragit till ett kriminellt beteende, till exempel utanförskap, mobbning, svårigheter att lära sig läsa och räkna och bokstavsdiagnoser, och beakta vad som framkommit i verkställighetsplanen för att tillgodose detta och minska risken för återfall i brott. Många har ett behov av grundläggande utbildning, och andra behöver kanske bättra på sina grundkunskaper eller få en yrkesutbildning. Utbildning och kunskapsinhämtning är en viktig motivationshöjande faktor i målsättningen att skapa goda förutsättningar för den intagne till en laglig försörjning efter frigivningen. Verkställighetsplanen ska kartlägga risker, behov och andra förutsättningar som har betydelse för innehållet i verkställigheten och även innehålla förslag på säkerhetskrav. Dessa får dock inte bli av den arten att de förhindrar den intagne från att bibehålla en så normal kontakt som möjligt med sin familj. Här måste särskild hänsyn tas till om den intagne har små barn. Det har mycket stor betydelse för återanpassningen till livet efter avtjänat straff och för hur det blir för den intagne. Här har alltså utslussningsperioden en speciellt stor betydelse. Samarbetet mellan anstalten och exempelvis socialtjänst och arbetsförmedling är viktigt. De samordnade insatserna från anstalterna och det civila samhället utanför, både under avtjänandetiden och speciellt under utslussningsperioden, som finns med i betänkande är en god väg i detta avseende. Betänkandet visar också på en tydlig ambition att uppfylla de krav som jag anser ska finnas på återanpassning av fängelsedömda för att de ska uppnå ett fungerande lagligt liv i frihet. Om insatserna är tillräckliga måste naturligtvis utvärderas framöver. Fru talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet i sin helhet och avslag på samtliga motioner.

Fru talman! Jag vill börja med att instämma i det som mina vältaliga kolleger inom alliansen har tagit upp. För att inte upprepa alltför mycket ska jag fatta mig ganska kort. Man kan konstatera att det har kommit ett flertal mycket intressanta och bra motioner i ämnet och att många av dessa områden har tagits upp i Kriminalvårdskommitténs betänkande. Endast delar av detta betänkande föranledde någon åtgärd från den förra regeringens sida under den föregående valperioden. Därför kvarstår stora och viktiga delar att behandla. Dessa delar bereds för närvarande inom Justitiedepartementet. Även om det är lätt att sympatisera med många motioner bör vi inte gå händelserna i förväg utan invänta beredningen. Jag vill dock här och nu ta upp några punkter som berör mig och Folkpartiet liberalerna lite extra. Kriminalvårdens viktigaste uppgift är att se till att färre återfaller i brott. I kampen mot brottsligheten måste kriminalvården prioriteras. Samtidigt står kriminalvården inför allt större utmaningar med fler intagna och fler intagna med psykiska problem, gäng av tungt belastade långtidsdömda och narkotikamissbrukare. Ett stort antal intagna inom kriminalvården har neuropsykiatriska funktionshinder såsom adhd och damp. Kriminalvården har en liten beredskap för att behandla dessa personer. Många av dem har redan under barndomen haft denna typ av funktionshinder men inte fått någon hjälp. Förebyggande åtgärder är nyckeln till ökad trygghet både för barnen själva och för samhället i stort. Därför vill vi i alliansen satsa på kombinerade insatser för barnen och föräldrarna i samverkan med förskolan, skolan samt barn- och ungdomspsykiatrin. Det blir alltså möjligt med kontinuerliga åtgärder i barnets vardagliga miljö. Det behövs satsningar på barn- och ungdomspsykiatrin och åtgärds- och vårdprogram för aggressiva eller självdestruktiva barn och ungdomar samt för dem som behöver särskilt stöd i skolan på grund av neuropsykiatriska problem såsom damp och adhd eller andra riskfaktorer för kriminell utveckling. Vidare vill vi poängtera vikten av behandling för psykiskt sjuka, missbrukare eller sexualförbrytare. Det ska vara en grundsten inom kriminalvården. En avsaknad av behandling kan leda till att den intagne begår nya brott eller kanske grövre