Kulturmiljövård

Fru talman! Vi ska nu debattera kulturmiljövård. Det är det nionde betänkandet från kulturutskottet detta riksdagsår. Nu kan man undra först vad kulturmiljövård är för någonting. Det är helt enkelt vård av kultur eller kulturmiljöer. Det kan handla om byggnader, om landskap, om fornminnen, om fornfynd. Det kan naturligtvis också handla om kyrkor och så vidare. I betänkandet, som inte är så tjockt, finns det elva motionsyrkanden från motionstiden, det vill säga att det inte finns några förslag från regeringen. Det är riksdagsledamöter och partigrupper som har lagt fram olika förslag på det här området. Samtliga de här elva yrkandena avstyrks. Här finns bland annat förslag om att Riksantikvarieämbetets arkeologiska undersökningsverksamhet ska konkurrensutsättas. Det finns också förslag när det gäller kostnadsansvaret vid arkeologiska utgrävningar. Det finns ett avsnitt som handlar om våra fornfynd, och det är ingen ny diskussion. Det finns önskemål och förslag om att de ska placeras så nära fyndplatsen som möjligt. Många av dem hamnar i Stockholm, även om en del lånas ut i landet. Det finns förslag om att de ska finnas närmare fyndplatsen. Det finns frågor om Unescos världsarvslista. Där finns det flera förslag. Ett handlar om att Visingsö i Vättern ska bli ett världsarv. Men det finns också en immateriell fråga i och med att allemansrätten föreslås listas på det här området. Vidare finns det förslag om kulturmiljöpedagogiskt arbete, om mer insatser. Det handlar om Kalmar. Slutligen finns förslag om att bevara gamla hantverksyrken. Det finns inga reservationer, men det finns två särskilda yttranden från Socialdemokraterna. Därmed har jag gjort min inledning till ämnet.

Fru talman! I det här betänkandet har jag ingen reservation, som vi hörde av föregående talare, att hänvisa till utan vill ta några minuter av kammarens tid i anspråk angående två särskilda yttranden. De berör motioner som är bekanta för fru talman, såvitt jag förstår. Dessa två särskilda yttranden har sin grund i att detta har diskuterats förr men är aktuellt även i dag. De berör den organisatoriska lösningen för Riksantikvarieämbetet, RAÄ, med dess arkeologiska uppdragsverksamhet, och det gäller även kulturminneslagen. I betänkandet kan vi läsa att hösten 2003 fick dåvarande regering ett tillkännagivande från riksdagen om att frågor kring den uppdragsarkeologiska verksamheten, som heter verksamheten vid avdelningen för arkeologiska undersökningar, UV, skulle utredas. Själva cloun i det hela var att denna verksamhet "skall skiljas från Riksantikvarieämbetet". Det är en mycket stark och klar skrivning. I den 2006 avslutade utredningen föreslogs bland annat att UV skulle skiljas från myndigheten och bilda ett helägt statligt aktiebolag. Riksantikvarieämbetet har i dag flera roller inom arkeologin, parallellt med centrala myndighetsuppgifter inom uppdragsarkeologin, och bedriver landets enskilt största arkeologiska verksamhet. Utöver en förnyad roll- och ansvarsfördelning föreslås en starkare ställning inom uppdragsarkeologin för länsstyrelserna, en ökad konkurrens om uppdragen och en ökad förmedling av uppdragsarkeologins resultat till allmänheten och samhället i övrigt. Nåväl, remissbehandlingen avslutades som sagt under förra våren. Och vad händer? Vi får inget svar. Vi vet att någonting på gång. Det är därför som detta särskilda yttrande kommer. Jag vill trycka på att ett avskiljande av UV kommer att kräva betydande insatser inom Riksantikvarieämbetet och att det har stor betydelse för hur den omlokalisering av delar av verksamheten som sker från Stockholm till Gotland ska genomföras. Omlokaliseringen sker ju redan 2007 för att avslutas under 2008. Men besluten om den nya organisationen har i huvuddrag redan fattats och börjar träda i kraft redan januari 2008. Därför är ett snabbt beslut om den framtida relationen mellan UV och Riksantikvarieämbetet mycket önskvärt. Det är därför som vi socialdemokrater skulle önskat att regeringen redan nu hade klargjort vilka förändringar myndigheten kan vänta sig och vilken tidsplan som gäller. Fru talman! När det gäller kulturminneslagen vill vi inte reservera oss. Vi känner inte att vi tvunget ska gå in och ändra något i kulturminneslagens karaktär utan mer överväga om det eventuellt behöver ses över om denna lag på något vis är omodern, om den är otydlig och inte riktigt anpassad till dagens samhälle. Det är oerhört viktigt att vi här anpassar oss till portalparagrafen i kulturminneslagen, nämligen