brott efter genomförd strafftid. Det är med glädje jag kan notera att det avsatts särskilda medel i budgeten för att förstärka behandlingen av sexualbrottsdömda män som dömts för våld i nära relationer, men visst ska det göras mer även för andra grupper. Vi i alliansen vill framhålla arbetslinjen även inom kriminalvården. Sysselsättningen kan bestå av arbete, studier, deltagande i behandling eller annan organiserad verksamhet. För många intagna är anstaltstiden ett bra tillfälle att reparera skador av otillräcklig eller misslyckad skolgång. Verksamheter som utbildning och arbete, om de är rätt utformade, kan öka de intagnas möjligheter till en meningsfull sysselsättning och en bra anpassning till vardagen. Det gäller inte minst dem med läs- och skrivsvårigheter. Vidare vill jag poängtera det arbete som görs för att få våra anstalter drogfria. Antalet narkotikahundar har ökat och därmed också beslagen av narkotika. Men det viktigaste arbetet för narkotikafria anstalter är ändå att finna incitament så att den intagne själv finner motivation att bryta sitt beroende och att det finns adekvata och fungerande behandlingar för dem som söker vård. Vi i Folkpartiet har tidigare verkat för att rymningar ska kriminaliseras, och som tidigare nämndes är det så i ett flertal länder såsom Norge, Danmark och Finland. Vi inser att en kriminalisering också medför komplikationer. Det kan kanske räcka med att det införs sanktioner i det föreslagna förmånssystemet, men det är viktigt att det blir kännbara sanktioner. Visst finns det många frågor kvar att ta itu med, bland annat det hårdnande klimatet för de anställda inom kriminalvården, det utökade samarbetet som måste till mellan kriminalvården och polisen, det faktum att det finns övervakningskameror i nästan varenda Icabutik men inte på isoleringsavdelningen på Hall och den kanske viktigaste frågan av alla, nämligen hur vi på bästa möjliga sätt ska kunna arbeta förebyggande för att undvika de personliga tragedier som varje brott innebär. Kort sagt har den nya regeringen mycket att ta itu med. Arbetet har bara börjat.

Fru talman! Vi hade nyligen en ungdomsriksdag här i riksdagshuset. Jag hade förmånen att vara ordförande i ett av utskotten som behandlade förslag om hårdare straff. Det var många ungdomar som hade motionerat just om det ämnet. När vi samtalade framkom det att det var deras åsikt att om bara fängelserna var tillräckligt avskräckande skulle det begås betydligt färre brott. När jag frågade om någon hade besökt ett fängelse visade det sig att ingen hade gjort det. Jag tror inte att de här ungdomarna är unika, men jag är inte heller säker på att de har rätt i sin analys. Själva frihetsberövandet är ett hårt straff i sig. Men jag håller med dem om att hur klimatet i fängelset är och hur verksamheten utformas får betydelse för om det kriminella beteendet påverkas. Det är när straffet avtjänats och de intagna ska ut i samhället igen som det visar sig om fängelsevistelsen gett det resultat som jag tror att vi alla hoppas på. Tyvärr visar statistiken att en alltför hög procent återfaller i brott inom tre år efter frigivningen, och det är inget bra betyg. Men det är inte bara kriminalvården som kan lastas för det utan också politikerna och samhället i stort. Varje brottsling har en gång varit ett barn, och det har knappast fötts med kriminella gener. Föräldrarna är samhällets viktigaste brottsförebyggande resurs, skrev en statlig utredning för några år sedan. Därför är familjepolitiken men självfallet också skolpolitik och socialpolitik viktiga delar av det brottsförebyggande arbetet. Det tycker jag borde vara en tankeställare för dem som har haft makten att utforma politiken på de här områdena under decennium efter decennium. Nu måste vi i den nya majoriteten se till att ge föräldrarna det stöd, den uppmuntran och det handlingsutrymme de behöver för att klara sin viktiga roll. Vi måste föra en skolpolitik som leder till att många fler elever lyckas fullfölja sina studier och får både kunskaper och positiva värderingar med sig ut i livet. Vi måste också på ett helt annat sätt än i dag ta till vara den ideella sektorns hela kapacitet, både inom kriminalvården och ute i samhället. Det är förutsättningarna för att vi på sikt ska lyckas minska antalet brott och därmed antalet brottsoffer. Om vi inte lyckas kommer vi att tvingas att fortsätta utöka rättsväsendets resurser och bygga fler fängelseplatser i all oändlighet. Fru talman! Som några redan har nämnt har vi en ny kriminalvårdslag som gäller från den 1 januari i år. En kommitté arbetade jättelänge med att lägga fram förslag. Sedan tog det ytterligare ett år innan Socialdemokraterna lade fram propositionen som utgick från kommitténs förslag. Ändå blev det, tycker jag, en halvmesyr eftersom Socialdemokraterna bara tog med en mindre del av kommitténs förslag och missade en del väldigt viktiga, till exempel det som handlade om att den intagnas motivation och egna ansvarstaganden skulle tas till vara genom att man skulle införa ett förmånssystem. Om den individuella verkställighetsplanen sköttes skulle den intagna få en förhöjd nivå i förmånssystemet. Om han eller hon misskötte sig skulle nivån i stället sänkas, alltså ett system med både morot och piska. Tanken var att det skulle kopplas till ett mer konsekvent utslussningssystem för att förbättra den intagnas möjlighet att återanpassas i samhället. Man avstod just från idén med förmånssystem. Det tror jag för min del kommer att leda till att varken verkställighetsplaner eller det nya utslussningssystemet kommer att fungera så bra som det var tänkt. Nu hör jag att Christer Adelsbo står och säger att vi måste införa det här förmånssystemet. Det bådar ju gott inför framtiden. Men varför kom det inte i propositionen? Det kan man fråga sig. Det är också många andra delar av kommitténs förslag som saknas i den nya kriminalvårdslagen. Det är därför som vi i det här betänkandet hela tiden tvingas hänvisa till att det pågår en beredning i Justitiedepartementet. Vi måste faktiskt göra en egen beredning innan vi kan lägga fram nya förslag. Det är inte så som Alice Åström påstår att man bara kan ta upp det som redan finns där. En ny regering måste ju gå igenom det ordentligt och göra egna förslag. Men det är väldligt trist att det ska behöva ta så här lång tid att genomföra ganska självklara förändringar som dessutom de allra flesta tycks vara överens om borde komma till. Det kan jag tycka. För det är viktigt med en tydlig lagstiftning på flera områden även om det pågår projekt som är positiva. Lagstiftningen medför ju att alla får del av det som man behöver få inom kriminalvården. Jag har några exempel. Det gäller utbudet av arbete och studier. Kommittén säger väldigt tydligt att det måste förbättras. Grundskoleutbildning är absolut det lägsta kravet. Man säger att situationen för intagna kvinnor måste förbättras. Självklart, verksamheten är ju utformad för män i dag. Kvinnor har en mycket större problematik än män när de kommer in på en anstalt. Det är självklart att det här behöver förändras. Det pågår något projekt i liten skala någonstans, men de flesta kvinnor får vara intagna på mäns villkor fortfarande. Det kan vi naturligtvis inte acceptera. Permissionsbestämmelserna är ett annat område. De skulle tydliggöras och kopplas till hur verkställighetsplanen sköts. Utbildningskraven för anstaltspersonalen skulle också förbättras och anpassas till de nya system som införs. Allt det här fanns med, men det finns inte med i den nya lagen. Nu måste vi i alliansen driva på så att flera av de här förslagen blir verklighet så att det inte tar lika lång tid för oss att komma till skott som för den gamla regeringen. Det vore ju fruktansvärt. Att Socialdemokraterna nu reserverar sig på just några av de här punkterna är på ett sätt pikant, men man får se det positivt som ett gott tecken inför kommande förslag som kommer att läggas fram. Fru talman! Jag ska sluta med att det pågår ett viktigt utvecklingsarbete på många områden. Krister Hammarbergh var inne på några av dem redan. Den särskilda narkotikasatsningen får vi ge kredit till den förra regeringen