att det är en nationell angelägenhet att skydda våra kulturmiljöer samt att ansvaret för detta ska delas av alla. Ett av förslagen från utredningen var också en ändring i kulturminneslagen som innebär att förmedling av resultaten ingår i själva undersökningen och bekostas av exploatören. Riksantikvarieämbetet menar att detta kan tolkas som att allmänheten endast ska få ta del av undersökningen i efterhand. I stället tycker vi och även Riksantikvarieämbetet att man bör lyfta fram denna kommunikation som en självklar del i hela undersökningen. Det heter att kunskaperna från de arkeologiska undersökningarna ska vara till gagn för hela samhället. Därför är det viktigt att kommunikation ingår i undersökningsuppdragen. Vad innebär då detta? Det har jag inget svar på. Vi vet att en utredning är på gång, men vad den kommer att innebära framöver vet vi inte. Förhoppningsvis dyker den upp under året eller när det nu blir. En av kulturmiljövårdens främsta uppgifter är att skydda och bevara befintliga kulturvärden. Som vi hörde här tidigare ska den göra kulturminnen och kulturmiljöer levande och lättillgängliga. Kulturminnen är ofta sevärdheter och därför viktiga delar i kulturturistiska satsningar. Privata lika väl som ideella och samhälleliga krafter måste samarbeta för att nå fram till målet att ge fler människor bättre och lättare tillgång till vårt gemensamma kulturarv. Fru talman! När man är ute och åker i länen och regionerna och tar del av synpunkterna hos kulturmiljöenheterna ute på länsstyrelserna kan man uppfatta att de tyder kulturminneslagen olika och att de har synpunkter på delar av innehållet i den, inte anledningen till att den finns. Kulturmiljöenheten ute i länen tillståndsprövar och beslutar i ärenden enligt kulturminneslagen rörande fornminnen, byggnadsminnen, kyrkor, kyrkogårdar, begravningsplatser och så vidare. Kulturmiljöenheten beslutar också om kulturstöd och ekonomiskt bidrag till vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, fornminnen och kulturlandskap samt, och inte minst, medverkar i utbildning och kompetensutveckling när det gäller skötselåtgärder inom jordbrukets miljöstöd. Detta är ett stort ansvar. Frågan är om man tyder lagen lika överallt. Det var därför som vi ville ha med ett särskilt förtydligande i våra särskilda yttranden inför kommande diskussioner. Förhoppningsvis får vi så fort som möjligt besked om vad den kommande utredningen innehåller och vilka konsekvenser det kommer att få.

Fru talman! Henry David Thoreau säger så här: Mycket viktigare än det som är nytt just nu är det som aldrig någonsin blir gammalt. I dag är kulturutskottets ledamöter här, denna sena eftermiddag, för att diskutera hur vi bäst ska säkerställa den rika skatt som utgör vår kulturmiljö och vårt kulturarv. I grunden är vi i Sverige, oaktat parti, helt överens om att kulturarvet är något som vi ska hålla högt, något som vi ska vara stolta över, något som vi ska vårda och värna. Våra prioriteringar och våra metoder kan däremot skilja sig åt, men i dag inte särskilt mycket. För mig är det viktigt att vi i dag erinrar oss om att det bästa sättet att värna kulturarvet är att vi lever i det, av det och i samklang med det. Det finns ingen som kan sammanfatta detta bättre än en tidigare kulturminister, socialdemokrat dessutom, Bengt Göransson, som säger: Kulturarvet är det enda arv man inte kan ärva. Det måste man förvärva. Man måste alltså leva i det och i samklang med det. Vi vet att kulturarvet runt om i världen kan utmana till aggressioner och bli föremål för hat och våld. I Kosovo stacks serbernas kyrkor i brand under kriget under mitten av 90-talet. I Serbien brann moskéerna. Det är svårt för oss svenskar som har levt i fred sedan 1809, alltså i nästan 200 år, att föreställa oss att kulturarvet kan vara något som är utmanande. Men eftersom det inte är utmanande, fru talman, är risken att vi i stället tar det för givet, att vi inte slår vakt om det, att vi inte engagerar oss i det. Det är därför som det är viktigt att vi ibland luftar ratificerade konventioner. En av dem är Unescokonventionen, som ratificerades i Sverige för 35 år sedan. Den innebär ett skydd för världens kulturarv. Egentligen, fru talman, tycker jag att vi den här dagen bör komma ihåg att världens kulturarv också är en angelägenhet för oss själva. Att skada någon del av världens gemensamma kulturella arv är att rasera förutsättningarna för oss alla, oavsett var i världen skadan sker. Kulturarvet i Sverige utgörs av kyrkor, andra byggnader