för att man införde. Den fortsätter. Vi har slagit fast att 50 miljoner ska avsättas till just det ändamålet. Det är självklart en förutsättning att anstalterna är drogfria om de intagna ska lyckas, få en chans att komma ut på andra sidan och ha slutat med sitt missbruk. Därför behövs satsningen på både ökad kontroll och bättre behandling och program. I det här sammanhanget är den höga beläggningen ett väldigt stort problem. Den innebär till exempel att en motivationsplats som är avsedd för en som verkligen är motiverad att sluta med sitt missbruk måste tas i bruk av någon helt annan person för att man inte har plats. Det är bara ett exempel på vad överbeläggningen ställer till med. Vi måste självklart komma till rätta med den. Ytterligare 50 miljoner satsas på att utveckla våldsbrotts- och sexualbrottsrelaterade program. Det har låtit som att vi är väldigt överens om att det behövs. Det behöver påskyndas. En period av inlåsning av en gärningsman som har begått till exempel misshandel mot en kvinna och att han sedan kommer ut utan behandling kan leda till en ännu värre situation för kvinnan än det var innan. Därför är det väldigt viktigt med uppdraget i regeringens regleringsbrev till Kriminalvården att de ska visa vilka åtgärder de har vidtagit för de här pengarna och vilka effekter det har fått. Det blir väldigt viktigt för oss att följa upp framöver. Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. I detta anförande instämde Helena Bouveng, Hillevi Engström och Inge Garstedt (alla m) samt Mildred Thulin (c).

Fru talman! Jag kan konstatera att inte heller Inger tar upp något om problematiken med platser inom kriminalvården. En del av innehållet i den nya regeringsförklaringen handlar ju om det ökade antalet poliser, som jag nämnde tidigare, med 20 000 poliser och så vidare. Man pratar också om skärpta och strängare straff. Man måste förstå att detta har ett direkt samband med behovet av platser. Om den genomsnittliga strafftiden ökar med en vecka motsvarar det ett ökat behov av ca 200 platser. Om antalet poliser ökar med 20 000, som jag sade, innebär det ca 25 000 fler uppklarade brott. När det gäller antalet inkomna brottmål har det en uppåtgående trend med en ökning av 7 800 mål för perioden 2001-2006. Domstolsverket gör en bedömning att denna utveckling kommer att fortsätta. För perioden 2007-2009 beräknas antalet inkomna brottsfall öka med ca 13 500. Ca 25 procent av målen leder till fängelsedom. Detta får ju stora konsekvenser, givetvis. Frågan till dig Inger är: Kommer man från den borgerliga majoriteten att ta hänsyn till detta i samband med sin resurstilldelning?

Fru talman! Jag tycker att Christer kunde ha lyssnat lite bättre på mitt anförande. Jag tog faktiskt upp överbeläggningen som ett väldigt stort problem. Jag tycker också att du gör en väldligt förenklad analys. Om vi tillför fler poliser - som vi har sagt vill vi att de ska finnas ute på gator och torg - är inte det självklart att det leder till fler brott. Det kan faktiskt leda till färre brott i stället. Det är ju vad vi hoppas på, att en synlig polis som förebygger brott kan leda till färre. Vi får se vem av oss som har rätt där. När det gäller utredningen om höjda straff ska den faktiskt också utreda om man i vissa fall ska ge lägre straff. Vi vill att proportionerna ska vara tydliga mellan grova våldsbrott och enklare brott. Det vet vi inte heller något om vad det kommer att kräva i antalet platser på fängelser. Det som är viktigt just nu, och det har du helt rätt i, är att vi kommer till rätta med överbeläggningen, för det är inte bara fråga om själva platserna. Det är också fråga om det jag var inne på, vad det leder till när det gäller motivationen för att genomgå behandlingar. Det leder också till spänningar mellan de intagna och gentemot personalen. Visst är det ett viktigt problem, och vi kommer att fortsätta att anslå pengar så att det i det här läget går att bygga ut fler platser. Vi kommer också att arbeta mer förebyggande, som jag nämnde, inom familjepolitik, skolpolitik och socialpolitik.

Fru talman! Prata om att förenkla, Inger. När du pratar om dessa bitar kan du mena att det verkligen inte har någon betydelse? Den bedömningen delas inte av särskilt många. Din borgerliga kollega Krister Hammarbergh pratade om satsningar på rättsväsendet. Det är delvis sant. Men problemet är att pengarna satsas på ett något felaktigt sätt. Det går inte att satsa på polisverksamheten utan att ta hänsyn till att det även får konsekvenser för nästa led för kriminalvården. Det är bara att konstatera att när det gäller satsningarna på kriminalvården för 2007 satsade både s, v och mp mer än vad den borgerliga majoriteten gjorde. Anser du, Inger, att man från den borgerliga majoriteten har satsat tillräckligt med resurser på kriminalvården? Anser du, Inger, att de satsade resurserna räcker så att kriminalvården ska klara det framtida behovet av utbyggnad av platser som kriminalvården behöver?

Fru talman! Den bedömning vi gör delas inte av Socialdemokraterna. Det är väl i de kretsarna du rör dig, antar jag. Men det finns många andra som delar vår bedömning, och vi får se vem som får rätt. Jag hävdar att flera poliser på gator och torg också verkar förebyggande och inte självklart leder till att flera kommer att dömas. Vi har ändå sett problemet, och vi vill förebygga genom att satsa på hela rättsväsendet. Det är inte så att vi bara föreslår fler poliser, utan vi föreslår också förstärkta resurser inom de andra delarna av rättsväsendet. När det gäller kriminalvården tror jag att vi kommer att behöva satsa mer. Det är bara att lyssna på Kriminalvårdens generaldirektör, som pratar om att det behövs ytterligare 2 miljarder. Jag vet inte om den siffran är exakt rätt, men som det ser ut i dag med den brottslighet vi har och med de straff som faktiskt ska avtjänas kommer vi att behöva tillföra ännu mer resurser så att kriminalvården kan bygga ut antalet platser. Jag hoppas att vi ska kunna vända trenden, till skillnad från Socialdemokraterna och den gamla majoriteten, som aldrig har lyckats göra det. Det har bara varit en uppåtgående trend. Det beror mycket på vilken politik som har förts i andra delar av rättsväsendet.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag instämmer i mycket av det Inger Davidson sade i sitt anförande. Det gäller framför allt synen på att de som i dag finns på anstalter tidigare har varit barn. Vi kan se att vi har misslyckats på många olika sätt. Vi är kanske inte överens när det gäller familjepolitiken, men vi är överens om just vikten av att se att våra misslyckanden när det gäller våra barn får konsekvenser för dem även i vuxen ålder. Det är livsödet för många av dem som sitter på anstalter. Har vi det som grund kan vi utforma en bra kriminalpolitik. Eftersom Inger Davidson sade att det inte är så lätt som Alice Åström sade att bara plocka upp förslagen måste jag ställa en fråga. Från det att utredningen om den nya kriminalvårdslagen tillsattes gick det knappt ett år innan det lades fram ett delförslag till riksdagen angående vissa delar av kriminalvården. Förslaget hade varit ute på remiss. Efter att utredningen var klar gick den ut på remiss, och därefter skedde en beredning. Sedan lade man fram ett delförslag. Det gjordes på ett år - både remisstid och beredning. Nu har det gått sju månader, och om man är så säker inom alliansen på hur man vill göra med de andra delarna kan vi uppenbarligen förvänta oss att det kommer något snart på området. Kommer det inom en snar framtid, Inger Davidson, att läggas fram ytterligare delar av utredningen för riksdagen?