som är viktiga för vårt land och för vår folkgrupp, men kulturarvet är också mycket, mycket mer. Det är civilisation, byar, städer, historia, språk, livsbetingelser. Allting som representerar kulturhistoriskt, arkitektoniskt och konstnärligt höga värden är tillsammans vårt kulturarv. I det sammanhanget vill jag lugna min kollega Göran Persson från Simrishamn och säga att när det gäller de särskilda yttranden som han hänvisar till i talarstolen finns det inget som helst som skiljer oss åt. Vi tycker också att detta är en angelägenhet. När det gäller den första frågan kommer regeringen under 2007 att återkomma till riksdagen med förslag om hur det ska gå till att avskilja Riksantikvarieämbetets arkeologiska uppdragsverksamhet. Vi är bara inne i början av maj månad och det resterande året är ännu ganska långt, så vi har tid på oss när det gäller detta. Den andra motionen, som också ligger talmannen varmt om hjärtat, är en viktig motion och innebär en grannlaga uppgift. Även när det gäller kostnadsansvar och översyn av kulturminneslagen är det en mycket grannlaga uppgift att komma till rätta med att olika intressen kan komma i konflikt med varandra vid markexploatering. Å ena sidan gäller det att skydda och bevara och å andra sidan att utveckla en bygd. Som ett exempel i sammanhanget kan jag lyfta fram Älvdalens kommun, där jag tror att 70-80 procent av kommunen är just en sådan kulturmiljö som man inte får exploatera. Vad gör man då av näringsintresse? Det är en grannlaga uppgift, men vi återkommer i frågan. Detta är en prioriterad fråga av regeringen. Fru talman! För att stärka kulturarvet i Sverige har vi som bekant en myndighet som heter Riksantikvarieämbetet. Tyvärr kan inte själva ämbetet skyddas i lag på samma sätt. Då hade vi inte behövt uppleva den fullständigt huvudlösa flytten från Stockholm till Gotland. Den har vi i alliansen motsatt oss i opposition. Nu är vi vingklippta och kan inte vrida klockan tillbaka och upphäva beslutet. Förarbetet hade framskridit alldeles för långt. Nu måste vi leva med detta, men det innebär utan tvekan en kompetensförlust och många traumatiska konsekvenser, både för myndigheten och för de enskilda anställda medarbetarna. Detta är ställt bortom varje tvivel. Samhällsekonomiskt var det knappast heller försvarbart. Jag beklagar att den tidigare regeringens regionalpolitik prioriterades före kulturpolitik och framför kulturarvet och kulturmiljön. Vi måste leva med detta, men det är tråkigt. Den kulturmiljö som är vår hjälper oss att ta emot mening och kunskap, inspirerar oss att orientera oss som individer i ett alltmer pluralistiskt samhälle och hjälper oss att hitta mening och djup i tillvaron. Tillsammans har vi alla, oavsett vilket parti vi företräder, en viktig uppgift att göra kulturmiljön och kulturarvet synligt, tillgängligt och attraktivt för oss alla och för kommande generationer. Det handlar om tillgänglighet men också om utveckling, forskning och dokumentation. Hela folket skulle vid förra sekelskiftet göras delaktigt i kulturarvet som ditintills hade varit något för en liten privilegierad del av befolkningen i Sverige. I den processen var vi liberaler pådrivande och också mycket framgångsrika. Det är därför viktigt att också i dag lyfta fram detta arv. Också i dag vill Folkpartiet vara med, tillsammans med de andra allianspartierna, och göra kulturarvet tydligt, synligt och tillgängligt för alla. Kulturarvet är vårt kollektiva minne. Tar vi vara på det har vi goda förutsättningar att skapa ett samhälle med ett rikt kulturliv som leder till fria, medvetna medborgare som med engagemang, vidsynthet och kraft kan skapa en positiv framtid för vårt land. Vi behöver en fördjupad dialog om kulturarvet och kulturmiljön och om hur våra kulturhistoriska värden ska vara oss till tjänst i en tid av förändring. Fru talman! Carl von Linné, vars 300-årsjubileum vi nu firar med pompa och ståt överallt i vårt land, och mest av allt i Uppsala som är min hemkommun, var en 1700-talets kulturmiljövårdare av rang. I hans fotspår kan vi hämta både inspiration och kunskap. Linné skriver om en av sina resor: "Den som vill vinna något stort måste våga något högt. Resan är aldrig så farlig som man föreställer sig hemma." Omsatt i vår verklighet och vår vardag handlar det om att politik är att våga, att göra en resa, att se bortom här och nu och våga slå vakt, våga värna, våga. Regeringen sätter högt värde på kulturmiljön och det kulturella arvet och kommer att våga prioritera detta nu och i framtiden.