Fru talman! Jag håller med om att det är bra att vi är överens om vissa grundelement och analyser. Men det är åtgärderna som är viktiga. Där går vi vitt isär när det gäller inte minst familjepolitiken men också skolpolitiken, som jag tror är så avgörande för också det brottsförebyggande arbetet. Jag kan inte svara på när förslagen kommer att läggas fram. Det är departementen som förbereder dem. Men man måste ha förståelse för det jag sade, nämligen att en ny regering ändå vill sätta sin prägel på förslagen genom att kanske tillföra en del nya förslag som inte fanns med i betänkandet eller utforma dem på ett annorlunda sätt. Jag kan bara lova Alice Åström att jag och många med mig kommer att driva på våra företrädare i departementet för att få fram fler förslag. Vi tycker att de är otroligt viktiga, och vi saknar dem.

Fru talman! Då vill jag ändå lyfta upp en fundering om förmånssystemet. Jag vet att det införs på försök på några anstalter. Man ser problemet inom kriminalvården just utifrån aspekten att det här måste ske en individuell prövning. Vi vet att människor med psykiska problem - bokstavskombinationer - och med andra former av sociala handikapp inte har lika stora möjligheter att följa ett regelverk som andra kan ha. Här skiljer det sig mycket mellan individer vilket regelverk som ska tillämpas och vilka nivåer på kraven som ska ställas på enskilda individer att uppnå. Jag vill lyfta in problemet, och jag hoppas att det här tas med. Jag håller med om att ett förmånssystem med morot och piska samt med enkla och tydliga regler uppåt och nedåt låter bra. Men med det klientel som finns ser jag att det måste vara ett individanpassat regelverk. Det kommer att ställa oerhört höga krav på den personal som ska handskas med denna fråga. Det gäller att göra en bedömning om rätt nivå och upprätthålla ett system där det inte blir en situation på anstalten där det ständigt ska debatteras om varför den ska göra det och någon annan har uppfyllt detta men ändå bli bestraffad. Det här är inget enkelt system att skapa, få det rättssäkert och se till att det inte drabbar de svagare individerna på ett sätt som vi egentligen inte vill. Vi är överens om det. Jag vill att man tar med sig den biten. Till detta vill jag koppla vår reservation om att skapa en kriminalvårdsutbildning. Det framgår i debatten att vi vill att de ska klara att uppnå mycket, men de har ingen hög utbildning för det.

Fru talman! Jag kände mig förflyttad till skolan när du beskrev hur det skulle kunna bli med rättvisetänkande och så vidare. Visst kan sådana problem uppstå. Men det är viktigt med de individuella verkställighetsplanerna. Om det är en individuell verkställighetsplan ska en person med adhd bedömas utifrån det. Det gäller även psykisk störning eller vad det nu kan vara. Utifrån det ska kraven i förmånssystemet sättas. Så måste det vara om det ska få någon effekt. Vi kan inte ställa samma krav på alla. Det är ingen rättvisa. Vi måste utgå från individen. Mehmet Kaplan var också inne på hur viktigt det är med utbildningen så att det blir ett rättssäkert system. Det här fordrar ganska hög kompetens. Jag är helt inne på det. Jag funderar på att det så småningom behövs en professionsutbildning. Här har Verva gjort denna utredning som vi så småningom får följa upp. Vi är helt inne på samma linje. Det ska vara en bättre utbildning så att det blir ett rättssäkert system och individuella planer följda av förmånssystemet med både morot och piska. Då tror jag att man kan komma mycket längre än i dag.